Forum Eurasien

ICCEES: dag 2

Andra dagen bjöd bland annat på en paneldiskussion om KIRGIZISTAN. Från början var den nog tänkt att representera olika aspekter på förhållandena under Bakijevs hårdnande regim, men efter att Bakijev störtats i april och de blodiga konflikterna mellan kirgizer och etniska uzbeker i juni har ju landet blivit relevant av helt andra anledningar. Paneldeltagarna hade lyckats bra med att uppdatera agendan och det blev intressanta spekulationer bl a om läget inför det planerade parlamentsvalet i oktober (Rubén Ruiz Ramas), som kan förväntas bli en hård kamp. I och med den nya konstitutionen har ju parlamentet fått en betydligt viktigare roll – även om Eugene Huskey, som satt i publiken och just kommit hem från ett besök i landet, påpekade att det knappast är fråga om ett parlamentariskt system ens nu, då presidenten behåller viktiga befogenheter. En möjlig farhåga i det instabila läget kunde ju för övrigt vara risken för att det bildas flera maktcentra. Ruiz Ramas var dock optimistisk och trodde att ett ökat fokus på parlament med fria val skulle öppna upp för koalitionsbygge.

Professor Eugene Huskey

En annan fråga som diskuterades, bl a av Stefanie Ortmann, var anledningen till Rysslands passiva hållning. President Roza Otunbajeva lär ju uttryckligen ha begärt militär assistans när oroligheterna i söder utbröt. Det är dock ett tag sedan Ryssland ingrep militärt i Centralasien och dessutom kan president Medvedev ha svårt att motivera flera döda soldater i utlandsinsatser efter Ossetienkriget. Att ’spelet’ med USA i regionen trappats ned kan också vara en förklaring. Hur det än är med det finns det tecken på att Ryssland för diskussioner med Otunbajeva-regeringen, kanske om den bas nära Osj i söder som var på tapeten för ett tag sedan. Det vore i så fall viktigt för Ryssland inte bara för att stärka inflytandet i den volatila Ferganadalen, men också för att stävja transporten av afghanska droger, när nu heroinmissbruk har seglat upp som ett stort problem i Ryssland – som ju redan har stora demografiska svårigheter.

Någon vidare positiv bild av framtiden för Kirgizistan gick vi nog inte därifrån med. Kontentan av konfliktforskare John Heathershaws inlägg blir att det svårligen gick att förutse de etniska problem som nu skapat ännu ett svårt trauma mellan uzbeker och kirgizer. Som Marlène Laruelle (Johns Hopkins) visar har problemen förstärkts i och med Bakijevs kirgizifieringspolitik. Dessutom, som Asel Doolotkeldijeva konstaterar, har de flesta institutioner för konfliktlösning (kurultai-råd, aksakal-systemet, lokala NGO:er m fl) inte visat sig kunna stoppa konfrontationerna.

Säkerhetssituationen i regionen behandlades i paneldiskussionen SECURITY IN CENTRAL ASIA, som leddes av Ingemar Oldberg från Utrikespolitiska Institutet. Intressantast var Aigerim Shilibekova från Eurasian National University i Astana, som listade regionala organisationer och säkerhetssamarbeten i Centralasien. Regionalt samarbete tillhör ju som bekant inte de centralasiatiska ländernas främsta meriter och man kan konstatera att det inte finns någon organisation eller samarbetsform som enbart inkluderar de fem länderna. I stället riskerar de i organisationer som CSTO (Collective Security Treaty Organization) och Shanghai-organisationen (SCO) utsättas för externa staters agenda. Även om man kan hävda att det potentiellt ger länderna chansen att balansera ambitionerna hos Kina, Ryssland och USA (Kazakstan är t ex ganska aktivt i NATO:s Partnership for Peace (PfP)-program) verkar det sällan leda till någon bestående enighet länderna emellan. Shilibekova pekar också på (dock utan att konkretisera) att Kazakstans OSSE-ordförandeskap har flyttat gränserna för Europas säkerhet till Centralasien (Kazakstan är ju för övrigt sedan i juni även ordförande i SCO, något som inte har uppmärksammats särskilt mycket).

Men hur man än vänder på saken är det svårt att inte se de blodiga händelserna i Kirgizistan under våren och sommaren som ett misslyckande för de regionala säkerhetsmekanismerna. Inte minst gäller väl det CSTO, som har en uttalad säkerhetsagenda. Anledningar till och konsekvenser av det kan det vara intressant att återkomma till här på forumet framöver.

En panelsession som verkar ha varit intressant under andra dagen, men som jag själv tyvärr inte var med på (men det finns det andra som var), var diskussionen om relationerna mellan Väst och Ryssland efter ‘kriget mot terrorn’ och Georgienkriget 2008 med John Russell, Richard Sakwa och John Dunlop (känd för kaukasusintresserade genom sina insatta bidrag om bakgrunden till Tjetjenienkrigen).

No Comments

Henrik Hallgren, juli 29th 2010 | Tags: CSTO, ICCEES, Kirgizistan, säkerhetspolitik
Posted in - Utan kategori

ICCEES-kongressen startar med perestrojka

Idag öppnade International Council for Central and East European Studies (ICCEES) sin akademiska femdagarskongress i Stockholm med den något vaga undertiteln ”Prospects for Wider Cooperation”. En titt på det digra programmet visar också att man har ett både stort och mycket brett anslag.

Som Birgit Schlyter, professor i Centralasienstudier vid Stockholms universitet, skriver i sin understreckare i SvD idag har fokus också förskjutits österut jämfört med de tidigare kongresserna i Berlin 2005 och Tammerfors 2000, från de centraleuropeiska länderna – som genom EU-medlemskapet nu mer slutgiltigt har inlemmats i Europa – mot Kaukasus och Centralasien. Olika aspekter på Rysslands politik och kultur tar givetvis också stor plats, men det är tydligt att man har varit mån om att försöka inkludera östasiatiska perspektiv på regionen. Som Schlyter konstaterar, det är dags att bryta sig ur det eurocentrerade stormaktsperspektivet, annars kan ”vår gamla världsdel bli ett randområde” på den eurasiska kontinenten. Om kongressen skulle lyckas med att förmedla något av det perspektivskiftet kan man säga att man har uppnått en hel del.

Hur som helst utlovas en del intressanta seminarier om Kaukasus och Centralasien och Forum Eurasien försöker förmedla ett axplock framöver.

Ett sidotema för kongressen i år är det ungefärliga 25-årsjubiléet av Gorbatjovs perestrojka, som ju till slut kom att förändra inte bara synen på ämnet östeuropastudier, utan innebar en helt ny maktbalans i Asien och Europa och att samhällen fick byggas om från Rügen till Kurilerna. Relevant för en kongress om Eurasiens förändring onekligen och därför var det trist att Michail Gorbatjov själv, som skulle hålla öppningsanförandet, uteblev på läkares inrådan.

Gorbatjovs tolk Pavel Palazjtjenko på ICCEES

I stället lästes hans tal (kan läsas i SvD) upp av Pavel Palazjtjenko, som var hans tolk till engelska under alla viktiga möten när det begav sig och även idag arbetar med Gorbatjov i dennes Fond för Socioekonomiska och Politiska Studier (Gorbachev Foundation). Gorbatjovs tal innehöll mest de reflektioner han tidigare gjort: det kontrafaktiska antagandet att om perestrojka hade fått löpa vidare gradvis, hade troligen Sovjetunionen omvandlas till en frivillig förening mellan demokratiska stater. En kombination av konservativa krafter, med kulmen i augustikuppen 1991, och liberala reformivrare, som ”trodde på den ‘fria marknadens’ magiska kraft” satte stopp för det. Han hävdar också, liksom Palazjtjenko senare under debatten, att det hade varit till de övriga unionsrepublikernas fördel om unionen fortlevt och pekar på avsaknaden av fungerande rättsstater idag. Att Ryssland heller inte är ett lysande föredöme i det avseendet kan kanske förklaras med ”de många misstag som kunde undvikits om det inte hade varit för den triumfatoriska stämningen i Väst”.

