Abchaziens presidentval – en ingrediens i statsbyggandet

Abchazien, en av Georgiens två utbrytarrepubliker, höll i helgen presidentval och återvalde sittande presidenten Sergej Bagapsj för en ny femårsperiod redan i första omgången.

Den lilla subtropiska svartahavsrepubliken, under sovjettiden ett populärt rekreationsområde, utropade ensidigt sin självständighet från Georgien 1992. Efter detta utbröt ett blodigt krig, som varade ungefär ett år och resulterade i att hundratusentals människor fördrevs från sina hem, de flesta etniska georgier, som sedan kom att utgöra en stor flyktingpopulation i Georgien. Sedan 1993 har abchaziska styrkor haft kontroll över hela den forna sovjetiska autonoma republiken förutom Övre Kodoridalen i öster, som hölls av georgier fram till Georgienkriget 2008.

Det var dock först efter fjolårets krig som Ryssland som första land erkände Abchaziens, och Sydossetiens, självständighet. Hittills har endast Nicaragua och Venezuela följt exemplet (den lilla stillahavsrepubliken Nauru annonserade också i helgen att man övertalats i utbyte mot ryskt bistånd).

Abchaziska republikens status gör att valet inte erkänns som legitimt i större delen av världen och de enda officiella valövervakarna pÃ¥ plats kom frÃ¥n Ryssland och Venezuela (Sverige som ordförande i EU betecknade idag valet som ogiltigt). En talesperson för Georgiens president Saakasjvili dömde redan tidigare ut valet som en ”omoralisk komedi”, där Kreml styr landet som ett ”ockuperat territorium”. Idag uttalade sig Temur Jakobasjvili, som sedan ifjol innehar posten som ”reintegrationsminister” – alltsÃ¥ en form av chefsförhandlare för regeringen gentemot Abchazien och Sydossetien – och sade att Moskva hade valt den ”bekvämaste” kandidaten, men att han trots allt hoppades att relationen med Bagapsj skulle bli nÃ¥gotsÃ¥när ”bekväm” även för Georgien.

För närvarande finns dock inte mycket dialog mellan de abchaziska och georgiska regeringarna förutom vad gäller praktiska saker som som gränsbevakning. Abchazien har slutgiltigt valt sida, formell självständighet som dock är helt avhängig Ryssland bÃ¥de vad gäller ekonomi – ca 90% av handeln är med Ryssland – och försvar av territoriet. Georgien har länge hävdat att ryssarna i själva verket aldrig lämnat den stora sovjetiska flygbasen Bombora nära Gudauta (Gwdowtha pÃ¥ abchaziska), men nu när Moskva och Suchumi (abchaz Suchum) har  bilaterala relationer blir den officiellt Ã¥terupprättad. Det finns dessutom planer pÃ¥ en permanent bas i Kodoridalen samt en flottbas i Otjamtjire (Otjamtjyra), en ort som ligger nära stillestÃ¥ndslinjen mot Georgien och varifrÃ¥n ryska svartahavsflottan skulle kunna utöva kontroll ocksÃ¥ över georgiska farvatten. Järnvägen, flygplatserna och gränsposteringarna kontrolleras ocksÃ¥ av Ryssland.

Abchaziens starka beroende av Ryssland föranledde t ex Radio Free Europe att kalla presidentvalet ”ett val om ingenting” och klart är att ingen av kandidaterna föresprÃ¥kade nÃ¥got annat än fortsatt fördjupade relationer med Ryssland – det vore politiskt självmord (och kanske värre än sÃ¥). Det finns en betydande grupp etniska georgier som bor kvar eller har Ã¥tervänt till Abchazien (kanske 45000, men etnisk fördelning har länge varit en av de stora tvistefrÃ¥gorna och siffrorna är osäkra) – men av dessa har uppskattningsvis bara en fjärdedel abchaziskt pass och sÃ¥lunda rätt att rösta. De mÃ¥nga abchazier som de senaste Ã¥ren erbjudits ryska pass har däremot inga problem – dubbelt medborgarskap tillÃ¥ts endast med Ryssland.

Faktum är att frågan om georgiernas medborgarskap på senare tid varit en av de viktigaste inrikespolitiska tvistefrågorna, men inför presidentvalet var den försvunnen från debatten. Alltså finns för de flesta röstberättigade abchazier inte återförening med Georgien på agendan och valet verkar i mycket ha handlat om förtroende och stabilitet. Bagapsj har setts på valaffischerna tillsammans med premiärminister Putin, som idag gratulerade till segern.

