Kvinnor söker sig till radikal islamism i Kirgizistan

Enligt en ny rapport (pdf) från International Crisis Group (ICG) tar kvinnor en allt större och mer aktiv roll i det underjordiska Islamiska befrielsepartiet, Hizb ut-Tahrir al-Islami (HTI) i Kirgizistan. Partiet, som betraktas som ett hot av regeringen och är förbjudet och terroriststämplat i alla de centralasiatiska länderna, tycks under senare år ha vuxit starkt, framförallt i de södra delarna av landet och kan idag ha uppemot 8000 medlemmar varav mellan 800 och 2000 antas vara kvinnor. I en tidigare rapport (pdf) från 2003 har ICG bedömt det totala antalet medlemmar i hela Centralasien till högst 20000. I samma rapport uppskattades den troliga siffran i Kirgizistan till mellan 1000 och 2000. Det skulle innebära att partiet vuxit betydligt under senare år. Troligen är det dock framförallt i just Kirgizistan som ökningen skett och det totala antalet i Centralasien behöver inte ha förändrats. Siffrorna är också mycket osäkra, eftersom partiet organiserar sig underjordiskt och det dessutom är svårt att fastställa vilka som är egentliga medlemmar och vilka som bara är sympatisörer.

HTI har funnits i över 50 år och är spritt i stora delar av världen. Grundaren, palestiniern Taqiuddin an-Nabbani var delvis inspirerad av det egyptiska Muslimska brödraskapet (Al-Ikhwan al-Muslimun), men HTI fick snabbt en tydligare revolutionär inriktning. Målet är återupprättandet av ett muslimskt kalifat som ska omfatta hela den muslimska gemenskapen, umma. Islam betraktas som ett heltäckande ideologiskt system som bör reglera både privatliv, politik och lagstiftning. Sociala frågor utgör ett viktigt fokus, både i partiets ideologi och i dess praktiska verksamhet. Den norska islamologen Anne-Sofie Roald menar, i sin bok Women in Islam: the Western Experience (Routledge, London 2001), att HTI har en tydlig strävan efter ideologisk centralisering, dvs. att alla lokalgrupper ska sprida samma budskap. Detta skiljer dem från bl. a. det Muslimska brödraskapet som tillåter en högre grad av lokal anpassning. Hon påpekar dock att det i praktiken sker lokala anpassningar, framförallt i sociala frågor. Partiet organiserar sig i celler om 5-7 personer, varav endast en har kontakt med någon på nästa nivå i hierarkin. Detta har fått en del forskare att jämföra HTI med det ryska Bolsjevik-partiet före revolutionen 1917. Historikern Adeeb Khalid anser till exempel, i sin bok Islam after Communism: Religion and Politics in Central Asia (University of California Press, Berkeley 2007), att HTI:s ideologiska rötter står att finna i den moderna tidens revolutionära rörelser snarare än i den islamiska historien. Partiet förespråkar dock inte våld som kampmetod och det finns än så länge inga bevisade kopplingar till våldsamma aktiviteter.

ICG-rapporten frågar sig vad det är som lockar kvinnor till HTI i Kirgizistan, och kommer – inte oväntat – fram till att orsaken är en kombination av sociala frågor (usel ekonomisk situation, utbredd korruption mm.) och ett ökat intresse för islam, framförallt bland yngre personer som vuxit upp eller nått vuxen ålder efter Sovjetunionens fall. Den praktiska sociala verksamheten tycks också bidra starkt till partiets attraktionskraft i Kirgizistan. Partiet organiserar bland annat daghem och fritidsverksamhet för skolbarn. Trots att partiet ideologiskt anser att kvinnans främsta ansvarsområde är skötsel av hem och barn underlättar man alltså på detta sätt för kvinnor att yrkesarbeta och därmed klara sig bättre i den svåra ekonomiska situation som råder. Dessutom tycks partiet innebära en bättre möjlighet för kvinnor att engagera sig i sin religion än de traditionella moskéerna i området, där kvinnor har litet eller inget utrymme. Dessa moskéer är dessutom är kontrollerade av staten och därmed betraktade med stor misstänksamhet av många.

