Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Min avsikt med detta inlägg är att med utgångspunkt i det kinesiska kommunistpartiets analys av situationen fundera kring utvecklingen i Tibet under 10-talet. Den 18-20 januari 2010 höll den högsta partiledningen, politbyråns ständiga utskott, ett möte i Beijing om utvecklingen i Tibets autonoma region, TAR, och områden med tibetansk befolkning i provinserna Sichuan, Qinghai, Gansu och Yunnan under de kommande tio åren. President Hu Jintao började med att sammanfatta utvecklingen i Tibet sedan förra mötet som hölls 2001.

President Hu pekade på den positiva utvecklingen i Tibet under de gångna åren inom ekonomin, skyddet av miljön och förbättringen av tibetanernas levnadsstandard. Kampen mot separatismen ansågs ha förts framgångsrikt och samhörigheten mellan de etniska grupperna ha ökat. Centralregeringen har investerat 310 miljarder yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i Tibet sedan 2001 och ekonomin har växt med i genomsnitt 12,3 % per år och BNP (värdet av varor och tjänster producerade under ett år) för Tibet beräknas uppgå till 44 miljarder yuan för 2009, se tidigare inlägg om de stora inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd i Tibet och mellan tibetaner och hankineser.

På det politiska planet var tonen på mötet å ena sidan kategoriskt renlärig. Kommunistpartiets politik, i synnerhet sedan reformerna i Kina inleddes 1978, sades ha varit absolut korrekt, anpassad till nationella förhållanden och Tibets verkliga situation och de olika folkgruppernas fundamentala intressen. Kommunistpartiet skulle vidare oomkullrunkeligt hålla fast vid och förbättra partiets teorier och politik gentemot nationaliteter och systemet för de etniska gruppernas autonomi i Tibet.

Mötet noterade å andra sidan att, liksom i övriga Kina, hade en fundamental motsättning uppstått mellan de växande materiella och kulturella behoven hos befolkningen och den eftersläpande ”sociala produktionen”. För Tibet fanns dessutom motsättningen mellan alla etniska grupper i Tibet och de separatistiska krafterna ledda av Dalai (Lama) klicken. Detta innebär, enligt forumet, att viktiga frågeställningar för arbetet med Tibet under de kommande tio åren måste innefatta dels ett språng i utvecklingen och dels varaktig stabilitet i regionen.

Att analysera vad som avses med ovanstående politiska jargong är i vanskligt men om jag tolkar välvilligt har kommunistpartiet gjort en i huvudsak korrekt analys av läget i Tibet efter 30 års reformer. Problemen för kommunistpartiet idag är ett för litet civilsamhälle, fortsatt motsättning mellan tibetaner och hankineser och fortsatt stark lojalitet till buddhism och Dalai Lama bland tibetanerna. Frågan är om kommunistpartiets har lösningar på problemen och om de i så fall kan tänkas vara verkningsfulla.

Den första frågan avser den sociala produktionen och utvecklingen av det civila samhället. Här handlar det om takten i demokratiseringen av det kinesiska samhället i stort och vad det kan tänkas innebära för utvecklingen i Tibet. Om den ekonomiska utvecklingen tickar på kommer demokratiseringen ske mycket långsamt. Framväxten av diskussionsgrupper på Internet, protester mot miljöförstöring och ett större religiöst intresse är exempel på ett begynnande civilsamhälle utanför partiets kontroll. Det kan också vara på sin plats att reflektera kring framväxten av den kinesiska nationalismen för de som hoppas på tibetansk självständighet. Ett demokratiskt men nationalistiskt Kina är troligen inte berett att ge upp gränsregioner som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Frågan om demokratisering diskuteras inte öppet av det kinesiska kommunistpartiet.

Den andra frågan, motsättningen mellan tibetaner och hankineser, är naturligtvis mycket mångfacetterad. Här finns ekonomiska, språkliga, religiösa, kulturella och historiska orsaker till att ett misstroende kan ha växt fram och skälen varierar också från individ till individ. Kinas kommunistiska parti väljer att primärt se denna motsättning som ekonomiskt betingad och baserar sina lösningar på det. Faktum är att det verkar finns en tro att bara ekonomin utvecklas tillräckligt snabbt kan alla tre problemen lösas.

