7 feb: Seminarium om Nagorno-Karabach i Stockholm

Forum Eurasien i samarbete med Kvinna till Kvinna, Sällskapet för Studier av Ryssland, Öst- och Centraleuropa samt Centralasien och ABF Stockholm ger ett seminarium om den sällan uppmärksammade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan kring Nagorno-Karabach.

Möjligheterna och hindren för en förhandlingslösning och risken för förnyad konflikt kommer att diskuteras, liksom befolkningens och särskilt kvinnors frånvaro i den stagnerade fredsprocessen.

Tid: 7 februari 16.00-17.45

Plats: ABF Sveavägen 41, Stockholm (Beskowsalen)

Mer information här och på Facebook.

Medverkande:

Henrik Hallgren, Forum Eurasien (moderator)

Annika Karlsson, Kvinna till Kvinna

Svante Cornell, Institute for Security and Development Policy (ISDP)

Tobias Lorentzson, Utrikesdepartementet

 

 

Seminarium 30 november: Osäkert grannskap. Afghanistan i centralasiatisk kontext

Välkommen till ett seminarium av Forum Eurasien som sätter Afghanistan i sitt centralasiatiska sammanhang.

 

Program

Introduktion

Henrik Hallgren Ordförande, Forum Eurasien

Afghanistan som en del av Centralasien. Historiska band, framtida möjligheter och problem.

 

Utblick från Afghanistan mot norra Centralasien

Börje Almqvist Vice ordförande, Svenska Afghanistankommittén (SAK)

Förhållandet mellan Afghanistans etniska grupper sedan den sovjetiska ockupationen. Presentation av möjliga framtidsscenarier och deras respektive konsekvenser efter det utländska trupptillbakadragandet 2014.

 

Utblick från norra Centralasien mot Afghanistan

Michael Fredholm, Forskare, Stockholm International Program for Central Asian Studies (SIPCAS)

Centralasiatiska extremistiska organisationer och andra nätverk med kopplingar till Afghanistan. Vilka blir följderna för grannländerna av ett trupptillbakadragande?

 

Paneldiskussion

 

Tid: Fredag 30 november kl 09.00

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Anmälan till event@forumeurasien.org. Seminariet är kostnadsfritt.

Mer information: http://www.forumeurasien.org/sv_seminarier2012.htm

Den riktige Borat är måttligt road

Den kazakiska tidningen Ekspress-K meddelar att Kazakstan var nära att få en riktig journalist med namnet Borat. Tidningen har träffat Borat Zjandauljetov, vars liv tog en kraftig vändning efter den kända komedifilmen som bär hans namn.

Få torde ha missat den brittiske komikern Sacha Baron Cohens karaktär Borat Sagdijev, som tog världen med storm 2006 i filmen ”Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan”, där han låtsas vara en kazakisk journalist på reportageresa i USA. Namnet Borat är i själva verket mycket ovanligt i Kazakstan. Borat Zjandauljetov, som har sitt ursprung i den halvautonoma republiken Karakalpakstan i Uzbekistan på gränsen till Kazakstan – där namnet tycks vara något vanligare – studerade till journalist när filmen kom. Från början tyckte han bara att det var ett kul sammanträffande, men så småningom blev situationen ohållbar. De andra studenterna gjorde narr av honom, och till slut hoppade han av universitetet. Hans flickvän fick också nog och lämnade honom.

-Ibland drömmer jag att jag är förföljd av den brittiske komikern. Han springer efter mig längs stranden iförd dambaddräkt, och jag vaknar kallsvettig. Och ibland stryper jag honom i sömnen, säger Zjandauljetov till Ekspress K.

Idag har han bytt yrkesbana, och efter examen från en teknisk utbildning arbetar han nu i oljeindustrin. Han har träffat en ny tjej och har inga funderingar på att byta namn.

Seminarium om Centralasien 26 oktober: Beyond the Arab Spring

Beyond the Arab Spring: Popular protest in authoritarian states

Ett seminarium av Forum Eurasien sätter Arabiska våren i en större kontext.

Folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern har iakttagits med oro av de auktoritära regimerna i Centralasien. Parlamentsvalet i Ryssland gav också upphov till oväntat omfattade protestaktioner. Vilka likheter och skillnader finns mellan dessa regioner, som båda under lång tid präglats av politisk ofrihet eller stagnerad demokratiutveckling? I Kirgizistan har vi sett två folkresningar som lett till maktskiften sedan självständigheten från Sovjetunionen.

Hur stabila är ländernas regeringar? Hur stort är utrymmet för folklig protest? Finns det någon opposition som skulle kunna utgöra ett trovärdigt alternativ?

 

Agenda

Introduction. Today’s authoritarian states of Central Asia
Henrik Hallgren,  Chairman, Forum Eurasien

The Arab Spring: Causes and consequences
Marianne Laanatza,  Senior adviser on Middle Eastern affairs, MENA

Beyond the Arab Spring: Protest Dynamics in Central Asia
Dr. Andrea Schmitz,  Senior Associate, German Institute for International and Security Affairs (Stiftung Wissenschaft und Politik), Berlin
Dr. Alexander Wolters, Consultant and researcher, European University Viadrina, Frankfurt/Oder

Panel discussion

När
: Fredag 26 oktober 2012 kl 09.00-11.30
Var: Studentpalatset, Norrtullsgatan 2 (T Odenplan), Stockholm

Mer information:

http://www.forumeurasien.org/sv_seminarier2012.htm;

https://www.facebook.com/events/144341159046127/?ref=ts&fref=ts

Anmälan: event@forumeurasien.org

Oppositionen segrar och Georgien går in i en ny politisk fas

Tbilisi

Den internationella observatörsstyrkan avlevererar sitt preliminära utlåtande (Foto H Hallgren)

Inlägget publicerades också på Världen Österut.
Samtidigt som de internationella observatörerna anförda av Tonino Picula från OSSE:s parlamentariska församling med vissa invändningar förklarade att ”det georgiska folket fritt har uttryckt sin vilja” genom valet tillkännagjorde president Micheil Saakasjvili i tv att hans parti UNM förlorat majoriteten i parlamentet och kommer att gå i opposition.

Oppositionsalliansen Georgiska drömmen har fått en betryggande majoritet, även när mandaten från partilistor och enmansvalkretsar sammanräknas. Georgien är dock ett splittrat land när det gäller partisympatier. I stadsdelarna Vake och Saburtalo i Tbilisi, till stora delar befolkade av nyrik medelklass och ”intelligentsia” från Sovjettiden får Georgiska drömmen runt tre fjärdedelar av rösterna. I t ex Achaltsiche, georgiskdominerad centralort i den i övrigt till stora delar armeniskbefolkade provinsen Samtsche-Javacheti, får Saakasjvilis parti över 80% av sympatierna.

