Forum Eurasien

Nytt läge för gastillförsel till EU

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2009. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna – eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland – och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd – associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit – t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov – lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men – man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

No Comments

Henrik Hallgren, januari 13th 2012 | Tags: Azerbajdzjan, EU, gas, Gazprom, Nabucco, Nord Stream, Ryssland, skiffergas, SOCAR, South Stream, Trans Anadolu, Turkiet, Ukraina
Posted in Azerbajdzjan, Ryssland, Turkiet

Protester i västra Kazakstan – åtskilliga döda

Enligt senaste uppgifter skall 14 människor ha dödats och dussintals skadats i sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och avskedade oljearbetare i industristaden Zjanaozen i västra Kazakstan (DN, SvD). Myndigheterna har infört undantagstillstånd fram till 5 januari och försöker blockera nyhetsflödet, så tillsvidare kommer det att klarna endast gradvis exakt vad som hänt. Hur som helst har fokus flyttats från nationens storslagna 20-årsfirande i huvudstaden Astana.

Strejkerna har pågått i flera månader (se tidigare inlägg) och kan sägas ha börjat redan för ett par år sedan. Anledningen var missnöje med anställningsvillkoren, förstärkt vid jämförelse med tillresta utländska arbetare. Problemet gick in en ny fas efter de delvis statskontrollerade oljebolagens hårda beslut att avskeda hundratals arbetare i samband med vårens protester.

Men Zjanaozen är en stad som redan tidigare drabbats av kravaller. Redan 1989, då staden gick under sitt ryska namn Novyj Uzen, protesterade tusentals mot dåliga och orättvisa levnadsvillkor, vilka förvärrades av ett inflöde av arbetare från Kaukasus och andra delar av Sovjetunionen. Protesterna fördömdes då av de styrande som nationalistisk uppvigling (läs ett intressant reportage på ryska om de händelserna här). Idag framför myndigheter och i statliga media liknande argument och kallar de protesterande huliganer som förstör feststämningen vid självständighetsfirandet för vanligt folk.

Den bilden delas säkert av en betydande andel av befolkningen i Kazakstan, åtminstone gjorde den det tills omfattningen av helgens våld blir känd. Kontrollen över nyhetsrapporteringen i statliga medier är stark och många känner antagligen knappt till problemen, men många i de större städerna längre österut värdesätter också det ökande välstånd som har kommit med de senaste årens oljedrivna expansion. Provinsen Mangystau, där Zjanaozen ligger, står för en hel del av oljeutvinningen, men är ändå en av landets fattigare regioner. För många av de arbetare som sparkades efter protesterna tidigare i år finns knappast några alternativa inkomstkällor och man ser sig inte ha något att förlora.

Det kan ändå framstå som märkligt att myndigheterna efter månader av strejker inte har lyckats få bukt med problemet. Det har inneburit kännbara intänktsbortfall för statliga oljebolaget KazMunaiGas, som ytterst kontrolleras av president Nazarbajevs svärson Timur Kulibajev, och ser inte bra ut för den image av ekonomisk och social stabilitet som är så viktig för Kazakstans ledare att upprätthålla. Idag skriver t ex en staten närstående nättidning i en ”analys” – samtidigt som man avfärdar protesterna som huliganism – att det är ”uppenbart” att de protesterande fått stöd utifrån i syfte att destabilisera landet. Jag har också träffat på personer i Kazakstan som spekulerar i att det hela underblåses av en kamp bakom kulisserna om ekonomiska intressen, vilket är tänkbart, även om det i det här fallet inte är helt lätt att namnge tänkbara aktörer som skulle vinna på scenariot.

Den gångna helgen sammanföll också med ett annat jubileum. I lördags för 25 år sedan var gatorna i Almaty, dåvarande Alma-Ata, fyllda av människor som protesterade mot utnämningen av en etnisk ryss till republikens partisekreterare och mot marginaliseringen av kazakiska språket. Men zjeltoksan(december)-upproret, som det kom att kallas, brukar också ses som den första folkliga missnöjesyttringen mot sovjetmakten under Gorbatjovs ledarskap, kanske rentav startskottet till unionens sönderfall och nu en källa till stolthet för kazakerna. Dödsoffer krävdes då, 1986, och det är inte helt okomplicerat för dagens ledning att uppmärksamma dessa ”dekabrister” med sina anklagelser mot de styrande. Särskilt som Nazarbajev då var premiärminister i sovjetrepubliken Kazakstan.

Nu verkar det inte som om det ligger några krav på liberalisering av landet eller ökad demokrati bakom protesterna i Zjanaozen, utan ett missnöje grundat i en desperat tillvaro. Men i ett land som Kazakstan där staten tagit på sig en stor roll som garant för medborgarnas välfärd får det betraktas som ett misslyckande att man inte efter så lång tid lyckats neutralisera problemet. Det hårda tillslaget med åtskilliga dödsfall kommer knappast att minska spänningarna och man måste antagligen hitta en ny strategi för att komma tillrätta med problemen. I ett för ledningen värsta scenario riskerar händelserna annars att orsaka reaktioner hos andra än strejkande oljearbetare och i andra delar av landet än det avlägsna och lättisolerade Zjanaozen.

No Comments

Henrik Hallgren, december 19th 2011 | Tags: Kazakstan, KazMunaiGas, Mangystau, olja, Timur Kulibajev, Zjanaozen
Posted in Kazakstan

Terrordåden i Kazakstan – enskilda händelser eller ny trend?

Den senaste tidens våldsamma attacker i södra och sydvästra Kazakstan har skapat oro i och kring ett land som länge betraktats som det stabilaste i regionen, och vars myndigheter själva trott sig immuna mot attacker av det här slaget. Den nya strikta religionslag som nyligen utarbetats och antagits i rekordfart av landets parlament anses ha föranletts av liknande våldsdåd, och utgör nu, enligt uttalanden från militanta grupper, en orsak till fortsatta attacker.

Serien av våldsdåd började i maj med en ung man som sprängde sig till döds i Nationella säkerhetskommitténs (KNB) lokalkontor i Aktobe. Det är dock inte klargjort om detta dåd hade religiösa motiv. Kazakiska myndigheter beskrev tidigt den grupp gärningsmannen tillhörde som rent kriminell, och motivet skulle endast ha varit att komma undan ansvar för begångna brott. Det har också spekulerats kring en möjlig koppling till konflikten i västra Kazakstan mellan oljearbetare och statligt kontrollerade oljebolag. (Se tidigare inlägg om oljestrejken av Henrik Hallgren.)

Det dåd som tycks ha tydligast kopplingar till organiserad terrorism skedde i Atyrau (liksom Aktobe ett viktigt centrum för oljeindustrin i landet) i oktober. Det tycks inte ha varit menat som en självmordsbombning. Att en av gärningsmännen dog ska ha berott på felaktig hantering av en sprängladdning. Kazakstans överåklagarämbete kungjorde den 9 november att sprängningarna i Atyrau, vars enda dödsoffer var en av de misstänkta gärningsmännen, utfördes av en liten grupp som inspirerats av radikala islamistiska ideologer i norra Kaukasus, och som etablerat kontakt med den fram till nyligen okända organisationen Jund al-Khilafah, med bas i FATA-territorierna i Pakistan. Gruppens tre överlevande medlemmar har gripits och enligt åklagarämbetet erkänt delaktighet i bombattacken mot myndighetsbyggnader i Atyrau.

Den senaste attacken skedde i Taraz i när en till synes ensam gärningsman rånade en vapenbutik och öppnade eld mot både civila och poliser. totalt dödades 7 personer inklusive gärningsmannen själv. Enligt överåklagaren var mannen inspirerad av jihadistiska ideologier, men det verkar inte finnas någon tydlig koppling till mer organiserade grupper. President Nursultan Nazarbajev har själv, enligt Tegrinews, beskrivit honom som en enskild gärningsman utan några organisatoriska kopplingar och jämfört honom med den norske terroristen Breivik. Jund al-Khilafah har dock påstått sig ligga bakom även denna attack.

Personer som sagt sig representera Jund al-Khilafah (Kalifatets soldater) i Pakistan har tidigare riktat hot mot Kazakstan p. g. a. den nya strikta religionslag som nyligen antagits av landets parlament. Efter dådet i oktober har gruppen även tagit på sig ansvaret. Lagen innebär bland annat restriktioner för religiös klädsel i offentliga byggnader och hårda restriktioner för utländsk mission och har fått internationell kritik för att begränsa religionsfriheten.

Vilka är då dessa Jund al-Khilafah? Ravil Kusajnov, som utger sig för att vara ledare för en av rörelsens bataljoner i Afghanistan, gav nyligen en intervju för den nätbaserade kanalen Minbar Media Project, som översatts av SITE Intelligence Group och citeras av amerikanska The Long War Journal. Kusajnov påstår där att hans bataljon består till 90 % av personer med ursprung i Kazakstan, och att kamp mot den kazakiska regimen är en viktig prioritet för dem.