Inom detta område föreslås lösningar som bör vara positiva för tibetanerna och ekonomin i Tibet. Utbildningen skall göras kostnadsfri upp till gymnasienivå. Ett pensionssystem skall införas i städerna och på landsbygden. Satsningar skall göras på jordbruket och boskapsskötseln för att höja landsbygdsbefolkningens inkomster upp till det nationella genomsnittet fram till 2020. En åtgärd som främst skulle gynna tibetanerna. Ytterligare satsningar skall göras på infrastruktur, ansvarsfull gruvbrytning, turism och gränshandel för att utveckla ekonomin. Dessa lösningar kan vara verkningsfulla för att överbrygga de ekonomiska klyftorna givet att tibetanerna blir delaktiga i utvecklingen. Att de etniska motsättningarna minskar är inte lika självklart.

Den tredje frågan, buddhismen och Dalai Lama, hänger naturligtvis samman med de två andra men det är den som ger tibetanerna en särställning bland Kinas etniska minoriteter. Här talar mötet om att ”säkerställa den normala ordningen för tibetansk buddhism”. All form av religion och annan auktoritet som ligger utanför partiet är ett potentiellt hot mot det kommunistiska maktmonopolet och detta blir speciellt tydligt med Dalai Lama som kan verka som en internationell opinionsbildare. Taktiken fram tills idag har varit att fördöma Dalai Lama och undvika verkliga samtal och försöka få tibetanerna att glömma buddhismen till förmån för den kommunistiska ”ekonomismen”. Det verkar inte vara en framgångsrik väg och i takt med att kineserna blir rikare går det att spåra ett andligt sökande även i Kina.

Lösningen på Tibetproblemet för Kinas kommunistiska parti tycks vara att ignorera frågan om demokratisering och Dalai Lamas inflytande på den tibetanska nationen till förmån för att överösa Tibet med pengar och försöka köpa över tibetanerna till Kina. Det är en högst tvivelaktig strategi. Människan lever inte av bröd allena.

DN har publicerat ett läsvärt reportage från Tibet om dagens svåra situation.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

3 Comments

Johan Fresk, januari 31st 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Tibet

Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

I mitten av januari 2010 rapporterade DN, SvD och GP i korta notiser att tibetanen Padma Choling tagit över posten som guvernör i Tibet. Padma Choling är formellt sett ordförande för den lokala regeringen i Tibets autonoma region, TAR. Det var utan tvekan den viktigaste förändringen av ledningen i Tibet men det förtjänar också att nämnas att ordföranden för Tibets regionala folkkongress tillika biträdande sekreterare i den regionala partikommittén, Legqog, avgick med pension och att Padma Cholings företrädare på posten som regeringschef i Tibet, Qiangba Puncog, valdes till ny ordförande i den regionala folkkonggressen.

Förändringen på guvernörsposten i Tibet skall antagligen ses mot bakgrund av att den 18 partikongressen för Kinas Kommunistiska Parti skall äga rum 2012 och att tiden vid makten för Kinas president Hu Jintao börjar närma sig sitt slut. Hu Jintao har suttit två perioder 2012 och kan därför inte väljas om på presidentposten. Skall han hinna förverkliga ytterligare politiska mål börjar det bli bråttom. Hu bytte redan i början på december ut guvernörerna i Henan, Liaoning, Fujian, Jilin och Inre Mongoliet och ersatte dem med yngre krafter. 2010 är också sista året i Kinas elfte femårsplan och planeringen för den tolfte är i full gång.

