Fantomen lever: nya ljud- och videoband med IMU-ledaren

I slutet av september spreds nyheten (inte för första gången) att ledaren för Islamic Movement of Uzbekistan (IMU), Tohir Yo‘ldosh* dödats i en USA-ledd raketattack i Pakistanska Waziristan i augusti. (Se tidigare inlägg här, här och här.) Talesmän för IMU dementerade dock snabbt uppgiften och utlovade nya ljud- och videoinspelningar som skulle motbevisa påståendena. Nu har sådana inspelningar börjat dyka upp. 

Redan den 16 november rapporterade Middle East Media Research Institute (MEMRI) om en videoinspelning som tycks visa Yo‘ldosh vid liv. (Tyvärr går det inte att se hela artikeln utan att vara prenumerant på MEMRI:s publikation The Jihad and Terrorism Threat Monitor, men här är en länk för den som vill se en kort sammanfattning och/eller registrera sig som prenumerant.) Igår rapporterade BBC:s uzbekiska gren att ett ljudband börjat spridas som sägs återge ett tal av Yo‘ldosh inför någon sorts församling, där han kommenterar aktuella händelser i världen. (Även Fergana.ru tar upp nyheten idag.) Talet tycks ha hållits i samband med eller inför den muslimska offerhögtiden qurban, som i år inträffade den 27 november.

Det är ännu inte helt klarlagt att det faktiskt är Yo‘ldosh som förekommer i de bÃ¥da inspelningarna, men de förefaller trovärdiga. Jag har tidigare spekulerat om varför sÃ¥dana här rykten sprids, om de nu inte är sanna. Yo‘ldosh är ju inte den ende ledare för väpnade motstÃ¥ndsgrupper i Afghanistan och Pakistan som förklarats död upprepade gÃ¥nger. FrÃ¥gan är alltsÃ¥ i vems intresse det ligger att sprida sÃ¥dana uppgifter. IMU skulle kunna vinna pÃ¥ att deras ledare framstÃ¥r som en gäckande fantom som ständigt lurar döden och ockupationsstyrkorna. Artister säljer ju som bekant fler skivor när de nyligen dött. Det skulle ocksÃ¥ kunna ligga i USA:s och dess allierades intresse att visa konkreta resultat i ”kriget mot terrorismen”. Det kan ocksÃ¥ röra sig om rykten som sprids utan särskilt syfte och fÃ¥ngas upp av media som vill vara först, men inte alltid är sÃ¥ noga med med källkritiken.

Hur som helst säger denna osäkerhet och dessa ständiga rykten något om vilket osäkert läge USA och ISAF-styrkorna befinner sig i. Det är inte bara om motståndsledarna det råder stor osäkerhet, utan också om själva de väpnade grupperingarna, hur starka de är och vilka allianser de ingår i. På sistone har också oron ökat för att kriget ska spridas norrut till framförallt Tadzjikistan och Uzbekistan. Sommarens våldsamheter i den uzbekiska delen av Ferganadalen har, till exempel, av vissa bedömare kopplats till uzbekiska gerillakämpar som drivits ut ur den pakistanska Swatdalen genom den pakistanska arméns offensiv i våras. Men för ett par veckor sedan talade jag med en analytiker från EUCAM-projectet (EU-Central Asia Monitoring), Nicolas De Pedro, som gjort intervjuer i Ferganadalen strax efter händelserna. Enligt honom trodde de flesta på plats snarare att det rörde sig om rent kriminella grupper som sysslade med narkotikasmuggling och liknande. För att komplicera saken ytterligare kan dock gränsen mellan väpnat motstånd, terrorism och narkotikasmuggling vara ganska flytande. Inte minst IMU har ofta kopplats till narkotikasmuggling längs rutterna från norra Afghanistan.

På tisdag väntas president Barack Obama presentera sin nya Afghanistanstrategi. Enligt förhandstips från amerikanska armékällor blir det troligen en förstärkning på ca 30-35000 soldater, alltså något färre än de 40000 som general Stanley McChrystal efterfrågat. Mer intressant än antalet soldater är dock vad dessa ska ägna sig åt. Taktiken att döda enskilda motståndsledare med raketattacker har hittills inte gjort så mycket för att stävja det ökande våldet.

*En vanligare – men mindre korrekt – stavning av namnet är är Tahir Yuldash(ev). Se även fotnoten till mitt första inlägg om IMU-ledaren.

