Forum Eurasien

De senaste dagarna har Armeniens parlament debatterat två viktiga överenskommelser med Turkiet som, om de signeras och ratificeras av båda sidor, borde innebära konkreta framsteg i ländernas frusna relationer.

Protokollen förväntas undertecknas den 10 oktober och handlar i korthet om ett principbeslut att öppna den stängda gränsen inom två månader respektive återupptagande av diplomatiska relationer. Viktiga steg med andra ord.

Bro över gränsfloden Achurian/Arpaçay i den medeltida armeniska huvudstaden Ani, som nu till största delen ligger i Turkiet

Men det har varit en lång och krokig väg till dagens töväder och fortfarande finns hinder kvar. Men det är helt klart att den ”fotbollsdiplomati” som drog igång ifjol med bland annat turkiske presidenten Abdullah Güls besök i Armenien har fått parterna att komma närmare varandra än hittills.

Turkiets gräns mot Armenien har varit stängd alltsedan kriget om Nagorno-Karabach, en konflikt som startade redan innan Sovjetunionen upplösts och Armenien och Azerbajdzjan förklarat sig självständiga. Turkiet erkände snart de båda nya staterna, men efter att armeniska styrkor tagit kontrollen över merparten av den azerbajdzjanska provinsen Nagorno-Karabach beslöt man 1993 att ge stöd åt Azerbajdzjans territoriella integritet genom att inleda en handelsbojkott mot Armenien och stängde gränsen. Även om Turkiet valde att aldrig ingripa militärt mot Armenien (bl a med hänvisning till att kriget skulle komma att eskalera till en storkonflikt) har den officiella linjen sedan dess varit att i alla relevanta sammanhang ge stöd åt Azerbajdzjans strävan att inte ge upp den formella kontrollen över Karabach. Men sedan den faktiska kontrollen efter vapenstilleståndet 1994 förlorats till den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR) med stöd av Armenien har situationen varit låst. Även om många försök har gjorts till lösning av Karabach-frågan (i huvudsak genom OSSE:s Minsk-process)  och Armeniens och Azerbajdzjans presidenter har träffats flera gånger med ojämna mellanrum har inga konkreta framsteg gjorts utöver avsiktsdeklarationer.

Karabach-frågan har sedan dess varit ett av de viktigaste argumenten från turkisk sida för att inte inlåta sig i för konkreta diskussioner med Armenien. Men på senare år har inställningen i Ankara gradvis förändrats. När Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) kom till makten 2003 inledde man en politik som ibland kallas ”noll problem med grannar”-doktrinen, inte minst företrädd av utrikesminister Ahmet Davutoğlu. Även om den vad gäller Armenien hittills har gett blygsamma resultat, har man på senare tid fått ökat momentum också i och med reformerna inför EU-medlemskapsförhandlingarna. AKP har på sistone gjort flera gester i riktning mot ett öppnande mot Armenien, men samtidigt har man hela tiden i samtal med azeriska företrädare försäkrat att man kommer att se till Azerbajdzjans intressen i samtalen med Armenien (senast ett uttalande av premiärminister Erdoğan). Men exakt vad det innebär är oklart och även om Karabach-frågan är viktig verkar den nu vara öppen för förhandling hos AKP och inte längre en förutsättning för normalisering med Armenien.

Givetvis ser Turkiet också till sina ekonomiska intressen i regionen och en viktig faktor bakom öppnandet är säkert att man vill ta initiativ till ökat inflytande i Sydkaukasus, särskilt efter det att fjolårets krig i Sydossetien synliggjorde osäkerheten i Turkiets beroende av Georgien som enda transitland från Azerbajdzjan och Centralasien. Å andra sidan är goda relationer med Baku också en nyckelfaktor i den ekvationen.

Även i Armenien har alltså president Serzj Sargsian med stöd av den styrande regeringskoalitionen gehör för att fortsätta samtalen med Turkiet och underteckna protokollen – oppositionen i parlamentet är för fåtalig för att få genomslag. Det som däremot är klart är att det finns en omfattande skepsis, inte minst bland nationalistiska partier, men även hos vissa delar av befolkningen och stora delar av armenierna utomlands.

Särskilt för de senare är det viktigaste argumentet mot närmandet Turkiets vägran att erkänna händelserna runt 1915 då hundratusentals armenier omkom som folkmord, en fråga som har följt med och ibland kommit upp till ytan i relationen under hela det moderna Turkiets historia. Protokollen nämner inte frågan direkt och att Sargsian accepterar detta innebär alltså att han nu inte ser det som en förutsättning för relationer med Turkiet. Det är dock en balansakt med den nationalistiska opinionen, där en del vill se det som att det faktum att det inte nämns innebär ett implicit accepterande av Turkiets linje.

En ytterligare fråga som en del av opponenterna i – och framför allt utanför – Armenien betonar är att man genom att underteckna protokollen erkänner Turkiets rätt till gamla armeniska kärnområden i Anatolien, bland annat historiska platser som den medeltida huvudstaden Ani och inte minst berget Ararat, som är av enorm betydelse för den armeniska enhetskänslan. De här argumenten grundas på att man inte erkänner det så kallade Kars-traktatet från 1921 mellan de sydkaukasiska sovjetrepublikerna och den blivande turkiska republiken. En del har till och med velat se acceptansen av Turkiets gräns som att man tillerkänner Azerbajdzjan Nagorno-Karabach. Återigen implicit.

I praktiken är det svårt att se någon lösning som inte skulle acceptera nuvarande turkisk-armeniska gränsdragning, men det kan förstås ändå utnyttjas som argument av dem som vill behålla status quo. För att få en uppfattning om hur infekterad protokollfrågan är i den armeniska diasporan kan man till exempel besöka stoptheprotocols.com, som drivs av armenier i USA.

Det ser alltså just nu ut att vara ganska goda chanser att det verkligen blir en underskrift den 10 eller 11 oktober. Men även om det blir så måste protokollen ratificeras av respektive parlament. Inte minst för Turkiets del är många bedömare osäkra på om det verkligen kommer att hända – och anledningen är som ofta i Kaukasus och Turkiet att de styrande sällan i tid förankrar sina idéer tillräckligt bland oppositionen och befolkningen.

Men det är i alla fall klart att den senaste tidens dialog har fört parterna närmare varandra än någonsin. En av anledningarna till det är själva protokollen, eftersom de försöker förbigå Karabach och förpassa folkmordsfrågan till en gemensam bilateral historiekommission. Men en ännu viktigare anledning är förstås att det just nu har uppstått en politisk vilja hos respektive ledarskap, där man överger den gamla inställningen att det som gynnar den ene nödvändigtvis måste missgynna den andre.