HTI började etablera sig i Centralasien i mitten av 1990-talet, från början huvudsakligen i Uzbekistan där statens attityd mot partiet snart hårdnade. Många HTI-aktivister tycks sedermera ha flytt över gränsen till Kirgizistan och fortsatt sin verksamhet i Osh och andra mindre städer i södra delen av landet, där Bisjkek-regeringen inte förmår hålla en strikt kontroll. I Osh finns också en stor uzbekisk befolkningsgrupp, och hittills har HTI:s aktivister i Kirgizistan främst rekryterats bland etniska uzbeker. Partiet har dock en tydlig ambition att överskrida etniska gränser och istället betona den muslimska gemenskapen, och på sistone har man rekryterat allt fler etniska kirgizer, också i norra delen av landet.

I bakgrunden finns en splittring mellan norra och södra delen av landet. Splittringen är inte bara etnisk utan handlar till stor del om skillnader i livsstil mellan storstad och landsbygd/småstad. Den som reser från Osh till Bisjkek ser tydligt att det är mer än en slingrande vägsträcka genom bergen som skiljer de båda städerna åt. Medan folklivet i Osh domineras av beslöjade kvinnor och skäggiga män i traditionella kläder präglas Bisjkek till stora delar av en mer västerländsk livsstil. För många unga på landsbygden och i småstäderna tycks storstadens sekulära livsstil ha förlorat sin attraktionskraft, delvis beroende på bristande förtroende för den politiska och ekonomiska eliten. Istället söker man sig till andra ideal, och det är här HTI kommer in i bilden.

Enligt ICG-rapporten föreligger inget omedelbart hot mot Kirgizistans framtid som sekulär stat, men i förlängningen finns risk för allvarliga oroligheter om inget görs åt de sociala problem som är en del av förklaringen till HTI:s popularitet. Regeringen får också hård kritik för sina motåtgärder, som hittills mest bestått av lagstiftning och repression. Efter oroligheter i byn Nookat i närheten av Osh i samband med avslutningen av ramadan förra året dömdes 32 misstänkta HTI-aktivister till långa fängelsestraff. Enligt ICG riskerar den hårdföra attityden från statens sida snarare att öka missnöjet och därmed grogrunden för HTI:s rekrytering. Frågan är vad som skulle hända om man istället släppte in partiet i politiken. Från grannlandet Tadzjikistan finns exemplet med Islamic Renaissance Party of Tajikistan (IRPT), vilka under senare år tycks ha anpassat sig till landets politiska spelregler. Jämförelsen haltar dock. IRPT bestod redan från början av olika falanger och dess centrala ledning hade ingen uttalad ambition att skapa en islamisk stat. Dessutom har IRPT en starkare lokal prägel, medan HTI är en internationell organisation med en relativt enhetlig ideologi.

Ännu en dagestansk ledare mördad

Flera nyhetsmedier rapporterar om mordet på ledaren för Dagestans Chasavjurt-region i söndags. Poliskällor skall ha uppgett till RIA Novosti att Alimsultan Alchamatov sköts ner med kalasjnikov av ännu oidentifierade gärningsmän i ett område i södra Moskva. Reuters och Interfax skriver också att Alim-Sultan Atujev, som arbetade med brottsutredningar inom inrikesministeriet, sköts ner i Dagestan samma dag.

Det sker bara ett par dagar efter det att premiärminister Putin träffade Dagestans president Muchu Aliev och talade om hur den tid då laglösheten regerade i Dagestan för ett tiotal år sedan nu var historia (ITAR-TASS).

Ofta skylls våldsamheter mot myndigheterna i Dagestan från officiellt håll på islamistisk aktivitet, men det finns också andra möjliga förklaringar. Enligt en rapport (pdf) från Swisspeace har Alchamatovs egna styrkor varit inblandade i räder mot lezginer, en av de många etniska grupperna i Dagestan (Alchamatov var själv kumyk). Han har utsatts för flera tidigare mordförsök.