Bidzina Ivanisjvili (Foto H Hallgren)

Valsegraren Bidzina Ivanisjvili, som siktar på premiärministerposten, varnade idag för att landet skall få konkurrerande maktcentra och uppmanade i ett tal Saakasjvili att avgå. Han säger dock att det inte är ett krav från hans sida och att det inte är aktuellt med ett misstroendevotum, åtminstone inte nu.

Trots att Georgiska drömmen nu får majoritet i parlamentet kommer de heller inte att ha de två tredjedelar som krävs för att driva igenom en misstroendeförklaring. Gigi Bokeria, sekreterare i Nationella säkerhetsrådet och en av Saakasjvilis nära allierade, varnade för sådana förslag och kallade Ivanisjvilis uttalande för ”revolutionära” tendenser.

Saakasjvili har också sagt att resultatet skall respekteras och att det är dags för regeringsbildningen att starta. Det behöver inte bli alldeles lätt. Miljardären Ivanisjvilis koalition har hållits ihop av framför allt två saker – hans nära obegränsade kampanjresurser och en gemensam vilja att bli kvitt UNM:s dominans. Visserligen sitter Saakasjvili kvar på presidentposten – och fram till presidentvalet nästa år, då lagändringar träder i kraft, har presidenten stora maktbefogenheter – men Ivanisjvilis allians kommer ändå nu att tvingas namnge ett regeringskabinett och förmodligen också snart komma överens om ett avsiktsprogram med åtgärder som skall genomföras. Valplattformen (från båda huvudkandidaterna) har varit fattig på konkreta förslag och Georgiska drömmen innefattar en brokig skara av NATO- och EU-vänliga marknadsliberaler, mer socialdemokratiskt inriktade partier och tämligen hårdföra nationalister. På sin presskonferens häromdagen här i Tbilisi ville Ivanisjvili egentligen inte karaktärisera sig själv på en höger-vänsterskala, men svarade på en direkt fråga att han snarast skulle karaktärisera sig som något höger om mitten.

Glädje utanför Georgiska drömmens kampanjkontor när de första preliminära resultaten ger alliansen övertaget (Foto H Hallgren)

Å andra sidan kommer det nu att avslöjas hur mycket UNM, partiet Saakasjvili har byggt upp sedan han kom till makten 2003, är ett idédrivet parti och hur mycket sammanhållningen är byggd på att det i praktiken har utgjort makteliten alltsedan dess. Klart är att partiet – och därmed även beslutsfattandet i landets avgörande frågor – har varit centrerat kring en handfull mycket inflytelserika individer.

Samtidigt har UNM parallellt med den nya administrationen till skillnad från den så sent som i fjol grundade alliansen byggt upp en maktbas i hela landet, även i regioner och kommuner.

Sammanfattningsvis gäller alltså följande (tills något oförutsett händer):

  • Georgiska drömmen bildar regering och kommer som majoritetsregering att kunna få igenom de förslag de är ense om – men man får inte de 100 platser av 150 som krävs för att kunna ändra konstitutionen eller driva igenom misstroende
  • Saakasjvili sitter kvar som president fram till valet i oktober 2013 med stora befogenheter i många frågor, särskilt vad gäller landets säkerhet. Däremot kommer i praktiken hans möjligheter att gå emot en enig regering (och stifta lagar) att vara små
  • UNM har idag makten i princip i alla lokala och regionala församlingar och det är inte lokalval förrän 2014. Det innebär att t ex Tbilisis mäktige borgmästare Gigi Ugulava, en av de tongivande inom UNM, sitter kvar och kan lägga in veto mot många beslut som rör staden. Så länge lokalreegeringarna är lojala mot UNM kommer alltså Georgiska drömmens makt att inskränkas

Mycket är alltså fortfarande oklart när det gäller utvecklingen det närmaste året. Men det viktigaste resultatet av detta val och som alltså gör att det skiljer sig från de tidigare i Georgien – och de allra flesta postsovjetiska stater – är att vi för första gången har chansen att få se både en stark majoritet och en stark minoritet i opposition. Att, som flera har gjort det senaste dygnet, tala om ett framsteg för demokratin kan äga sin riktighet, även om det också stämmer till eftertanke hur detta maktövertagande blev möjligt.

Jag samtalade idag med Erekle Urusjadze från Transparency International i Tbilisi, som påpekade hur UNM, parallellt med att man genomförde många nödvändiga och lovvärda reformer, medvetet strävat efter och lyckats med att koncentrera makten och i det närmaste omöjliggöra politiska alternativ. Hur gick det till – samtidigt som man lyckades med att drastiskt minska brottsligheten, i det närmaste avskaffa vardagskorruptionen, förenkla affärslagstiftningen och få företag att börja betala skatt till statens kassa?

Framför allt genom att man redan tidigt riktade in sig på tre saker, enligt Urusjadze: För det första såg man till att få de rika donatorerna ur affärslivet på sin sida – ingen liten bedrift, eftersom de affärsmän i de postsovjetiska samhällena tenderar att stödja sittande regering. För det andra behöll man kontrollen över avgörande delar av rättsväsendet, framför allt genom att ge åklagarämbetet närmast oinskränkt makt och se till att domstolarna ofta blev deras lydiga instrument. Därför är det idag en sällsynthet i Georgien att någon som väl ställs inför rätta blir frikänd. För det tredje tog man, genom finter med aktieägarna och genom att utnyttja sitt inflytande över rättssystemet, gradvis kontroll över de viktiga, rikstäckande tv-stationerna – först Rustavi 2 och sedermera också Imedi, som dittills ägts av en annan motsträvig miljardär.

Så för att verkligen kunna utmana UNM krävdes troligen en kraftfull aktör som dels hade de nödvändiga resurserna och dels stod utanför hela det politiska systemet, kanske till och med utanför landet. Den stenrike Bidzina Ivanisjvili, en affärsman och filantrop som stora delar av sin tid verkat utanför Georgien, var kanske ur det perspektivet en av de verkligt få individerna som hade en chans att lyckas.

Utanför UNM:s kontor var det mindre uppsluppet. För några månader sedan givna segrare igen, idag ett oppositionsparti (Foto H Hallgren)

Men det är alltså inte bara så att parlamentsvalet verkar ha genomförts under lugna former och med verklig konkurrens – och dessutom ser ut att leda till landets första konstitutionsenliga maktskifte.

Mycket kan ännu hända, men om man väljer att se det från den hoppfulla sidan är det också så att vi nu kan se fram emot att få se en verklig politisk debatt, förd i parlamentet och inte på gatorna.