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin Ã¥rliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivÃ¥n inom offentlig verksamhet och baseras pÃ¥ en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera bÃ¥de administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes Ã¥tgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivÃ¥n i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. Ã…r 2003 hade Georgien ett index pÃ¥ 1,8 och lÃ¥g pÃ¥ samma nivÃ¥ som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom gÃ¥r det alltsÃ¥ uppÃ¥t även i Ã¥r trots fjolÃ¥rets krig. TI pÃ¥pekar dock nÃ¥got som ofta framhÃ¥lls i utländska media – även om t ex den reformerade poliskÃ¥ren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption pÃ¥ högsta nivÃ¥, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men ocksÃ¥ försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mÃ¥l att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom pÃ¥ andra hÃ¥ll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001).  Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.

Fängelse för azeriska ungdomsaktivister

Fängelsedomar pÃ¥ tvÃ¥ respektive 2,5 Ã¥r har fallit i Baku i en internationellt uppmärksammad rättegÃ¥ng mot Adnan Hacizade och Emin Milli, 26 respektive 30 Ã¥r gamla. Brottsrubriceringarna blev huliganism samt uppsÃ¥tligt vÃ¥llande av mindre kroppsskada efter en ifrÃ¥gasatt incident pÃ¥ ett utomhuscafé i Baku. Även i Azerbajdzjan har deras Ã¥lder och det faktum att de nÃ¥tt stor spridning via internetbaserade media gjort att de samlat mÃ¥nga, särskilt yngre, som har protesterat öppet mot rättegÃ¥ngen. De blev bekanta genom ett satiriskt videoblogginlägg, spritt via youtube, där en Ã¥sna fÃ¥r peka ut bristen pÃ¥ fri- och rättigheter i landet. I nyhetsrapporteringen kallas de därefter helt enkelt ”bloggarna” och har blivit en symbol för inskränkningar i press- och yttrandefriheten.  Flera svenska tidningar tar upp nyheten (SvD/DN/GP) frÃ¥n TT.

Både Milli och Hacizade har utländsk utbildning och har sedan dess haft karriärer i hemlandet. Milli ledde bland annat den azerbajdzjanska grenen av Friedrich Ebert-Stiftung, en stiftelse för samhällelig och politisk utbildning kopplad till tyska socialdemokratin. Han har också arbetat med rättighetsfrågor i olika funktioner för OSSE, International Republican Institute (IRI) och Europarådet i landet. Hacizade arbetar för BP i Azerbajdzjan och var med om att grunda ungdomsorganisationen OL! Azərbaycan Gənclər Hərəkatı (Azerbajdzjanska ungdomsrörelsen), som i sitt manifest bland annat säger att man vill arbeta för en fritt tänkande, men också mer aktiv ungdom för att uppnå nödvändig reformering av landet.

Inte långt efter arresteringen av Milli och Hacizade tidigare i år arresterades också ledaren för en annan ungdomsorganisation, Hədəf (Mål), officiellt för smitning från militärtjänst, och det började uppstå misstankar i bloggosfären att de styrande riktat in sig mot ungdomar som valt att engagera sig politiskt. Frågan blev känslig, men regeringen avvisade kritik med att rättsproceduren måste få ha sin gång.

Upprördheten skall dock också ses mot bakgrund av några lagändringar som genomförts i landet det senaste året, bland annat en kontroversiell grundlagsändring (genomförd efter en folkomröstning, där över 90% skall ha röstat för), som bland annat innebär att president Ilham Aliev kan fortsätta som president på obestämd framtid. Men anledningen till oron internationellt har också varit nya förordningar som inskränker utländska medias och organisationers aktivitet i landet. Utländska radiostationer tillåts inte längre sända över landsomfattande frekvenser, vilket ytterligare begränsar tillgången till oberoende information. Dessutom genomfördes ändringar i förordningarna för NGO:er, vilket inskränker möjligheterna för en del organisationer som verkar för att stärka civilsamhället.

Sammantaget är domarna idag alltså möjligen att betrakta i ljuset av en trend under det senaste året att konsolidera den statliga kontrollen ytterligare över dels tillgången till oberoende information, dels möjligheterna att organisera sig kring samhällsfrågor.

Diplomat utan land. Diskussion med Nagorno-Karabachs ”ambassadör”

Forum Eurasien/New Eurasia Center träffade Robert Avetisyan, den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabachs (NKR) officiella representant i USA.