Den nya lagen kan alltså ses som både ett svar på attackerna och en orsak till dem. Men våldsdåden är inte nödvändigtvis den direkta orsaken till att den nya lagen utformats och drivits igenom med en sådan hast. Den ryska experten på islam, Valeria Porochova, som vid flera tillfällen haft öppna rådgivande samtal med medlemmar av den kazakiska regeringen, har nyligen varnat den kazakiska regeringen för de saudiska missionärer hon själv observerat under en rundresa i södra Kazakstan tidigare i år. ”Utanför moskéerna var folk samlade i grupper, och i varje grupp fanns en saudier”, berättar hon, och råder Kazakstans regering att ”utvisa salafisterna”.*

Det förefaller troligt att denna saudiska mission, snarare än några enskilda våldsincidenter, är vad som framför allt bekymrar den kazakiska regeringen, och som föranlett dessa juridiska åtgärder. Om man ska tro på uttalandena från föregivna representanter för Jund al-Khilafah och andra liknande grupper, och det faktiskt är på väg att ske en omorientering bland militanta grupperingar som idag är verksamma i Afghanistan mot ett större fokus på de centralasiatiska staterna, är det dock svårt att se hur begränsningar i religionsfriheten skulle kunna förebygga ett sådant hot. (Se även mitt tidigare inlägg på detta tema med anledning av en nyutkommen rapport om uzbekiska jihadistgrupper.) Det finns en ökad oro hos alla de centralasiatiska staterna för det förändrade säkerhetsläge som kan uppstå i regionen i och med USA:s planerade uttåg ur Afghanistan till 2014.

En mer effektiv skyddsbarriär mot den typen av hot skulle nog vara ett starkare civilsamhälle och ett ökat förtroende mellan befolkning och myndigheter. Och då krävs ett betydligt mer långsiktigt förändringsarbete från statens sida.

* Salafism är en riktning inom islam som vill renodla religionen genom att återupprätta de förhållanden man anser var rådande bland de första generationerna av muslimer. Saudiarabien kallar officiellt sin strikta tolkning av islam salafism, även om den oftare av utomstående kallas wahhabism, efter den radikale 1700-talspredikanten Muhammad Ibn Abd al-Wahhab.

No Comments

Henrik Ohlsson, november 26th 2011 | Tags: Jund al Khilafah, Kazakstan, ny religionslag Kazakstan
Posted in Afghanistan, Centralasien, Kazakstan

Atambajevs utspel om Manas-basen – vad ska man tro?

Almazbek Atambajev, segrare i presidentvalet i Kirgizistan (foto Henrik Ohlsson)

Medan protesterna i söder pågår och kraven höjs för att valresultatet ska ogiltigförklaras (se tidigare inlägg 1, 2) börjar också spekulationerna om hur Atambajevs presidentskap kommer att te sig. En av de frågor som debatteras livligast på den internationella arenan är huruvida den tillträdande presidenten menar allvar med sitt utspel om att USA måste lämna Manas-basen efter att kontraktet går ut 2014.

Ända sedan USA först fick tillträde till basen 2001 har den kirgiziska regeringen då och då signalerat att det snart är dags för amerikanerna att lämna. Idag utgör den en vital del av mobiliseringen till Afghanistan, och merparten av de amerikanska trupperna, liksom en stor del av den materiella utrustningen, passerar den vägen. Senast var den förre presidenten Kurmanbek Bakiev som i februari 2009 hotade med att vräka amerikanerna. Den gången ledde det dock endast till en omförhandling av kontraktet med högre hyra för USA. En del amerikanska analytiker (se till exempel Joshua Foust på Registan.net) tar därför Atambajevs utspel med ro och antar att det slutar på ett liknande sätt även denna gång. Det är mycket möjligt att de har rätt, men situationen är komplicerad och svårbedömd. Atambajev kommer sannolikt att lita starkt till Ryskt stöd under sitt presidentskap.

Till att börja med kan vi gå tillbaka till 2009 när Bakiev deklarerade att USA måste lämna basen. Då föregicks hans utspel av ett löfte från Ryssland om ett lån på 2 miljarder USD. Det antogs allmänt att stängningen av basen var ett motkrav. När han sedan ändrade sig och istället omförhandlade avtalet med USA dröjde det inte länge förrän Ryssland vände sig mot honom. Det uppror som till slut tvingade Bakiev att lämna landet föregicks av en ganska omfattande kampanj mot honom i ryska media. Ryssland var också snabba med att stödja Roza Otunbajevas interimsregering (även om det stödet inte höll hela vägen när det verkligen skulle ha behövts i samband med oroligheterna i Osj och Jalal-Abad förra sommaren).

Bakievs omsvängning ifråga om Manas-basen kan ha varit ett viktigt skäl till att Ryssland vände sig mot honom. Och om så är fallet måste Atambajev vara väl medveten om det. Ryssland har också gjort utspel nyligen om att USA måste upphöra med sin militära närvaro i Centralasien i samband med den planerade avslutningen av krigsinsatsen i Afghanistan 2014. Dessutom har Ryssland under senare tid lagt ner stor energi på att stärka det militära samarbetet med de centralasiatiska länderna inom ramen för CSTO. Årets gemensamma övningar – med fokus på upprorsbekämpning – var bland de mest omfattande hittills.

Å andra sidan diskuterar kremlologerna just nu intensivt frågan huruvida Ryssland verkligen önskar sig ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. (Washingtonskribenten Joshua Kucera för ett intressant resonemang i The Atlantic.) Satsningarna på att stärka CSTO kan ses som ett sätt att möta den nya situation som kan uppkomma i och med USA:s tillbakadragande. Många ser då en ökad hotbild mot Afghanistans nordliga grannskap och oroar sig för de centralasiatiska staternas stabilitet. Ryssland ser ett hot mot sin intressesfär, och i förlängningen även mot de egna gränserna – ett hot liknande det man redan brottas med i Nordkaukasus. Och frågan är om de verkligen är beredda att ta eget ansvar för detta. Många menar att ryssarna är ganska nöjda med att amerikanerna håller de afghanska rebellerna upptagna, så att landet inte blir en bas för mer omfattande attacker mot de centralasiatiska staterna.

Om man då skruvar till det ytterligare ett varv – vilket ofta sker i kremlologiska sammanhang – finns det de som tror att Ryssland räknar kallt med att USA inte kommer att dra sig tillbaka helt under överskådlig tid. Att Moskva utåt agerar som om 2014 vore slutet för den amerikanska insatsen skulle i så fall vara ett led i en taktik för att skrämma de centralasiatiska länderna in i den ryska fållan. Hur det än ligger till är det svårt att tänka sig att Ryssland tillsammans med de centralasiatiska staterna på kort tid skulle kunna bygga upp tillräcklig militär kapacitet för att möta hotet från Afghanistan – särskilt inte så länge Uzbekistan, med grannskapets starkaste armé, fortsätter att fjärma sig från Ryssland och istället tycks vilja bygga ett allt tätare samarbete med USA. Nyligen inleddes förnyade förhandlingar om amerikanskt utnyttjande av uzbekiskt territorium.

För USA blir de centralasiatiska baserna allt viktigare i takt med att relationerna med Pakistan försämras. Det ger också de centralasiatiska staterna en god förhandlingsposition. Kanske handlar det alltså från Kirgizistans sida om en taktik för att klämma mer pengar ur det amerikanska krigsmaskineriet, medan det för Rysslands del handlar om att stärka och konsolidera sin inflytelsesfär, samtidigt som man räknar med fortsatt amerikansk närvaro. För USA:s del handlar det – hur det än blir med Manas-basen – som vanligt om att punga ut med mer pengar.

No Comments

Henrik Ohlsson, november 4th 2011 | Tags: Alamazbek Atambajev, Kurmanbek Bakiev, Manas flygbas, Manas-basen, Ryssland+Afghanistan
Posted in Afghanistan, Centralasien, Kirgizistan, Ryssland

Efter valet i Kirgizistan – nu kommer protesterna från söder

Som väntat efter alla oegentligheter i samband med presidentvalet (se gårdagens inlägg) drar det ihop sig till protester i södra delen av landet, där de två kirgiznationalistiska kandidaterna Adachan Madumarov och Kamtjybek Tasjiev har sin främsta väljarbas. De har båda krävt att valresultatet ogiltigförklaras, och nu rapporterar den kirgiziska nyhetsbyrån 24.kg om ett protestmöte i Osj.

”Vi kan inte längre stoppa dem. Vi hade kommit överens om att inte demonstrera under två dagar i väntan på att myndigheterna ska tillgodose våra krav: att valresultatet ogiltigförklaras, att Centrala valkommittén (CEC) ombildas med nya medlemmar och att nyval utlyses. Men folket lyssnar inte på oss”, säger Akyl Ajtbajev, chef för Madumarovs regionala kampanjhögkvarter i Osj till 24.kg.

Enligt Ajtbajev är det inte endast deras supportrar som anslutit, utan även medborgare som är upprörda över att inte ha funnit sina namn i vallängderna och därmed inte kunnat rösta.

Redan igår rapporterade RFE/RL om en vägblockad utanför Bazar-Korgon i närheten av Jalal-Abad, iscensatt av Tasjievs anhängare.

Även om Ajbajev hävdar att protesterna är utanför deras kontroll är det troligt att de sydliga kandidaternas strategi blir avgörande för hur långt detta drivs. Så vad är då deras strategi? Vill de verkligen få till stånd ett nyval, som med stor sannolikhet skulle leda till en ny seger för Atambajev även om det genomförs helt korrekt? Madumarov och Tasjiev fick vardera ca 15 % av rösterna, mot Atambajevs 63 %. Det enda sätt de sydliga kirgiznationalisterna skulle kunna konkurrera på allvar med Atambajev vore om de skulle enas bakom en kandidat. Möjligen kan en del av deras låga resultat också tillskrivas det låga valdeltagandet i söder. Men det är inte säkert att ett högre valdeltagande där skulle öka antalet röster på Madumarov/Tasjiev. Den stora uzbekiska minoriteten i söder förväntades åtminstone före valet delta i lägre utsträckning än sina etniskt kirgiziska grannar (se t ex OSSE-ODIHR:s andra interimrapport) och ur den gruppen antas en majoritet stödja Atambajev.

