Förnyat militäravtal mellan Ryssland och Armenien

Gjumri, Armenien

Rysslands president Dmitrij Medvedev har under sitt pågående besök i Jerevan skrivit under ett nytt militäravtal med sin armeniske motpart Serzj Sargsian (DN). Framför allt innehåller det en förlängning av kontraktet för den ryska militärbasen i staden Gjumri (som Forum Eurasien f ö besökte nyligen) nära turkiska gränsen till år 2044. Dessutom innebär avtalet ömsesidiga säkerhetsgarantier i fall av konflikt samt att Ryssland skall uppgradera Armeniens vapenpark med ”avancerade vapen”, enligt Sargsian. Vad det är fråga om är oklart. Idag huserar basen ca 5000 soldater samt MIG-29-plan och luftvärnssystemet S-300.

Överenskommelsen är en uppdatering av ett tidigare avtal från 1995 och bekräftar Armeniens ställning som Rysslands enda nära bundsförvant i Sydkaukasus. Både Georgien och Azerbajdzjan har sedan självständigheten drivit en betydligt mer diversifierad utrikespolitik, bland annat i nära samarbete med USA. Men Ryssland har också ambitionen att spela en mer aktiv roll i Sydkaukasus och då kan det inte bli fråga om ett ensidigt stöd för Armenien. Det gäller särskilt i frågan om Armeniens konflikt om Nagorno-Karabach med Azerbajdzjan och utrikesminister Sergej Lavrov tonade ned betydelsen av avtalet genom att betona att det inte kommer att bli fråga om några nya befogenheter för basen i Gjumri. Obekräftade rykten säger dessutom att Ryssland planerar att sälja luftvärnssystemet S-300 till Azerbajdzjan. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1990-talet som Azerbajdzjan gör större vapenköp av Ryssland och det vore potentiellt viktigt både för Azerbajdzjans försvarskraft och som politisk markör.

I Armenien har däremot företrädare för regeringen genast tolkat avtalet som en rysk försvarsgaranti i händelse av ett nytt krig om Karabach, en möjlighet Azerbajdzjans president Ilham Alijev allt oftare hotat med på sistone om det inte snart kommer konkreta resultat ur de låsta fredsförhandlingarna. Den azerbajdzjanska  armén har också upprustats markant under flera år av olje- och gasintäkter. Men det är inte troligt att man från rysk sida kommer att tolka överenskommelsen på det sättet och som tidigare armeniske säkerhetsrådgivaren Gerard Libaridian påpekar för RFE/RL innehåller avtalstexten knappast några automatiska garantier för militärt stöd i händelse av attack på armeniskt territorium. Till saken hör också att varken Ryssland eller något annat land officiellt erkänt den armeniska kontrollen av Karabach.

Det är klart att Armenien och Azerbajdzjan blir alltmer militärt upprustade och att talet om ett nytt krig återvänt till det officiella samtalet som en reell möjlighet. Möjligen skulle det nya avtalet kunna innebära en tillfälligt stabiliserande faktor för att få parterna att (via ryskledd medling?) sätta sig ner för seriösa samtal och för första gången medge verkliga eftergifter. Möjligen betyder det i dagens fastlåsta läge just ingenting.

Medvedev stannade kvar i Jerevan under gårdagkvällen för ett informellt möte med de övriga statscheferna i Kollektiva Säkerhetsorganisationen CSTO.

IMU utser ny ledare

IMU, Islamic Movement of Uzbekistan, har för första gången officiellt erkänt ledaren Tahir Yuldashs död. Redan i september förra året började uppgifter cirkulera om att ledaren omkommit i en amerikansk missilattack från ett förarlöst plan på stamterritorierna längs gränsen mellan Afghanistan och Pakistan i slutet av augusti. Nu träder Usman Odil – ett tidigare ganska okänt namn – in på scenen och tar över ledarskapet, rapporterar bland andra Fergana.ru och Radio Liberty.

I ett uttalande på IMU:s hemsida, furqon.com, förklarar Odil den tidigare tystnaden om Yuldashs död med att gruppen befunnit sig i hårda strider mot ”avfällingarnas armé” (den pakistanska). Odil passar också på att kommentera den senaste tidens händelser i Kirgizistan – kanske för att visa att IMU fortfarande anser sig ha en roll att spela i sina ursprungsområden i före detta sovjetiska Centralasien. Hans analys går, föga förvånande, ut på att orsaken till det tragiska våldsutbrottet är de otrogna regeringarnas krig mot islam. Och han beklagar att vanliga muslimer, kvinnor och barn har drabbats. IMU bildades på 1990-talet ur ungdomsrörelser i den uzbekiska delen av Ferghanadalen, men har under senare år främst varit aktiva i kriget i Afghanistan, där deras starkaste fästen är i norra delen av landet, och på de pakistanska stamterritorierna FATA  (Federally Administered Tribal Areas). (För mer bakgrund se tidigare inlägg om IMU 1, 2, 3, 4

Hittills har det varit tyst om de radikala muslimska grupperingarna i samband med händelserna i Kirgizistan. Det har tidigare förekommit misstankar om att IMU haft supportrar, främst bland etniska uzbeker i södra Kirgizistan. Några av de attacker som inträffade förra sommaren mot polis och gränsposteringar i den uzbekiska delen av Ferghanadalen skylldes på IMU, men det är tveksamt om det rörde sig om något mer än sammanstötningar mellan polis och kriminella gäng.

Annars är det en annan radikal islamistgrupp, Hizb ut-Tahrir, som tycks ha varit mest framgångsrik i södra Kirgizistan under senare år. (Se tidigare inlägg om Hizb ut-Tahrir i Kirgizistan.) De har som uttalad ambition att överbrygga etniska motsättningar, för att istället ta fasta på gemenskapen i islam. De tycks dock främst ha rekryterat medlemmar ur den uzbekiska befolkningsgruppen. Hizb ut-Tahrir är officiellt inte för våld som kampmetod. Det är däremot IMU, vars nye ledare hoppas att våldsamheterna ska få fler muslimer att välja jihad – ”ärans och hederns väg”.

Även om de radikala muslimska grupperingarna  inte gjort något väsen av sig under den senaste tiden i Kirgizistan finns en uppenbar risk att fler söker sig till militanta grupper om myndigheterna dröjer alltför länge med att stabilisera situationen och skapa drägliga förhållanden för befolkningen i söder. IMU har gjort inbrytningar i södra Kirgizistan från Tadzjikistan i slutet på 1990-talet. Ännu finns dock inget som tyder på att de skulle vara på väg att flytta sitt fokus från norra Afghanistan och FATA-områdena i Pakistan, där deras verksamhet nu är koncentrerad.

Det är svårt att se att utnämningen av en ny ledare egentligen innebär så mycket mer än en ny måltavla för missilattacker. Möjligen kan det ses som ett tecken på att IMU känner att trycket minskat från den pakistanska armén.

Teheran håller ”toppmöte” för ökat persiskt samarbete

Irans president Mahmoud Ahmadinejad bjöd igår in till ett persiskt ”toppmöte” i Teheran (en dag efter att han utsattes för ett eventuellt attentatsförsök; DN, GP). Närvarande vid mötet var Afghanistans Hamid Karzai och Tadzjikistans Emomali Rahmon och de tre presidenterna träffade även Irans högste andlige ledare ayatollah Ali Khamenei.

Enligt Radio Azattyk (den kazakiska grenen av Radio Liberty) föreslog Ahmadinejad ett NATO-likt samarbete mellan de persiska länderna så snart den alliansens styrkor har lämnat Centralasien. Han betonade att problemen i Afghanistan skall lösas inom regionen och att den NATO-ledda alliansen varken har genuint intresse eller förmåga att hantera situationen.

Iran förkastar talibanernas tolkning av islam och ser dem som ett hot, en känsla som förstärktes efter det att talibanerna tog iranska diplomater som gisslan 1998 under intagandet av Mazar-i-Sharif och tio diplomater och en journalist dödades. Alltså stödde man i tysthet USA:s störtande av regimen. Att öppet stödja den USA-ledda alliansen är däremot omöjligt i dagsläget, men indirekt gör man det genom att stötta Karzais regering diplomatiskt och ekonomiskt. För Afghanistan kommer det iranska stödet att vara avgörande den dag militärinsatsen avslutas.

Ahmadinejad öppnade för ett par dagar sedan igen upp för samtal med Barack Obama i samband med sittningen i FN:s generalförsamling i New York i september. Om det ligger allvar bakom planerna skulle Karzai möjligen kunna vara en länk till USA-administrationen – Ahmadinejad är fullt medveten om hur viktig utvecklingen i Afghanistan är för Obama.