Läs intervjun i sin helhet här.

Även om det lilla sydkaukasiska området de facto fungerat som självstyrande stat i femton år har inget land erkänt Nagorno-Karabachs självständighet. Representationen i USA är dock registrerad hos amerikanska justitiedepartementet och fullföljer via informella kontakter och samarbeten en del av en ambassads funktioner. I övrigt ägnar man sig åt informations- och lobbyarbete med målet att uppnå en lösning på den långa konflikten i Nagorno-Karabach (se tidigare inlägg) och ett erkännande av staten. Det senare verkar dock vara ett avlägset mål, även om frågan är mer aktuell än på många år. Senast för ett par dagar sedan rapporterade RFE/RL att USA fått dementera uppgifter i azerbajdzjanska media om att man skulle hotat med ett erkännande av NKR såvida Azerbajdzjan inte förpliktigade sig till en fredlig lösning på konflikten.

Representationen i Washington utses direkt av NKR:s president och etablerades redan 1997 med understöd av Armenian Assembly of America (AAA), en informations- och lobbyorganisation som verkar för att stärka banden mellan USA och Armenien/NKR. Förutom i Armenien och USA har NKR också representation i Ryssland, Frankrike, Tyskland, Libanon och Australien.

Det som präglar stora delar av det politiska och i förlängningen även det vardagliga livet för människorna i Nagorno-Karabach är hur den långa frusna tillståndet kan komma att tina upp. Här följer, baserat på intervjun, en diskussion kring några av nyckelpunkterna.

Närmandet mellan Armenien och Turkiet (för bakgrund, se tidigare inlägg). Det finns ett mycket högljutt motstÃ¥nd mot den här processen och de underskrivna men ej ratificerade protokollen runt om i den armeniska diasporan, mycket pÃ¥ grund av att avtalen inte behandlar skulden för massmorden pÃ¥ armenier i Anatolien runt 1915. Avetisyan säger dock att de styrande i NKR är positiva till processen och hävdar att NKR vill se Turkiet ”spela en mer positiv roll”:

Our opinion is that Turkey could be a much more positive player in the region than it was until the signing of the protocols. And the fact that the Nagorno-Karabakh settlement is not in any way linked to this process is very much satisfactory. We are sure that interlinking these two processes could jeopardize both.

When I say that Turkey could play a more positive role in the region I meant that Turkey could refrain from unilateral support of all the Azerbaijani actions, such that they have been doing throughout the years.

Det är alltså tydligt att man vill se fredsprocessen i Karabach som en helt separat fråga, något som också förutsatts i protokollen. Samtidigt är anledningen till att man ser positivt på öppnandet av den turkisk-armeniska gränsen att man hoppas att Turkiet skall inta en mer nyanserad hållning till Azerbajdzjans krav på att säkra sitt territorium. På så sätt skiljer det sig antagligen en del från armeniska regeringens bevekelsegrunder, som också innefattar ekonomiska hänsyn samt en förhoppning om öppnare relationer med regionen och omvärlden. Möjligen kan NKR:s förhoppningar ha visst stöd i Turkiets nya, mer offensiva utrikespolitik i Kaukasus, där man inte längre enbart vill bidra till låsningar utan har satt press på aktörerna och omvärlden att lösa Karabach-frågan. Att döma av den senaste tidens turkiska uttalanden är det inte mycket som tyder på att man skulle ställa konkreta krav på Azerbajdzjan att ändra sin hållning, (men å andra sidan, i aktiv diplomati ingår givetvis att behålla förtoendet hos samtliga parter).

Minsk-processen, det vill säga OSSE:s och det internationella samfundets enda samordnade och konsekventa försök att skapa en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach, har stundtals utsatts för kritik. Dels kritiseras gruppen, som leds av en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike, ibland på ett allmänt plan för att så få framsteg nåtts, men även sammansättningen har ifrågasatts, eftersom de officiella förhandligarna oftast sker direkt mellan representanter (på senare tid ofta presidenterna) från Armenien och Azerbajdzjan utan medverkan av NKR eller den azeriska flyktingpopulationen från Karabach. Avetisyan:

Our opinion is that the Minsk process is the only format which is possible now, the most

appropriate for the negotiation process now. We are in the Minsk process already for 17 years and we know that the major achievement of this process is that there is still relative peace in the region.
We don’t feel that we are deprived of the participation in the negotiation process, we just say that the full format should be restored, in the sense that we should be there when the presidents speak. If one is trying to discuss the fate of Nagorno-Karabakh it is quite natural that representatives of the authorities of Nagorno-Karabakh should be there. Without that no tangible results can be reached and this idea was supported by all the OSCE co-chairs.