Archie Brown, väletablerad rysslandskännare och författare till flera böcker om sovjetsystemets sammanbrott, fortsatte diskussionen om perestrojkaeran och gav en intressant överblick över de verkligt genomgripande förändringar som gjordes och argumenterar väl för att just Gorbatjov som person var nyckeln till varför det över huvud taget kunde ske. Det finns enligt Brown inget ödesbestämt i att sovjetsystemet skulle kollapsa i slutet av 1980-talet. Ekonomin var inte i kris i mitten av 1980-talet och vad gäller tävlingen med USA hade Sovjetunionen varit långt mer distanserat på 1950- och 60-talen utan att ledningen då drog slutsaten att systemet måste reformeras i grunden – eller att det kollapsade. Han försöker också visa att Ronald Reagan visserligen också bidrog till den historiska upplösningen, men han gjorde det genom sin förmåga till dialog, inte genom sina hot, som i ställer stärkte de konservativa falangerna inom den sovjetiska partieliten.

När Gorbatjov valdes till generalsekreterare 1985 var han den enda kandidaten i politbyrån med tänkbar reformvilja och det var dessutom snarare trots än tack vare reformintentionerna han godkändes på posten. Brown citerar Heydar Alijev (Azerbajdzjans starke man i över 30 år, men vid den tiden också medlem i politbyrån och förste vice ordförande i ministerrådet) som senare i en intervju sade att ingen vid den tiden visste att Gorbatjov skulle komma att genomföra reformer.

Väl i den situationen agerade han dock snabbt genom att byta ut samtliga de nyckelposter – fem stycken som det senare visade sig när kremlologerna fick tillgång till arkiv och intervjuer – som krävdes för att säkra makten och förankring för de reformer, som blev allt mer radikala och bland annat ledde till slopandet av kommunistpartiets maktmonopol, privat ägande och fria media. 1988 hade perestrojka ändrat innebörd från ombyggnad av det existerande systemet till att avveckla och bygga upp på nytt. Och det var ingen folkets revolution. Brown citerar dissidenten Andrej Sacharov: ”Vi började bygga vårt nya hus, inte från grunden utan från taket”. Men de ekonomiska reformerna underskattades som vi vet och som även Gorbatjov numera erkänner och det blev en av anledningarna till att hans insatser i Ryssland kommit att ses i så negativt ljus. ”Jag förlorade, men perestrojka segrade”, som Gorbatjov själv brukar säga.

Browns slutsats är att historien är full av tillfälligheter och även om kommunismens ideologi var ett felslut krävdes det mer än en riktig idé för att få sovjetsystemet på fall, insikten behövde en ”institutionell bärare” som han kallar det. Utan Michail Gorbatjov hade idén stannat vid en idé, åtminstone ett tag.

Foto: Henrik Hallgren, New Eurasia Center

Archie Brown och Jack Matlock

Föreläsningen följdes av en debatt med Brown, Palazjtjenko och Jack Matlock, USAs ambassadör i Moskva 1987-91, som delade med sig av sina erfarenheter och synpunkter på det som hände under perioden. De är naturligtvis eniga om att de politiska förändringarna som startades var en viktig och riktig insats, men en annan gemensam ståndpunkt för alla inblandade verkar vara att det hade varit bättre om unionen hade bevarats i någon form.

Under publikfrågorna kommer till sist en röst från Azerbajdzjan, som vill veta hur Gorbatjov i linje med sina fredliga reformer och ambitionen att behålla goda relationer med grannarna kunde ge order om de sovjetiska invasionerna i Vilnius, Tbilisi och i Baku 1990. Palazjtjenko, som fått rollen att svara i Gorbatjovs ställe, är kanske inte alldeles övertygande då han säger att det var ”olyckligt”, men att det – åtminstone i fallet Baku – hade föregåtts av tragiska händelser och därför var svårt att säga om det var motiverat.

En alternativ röst ur publiken kom också från Svetlana Tjervonnaja (frilanshistoriker som bl a skrev en bok om konflikten i Abchazien för några år sedan), som avslutade sitt engagerade inlägg med orden ”Sovjetunionens sönderfall – vår seger!”

Sedan går en studentkör från Linköping på scenen för andra gången och river av Stenka Razin och ett par andra ryska klassiker iförda trashanksvarianter av sovjetiska uniformer.

Perspektivet på öppningsdagen var definitivt Moskvas.

1 Comment

Henrik Hallgren, juli 26th 2010 | Tags: Archie Brown, ICCEES, Michail Gorbatjov, perestrojka, Ryssland
Posted in Ryssland

Doku Umarov beklagar förluster i kaukasiska islamistnätverket

På den ingusjiska rebellsidan hunafa.com syns ledaren för den nordkaukasiska islamiströrelsen Doku Umarov (Dokka Abu Usman) för första gången i en video sedan han tog på sig tunnelbanebombningarna i Moskva i mars (det inslagets äkthet har ifrågasatts).

I den nya videon, som lades ut nu men är daterad till juni, bekräftar han det rebellsidan redan tillkännagjort – att Achmed Jevlojev (också känd som Amir Magas) tillfångatogs levande av FSB den 9 juni. ”Vår muslimske broder, vår av alla älskade broder Achmed, rördes i juni av olyckan på grund av förräderi av några fiender, vilka vi ännu inte känner” heter det enligt de publicerade ryska undertexterna till talet, som hålls på tjetjenska.

Den 7 juli annonserade samma sida att man spårat ”förrädaren”, en infiltratör i de stridande grupperingarna, och att han dödats under ett försök att tillfångata honom.

Jevlojev är en av den militanta rebellrörelsens mest framträdande individer och fram till tillfångatagandet en av de mest eftersökta. Under Andra Tjetjenienkriget agerade han som militär ledare under Sjamil Basajev och efter att denne dödats 2006 blev han så småningom högste militäre ledare för det beväpnade upproret inom det som då kallades Tjetjenska Republiken Itjkeria. Det omvandlades 2007 av Umarov till det Kaukasiska Emiratet, en sorts islamisk parallellstat omfattande hela norra Kaukasus, som förutom att sharialag utövas lokalt på vissa platser i verkligheten främst är en militär gerillaorganisation. Samma år tog Jevlojev också ledningen för det s k Ingusjiska Jamaat, d v s den provins (vilayat) av det separatistiska Kaukasiska Emiratet som omfattar republiken Ingusjien. Man räknar med att han personligen har varit involverad i flera dödliga attacker mot säkerhetsstyrkor.

Även om det är oklart exakt vilka roller som innehas av vem i den militära ledningen (och hur hierarkiskt sammanhållen rörelsen verkligen är) är Jevlojev definitivt en nyckelperson. Umarov beskriver tillfångatagandet av Jevlojev som ”en stor förlust”, men ”inget jihad är utan förluster”. ”Idag kände vi alla denna broder. Han var vår broder i detta jihad och vi anser att han arbetade hårdare än någon av oss, fysiskt och med övertygelse”.

Umarov uppträder i den senaste videon tillsammans med Supjan Abdullajev, veteran från Tjetjenienkrigen, religiös ideolog och möjlig andreman inom rörelsen. Ingen efterträdare till Jevlojev har ännu utsetts för Ingusjiska Jamaat eller i den militära organisationen, enligt Abdullajev.

En annan etablerad rebellsajt, kavkazcenter.com, publicerade härom dagen några andra uttalanden av Umarov, där han utsåg Magomedali Vagabov (också känd som Emir Seyfullah från Gubden) till kadi (huvuddomare) i Emiratets shariadomstol, en post som tidigare innehades av den i mars dödade Anzor Astemirov. Det hävdas (se t ex Kalle Kniiviläs diVERse eller Kommersant (ryska)) att Vagabov var make till Marjam Sjaripova, en av självmordsbombarna i tunnelbaneattentaten i Moskva.

