Mänskliga rättigheter på liv och död i norra Kaukasus

Den ingusjiske människorättsaktivisten och före detta oppositionsledaren Maksjarip Ausjev dödades idag, söndag, när bilen han färdades i träffades av ett kulregn på en landsväg i Ingusjiens grannrepublik Kabardino-Balkarien i ryska norra Kaukasus.

Ausjev, en lokal affärsman, var tidigare engagerad i opposition mot regeringen i Ingusjien och drev bl a internetsajten ingushetia.ru, där man rapporterade om kidnappningar och övergrepp, efter det att förre ägaren Magomed Jevlojev skjutits till döds under polisarrest i fjol. Numera drivs den vidare under ingushetia.org, medan ingushetia.ru är republikregeringens officiella sida. Tatiana Loksjina vid ryska Human Rights Watch säger enligt Associated Press att Ausjev började engagera sig aktivt i människorättsfrågor efter det att hans egen son kidnappats 2007. Sedan dess har han utsatts för olika typer av repressalier; arrestering, husrannsakan och, enligt egen utsago, ett kidnappningsförsök för en månad sedan.

Ingusjien (tidigare även Ingusjetien) är Rysslands till ytan minsta delrepublik med en halv miljon invånare, belägen mellan Nordossetien och Tjetjenien, vilket Ingusjien var en del av fram till Sovjetunionens upplösning. Till skillnad från tjetjenerna, som språkligt och kulturellt är mycket närstående (båda tillhör de så kallade nach-språken, en gren av de nordostkaukasiska språken), valde man dock att skriva på federationsavtalet med Ryssland och undvek direkt inblandning i de två förödande krigen där. Däremot utbröt ett kortare gränskrig med Nordossetien i början av 1990-talet och stora flyktingströmmar från Tjetjenien samt den gemensamma historien har gjort att man liksom i grannrepubliken haft ett starkt stöd för diverse motståndsrörelser.

Men på sistone är bilden av situationen i Ingusjien inte lika enkel. Republiken styrdes under 2000-talet av Murat Ziazikov, en f d KGB-officer som blev starkt impopulär på grund av korruption och det ökande våldet. Därför utsåg i oktober i fjol Dmitrij Medvedev Junus-bek Jevkurov till republikens president. Sedan dess har också en del av oppositionen, inklusive Maksjarip Ausjev, bestämt sig för att samarbeta – på regeringstrogna ingushetia.ru gör Jevkurov idag ett officiellt uttalande där han uttrycker sitt deltagande med Ausjevs närstående och lovar att alla krafter skall sättas in för att klara upp dödsfallet. Han säger också att avsikten med dådet är att destabilisera situationen i republiken.

Det är något som de flesta redan anser har skett för länge sedan. Jevkurov var själv mycket nära döden efter ett bilbombsattentat den 22 juni i år och efter sju veckors vård i Moskva arbetar han fortfarande på att bli återställd.

Det finns alltså andra aktörer som inte ser med blida ögon på utvecklingen under Jevkurov. Oftast misstänks islamistiska rörelser, som dock ofta liksom i Tjetjenien underblåses av självständighetssträvanden. Ett exempel på den nya utvecklingen är att f d oppositionella ingushetia.org nu också utsätts för hot som antas härstamma från militanta rörelser. I sammanhanget nämns Ingusjiska Jama’at, en organisation som härstammar från det andra Tjetjenienkriget och antas vara del av Kaukasiska Fronten, som strävar efter att upprätta ett islamiskt emirat innefattande hela norra Kaukasus.

Vilka krafter som än ligger bakom dagens attentat har Norra Kaukasus ytterligare förvärrat sitt redan tragiska facit bara under de senaste månaderna vad gäller mord på rättsaktivister. I juli kidnappades och mördades den kända medarbetaren vid ryska människorättsorganisationen Memorial (som i veckan belönades med EU:s Sacharov-pris) Natalja Estemirova i Ingusjien och i augusti mötte Zarema Sadulajeva och hennes man, som arbetade med traumatiserade barn och ungdomar vid en hjälporganisation i Tjetjenien, samma öde. Inget av morden har hittills klarats upp.

Tibetanska kvinnor i historiens utkant

Boken ”Sky Train: Tibetan Women on the Edge of History” av Canyon Sam utgiven av University of Washington Press 2009 skildrar Tibets historia under andra hälften av 1900-talet ur ett kvinnoperspektiv. Boken är definitivt inte en traditionell akademisk framställning utan har en mycket stark och personligt berättande ton. Författarinnan Canyon Sam är amerikansk kines i tredje generationen och boken är också delvis en skildring av hennes uppgörelse med Kina och möte med tibetansk buddhism.