Luca Volontè från PACE sade igår på den internationella presskonferensen att Georgiens enda fiende nu är avsaknaden av fortsatta demokratiska reformer, eller som han också uttryckte det: Landet har fått chansen att gå vidare och måste nu försöka passera nästa politiska test. När man ser tillbaka på Georgiens turbulenta historia måste man se det som löftesrikt.

Också på plats i Georgien: Sveriges Radio, HBL.

Mer i svenska medier: SvD, DN (1, 2).

Oppositionen firar i Tbilisi, men båda sidor utropar sig till segrare

Tbilisi

Enligt de vallokalsundersökningar som släppts under kvällen har den georgiska oppositionsalliansen Georgiska drömmen fått fler röster än president Micheil Saakasjvilis Enade Nationella Rörelsen (UNM/ENM), som suttit vid makten sedan Rosenrevolutionen 2003. I huvudstaden Tbilisi är marginalen betydligt större för Georgiska drömmen.

Oppositionen firar på Frihetstorget i Tbilisi (foto H Hallgren)

Men enligt det georgiska valsystemet utses 73 av parlamentets 150 ledamöter i enmansvalkretsar i landets regioner och städer och i dessa antas allmänt UNM ha övertaget. Stämningen utanför UNM:s valkontor på Rustaveliavenyn i Tbilisi är dock mycket avslagen.

Hittills har båda sidor utropat seger, men det återstår alltså att se hur mandatfördelningen kommer att se ut, något vi inte får reda på förrän under morgonen, då Centrala valnämnden offentliggör sina resultat. Saakasjvili har i ett tv-uttalande sagt att vi nu alla kommer att behöva ”arbeta tillsammans”.

Oavsett den exakta fördelningen i det nya parlamentet innebär dagens resultat att UNM:s position som dominerande kraft i Georgiens politik är över. Fram till idag förfogade man över en betryggande absolut majoritet.

Bidzina Ivanisjvili talar strax efter de första opinionsundersökningarna har gett hans allians ledningen (foto H Hallgren)

Oppositionsalliansens ledare Bidzina Ivanisjvili var tidigt säker på segern i Tbilisi, där majoriteten sedan flera år övergett Saakasjvili och hans parti. Huvudstaden har vid återkommande tillfällen sett stora demonstrationer mot regeringspartiet, men det är inte förrän nu som oppositionen har kunnat enas om en kandidat, som kunnat bli en verklig utmanare.

Sista valmötena samlar tiotusentals i Tbilisi och Kutaisi

Tbilisi

Idag höll Bidzina Ivanisjvilis oppositionsallians Georgiska drömmen (Kartuli otsneba) sitt avslutande kampanjmöte. I Tbilisi och näst största staden Kutaisi samlade man samtidigt tiotusentals anhängare i en imponerande sista styrkedemonstration inför parlamentsvalet på måndag.

Micheil Saakasjvili talade på torsdagen för en arenapublik i Kutaisi, där även Ungerns gästande premiärminister Viktor Orbán upprepade Saakasjvilis budskap att inte vända utvecklingen tillbaka utan fortsätta bygga på det som uppnåtts sedan Rosenrevolutionen. (Saakasjvili berömde i sin tur enligt civil.ge den i demokratiskt hänseende kontroversielle Fidesz-ledaren Orbán som ”Europas starkast lysande politiska stjärna”). Saakasjvili har på sistone ofta varnat för att landet om oppositionen vinner återigen kommer att tas över av vad han kallar kanonieri kurdi (ungefär ”lagliga brottslingar”), d v s oligarker som Ivanisjvili. Att Ivanisjvili gjort sin förmögenhet i Ryssland, vilket han inte förnekar, utnyttjas förstås också.

Saakasjvili, premiärminister Vano Merabisjvili och deras Enade nationella alliansen (ENM eller UNM) höll igår sitt avslutande partimöte på fotbollsstadion Dinamo Arena i Tbilisi, där uppskattningsvis 60.000 deltog i ett välarrangerat program.

Georgiska drömmens massmöte i centrala Tbilisi idag hade visserligen planerats i förväg med fyra avstängda tillfartsgator till det centrala Frihetstorget och högtalare och skärmar längs ett par kilometers färdväg, men verkade också innehålla mer spontana sympatiyttringar.

Nedan några osorterade intryck från i eftermiddags i Tbilisi.

 

 

Nedräkning inför måndagens avgörande val i Georgien

Tbilisi

Det drar ihop sig till parlamentsval i Georgien (för mer bakgrund se tidigare inlägg samt exempelvis Hans Gunnar Adén på Världen Österut). Igår fyllde regeringspartiet Enade nationella rörelsen (ENM) stadion i Tbilisi med anhängare och idag lördag är det dags för oppositionsalliansen Georgiska drömmens planerade massmöte.

Aldrig i landets moderna historia har ett val varit så ovisst – eller så avgörande. Efter lagändringar 2010 som träder i kraft i och med presidentvalet nästa år får parlamentet, som utser premiärministern, betydligt större makt. Det finns inte heller några tillförlitliga opinionsundersökningar. National Democratic Institute (NDI) genomförde med Sida-finansiering en större undersökning under första halvan av augusti, där UNM fick 37% av stödet jämfört med 12% för Georgiska drömmen bland dem som tänkte rösta. Men hela 22% svarade att de inte visste och ytterligare 21% ville inte avslöja vem de tänker rösta på.

Studentprotest utanför universitetet i Tbilisi i veckan (foto H Hallgren)

Osäkerheten har också ökat de senaste dagarna efter att ett antal filmer som visar allvarliga fall av misshandel i Gdalifängelset i Tbilisi, spritts på nätet. Reaktionen bland befolkningen blev snabb och stark, även om misshandel och hot i landets fängelser är ett sedan länge känt problem bland människorättsorganisationer. Efter några dagar blev den nyligen utsedde inrikesministern Batjo Achalaia, en nära allierad till president Micheil Saakasjvili, tvungen att gå. Valkampanjen är smutsig med upprepade försök att misskreditera motståndaren, men även om det kan tyckas att filmerna dök upp vid en märkligt läglig tidpunkt för oppositionen är det svårt för regeringen och ENM, som med flera av de tongivande personerna intakta suttit vid makten sedan Rosenrevolutionen 2003, att undkomma ansvaret.