No Comments

Henrik Hallgren, juli 21st 2010 | Tags: Achmed Jevlojev, Doku Umarov, Ingusjien, Kaukasiska Emiratet, Ryssland
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland

Hög aktivitet inför konferens i Kabul

Karta över Afghanistan

Det drar ihop sig till konferens i Kabul. Den 20 juli 2010 skall Afghanistans regering med president Hamid Karzai i spetsen tillsammans med FN stå värd för en internationell konferens om den framtida strategin för Afghanistan, se DN. Bland gästerna märks FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och USA:s utrikesminister Hillary Clinton samt ett 70-tal andra utrikesministrar. Kabulkonferensen är en vidareutveckling av den strategi för ett ökat afghanskt deltagande i och ledning av utvecklingsarbetet som beslöts på Londonkonferensen i januari 2010. Det är inte förvånande att talibanerna vill göra sig påminda och försöka störa konferensen. Söndagen den 18 juli genomförde en cykelburen självmordsbombare en attack i närheten av flygplatsen i Kabul som krävde minst tre dödsoffer, se DN, SvD och VG.

Ett konfidentiellt dokument från FN:s representant i Afghanistan Staffan de Mistura som den engelska tidningen The Independent fått tag på ger närmare uppgifter om några av de punkter som står på dagordningen. Det kanske viktigaste är att tillkännage 2014 som det år då utländska trupper skall dras tillbaka och Afghanska nationella säkerhetsstyrkor själva skall ta ansvar för att upprätthålla ordningen i landets samtliga provinser, se DN och SvD. Detta stämmer ganska väl med de uppgifter om att brittiska trupper skall vara ute ur Afghanistan till 2015 som statsminister David Cameron talat om. Det internationella samfundet skall dock fortsätta att ge olika former av stöd till säkerhetsarbetet i Afghanistan.

The Independent och den danska tidningen Politiken skriver också att en viktig komponent i att vinna kriget mot talibanerna och olika motståndsgrupper är att genom ekonomiska incitament köpa över motståndare på lokal nivå från talibanerna till regeringen i Kabul. För detta ändamål har det avsatts 800 miljoner dollar (6 miljarder kronor) som afghanerna nu skall få disponera. Det är efter beslut och analys på lokal nivå om vilka grupper som kan köpas över som pengarna skall betalas ut. Nato har tidigare hävdat att uppemot 80 % av alla talibansoldater kämpar för pengarnas skull. Detta torde vara en kraftig överskattning och en massövergång som den som skedde i Irak är enligt flera experter osannolik. Målsättningen är att vinna över 36 000 motståndsmän och nå 4 000 samhällen i 22 av 34 provinser. Det tycks alltså enligt FN-dokumentet som om det internationella samfundet kommer att ge president Karzai sitt fulla stöd för en uppgörelse med talibaner och upprorsmän på lokal nivå. Detta är inte ett okontroversiellt beslut i Afghanistan och många som tillhör etniska minoriteter som tadzjiker, hazarer och uzbeker är mycket tveksamma och i vissa fall kritiska till strategin att köpa talibanernas lojalitet. Kvinnogrupper har också påpekat riskerna för de landvinningar som gjorts för kvinnliga rättigheter i Afghanistan om talibanerna tillåts få ett större inflytande.

Politiken har även försökt uppskatta kostnaderna för kriget i Afghanistan bara genom att lägga ihop militärutgifterna för USA, Storbritannien, Tyskland och Danmark sedan 2001 då kriget i Afghanistan inleddes. Utgifterna för bara dessa fyra länder har hittills uppgått till 2 500 miljarder kronor, se SvD och VG. Under motsvarande period har världens sammanlagda utvecklingshjälp till Afghanistan uppgått till 280 miljarder kronor. Detta är en gigantisk summa utvecklingshjälp vid en internationell jämförelse men siffran förbleknar naturligtvis fullständigt när den ställs i relation till kostnaderna för de militära operationerna. Med tanke på de begränsade framsteg som nio års krig fört med sig är det verkligen hög tid att börja fråga sig om såväl militärstrategin som utvecklingshjälpen varit utformade på rätt sätt. Kabulkonferensen känns inte som en omprövning utan mer som ett försök att upprepa Irakstrategin även i Afghanistan. Det är ett vågspel och mycket kan gå fel och alltför mycket förhoppningar och makt koncentreras fortfarande till president Hamid Karzai. Det känns som det internationella samfundet vill dra sig ur så snabbt som möjligt och inte vill starta en process av analys och omprövning.

No Comments

Johan Fresk, juli 18th 2010 | Tags: Afghanistan, Ban Ki-moon, Hamid Karzai, Hillary Clinton, Kabul
Posted in Afghanistan

Turkmenistan, Uzbekistan och Tibet i Kina på tio sämsta listan

Organisationen Freedom House är känd för sin årliga rankning av demokrati och frihet i världens länder. I en artikel i Foreign Policy har organisationen i en fotoessä presenterat de 20 värsta länderna avseende mänskliga rättigheter och demokrati. Urvalet är ingen nyhet utan gjort med utgångspunkt från en rankning som Freedom House publicerat tidigare i år, se SvD. De tio värsta länderna är Nordkorea, Burma (Myanmar), Ekvatorialguinea, Libyen, Somalia, Sudan, Turkmenistan, Uzbekistan, Tibet i Kina och Vitryssland. Essän tar även upp Kina allmänt och landet kommer då på 12:e plats. De enskilda placeringarna saknar naturligtvis betydelse. Det viktiga är att även när solen skiner och den svenska sommaren är som bäst skicka en tanke till de människor som arbetar för demokrati och frihet även under mycket svåra förhållanden.

För en vecka sedan bloggade jag om Turkmenistan och de tendenser till förnyad personkult och oförändrat auktoritärt styre som präglar landet. Det finns också en småaktighet hos de turkmenska myndigheterna som visar sig på olika sätt. Senast handlar det om de invånare i Turkmenistan som har såväl ryskt som turkmenskt medborgarskap. När dessa personer nu skall ut och resa har de två val antingen att avsäga sig sitt ryska medborgarskap och bli enbart turkmenska medborgare eller att avsäga sig sitt turkmenska medborgarskap och lämna Turkmenistan för gott. En före detta rysk-turkmensk journalist på tidningen Neutrala Turkmenistan stoppades när han skulle åka till Istanbul för en ögonoperation. Troligen en ”rysk” person som myndigheterna gärna vill bli av med. I Uzbekistan är situationen för mänskliga rättigheter fortsatt dålig, se tidigare inlägg, och några tecken till förbättringar är definitivt inte i sikte efter de etniska motsättningarna i Kirgizistan. Misshandel, tortyr och korruption präglar hela det uzbekiska rättssystemet.

TIbets autonoma region (TAR) i Folkrepubliken Kina

Freedom House har valt att särskilt lyfta fram Tibet i Kina som en speciellt utsatt region. Jag tycker att även Xinjiang bör uppmärksammas särskilt. Jag bloggade för några veckor sedan om miljövännen Karma Samdrup som dömdes till 15 års fängelse för en avdammad förseelse om gravplundring från 1998. Det verkliga skälet till fängslandet var att han försökte få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. Den yngre brodern Chime Namgyal har tidigare skickats till omskolningsläger med hårt arbete i 21 månader för att ha skadat den sociala harmonin och för några veckor sedan var det Rinchen Samdrups tur. Han dömdes till fem års fängelse för att ha försökt splittra moderlandet efter att ha publicerat en artikel som nämnt Dalai Lama på sin webbsida. Detta trots att Richen Samdrup själv varken skrivit eller publicerat artikeln på nätet. Skälet till myndigheternas ilska är att Chime Namgyal och Rinchen Samdrup genom sin prisbelönta NGO avslöjat den omfattande tjuvjakt som lokala partipampar bedrivit i Tibet. Brödernas advokater har vid upprepade tillfällen nekats tillträde eller inte kunnat tala i enrum med sina klienter. Brödernas mor har misshandlats och flera kusiner har arresterats när de arbetat som tolkar eller försökt lämna fram petitioner till de kinesiska myndigheterna.

Situationen är svår för de som arbetar för mänskliga rättigheter på många håll i världen, men vi som är lyckliga nog att bo i länder med fria media kan göra en liten men betydelsefull insats genom att hålla oss informerade om det som händer och inte tillåta att EU och USA helt utan uppmärksamhet kan offra alla samtal om mänskliga rättigheter och demokrati på realpolitikens altare.