Så den avgörande frågan just nu tycks vara om Madumarov/Tasjiev-lägret verkligen går hela vägen och försöker fälla Atambajev, eller om de kommer att försöka utnyttja och underblåsa trycket söderifrån endast till dess deras förhandlingspositioner är tillräckligt starka för att de ska kunna tillskansa sig attraktiva poster i regering och administration.

No Comments

Henrik Ohlsson, november 2nd 2011 | Tags: Adachan Madumarov, Akyl Ajtbajev, Almazbek Atambajev, Kamtjybek Tasjiev, presidentval Kirgizistan
Posted in Centralasien, Kirgizistan

Atambajev klar segrare, men utbrett valfusk gör framtiden osäker för Kirgizistans demokrati

Folksamling utanför vallokalen i Kirgizistans nationella universitet i Bisjkek, (foto Henrik Ohlsson)

Valdagen gick lugnt till i Bisjkek, med undantag av fyrverkerier och andra glädjeyttringar framåt natten när det stod klart att Almazbek Atambajev, som den övervägande majoriteten i norra delen av landet stöder, skulle ta hem segern redan i första valomgången. Med 99,96 % av rösterna räknade fick Atambajev drygt 63 %, vilket innebär att det inte blir någon andra valomgång. (Se även GP, SvD.) Många hade befarat att en andra valomgång skulle ställa Atambajev mot någon av de två andra huvudkandidaterna, Kamtjybek Tasjiev eller Adachan Madumarov (som fick ca 15 % vardera), båda från södern med en starkt kirgiznationalistisk profil och kopplingar till den störtade Bakiev-regeringen. Ett sådant scenario hade kunnat öka polariseringen mellan de båda landsändarna. De ganska omfattande oegentligheter som rapporterats kan dock utnyttjas för att ifrågasätta valresultatet och leda till en liknande utveckling. Tasjiev och Madumarov hotade redan före valet att organisera en ny folkresning om det uppdagas valfusk till Atambajevs fördel och anser nu att valresultatet bör ogiltigförklaras. Det relativt låga valdeltagandet i söder kan utgöra ytterligare ett skäl att ifrågasätta Atambajevs legitimitet. RFE/RL rapporterar redan om protester i Osj och Jalal-Abad.

OSSE-ODIHR:s presskonferens på måndagen om valövervakningen var

välbesökt. (Se deras preliminära rapport på denna länk.) Inledningsanförandet hölls av Walburga Habsburg Douglas, svensk riksdagsledamot (m) och medlem av OSSE:s parlamentariska församling, som befann sig i Bisjkek i rollen som samordnare för korttidsobservatörerna. Hon sammanfattade sitt budskap i följande försiktiga formuleringar:

Walburga Habsburg Douglas på OSSE-ODIHR:s presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

”Despite flaws with the voters lists and tabulation processes, we are cautiously optimistic about the future of democracy in Kyrgyzstan. Significant work is still needed at all levels for this country to live up to its commitments to hold democratic elections,”

Corien Jonker, huvudsamordnare för ODIHR:s valövervakningsmissionen, höll det sista anförandet. Hon konstaterade att: ”On election day our observers assessed the process overall positively…”. Men valet hade inte levt upp till de höga förväntningar som den parlamentariska reformen byggt upp, och var på det sättet något av en besvikelse, konstaterade hon. Hon räknade

Corien Jonker på OSSE-ODIHR:S presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

upp de olika problem som rapporterats av observatörerna. Det mest utbredda problemet tycks ha varit felaktigheter i vallistorna, som gjort att vissa inte hittat sina namn i vallistorna och tvingats vända hem utan att ha fått lägga sin röst. Det rapporteras också om att personer transporterats mellan vallokaler för att rösta flera gånger, liksom om ”ballot box stuffing” och enstaka fall av familje- och gruppröstning. Jonker ville dock betona de positiva sidorna, framför allt att det fanns ett stort antal kandidater som tilläts att fritt driva sina kampanjer, samt att medieklimatet varit fritt och öppet.

Flera journalister försökte pressa fram ett tydligare uttalande, och bad paneldeltagarna att säga rakt ut om valet hade varit fritt och rättvist. Men naturligtvis kunde ingen ge ett tydligare svar än vad som redan sagts i anförandena. En reporter från The Economist påpekade att kritiken den här gången tycktes allvarligare än efter valet 2005, där Kurmanbek Bakiev segrade. ”Och kan man då inte säga att Kirgizistan är på tillbakagång snarare än på väg framåt i demokratiskt avseende?” Jonker ville inte göra några sådana jämförelser.

En medlem av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), Toktobolot Jumaliev,

Toktobolot Jumaliev, vicedirektör för informationsavdelningen av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), (foto Henrik Ohlsson)

försökte lägga sig i samtalet, men stoppades snabbt av moderatorn Neil Simon, som påpekade att detta var ett forum för journalister och att det finns andra kanaler där CEC kan framföra sina synpunkter. När jag talade med honom efter presskonferensen sa han att han bara velat ifrågasätta den kritik som riktats mot CEC för deras brist på transparens. ”Vi har bjudit in media till alla våra möten, vi är öppna”, sa han.

Det är troligt att Atambajev under sitt presidentskap kommer att söka stöd från Ryssland i första hand. Han har redan hållit flera möten med Vladimir Putin, som med all sannolikhet återgår till den ryska presidentposten efter valet nästa år. Atambajev har även uttryckt intresse för inträde i den tullunion som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (se tidigare inlägg). Putin kan även ha lovat Kirgizistan betydande nödlån enligt uppgifter till AKI-press. Atambejev har även uttalat att USA kommer att tvingas lämna Manas-basen utanför Bisjkek, som idag utgöt en viktig transportled till den militära insatsen i Afghanistan, när hyresavtalet går ut 2014. Möjligen är detta uttalande mest till för att öka hans popularitet både hos den egna befolkningen och i den ryska administrationen.

Nu följer en avgörande tid för Kirgizistan. Det är olyckligt att valet var så dåligt genomfört på många håll. Utan att ge sig in i några spekulationer om vem som ligger bakom manipulationerna kan man åtminstone konstatera att det knappast ligger i Atambajevs intresse, även om det inneburit fler röster för honom. Han var tippad som klar vinnare och har knappast något att tjäna på så utbredda och uppenbara manipulationer. Om splittringen mellan nord och syd inte kan överbryggas inom kort blir det svårt för Atambajev att åstadkomma stabilitet och en positiv ekonomisk utveckling. En ny folkresning, orkestrerad av kirgiznationalisterna i söder skulle kunna leda till statskollaps, med mycket svåra konsekvenser för hela regionen.

2 Comments

Henrik Ohlsson, november 1st 2011 | Tags: Adachan Madumarov, Almazbek Atambajev, Kamtjybek Tasjiev, presidentval Kirgizistan
Posted in Centralasien, Kirgizistan

Ekonomiskt samarbete tema för turkspråkigt toppmöte

I slutet av veckan hölls i Kazakstans tidigare huvudstad Almaty det första toppmötet i Turkspråkiga Staters Samarbetsråd (Cooperation Council of Turkic Speaking States, CCTS, eller helt enkelt Turkiska Rådet). Ordförande var Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och Kirgizistans och Azerbajdzjans presidenter närvarade, medan Turkiet representerades av vice premiärminister Bekir Bozdağ efter att premiärminister Erdoğan ställt in resan på grund av veckans blodiga PKK-attacker i sydöstra Turkiet (DN, SvD, Zaman).

Att det är just Nazarbajev som står värd förvånar knappast. Han har under de senaste åren febrilt arbetat för att göra Kazakstan till en aktör i olika sammanhang och vill naturligtvis ha en ledande roll även i detta samarbete. CCTS bildades efter ett toppmöte i azerbajdzjanska Nachitjevan 2009, då fyra av de turkspråkiga ländernas presidenter beslöt att öka samarbetet. De övriga två turkspråkiga länderna Uzbekistan och Turkmenistan har hittills inte velat ansluta sig (men att de är välkomna framgår av CCTS:s webbplats, där samtliga sex länder figurerar).

Det är inte första gången ett försök görs att skapa ett panturkiskt samarbete. I början av 1990-talet var entusiasmen i Turkiet stor över att de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan plötsligt blivit självständiga stater och det fanns de som drömde om en union från Istanbul till Almaty (eller Ürümqi). Men det visade sig ganska snart att gemenskapen hade gränser (turkiska företrädare nödgades använda sig av tolk under resor i regionen) och framför allt att de nya staterna, i full färd med sina respektive nationsbyggnadsprocesser, hade begränsat intresse av något som kunde uppfattas som en ersättare för den union de just lämnat. Dessutom hade de visumfrihet och nära band till varandra och till Ryssland, men inte till Turkiet.

Sedermera kom en mer pragmatisk syn att prägla samarbetet och det leddes till stor del av turkiska företag som etablerat sig på bred front i Centralasien. Det rör sig ofta om företag i byggsektorn, men också en mängd varukedjor och småföretag. För exempelvis Kazakstans del utgör Turkiet vad man skulle kunna kalla en andra rangens export- och importpartner, efter aktörer som Ryssland, Kina och EU-länderna.