Hu Jintao var 1988 – 1992 sekreterare i kommunistpartiets regionala partikommitté i Tibet och gjorde sig känd som en auktoritär politiker som inte tvekade att använda våld mot tibetanska demonstranter i samband med protesterna 1988 – 89. Hu har naturligtvis förvissat sig om att den nye guvernören i Tibet, Padma Choling, har hårda nypor och att han är en god kommunist som är lojal mot partiet. Padma Choling är emellertid också vald för att han är tibetan och förmodas kunna genomföra förändringar i Tibet som syftar till ett närmande mellan tibetaner och kineser. Den ekonomiska slagsidan i dagens Tibet finns beskriven i ett tidigare inlägg.

Den 15 januari 2010 valde den regionala folkkongressen i Lhasa Padma Choling till ordförande för den lokala tibetanska regeringen. Han var dess vice ordförande 2003-2010. Padma Choling föddes 1951 i Dengqen i prefekturen Chamdo i östra Tibet på gränsen till Qinghai. Han var soldat i Folkets Befrielsearmé 1969 – 1986 vilket å ena sidan indikerar att han fått en omfattande ideologisk skolning men å andra sidan att han tillbringat en viktig del av sitt liv i den enda institutionen som faktiskt fungerade i Kina under kulturrevolutionen. Hans roll under kulturrevolutionen är ännu okänd. 1986 startade han en karriär i kommunistpartiet och den lokala tibetanska administrationen.  Under oroligheterna i Tibet och andra tibetanska regioner i Kina 2008 tycks han haft en hög profil liksom i samband med jordbävningen i Lhasaregionen i oktober 2008. En indikation på att Padma Choling idag har en stark position är att han snabbt valts till biträdande sekreterare i den lokala partiorganisationen där han ersatte Legqog. Padma Choling är vald för att åstadkomma resultat för partiet och Hu Jintao i Tibet.

Hans första tal som guvernör inför folkkongressen innehöll inga överraskningar. Det handlade om stabilitetens betydelse, nationens säkerhet, ett utfall mot alla försök till att bryta loss Tibet från Kina, att påskynda den ekonomiska utvecklingen samt en önskan att arbeta för harmoni mellan de olika etniska grupperna i Tibet. Något som utan tvekan är ett högprioriterat område för såväl kommunistpartiet som den lokala regeringen.

När styrandet av Kina diskuteras är det viktigt att komma ihåg den parallella maktstruktur som utmärker det kinesiska kommunistiska systemet. Förenklat kan sägas att för varje statligt organ finns ett partiorgan som utövar kontroll. Vilken struktur som är starkast kan variera från fall till fall. När det gäller Tibet är det ingen tvekan om att sekreteraren i den tibetanska partikommittén Zhang Qingli är den som har sista ordet. Zhang, som varit partisekreterare sedan 2005, har dock på senare tid haft en förhållandevis låg profil i media.

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

2 Comments

Johan Fresk, januari 30th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Tibet

Georgienkriget och Europas ökade osäkerhet

Igår hade ISDP i Stockholm besök av den amerikanske europakännaren Ronald D Asmus, som leder Transatlantic Center and Strategic Planning vid Tyska Marshallfonden. Han var under Clintoneran en av huvudarkitekterna bakom NATO:s östutvidgning och är en ledande specialist på transatlantiska säkerhetsfrågor. Temat var Georgienkriget 2008 – dess upptakt och följder och inte minst hur det påverkade, och fortsätter att påverka, säkerhetssituationen i Europa. Idag släpps hans nya bok på samma tema, A little war that shook the world: Georgia, Russia, and the future of the West.

Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2008, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg).

Asmus’ främsta bidrag är framför allt att han granskar ”Västs” (NATO, OSSE, USA, EU) handlande före och efter kriget. Här har han genom att själv ha varit aktiv i samtal med framför allt europeiska och georgiska företrädare och med insyn i den amerikanska administrationens handlande en del intressant att tillägga.

För det första påpekar han att Georgien alltsedan första Sydossetienkriget 1991-92, då den fredsbevarande Joint Control Commission (JCC) etablerades, fastnat i ett asymmetriskt förhandlingsläge (parterna var Georgien, Sydossetien, Ryssland och Nordossetien) och att Väst inte pressade Ryssland angående Georgiens krav på att ersätta Nordossetiens representation med EU, OSSE och den nyupprättade georgiskstödda sydossetiska exilregeringen. Ryssland kunde obehindrat utnyttja sin vetorätt i FN och OSSE. Resultatet blev att Georgien ensidigt lämnade JCC i mars 2008.