No Comments

Johan Fresk, juli 18th 2010 | Tags: Chime Namgyal, Karma Samdrup, Kina, Rinchen Samdrup, Tibet, Turkmenistan, Uzbekistan
Posted in Centralasien, Kina, Tibet, Turkmenistan, Uzbekistan

Många uzbeker arresteras i södra Kirgizistan

Karta över Kirgizistan

Efter oroligheterna i södra Kirgizistan i mitten av juni 2010 och den åtföljande folkomröstningen i slutet av månaden har livet till en del återgått till det normala. De kirgiziska myndigheterna håller på med en officiell undersökning av oroligheterna i juni och det är här problemen börjar. Det är sedan tidigare känt att poliskåren i Kirgizistan nästan uteslutande består av kirgizer och att polis och säkerhetsstyrkor liksom borgmästaren i Osj är genomkorrumperade. Detta i kombination med den passivitet som säkerhetsstyrkorna visade mot den kirgiziska mobben under den etniska konflikten i juni bådade inte gott för en oberoende undersökning.

I en rapport från Human Rights Watch (HRW) som publicerades den 14 juli dokumenteras en lång rad förbrytelser som de kirgiziska säkerhetsstyrkorna från såväl polis som inrikesministerium gjort sig skyldiga till. Det börjar redan vid själva arresteringen som ofta sker under vapenhot och utan ordentlig dokumentation. Anhöriga hotas och informeras inte vart de arresterade förs. De varnas ofta vid hot om repressalier för att klaga eller hyra advokater. HRW har i minst 30 fall dokumenterat olika former av våld mot de anhållna av polis och säkerhetsstyrkor, se DN. Det rör sig bland annat om slag med gevärskolven, brännande med cigarettfimp eller upphängning i fötterna och slag mot fotsulorna. Kirgizistan har undertecknat konventionen mot tortyr och det dokumenterade våldet är klara fall av tortyr som Kirgizistan har en skyldighet att beivra. Det kirgiziska riksåklagarämbetet har också den 10 juli 2010 uppmanat landets polismyndigheter att följa lagen.

Dessa förbrytelser är allvarliga nog för att inge stor oro och visar hur svag kontroll regeringen i Bisjkek har över södra delen av landet. Det som gör situationen speciellt olycksbådande är att i stort sett endast uzbeker utsätts för arresteringar och åtföljande tortyr. Kirgiziska myndigheter har vägrat uppge den etniska fördelningen av de arresterade. Situationens allvar blir klar när rapporterna om hot mot advokater som försvarar uzbekiska klienter och misshandel av uzbeker som vill besöka sina anhöriga i arresten också vägs in i bilden. Tydligare kan inte argumenten för en oberoende internationell undersökning göras. De kirgiziska myndigheterna är dessvärre oförmögna inte bara att genomföra en opartisk undersökning utan också att garantera grundläggande respekt för mänskliga rättigheter i Kirgizistan genom att förhindra tortyr utförd av landets egen poliskår. Det är dessvärre ingen bra start för ett nytt och mer demokratiskt Kirgizistan och en försoning mellan folkgrupperna.

I en positiv utveckling på fredagen den 16 juli har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) beslutat sända 52 polisobservatörer till Osj och Jalal-Abad i södra Kirgizistan, se DN och SvD. De två städer som drabbades värst under den etniska konflikten i mitten på juni. President Roza Otunbajeva har vid flera tillfällen bett om internationell hjälp för att hjälpa Kirgizistan att stabilisera situationen i området. Poliserna från OSSE skall vara obeväpnade och bland annat hjälpa till med utbildning av den kirgiziska polisen. I ljuset av hur de kirgiziska säkerhetsstyrkorna hittills har uppträtt är det hög tid för såväl utbildning som internationella observatörer i området. Nästa steg är en oberoende undersökningskommission som både kirgizer och uzbeker kan ha förtroende för.

No Comments

Johan Fresk, juli 15th 2010 | Tags: HRW, Human Rights Watch, Kirgizistan, mänskliga rättigheter, Osj, tortyr, uzbeker
Posted in Centralasien, Kirgizistan

De civila offren i det afghanska kriget

Afghanska soldater övar sökning efter vägbomber.

Västliga media rapporterar ofta mycket utförligt om de militära förluster som drabbar de utländska trupperna i Afghanistan, se tex DN den 14 juli, och hittills under 2010 har över 350 dödats varav mer än 100 bara under juni. Den största gruppen dödade och sårade finns dock bland civilbefolkningen. Den afghanska ickestatliga organisationen Afghan Rights Monitor (ARM) har tagit som sin uppgift att kartlägga och verifiera civila offer i konflikten. ARM publicerar en ny rapport varje halvår och rapporten för januari till och med juni 2010 har nu kommit. Under första halvåret dog 1 074 civila i Afghanistan. Drygt 60 % av dessa föll offer för talibanernas våld. För Natos del innebar den nya restriktiva hållningen gentemot flygunderstöd att antalet civila offer i flygbombningar minskade med hälften jämfört med samma period förra året. ARM:s siffror är alltid en lägsta nivå av civila offer andra uppgifter talar om över 1 700 civila offer, se VG.

Talibanerna och andra grupper som strider mot Nato och regeringsarmén är väl medvetna om att deras vanligaste vapen hemmagjorda bomber och självmordsattacker innebär en speciellt stor risk för civilbefolkningen. Den nya tekniken att göra osofistikerade men mycket kraftfulla bomber som är svåra att upptäcka har överförts från bland annat Pakistan. Kunskapen om bombtillverkning har nu spritts till en stor grupp personer bland talibanerna. Bomberna placeras ut vid vägkanten, på marknadsplatser, på fälten eller i bostadsområden för att orsaka största möjliga skada. Det totala antalet bombattacker är naturligtvis omöjligt att fastställa men ARM kunde belägga 130 attacker som ledde till 282 dödsoffer och 490 skadade. Till detta kommer den psykologiska effekten och känslan av otrygghet som bland annat leder till minskad handel och minskat resande, rädsla att söka vård samt att föräldrarna inte vågar skicka sina barn till skolan. Självmordsbombningarna innebär en alldeles speciell problematik men ofta rör det sig om fattiga pojkar eller unga män som saknar utbildning och har indoktrinerats i en madrasa (islamisk skola) i Pakistan.

Av de civila dödsoffren var de internationella styrkorna inom Isaf (International Security Assistance Force) ansvariga för 210 varav 94 dog i flygbombningar. Den nya strategin för upprorsbekämpning som introducerades av den förre befälhavaren i Afghanistan Stanley McChrystal har haft effekt på antalet civila dödsoffer. Den afghanska opinionen är dock mycket känslig och varje flygattack eller våldsam husundersökning leder till en negativ rekyl. ARM påpekar också att det för många afghaner är svårt att skilja mellan Isaf-styrkor och de många privata säkerhetsbolag som opererar i Afghanistan med västerländsk och afghansk personal. Dessa säkerhetsbolag verkar i en legal gråzon och beter sig ofta både på ett nonchalant men även brutalt sätt vilket även kan påverka uppfattningen om Isaf i Afghanistan.

Den afghanska nationella armén (ANA) och polisen (ANP) var ansvarig för drygt 100 civila dödsoffer under perioden. Grundproblemet här är att fel personer rekryteras till det dåligt betalda och farliga arbetet. I sin iver att snabbt expandera ANA och ANP har kraven på nya rekryter sänkts och träningstiden kortats. Många poliser är analfabeter och saknar all kännedom om polisarbete. Korruptionen är endemisk och polisen har ett lågt förtroende hos en stor del av befolkningen och anklagas ständigt för utpressning, brott mot mänskliga rättigheter och tortyr. De flesta civila dödsoffren orsakades av oprofessionellt beteende hos soldater och polismän och en urskiljningslös eldgivning i samband med olika säkerhetsoperationer. ARM har igen gjort en viktig insats genom att lyfta fram de civila offren i kriget. Om Isaf skall vinna kampen om förtroendet hos den afghanska befolkningen är en vidareutveckling av den nuvarande strategin för låga civila förluster den enda möjliga vägen.