De tre presidenterna hade också annat än militära frågor att tala om. Man kom överens om ökat ekonomiskt, handels- och transportsamarbete, men om det slöts några konkreta avtal är oklart. Ett av Irans motiv med mötet med de utländska statscheferna är säkert att visa hemmapubliken att landet inte är så internationellt isolerat. Kanske är det viktigare än att få till ett verkligt allpersiskt samarbete, där avtalen oftast varit bilaterala och av mer pragmatisk än ideologisk art. Iran har bland annat stora ekonomiska intressen i tadzjikisk vattenkraft, men under järnvägskonflikten nyligen, då Uzbekistan stoppade byggnadsmaterial från att nå Tadzjikistan uttalade sig Iran tydligt till Tadzjikistans försvar, vilket kan ses som att man inte heller drar sig för politiska ingripanden.

Vid gårdagens toppmöte bekräftade de tre statscheferna också rätten till fredlig användning av kärnenergi i regionen, en fråga där Iran kan anse sig behöva lite internationellt medhåll. I den frågan har Tadzjikistans Rahmon tidigare gett Iran sitt officiella stöd.

Något som antagligen ändå står i vägen för ett allt för långt drivet samarbete är att Iran, en islamisk republik grundad på shiitisk islam som statsbärande ideologi, inte kan använda just detta sitt potentiellt starkaste kort i relationerna med Afghanistan och Tadzjikistan. Det är visserligen mycket som tyder på att antalet aktivt troende ökar i Tadzjikistan, dels genom Rahmons nya försiktiga uppmuntran av islam som nationellt kitt, men säkert också till stor del ofrivilligt genom att religionen blir en tillflyktsort i det ekonomiskt och socialt pressade landet. Det är dock inget Teheran kan utnyttja. Dels är den allt överväldigande delen av befolkningen sunniter och dels är en av grundpelarna i Rahmons inställning till islam att den skall hållas under strikt kontroll, både vad gäller utövning och utlärning.

Men givet att man rättar sig efter de hänsyn Afghanistan och i viss mån Tadzjikistan måste ta till USA och andra internationella aktörer och så länge de religiösa meningsskiljaktigheterna inte tillåts lägga hinder i vägen, finns det nog en potential för ett både bredare och djupare regionalt persiskt samarbete.

Oklart i ledningen för ”Kaukasiska Emiratet”

I en ny video publicerad av kavkazcenter.com dementerar Doku Umarov att han frånsäger sig ledningen för det separatistiska, islamistiska Kaukasiska Emiratet, vilket tillkännagavs i en video på samma sida för ett par dagar sedan (se tidigare inlägg). I videon talar han ryska:

(…) Jag, kaukasiska mujahidernas emir Abu Usman, Doku Umarov, gör följande uttalande den 2 augusti 2010.

I samband med de omständigheter som inträffat i Kaukasus anser jag det omöjligt att avgå [som ledare för Emiratet].

Insha’Allah, detta uttalande ersätter det tidigare uttalandet. Det uttalandet var helt fabricerat och jag meddelar att min hälsa, alhamdulillah, med Allahs vilja är god, så att jag kan tjäna Allah. (…)

Så vad är det som händer?

Det är visserligen inte bekräftat att inslagen är äkta, men i vilket fall som helst – har de publicerats hos Kavkaz Center (som används som informationskanal av Emiratets ”informationschef” Movladi Udugov) har de betydelse för rörelsen.

Ryska kommentatorer spekulerar i att det hela beror på splittring inom rebellrörelsen. Enligt en version skall de yngre tjetjenska och ingusjiska gerillamännen anse att Umarov har varit ineffektiv som militär ledare. Enligt andra varianter skall det vara ett uttryck för en splittring mellan lokala nationalister (som hela tiden varit emot ”Emiratet”) och ”internationalistiska” jihadister, på samma sätt som i Afghanistan. Ahmed Zakajev, den före detta ledaren för den tjetjenska separatistrepubliken (nu i exil i England), som aldrig har stött Emiratet, är också inne på det spåret.

Kavkaz Center har också cirkulerat rykten om att ryska säkerhetstjänsten FSB försöker splittra islamiströrelsen och genom att göra sig av med Umarov (och Ramzan Kadyrov, den Kreml-trogna men självständiga och kompromisslösa tjetjenska presidenten) förhandla fram ett avtal så att islamisterna skall lägga ner vapnen. De ryktena blev än mer relevanta efter infitrationen som antas ha lett till att Achmed Jevlojev kunde tas tillfånga i juni. Det är svårt att tänka sig att FSB inte planerar för sådana scenarier, men hur mycket substans som ligger bakom just de här antagandena är omöjligt att säga.

Men det verkar inte heller otroligt att det finns någon form av splittring mellan de östra och västra grenarna av islamiströrelsen i Nordkaukasus. I den första videoupptagningen, där han lämnar över till Aslambek Vadalov, vädjar Umarov särskilt till de lokala ledarna om uppslutning. Det nya dementiuttalandet har också publicerats på islamdin.com, som företräder de västliga regionerna Kabarda, Balkarien och Karatjaj. Antagligen är den verkliga koordinationen mellan de västra och östra (Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan) delarna redan ganska begränsade, men en kommentator i Kommersant spekulerar i att anledningen kan vara att ledarskapet i väster ändå föredrar Umarov som ledare av ekonomiska skäl – det är lättare att samla in utländsk finansiering under ett känt namn.

Uttalandet väcker hur som helst en del frågor. Det verkar ju innehålla en motsägelse – det första uttalandet skall ha varit fabricerat, men ändå hänvisar Umarov till osepcificerade händelser som gör att han inte kan lämna över. Har han helt enkelt ändrat sig?

I så fall kan omständigheterna han hänvisar till vara en konflikt, där han till exempel inte fick stöd av de kabardinska och balkariska ledarna – eller att dessa krävde att han blir kvar efter att han övertalats eller tvingats avgå av de tjetjenska rebellerna. Å andra sidan kan det helt enkelt vara så som en läsare på RFE/RL tror – att det första uttalandet egentligen inte skulle ha publicerats nu, utan var en förberedelse för den händelse Umarov skulle bli dödad, så att man i stället skulle kunna ge sken av att han överlämnat frivilligt och fortsätter kampen i det fördolda.

I vilket fall som helst är det svårt att se att Umarovs ställning inom rörelsen har stärkts genom den här episoden.

Kaukasiska islamistledaren Doku Umarov avsäger sig ledarskapet

Emir Doku Umarov, högste ledaren för det islamistiska separatistiska Kaukasiska Emiratet och Rysslands förmodligen mest eftersökte man, avhändar sig ledarskapet, skriver Radio Free Europes Kaukasustjänst (nu även TT/SvD, DN). Det skedde i en grynig video på separatistsidan kavkazcenter.com, som sedan några timmar inte går att komma åt. De övriga islamisttrogna nätkanalerna nämner hittills inget om händelsen.

Orsaken skall vara att han är ”trött” och vill lämna över till yngre krafter (Umarov är 46 år), som kan kämpa med mer ”energi”. Enligt andra rebeller rör det sig om hälsoskäl – han har sårats ett flertal gånger och i de senaste videoupptagningarna har han verkat avmagrad.

Doku Umarov utropade själv det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz) som en islamisk ”stat” 2007. ”Emiratet” omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena. I själva verket är ”emiratet” i praktiken till största delen en separatistisk gerillaorganisation för motståndet mot den ryska övermakten, men även om det uppstod ur den nationalistiska tjetjenska rebellrörelsen finns en stark och ökande religiös aspekt. Flera i ledningen kommunicerar väl på arabiska och många har en till synes äkta salafistisk övertygelse. Man har bl a officiellt en shariadomstol. Umarov själv skall i detta senaste videoklipp ha varit klädd i svart enligt modellen för den lokala sufismen, vilket RFE/RL spekulerar i kan tyda på att han är sjuk eller döende.

Till ny ledare utsåg han i samma video Aslambek Vadalov, en Tjetjenienbaserad motståndsveteran, och vädjade i samma video till ledarna för de övriga nordkaukasiska republikernas islamiska motståndsrörelser att ge honom sitt stöd. Vadalov accepterades som efterträdare redan för någon vecka sedan av flera ledande tjetjenska stridande, som beskriver honom som mycket lojal mot Umarov och emiratet.