Georgiska drömmens ledare Bidzina Ivanisjvili höll presskonferens här i Tbilisi på fredageftermiddagen. Han inledde med att tala om de olika attacker han och hans allians, som inkluderar flera av de namnkunniga traditionella oppositionspartierna, utsatts för sedan han bestämde sig för att gå in i politiken och utmana det maktmonopol ENM i praktiken har i dagsläget. Han underströk upprepade gånger att nuvarande regering är den värsta landet haft med maktmissbruk och avsaknad av fungerande rättssystem. Detta skriver förmodligen inte alla georgier under på, de som varit med om Eduard Sjevardnadzes endemiska korruption eller 1990-talets krig. De frågor som till och med ENM själva medger att de hittills misslyckats med att utveckla en strategi för – jordbruket, sjukvården och arbetslösheten – borde färemot vara givna ämnen i debatten, men nu har även ENM försökt göra dessa till sina valfrågor. Enligt Alexander Rondeli, chef för Georgian Foundation for Strategic and International Studies, är Ivanisjvilis bas ändå inte de uppåt hälften av alla georgier som fortfarande lever ekonomiskt på gränsen i självhushållningsjordbruk, utan den urbana ”intelligentsia”, som fått ta del av hans många välgörenhetsprojekt.

Bidzina Ivanisjvili (foto H Hallgren)

Just det att Ivanisjvili inte är politiker använder han som ett av sina främsta argument. Han upprepar också på presskonferensen att han ”inte kan vänta” till den dag han får lämna politiken igen, men då efter att ha säkrat demokratin i landet. Som framgångsrik företagsledare – han är multimiljardär i dollar efter affärer i framför allt Ryssland – skall han ha de egenskaper som krävs för att prioritera, delegera och inte låta egenintressen ta över. Saakasjvili har tvärtom sagt att en av de viktigaste uppgifterna är att förhindra att landet återigen tas över av ”oligarker” med tydlig adress till Ivanisjvilis förflutna.

Om ENM skulle förlora makten på måndag vore det första gången Georgien fick ett maktskifte via valurnorna och ett starkt kvitto på landets demokratiska utveckling. Även om ENM går starkast ur kraftmätningen och får majoritet kommer oppositionen att få en betydande representation i parlamentet och tvingas formulera en konkret politik, som enad allians eller ej. Även det vore ett steg framåt för demokratin.

Men det förutsätter att förlorarna på måndag accepterar valresultatet och bevisar att Georgiens politik inte måste föras från gatan. Det blir en intressant vecka.

 

 

Mordet på shejk Said Afandi och tudelningen av islam i Kaukasus

Den ryska republiken Dagestan i norra Kaukasus har ibland liknats vid ett Afghanistan i miniatyr. Republikens knappt tre miljoner invånare utgör, även med kaukasiska mått mätt, en mycket divers befolkning med hela 14 officiella språk och ett stort antal etniska undergrupper på ett yta något större än Danmarks. Från och till har dess avancerade politiska maktdelningssystem setts som en möjlig modell för Afghanistan när det gäller samlevnad i ett etniskt och religiöst komplext område.

Men detta gällde fram till för några år sedan. Idag har Dagestan, som gränsar i väster till Tjetjenien och i söder till Azerbajdzjan, blivit Rysslands mest våldsdrabbade område med återkommande attacker mot säkerhetsstyrkor – vilket ofta resulterar i en spiral av upprensningsåtgärder och hämndaktioner – och även religiöst motiverade självmordsattacker.

Den 28 augusti föll republikens högst ansedde andlige ledare shejk Said Afandi Atsajev al-Chirkawi (Tjerkejskij) offer för en kvinnlig självmordsbombare, som sökt upp honom i hans hemby Tjerkej under förevändning att be honom om råd. Just detta var inget ovanligt, tvärtom hade Said Afandi, som han kallades lokalt, för vana att ta emot alla som kom till honom i andliga spörsmål och det antas att han hade samlat omkring sig kanske 10-20.000 hängivna lärjungar, murider. Till hans begravning ringlade sig köerna av stillastående fordon långa och den lilla byn besöktes av 150.000 människor, enligt vissa poliskällor kanske det dubbla.

Said Afandi var en representant för den traditionella sufismen, en rörelse inom islam med långa anor i Kaukasus som ofta har drag av introvert mystik och som innehåller många element av det djupt rotade klansamhället. Said Afandi var noga med att inte direkt blanda sig i politiken och samhällsfrågor alltför mycket, men trots att han mest sysselsatte sig med andliga och moraliska spörsmål kom han att betraktas som en av Dagestans mest inflytelserika personer. Anledningen till det var att hans auktoritet lockade till sig fler och fler åhörare och aktiva efterföljare, även bland affärsmän och politiker. Han fick även redan snart efter Sovjetunionens sönderfall, när religionen återetablerades, inflytande över Dagestans andliga direktorat (DUMD), som i flera avseenden kan ses som en av myndigheterna officiellt sanktionerad religiös auktoritet (DUMD har dock långt ifrån alltid spelat myndigheternas spel och var särskilt i slutet av Jeltsineran hårda kritiker av lokalregeringen).

Men lika populär, nästan dyrkad, som han blev av sina efterföljare, lika illa sedd blev han hos de mer radikalt muslimska anhängare som ibland (särskilt nedlåtande) kallas wahhabiter, men numera ofta benämns salafister. Gemensamt för dem är en tro på en återgång till koranens ord och den rena islam som skall ha existerat under profeten Muhammeds livstid. Man förkastar alla vedertagna senare uttolkningar (fiqh) av shari’ah och eftersom man strävar efter an återgång till den äkta monoteismen har man en tendens att se religiösa auktoriteter som avgudadyrkan. Men det finns en annan anledning till att salafismen alltsedan DUMD grundades 1990 har attraherat anhängare i Dagestan och norra Kaukasus: Om de religiösa auktoriteterna lyder, eller i alla fall accepterar, den världsliga makten, kommer de att associeras med dennas korruption och misslyckanden i samhället. I Kaukasus, med övergreppen i samband med Tjetjenienkrigen och Rysslands högsta arbetslöshet, finns mycket att anklaga myndigheterna för. Said Afandi är för salafisterna en symbol för båda dessa fel. Det faktum att han alltid predikade och skrev på folkspråket avariska (Dagestans största av många inhemska språk) och inte använde arabiska var också ett tecken på hans ogudaktighet. Salafisterna däremot fick ofta sin utbildning av imamer från Saudiarabien eller Turkiet.

Men till denna i grunden egalitära reformideologi har också lockats våldsbenägna och marginaliserade grupper, som tar fasta på den snäva tolkningen av vad som är tillåtet och inte drar sig för att använda våldsmetoder mot utomstående. Det Kaukasiska Emiratet, som utropats av en löst sammanhållen organisation av militanta ”gudskrigare” och separatister, har sin just nu mest aktiva avdelning (vilaya) i Dagestan och huvudstaden Machatjkala (som dessa kallar Shamilkala efter 1800-talets mytomspunna motståndsledare mot Tsarrysslands arméer). Mordet på Said Afandi var det sjunde självmordsdådet i Kaukasus bara under 2012.