Vidare argumenterar han för att man inte hade någon plan för konsekvenserna av erkännandet av Kosovos självständighet. Ryssland hade tydligt signalerat att man skulle komma att se det som en modell för lösning av låsta konflikter i det forna Sovjet. Antagligen förlitade man sig på att man skulle lyckas med att visa att Kosovo var ett kvalitativt särfall. Dessutom hade man tidigare räknat med att Ryssland inte skulle utnyttja argumentet på grund av sitt eget separatistproblem i Tjetjenien. Men vid den tidpunkten hade ryska och proryska krafter hjälpligt pacificerat Tjetjenien och argumenten om Kosovos särstatus blev inte övertygande, accentuerat av att alla EU- och NATO-länder fortfarande inte erkänt självständigheten.

En annan avgörande vändning blev NATO-toppmötet i Bukarest i april 2008 knappt tre månader efter Kosovos självständighetsförklaring, där Georgien och Ukraina trots tidigare spekulationer och tidvis tydliga intentioner från främst USA inte inbjöds till den s k Membership Action Plan (MAP). Diskrepansen mellan de långtgående utfästelserna i tidigare uttalanden och avsaknaden av verklig handlingsplan kom att tolkas av Ryssland som att NATO:s utvidgningsplaner lagts på is och som en inre oenighet.

Med tanke på att Ryssland upprepade gånger signalerat sina intentioner att återetablera en inflytelsesfär i sitt närområde och Georgien ständigt hänvisade till ryska provokationer går det att argumentera för att beredskapen borde varit större i Väst under våren och sommaren 2008. Parterna hade vid det här laget i ord och handling rört sig så långt ifrån varandra att det nog var mycket svårt att återupprätta verklig dialog, men även i detta läge påpekar Asmus att man i USA helt enkelt inte hade tillgång till tillförlitlig underrättelseinformation. Dessutom undvek de europeiska och amerikanska ledarna att kommunicera skarpa klargöranden gentemot Moskva på den information de hade. Man valde att inte inse allvaret. Enligt Asmus var Rysslands krigsmål georgiskt regimskifte, något man i Vita huset insåg först efter två och ett halvt dygns stridigheter och först då skärptes tonläget snabbt.

Men vad värre är, de stora frågor som aktualiserades genom kriget är fortfarande obesvarade. Det är inte bara det att Abchazien och Sydossetien har hamnat i en internationellt odefinierad situation och att Georgiens väg till integration i västliga säkerhetsstrukturer inom erkända gränser har omöjliggjorts. Handlingsförlamningen tyder delvis på oenighet inom NATO och EU med avseende på förhållandet till Ryssland, något som bland annat blir tydligt i frågan om Europas energiförsörjning. Men det är också ett symptom på att man inte ens teoretiskt har en bild av hur man skall vidareutveckla eller ersätta den ordning som utarbetades efter Parisöverenskommelserna 1990 för det nya Europa och principerna för OSSE.

I förhållandet till Ryssland har man dock länge varit fast i ett önsketänkande, grundat på Jeltsinerans närmande till Väst, ett närmande som nog dock till stor del hade sin förklaring i en desorientering och avsaknad av politisk linje i Ryssland (där man kanske hyste förväntningar om att den bipolära ordningen skulle ersättas av en multipolär, i stället för med ett från Rysslands synvinkel hegemoniskt fortlevande NATO). Ryssland är enligt Asmus fast i ett tänkande baserat på ”inflytelsesfärer” till skillnad från den västliga demokratiska modellens principer om varje nations rätt att fritt välja väg (han sammanfattade sina tankar kort i Washington Post nyligen). Tyvärr följer det naturligt om man accepterar det  resonemanget att Ryssland måste se NATO:s utvidgning som just en utökning av Västs (USA:s) ”inflytelsesfär”.