Hur stark lojaliteten i de övriga nordkaukasiska republikerna (Ingusjien, Dagestan, Kabardinien-Balkarien m fl) inom emiratet är kommer att visa sig. Rörelsen har drabbats av flera bakslag de senaste månaderna och Umarovs egentliga inflytande över planeringen av bombattentaten i Moskvas tunnelbana har ifrågasatts. Sedan den ledande veteranen Achmed Jevlojev, även känd som Amir Magas, tillfångatogs av FSB i juni har det spekulerats om infiltration i rörelsen. Umarov konstaterade också att tillfångatagandet varit ett bakslag för rörelsen i en videosekvens som trots försäkran om att det heliga kriget skall fortsätta var ovanligt defensiv.

RIA Novosti publicerar en intervju med Tjetjeniens Putin-trogne president Ramzan Kadyrov, som sin vana trogen spelar ner betydelsen av hela islamiströrelsen och det påstådda emiratet. ”Det spelar ingen som helst roll vem som kallar sig vad. Det är ett försök att dra uppmärksamheten till terroristernas person och ge intryck av någon sorts organiserade krafter med en ledarskapsstruktur. Alltihop är en fars. (…) Jag har upprepade gånger betonat att det inte finns några krafter bakom Umarov eller underavdelningar under hans kommando. Han är sjuk, gömmer sig som en råtta i ett hål och klämmer löss, har tappat tänderna och är inte i tillstånd att kommendera någon.

Riktigt så enkelt är det knappast. Trots de senaste bakslagen och osäkerheten kring hur stark organisationen är, är det ett faktum att Umarov i Emiratet lyckats med att i alla fall formellt ena den östra och västra motståndsflanken i Norra Kaukasus, något som sällan har hänt i historien. Vi får anledning att återkomma när fler kommentarer kommer in och stödet för Vadalovs ledarskap börjar utkristalliseras.

Läs mer på Forum Eurasien om den kaukasiska islamiströrelsens aktivitet:

Om Doku Umarov, om terrordåden i Moskva (mars), dödandet av Anzor Astemirov och Said Burjatskij (mars) och tillfångatagandet av Achmed Jevlojev (juni).

ICCEES: dag 5-6

RYSSLANDS FEDERALISM var temat för två sessioner på ICCEES-kongressen under fredagen. När ämnet behandlas brukar diskussionen komma upp ifall Ryssland verkligen är en federal stat annat än till namnet. Man brukar peka på att federationsrådet, det ryska överhuset, inte i verkligheten fungerar som regionernas röst hos centralmakten. Särskilt efter Putins reformer på 2000-talet i syfte att stärka ”maktvertikalen” har federationsrådet blivit allt mer tandlöst och fjärmat från lokal förankring. Cameron Ross från universitetet i Dundee har gjort jämförelser mellan slutet av Jeltsintiden 1996-99 och 2000-talet och funnit att under den första perioden fick 23% av alla lagförslag avslag i federationsrådet – nu är ett godkännande nästan alltid en formalitet. Ett annat problem är att de olika regionerna är så många och har så olika mycket makt. Även konstitutionellt är den ryska federationen asymmetrisk – de olika ”federationssubjekten” (republiker och olika typer av autonoma områden) har egna statuter som skiljer sig åt vad gäller relationen till centralmakten i Moskva. Enligt konstitutionen är maktbefogenheterna ganska starkt centraliserade och konstitutionen definierar (artikel 71) ett stort antal federala ansvarsområden, däremot inga exklusivt för regionerna. Hur som helst har Putins reformer, som bl a går ut på att presidenten nominerar guvernörerna i regionerna, gjort att makten har koncentrerats till centrum. I samtliga 83 federationssubjekt är maktpartiet Enade Ryssland nu i maktställning.

En av Putins idéer är också att slå samman subjekten till större enheter, av ekonomiska och administrativa, men kanske också maktpolitiska skäl. Hittills har det bara hänt med så kallade matrjosjka-subjekt (efter matrjosjka-dockorna), d v s etniskt baserade regionsenheter som har viss autonom status inom ett annat federationssubjekt. Men det har visat sig vara en kostsam process, både ekonomiskt och politiskt, eftersom det inom varje enhet har skapats en elit som vill hålla sig kvar vid makten och därför verkar sammanslagningsprocessen ha gått i stå tills vidare.

Man bör ju komma ihåg att Ryssland (och Sovjetunionen på vilken det federala systemet baseras) aldrig egentligen var menat att vara en federation i ordets rätta bemärkelse – för Lenin och Stalin var det snarast ett sätt att administrera imperiets regioner och etniciteter. Richard Sakwa och andra talar om Ryssland som en ”sovande federation” för även om presidentmakten har utslagsrösten i de flesta fall finns federationen där, både formellt och i form av maktstrukturer. Frågan är vad som händer om/när den vaknar? Antagligen kan det ske på ett av två sätt – genom gradvis reformering mot ett mer demokratiskt, verkligt federativt system, eller genom att centralmakten försvagas och regionerna tar chansen och tar för sig. Det senare kan väl sägas ha varit fallet under Jeltsin och flera av de konflikter som uppstod runt Sovjets upplösning – Nagorno-Karabach, Abchazien, Tjetjenien – måste delvis ses som produkter av den ”frivilliga” sovjetiska federationen.

I övrigt bjöd de sista två dagarna på en diskussion om Rysslands ENERGIPOLITIK gentemot grannländerna med bl a en beskrivning av varför Vitrysslands Lukasjenka visat sig kunnat utnyttja sin situation som transitland betydligt bättre än Ukraina, som egentligen har betydligt bättre förutsättningar, och av hur Georgien och Ryssland faktiskt fortfarande har ett fungerande energisamarbete (gasleveranserna till Georgien bröts ju inte ens under kriget 2008).

Intressant var också en session om ISLAM I CENTRALASIEN. Där deltog Galina Jemeljanova, en auktoritet inom islamisk aktivitet i forna Sovjet, samt Suhrob Sjojev (OSSE) och Saodat Olimova (SHARQ) från Tadzjikistan. Att den religiösa aktiviteten ökar för närvarande i exempelvis Tadzjikistan verkar tydligt, men lika tydlig är regeringens ambivalenta inställning. Dels främjar man islam som del av den nationella identiteten – man vill förvandla homo sovieticus till homo islamicus, som Olimova uttrycker det. Samtidigt inskränks toleransen för avvikelser från den officiella – och kontrollerbara – versionen av läran. Sjojev berättar om övervakning av moskébesökare och exemplifierar klimatet med en rättegång i Dusjanbe nyligen, där några män tilldelades 5-7 års fängelse för mindre avvikelser i utövande av den islamiska ritualen.

Jemeljanova, som skrivit om radikal islamism i Centralasien och Kaukasus, försöker skilja på radikalism och extremism. Radikalism innebär enligt henne snarast en form av salafism (viljan att återvända till läran hos de första generationerna efter Muhammed; ofta i Ryssland och Centralasien felaktigt benämnt wahhabism), vilket inte behöver innebära extremism - den påtagna rätten till våldsamt jihad. Enligt den definitionen skulle IMU (Islamic Movement of Uzbekistan) kunna betraktas som extremister, däremot inte nödvändigtvis rörelser som Hizb ut-Tahrir (se tidigare inlägg). Men hos regeringarna i Centralasien sammanfaller ofta begreppen och islamisk aktivitet tas ofta som intäkt för hårda antiextremism- eller antiterrorismåtgärder. Utan tvekan hänger nivån av islamisk aktivism också samman med den ekonomiska och sociala situationen i Tadzjikistan, Kirgizistan och Uzbekistan, där många lever under fattiga förhållanden och där framför allt unga män reser utomlands som gästarbetare och kommer i kontakt med radikala rörelser, samtidigt som de alieneras från det traditionella samhället.

Något av det mest stimulerande med ICCEES 2010 – men också något man kan kritisera ur en strikt forskningseffektiv synvinkel -  har varit den stora bredden. Det enda som egentligen förenar de hundratals deltagarna är intresset för en geografisk region – som sträcker sig från Tjeckien till Fjärran Östern. Programmet var digert och om man fick en stund över mellan paneldebatter och minglande kunde man alltid handla några böcker hos de bokhandlare från när (Interbok på Kungsholmen) och fjärran (bl a Moskva) som hade ställt upp i ljusgården. Själv kom jag bland annat hem med Россия на Кавказе. Пять веков истории (Ryssland i Kaukasus. Fem sekler av historia), en historiebok utgiven av ryska inrikesministeriets (MVD) förlag som i förordet utlovar en djupgående översikt av Rysslands ”fredsskapande” närvaro i Kaukasus (”Flera gånger uppstod perioder, då en försvagning av den ryska centralmakten tillfälligtvis medförde förvirring och övergrepp för den kaukasiska regionen (…) Rysslands strävan att införa fred och samförstånd i Kaukasus visade sig åter på 1990-talet”).