Chasavjurt i bergsområdena nära gränsen mot Tjetjenien är annars känt som platsen där avtalet om eldupphör skrevs under mellan Aleksander Lebed och Aslan Maschadov, det avtal som satte punkt för första Tjetjenienkriget 1996.

I dagarna är det också tio år sedan Ryssland beslutade om ökade befogenheter för antiterroroperationer i Norra Kaukasus, startskottet för det andra Tjetjenienkriget. Den 1 oktober 1999 ogiltigförklarade Putin, då nyss utnämnd till premiärminister, Maschadovs regering och ett par dagar senare rullade ryska tanks åter in i Tjetjenien. Det skulle sedan dröja till i april 2009 innan myndigheterna officiellt förklarade antiterroroperationen avslutad.

Men sedan i april tyder allt på att våldet har stegrats och i skrivande  stund rapporteras om dödliga incidenter med politisk anknytning ungefär varannan dag från framför allt Dagestan och Tjetjeniens grannrepublik Ingusjien.

I Kreml blir man återigen påmind om Chasavjurt.

Georgiens opposition söker nya vägar efter protester

Idag är det två månader sedan de omfattande gatuprotesterna i Georgiens huvudstad Tbilisi upphörde och trafiken började flyta som vanligt igen på Rustaveli-avenyn, stadens huvudstråk. Det rapporterades flitigt, även i svenska media, om den till slut 107 dagar långa aktionen, som tidvis lamslog stora delar av huvudstaden och som av vissa sågs som en möjlig repris av rosenrevolutionen 2003, den som förde Micheil Saakasjvili till makten.

Efter fjolårets för Georgien förödmjukande krig mot Ryssland, och med en känsla av att den demokratiska reformprocessen gått i stå, fanns ett starkt stöd hos befolkningen för en nystart. Med drygt fem år vid makten och en upplevelse av att allt mer makt koncentrerats runt Saakasjvili och en begränsad krets runt honom, fann många det ett naturligt steg att kräva presidentens avgång. Dessutom fanns tecken på en möjlig splittring inom armén och ett myteri vid militärbasen Muchrovani utanför Tbilisi fick avvärjas i maj. Och ändå, efter 107 dagars protester har knappast något av oppositionens krav tillgodosetts. Vad hände?

Jag minns hur jag pratade med en bekant i Tbilisi samma dag som protesterna skulle starta. Man kunde höra hennes frustration över situationen, men också ett engagemang som kom av att det nu gavs möjlighet till förändring; man ville ut på gatorna och bli kvar där tills målen uppnåtts. När jag frågade vad ledarna för protestaktionen hade för krav, svarade hon efter en sekunds tvekan ‘Saakasjvilis avgång’. Däri låg förstås mycket av förklaringen. Det enda oppositionen egentligen enats om på förhand var att man skulle göra presidentposten vakant, men inte vem som skulle fylla den framöver. Framför allt var det tydligt att man inte hade en koherent bild av vilken politik man ville att den nye presidenten skulle driva.

Det visade sig snart också att det fanns meningsskiljaktigheter bland de olika oppositionsledarna vad gällde metoderna. Till de minst kompromissvilliga visade sig bl a Nino Burdzjanadze höra, tidigare mångårig talman i parlamentet som bröt med Saakasjvili efter kriget 2008 och nu leder oppositionspartiet Demokratiska Rörelsen-Förenade Georgien. Tidigare FN-ambassadören Irakli Alasania däremot, som först sent engagerade sig i politisk opposition, nu som ledare för paraplyet Allians för Georgien, intog tidigt en mer förhandlingsinriktad linje och deltog i samtal med Saakasjvili. Kanske är det riktigt för närvarande. Enligt en opinionsundersökning, gjord i juni i år av International Republican Institute, är 81% av de tillfrågade för att oppositionen och regeringen skall fortsätta dialogen.