Enkelt uttryckt finns alltså en djupt rotad misstro mellan traditionellt sufiska och salafistiska anhängare, grundad i radikalt olika tolkningar av islam och förstärkt av sociala problem, som skär rakt igenom det nordkaukasiska samhället.

Men givetvis finns också en konkret koppling till konfrontationen mellan de radikala islamisterna och de ryskstödda maktstrukturerna. Självmordsbombaren identifierades som Aminat (Alla) Saprykina, en etnisk ryska som enligt ryska medier ett tag arbetade som skådespelerska på Ryska teatern i Machatjkala. Där träffade hon sin blivande make Marat Kurbanov (de skall ha dansat breakdance tillsammans på teatern) och hon konverterade till islam. Marats bror var medlem i en militant, islamistisk motståndsgrupp och när han dödades skall Marat ha tagit upp kampen fram till sin egen död 2009. Enligt en källa i ryska tidskriften Russkij Reporter exploderade hans bil i en skottlossning med polisen, som sedan hävdade att man hittat vapen i fordonet. Om det är så det gick till är det en ganska typisk händelse, där ingen inom säkerhetsapparaten efteråt verkligen behöver ställas till svars. Efter det verkar Saprykina ha radikaliserats allt mer, förmodligen under inflytande av sin nya bekantskapskrets. Till slut sällade hon sig till den tragiska skara ”svarta änkor” som stått för en stor del av självmordsattackerna i Kaukasus på senare år.

I april i år hade Said Afandi inlett en dialog med salafistiska företrädare efter ett historiskt torgmöte i Machatjkala. Efter en period av upptrappat våld kunde vinden möjligen ha vänt och det är just därför mordet på Said Afandi var så ett så välriktat slag av dem som inte önskar att republiken skall få slå sig till ro.

Magomedsalam Magomedov, som styr Dagestan sedan 2010, då han utnämndes av dåvarande president Medvedev, ärvde ett eskalerande problem med väpnat våld. Han insåg att ökad vedergällning från säkerhetsapparaten inte var en framkomlig väg och hans taktik har delvis varit en annan än föregångarens. Den har inneburit att lokala krafter har beväpnats för att stå emot attacker, snarare än att de skall förlita sig på republikens eller federala styrkor. Men den har också inneburit att oförsonligheten mot salafistiska element har avtagit med följden att de har blivit mer synliga och fått större inflytande bland befolkningen. Kanske har vi här en annan, mindre uppmuntrande likhet med Afghanistan?

Stormakternas huggsexa gynnar inte Centralasien

Inför Hillary Clintons förestående besök i Tadzjikistan och Uzbekistan i oktober – ganska precis ett år efter hennes senaste besök i regionen – kan vi räkna med viss ökad mediebevakning och en debatt liknande den vi såg förra året. Mediebevakningen kan grovt delas in i två huvudkategorier där den ena går ut på att beskriva områdets maktrelationer som en del i ett spel mellan stormakterna USA, Ryssland och Kina.  Jan Blomgrens reportage i tisdagens SvD är ett exempel på detta.

Den andra kategorin beskriver USA:s och/eller EU:s relation till Centralasiens regimer i termer av balansgång mellan mänskliga rättigheter och realpolitik. Se till exempel RFE/RL och Washington Post i samband med förra årets besök av Clinton i regionen

Frågan är om de centralasiatiska länderna och deras befolkningar är hjälpta av något av detta. Ganska sällan ställs frågan vad de centralasiatiska folken egentligen behöver och vill. Stormakternas närvaro kan förvisso ha en del positiva effekter. Säkerhetssamarbetena kan bidra till att avvärja akuta säkerhetshot och stävja narkotikahandeln från Afghanistan, även om resultaten på dessa områden hittills inte är särskilt imponerande. Kinas storskaliga investeringar i infrastruktur kan ha positiva effekter för ekonomin på lite längre sikt. På MR-området är det svårare. Internationell uppmärksamhet från politiker och media kan hjälpa till att rädda livet på fängslade människorättsaktivister, och i vissa fall till och med leda till frigivanden. Det är gott så, men det förändrar knappast MR-situationen i stort. Sådana förändringar kan bara komma inifrån genom folkligt engagemang. Även säkerheten på längre sikt är beroende av ett stärkt civilsamhälle.

Så vad kan då det så kallade ”internationella samfundet” göra som verkligen gynnar de centralasiatiska länderna? Vad finns det för behov? Något regionen och dess folk lider av idag är splittringen mellan länderna och deras regeringar. Mycket skulle kunna vinnas på ett ökat regionalt samarbete med ökad rörlighet över gränserna som främjar den småskaliga handeln och de mellanmänskliga kontakterna. Det vore därför värdefullt om stormakterna kunde bidra till att skapa fruktbara samarbeten på regeringsnivå inom regionen som minskar spänningen mellan länderna. Stormakternas nuvarande agerande som koloniala konkurrenter, som genom lockelser och hot försöker vinna de lokala ledarna till sina läger, riskerar dock snarare att öka den regionala splittringen.

Inför Clintons besök kan man därför ställa frågan om hennes samtal med de två bittra fienderna Enomali Rachmon och Islom Karimov kan minska spänningen dem emellan. Men troligen kommer samtalen att handla mest om vad de båda regimerna ska få ut i form av säkerhetsgarantier och överbliven militärmateriel genom att samarbeta med USA under uttåget ur Afghanistan. Media får inte glömma att påminna Clinton om övergreppen mot mänskliga rättigheter – som vi nyligen fick en påminnelse om genom ett brev som smugglats ut från det ökända Zjaslyk-fängelset, och publicerats av en fransk människorättsorganisation – men det räcker inte med det. Regionens länder och folk behöver erkännas som självständiga aktörer, och inte fortsätta att behandlas som brickor i stormakternas spel.

 

Georgien går mot ovanligt viktigt val

Den 1 oktober går Georgien till parlamentsval. För första gången sedan Micheil Saakasjvili svors in som president efter ”Rosornas revolution” 2003 finns en utmanare till hans parti, som har lyckats samla det mesta av oppositionen och som enligt opinionsmätningarna kan vänta sig mer än några procents stöd.

Men det finns flera anledningar till att valet är av intresse. Efter presidentvalet i oktober nästa år, då Saakasjvili avslutar sin andra och sista mandatperiod, kommer parlamentet och regeringen enligt ny lagstiftning att få avsevärt ökad makt på bekostnad av presidenten och premiärministerposten kommer att bli en betydligt viktigare.

Dessutom blir resultatet intressant eftersom det i så stor utsträckning är ett kvitto på reformerna som genomförts under Saakasjvilis ledning. Han och hans parti, Enade nationella rörelsen (United National Movement, UNM), har idag absolut majoritet i parlamentet och är rimligen i befolkningens ögon helt ansvariga för den politik som drivits de senaste åren. Men det kommer också att avslöja om landets opposition kommer att hålla samman och är en kraft att räkna med – och hur man kommer att bete sig vid en eventuell förlust.