Även om mycket på ICCEES-kongressen – i alla fall för någon som följde de tacksamt mångtaliga sessionerna om Centralasien – började och slutade med Ryssland behövde man inte leta alltför länge för att hitta någon som kunde bidra med att sätta regionen i ett nytt, alternativt ljus.

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1, dag 2, dag 3-4).

ICCEES: dag 3-4

ICCEES-kongressen fortsätter i Stockholm.

Onsdagens diskussion om den ”nya geopolitiken i Eurasien” ställdes tyvärr in. I stället valde jag att lyssna på en paneldebatt om MIGRATION, en av de viktigaste sociologiska och ekonomiska frågorna för flera av de centralasiatiska länderna, där det t ex beräknas (enligt ryska officiella data) att 40% av Tadzjikistans BNP härrörde från arbetsmigration 2008. Man räknar sedan med att det skedde en massiv hemflyttning (även om den nog till stor del var tillfällig) och en 35% nedgång i pengaöverföringarna under krisens 2009 – följderna borde alltså vara närmast en kollaps för den tadzjikiska statskassan. Men John Heathershaw, som satt i publiken, påpekar att ekonomin enligt officiella källor snarast gick något uppåt. Hur detta går ihop är en intressant fråga inte bara om statistikföring utan antagligen också om på vilket sätt den tadzjikiska ekonomin fungerar. I övrigt gav Stéphane de Tapia sin syn på den turkiska diasporan och konstaterade att det har blivit en inflyttning även till Centralasien. Han indelar de turkiska migranterna i Centralasien i olika kategorier – han redovisade inga siffror, men främst borde det röra sig om affärsmän från alla de turkiska företag som är aktiva i regionen och också förmodligen associerade arbetare. En grupp som kommer från Turkiet är också islamiska lärare och aktivister och i början av 1990-talet kanske entusiastiska panturkister. De förhoppningarna slocknade ju snart och idag verkar Turkiet också officiellt ha ett mer ekonomiskt fokus för sitt engagemang i ”diasporan”.

Ett lovande tema som behandlas på kongressen är Centralasiens geopolitiska läge och utsikterna för olika allianser. Inte minst ligger ju fokus här på SHANGHAI-ORGANISATIONEN (SCO), vilken behandlades kanske något substanslöst under onsdagens paneldiskussion med bl a Yang Cheng från kinesiska Center for Russian Studies (kontentan var att Kina vill se harmoni i Centralasien). Det följdes upp idag av en fokuserad diskussion, Different perspectives on the SCO, med bl a Pan Guang från Shanghai Center for International Studies, där man också har inrättat ett center specifikt för SCO-studier. Han pekade på att SCO, trots att organisationen ibland kan anklagas för att mest vara en diskussionsklubb, har en bredd som NATO (om man vill göra den jämförelsen) inte kan matcha. Debattörerna kom från såväl Europa som Uzbekistan, Kina och Japan och tacksamt nog spenderades inte så mycket tid på den ganska improduktiva diskussionen om huruvida SCO är ett hot mot NATO och ‘Väst’. Tvärtom påpekade Alyson Bailes (tidigare direktör för SIPRI) att SCO borde ses som en positiv faktor av NATO (den negativa synen kommer i stället från NATO:s bilaterala problem med Ryssland). Hon gissade till och med att SCO, med sitt pragmatiska ekonomiska och kulturella utbyte i framtiden kommer att bli en mer attraktiv modell i andra delar av världen än en ren militärallians som NATO.

Pan Guang försökte också avdramatisera problemet med Kinas och Rysslands intressekonflikter genom att påpeka bl a att man börjat använda yuan och rubel i sina handelstransaktioner (som ettt steg på väg mot en självständig valutapolitik) och SCO-samarbetet fördjupades då även rysk gas började levereras till Kina via de kazakiska gasledningarna.

De KASPISKA ENERGIEKONOMIERNA behandlades i en annan diskussion, där Birgit Brauer (the Independent, Kazakstan) gjorde en jämförande analys mellan Azerbajdzjan och Kazakstan och konstaterade att båda länderna haft var sin avgörande vändpunkt. För Azerbajdzjans del skedde det när man insåg att oljefyndigheterna bakom ”the contract of the century” var kraftigt överdrivna, men man i stället upptäckte det stora gasfältet Shah Deniz 1999, vilket gjorde att strategin dels ställdes om till energitransit, dels började man underlätta för utländska investeringar (FDI). Kazakstan hade en motsvarande vändpunkt 2000, då det enorma oljefältet Kashagan upptäcktes. Enligt Brauer har det dock snarast inneburit att landet inte har behövt underlätta investeringsklimatet. Intressant är också kopplingen mellan energiekonomin och den politiska eliten, där också Turkmenistan togs upp, ett land som i stället för ett (halv-) statligt övergripande oljebolag som Kazmunaigaz eller azerbajdzjanska SOCAR har produktionen splittrad på fem aktörer – för att öka presidentens möjlighet till direktkontroll.

Konspirationskluster av Michael Denison (t h)

Kongressen har haft ett par sessioner om KONSPIRATIONSTEORIER, idag specifikt om Kaukasus och Centralasien med sociologer och politologer. Det märks att ämnet är i sin linda som forskningsområde. Folkmord blandas med förlöjligande. John Heathershaw, som tittar på konspirationer i Tadzjikistan hävdar att typiskt centralasiatiska kännemärken är patriarkala strukturer (som tar sig uttryck i svågerpolitik och personstyre), ett yttre hot och postkoloniala tendenser – i praktikten figurerar alltså ofta Ryssland som en osynlig hand. Det är något jag känner igen från de flesta konspiratoriska historier jag hört i Sydkaukasus.

Richard Sakwa, känd rysslandskännare, tar upp Georgienkriget 2008. Det är intressant av åtminstone två anledningar – för att båda sidor så ivrigt ägnade sig åt propagandakrig, där historierna helt skilde sig åt. Ryssland spred t ex snabbt siffror om 2000 dödade i Sydossetien i etnisk rensning, medan Georgien hävdade att Ryssland provocerade fram kriget och stod redo med stridsberedda soldater för en invasion. Det konspiratoriska utnyttjas och sprids av makthavarna, av eliten (medan t ex 9/11-teorierna kanske främst har sin spridning bland mindre insatta människor, som ser dem halvt som underhållning). Dessutom – vad är en konspirationsteori när vi inte vet ”sanningen”? Mindre än två år efter kriget vet vi ungefär hur själva krigsförloppet gick till, men vad gäller bakgrunden har vi fortfarande två (eller flera) helt olika versioner som står mot varandra. Bara för att man är konspiratoriskt lagd betyder det inte att andra inte konspirerar mot en. Det kanske är så när vi har att göra med två så cementerade olika synsätt att fakta bakom (båda) konspirationsteorierna visst kan vara sanna – men de är bara en mycket selektiv del av sanningen.

Suny, Lieven, Hanson, Urnov, Gudkov (+tolk)

Torsdagen avslutas med en session under titeln RUSSIA’S DOMESTIC DEVELOPMENTS and Prospects for Wider Euro-Asian Cooperation med en mycket namnkunnig panel – Lev Gudkov, som leder det viktiga opinions- och analysinstitutet Levada Center i Moskva, Mark Urnov från Moscow Higher School of Economics och EU-Russia Center, Philip Hanson, rysslandsekonom vid Chatham House, och Anatol Lieven, som bl a skrivit om kriget mot terrorismen, Baltikums frigörelse och Tjetjenien. Det hela leddes av Ronald Grigor Suny, författare till bl a välkända historieböcker om Armenien och Georgien.

Därför blev diskussionen lite av en besvikelse. Kanske var ämnet för brett, kanske skulle inte sessionen ha legat på kvällen efter vin och snittar. Gudkov gick igenom opinionsdata inom olika områden – politik, ekonomi, massmedia, samhällseliter – och det tonar fram en bild av lätt cynism, eller uppgivenhet, i det ryska samhället (är man intresserad av rysk opinion är Levada Centers hemsida oumbärlig). Urnov trodde att Ryssland med nödvändighet står inför ett vägval mellan att liera sig med Kina eller ”United Europe” som han uttrycker det, med allt vad det innebär idémässigt och politiskt. Philip Hanson såg Rysslands demografiska trend som ett problem, närmare bestämt genom att få unga nu äntrar arbetsmarknaden. Kopplar man ihop de två tänkesätten lite grovt borde slutsatsen bli att det oundvikliga vägvalet kommer ganska snart. Lieven trodde inte riktigt på en så svartvit bild, jämförde Ryssland med Indien och misstänkte att om klimatförändringarna sätter in på allvar kommer Ryssland trots allt att kunna vara rätt bra positionerat.