Det finns dock klara tecken på att Rysslands stora inflytande och påverkan på Abchaziens självbestämmande kommer att få större betydelse i den abchaziska debatten framöver. Främste utmanare var Raul Chadzjimba, en annan veteran och f d KGB-officer, som mycket knappt förlorade förra presidentvalet mot Bagapsj. Chadzjimba stöddes då öppet av Moskva, vilket antogs ha setts som alltför stor rysk inblandning i landets affärer och kan ha bidragit till förlusten. Chadzjimba gick sedan med på att agera vicepresident under Bagapsj, men bröt med denne tidigare i år och blev oppositionens huvudkandidat. Enligt de officiella resultaten fick han dock bara 15% mot 59% för Bagapsj.

Oppositionen har protesterat över både valoegentligheter och kraftigt propagandaövertag för sittande presidenten under valkampanjen, men det är inte troligt att det kommer att utbryta några omfattande protester. För många abchazier är nog det viktigaste att slutligen försöka övertyga omvärlden om att Abchazien är en fungerande stat, även om det hittills inte är många andra än Ryssland som låter sig övertygas.

Uppblossande dispyt mellan Uzbekistan och Tadzjikistan

På sistone har Uzbekistan uppvisat alltmer isolationistiska tendenser, åtminstone sett i den regionala kontexten. Relationen med USA har förbättrats långsamt under de senaste 2-3 åren. Men de regionala samarbetena knakar i fogarna. Det gäller både det Rysslandsdominerade militära samarbetet i CSTO, där Uzbekistan det senaste året har satt sig på tvären, och det regionala energisamarbetet som man annonserat sitt utträde ur. Det har gjort att gamla dispyter med grannländerna åter aktualiserats.

Häromdagen talade Tadzjikistans president Emomali Rahmon ovanligt öppenhjärtigt med journalister frÃ¥n Central Asian News. Han berättade att han och president Karimov tidigare varit goda vänner, men att Karimov nu ”för krig mot allt tadzjikiskt” och hindrar landets utveckling genom att blockera vägar och stänga av elleveranserna mitt i vintern. Han erinrar sig ocksÃ¥ en episod när han och Karimov var i Samarkand och han hade frÃ¥gat en man pÃ¥ gatan vilken hans nationalitet var. Mannen, som var märkbart skräckslagen av Karimovs närvaro, svarade: ”Jag är samarkandier” (samarkandskij). UnderförstÃ¥tt skulle mannen om han kunnat tala mer öppet ha identifierat sig som tadzjik. Vänskapen mellan de bÃ¥da presidenterna har med tiden försämrats, och, fortsätter Rahmon, det har mÃ¥nga gÃ¥nger blivit gräl dem emellan. Vid tvÃ¥ tillfällen ska de till och med ha slagits.*

När höga politiker talar sÃ¥ öppenhjärtigt med media och nästan tycks försäga sig uppstÃ¥r alltid frÃ¥gan om i vilken mÃ¥n det ligger medveten planering bakom. Trodde han verkligen att han var ”off the record” eller lÃ¥tsades han bara det för att fÃ¥ fram ett budskap som annars skulle gÃ¥ förlorat i den politiska kutymens kanslisprÃ¥k? I intervjun anspelar han dels pÃ¥ den gamla territoriella dispyt som har sin grund i sovjettidens indelning av Centralasien, där Samarkand och Bukhara kom att ingÃ¥ i Uzbekistan trots att majoriteten av stadsbefolkningen där har tadzjikiska som modersmÃ¥l. Dessutom tar han upp den nyligen eskalerade energikonflikten i regionen. Där gÃ¥r den huvudsakliga konfliktlinjen mellan ”uppströms” och nedströms”. Uppströmsländerna Tadzjikikstan och Kirgizistan sitter pÃ¥ källflödena till de stora floder som bevattnar lÃ¥glandet i Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan. Uppströmsländerna vill utveckla vattenkraften, medan nedströmsländerna behöver samma vatten för sin bomullsodling.