1 Comment

Johan Fresk, juli 13th 2010 | Tags: Afghan Rights Monitor, Afghanistan, ANA, ANP, ARM, civila offer, ISAF
Posted in Afghanistan

Att ändra FN:s svarta lista

Den afghanska regeringen under Hamid Karzai har för avsikt att få igång fredsförhandlingar i Afghanistan, se DN, SvD och VG, och dra in de konservativa grupper bland pashtunerna som inte är direkt involverade med talibanrörelsens och al-Qaidas övre skikt i fredsprocessen. En strategi som under senare tid fått allt starkare stöd av såväl USA som Pakistan. Under fredsjirgan restes krav på att den sanktionslista, svarta lista, som beslutats av säkerhetsrådet skulle revideras. Den afghanska regeringen önskar att 30-50 namn skall avlägsnas. FN:s sändebud i Afghanistan Staffan de Mistura uppger att förhandlingarna nu rör sig om ett tiotal namn som eventuellt kan tas bort. FN har hel tiden krävt att Afghanistan skall lägga fram bättre bevis för att personerna skall kunna avlägsnas, vilket nu tycks ha skett. Förfarandet att stryka namn på listan har också utsträckts till den 31 juli 2010 vilket gör det är troligt att nya namn kommer att presenteras fram till dess.

Den svarta listan infördes i oktober 1999 av FN:s säkerhetsråd efter bomdåden mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar-es-salaam i Östafrika i augusti 1998. Listan utvidgades sedan under 2001 med namn på ledare från talibanernas regim i Afghanistan och medlemmar ur al-Qaida. Listan upptar idag 137 namn på enskilda individer, grupper och organisationer varav ett antal namn enligt den afghanska regeringen har avsagt sig användandet av våld och avbrutit kontakterna med talibanerna och idag respekterar principerna i Afghanistans nuvarande grundlag. Restriktionerna på listan omfattar reseförbud, vapenembargo och ett förbud mot att direkt eller indirekt överföra ekonomiska resurser. Endast ett beslut i FN:s säkerhetsråd kan ändra listans sammansättning.

No Comments

Johan Fresk, juli 12th 2010 | Tags: Afghanistan, FN, säkerhetsrådet, USA
Posted in Afghanistan

Inga nyheter från Turkmenistan

Karta över Turkmenistan

Ett besked nådde oss den 10 juli 2010 från Turkmenistans huvudstad Asjgabat att president Gurbanguly Berdimuhamedow hållit ett tal och uttalat sig för att tillåta privat ägande av tv, radio och tidningar och även för ett införande av flerpartisystem. Fast med det sistnämnda skulle man inte ha för bråttom. President Berdimuhamedow tog över i Turkmenistan efter den bisarre företrädaren Saparmurat Nijasov 2006. Det fanns då stora förhoppningar om att Turkmenistan skulle öppna sig mer mot omvärlden. De flesta av dessa förhoppningar har kommit på skam och Turkmenistan fortsätter att vara ett slutet och isolerat land. Att Turkmenistan ändå inte ligger sämre till beror på de stora tillgångar av gas som finns i landet. Sedan tidigare finns gasledningar till Ryssland och i december 2009 öppnades en ny ledning via Uzbekistan och Kazakstan till Kina. Gasen garanterar en jämn ström av dollar till statskassan. Det mesta av detta kommer inte befolkningen till godo men i alla fall en tillräckligt stor andel fördelas för att direkt nöd skall undvikas.

Turkmenistans president Gurbanguly Berdimuhamedow

Gurbanguly Berdimuhamedows regering består fortfarande av många av Nijasovs män som uppenbarligen har svårt att tänka nytt. Det finns idag tydliga tecken på en ökande personkult kring Berdimuhamedow. En nyligen utkommen hyllningsbok om presidenten ”Sonsonen uppfyller farfaderns drömmar” skulle fått Stalin att nicka igenkännande och den skall nu anbefallas till läsning i landets skolor och universitet. Boken talar tyst om företrädaren Saparmurad Nijasov. I ett tal i maj till en församling av äldste talade Berdimuhamedow om att skapa ett nytt landsbygdsparti i Turkmenistan. Det enda parti som är tillåtet idag är det gamla sovjetiska kommunistpartiet som döpts om till det demokratiska partiet. Det är i detta ljus som Berdimuhamedows tal om ökat privat ägande inom mediesektorn skall ses. Kontrollen av media kommer på samma sätt som kontrollen av politiken att innehas av den styrande eliten. Att det på papperet finns flera partier eller privat ägande av medier saknar betydelse. Men alltid lurar det någon i väst.

President Berdimuhamedows tal var möjligen också inspirerat av den strida ström av besökare som tittat förbi i presidentpalatset i Asjgabat. FN:s generalsekreterare var där i mars och i juni trakterades representanter från bland annat OSSE, USA och Frankrike den turkmenska gästfriheten. Alla tyckte de sig märka tendenser till en förbättring av situationen i Turkmenistan. Den franske ambassadören Francois Zimeray fick visserligen inte besöka de politiska fångar han önskade. I ena stunden konstaterade Zimeray att inga förbättringar skett vad gäller mänskliga rättigheter sedan 2006 för att i nästa mening berömma den turkmenska ledningen för goda intentioner. Han tyckte vidare att det var kontraproduktivt att kritisera Turkmenistan för polisbrutalitet, erbarmliga fängelser och politiskt kontrollerade rättegångar. Detta samtidigt som organisationen Läkare utan gränser har lämnat landet på grund av de omöjliga arbetsvillkoren och de turkmenska myndigheternas bromsande av hälsoarbetet i landet. Ambassadör Zimerays uttalanden banade väg för den franske utrikeshandelsministerns Anne-Marie Idracs besök i Asjgabat. Det franska företaget Bouygues vill bygga fler marmorpalats i staden.

Fransmännen är inte ensamma i sitt dubbelspel och sin uppvaktning av Turkmenistan ty utan turkmensk gas blir det svårt att bygga en gasledning till Europa under Kaspiska havet och Turkmenistan har dessutom en lång gräns till Afghanistan som bör bevakas väl. Asjgabat har mycket lite att frukta från väst och behöver inte genomföra några reformer. Att ibland slänga ett eller annat köttben i den internationella diplomatins namn innebär ingen större uppoffring. Få tecken tyder på en förändring av regimens grundläggande strukturer inom en snar framtid. Inga nyheter från Turkmenistan med andra ord.

1 Comment

Johan Fresk, juli 11th 2010 | Tags: Gurbanguly Berdimuhamedow, Turkmenistan
Posted in Centralasien, Turkmenistan

Bombdåd i Mohmand i Pakistan

Mohmand ligger i norra Fata i Pakistan på gränsen till Afghanistan. Det mörklila området på kartan.

Ett nytt bombdåd har inträffat i Pakistans laglösa stamområden (SvD), FATA (Federally Administered Tribal Areas), med förödande effekt. Denna gång var det orten Yakaghund (Ekkaghund) i Mohmand i norra FATA på huvudvägen mot Peshawar som drabbades med över 100 dödsoffer som följd, se DN, VG och SvD. En man på motorcykel tycks ha detonerat en mindre sprängladdning vid den biträdande politiske agentens kontor och denna följdes strax därefter av en mycket kraftigare bomb i Yakaghunds bazar. Det var denna andra sprängladdning som orsakade de flesta dödsoffren. Ett 70-tal butiksstånd och cirka 15 hus förstördes runt marknaden och räddningsarbetet försvårades av det saknades utrustning för att gräva fram offer som var begravda bland de rasade husen.

De lokala talibanernas talesman Ikramullah Mohmand har sagt att organisationen låg bakom dådet som var riktat mot en jirga (möte) som hölls av lokala ledare av Utman Khel-stammen. Dessa klarade sig dock oskadda. I Ambar tehsil (distrikt) där Yakaghund ligger har befolkningen bildat en lokal milis som ansvarar för ordningen i området och som lyckats driva ut talibanerna. Grundproblemet i hela FATA är avsaknaden av statliga institutioner och de möjligheter som det ger talibaner, al-Qaida och andra kriminella element att infiltrera den lokala maktstrukturen och ta över styret i olika delar av området.