När det spekuleras är det ju bra att det är snillen som gör det. Men tyglarna blev kanske lite väl fria den här gången. Under frågestunden kom i alla fall några konkreta frågor upp: Hur kan Väst förena Ukrainas och andra grannstaters intressen med den ryska omstarten? Lieven konstaterar lite tongue-in-cheek att det för många länder finns gränser för självständigheten – USA lägger sig inte i Mexicos affärer så länge de inte ingår en militärpakt med Kina… Avslutningsvis kom frågan om Nagorno-Karabach upp och svaret blir som väntat från både ‘Ryssland’ och ‘Väst’: det enda man kan göra är att förenkla för samtal.

Så Suny får chansen att avsluta debatten efter två timmar: ”I find it interesting that after all of these days of conference and after all of this discussion on geopolitics, Eurasia, Russia, we came back to Armenia and Azerbaijan… It does an Armenian’s heart good to know that we are still the center of the world!”

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1 och dag 2).

ICCEES: dag 2

Andra dagen bjöd bland annat på en paneldiskussion om KIRGIZISTAN. Från början var den nog tänkt att representera olika aspekter på förhållandena under Bakijevs hårdnande regim, men efter att Bakijev störtats i april och de blodiga konflikterna mellan kirgizer och etniska uzbeker i juni har ju landet blivit relevant av helt andra anledningar. Paneldeltagarna hade lyckats bra med att uppdatera agendan och det blev intressanta spekulationer bl a om läget inför det planerade parlamentsvalet i oktober (Rubén Ruiz Ramas), som kan förväntas bli en hård kamp. I och med den nya konstitutionen har ju parlamentet fått en betydligt viktigare roll – även om Eugene Huskey, som satt i publiken och just kommit hem från ett besök i landet, påpekade att det knappast är fråga om ett parlamentariskt system ens nu, då presidenten behåller viktiga befogenheter. En möjlig farhåga i det instabila läget kunde ju för övrigt vara risken för att det bildas flera maktcentra. Ruiz Ramas var dock optimistisk och trodde att ett ökat fokus på parlament med fria val skulle öppna upp för koalitionsbygge.

Professor Eugene Huskey

En annan fråga som diskuterades, bl a av Stefanie Ortmann, var anledningen till Rysslands passiva hållning. President Roza Otunbajeva lär ju uttryckligen ha begärt militär assistans när oroligheterna i söder utbröt. Det är dock ett tag sedan Ryssland ingrep militärt i Centralasien och dessutom kan president Medvedev ha svårt att motivera flera döda soldater i utlandsinsatser efter Ossetienkriget. Att ’spelet’ med USA i regionen trappats ned kan också vara en förklaring. Hur det än är med det finns det tecken på att Ryssland för diskussioner med Otunbajeva-regeringen, kanske om den bas nära Osj i söder som var på tapeten för ett tag sedan. Det vore i så fall viktigt för Ryssland inte bara för att stärka inflytandet i den volatila Ferganadalen, men också för att stävja transporten av afghanska droger, när nu heroinmissbruk har seglat upp som ett stort problem i Ryssland – som ju redan har stora demografiska svårigheter.

Någon vidare positiv bild av framtiden för Kirgizistan gick vi nog inte därifrån med. Kontentan av konfliktforskare John Heathershaws inlägg blir att det svårligen gick att förutse de etniska problem som nu skapat ännu ett svårt trauma mellan uzbeker och kirgizer. Som Marlène Laruelle (Johns Hopkins) visar har problemen förstärkts i och med Bakijevs kirgizifieringspolitik. Dessutom, som Asel Doolotkeldijeva konstaterar, har de flesta institutioner för konfliktlösning (kurultai-råd, aksakal-systemet, lokala NGO:er m fl) inte visat sig kunna stoppa konfrontationerna.

Säkerhetssituationen i regionen behandlades i paneldiskussionen SECURITY IN CENTRAL ASIA, som leddes av Ingemar Oldberg från Utrikespolitiska Institutet. Intressantast var Aigerim Shilibekova från Eurasian National University i Astana, som listade regionala organisationer och säkerhetssamarbeten i Centralasien. Regionalt samarbete tillhör ju som bekant inte de centralasiatiska ländernas främsta meriter och man kan konstatera att det inte finns någon organisation eller samarbetsform som enbart inkluderar de fem länderna. I stället riskerar de i organisationer som CSTO (Collective Security Treaty Organization) och Shanghai-organisationen (SCO) utsättas för externa staters agenda. Även om man kan hävda att det potentiellt ger länderna chansen att balansera ambitionerna hos Kina, Ryssland och USA (Kazakstan är t ex ganska aktivt i NATO:s Partnership for Peace (PfP)-program) verkar det sällan leda till någon bestående enighet länderna emellan. Shilibekova pekar också på (dock utan att konkretisera) att Kazakstans OSSE-ordförandeskap har flyttat gränserna för Europas säkerhet till Centralasien (Kazakstan är ju för övrigt sedan i juni även ordförande i SCO, något som inte har uppmärksammats särskilt mycket).

Men hur man än vänder på saken är det svårt att inte se de blodiga händelserna i Kirgizistan under våren och sommaren som ett misslyckande för de regionala säkerhetsmekanismerna. Inte minst gäller väl det CSTO, som har en uttalad säkerhetsagenda. Anledningar till och konsekvenser av det kan det vara intressant att återkomma till här på forumet framöver.

En panelsession som verkar ha varit intressant under andra dagen, men som jag själv tyvärr inte var med på (men det finns det andra som var), var diskussionen om relationerna mellan Väst och Ryssland efter ‘kriget mot terrorn’ och Georgienkriget 2008 med John Russell, Richard Sakwa och John Dunlop (känd för kaukasusintresserade genom sina insatta bidrag om bakgrunden till Tjetjenienkrigen).

ICCEES-kongressen startar med perestrojka

Idag öppnade International Council for Central and East European Studies (ICCEES) sin akademiska femdagarskongress i Stockholm med den något vaga undertiteln ”Prospects for Wider Cooperation”. En titt på det digra programmet visar också att man har ett både stort och mycket brett anslag.

Som Birgit Schlyter, professor i Centralasienstudier vid Stockholms universitet, skriver i sin understreckare i SvD idag har fokus också förskjutits österut jämfört med de tidigare kongresserna i Berlin 2005 och Tammerfors 2000, från de centraleuropeiska länderna – som genom EU-medlemskapet nu mer slutgiltigt har inlemmats i Europa – mot Kaukasus och Centralasien. Olika aspekter på Rysslands politik och kultur tar givetvis också stor plats, men det är tydligt att man har varit mån om att försöka inkludera östasiatiska perspektiv på regionen. Som Schlyter konstaterar, det är dags att bryta sig ur det eurocentrerade stormaktsperspektivet, annars kan ”vår gamla världsdel bli ett randområde” på den eurasiska kontinenten. Om kongressen skulle lyckas med att förmedla något av det perspektivskiftet kan man säga att man har uppnått en hel del.

Hur som helst utlovas en del intressanta seminarier om Kaukasus och Centralasien och Forum Eurasien försöker förmedla ett axplock framöver.

Ett sidotema för kongressen i år är det ungefärliga 25-årsjubiléet av Gorbatjovs perestrojka, som ju till slut kom att förändra inte bara synen på ämnet östeuropastudier, utan innebar en helt ny maktbalans i Asien och Europa och att samhällen fick byggas om från Rügen till Kurilerna. Relevant för en kongress om Eurasiens förändring onekligen och därför var det trist att Michail Gorbatjov själv, som skulle hålla öppningsanförandet, uteblev på läkares inrådan.

Gorbatjovs tolk Pavel Palazjtjenko på ICCEES

I stället lästes hans tal (kan läsas i SvD) upp av Pavel Palazjtjenko, som var hans tolk till engelska under alla viktiga möten när det begav sig och även idag arbetar med Gorbatjov i dennes Fond för Socioekonomiska och Politiska Studier (Gorbachev Foundation). Gorbatjovs tal innehöll mest de reflektioner han tidigare gjort: det kontrafaktiska antagandet att om perestrojka hade fått löpa vidare gradvis, hade troligen Sovjetunionen omvandlas till en frivillig förening mellan demokratiska stater. En kombination av konservativa krafter, med kulmen i augustikuppen 1991, och liberala reformivrare, som ”trodde på den ‘fria marknadens’ magiska kraft” satte stopp för det. Han hävdar också, liksom Palazjtjenko senare under debatten, att det hade varit till de övriga unionsrepublikernas fördel om unionen fortlevt och pekar på avsaknaden av fungerande rättsstater idag. Att Ryssland heller inte är ett lysande föredöme i det avseendet kan kanske förklaras med ”de många misstag som kunde undvikits om det inte hade varit för den triumfatoriska stämningen i Väst”.