Det är denna konflikt som nu eskalerat sedan Uzbekistan i november meddelade sin avsikt att dra sig ur det regionala energisamarbetet och hotade att stänga av energileveranserna till Tadzjikistan under vintern. Tadzjikistan har svarat med att hota att stänga av vattenflödet till Uzbekistan under sommaren. Att Rahmon också anspelar på den gamla etnisk-territoriella konflikten innebär knappast att det inom överskådlig tid kommer att göras några verkliga territoriella anspråk. Uzbekistan har en betydligt starkare och mer välorganiserad armé än grannländerna. Däremot är det tänkbart att han försöker vinna popularitet och stöd hos folket i den pågående energikonflikten. På sikt kanske han också vill underminera Karimovs ställning hos den stora (15-20%) tadzjikiska minoriteten i Uzbekistan. Samtidigt finns det risk att den alltmer nationalistiska politiken i Tadzjikistan kan alienera den uzbekiska minoriteten där. Den nya språkpolitiken som innebär att ryskan förlorar sin status som officiellt språk för interetnisk kommunikation riskerar att göra det svårare för etniska minoriteter att hävda sig i samhället. På sikt finns det alltså risk för etniska konflikter i området och det har förekommit lokala konflikter kring vattendrag i byar nära gränsen mellan de båda länderna.

*I texten pÃ¥ Central Asian News används ordet ”podrat’sia” som betyder ungefär att slÃ¥ss eller strida, men det framgÃ¥r ocksÃ¥ att Rahmon egentligen använde ett grövre uttryck som ”av hänsyn till den politiska korrektheten” bytts ut.

Uigur, människorättskämpe, terrorist. Rebiya Kadeer i Sverige

Den uiguriska taleskvinnan och ordföranden för Uiguriska världskongressen (WUC) är i dagarna i Stockholm på en inofficiell visit, inbjuden av kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson.

Se tidigare inlägg för bakgrund om Kadeer och en recension av biografin om hennes liv, som nyligen kom ut på engelska.

Svenska Dagbladet publicerar idag en intervju, där hon vädjar om en oberoende utredning om vad som egentligen hände under upploppen som skakade Xinjiangs provinshuvudstad Ürümqi i juli och som kostade många människor livet och resulterade i flera dödsdomar. Hon säger sig samtidigt se ett samband mellan upploppen och Kinas politik i den autonoma republiken Xinjiang-Uyghur (XUAR), vilken hon anser syftar till assimilering av uigurerna. Ett av elementen i detta är enligt henne organiserade folkförflyttningar, dels av han-kineser till främst städerna i XUAR, dels utflyttning av uigurer, inte minst unga kvinnor, som arbetskraft till östra och södra Kina. I intervjun hänvisar hon till att anledningen till att protesterna startade är att 60 kvinnor skall ha blivit slagna till döds under en attack i Guangdong.

Men den officiella versionen av händelserna och av läget i Xinjiang, som sprids via kanaler som den statliga nyhetsbyrÃ¥n Xinhua och bland annat propageras i ett nyligen utkommet whitepaper om utvecklingen i XUAR, skiljer sig fundamentalt frÃ¥n den här versionen. Man talar om de framsteg som gjorts och förklarar att ”den socioekonomiska utvecklingen i Xinjiang har givit upphov till ett Ã¥terkommande arbetskraftsflöde, vilket har lett till en rad förändringar i regionens befolkning och etniska fördelning”. Men även i denna framstegsrapport, och trots att den kinesiska regeringen utövar stark kontroll över de flesta informationskanaler, ägnas mycken retorisk möda Ã¥t att framställa den ”östturkestanska separatismen” som en rörelse utan uppnÃ¥eliga mÃ¥l och utan folkligt stöd. Det kan inte tolkas annorlunda än att man trots allt känner ett hot.

För att försöka sammanställa en alternativ bild arbetar exiluigurer inom genom det USA-baserade Uyghur Human Rights Project (UHRP), associerat med WUC, där man har försökt kartlägga bland annat dessa folkförflyttningar och systematisk etnisk diskriminering från myndigheternas sida. Men man har ett problem, vilket Kadeer i intervjun i SvD också säger rent ut:

Det enda sättet för oss att få information om situationen är från de som har lyckats fly från Kina.

Mellan den officiella kinesiska versionen, baserad på omfattande, men bearbetad och statligt sanktionerad statistik och rapporter från administrativa organ, och den fragmentariska bild ur vilken organisationer som UHRP försöker sammanställa sin bild av organiserat förtryck, i mycket baserad på personliga berättelser och källor som inte längre befinner sig i Xinjiang, är gapet enormt. Någonstans finns sanningen, men innan en oberoende granskning görs, är varje försök att hävda att man hittat den dömt att riskera att kallas politik.

Fotnot: Bilden av informationssituationen bekräftades när Forum Eurasien träffade WUC:s talesman Alim Seytoff och UHRP i Washington nyligen för att få fler detaljer om deras syn på situationen för uigurerna i Kina. Delar av intervjun kommer att publiceras här inom kort.