Mohmand Agency bildades 1951 och har idag cirka 350 000 invånare som tillhör en mängd olika stammar däribland Mohmand, Safi och Utman Khel. Huvudorten i området är Ghalanai. Mohmand är ett traditionellt jordbruksområde men i saknar tillräcklig konstbevattning för att jordbruket skall kunna utvecklas. Till skillnad från andra områden i FATA var delar av Mohmand förhållandevis liberala och även kvinnor kunde delta i jordbruksarbetet på fälten.

Under den USA-ledda invasionen av Afghanistan 2001 deltog krigare från Mohmand på talibanernas sida. En av dessa var Umar Khalid som senare blev ledaren för talibanerna i Mohmand. Den pakistanska armén började så sakteliga bekämpa talibanerna under 2003 och det leder till att talibaner och al-Qaida börjar sprida sig till fler platser i Pakistan. Umar (Omar) Khalid och de lokala talibanerna går 2007 med i det talibanska samarbetsnätverket Tehrik-e Taliban Pakistan (TTP (Pakistanska studentrörelsen) som då leddes av Baitullah Mehsud i Södra Waziristan.

På grund av den begränsade statsmakten lyckades talibanerna genom hot om våld få ett betydande inflytande i bland annat Mohmand och de lokala ledarna kände sig i maj 2008 tvingade att ingå ett fredsavtal med talibanerna och acceptera deras inflytande och att sharia skulle tillämpas mer strikt. När fredsavtalet kollapsade hösten 2008 inledde den pakistanska armén en första offensiv som pågick i cirka ett år med varierande intensitet och i september 2009 uppgavs 80 % av Mohmand ha rensats från talibaner. Endast gränsen mot Afghanistan kontrolleras fortfarande av talibanerna. Striderna har pågått även under 2010. Arméns offensiv gav upphov till en stor flyktingvåg och fortfarande finns tiotusentals flyktingar i Mohmand och i angränsande distrikt i Khyber Pakhtunkhwa (f. d. NWFP (North West Frontier Province). Talibanernas attack i Yakaghund kan tolkas som ett försök av de lokala talibanerna att störa det samarbete som nu sker mellan lokala ledare och statsmakt mot dem. Det är farligt att överbetona den samordning som TTP ibland sägs utöva över talibanernas aktivitet i Pakistan. Pakistans hantering av de olika talibangruppernas aktivitet i landet är helt avgörande för att kunna lösa konflikten i Afghanistan.

No Comments

Johan Fresk, juli 10th 2010 | Tags: Afghanistan, Mohmand, Pakistan, Talibaner, TTP, Umar Khalid, Yakaghund
Posted in Pakistan

Korruptionen ökar i Afghanistan

Karta över Afghanistan

Organisationen Integrity Watch Afghanistan (IWA) har i en nyligen publicerad rapport kartlagt korruptionen för vanliga afghaner i det dagliga livet, se DN och VG. En afghan av sju hade en personlig erfarenhet av korruption under 2009 och de institutioner som upplevdes som mest korrupta var polisen och rättsväsendet. Under senare tid har stort uppslagna reportage i USA beskrivit de resväskor fulla av pengar som förts ut ur landet av den afghanska eliten. EU beslöt den 14 juli att skjuta upp sitt stödprogram på grund av den om fattande korruptionen, se DN och SvD. Det är inte denna korruption på hög nivå som behandlas utan de mutor på 50, 100 eller 150 dollar som många afghaner tvingas betala för att få tillgång till statlig service.

Korruptionen rankas efter säkerhetsläget och arbetslösheten men före narkotikan som det tredje mest akuta problemet i Afghanistan. Det finns flera resultat som inger viss oro för framtiden. Ett av dessa är att korruptionen nu tycks ha blivit allmän även på landsbygden där 75 % av befolkningen bor. Tidigare var korruptionen övervägande en stadsföreteelse. En annan trend som tyder på att korruptionen nu håller på att institutionaliseras är den ökade förekomsten av ”kamissionkar” (ett ord som bildats av engelskans commissioner) ett slags professionella mellanmän som sköter alla kontakter med myndigheterna åt sin uppdragsgivare och är den som betalar mutan.

Den omfattande korruptionen i domstolsväsendet är ett direkt hot mot statsmaktens förtroende och inflytande i lokalsamhället. Det leder till att folk hellre vänder sig till lokala shuror (råd av äldre män), mullor eller lokala ledare för att lösa problem och skipa rätt. Utfärdandet av körkort, id-handlingar och pass är också ofta förknippat med betalande av mutor. Tilldelningen av elektricitet är ett annat område där det förekommer omfattande mutor. Grundproblemet här är att kapaciteten på nätet är för låg och då blir mutor för att kunna få elektricitet en bieffekt. Det är därför ingen slump att uppbyggandet av elsystemet i Kandahar ses som ett viktigt led i att vinna lokalbefolkningens förtroende.

Något som också bör oroa president Hamid Karzai är den nya tendens till att i högre grad lita till etniska band för att få tillgång till en tjänst eller service. Detta är ett relativt nytt fenomen och fanns inte med lika tydligt i undersökningen som gjordes 2006. Det finns dock några ljuspunkter som inger hopp för framtiden. I grunden förväntar sig afghanerna att det är presidenten och statsmakten som skall ta tag i problemet med korruptionen. Om president Karzai istället för att förneka problemet verkligen angrep korruptionen skulle han kunna bli en verkligt populär president. Befolkningen är i grunden mycket kritisk till korruption och många känner dåligt samvete när de betalar mutor. Få tror att talibanerna skulle ha större förmåga att tackla korruptionen, endast 14 % tror detta.

Problemets orsaker beskrivs också mycket klarsynt av de personer som intervjuats som dålig kontroll av tjänstemännen på lokal nivå, låga löner och stora mängder pengar i omlopp. En av IWA:s rekommendationer är just att tydligare klargöra vilken tid olika offentliga tjänster skall ta och att möjliggöra för folk att klaga effektivt till högre instans. Att engagera lokalsamhället i kontrollen av statliga tjänstemän är A och O för att lösa problemet. Detta behöver kombineras med en ökad tillgång på information så att tjänstemännens arbete kan kontrolleras i efterhand.

Den stora förtjänsten med undersökningen är beskrivningen av korruptionsproblemet för normala afghaner. Rapportens stora svaghet är att kopplingen mellan lokal och småskalig korruption till korruption på hög nivå och den omfattande svarta ekonomin driven av främst opium men också en omfattande smuggling vid den pakistanska gränsen inte behandlas. Afghanistan saknar verkligen inte utmaningar men ingen har råd att ignorera korruptionen om statsmaktens auktoritet skall kunna stärkas. Ett första steg måste bli att nå enighet om att korruptionen på alla nivåer verkligen är ett problem.

No Comments

Johan Fresk, juli 9th 2010 | Tags: Afghanistan, IWA, korruption
Posted in Afghanistan

Kinas ledare diskuterar utvecklingen av Västra regionen

Programmet "Den stora utvecklingen av Västra regionen" är det rödmarkerade området på kartan

Den kinesiska partiledningen avslutade den 6 juli 2010 ett arbetsmöte om utvecklingen av landets västra del. Kinas president Hu Jintao konstaterade att mycket har åstadkommits för att utveckla Kina till ett land med måttligt välstånd under de senaste tio åren men att mycket fortfarande återstår att göra. Detta gäller i synnerhet de områden som diskuterades på mötet: Inre Mongoliet, Sichuan, Yunnan, Qinghai-Tibet platån och Xinjiang, vilka alla är autonoma områden eller provinser med antingen en betydande andel etniska minoriteter eller att minoritetsfolk befolkar en stor del av provinsernas yta som i Sichuan och Qinghai där tibetanerna har geografiskt stor spridning men utgör en mindre del av befolkningen.

När Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna i Kina 1978 balanserade landet fortfarande på gränsen till hungersnöd och uppemot 60 % av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen. Den historiska ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren har inneburit att andelen mycket fattiga idag har minskat till cirka 10 %, vilket ändå innebär drygt 100 miljoner människor. De flesta av dem finns på landsbygden i västra Kina. För drygt tio år sedan introducerade dåvarande premiärministern Zhu Rongji programmet ”Den stora utvecklingen av Västra regionen” i ett försök att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den mycket expansiva kustregionen och det mindre dynamiska inlandet.

Utvecklingsprogrammet för västra Kina har flera komponenter där den mest iögonenfallande är de gigantiska satsningarna på infrastruktur främst i form av nya vägar och järnvägar. De nya järnvägslinjerna från Ürümqi till Kashgar i Xinjiang och den spektakulära linjen mellan Golmud och Lhasa i Tibet är kanske de mest kända men de är bara en liten del i ett mycket omfattande investeringsprogram som nu fortsätter med ännu större investeringar i bland annat ett snabbtågsnät. Dessa investeringar har utan tvekan betytt en ökad tillväxt i den västra regionen frågan är bara vem som dragit nytta av dessa satsningar från centralregeringen i Beijing. Jag har i tidigare inlägg beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa regioner.

Autonoma tibetanska områden (gulmarkerade) i Folkrepubliken Kina

För den som är intresserad av den tibetanska problematiken kan det vara värt att påminna sig att många tibetaner idag bor utanför Tibets autonoma region (TAR) och därför inte direkt omfattas av de politiska beslut och åtgärder som specifikt gäller TAR. Arbetskonferensen syftar till att förbättra förhållanden i områden med buddhistisk och muslimsk befolkning. De kinesiska ledarna är naturligtvis väl medvetna om missnöjet i uiguriska och tibetanska områden frågan är som alltid om huvudsakligen ekonomiska medel kan lösa problemen. Genom investeringar i infrastruktur skall området knytas närmare centrala och östra Kina, genom förändrad beskattning kommer främst Xinjiang få högre skatteintäkter och genom ökade industriinvesteringar skall nya jobb skapas. För att tibetaner och uigurer skall få jobb krävs dock att de är utbildade, talar god kinesiska och inte blir diskriminerade. Det finns problem på alla dessa områden men kraftiga satsningar på en förbättrad utbildning har genomförts och avgifterna i skolorna på lägre nivå har tagits bort för minoriteterna.

Andra åtgärder som diskuterades handlar om utbyte och utbildning av statsanställda från västra Kina i de mer utvecklade provinserna samt det alltid lita vaga uttalandet om att utveckla och respektera de etniska minoriteternas kultur. Det sistnämnda är centralt för att få med tibetaner och uigurer i båten men jag tror att Kina i någon mån har ett baltiskt dilemma. Hur väl ekonomin än utvecklas kommer självstyre och självständighet alltid att te sig mer attraktivt för tibetaner och uigurer än att vara en del av ett ofritt Kina. Den kinesiska ledningen gör uppenbarligen en annan analys; att det går att vinna över minoriteterna med ekonomisk utveckling. Jag tror också att det behövs ökad kulturell och religiös frihet annars finns inga förutsättningar att långsiktigt vinna minoriteternas förtroende. Om inte strategin är en total assimilering i den hankinesiska kulturen vilket vissa företrädare för uigurer och tibetaner hävdar. Resultatet av arbetskonferensen var föga förvånade. Partiledningen fortsätter på den inslagna vägen möjligen höjs beloppen ytterligare. Faran med att dessa satsningar lockar till sig hankineser och leder både till ökad immigration i minoritetsområden och utträngning av lokal arbetskraft med åtföljande missnöje diskuteras i vart fall ännu inte på allvar. Fortsättning lär följa om de etniska minoriteternas situation i dagens Kina.

No Comments

Johan Fresk, juli 8th 2010 | Tags: ekonomisk tillväxt, Inre Mongoliet, Kina, Sichuan, Tibet, tibetaner, uigurer, Xinjiang, Yunnan
Posted in Kina, Tibet, Xinjiang

Brittiska trupper lämnar Sangindistriktet i Helmand

Karta över Afghanistan, Helmand (Hilmand) och Kandahar är de två provinserna längst i sydöst

Det väntas allmänt att de brittiska trupperna i Afghanistan kommer att lämna över ansvaret för Sangindistriktet i norra Helmand till amerikanska styrkor inom den närmaste tiden, se DN och VG. Uppgiften har nu bekräftats av den brittiske försvarsministern Liam Fox, se DN. En delvis känslosam debatt har blossat upp i Storbritannien om detta är en reträtt och därmed ett svek mot alla de brittiska soldater som dött i området. Av de drygt 300 brittiska militära förlusterna i Afghanistan kommer en knapp tredjedel från Sangindistriktet. Britterna har idag cirka 1000 soldater i området. Sangin är centrum för opiumodlingen i Afghanistan och ett flertal olika grupper strider mot de internationella styrkorna (Isaf) och med varandra om kontrollen i Sangin. Sanginområdet ligger i Helmandflodens dalgång och har sitt centrum runt orten Sangin, ungefär 15 000 invånare, som ligger cirka tio mil nordost om Lashkar Gah.

Snarare än att se det brittiska tillbakadragandet som en reträtt bör det betraktas som en omdisponering av styrkor i området. I slutet av maj ändrades kommandostrukturen för Isaf där södra kommandot delades i två delar ett kommando sydväst för provinsen Helmand och ett kommando sydöst för provinsen Kandahar. Skälet till detta var att med den kraftiga amerikanska truppökningen det gamla kommando syd hade blivit för stort. Idag för en brittisk general befäl över kommando sydväst och en amerikansk general över kommando sydöst.

Truppförflyttningarna i Helmand skall också ses mot bakgrund av att amerikanerna redan nu har cirka 20 000 marinkårssoldater i provinsen mot britternas 8 000 och det blir då naturligt att amerikanerna tar ansvar för ett större område. Omdisponeringarna är också en förberedelse inför tillbakadragandet av de kanadensiska trupperna under 2011. Arbetsfördelningen i Helmand blir i fortsättningen att britterna ansvarar för centrala Helmand och amerikanerna tar de norra och södra delarna av provinsen. En successiv uppbyggnad av amerikanska trupper i Kandahar är nu trolig inför den planerade offensiven under hösten 2010.

No Comments

Johan Fresk, juli 7th 2010 | Tags: Afghanistan, Helmand, ISAF, Sangin
Posted in Afghanistan

Nursultan Nazarbajev fyller 70 år idag

Nursultan Nazarbajev, president i Kazakstan

Dalai lama är inte den ende jubilaren den 6 juli 2010 i Centralasien. Kazakstans president Nursultan Nazarbajev fyller 70 år idag. De närmaste gratulanterna är hustrun Sara och döttrarna Dariga, Dinara och Alija. Dagen till ära invigs också världens högsta tält i den nya huvudstaden Astana. Astana är ett av president Nazarbajevs favoritprojekt. Astana ligger på den kalla och blåsiga stäppen i norra Kazakstan och det nya tältet är ett försök att skapa en samlingsplats även under vintern. Utländska diplomater har i det längsta undvikit att flytta till Astana och hållit sig kvar i den gamla huvudstaden Almaty.

Nursultan Nazarbajev föddes i Shamalgan i sydöstra Kazakstan 1940 i en herdefamilj. Han började arbeta på stålverket i Temirtau och fick efter visad duglighet sin högre utbildning vid företagets tekniska skola. I slutet av 60-talet började partikarriären och en stadig klättring uppåt i partihierarkin i Kazakiska socialistiska rådsrepubliken, KaSSR. Nazarbajev befordrades till partisekreterare för industri 1977 och 1984 hade han nått posten som ordförande i ministerrådet för att 1989 kröna karriären med att han bli sekreterare för kommunistpartiet i KaSSR. När det stod klart att Sovjetunionens förvaltningsstruktur och kommunistpartiets roll skulle förändras kraftigt lät sig Nursulatan Nazarbajev väljas till prseident i KSSR i april 1990.