Huvudstaden Tbilisi har med jämna mellanrum, ungefär varannat år på senare år, skakats av stora protester mot regeringen. UNM känner väl till sina landsmäns protestbenägenhet – det var ju med stöd av massiva demonstrationer de själva tvingade bort Eduard Sjevardnadze från makten för snart ett decennium sedan. Då intogs parlamentet av segerrusiga folkmassor och oppositionella är idag övertygade om att de senaste årens återkommande oroligheter ligger bakom beslutet att flytta parlamentet till andra största staden Kutaisi, där det inte finns några förutsättningar för sådana protester.

Oppositionen leds av Bidzina Ivanisjvili, Georgiens rikaste man och nummer 153 på årets lista över världens miljardärer, god för 6,4 miljarder dollar. Han skapade sitt parti ”den Georgiska drömmen” (Kartuli Otsneba) hösten 2010 och har efterhand samlat en brokig skara oppositionskrafter bakom sig i en valallians, också den vid namn Georgiska drömmen. Den är nu det enda verkliga alternativet till UNM och ser, till skillnad från vad som varit fallet vid de senaste årens val, ut att kunna bli en kraft att räkna med. Att Ivanisjvilis enorma monetära resurser är ett hot har också regeringen insett. Redan 2010 blev han (lagligen) av med sitt georgiska medborgarskap eftersom han då också blev fransk medborgare, men ett särskilt tidsbegränsat undantag har införts som gör att Ivanisjvili kan ställa upp trots det. Denne har dock hittills inte tänkt finna sig i att på så sätt delta i politiken på nåder. Han har också tilldömts bötesbelopp på hittills ca 60 miljoner dollar (över 1% av hela Georgiens statsbudget) för bl a otillåtna kampanjbidrag, något utländska observatörer ser med oro på. Det är rimligt att anta att Ivanisjvili inte haft någon chans att ställa upp alls om inte relationerna med väst och ett demokratiskt anseende varit så viktiga för UNM och Saakasjvili.

Men Ivanisjvili har egentligen inte varit aktivt delaktig i den georgiska politiken efter Rosenrevolutionen 2003, något som givetvis är en fördel, eftersom han inte ses som en del av makteliten. Å andra sidan tycker stora delar av befolkningen utan tvekan att en hel del blivit bättre sedan dess och en återgång till den korrupta tiden under Sjevardnadze är det få som önskar sig. Ett fåtal frågor kommer den något disparata alliansen nog att kunna enas om i sin kampanj. Dit hör sjukvårdssystemet, som enligt många blivit av skiftande kvalitet och svåröverskådligt efter ostrukturerade privatiseringar. Dessutom står en stor del av georgierna i praktiken utan sjukförsäkring och tvingas i bästa fall lita till släktens solidaritet. En annan fråga är den höga arbetslösheten, som officiellt ligger runt 15%, men skulle vara åtskilligt högre om alla självförsörjande småbrukare och trädgårsodlande familjer räknades dit. De många utländska investeringsmiljonerna har heller inte givit någon självklar skjuts åt den inhemska industrin, utan ibland stannat vid spekulation i bl a fastigheter.

Men om Georgiska drömmen har någon konkret alternativplan är mer tveksamt – särskilt med tanke på de många politiskt oerfarna kandidater som rekryterats till Ivanisjvilis kampanj. Egentligen blir valet snarare en omröstning om UNM:s och Saakasjvilis reformpolitik, som bestått av en ekonomisk liberalisering, skattesänkningar (initialt för att invånarna alls skulle börja betala skatt) och bantning av byråkratin. Det senare har också bidragit till att Georgien nu betraktas som ett av de minst korrupta länderna i forna Sovjet vad gäller vardagsmutor, även om många hävdar att den verkliga korruptionen nu sker på toppnivå, i gränsskiktet mellan ekonomi och politik.

Lika intressant blir om oppositionen vid en eventuell förlust kommer att finna sig i valresultatet eller – som Saakasjvilis tidigare parhäst och numera bittraste rival Nino Burdjanadze gjort flera gånger under de senaste åren – tar till gatans tribun och försöker uppvigla massdemonstrationer i syfte att avsätta regeringen.

Men det finns också en chans att Georgien för första gången på länge får en parlamentarisk opposition som ges verkligt inflytande och tvingas formulera ett politiskt alternativ för att profilera sig inför nästa års presidentval. För Sverige och EU som de senaste åren hoppats och satsat mycket på Georgiens demokratiska utveckling är valet den 1 oktober värt att titta noga på.

SCO allt starkare i kraft av sina medlemsstater

BEIJING, Forum Eurasien

Här i Beijing pågår toppmötet i SCO (Shanghai Cooperation Organisation) som blir höjdpunkten på Kinas ordförandeskap i organisationen. Som Johan Fresk nyss påpekade här verkar dock de intressantaste diskussionerna försiggå bilateralt vid sidan av mötet.

Afghanistan tas nu upp som observatör i organisationen (Iran, Mongoliet, Pakistan och Indien har sedan tidigare observatörsstatus) och internationellt ses kanske Kinas signaler om engagemang i Afghanistan som det viktigaste, både med tanke på USA:s och de allierades militära nedtrappning 2014 och som signal för Kinas eventuella ökade utrikespolitiska roll. President Hu Jintao talar efter samtal med sin motpart Hamid Karzai om ett strategiskt samarbete med Afghanistan, även om relativt lite verkar ha kommit ut i form av nya kinesiska stödpengar.

SCO-toppmötet är förstås förstasidesstoff i Kina (här Beijing Daily)

Pakistans president Asif Ali Zardari kom tidigare till Kina och fick med sig några nya samarbetsavtal, bland annat inom områdena energi och vatten. Zardari upprepade också att Pakistan har för avsikt att söka fullt medlemsskap i SCO, något som måste ses som ännu en markering i den snåriga relationen med USA.

Observatörslandet Irans Mahmoud Ahmadinejad tog till orda om USA:s politik på toppmötet och pläderade för en ny världsordning, medan Ryssland och Kina åter markerade sin inställning att inte intervenera i Syrien. SCO gav också en varning för ”oförutsägbara konsekvenser” om Iran skulle komma under attack pga kärnvapenprogrammet. Vad det gäller SCO:s politiska program verkar det ofta nog inte komma längre än till retorik om avskaffande av USA:s militära hegemoni.

Viktiga multilaterala sammanhang där Irans ledning får vara med och diskutera utan förutsättningar saknas ju nästan helt, så för Teherans del – och den internt ansatte Ahmadinejad personligen – är det viktigt att försöka öppna nya kanaler till legitimitet.