Archie Brown, väletablerad rysslandskännare och författare till flera böcker om sovjetsystemets sammanbrott, fortsatte diskussionen om perestrojkaeran och gav en intressant överblick över de verkligt genomgripande förändringar som gjordes och argumenterar väl för att just Gorbatjov som person var nyckeln till varför det över huvud taget kunde ske. Det finns enligt Brown inget ödesbestämt i att sovjetsystemet skulle kollapsa i slutet av 1980-talet. Ekonomin var inte i kris i mitten av 1980-talet och vad gäller tävlingen med USA hade Sovjetunionen varit långt mer distanserat på 1950- och 60-talen utan att ledningen då drog slutsaten att systemet måste reformeras i grunden – eller att det kollapsade. Han försöker också visa att Ronald Reagan visserligen också bidrog till den historiska upplösningen, men han gjorde det genom sin förmåga till dialog, inte genom sina hot, som i ställer stärkte de konservativa falangerna inom den sovjetiska partieliten.

När Gorbatjov valdes till generalsekreterare 1985 var han den enda kandidaten i politbyrån med tänkbar reformvilja och det var dessutom snarare trots än tack vare reformintentionerna han godkändes på posten. Brown citerar Heydar Alijev (Azerbajdzjans starke man i över 30 år, men vid den tiden också medlem i politbyrån och förste vice ordförande i ministerrådet) som senare i en intervju sade att ingen vid den tiden visste att Gorbatjov skulle komma att genomföra reformer.

Väl i den situationen agerade han dock snabbt genom att byta ut samtliga de nyckelposter – fem stycken som det senare visade sig när kremlologerna fick tillgång till arkiv och intervjuer – som krävdes för att säkra makten och förankring för de reformer, som blev allt mer radikala och bland annat ledde till slopandet av kommunistpartiets maktmonopol, privat ägande och fria media. 1988 hade perestrojka ändrat innebörd från ombyggnad av det existerande systemet till att avveckla och bygga upp på nytt. Och det var ingen folkets revolution. Brown citerar dissidenten Andrej Sacharov: ”Vi började bygga vårt nya hus, inte från grunden utan från taket”. Men de ekonomiska reformerna underskattades som vi vet och som även Gorbatjov numera erkänner och det blev en av anledningarna till att hans insatser i Ryssland kommit att ses i så negativt ljus. ”Jag förlorade, men perestrojka segrade”, som Gorbatjov själv brukar säga.

Browns slutsats är att historien är full av tillfälligheter och även om kommunismens ideologi var ett felslut krävdes det mer än en riktig idé för att få sovjetsystemet på fall, insikten behövde en ”institutionell bärare” som han kallar det. Utan Michail Gorbatjov hade idén stannat vid en idé, åtminstone ett tag.

Foto: Henrik Hallgren, New Eurasia Center

Archie Brown och Jack Matlock

Föreläsningen följdes av en debatt med Brown, Palazjtjenko och Jack Matlock, USAs ambassadör i Moskva 1987-91, som delade med sig av sina erfarenheter och synpunkter på det som hände under perioden. De är naturligtvis eniga om att de politiska förändringarna som startades var en viktig och riktig insats, men en annan gemensam ståndpunkt för alla inblandade verkar vara att det hade varit bättre om unionen hade bevarats i någon form.

Under publikfrågorna kommer till sist en röst från Azerbajdzjan, som vill veta hur Gorbatjov i linje med sina fredliga reformer och ambitionen att behålla goda relationer med grannarna kunde ge order om de sovjetiska invasionerna i Vilnius, Tbilisi och i Baku 1990. Palazjtjenko, som fått rollen att svara i Gorbatjovs ställe, är kanske inte alldeles övertygande då han säger att det var ”olyckligt”, men att det – åtminstone i fallet Baku – hade föregåtts av tragiska händelser och därför var svårt att säga om det var motiverat.

En alternativ röst ur publiken kom också från Svetlana Tjervonnaja (frilanshistoriker som bl a skrev en bok om konflikten i Abchazien för några år sedan), som avslutade sitt engagerade inlägg med orden ”Sovjetunionens sönderfall – vår seger!”

Sedan går en studentkör från Linköping på scenen för andra gången och river av Stenka Razin och ett par andra ryska klassiker iförda trashanksvarianter av sovjetiska uniformer.

Perspektivet på öppningsdagen var definitivt Moskvas.

Doku Umarov beklagar förluster i kaukasiska islamistnätverket

På den ingusjiska rebellsidan hunafa.com syns ledaren för den nordkaukasiska islamiströrelsen Doku Umarov (Dokka Abu Usman) för första gången i en video sedan han tog på sig tunnelbanebombningarna i Moskva i mars (det inslagets äkthet har ifrågasatts).

I den nya videon, som lades ut nu men är daterad till juni, bekräftar han det rebellsidan redan tillkännagjort – att Achmed Jevlojev (också känd som Amir Magas) tillfångatogs levande av FSB den 9 juni. ”Vår muslimske broder, vår av alla älskade broder Achmed, rördes i juni av olyckan på grund av förräderi av några fiender, vilka vi ännu inte känner” heter det enligt de publicerade ryska undertexterna till talet, som hålls på tjetjenska.

Den 7 juli annonserade samma sida att man spårat ”förrädaren”, en infiltratör i de stridande grupperingarna, och att han dödats under ett försök att tillfångata honom.

Jevlojev är en av den militanta rebellrörelsens mest framträdande individer och fram till tillfångatagandet en av de mest eftersökta. Under Andra Tjetjenienkriget agerade han som militär ledare under Sjamil Basajev och efter att denne dödats 2006 blev han så småningom högste militäre ledare för det beväpnade upproret inom det som då kallades Tjetjenska Republiken Itjkeria. Det omvandlades 2007 av Umarov till det Kaukasiska Emiratet, en sorts islamisk parallellstat omfattande hela norra Kaukasus, som förutom att sharialag utövas lokalt på vissa platser i verkligheten främst är en militär gerillaorganisation. Samma år tog Jevlojev också ledningen för det s k Ingusjiska Jamaat, d v s den provins (vilayat) av det separatistiska Kaukasiska Emiratet som omfattar republiken Ingusjien. Man räknar med att han personligen har varit involverad i flera dödliga attacker mot säkerhetsstyrkor.

Även om det är oklart exakt vilka roller som innehas av vem i den militära ledningen (och hur hierarkiskt sammanhållen rörelsen verkligen är) är Jevlojev definitivt en nyckelperson. Umarov beskriver tillfångatagandet av Jevlojev som ”en stor förlust”, men ”inget jihad är utan förluster”. ”Idag kände vi alla denna broder. Han var vår broder i detta jihad och vi anser att han arbetade hårdare än någon av oss, fysiskt och med övertygelse”.

Umarov uppträder i den senaste videon tillsammans med Supjan Abdullajev, veteran från Tjetjenienkrigen, religiös ideolog och möjlig andreman inom rörelsen. Ingen efterträdare till Jevlojev har ännu utsetts för Ingusjiska Jamaat eller i den militära organisationen, enligt Abdullajev.

En annan etablerad rebellsajt, kavkazcenter.com, publicerade härom dagen några andra uttalanden av Umarov, där han utsåg Magomedali Vagabov (också känd som Emir Seyfullah från Gubden) till kadi (huvuddomare) i Emiratets shariadomstol, en post som tidigare innehades av den i mars dödade Anzor Astemirov. Det hävdas (se t ex Kalle Kniiviläs diVERse eller Kommersant (ryska)) att Vagabov var make till Marjam Sjaripova, en av självmordsbombarna i tunnelbaneattentaten i Moskva.