Ekonomiskt samarbete betonas också under detta toppmöte med bland annat ambitioner om frihandelsavtal och fritt varuflöde. Ett ekonomiskt (bilateralt) memorandum undertecknades också mellan Kazakstan och Turkiet. Däremot är det tveksamt hur mycket som konkret kommer ut av det hela. Det pågår flera liknande, och potentiellt konkurrerande, initiativ som strävar efter att binda samman ekonomierna. Under de senaste månaderna har Kazakstan, Ryssland och Vitryssland börjat implementera en tullunion med gemensamma tariffer och fri inre marknad, ett initiativ som Putin uppmuntrar och vill utvidga till övriga forna sovjetländer, men där endast Kirgizistan hittills bekräftat intentionen att gå med. Samtidigt pågår Rysslands långdragna WTO-förhandlingar (som, liksom många gånger tidigare, sägs vara i slutskedet), vilka Kazakstan också är beroende av för sitt eget inträde.

Samarbetet som skall förena medlemsstaterna i CCTS sägs baseras på acceptans av grundläggande principer i FN-stadgan och därutöver den ”särskilda solidaritet som grundas på förbundet i de turkspråkiga folkens gemensamma historia, kultur, identitet och språk”. Men, som Zaman skriver i en kommentar, i praktiken lär förståelsen mellan folken vara fortsatt begränsad så länge Turkiet och de övriga medlemmarna sinsemellan har kvar sina visumkrav, bland annat med följden att en stor del av de många gästarbetare från Centralasien som arbetar i Turkiet gör det illegalt och utan socialt skyddsnät.

No Comments

Henrik Hallgren, oktober 22nd 2011 | Tags: Azerbajdzjan, CCTS, Kazakstan, Kirgizistan, Turkiet
Posted in Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan, Turkiet

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

Medan USA förbereder sitt uttåg ur Afghanistan till 2014 ser Ryssland nya möjligheter att återta sin roll som nav i den euroasiatiska ekonomin och säkerhetspolitiken. Den 3/10 publicerade Izvestijas nätupplaga ett långt inlägg om utsikterna till ökad euroasiatisk integration av Vladimir Putin, från nästa månad officiell presidentkandidat för det maktbärande partiet Enade Ryssland, och med all sannolikhet Rysslands näste president.

Putin vill utöka Rysslands ekonomiska inflytelsesfär i flera steg. Tullunionen som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (röd markering) utvecklas till en en frihandelszon. I nästa led bjuds även fler OSS-länder in till samarbetet, i första hand Kirgizistan och Tadzjikistan (grön markering) som redan ingår i EurAsEc.

Putin tar sin utgångspunkt i den nyligen ingångna tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, vars första steg trädde i kraft 1:a juli i år. Från 1:a januari nästa år ska samarbetet fördjupas och ta formen av en fullödig frihandelszon med harmonisering av lagstiftning för att undanröja handelshinder. I förlängningen planeras även en passunion i stil med Schengen-samarbetet. Enligt Putin har det euroasiatiska samarbetet mycket att lära av erfarenheterna från EU. Men medan det tagit 40 år för EU att uppnå nuvarande integrationsnivå tänker han sig att det på det postsovjetiska området finns förutsättningar för en snabbare och effektivare integration. Han understryker att detta samarbete inte endast gäller de tre länder som nu ingår i tullunionen, utan välkomnar framför allt OSS-medlemmar att ansluta sig. Intressant nog nämner han särskilt Kirgizistan och Tadzjikistan – två länder från vilka migrantarbetare i stor skala strömmar till både Ryssland och Kazakstan, och vars ekonomier i stor utsträckning är beroende de pengar migrantarbetarna skickar hem. Han kommer också in på ökat samarbete på arbetsmarknadsområdet i syfte att bringa ordning i regelverket kring migrantarbete. Dessa båda länder, båda med mycket svaga ekonomier, är även föremål för ett allt starkare ekonomiskt inflytande från Kina – något som kanske oroar Putin och får honom att vilja återföra dem till Rysslands inflytelsesfär.

Putin beskriver sin vision som en utveckling av EurAsEc – den ekonomiska samarbetszon som ingicks 2001 mellan just de ovannämnda fem länderna, och där Armenien, Moldavien och Ukraina finns med som observatörer. (Även Uzbekistan ingick som medlem under några år, men suspenderade 2008 sitt medlemsskap.) Målet är att bli ett av naven i världsekonomin, och en länk mellan EU och den dynamiska Asia-Pacific-regionen.

På det säkerhetspolitiska området har också en del framsteg skett från ryskt perpektiv. CSTO (Collective Security Treaty Organisation) höll nyligen gemensamma övningar i Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Övningarna var bland de mest omfattande i organisationens historia och fokus var, liksom för tidigare övningar, upprätthållande av stabilitet i händelse av interna oroligheter eller ”överspill” från konflikten i Afghanistan. I år fanns också den arabiska våren i åtanke. Det är tydligt att åtminstone Ryssland oroar sig för ett liknande scenario i de Centralasiatiska länderna, även om dessa länders ledare försäkrar att något sådant vore otänkbart.

Vid de senaste allvarliga oroligheterna i Centralasien – de etniskt färgade sammandrabbningarna i södra Kirgizistan förra sommaren – förhöll sig CSTO passivt, trots vädjanden från landets interimsregering. I år har CSTO officiellt uttalat att de legala hindren för ett ingripande i Kirgizistan i händelse av ett nytt våldsutbrott nu är undanröjda. Ryssland planerar också en militärbas i närheten av Osj, vilket kan tyda på en ny hållning i framtiden. Även USA planerar en militärbas i södra Kirgizistan, i Batken-området, som officiellt inte ska hysa amerikanska trupper utan endast vara till för att träna kirgiziska styrkor i terroristbekämpning.

Ett uttalande nyligen av Aleksej Borodavkin, representant för ryska utrikesdepartementet, tyder på att Ryssland inte längre vill dela ansvaret för säkerheten i Centralasien med USA. ”…när de antiterroristiska operationerna i Afghanistan avslutas, när de amerikanska styrkorna lämnar landet och överlåter ansvaret för säkerheten, då insisterar vi på att den amerikanska militära närvaron måste upphöra inte bara i Afghanistan utan även i de centralasiatiska länderna.” sa Borodavkin vid ett framträdande i Statsduman i fredags. USA:s befintliga och planerade baser i Kirgizistan fanns förstås i åtanke, men uttalandet kan också ses mot bakrund av USA:s förnyade förhandlingar med Uzbekistan om ett ökat nyttjande av uzbekiskt territorium för transporter till Afghanistan. Uzbekistan har under de senaste två åren återigen börjat luta sig mer mot USA, och har till exempel ställt sig utanför CSTO:s övningar.

Naturligtvis är Putins visioner också ett försök att hålla emot och konsolidera Rysslands position gentemot Kinas expansion. Som professor Jan Hallenberg från Försvarshögskolan påpekar för DN:s nätupplaga har Ryssland inte alls samma växande ekonomiska makt som Kina och andra ekonomier på framväxt, och inte heller har man tillnärmelsevis den militära styrka som en gång Sovjetunionen. Det man har – och som Putin nu vill utnyttja maximalt – är den gemensamma infrastruktur och de kulturella och språkliga band som byggdes upp under sovjettiden. Ryssland har även skapat ekonomiska och militära samarbeten med Kina inom ramen SCO (Shanghai Cooperation Organisation), som omfattar ungefär samma länder som CSTO och EurAsEc med den skillnaden att även Kina ingår. Dessa samarbeten kan till stor del ses som ett försök att skapa en motvikt till USA och NATO. Men som ofta påpekats föreligger det i grunden en konkurrenssituation också mellan SCO:s två stormakter. Kanske kommer denna konflikt att skärpas och tydliggöras under Putins kommande presidenttid.

2 Comments

Henrik Ohlsson, oktober 13th 2011 | Tags: CSTO, EurAsEc, Euroasiatiskt ekonomiskt samarbete, SCO, Tullunion, Vladimir Putin
Posted in Centralasien, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland, Tadzjikistan

Kazakstans oljestrejker ett tecken på kommande problem

I Kazakstans västliga Mangystau-region inleddes i maj en omfattande strejk. Strejkviljan spred sig snabbt och upp till 15.000 arbetare kan ha deltagit när uppslutningen var som störst. Problemen är ännu inte över.

Mangystau (eller Mangistau) med sitt till stor del torra och ofruktbara klimat ligger vid Kaspiska havet och hela provinsen har inte mycket mer än 400.000 invånare. Men den står för en stor del av landets i dagsläget livsviktiga oljeutvinning och därför ser provinshuvudstaden Aqtau ofta besök både från Astana och från utlandet.

Mangystau i västra Kazakstan

Det hela startade i staden Zjanaozen med oenighet om ersättningsnivåerna för oljearbetare vid oljebolagen KarazhanbasMunai och OzenMunaiGaz. KarazhanbasMunai är ett joint venture mellan statsägda kinesiska investmentbolaget CITIC (upprättat redan under Deng Xiaoping 1979) och KazMunaiGaz, som också äger OzenMunaiGaz. KazMunaiGaz (KMG) är i sin tur en del av Samruk-Kazyna, det statliga kazakiska holdingbolaget som kontrollerar största delen av landets nyckelindustrier och vars ordförande är Timur Kulibajev. Kulibajev, som är president Nursultan Nazarbajevs svärson och ett av stalltipsen som dennes efterträdare, har spenderat större delen av sin (mycket framgångsrika) affärskarriär på olika poster inom Kazakstans oljeindustri.