Men även om man ser att NKR:s önskemål och farhågor behandlas via konsultationer i en öppen dialog med armeniska ledningen betonar man att ett avtal med detaljer som förhandlats fram utan deltagande från presidenten och regeringen i Karabach inte kommer att kunna påtvingas republiken. Med tanke på tidigare erfarenheter finns det alltså en reell risk om öppenheten inte är total att Karabach lägger in sitt ogillande och processen går i stå. Detta innebär alltså att det krävs en samsyn mellan de styrande  i Armenien och Karabach vad gäller alla detaljer. Den större frågan är alltså om Minsk-processens format någonsin kan bli produktivt för en lösning. Men just nu finns inga organiserade alternativ.

Möjliga lösningar på konflikten. Hur ser man då på en möjlig lösning och vägen dit? Enligt indikationer från Minsk-gruppens amerikanska företrädare (till nyligen) Matthew Bryza är det förslag som nu ligger på bordet en stegvis lösningsvariant, som i stora drag innebär att trupper dras tillbaka från de armeniskockuperade områdena (tidigare benämnda buffertzoner av armenierna) utanför det som utgjorde den sovjetiska enheten Nagorno-Karabach, flyktingars rätt att  återvända, samt en interimsstatus (i praktiken troligen status quo) under en längre period tills slutlig status efter förtroendeskapande åtgärder kan avgöras genom folkomröstning. Det saknas många detaljer i den här planen, men det får förutsättas att det som diskuterats på sistone mellan Armeniens och Azerbajdzjans företrädare i Minsk-gruppens regi inte är alltför långt från detta.

Här skiljer sig NKR:s syn markant. Framför allt kan man av säkerhetsskäl endast tänka sig en ”paketlösning”, där status avgörs samtidigt som alla andra frÃ¥gor innan man bryter dagens status quo. En annan faktor gäller Karabachs gränser:

Those territories which are considered by many people in Azerbaijan and outside Azerbaijan as occupied territories, they now form the territory of the Nagorno-Karabakh republic. In the summer of 2006 we adopted our constitution, which clearly fixes the territory of Nagorno-Karabakh as all the territories under control. So there is no such thing as occupied territories. There is the territory of the Nagorno-Karabakh republic and any change of the territory must be due to a nation-wide referendum.

En ultimativ inställning till en av dessa tvÃ¥ punkter är tillräcklig för att försätta fredsprocessen i sin nuvarande form i dödläge*. Det man talar om som möjliga vägar framÃ¥t är i stället olika typer av mindre förtroendeskapande Ã¥tgärder – förutsatt att man inte tummar pÃ¥ de nämnda kriterierna.

Men om man skall behålla en gnista av hopp om en fredlig lösning är kanske det som utkristalliseras en situation, där NKR:s företrädare, tack vare att de inte sitter med direkt i förhandlingarna, kan och känner sig tvingade att inta en mer radikal position, från vilken sedan Armeniens president och regering väntas kompromissa. Men Jerevan måste i så fall få sådan kraft bakom en eventuell överenskommelse att den verkligen kan genomföras. Säkert är det så att inte mycket kan omsättas i praktiken om det inte byggs upp ett samförstånd i tid. En annan del av ekvationen är ju också att uppnå ett tillräckligt stöd i alla instanser inom Armenien och Azerbajdzjan. Även om båda presidenterna har formell majoritet i parlamenten kan denna, den viktigaste av alla politiska frågor i båda samhällena, mobilisera en verklig politisk opposition. Det är också något som i en sådan situation skulle kunna underlättas av att ledarna hittills sällan eller aldrig har förankrat, eller ens offentliggjort, förhandlingarna för sitt lands befolkning.

Men innan ett genombrott eventuellt sker kommer Nagorno-Karabach i allt väsentligt att fortsätta fungera som en självstyrande stat.