Ryssland har ju den senaste tiden upprepat att det behövs en ny transatlantisk säkerhetsstruktur, något som oftast kategoriskt avvisas i Bryssel och Washington. Kommande numret av rysksponsrade International Affairs har bland annat en artikel på ämnet. Hur mycket av konkreta förslag dessa utspel innehåller kan diskuteras (i en annan artikel), men de gör klart en sak; att det är viktigt för Ryssland – ibland genom åkallan av CSTO och SCO – att se sig själv som jämbördig motpart till NATO.

Förutom att Parisprinciperna skulle förhindra uppkomsten av inflytelsesfärer i Europa har alltså OSSE:s principer om gränsers okränkbarhet nu åsidosatts. Säkerheten för de länder som befinner sig i EU:s och NATO:s och Rysslands gemensamma gränsland har inte ökat. Asmus erkänner också att förhoppningen om en gemensam plan för Ukrainas och Georgiens anslutning till NATO inte längre är realistisk.

Europa behöver ett nytt paradigm för säkerheten, som på något sätt lyckas närma de motstridiga synsätten för att i slutänden sätta upp konkreta regelverk. Det kommer antagligen att krävas efterträdare till 1990-talets dokument som avslutade Kalla kriget och det i sin tur kräver samarbetsvilja. Det kommer inte att bli lätt, särskilt så länge det inte finns en aktiv diskussion om alternativen.

Försiktigheten är i och för sig förståelig. Risken att hamna i ett svårhanterligt moras om man börjar ifrågasätta principer som gränsers okränkbarhet och staters rätt till utrikespolitiskt självbestämmande är uppenbar. Men frågan borde stå högt på agendan i Washington, Bryssel och i Moskva. Annars är risken inte obetydlig att Europa ganska snart ställs inför nya obehagliga säkerhetspolitiska faits accomplis.

No Comments

Henrik Hallgren, januari 19th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Georgien, Kaukasus, Ryssland

Ryssland skapar nytt distrikt för Norra Kaukasus

Rysslands president Medvedev annonserade idag genom dekret att man skapar ett nytt, åttonde federalt distrikt (federal’nyj okrug) för sju nordkaukasiska områden genom att bryta ut dem från det Södra Federala Distriktet.

Det Nordkaukasiska Federala Distriktet kommer att omfatta Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Karatjajevo-Tjerkessien och Stavropol-regionen (dock inte Adygeja och Krasnodar-regionen, som ibland räknas till området). Huvudstad blir Pjatigorsk, en stad i Stavropol-regionen, känd som kurort med mineralvattenproduktion – och för att vara platsen där den romantiske poeten Michail Lermontov dog i en duell.

Till guvernör med direktrapportering till presidenten utsågs Aleksandr Chloponin, en tidigare affärsman som fram till idag varit guvernör i sibiriska Krasnojarsk. Under 1990-talet var han verksam inom metallindustrin innan han år 2001 togs in i politiken under Putin. Han blir dessutom samtidigt vice premiärminister, vilket innebär ökat inflytande över ekonomiska frågor.

Det är den första förändringen av distriktsstrukturen sedan okrug-systemet infördes av Putin år 2000 för att stärka den direkta presidentkontrollen över de mindre provinserna, vars ledare under Jeltsin på vissa håll hade tillskansat sig betydande makt gentemot Moskva. Systemet var då del i en större reform av det federala systement för att stärka centralmakten och det är i samma ljus skapandet av det nya distriktet måste ses. Medvedev har länge talat om det instabila Norra Kaukasus som Rysslands största problem och ofta också talat om behovet av en ny strategi.

Chloponin har ingen erfarenhet av området, som är Rysslands fattigaste med utbredd korruption, ideliga våldsamma attacker mot polis och makthavare och återkommande kritik om övergrepp från myndigheternas sida. Etablerade strukturer och lokala makthavare kommer säkert inte att avhända sig makt frivilligt (Tjetjeniens Ramzan Kadyrov är dock osvikligt kremltrogen och gick genast ut och berömde beslutet).