Strejken har också blivit märkbar för kazakiska staten genom ett uppskattat 6% produktionsbortfall för KazMunaiGaz. Trots det rapporterade KMG en vinstökning med 25% första halvåret 2011 jämfört med samma period i fjol (delvis tack vare stigande oljepriser), men man har ändå inte velat inlåta sig på några kompromisser med oljearbetarna. Kulibajev själv har poängterat att kraven är ogrundade och att det var rätt att avskeda över 400 arbetare från de båda bolagen på grund av strejkfrånvaro.

Kazakiska myndigheter, som kontrollerar det viktiga medieutbudet, har försökt tysta ner saken i så stor utsträckning som möjligt. Man har minst två anledningar till det. Dels har den bild man omsorgsfullt försöker bygga upp om Kazakstan som ett riskfritt investeringsland fått sig en törn. De omfattande strejkerna har gjort att saken kommit upp på agendan hos utländska aktörer och frågan har bl a tagits upp i Europaparlamentet, även om det är människorättsorganisationernas röster som hörts högst. Ett slag (?) mot firandet av huvudstaden Astanas och president Nazarbajevs kombinerade födelsedagar i juli utdelades också av popartisten Sting, som ställde in sin show i protest (kanske kände Sting ett styng av dåligt samvete för att ha spelat i Tasjkent i fjol på inbjudan av Uzbekistans presidentdotter Gulnara Karimova).

Den andra orsaken till oro i Astana är att saken snart utnyttjades av oppositionspolitiker, som reste till Mangistau och började förklara för de strejkande vilka rättigheter de har, hur man använder sig av sociala media m m. Den hunsade oppositionen – Nazarbajevs parti Nur Otan innehar samtliga platser i parlamentet – såg en chans att vidga strejken till en mer omfattande politisk protest. En sak som tydlig belystes var hur som helst att de strejkande inte litar på de officiellt godkända fackföreningarna. Fackföreningssystemet i Kazakstan kan i mycket ses som en kvarleva från sovjettiden, där facken ständigt brottades med en intressekonflikt mellan arbetarnas väl och uppsatta produktionsmål, vilket resulterade i att man oftast bara agerade som partiets förlängda arm. I Mangistau var det dessutom så att vissa informella fackföreningar faktiskt är registrerade, men de statliga oljebolagen vägrar godta deras legitimitet. Det faktum att inga riktiga förhandlingar pågår är i sig en bekräftelse på sakernas tillstånd.

KazMunaiGaz' huvudkontor i Astana (foto H Hallgren/Forum Eurasien)

Resultatet har blivit en hård linje från oljebolagens sida, med statens stöd i ryggen. På grund av risken för avsked för strejkfrånvaro valde många att gå tillbaka till arbetet, enligt RFE/RL under skriftligt löfte att inte begära löneökningar. Samtidigt har man agerat mot strejkorganisatörerna. Juristen Natalja Sokolova som talade inför strejkande om deras rättigheter tilldelades i augusti den hårda domen sex års fängelse för uppvigling, något som har mötts av protester och även officiell oro från USA och väst. En fackföreningsledare dömdes villkorligt. Under augusti mördades Zjaksylyk Turbajev, en av de oljebolagsanställda aktivisterna, under oklara former, liksom Zjansaule Karabalajeva, dotter till ordföranden för en av fackföreningsavdelningarna.

Oavsett hur berättigade de strejkandes krav var från början har kazakiska regeringen genom sin tystnad och ovilja att kliva in som medlare nu mist förtroendet hos de oljebolagsanställda, något som visar sig genom att hundratals sagt upp sitt medlemskap i partiet Nur Otan.

Antagligen kommer regeringen i Astana till sist att kunna avvärja krisen, kanske genom att utse en lämplig syndabock, men den ökade misstron som uppstått lär finnas kvar.

3 Comments

Henrik Hallgren, september 18th 2011 | Tags: ekonomi, Kazakstan, KazMunaiGas, Mangystau, Natalja Sokolova, Nur Otan, olja, strejk, Timur Kulibajev
Posted in Kazakstan

Ny järnvägslinje i Afghanistan – viktig internationell transportlänk

Karta över Afghanistan

I mitten på augusti 2011 startade godstrafik på en ny järnvägslinje i Afghanistan. Det är den första riktiga järnvägen i Afghanistan. Den nybyggda järnvägen förbinder den uzbekisk-afghanska gränsstationen Hairatan med en godsterminal i närheten av flygplatsen i staden Mazar-i-Sharif i Afghanistan. Linjen som är 75 km lång och med rysk spårvidd (1520 mm) har byggts till en kostnad av 165 miljoner dollar och är finansierad av den Asiatiska utvecklingsbanken (ADB). Under de första tre åren kommer Uzbekistans järnvägsbolag (UTY) driva linjen. UTY kommer också att utbilda afghansk personal för drift och underhåll av linjen.

Linjen till Hairatan i Afghanistan är ursprungligen ett sovjetiskt stickspår från den uzbekiska staden Termez. Termez är idag en viktig knutpunkt i det Norra distributionsnätverket (NDN). NDN är det alternativa distributionssystem som USA har etablerat för civila varutransporter till trupperna i Afghanistan, se nedan. Terminalen i Hairatan har, trots förbättringar av vägnätet, slagit i kapacitetstaket på 4000 ton gods per månad för landsvägstransporter och den nya järnvägslinjen fyller därför ett stort behov. I framtiden förväntas en mycket kraftig ökning av godsvolymerna mellan Centralasien och Afghanistan.

Det finns planer på att förlänga järnvägen från Mazar-i-Sharif till Herat i väster och den tadzjikiska gränsen i öster. Detta är dock idag endast vaga planer. Något längre gången är Irans plan att bygga en järnvägslinje från Mashhad till Herat. I norra Afghanistan finns också ett annat stickspår som leder från Turkmenistan till Towraghondi (Turgundi) i Afghanistan, som är av stort intresse för NDN.

Idag går huvuddelen av USA:s transporter av icke-känsligt gods till Afghanistan via den pakistanska hamnen i Karachi. Två tredjedelar passerar via Khyberpasset och Torkham till Kabul och en tredjedel via Khojakpasset och Chaman i Baluchistan till Kandahar. Dessa transportvägar har utsatts för attacker av såväl pakistanska som afghanska talibaner och USA har därför strävat efter att utveckla ett alternativt distributionsnätverk från norr. Ett alternativ med endast flygfrakt har bedömts vara alltför kostsamt och resurskrävande.

Under 2008 och 2009 slöts avtal med en rad stater för att kunna få transportera icke-militär materiel från norr in i Afghanistan. Dessa transportrutter gavs namnet The Northern Distribution Network (NDN) och består idag av tre huvudsakliga linjer. Den första linjen går via järnväg från Riga i Lettland via Ryssland, Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Den andra linjen går från hamnstaden Poti i Georgien till Baku i Azerbajdzjan. I Baku lastas godset om för sjötransport över Kaspiska havet till Aktau i Kazakstan, varifrån det går vidare med järnväg via Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Denna linje undviker därmed helt ryskt territorium. Båda dessa transportvägar kan nu potentiellt förlängas direkt till Mazar-i-Sharif i Afghanistan.

Det finns en tredje reservlinje som går via Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan för att avlasta den uzbekiska gränspassagen i Termez. På grund av dåliga vägar i Tadzjikistan har detta alternativ en begränsad transportkapacitet. En av grundtankarna med NDN har varit att utnyttja kommersiella transportföretag och därmed tona ned den militära karaktären på transporterna. Ett land som saknas i ekvationen är Turkmenistan som på grund av sin neutralitet hittills varit ovilligt att sluta avtal om transporter inom NDN. Vissa leveranser sker dock redan idag och ett turkmenskt deltagande skulle förkorta transporttiderna och öppna ytterligare en järnvägslänk in till Towraghondi i Afghanistan via Serhetabad i Turkmenistan. USA och Nato arbetar för att få även Asjgabat med i transportkalkylen.

No Comments

Johan Fresk, september 10th 2011 | Tags: Afghanistan, Hairatan, järnväg, Mazar-i-Sharif, NDN, Pakistan, Termez, Uzbekistan
Posted in Afghanistan, Centralasien, Turkmenistan, Uzbekistan

Jihad på uzbekiska

De uzbekiska gerillakämparnas roll i konflikten i Afghanistan har länge varit ett outrett kapitel. Mot bakgrund av det stadigt försämrade säkerhetsläget i norra Afghanistan kom nyligen en rapport som är resultatet av en genomgång av texter på uzbekiska producerade av två väpnade islamistgrupper med uzbekiska som huvudspråk, grupper som inom en snar framtid kan utgöra ett allvarligt hot mot länderna norr om Afghanistan.

Rapporten finns att ladda ner som pdf på följande länkar, på ryska och i engelsk översättning. Den är utgiven av en oberoende Tasjkentbaserad forskargrupp, Ekspertnaya rabochaya gruppa, ERG, ”expertarbetsgruppen”, som har kopplingar till människorättsrörelsen i Uzbekistan, och skriven av samhällsvetaren Kamolliddin Rabbimov, bosatt i Frankrike. Rabbimov har länge följt två uzbekiskspråkiga gerillagrupper verksamma i norra Afghanistan och i de pakistanska FATA-territorierna: Uzbekistans islamiska rörelse (mest känd internationellt med den engelska förkortningen IMU. Se tidigare inlägg 1, 2, 3, 4, 5) och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad. (Ordet Mawarannahr betyder ungefär ”landet bortom floden” och var arabernas beteckning på landet norr om floden Amu-darya, alltså ungefär dagens Uzbekistan och delar av Kirgizistan och Tadzjikistan.)