Nagorno-Karabach har haft fyra omgångar president- och parlamentsval sedan vapenstilleståndet undertecknades 1994. Även om OSSE och en del andra organisationer pga NKR:s status inte har haft officiell bevakning har andra organisationer rapporterat om relativt väl genomförda val. Det skall ställas i relation till de hårt kontrollerade, närmast symboliska valen i Azerbajdzjan och de problem Armenien haft runt sina val (senast i samband med fjolårets presidentval, då stora demonstrationer slogs ner av kravallpolis med tiotals fängelsedomar för uppvigling som följd). Enligt Avetisyan har man också en tilltagande trend vad gäller antalet besökare, en diversifierande ekonomi och enligt egna officiella uppgifter en ekonomisk tillväxt under första hälften av krisåret 2009 på 16,9%.

Det är alltså förståeligt att man inte vill förlora det man hittills uppnått, speciellt inte med tanke på alternativet till en förhandlingslösning.

We know what war is. We don’t want it to happen again.

Efter femton Ã¥r är det naturligt om en del invaggats i tron att status quo – det är det vapenstillestÃ¥nd i världen som hÃ¥llit längst utan övervakning – är ett ganska stabilt tillstÃ¥nd och avsaknad av officiella förbindelser med omvärlden kanske ett acceptabelt pris.

Men för en fredlig lösning kommer fler kompromisser att behövas.

* SÃ¥ vitt jag har kunnat se specificerar inte konstitutionen frÃ¥n 2006 (antagen med 99% majoritet) gränserna explicit. Däremot definierar den (artikel 142) att konstitutionen ”tills gränserna  specificerats” gäller inom alla de omrÃ¥den där NKR för närvarande utövar jurisdiktion, alltsÃ¥ även ”buffertzonen” (delar av tre omrÃ¥den som tillhörde det sovjetiska N-K befinner sig för övrigt under azerbajdzjansk kontroll).


Sanjar Umarov frigiven

Den 7/11 frigavs den uzbekiske oppositionsledaren Sanjar Umarov efter fyra år i fängelse, meddelar Fergana.ru. Frigivningen kommer precis en vecka före utgången av de sanktioner mot Uzbekistan som EU för två veckor sedan beslöt att inte förlänga (se tidigare inlägg).

Sanjar Umarov var ordförande för den sÃ¥ kallade Solskenskoalitionen, en sorts nätverk av oppositionella som kom till under vÃ¥ren 2005 pÃ¥ initiativ av det oregistrerade partiet Ozod dehkonlar (ODP) ”Fria bönder”, och som samlade akademiker, affärsmän och människorättsaktivister. Det här skedde ungefär samtidigt med den sÃ¥ kallade blomsterrevolutionen i grannlandet Kirgizistan, men organisationens uttalade mÃ¥l var inte att byta regering, utan att inleda en dialog med makten om behovet av politiska och ekonomiska reformer.

Tiden kring 2005 var svår och osäker. Händelserna i Kirgizistan fick den uzbekiska regeringen att anlägga en ännu hårdare attityd mot oppositionella krafter, vilket kulminerade i massakern i Andizjan den 13/5 2005. I oktober samma år greps Sanjar Umarov, och dömdes sedermera för organiserande av kriminell grupp, förskingring, skattebrott och andra ekonomiska brott till 14 års fängelse. (I samband med en senare amnesti sänktes hans straff till 7,9 år.  Han nekade till samtliga anklagelser och rättegången anses inte ha levt upp till grundläggande krav på rättsäkerhet.

Att han nu friges efter endast fyra år kan förmodligen ses i samband med att EU beslutat att inte förlänga de sanktioner mot Uzbekistan som infördes efter Andizjan-massakern. Detta i sin tur motiverades från EU:s sida framförallt med att Uzbekistan nu ingår i regelbundna samtal om mänskliga rättigheter. Frigivningen av Umarov kan vara den Uzbekiska regeringens sätt att visa god vilja genom att släppa en symboliskt viktig politisk fånge. Regeringens beteende är dock notoriskt svårtolkat. Häromdagen var jag på ett seminarium där Audrone Perauskiene från Generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd delgav sina erfarenheter av dialogen med Uzbekistan. Vanligtvis, sa hon, passar regeringen på att släppa några politiska fångar inför mötena med EU, men den senaste gången hade man istället gripit ett antal människorättsaktivister som velat lämna en petition till EU-delegationen. 

För den politiska situationen i Uzbekistan har frigivningen av Umarov antagligen ingen nämnvärd betydelse. Det är inte troligt att han tillåts verka politiskt inom landet. Det är än så länge inte klart vilka villkor som gäller för frigivningen. Om han tillåts lämna landet kan han ansluta sig till sin familj i USA och eventuellt fortsätta att verka politiskt från exilen.