En av de saker som delvis uppnåddes efter sommarens samtal var reformering och tidigareläggande av lokalvalen (även om detaljerna ännu inte har klargjorts). Alasania förklarade i veckan att han som första namn beslutat att ställa upp som borgmästarkandidat i Tbilisi. Antagligen är siktet ställt högre än så, men det ligger i linje med Alasanias uttalanden om att det enda sättet att få till en förändring i landet är genom demokratiska metoder, däribland val (här är också ett illa dolt budskap om att nuvarande regering inte håller sig till samma metoder). Ett flertal partier, inklusive sedan ett par dagar Alasanias, samarbetar också för att få fram förslag om ändringar i valsystemet, något som uppfattas som ett av de största hindren på vägen mot fortsatt demokratisering.

Oppositionens problem är att enligt nuvarande system kommer man med lagliga medel inte att kunna uppnå sitt uttalade mål från vårens demonstrationer förrän 2013, då Saakasjvili måste lämna sin post. Under den tiden kommer regeringen att kunna fortsätta genomföra mer eller mindre kosmetiska förändringar för att blidka – eller troligare splittra – oppositionen och samtidigt i allt väsentligt fortsätta som tidigare. Men även om det skulle bli så verkar tendensen för tillfället vara att regering och opposition har ett något större ömsesidigt inflytande på varandra, och det kan i sig medföra positiva kompromisser.

Å andra sidan, det är ett tag till 2013. Under vilken period hittills har Georgien upplevt fyra år utan en omvälvande händelse som helt har vänt inrikespolitiken ut och in?

Minskat barnarbete i bomullsskörden

Börjar Uzbekistan ge vika för internationella påtryckningar angående barnarbetet i bomullsskörden? Under senare år har tvångsinkallningen av skolelever till den årliga bomullsskörden fått en del internationell uppmärksamhet. Ännu har systemet inte avskaffats, men nu rapporteras att den lokala administrationen i Fergana-provinsen har bestämt sig för att klara sig utan barnarbete i år.

Allt fler europeiska och amerikanska klädtillverkare bojkottar uzbekisk bomull, vilket sätter hård press på Uzbekistan, vars ekonomi är starkt beroende av bomullsexport. Förra året skrev president Islom Karimov under ILO:s konvention 138 mot barnarbete, och den inhemska lagstiftningen har anpassats till konventionens krav på 15 år som minimiålder för arbete. Trots det fortsätter barnarbetet även i år. I Surxondaryo-provinsen i södra delen av landet har omkring 90000 skolelever i årskurs 7, 8 och 9 skickats ut på fälten, och när som helst kan det bli de yngre elevernas tur, enligt uppgifter till Fergana.ru.

Det kan dock vara förändring på gång. Den 22/9 rapporterade Harakat.net, en nyhetssajt med koppling till det oppositionella partiet Birlik, att Fergana-provinsens regionala styre beslutat att inte använda skolelever i årets bomullsskörd utan låta undervisningen fortgå.

Det tycks fortfarande oklart om detta var ett lokalt beslut eller ett direktiv från regeringen. Kan det vara så att barnarbetet är på väg att successivt avskaffas? Utan tvångsarbete kan det bli svårt att hålla uppe lönsamheten i en produktion som kräver alltmer resurser i form av vatten och gödningsmedel till de utarmade jordarna, vilket är den främsta orsaken till Aralsjöns uttorkning. Men kanske har regeringen inte heller råd att fortsätta göra sig impopulär hos den uppväxande generationen.

Uzbekiska gerillakämpar – ett hot mot Karimov-regimen?

Vad ska man tro om den senaste tidens våldsamma incidenter i Ferganadalen? Området, som delas mellan Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan, har länge varit känt för islamistisk aktivism. Efter massakern i Andizjan 2005, när den uzbekiska armén sköt ihjäl ett sort antal demonstranter (troligen flera hundra, men inga säkra siffror har hittills fastställts) var området i flera år besparat från allvarliga våldsamheter. Under året har det dock inträffat både självmordsbombningar och skottlossning mellan polis och vad som antas vara islamistiska aktivister.