En av rapportens viktigaste slutsatser är att den uzbekiskspråkiga jihadismen är en förhållandevis stark, livaktig och inflytelserik del av jihadiströrelsen i regionen. (Med jihadism avses väpnade rörelser som bygger sin doktrin inom ramen för jihadbegreppet.) Uzbeker utgör den största och mest inflytelserika av de utländska kontingenter som strider på talibanernas sida i Afghanistan. Då syftar rapporten på de uzbeker som kommer som flyktingar från Uzbekistan, men utöver dessa finns också en rekryteringsbas bland de etniska uzbeker som utgör ca 9 % av Afghanistans befolkning, och är koncentrerade till norra delen av landet. Vidare tyder mängden och kvaliteten på det uzbekiska textmaterialet på en resurstark och välorganiserad rörelse.

Det är anmärkningsvärt att en Tasjkentbaserad organisation kan publicera en rapport med en så kritisk hållning till den uzbekiska regeringen. Författaren är visserligen bosatt i Frankrike, men även ERG:s chef, Suchrobzjon Ismoilov, beskriver i sitt förord Uzbekistan som en auktoritär stat med sociala och ekonomiska problem. Rapportförfattaren går längre än så, och liknar den uzbekiska statens förtrycksapparat vid en gigantisk skördetröska, vars bromsar sedan länge är trasiga, som ödelägger allt i sin väg.

Flyktingar blir gerillakämpar

Just denna repression och förföljelse bidrar, enligt Rabbimov, starkt till rekryteringsunderlaget för väpnade islamistgrupper i norra Afghanistan och västra Pakistan. För en del av dem som utsätts för förföljelser och hot om fängelse och tortyr framstår Afghanistan och det väpnade motståndet mot ockupationsstyrkorna där som den enda möjliga utvägen. De flesta är medvetna om att de förr eller senare kommer att dö i denna kamp, men väljer detta hellre än fängelse ock tortyr i hemlandet. Rabbimov anger en uppskattad siffra på mellan 50 och 130 individer per år från Uzbekistan som ansluter sig till IMU och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad. Det finns många olika siffror i svang om den totala storleken på dessa grupper. För ett par år sedan förekom uppgifter i pakistanska media om att IMU skulle ha samlat 5000 gerillakämpar på det pakistanska FATA- territoriet (Federally Administered Tribal Areas). Rabbimov anger dock en mer blygsam, och förmodligen mer realistisk siffra på ca 700-800 i IMU:s fall och ca 450-500 för Islamiska jihad (varav Mawarannahr sektionen utgöt en mindre del på 130-160 individer).

De som ansluter sig är i allmänhet inte några jihadister eller ens extremister innan de ansluter sig till dessa grupper. En faktor som bidragit till strömmen av uzbeker till Afghanistan är att den norra vägen ut ur Uzbekistan blivit mer svårframkomlig i och med att Kazakstan infört hårdare restriktioner och på senare tid skickat tillbaka uzbekiska flyktingar. Även i Kirgizistan, dit många religiösa flyktingar från Uzbekistan tagit sig under senare år – med kulmen i samband med massakern i Andizjan 2005 – har tillvaron blivit svårare för Uzbeker sedan de etniskt färgade sammanstötningarna i Osj och Jalalabad förra sommaren. Dessa faktorer – Kazakstans hårdare migrationspolicy och de etniska motsättningarna i Kirgizistan, där uzbeker blivit en utsatt grupp- har enligt rapporten bidragit till att öka rekryteringen till jihadistgrupper i Afghanistan.

Det är värt att notera att de religiösa flyktingar från Uzbekistan som tagit sin tillflykt till södra Kirgizistan inte tycks ha inlåtit sig i någon jihadistisk gerillaverksamhet. Istället tycks en annan islamistisk rörelse, Hizb ut-Tahrir (HTI) utöva en viss dragningskraft på etniska uzbeker och uzbekiska flyktingar i Kirgizistan. HTI förespråkar inte våld som kampmetod, men organiserar sig underjordiskt i en sorts celler – en struktur som av vissa forskare liknats vid det ryska bolsjevikpartiet före oktoberrevolutionen. (Se tidigare inlägg om HTI här.) Över huvud taget lyste väpnade islamistgrupper med en nästan förbluffande frånvaro i Ferghanadalen under den oroliga tiden förra sommaren. Under våren och sommaren har det dock ryktats om en ansamling av väpnade rebeller i Isfara i den Tadzjikiska delen av Ferghanadalen, grannort till Kirgizistans sydliga utpost, Batken. I Batkenregionen har det också tidigare förekommit rebellaktiviteter. 1999 tog sig IMU-rebeller in i Batkenregionen från den bas de då förfogade över i Tavildaradalen i Tadzjikistan, och lyckades bland annat kidnappa borgmästaren i Osj och få ut en större lösensumma innan de gav sig av.

Uzbekistan är alltså inte den enda av Afghanistans nordliga grannar som riskerar att utsättas för attacker från IMU. Jihadistgrupperna har en ambition att överbrygga etniska motsättningar genom att sätta den gemensamma religionen, islam, i centrum. Det kan vara en ytterligare faktor som lockar uzbeker som är trötta på nationalistisk retorik från staten och etniska konflikter på lokal nivå. Enligt Rabbimov, som studerat rörelsens texter, finns hos IMU en sorts flexibel uzbekcentrism inom ramen för den övergripande islamcentrismen. I sina led har man även pastuner, turkar, tatarer, tjetjener, kirgizer och kazaker. För IMU och närstående grupper är de nya nationalstaterna i Centralasien papperskonstruktioner och även om ordet Uzbekistan finns med i namnet är den långsiktiga målsättningen, en islamisk stat, inte begränsad till det territorium som idag upptas av staten Uzbekistan. Snarare handlar det om regionen Mawarannahr så som den definierades i det tidiga arabiska imperiet.

ERG-rapporten omnämner en kirgizisk fältkommendant inom IMU som efter förra sommarens oroligheter i Osj och Jalalabad förklarade att södra Kirgizistan nu enligt fiqh, islamisk rättstradition, befann sig i ett tillstånd då jihad borde träda i kraft till försvar för områdets muslimska befolkning från övergrepp och orättvisor. Befolkningen i området – både uzbeker och kirgizer – är nästan uteslutande muslimer, men den uzbekiska gruppen tycks enligt samstämmiga rapporter från internationella observatörer vara den som drabbats hårdast i sammanstötningarna. IMU:s analys av händelserna utpekar den sekularistiska och illegitima regeringen i Bisjkek som grundproblemet. Lösningen är – förstås – en islamisk stat där gemenskapen bygger på religion och inte etnicitet.

Gamla idéer i nya sammanhang

En relativt stor del av rapporten ägnar Rabbimov åt att reda ut begreppet jihad och några relaterade begrepp. Eftersom islam redan från början av sin existens var en statsbärande religion har den också redan i själva urkunderna en tydligt formulerad krigspolitisk doktrin. I denna doktrin ingår jihad, även om den väpnade kampen till försvar för islam och den muslimska gemenskapen, umma, i klassisk islamisk teologi betecknas som det ”mindre jihad”, efter det ”större jihad” (individens inre kamp för bättring i fråga om tro och rättfärdighet) och det ”mellersta jihad” (det islamiska samhällets gemensamma ansträngningar för att hålla sina medlemmar på den rätta vägen)

Det som skapat förutsättningar för den moderna, och framförallt den postmoderna erans framväxt av det han kallar jihadism är, enligt Rabbimov, inte uppkomsten av nya religiösa begrepp, utan en kraftig förskjutning av proportionerna mellan redan existerande begrepp. Mekanismerna bakom denna förskjutning finner han i vad han kallar ”massans uppvaknande”, dvs. en globalt ökad politisk aktivering av folkflertalet, ett begrepp lånat från den polsk-amerikanske samhällsvetaren och förre säkerhetsrådgivaren Zbigniev Brzezinski. I denna process har de traditionella religiösa auktoriteterna förlorat mycket av sitt tolkningsföreträde, vilket tidigare haft en hämmande effekt på religiöst nytänkande. Kanske är detta särskilt tydligt på det forna sovjetområdet där de traditionella religiösa strukturerna medvetet slagits i spillror under 70 års antireligiöst styre. Det innebär inte att Rabbimov betraktar demokrati och yttrandefrihet som ett hot – tvärtom utpekar han just bristen på demokrati i Uzbekistan som en starkt bidragande orsak till den uzbekiskspråkiga jihadismens tillväxt i närområdet. Dock förordar han bildandet av starka internationella islamiska institutioner med tillräcklig religiös och politisk trovärdighet för att kunna lösa konflikter och säkerhetsrelaterade problem inom och mellan muslimska länder. Grundproblemet är att stora delar av den muslimska världen befinner sig i ett amorft tillstånd där diplomatiska lösningar inte finns tillgängliga. I den situationen uppstår jihadismen naturligt och uppfattas av många som det enda möjliga svaret på akuta samhällsproblem och hot.