Valet är därför ett vågspel, men ett intressant sådant. Det kan betyda ett försök att bryta trenden att möta de stegrande problemen i Kaukasus med mer våldsutövning. President Medvedev säger enligt RIA Novosti:

”Våra ekonomiska projekt har fortfarande stora svårigheter – därav massarbetslöshet, ekonomiskt grundad brottslighet och mutor. Allt detta måste utrotas, men inte enbart med brottsbekämpningsmetoder – dessa måste användas, men bara till en viss nivå – utan främst av allt genom ekonomiska metoder.”

4 Comments

Henrik Hallgren, januari 19th 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland

Kazakstan i fokus

Det är inte ofta ett centralasiatiskt land, (med undantag för Afghanistan), får en helsida i svensk dagspress. Kazakstans nyss inledda ordförandeskap i OSSE kan dock innebära en förändring av detta, vilket Jan Blomgrens artikel i dagens SvD visar. Jordbävningen i östra Pamirbergen i Tadzjikistan innebar dessutom dubbelt fokus på Centralasien idag. (Se svd.se)

Blomgren tar sin utgångspunkt i president Nursultan Nazarbajevs kontroversiella plan att hyra ut 1 miljon hektar åkermark i det glesbefolkade landet till Kina, men fortsätter med en mer allmän kommentar om läget i Kazakstan i samband med ordförandeskappet i OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) som inleddes vid årskiftet. Situationen är onekligen intressant. Alla aktörer – Kazakstans regering och opposition, utländska regeringar samt inhemska och internationella NGO:er – kommer att göra allt för att mjölka så mycket som möjligt ur ordförandeskapet. En viktig fråga som kommer att hamna i fokus är förstås mänskliga rättigheter och president Nazarbajevs allt starkare auktoritära tendenser. För oppostitionen har det på sistone också handlat mycket om fördelningspolitik och trovärdiga åtgärder för att föra landet ur den ekonomiska krisen. (Se tidigare inlägg här och här ) Nazarbajevs åtgärder mot krisen har hittills inte kommit folkflertalet till del, och nu är han alltså beredd att som en desperat åtgärd hyra ut delar av landet. Dessutom misstänks han vara på väg att börja sälja uran till Iran, vilket skulle innebära ytterligare påfrestning på de redan ansträngda relationerna till väst.

Men bakom de stolta deklarationerna om mänskliga rättigheter från EU:s sida kan man också ana en intensifierad strid om naturresurser och infrastruktur i Centralasien. Huvudaktörerna här är Ryssland, Kina och EU. I mer än tio år har EU haft en uttalad ambition att att bygga ett nätverk av transportvägar från sydöstra Europa via Kaukasus till Centralasien kallat TRACECA. Samtidigt arbetar Kina, tillsammans med Asian Development Bank, på ett liknande projekt österifrån – ett projekt som ligger före EU:s i fråga om investeringar. Det tredje transportnätverket är den redan existerande  infrastruktur som byggdes upp under sovjettiden, och som därför är inriktad mot Moskva. Rysslands strategi går därför ut på att rusta upp och vitalisera denna infrastruktur. I centrum för dessa strävanden står naturligvis den turkmenska och kazakiska naturgasen, men det handlar också om varutransporter mellan Kina och Europa – även om tåg- och lastbilstranproter knappast kan komma upp i samma volymer som sjötransporterna från Asien. EUCAM (EU Central Asia Monitoring) gav nyligen ut en rapport som förordar en större kraftansamling från EU för att förverkliga TRACECA.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen under året och se hur EU lyckas balansera mellan kraven på mänskliga rättigheter och konkurrensen om infrastruktur och resurser med Ryssland och Kina. När EU under hösten lyfte sanktionerna mot Uzbekistan (se tidigare inlägg) skedde det efter ganska blygsamma motprestationer på MR-området från Uzbekistans sida.

1 Comment

Henrik Ohlsson, januari 3rd 2010 | Tags: , , ,
Posted in Centralasien, Kazakstan