Våldet är inte heller begränsat till Ferganadalen. I augusti inträffade en skottlossning i huvudstaden Tasjkent där både poliser och civila dödades. Enligt uzbekiska myndigheter var det en konfrontation med terrorister från Uzbekistans islamiska rörelse, internationellt känd under namnet Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) Det bör dock påpekas att uppgifter från de uzbekiska myndigheterna i allmänhet ska tas med en rejäl skopa salt.

IMU:s ledarskikt sökte sig redan i början av 1990-talet till Afghanistan för att kämpa sida vid sida med talibanerna och gruppen antogs länge vara mer eller mindre utraderad av de amerikanska krigsinsatserna där. Men på senare tid har namnet IMU dykt upp allt oftare i samband med våldsamheter även i Afghanistan. På den amerikanska Registan-bloggen, som är inriktad på Centralasien, förekom uppgifter i början av sommaren om att IMU skulle ligga bakom en motståndsvåg i den nordliga Jawzjan-provinsen, med en stor uzbekisktalande befolkningsgrupp.

Det har spekulerats i att oroligheterna också i Ferganadalen kan tillskrivas gerillakämpar med ursprung i de forna sovjetrepublikerna i Centralasien som börjat återvända hem p. g. a. den offensiv Pakistans armé inledde i våras i de så kallade stamterritorierna nära gränsen till Afghanistan. Den pakistanska tidningen Daily Times rapporterade den 13/9 att mer än 5000 uzbekiska gerillakämpar, medlemmar i IMU, gömmer sig på den pakistanska sidan i Waziristan. Tidigare har det oftast talats om några hundra.

Den centralasiatiska nyhetssajten Fergana.ru följde upp dessa uppgifter med en artikel den 18/9 och en intervju med den pakistanske senatsledamoten Muhammad IbrahimKhan. Han säger där att Uzbekerna från IMU utgör den största av de utländska gerillagrupper som är verksamma i Pakistans stamterritorier. Han påstår sig också ha bevis för att medlemmar i organisationen frekvent rör sig fram och tillbaka mellan Pakistan och Uzbekistan, och då utger sig för att vara affärsmän.

När IMU bildades i början av 1990-talet i den uzbekiska delen av Ferganadalen fungerade den från början som en sorts medborgargarde bestående av ungdomar som inspirerats av radikala islamistiska idéer. Snart började de ställa krav på regeringen med målet att göra Uzbekistan till en islamisk stat. Men även om en del av medlemmarna hade militära erfarenheter från Sovjetunionens krig i Afghanistan på 1980-talet – och därefter så att säga bytt sida – så var IMU på den tiden knappast en välorganiserad militär styrka som på allvar kunde hota den uzbekiska staten. Nu, efter år av krig i Afghanistan och de pakistanska gränsterritorierna, ser de ut att ha formats till en regelrätt gerillastyrka.

Om IMU från början främst riktade sig mot den uzbekiska staten tycks målet nu vara ett centralasiatiskt kalifat som inte erkänner nuvarande nationsgränser. Men hur realistiskt är det då att man faktiskt kan hota de centralasiatiska staterna? Karimov-regimen tycks sitta säkrare än någonsin, men den är samtidigt extremt paranoid. Risken är stor att de värsta våldsamheterna kommer i form av regimens motattacker. Vanliga fromma muslimer i Ferganadalen utsätts redan för extrema förföljelser. Den mest påtagliga risken efter den senaste tidens händelser är att dessa förföljelser förvärras ytterligare.

Welcome to the Forum!

This forum is intended for anyone with an interest in the political, societal and cultural development of the Caucasus and Central Asia regions.

The aim of the contributors is to post commentary on current affairs, provide background analysis on various topics, but also to try to deepen the awareness of these parts of the world in general.

The forum is administered out of Stockholm, Sweden, and material may be published in English or Swedish.

If you wish to subscribe, please register with the forum.