Man kan också notera att Uzbekistans president Islam Karimov, som ofta uteblivit eller obstruerat regionala samarbeten – framför allt det ryskledda CSTO – nu deltar och har positiva saker att säga. Uzbekistan trivs uppenbarligen bra när Rysslands och Kinas enskilda ambitioner får kompromissa något i större samarbeten. Även Turkmenistans  president Gurbanguly Berdimuhamedow som inbjuden hedersgäst tog tillfället i akt och betonade den fredsbyggande aspekten av den gaspipeline, TAPI, från Turkmenistan till Indien via Afghanistan och Pakistan, som energiministrarna från de fyra länderna nyligen tecknade avtal om i kaspiska Awaza.

Oavsett hur mycket SCO som organisation uträttar håller den på att bli viktig enbart i kraft av vilka länder som bjuds in att diskutera – och vilka som inte får det.

 

Som avslutning några officiella uttalanden av medlemsländernas presidenter, som var och ett på sitt sätt kanske också återspeglar små skillnader i synen på organisationens mål (i översättning från China Daily):

Medlemsstaterna bör göra gemensamma ansträngningar för att göra SCO till ett harmoniskt samfund, en fästning för regional säkerhet och stabilitet och en drivande kraft för att främja regional ekonomisk utveckling.

Hu Jintao, Kinas president

 

SCO bör stärka säkerhetssamarbetet, fördjupa det ekonomiskt samarbetet, uppmuntra utbyten mellan människor och öppna sig mot externa parter och internationella organisationer.

Vladimir Putin, Rysslands president

 

SCO kommer att stå starkt i kampen mot terrorism, separatism och extremism liksom mot internationell nätbrottslighet.

Nursultan Nazarbajev, Kazakstans president

 

SCO bör sätta upp ett särskilt konto och en utvecklingsbank för att underlätta för energi, handel och transport i regionen.

Almazbek Atambajev, Kirgizistans president

 

Medlemsstaterna bör sammanställa sina erfarenheter och stödja varandra så att SCO blir en stor familj av säkerhet, lycka, harmoni och välstånd.

Emomali Rahmon, Tadzjkistans president

 

Toppmötet kommer att ytterligare öka det pragmatiska samarbetet och hjälpa medlemsstaterna att hantera nya hot och utmaningar och säkra att regionen blir säkrare och fredligare.

Islam Karimov, Uzbekistans president

SCO håller toppmötet 2012 i Beijing

SCO (Shanghai Cooperation Organization) håller 2012 sitt årliga toppmöte i Beijing. På dagordningen står förutom de sedvanliga hyllningstalen om ökat samarbete och fördjupad ekonomisk integration en rad knivigare frågor som Natos uttåg ur Afghanistan och den hotande ekonomiska nedgången i Europa och USA. De viktigaste samtalen kommer med säkerhet att föras på bilateral nivå och utanför rampljuset. SCO har utvecklats till ett viktigt samtalsforum för medlemsländerna både multilateralt och bilateralt där de västliga demokratierna varken har tillträde eller inflytande och det är säkert så både Kina och Ryssland vill ha det. Den kinesiska ledningen solar sig i glansen av internationell uppmärksamhet och gläds åt att ha skapat en följsam organisation där USA inte finns med. Strävan är att SCO utvecklas till en del i den kinesiska visionen för Xinjiang och Afghanistan.

Upprinnelsen till SCO finns i det avtal om militär avspänning som undertecknades 1996 i Shanghai av ledarna för Kazakstan, Kina, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan, som då kallades Shanghai Fem gruppen. År 2001 återvände gruppen till Shanghai för att grunda SCO och nu bjöds även Uzbekistan in att delta. Från toppmötet i Sankt Petersburg 2002 har ambitionerna om samarbete successivt utökats till att omfatta ekonomi men även kultur. Under de senaste tio åren har Indien, Iran, Mongoliet och Pakistan fått status som observatör och Vitryssland och Sri Lanka har status som dialogpartner. 2012 knackar Turkiet på dörren för att få delta i samarbetet.

Förutom presidenterna för medlemsländerna kommer även presidenterna från Afghanistan, Iran och Pakistan till SCO-mötet i Beijing. Såväl Pakistan som Iran kommer att bli nyckelländer när väst drar sig ur Afghanistan 2014 och de har traditionellt positionerat sig på olika sidor i striderna i Afghanistan. Det är viktigt för SCO att ha dessa länder som observatörer men knappast inte som medlemmar med den risk för polarisering och religiös dogmatism som då skulle riskera att föras in i organisationen. Eliterna i Centralasien och Ryssland kännetecknas fortfarande av den sovjetiska misstänksamheten mot religion. Med så många nyckelpersoner på plats kan man anta att Ryssland, Kina och Iran sannolikt diskuterar det iranska kärnkraftsprogrammet och att Kina och Iran dryftar säkerställandet av fortsatta oljeleveranser.

Organisationens ursprungliga syfte att arbeta för säkerhet och stabilitet mellan medlemmarna och att demarkera gränserna har i stort sett uppnåtts; för Kinas del genom en rad bilaterala gränsavtal. Kinas önskan om att länderna i Centralasien inte skulle tjäna som brohuvuden för uigurisk eller kinesisk opposition har också infriats. SCO har i stora stycken anammat den kinesiska doktrinen om kampen mot de tre onda: mot separatism, terrorism och extremism. Denna ideologi utvecklades ursprungligen för att användas mot oppositionella tibetaner och uigurer i Kina och utanför. Under senare år har den ekonomiska aspekten trätt i förgrunden och organisationen arbetar med att underlätta handel och öka transportkapaciteten mellan medlemsländerna. Bakom många av dessa initiativ ligger naturligtvis ett kinesiskt egenintresse att säkra landbaserade råvaruleveranser och transportleder som inte går genom det känsliga Malackasundet. Från 2002 har SCO även haft kulturellt samarbete med konstfestivaler och folkdansuppvisningar.

Xinjiang en nyckelregion i Kinas Centralasienstrategi

Kina har sedan en tid tillbaka betraktat det autonoma området Xinjiang som ett brohuvud för förbättrade kommunikationer och utökad handel mot Centralasien och Sydasien och här passar den kinesiska strategin och SCO:s samarbetsdokument som hand i handske; kanske inte så märkligt eftersom SCO-kansliet ligger i Beijing. Viceguvernören för Xinjiang, Shi Dagang  (史大刚), illustrerade Xinjiangs centrala läge för Kina och SCO på en presskonferens den 5 juni 2012 med att konstatera att Xinjiang har en 5 743 kilometer lång gräns med åtta länder varav Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan redan är medlemmar i SCO och de återstående fyra: Mongoliet, Afghanistan, Pakistan och Indien är associerade med SCO på olika sätt.