Upplösningen av Sovjetunionen gick fort och Nazarbajev intog skickligt rollen både som försiktig kazakisk nationalist och som talesman för den stora ryska minoriteten i landet. I december 1991 erhöll Nazarbajev sitt folkliga mandat och valdes till president för första gången. Därefter har konstitutionen i olika steg ökat presidentens makt och Nursultan Nazarbajev har en helt ohotad position i dagens Kazakstan. Enligt en speciell lag som endast gäller honom kan han ställa upp i så många val han önskar. Han har också erhållit titeln nationens ledare.

Familjen Nazarbajev har en unik ställning i Kazakstan och det spekuleras ständigt om att Nursultan håller på att skola in sin äldsta dotter Dariga till att efterträdare på presidentposten. Inget händer i dagens Kazakstan utan att familjen på något sätt är inblandad och det har riktats många anklagelser om korruption mot Nazarbajev. Klart är att familjen har sitt på det torra ekonomiskt och samtliga familjemedlemmar är dessutom garanterade rättslig immunitet enligt en speciell lag.

Nursultan Nazarbajev må vara auktoritär men det betyder inte nödvändigtvis att han är impopulär. Tack vare den stora exporten av olja och gas har Kazakstan efter några svåra år på 1990-talet haft en mycket snabb ekonomisk tillväxt de senaste åren. Tillväxten är som i de flesta oljeekonomier ojämnt fördelad men en hel del av tillväxten har ändå nått vanliga kazaker och levnadsstandarden har stigit, utbildningen förbättrats och pensionerna höjts. Kazakstans högre standard märks inte minst på alla de gästarbetare från övriga Centralasien som finns i landet. Många kazaker kommer idag utbringa en skål för Nursultan på hans 70 årsdag.

Nazarbajev kan se framtiden an med tillförsikt och året har börjat bra bland annat med Kazakstans ordförandeskap i OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Relationerna med Ryssland och Kina, landets två viktigaste handelspartners, är utmärkta. Den enda smolken i glädjebägaren är oroligheterna i Kirgizistan och de fortsatta anklagelserna om korruption mot familjen som förekommer utomlands. Frågan alla vill ställa men ingen vågar är om och i så fall när Nursultan Nazarbajev planerar att avgå. Eliten i Kazakstan har mycket att förlora på en omskakande maktkamp så grundtipset måste vara kontinuitet och stabilitet vid en maktväxling. I ett traditionellt samhälle som det kazakiska lutar det åt någon av svärsönerna, men de bör nog inte göra sig någon brådska. Nursultan tänker sitta kvar länge än.

No Comments

Johan Fresk, juli 6th 2010 | Tags: Kazakstan, Nursultan Nazarbajev
Posted in Centralasien, Kazakstan

Dalai Lama fyller 75 år idag

Idag den 6 juli 2010 fyller Tenzin Gyatso, mer känd som Dalai lama, 75 år. Dalai lamorna av Gelugskolan har sedan 1600-talet varit Tibets andliga och världsliga ledare. En ordning som bestod under den manchuiska Qingdynastin (1644-1911) och den första halvan av 1900-talet. Hösten 1950 invaderades Tibet av Kina. Efter några år av gemensamt styre blev den politiska och religiösa situationen allt svårare i Tibet och Dalai lama valde efter ett misslyckat uppror 1959 att gå i landsflykt. Dalai lama och den tibetanska exilregeringen har sedan dess sitt säte i byn McLeod Ganj utanför Dharamsala i norra Indien. Dalai lama framstår idag på sin 75 årsdag som den klart lysande stjärnan och förkämpen för den tibetanska kampen för självstyre inom Kina, se DN och SvD.

Tenzin Gyatso, 14:e Dalai lama i juni 2005

75 år är ingen stor födelsedag i den tibetanska kalendern som är indelad i cykler om 12 år efter olika djur och fem element som anses ge en speciell aspekt åt året. Traditionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Det betyder att bemärkelsedagar delbara med 12 såsom 60, 72 och 84 år egentligen är viktigare för en tibetan. Nu är Dalai lama ingen vanlig tibetan utan en internationell berömdhet och hans 75 årsdag kommer att uppmärksammas på många håll i världen.

Tenzin Gyatzo föddes som Lhamo Dhöndrup i byn Taktser i Amdo, byn Hongya i dagens nordöstra Qinghai på gränsen till Gansu. Enligt en profetia skulle den 13:e Dalai lama återfödas i östra Tibet och en kommission skickades. Den nye 14:e Dalai lama identifierades och familjen flyttade till Lhasa där Tenzin Gyatso påbörjade sin utbildning. På grund av det osäkra politiska läget fick den 14:e Dalai lama redan 1950 viktiga funktioner i styrelsen av Tibet. Mao Zedong hade emellertid bestämt sig för att infoga Tibet i Kina och utan internationellt stöd var den självständighet som Tibet de facto haft sedan 1911 dömd. Tibets traditionella skyddsmakt Storbritannien hade genom Indiens självständighet 1947 inte längre något intresse för Tibet och Indien i sin tur ville inte stöta sig med Kina. USA var upptaget av kriget i Korea och var inte engagerat i frågan om Tibets status.

Efter ett decennium av alltmer problematisk samexistens med de kinesiska kommunisterna flydde Dalai lama 1959 med tiotusentals andra tibetaner till Indien i mars 1959. Tenzin Gyatso ha sedan dess arbetat oförtrutet med opinionsbildning för Tibets och den tibetanska buddhismens sak. Det är som internationell celebritet och religiös lärare han vunnit så många anhängare i USA och Europa genom sin ödmjuka och alltid lika positiva framtoning. Tibet har stått högt på den internationella dagordningen men det verkliga politiska engagemanget har saknats. Få stater är beredda att ta en verklig strid med Kina om Tibets status i synnerhet efter de senaste årtiondenas ekonomiska frammarsch. I slutet av 1980-talet lanserade Dalai lama sin vision om ett självstyrande Tibet inom Folkrepubliken Kinas ram. Han belönades 1989 med Nobels fredspris för sin kamp för Tibets frihet med fredliga medel. Dalai lamas plan har fått kritik från vissa tibetaner som menar att endast full självständighet är acceptabelt och från regeringen i Beijing som anklagar Dalai lama för att vilja splittra moderlandet.

När Tenzin Gyatso idag firar sin 75 årsdag är han alla tibetanernas oomstridde andlige ledare. Så länge den 14:e Dalai lama har hälsan kommer Tibet att stå kvar på den internationella dagordningen och den tibetanska exilrörelsen att vara enad i kampen för Tibet. Dalai lama skulle verkligen förtjäna att få se sin långa fredliga kamp krönas med framgång. De stora utmaningarna för tibetanerna väntar i framtiden när den nuvarande Dalai lama inte längre finns som ett andligt och politiskt ankare.

2 Comments

Johan Fresk, juli 6th 2010 | Tags: Dalai Lama, Kina, Tenzin Gyatso, Tibet
Posted in Kina, Tibet

Forum Eurasien

ICCEES: dag 2

No Comments

ICCEES-kongressen startar med perestrojka

1 Comment

Doku Umarov beklagar förluster i kaukasiska islamistnätverket

No Comments

Hög aktivitet inför konferens i Kabul

No Comments

Turkmenistan, Uzbekistan och Tibet i Kina på tio sämsta listan

No Comments

Många uzbeker arresteras i södra Kirgizistan

No Comments

De civila offren i det afghanska kriget

1 Comment

Att ändra FN:s svarta lista

No Comments

Inga nyheter från Turkmenistan

1 Comment

Bombdåd i Mohmand i Pakistan

No Comments

Korruptionen ökar i Afghanistan

No Comments

Kinas ledare diskuterar utvecklingen av Västra regionen

No Comments

Brittiska trupper lämnar Sangindistriktet i Helmand

No Comments

Nursultan Nazarbajev fyller 70 år idag

No Comments

Dalai Lama fyller 75 år idag

2 Comments

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Nordiska blogglänkar

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Aktuella teman

Nordiska blogglänkar