Hög aktivitet inför konferens i Kabul

Karta över Afghanistan

Det drar ihop sig till konferens i Kabul. Den 20 juli 2010 skall Afghanistans regering med president Hamid Karzai i spetsen tillsammans med FN stå värd för en internationell konferens om den framtida strategin för Afghanistan, se DN. Bland gästerna märks FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och USA:s utrikesminister Hillary Clinton samt ett 70-tal andra utrikesministrar. Kabulkonferensen är en vidareutveckling av den strategi för ett ökat afghanskt deltagande i och ledning av utvecklingsarbetet som beslöts på Londonkonferensen i januari 2010. Det är inte förvånande att talibanerna vill göra sig påminda och försöka störa konferensen. Söndagen den 18 juli genomförde en cykelburen självmordsbombare en attack i närheten av flygplatsen i Kabul som krävde minst tre dödsoffer, se DN, SvD och VG.

Ett konfidentiellt dokument från FN:s representant i Afghanistan Staffan de Mistura som den engelska tidningen The Independent fått tag på ger närmare uppgifter om några av de punkter som står på dagordningen. Det kanske viktigaste är att tillkännage 2014 som det år då utländska trupper skall dras tillbaka och Afghanska nationella säkerhetsstyrkor själva skall ta ansvar för att upprätthålla ordningen i landets samtliga provinser, se DN och SvD. Detta stämmer ganska väl med de uppgifter om att brittiska trupper skall vara ute ur Afghanistan till 2015 som statsminister David Cameron talat om. Det internationella samfundet skall dock fortsätta att ge olika former av stöd till säkerhetsarbetet i Afghanistan.

The Independent och den danska tidningen Politiken skriver också att en viktig komponent i att vinna kriget mot talibanerna och olika motståndsgrupper är att genom ekonomiska incitament köpa över motståndare på lokal nivå från talibanerna till regeringen i Kabul. För detta ändamål har det avsatts 800 miljoner dollar (6 miljarder kronor) som afghanerna nu skall få disponera. Det är efter beslut och analys på lokal nivå om vilka grupper som kan köpas över som pengarna skall betalas ut. Nato har tidigare hävdat att uppemot 80 % av alla talibansoldater kämpar för pengarnas skull. Detta torde vara en kraftig överskattning och en massövergång som den som skedde i Irak är enligt flera experter osannolik. Målsättningen är att vinna över 36 000 motståndsmän och nå 4 000 samhällen i 22 av 34 provinser. Det tycks alltså enligt FN-dokumentet som om det internationella samfundet kommer att ge president Karzai sitt fulla stöd för en uppgörelse med talibaner och upprorsmän på lokal nivå. Detta är inte ett okontroversiellt beslut i Afghanistan och många som tillhör etniska minoriteter som tadzjiker, hazarer och uzbeker är mycket tveksamma och i vissa fall kritiska till strategin att köpa talibanernas lojalitet. Kvinnogrupper har också påpekat riskerna för de landvinningar som gjorts för kvinnliga rättigheter i Afghanistan om talibanerna tillåts få ett större inflytande.

Politiken har även försökt uppskatta kostnaderna för kriget i Afghanistan bara genom att lägga ihop militärutgifterna för USA, Storbritannien, Tyskland och Danmark sedan 2001 då kriget i Afghanistan inleddes. Utgifterna för bara dessa fyra länder har hittills uppgått till 2 500 miljarder kronor, se SvD och VG. Under motsvarande period har världens sammanlagda utvecklingshjälp till Afghanistan uppgått till 280 miljarder kronor. Detta är en gigantisk summa utvecklingshjälp vid en internationell jämförelse men siffran förbleknar naturligtvis fullständigt när den ställs i relation till kostnaderna för de militära operationerna. Med tanke på de begränsade framsteg som nio års krig fört med sig är det verkligen hög tid att börja fråga sig om såväl militärstrategin som utvecklingshjälpen varit utformade på rätt sätt. Kabulkonferensen känns inte som en omprövning utan mer som ett försök att upprepa Irakstrategin även i Afghanistan. Det är ett vågspel och mycket kan gå fel och alltför mycket förhoppningar och makt koncentreras fortfarande till president Hamid Karzai. Det känns som det internationella samfundet vill dra sig ur så snabbt som möjligt och inte vill starta en process av analys och omprövning.

Turkmenistan, Uzbekistan och Tibet i Kina på tio sämsta listan

Organisationen Freedom House är känd för sin årliga rankning av demokrati och frihet i världens länder. I en artikel i Foreign Policy har organisationen i en fotoessä presenterat de 20 värsta länderna avseende mänskliga rättigheter och demokrati. Urvalet är ingen nyhet utan gjort med utgångspunkt från en rankning som Freedom House publicerat tidigare i år, se SvD. De tio värsta länderna är Nordkorea, Burma (Myanmar), Ekvatorialguinea, Libyen, Somalia, Sudan, Turkmenistan, Uzbekistan, Tibet i Kina och Vitryssland. Essän tar även upp Kina allmänt och landet kommer då på 12:e plats. De enskilda placeringarna saknar naturligtvis betydelse. Det viktiga är att även när solen skiner och den svenska sommaren är som bäst skicka en tanke till de människor som arbetar för demokrati och frihet även under mycket svåra förhållanden.

För en vecka sedan bloggade jag om Turkmenistan och de tendenser till förnyad personkult och oförändrat auktoritärt styre som präglar landet. Det finns också en småaktighet hos de turkmenska myndigheterna som visar sig på olika sätt. Senast handlar det om de invånare i Turkmenistan som har såväl ryskt som turkmenskt medborgarskap. När dessa personer nu skall ut och resa har de två val antingen att avsäga sig sitt ryska medborgarskap och bli enbart turkmenska medborgare eller att avsäga sig sitt turkmenska medborgarskap och lämna Turkmenistan för gott. En före detta rysk-turkmensk  journalist på tidningen Neutrala Turkmenistan stoppades när han skulle åka till Istanbul för en ögonoperation. Troligen en ”rysk” person som myndigheterna gärna vill bli av med. I Uzbekistan är situationen för mänskliga rättigheter fortsatt dålig, se tidigare inlägg, och några tecken till förbättringar är definitivt inte i sikte efter de etniska motsättningarna i Kirgizistan. Misshandel, tortyr och korruption präglar hela det uzbekiska rättssystemet.

TIbets autonoma region (TAR) i Folkrepubliken Kina

Freedom House har valt att särskilt lyfta fram Tibet i Kina som en speciellt utsatt region. Jag tycker att även Xinjiang bör uppmärksammas särskilt. Jag bloggade för några veckor sedan om miljövännen Karma Samdrup som dömdes till 15 års fängelse för en avdammad förseelse om gravplundring från 1998. Det verkliga skälet till fängslandet var att han försökte få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. Den yngre brodern Chime Namgyal har tidigare skickats till omskolningsläger med hårt arbete i 21 månader för att ha skadat den sociala harmonin och för några veckor sedan var det Rinchen Samdrups tur. Han dömdes till fem års fängelse för att ha försökt splittra moderlandet efter att ha publicerat en artikel som nämnt Dalai Lama på sin webbsida. Detta trots att Richen Samdrup själv varken skrivit eller publicerat artikeln på nätet. Skälet till myndigheternas ilska är att Chime Namgyal och Rinchen Samdrup genom sin prisbelönta NGO avslöjat den omfattande tjuvjakt som lokala partipampar bedrivit i Tibet. Brödernas advokater har vid upprepade tillfällen nekats tillträde eller inte kunnat tala i enrum med sina klienter. Brödernas mor har misshandlats och flera kusiner har arresterats när de arbetat som tolkar eller försökt lämna fram petitioner till de kinesiska myndigheterna.

Situationen är svår för de som arbetar för mänskliga rättigheter på många håll i världen, men vi som är lyckliga nog att bo i länder med fria media kan göra en liten men betydelsefull insats genom att hålla oss informerade om det som händer och inte tillåta att EU och USA helt utan uppmärksamhet kan offra alla samtal om mänskliga rättigheter och demokrati på realpolitikens altare.

Många uzbeker arresteras i södra Kirgizistan

Karta över Kirgizistan

Efter oroligheterna i södra Kirgizistan i mitten av juni 2010 och den åtföljande folkomröstningen i slutet av månaden har livet till en del återgått till det normala. De kirgiziska myndigheterna håller på med en officiell undersökning av oroligheterna i juni och det är här problemen börjar. Det är sedan tidigare känt att poliskåren i Kirgizistan nästan uteslutande består av kirgizer och att polis och säkerhetsstyrkor liksom borgmästaren i Osj är genomkorrumperade. Detta i kombination med den passivitet som säkerhetsstyrkorna visade mot den kirgiziska mobben under den etniska konflikten i juni bådade inte gott för en oberoende undersökning.