Kina har under de senaste 15 åren genomfört en kraftig utbyggnad av infrastrukturen vad avser såväl järnvägar som vägnät i Xinjiang och transporterna sker nu snabbt och effektivt fram till gränspassagerna i exempelvis Khorgos (Kazakstan) och Irkhestam (Tadzjikistan). Problemen idag finns framför allt i länder som Kirgizistan och Tadzjikistan som inte har egna resurser att underhålla befintlig infrastruktur och än mindre att bygga ny. Kina har dels allmänt genom att ta upp och diskutera frågan i olika SCO-fora och dels konkret genom krediter och gåvor försökt påverka och påskynda utbyggnaden av infrastruktur i Centralasien. Kina skickar ofta hela brigader med såväl ingenjörer som arbetare som utför allt arbete utan att använda sig av lokalt anställd arbetskraft.

Shi Dagang berättade om ambitionerna att öka Xinjiangs handel med Indien. Av historiska och geografiska skäl saknas det en gränsövergång mellan Xinjiang och Indien. Indien betraktar det kinesiskkontrollerade området Aksai Chin som sitt. Handeln mellan Xinjiang och Indien sker idag via tredje land, oftast genom att handelsmän från Indien och Xinjiang träffas i Rawalpindi i Pakistan för att göra upp affärer. Guvernören för Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var i november 2011 i Indien i spetsen för en stor handelsdelegation för att försöka öka handeln. En annan kinesisk ambition är att göra staden Kashgar i sydvästra Xinjiang till ett centrum för handeln mellan länder i Centralasien och Sydasien.

Situationen i Xinjiang är politiskt stabil efter oroligheterna i Ürümqi i juli 2009 men spänningen mellan de muslimska och turkisktalande uigurerna och hankineserna finns kvar under ytan och har blossat upp några gånger i form av lokala våldsdåd bland annat i Kashgar och Hotan under 2011. Motsättningarna har flera orsaker men de viktigaste är att uigurerna upplever restriktionerna mot Islam och uiguriskans minskade roll som en attack mot den uiguriska kulturen. Den stora inflyttningen av hankineser sedan 1949 och den därmed ökande andelen kineser i Xinjiang liksom uigurernas ekonomiska marginalisering under den senare delen av reformperioden, sedan början på 90-talet, har inte heller bidragit till den officiellt så omhuldade vänskapen mellan folken.

Afghanistan, SCO och Kina

I takt med att Natos och USA:s uttåg ur Afghanistan 2014 rycker närmare blir det nödvändigt för SCO att fundera kring organisationens framtida roll i Afghanistan. Ett tydligt bevis för detta är att den afghanske presidenten, Hamid Karzai, har inbjudits att delta i mötet. Även den pakistanske presidenten är på plats. Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan har landgränser till Afghanistan och kommer att påverkas vid uttåget. Blir det ett inbördeskrig i Afghanistan så finns det naturligtvis stora risker att konflikten spiller över till hela regionen och inte minst till Tadzjikistan, men även en ökad regionalisering av Afghanistan med större inflytande för lokala krigsherrar kan bli problematisk. Redan idag påverkas Tadzjikistan och Kirgizistan på ett fundamentalt sett av den narkotikasmuggling som sker genom länderna. Narkotikahandeln är idag en stor och viktig del av de nationella ekonomierna och korruptionen är endemisk. Narkotikabeslagen minskar år från år i Centralasien samtidigt som mängden narkotika genom Centralasien ökar vilket kan utläsas av att antalet missbrukare i Ryssland och Europa med största sannolikhet ökar.

Kina har en cirka nio mil lång gräns till Afghanistan. Det afghanska ”fingret”, Wakhankorridoren, kom till under 1800-talet för att undvika att de dåvarande Ryska och Brittiska imperierna skulle gränsa till varandra. Idag saknas helt infrastruktur för direkt handel mellan Afghanistan och Kina. Handeln måste gå via tredje land, dvs via Tadzjikistan eller Pakistan. I samband med Hamid Karzais besök planerar Kina och Afghanistan att underteckna nya avtal om samarbete. Kina har aktivt strävat efter att utveckla sina ekonomiska relationer med Afghanistan främst inom gruvnäringen och den kinesiska investeringen på 4,4 miljarder USD i koppargruvan i Aynak är den hittills största utländska investeringen i Afghanistan. Kinesiska militära insatser eller ens träning av den afghanska polisen är inte sannolika. Ökad handel och ekonomisk utveckling kommer under överskådlig tid vara den kinesiska ambitionen i området och ovilligheten att ta på sig ett regionalt säkerhetsansvar är mycket stor.

Seminarium 11 maj: Kvinnor i konflikt och återuppbyggnad

Forum Eurasien bjuder in till det första i en serie om tre seminarier på tema

Säkerhetsfrågor i Centralasien och Kaukasus:

 

Kvinna i Osj, Kirgizistan, 2010 (Foto: H Hallgren)

Kvinnor i Konflikt och Återuppbyggnad

11 maj 09.00-11.00

ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm (länk till karta)

Medverkande:

- Bonnie Bernström, Ordförande, Liberala Kvinnor

- Eva Zillén, Senior Rådgivare, Kvinna till Kvinna

- Henrik Hallgren, Ordförande, Forum Eurasien

Kvinnor drabbas ofta hårt i väpnad konflikt. I Centralasien såg vi senast under de blodiga sammanstötningarna i Kirgizistan 2010 resultat av genderbaserat våld. I våra kontakter med civilsamhället i Centralasien och Kaukasus – i synnerhet när det gäller organisationer med en aktiv fredsskapande verksamhet – har vi observerat att kvinnor ofta har ledande roller. Samtidigt har kvinnors positioner i samhället försvagats i flera av länderna sedan självständigheten för 20 år sedan.

Vad betyder det för den allmänna samhällsutvecklingen att kvinnor tar ledningen i lokala och regionala fredsinitiativ? Kan kvinnors engagemang i dessa frågor också leda till framflyttade positioner i samhället i stort? Och omvänt: leder bakslagen för kvinnors rättigheter till samhällelig stagnation och ökad konfliktbenägenhet?

Att frågan är aktuell och att utvecklingen mot ett större kvinnligt deltagande i fredsprocesser samtidigt går mycket långsamt uppmärksammades bl a av SvD igår i samband med Kvinna till Kvinnas pågående arbete med att sätta fokus på kvinnors roll i väpnad konflikt, freds- och återuppbyggande.

Mer information och inbjudan här samt på Facebook. Kaffe och smörgås serveras före seminariet.

Anmälan sker via e-post. Välkommen!

Nytt läge för gastillförsel till EU

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2009. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna – eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland – och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd – associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit – t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov – lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men – man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.