Canyon Sam inleder genom att åka den nybyggda järnvägen till Lhasa i början på 2007. Hon använder tågresan för att ge en personlig och historisk bakgrund till framställningen. Den kinesiska regeringen hade under lång tid önskat knyta ihop Tibet med övriga Kina via en järnvägslinje från staden Golmud i provinsen Qinghai till Lhasa i Tibets. Tibetanerna oroade sig för att stora grupper hankinesiska invandrare skulle följa i järnvägens spår.

Canyon Sams andra besök i Lhasa blir en chock. Hon hade varit i Lhasa 1986 och nu 21 år senare känner hon inte igen sig. Staden har förändrats i grunden och moderna höga hus och hankineser dominerar nu helt gatubilden. Den arkitektoniska förändringen tycks vara något som alla snabbt moderniserande städer går igenom men blir kvävande i Lhasa. Canyon Sam bor hos sina tibetanska vänner och vi får följa en tibetansk familj och hur de försöker bevara sina traditioner i den nya tiden.

Invävt i framställningen finns fyra intervjuer med äldre tibetanska kvinnor. Dessa samtal som författaren i vissa fall inlett 20 år tidigare är vad som ger tyngd åt boken. Bristen på kvinnliga vittnesmål ur den tibetanska historien är ett stort problem. Dessa fyra kvinnor kommer från olika social bakgrund och speglar skiftande öden i samband med det definitiva kinesiska maktövertagandet 1959 när Dalai Lama gick i landsflykt till Indien.

Gemensamt för de intervjuade kvinnorna är att de försattes i en situation där mannen lämnade dem antingen för att gå med i motståndsrörelsen, föra en hög lama över gränsen eller arbeta på annan ort. Kvinnorna blev ensamma kvar att möta det kinesiska införlivandet av Tibet. För de som hamnade i fängelse innebar det 20 år av närmast konstant slavarbete från morgon till kväll med mycket lite mat eller sömn. Den som överlever detta måste vara mycket stark.

En av kvinnorna som satt över 20 år i kinesiska arbetsläger, Sonam Choedron, berättar om lidandet men också om motståndet mot kineserna under fängelsetiden. Trots hårda straff så slutade de kvinnliga fångarna aldrig att tala med varandra. De som var mer högutbildade lärde sina medsystrar att läsa och så ofta de kunde så sökte de tröst och inspiration i sin religion. Det uppstod en stark gemenskap mellan de tibetanska kvinnorna och Sonam Choedron umgås fortfarande med en del av sina gamla cellkamrater.

Rinchen Dolma Taring är känd som författare till boken ”Daughter of Tibet”. Hon blev utsedd till ansvarig för Tibetan Homes Foundation av Dalai Lama. Tibetan Homes var den organisation som organiserade mycket av utbildningen för föräldralösa eller fattiga tibetanska barn efter att den tibetanska exilregeringen slagit sig ner i Dharamsala 1960. Hennes kunskaper i engelska gjorde henne som klippt och skuren för att ta hand om de utländska donatorerna som var förutsättningen för verksamheten.

Boken ”Sky Train” är på samma sätt som biografin över Rebiya Kadeer som jag tidigare recenserat en partsinlaga. Canyon Sam ger ett perspektiv på den tibetanska historien och ställer viktiga frågor inför framtiden. Vad händer med den tibetanska kulturen i Tibet när det tibetanska språket trycks tillbaka? Kommer de tibetanska ungdomarna att helt assimileras av den kinesiska kulturen? De måste bli mer kinesiska än kineserna för att kunna få ett bra jobb. Även Rinchen Dolma Taring oroar sig för det tibetanska språket men då hos exiltibetanerna. Med sitt utbildningsperspektiv ser hon faran för den tibetanska kulturen om kunskaperna i tibetanska urholkas.

För den som vill läsa ett personligt inlägg om den tibetanska historien ur ett kvinnoperspektiv är Canyon Sams bok ett möjligt val. Före egen del hade jag velat läsa mer om de fyra tibetanska kvinnornas berättelser och något mindre om Canyon Sam och hennes tankar och funderingar. En brist är att det saknas en representant i hennes intervjuer för den stora majoriteten av mycket lågutbildade kvinnor som bodde på landsbygden i Tibet. Samma problem gäller Canyon Sams reflektioner kring det moderna Tibet där hon helt grundar sig på sina intryck från Lhasa. Fler böcker kring kvinnornas situation i den tibetanska historien och Tibet idag behövs. ”Sky Train” är ett steg på vägen.