Bay’ah – en förbisedd geopolistisk faktor

Ett annat islamiskt begrepp som Rabbimov menar har ägnats för lite uppmärksamhet av forskare som studerar fenomenet jihadism är begreppet bay’ah, en sorts trohetsed till en politisk eller militär ledare som var och en som ger sig ut i krig för islam måste svära. IMU:s ledning – liksom talibanernas – fäster stor vikt vid denna ed. I samma begreppsvärld ingår en pyramidal syn på ledarskap och hierarkier. En organisation kan bara ha en högsta ledare, likaså ett land som Afghanistan. Och i Afghanistan finns det en ledare som erkänns som landets emir av samtliga jihadistgrupper, nämligen talibanernas ledare Mulla Omar. Det innebär att ledarna för alla jihadistgrupper verksamma i Afghanistan har svurit bay’ah till Mulla Omar (så även Usama bin Ladin som, hur inflytelserik han än må ha varit, trots allt var en gäst på Mulla Omars territorium). Det innebär i sin tur att talibanernas högsta ledning, inför Gud och en mängd vittnen, lovat sitt beskydd och förmyndarskap åt dessa organisationer. Rabbimov tillmäter detta stor betydelse när det gäller de uzbekiska gerillagruppernas framtida utveckling. Om talibanerna, i samband med USA:s planerade uttåg ur Afghanistan, får en legal politisk plattform i landet så bör det i sin tur innebära att IMU och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad – två rörelser vars huvudfiende är och förblir den sekulära diktaturen i Uzbekistan, och i förlängningen även resten av forna sovjetiska Centralasien – också får en legal eller semilegal status. Allt annat vore ett brott av ett heligt löfte, något man i dessa kretsar ser mycket allvarligt på. En sådan status skulle troligen öka strömmen av religiösa flyktingar från Uzbekistan som ansluter sig, och med det gamla uppdraget fullgjort i och med USA:s uttåg ur Afghanistan skulle man kunna rikta sina krafter mot ursprungsländerna i norr.

Det finns inga enkla vägar ut ur denna situation. Uzbekistan har hela tiden haft en kompromisslös hållning gentemot alla former av politisk islam. Dock är det inte främst de våldsamma grupperingarna som drabbats av detta, vilket lett till ökad bitterhet bland vanliga troende muslimer. Situationen i södra Kirgizistan ger en ytterligare dimension till problematiken. Ferghanadalen i stort rymmer flera pyrande konflikthärdar och en mer utdragen konflikt där skulle kunna dra till sig stridserfarna kämpar som vänder hemåt från ett Afghanistan som ännu en gång kastat av sig en främmande ockupationsmakt. Rysslands agerande under senare tid – till exempel deras ökade ansträngningar för att stärka säkerhetssamarbetet inom ramen för CSTO och deras planer på en militärbas i närheten av Osj – tyder på en medvetenhet om dessa perspektiv. Även USA planerar en anläggning för terroristbekämpning i Batken-regionen i södra Kirgizistan. Officiellt ska inte amerikanska soldater förläggas där, utan anläggningen ska vara till för utbildning av kirgizisk säkerhetspersonal, men det är tydligt att USA ser en risk för spridning av konflikten till grannländerna. Det blir allt tydligare att diskussionen om säkerhet i Afghanistan måste involvera den vidare regionen för att kunna leda till meningsfulla resultat i ett längre perspektiv. Och då handlar det inte endast om militärstrategiska diskussioner. Långsiktig säkerhet kräver en stabil samhällsutveckling och en uppbyggnad av institutioner med verklig folklig förankring. Demokratiska reformer, ökad yttrande- och religionsfrihet framstår i ERG-rapporten som den enda möjliga vägen framåt. Rabbimov säger, i sina slutsatser, att demokrati visserligen kan föda islamister, men successivt kommer den också att möjliggöra jihadisternas försvinnande från scenen.

1 Comment

Henrik Ohlsson, september 2nd 2011 | Tags: Afghanistan, FATA-territoriet, IMU, Islamiska Jihad, jihadism, Mawarannahr
Posted in Afghanistan, Centralasien, Uzbekistan

Ny partisekreterare i Tibets autonoma region (Tar)

Chen Quanguo har i ett beslut den 25 augusti 2011 av det Kinesiska kommunistpartiets centralkommitté utsetts till ny partisekreterare i Tibets autonoma region (Tar). Chen Quanguo ersätter den ideologiskt hårdföre Zhang Qingli. som blir ny partisekreterare i provinsen Hebei där han i sin tur ersätter Zhang Yunchuan.

Chen Quanguo (partisekreterare i Tibets autonoma region augusti 2011-)

Chen Quanguo kommer närmast från posten som guvernör i Hebeiprovinsen. Chen blev medlem i kommunistpartiet 1976 och har tillbringat hela sin hittillsvarande karriär i Henan och Hebei i närheten av Beijing. Han har till skillnad från Zhang Qingli ingen tidigare erfarenhet av minoritetsfolk och arbete med dessa frågor. Chen Quanguo tycks ha arbetat lugnt och systematiskt utan att göra något större väsen av sig under sina år i kommunistpartiet. Han arbetade sig under 20 år upp från positionen som chef för en fabrik som tillverkade bildelar till att bli ordförande för kommunistpartiet i ett län i Henan.

I efterhand tycks det betydelsefullt att Chen i november 2009 utsågs till vice partisekreterare i Hebei och bara en månad senare blev verkställande guvernör i Hebei för att efter ett drygt år på posten i Hebei i augusti 2011 utses till partisekreterare i Tibet. Chen är ekonom men har i sin partikarriär inte gjort sig känd för några speciella framgångar. Han är förmodligen tillräckligt stark i partiet för att få posten i Tibet, men utan styrkan att ta egna initiativ. Det finns antagligen en insikt om att en ”gråare” och mindre stridslysten partisekreterare är av nöden i Tibet. Någon som genomför partidirektiven utan alltför stora ideologiska åthävor, vilket ofta var fallet under företrädaren Zhang Qingli. Huvuduppgiften för Chen blir att genomföra den 12:e femårsplanens ambitiösa program för att industrialisera Tibet och då balansera de etniska spänningar och miljöproblem som kommer att bli en oundviklig följd av en omfattande industrialisering i Tibet.

Zhang Qingli (partisekreterare i Tibets autonoma region november 2005 - augusti 2011)

Till skillnad från Chen Quanguo hade företrädaren Zhang Qingli en lång erfarenhet av minoritetsfolk och minoritetspolitik innan han kom till Tibet. Från 1999 till november 2005, då Zhang blev tillförordnad partisekreterare i Tibet, tjänstgjorde Zhang i Xinjiang under den dåvarande hårdföre partisekreteraren Wang Lequan. Det tycks vara under tiden i Xinjiang och i kontakten med den uiguriska minoriteten som Zhang fick rykte om sig att vara något av en ideolog. Zhang tar med sig sina erfarenheter från Xinjiang till Tibet och startar nästan omedelbart en omfattande kampanj som syftar till ”fosterländsk omskolning” av munkar, nunnor och andra tibetaner som visar sympatier för Dalai Lama, buddhismen eller större autonomi för Tibet.

Zhang Qingli gjorde sig också känd för sina svavelosande attacker på Dalai Lama. Många tibetaner har vittnat om att hårdheten i Zhangs ideologiska kampanjer var en viktig orsak till protesterna i mars 2008 i Tibet. Zhangs hårda utfall mot Dalai Lama , hans försök att aktivt förbjuda tibetaner i provinsadministrationen att delta i buddhistiska ceremonier och den hårda repressionen efter protesterna ledde till stort missnöje bland tibetanerna. Det bidrog till att även den grupp tibetaner som kineserna använder sig av för att styra Tibet och hålla kontakt med de tibetanska massorna började ta avstånd från Zhang och det Kinesiska kommunistpartiet. Det återstår att se om Chen Quanguo kan börja återskapa förtroendet mellan hankineser och tibetaner och vilka direktiv han får från Beijing gällande Tibet. En återcentralisering tycks vara på gång i kommunistpartiet där de lokala partisekreterarna har än mindre möjligheter att föra en självständig linje och ta egna initiativ.

1 Comment

Johan Fresk, augusti 28th 2011 | Tags: Chen Quanguo, partisekreterare, Tibet, tibetaner, Zhang Qingli
Posted in Kina, Tibet

Tre år sedan Georgienkriget

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 8th 2011 | Tags: Dmitrij Medvedev, Eduard Kokojty, Georgien, Georgienkriget 2008, Kosovo, Micheil Saakasjvili, Ryssland, Sydossetien
Posted in Georgien, Kaukasus, Ryssland

Paradigmskifte när Turkiets militärledning byts ut

Idag godkände president Abdullah Gül Turkiets nya militärledning (DN/SvD/GP), som under veckan har utnämnts efter överläggningar i Högsta Militärrådet (YAŞ). I turkisk press diskuteras utnämningarna flitigt, eftersom det för första gången anses vara den civila regeringen som haft sista ordet och kunnat utse landets högsta militära ledare.

Atatürks mausoleum Anıtkabir i Ankara, potent symbol för kemalismen (Foto H Hallgren)

Det hela inleddes med att generalstabschef Işık Koşaner i fredags oväntat ansökte om pension tillsammans med befälhavare för armén, flottan och flygvapnet. Landet stod plötsligt utan militärledning.

Bakgrunden var att man förväntades hålla diskussioner om nya militära utnämningar den 1 augusti. Militärledningen såg sig motarbetad. Det senaste året hade nämligen ett stort antal högt uppsatta officerer arresterats för misstanke om delaktighet i en kuppkonspiration, den s k Operation Slägga (turk Balyoz). Just nu sitter 41 verksamma generaler och amiraler fängslade – 14 av dem hade i normala fall förväntat sig befordran i veckan.