I en rapport från Human Rights Watch (HRW) som publicerades den 14 juli dokumenteras en lång rad förbrytelser som de kirgiziska säkerhetsstyrkorna från såväl polis som inrikesministerium gjort sig skyldiga till. Det börjar redan vid själva arresteringen som ofta sker under vapenhot och utan ordentlig dokumentation. Anhöriga hotas och informeras inte vart de arresterade förs. De varnas ofta vid hot om repressalier för att klaga eller hyra advokater. HRW har i minst 30 fall dokumenterat olika former av våld mot de anhållna av polis och säkerhetsstyrkor, se DN. Det rör sig bland annat om slag med gevärskolven, brännande med cigarettfimp eller upphängning i fötterna och slag mot fotsulorna. Kirgizistan har undertecknat konventionen mot tortyr och det dokumenterade våldet är klara fall av tortyr som Kirgizistan har en skyldighet att beivra. Det kirgiziska riksåklagarämbetet har också den 10 juli 2010 uppmanat landets polismyndigheter att följa lagen.

Dessa förbrytelser är allvarliga nog för att inge stor oro och visar hur svag kontroll regeringen i Bisjkek har över södra delen av landet. Det som gör situationen speciellt olycksbådande är att i stort sett endast uzbeker utsätts för arresteringar och åtföljande tortyr. Kirgiziska myndigheter har vägrat uppge den etniska fördelningen av de arresterade. Situationens allvar blir klar när rapporterna om hot mot advokater som försvarar uzbekiska klienter och misshandel av uzbeker som vill besöka sina anhöriga i arresten också vägs in i bilden. Tydligare kan inte argumenten för en oberoende internationell undersökning göras. De kirgiziska myndigheterna är dessvärre oförmögna inte bara att genomföra en opartisk undersökning utan också att garantera grundläggande respekt för mänskliga rättigheter i Kirgizistan genom att förhindra tortyr utförd av landets egen poliskår. Det är dessvärre ingen bra start för ett nytt och mer demokratiskt Kirgizistan och en försoning mellan folkgrupperna.

I en positiv utveckling på fredagen den 16 juli har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) beslutat sända 52 polisobservatörer till Osj och Jalal-Abad i södra Kirgizistan, se DN och SvD. De två städer som drabbades värst under den etniska konflikten i mitten på juni. President Roza Otunbajeva har vid flera tillfällen bett om internationell hjälp för att hjälpa Kirgizistan att stabilisera situationen i området. Poliserna från OSSE skall vara obeväpnade och bland annat hjälpa till med utbildning av den kirgiziska polisen. I ljuset av hur de kirgiziska säkerhetsstyrkorna hittills har  uppträtt är det hög tid för såväl utbildning som internationella observatörer i området. Nästa steg är en oberoende undersökningskommission som både kirgizer och uzbeker kan ha förtroende för.

De civila offren i det afghanska kriget

Afghanska soldater övar sökning efter vägbomber.

Västliga media rapporterar ofta mycket utförligt om de militära förluster som drabbar de utländska trupperna i Afghanistan, se tex DN den 14 juli, och hittills under 2010 har över 350 dödats varav mer än 100 bara under juni. Den största gruppen dödade och sårade finns dock bland civilbefolkningen. Den afghanska ickestatliga organisationen Afghan Rights Monitor (ARM) har tagit som sin uppgift att kartlägga och verifiera civila offer i konflikten. ARM publicerar en ny rapport varje halvår och rapporten för januari till och med juni 2010 har nu kommit. Under första halvåret dog 1 074 civila i Afghanistan. Drygt 60 % av dessa föll offer för talibanernas våld. För Natos del innebar den nya restriktiva hållningen gentemot flygunderstöd att antalet civila offer i flygbombningar minskade med hälften jämfört med samma period förra året. ARM:s siffror är alltid en lägsta nivå av civila offer andra uppgifter talar om över 1 700 civila offer, se VG.

Talibanerna och andra grupper som strider mot Nato och regeringsarmén är väl medvetna om att deras vanligaste vapen hemmagjorda bomber och självmordsattacker innebär en speciellt stor risk för civilbefolkningen. Den nya tekniken att göra osofistikerade men mycket kraftfulla bomber som är svåra att upptäcka har överförts från bland annat Pakistan. Kunskapen om bombtillverkning har nu spritts till en stor grupp personer bland talibanerna. Bomberna placeras ut vid vägkanten, på marknadsplatser, på fälten eller i bostadsområden för att orsaka största möjliga skada. Det totala antalet bombattacker är naturligtvis omöjligt att fastställa men ARM kunde belägga 130 attacker som ledde till 282 dödsoffer och 490 skadade. Till detta kommer den psykologiska effekten och känslan av otrygghet som bland annat leder till minskad handel och minskat resande, rädsla att söka vård samt att föräldrarna inte vågar skicka sina barn till skolan. Självmordsbombningarna innebär en alldeles speciell problematik men ofta rör det sig om fattiga pojkar eller unga män som saknar utbildning och har indoktrinerats i en madrasa (islamisk skola) i Pakistan.

Av de civila dödsoffren var de internationella styrkorna inom Isaf (International Security Assistance Force) ansvariga för 210 varav 94 dog i flygbombningar. Den nya strategin för upprorsbekämpning som introducerades av den förre befälhavaren i Afghanistan Stanley McChrystal har haft effekt på antalet civila dödsoffer. Den afghanska opinionen är dock mycket känslig och varje flygattack eller våldsam husundersökning leder till en negativ rekyl. ARM påpekar också att det för många afghaner är svårt att skilja mellan Isaf-styrkor och de många privata säkerhetsbolag som opererar i Afghanistan med västerländsk och afghansk personal. Dessa säkerhetsbolag verkar i en legal gråzon och beter sig ofta både på ett nonchalant men även brutalt sätt vilket även kan påverka uppfattningen om Isaf i Afghanistan.

Den afghanska nationella armén (ANA) och polisen (ANP) var ansvarig för drygt 100 civila dödsoffer under perioden. Grundproblemet här är att fel personer rekryteras till det dåligt betalda och farliga arbetet. I sin iver att snabbt expandera ANA och ANP har kraven på nya rekryter sänkts och träningstiden kortats. Många poliser är analfabeter och saknar all kännedom om polisarbete. Korruptionen är endemisk och polisen har ett lågt förtroende hos en stor del av befolkningen och anklagas ständigt för utpressning, brott mot mänskliga rättigheter och tortyr. De flesta civila dödsoffren orsakades av oprofessionellt beteende hos soldater och polismän och en urskiljningslös eldgivning i samband med olika säkerhetsoperationer. ARM har igen gjort en viktig insats genom att lyfta fram de civila offren i kriget. Om Isaf skall vinna kampen om förtroendet hos den afghanska befolkningen är en vidareutveckling av den nuvarande strategin för låga civila förluster den enda möjliga vägen.

Att ändra FN:s svarta lista

Den afghanska regeringen under Hamid Karzai har för avsikt att få igång fredsförhandlingar i Afghanistan, se DN, SvD och VG, och dra in de konservativa grupper bland pashtunerna som inte är direkt involverade med talibanrörelsens och al-Qaidas övre skikt i fredsprocessen. En strategi som under senare tid fått allt starkare stöd av såväl USA som Pakistan. Under fredsjirgan restes krav på att den sanktionslista, svarta lista, som beslutats av säkerhetsrådet skulle revideras. Den afghanska regeringen önskar att 30-50 namn skall avlägsnas. FN:s sändebud i Afghanistan Staffan de Mistura uppger att förhandlingarna nu rör sig om ett tiotal namn som eventuellt kan tas bort. FN har hel tiden krävt att Afghanistan skall lägga fram bättre bevis för att personerna skall kunna avlägsnas, vilket nu tycks ha skett. Förfarandet att stryka namn på listan har också utsträckts till den 31 juli 2010 vilket gör det är troligt att nya namn kommer att presenteras fram till dess.

Den svarta listan infördes i oktober 1999 av FN:s säkerhetsråd efter bomdåden mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar-es-salaam i Östafrika i augusti 1998. Listan utvidgades sedan under 2001 med namn på ledare från talibanernas regim i Afghanistan och medlemmar ur al-Qaida. Listan upptar idag 137 namn på enskilda individer, grupper och organisationer varav ett antal namn enligt den afghanska regeringen har avsagt sig användandet av våld och avbrutit kontakterna med talibanerna och idag respekterar principerna i Afghanistans nuvarande grundlag. Restriktionerna på listan omfattar reseförbud, vapenembargo och ett förbud mot att direkt eller indirekt överföra ekonomiska resurser. Endast ett beslut i FN:s säkerhetsråd kan ändra listans sammansättning.