Kupplanerna går tillbaka till 2003, när Gül ledde den då nya regeringen under Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) som behållit makten sedan dess. Planen skall, enligt dokument publicerade i pressen i januari 2010, ha involverat bombningar av moskéer och provokationer mot Grekland, allt i syfte att rättfärdiga ett militärt övertagande. Generalstaben erkände att planerna funnits, men hävdar att det rörde sig om ett övningsscenario.

Med drygt 600.000 aktiva trupper har Turkiet NATO:s med råge största militär efter USA och den har alltid varit en viktig kraft i landet. Risken för militärt övertagande är heller inget tomt hot i efterkrigstidens Turkiet, där regeringen flera gånger – 1960, 1971, 1980 – bytts ut genom militärkupp. 1997 var det senaste tillfället, då Necmettin Erbakan från Välfärdspartiet (en föregångare till AKP) och hans regering tvingades bort utan blodspillan och utan att upplösa parlamentet – vilket sedan gav den epitetet ”postmodern kupp”. Men innan sin avgång hade Erbakan tvingats gå med på lagändringar, som skulle säkra de sekulära, kemalistiska principerna i landet mot religiösa strömningar.

Den motsättningen – och rädslan för den – har fortsatt tills idag, trots att AKP bit för bit har stärkt sitt inflytande på bekostnad av militären. Det måste också påpekas att anledningen till att de har lyckats är att partiet har hållit sig ifrån stora religiösa eftergifter och i mycket behållit kemalismens grundpelare. Men Operation Slägga och den än större utredningen om det förmodade konspiratoriska, ultra-kemalistiska nätverket som går under namnet Ergenekon splittrar befolkningen, som är medveten om att militärstrukturerna hela tiden har varit mäktiga och grogrund för ränksmideri, men samtidigt har svårt att tro att en del av åtalspunkterna som målas upp inte är tagna ur luften för politiska syften.

Militärens förmåga att blanda sig i inrikes- och utrikespolitiken har hur som helst successivt minskat och militärledningens avgång utan strid ses som avslutningen på en process som fortgått under hela 2000-talet. Regeringens förmåga att diktera de nya utnämningarna, något som tidigare ansetts vara en inre militär angelägenhet, är bara ett ytterligare och definitivt tecken på det.

Nyutnämnde generalstabschefen, landets högsta militära ledare, Necdet Özel var närmast befälhavare för gendarmeriet (turk jandarma), den allestädes närvarande säkerhetspolis som i fredstid lyder under inrikesministeriet. Valet av Özel verkar signifikant. Han skall inte ha varit inblandad i tidigare kuppförsök och han har enligt Zaman bl a uttalat sig om vikten av att militären håller sig inom lagens råmärken och respekt för mänskliga rättigheter. I tidigare positioner har han bl a ansvarat för delar av ”antiterror”-strategin i de kurdiskdominerade områdena i sydöst. Att klarlägga arméns roll i de trakterna kommer att bli en av hans viktigaste uppgifter även framöver, särskilt efter det uppenbarligen stärkta PKK:s nya attacker efter valet i juni, då man bröt vapenvilan som annonserades inför fjolårets ramadan.

Det är kanske ändå förhastat att tala om processen som en ren seger för premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Han uppges ha haft respekt för den avgångne Koşaner och att denne nu såg sig beredd att försvara sina kollegors heder riskerar att förstärka bilden av en regering i konflikt med landets militär. Mycken kritik har också riktat mot själva rättsprocessen, som i det polariserade medieklimatet av vissa ses som politiserad. EU har också sagt sig följa processen noga och ser transparens i förfarandet och rättvisa i domsluten som en viktig värdemätare på Turkiets demokratisering. Arresteringen av journalister – kritiska mot AKP – som delaktiga ser särskilt illa ut (artikel i NYT).

Slutresultatet av utnämningarna som de blev kända idag har också ett lätt drag av kompromiss, där de 14 anklagade officerer, som förväntade sig befordran i stället får behålla sin post ytterligare ett år.

Som vissa kommentatorer påpekar riskerar rättsprocesserna också att allvarligt undergräva moralen i krigsmakten och ge upphov till splittring, något som inte är bra för ett Turkiet som vill spela en mer aktiv roll som regional stormakt (se gärna tidigare inlägg på ämnet).

Många kommentatorer, både inom och utom landet, hälsar militärens synbart diskreta reträtt från politiken som en naturlig utveckling, som varit på gång länge i den övermilitariserade turkiska staten. Men en viktig fråga blir naturligtvis, om det visar sig att det i slutänden blir en seger för demokratin eller för AKP?

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 4th 2011 | Tags: Abdullah Gül, AKP, Ergenekon, Necdet Özel, Operation Slägga, PKK, Recep Tayyip Erdogan, Turkiet
Posted in Turkiet

Två misstänkta uigurer ihjälskjutna av kinesisk polis

Det Uiguriska självstyrande området Xinjiang (rött) i Kina

Två av de uigurer som misstänktes för helgens oroligheter i staden Kashgar, se tidigare blogginlägg, i norra Kina har skjutits till döds av den kinesiska polisen, se DN och SvD. Tiliwaldi Memtieli och Hasan Turson efterlystes för delaktighet i en attack mot en restaurang inne i Kashgar i söndags. Den kinesiska polisen hade utfäst en belöning på 100 000 kronor för deras gripande. De två hittades och sköts till döds då de gömde sig på en majsåker utanför staden.

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, har uppmanat alla att stå eniga mot bakgrund av helgens våldsamma attacker och påpekade att terroristerna är fiender till alla etniska grupper i Xinjiang. I samband med att han besökte skadade på sjukhus i Kashgar lovade han att slå till med full kraft mot dem som iscensatt attackerna och ställa dem inför rätta. Ordföranden för kommunistpartiet, hankinesen Zhang Chunxian, hade tidigare också lovat ett kraftfullt agerande mot våldsverkarna.

I de senaste dagarnas rapportering har de kinesiska myndigheterna talat om de tre onda faktorerna terrorism, separatism och extremism, vilka hotar moderlandets stabilitet och riskerar att i värsta fall splittra Xinjiang från Kina. I de flesta fall när hot mot stabiliteten i Xinjiang diskuteras spelar det ingen roll vilken av dessa tre faktorer som någon står anklagad för. De tre faktorerna är mycket allvarliga i myndigheternas ögon och leder nästan undantagslöst till långa fängelsestraff. Det kan dock vara på sin plats och erinra sig att det sker många protestaktioner i Kina ofta betingade av konflikter om landanvändning. Konflikten i Hotan tidigare i juli 2011 kan ha varit ett exempel. Skillnaden mellan övriga Kina och Xinjiang blir då tydlig. Gäller det en händelse i Xinjiang som berör uigurer blir det nästan alltid tal om terrorism, separatism och islamisk extremism men om bönder eller bybor protesterar på andra håll i Kina handlar det om en massaktion som det talas tyst om.

Myndigheterna talar ofta om östturkestanska krafter som hotar Kinas närvaro i Xinjiang. Det värsta uttrycket för dessa aktiviteter är naturligtvis terrorismen och den symboliseras av den terroriststämplade Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM), se tidigare blogginlägg. Denna organisation, idag baserad i Waziristan i Pakistan, finns förmodligen fortfarande som aktör men kinesiska myndigheter tillskriver med största sannolikhet organisationen ett alltför stort inflytande. En annan av dessa onda krafter, i myndigheternas ögon, är den Uiguriska världskongressen (World Uyghur Congress, WUC) som leds av den tidigare affärskvinnan och politiska fången Rebiya Kadeer, se en recension av hennes memoarer. WUC är en organisation skapad av uigurer i exil och arbetar för ökade kulturella och religiösa rättigheter för uigurerna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen betraktar den Uiguriska världskongressen som en avläggare till ETIM.

Som tidigare påpekats är konflikten i Xinjiang mångfacetterad. Stödet för terrorismen bland uigurerna i Xinjiang är mycket begränsat. Frustrationen inför den kinesiska inflyttningen, det ekonomiska utanförskapet och det kulturella förtrycket skall dock inte underskattas. Problemet i en enpartistat som Kina är att det inte finns kanaler att föra fram sitt missnöje när partiet bestämt att det råder etnisk harmoni och goda ekonomiska förhållanden för alla etniska grupper i Xinjiang.

No Comments

Johan Fresk, augusti 2nd 2011 | Tags: ETIM, Kashgar, Kina, Nur Bekri, Xinjiang, Zhang Chunxian
Posted in Kina, Xinjiang

Forum Eurasien

Nytt läge för gastillförsel till EU

No Comments

Protester i västra Kazakstan – åtskilliga döda

No Comments

Terrordåden i Kazakstan – enskilda händelser eller ny trend?

No Comments

Atambajevs utspel om Manas-basen – vad ska man tro?

No Comments

Efter valet i Kirgizistan – nu kommer protesterna från söder

No Comments

Atambajev klar segrare, men utbrett valfusk gör framtiden osäker för Kirgizistans demokrati

2 Comments

Ekonomiskt samarbete tema för turkspråkigt toppmöte

No Comments

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

2 Comments

Kazakstans oljestrejker ett tecken på kommande problem

3 Comments

Ny järnvägslinje i Afghanistan – viktig internationell transportlänk

No Comments

Jihad på uzbekiska

1 Comment

Ny partisekreterare i Tibets autonoma region (Tar)

1 Comment

Tre år sedan Georgienkriget

No Comments

Paradigmskifte när Turkiets militärledning byts ut

No Comments

Två misstänkta uigurer ihjälskjutna av kinesisk polis

No Comments

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Nordiska blogglänkar

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Aktuella teman

Nordiska blogglänkar