Kalmykien, Europas buddhistiska centrum

Kalmykiens vapen med buddhistiska och nationella symboler

Det är inte bara kineser och tibetaner som firar nyår i dagarna (se tidigare inlägg). I början av veckan uppmärksammar republiken Kalmykien tsagaan sar (vita månaden) med officiell helgdag. Det blir besök hos vänner och släktingar, presentutdelning och ymnigt med mat – särskilt bortsoki, en sorts piroger – som skall föräras Buddhas och boddhisattvors altare.

Kalmykien vid Kaspiska Havets västra strand mellan Volgas utlopp och Dagestan är Europas enda område med buddhistiskt majoritetsfolk och utgör idag en autonom republik inom Ryska Federationen. Kalmykerna (kalmuckerna) är ättlingar till mongolfolket oiraterna, som utvandrade från Dzungariet och kom till områdena väster om Volga i början av 1600-talet, antagligen under en kombination av räder och jakt efter betesmarker. Namnet är dock av turkiskt ursprung och släkt med turkiskans kalmak (stanna/bli kvar). Området var vid den tiden främst befolkat  av turkfolk och hade ganska nyligen annekterats av ryssarna. Det var mycket glest koloniserat och i praktiken kom kalmykerna att etablera ett khanat, som fick tillgång till handel mellan Moskva och de södra gränstrakterna i utbyte mot att de försvarade gränserna (och riktade sina räder åt annat håll än mot det ryska kärnlandet). På så sätt spelade det kalmykiska khanatet en tid runt år 1700 en viktig roll i Rysslands relationer med Kaukasus (inte minst genom återkommande kalmykiska attacker söderut), men man upprätthöll också kontakter med sina anfränder i Dzungariet – nu norra Xinjiang – och med Dalai Lama.

I slutet av 1700-talet började ryssarna stärka sin kontroll över de kalmykiska områdena och kalmykernas siste khan, Ubashi, ledde en återutvandring av en stor del av befolkningen till Dzungariet. De kvarvarande kalmykerna kom att bli mer bofasta och integrerade i Ryssland. Man började också bygga buddhistiska tempel, bland annat i den nygrundade staden Elista, som idag är Kalmykiens  huvudstad. Även om man i stort accepterade ryssarnas överhöghet och det knappast förekom försök till separatism behöll man inom samhället en stark lojalitet mot den traditionella adeln och munkklassen. Till en början visade sedan bolsjevikerna också viss tolerans även mot religionen, bland annat för att man ville utöva inflytande i Mongoliet och Kinas västliga provinser. Under andra världskriget intogs Elista av tyska trupper och kalmykerna blev ett av de folk (tillsammans med tjetjener, balkarer, krimtatarer m fl) som anklagades för samarbete med tyskarna och deporterades till Sibirien och Centralasien 1943-44. Kalmykien raderades från kartorna.

Gyllene Templet i Elista, Europas största buddhisthelgedom

Liksom de andra deporterade folken rehabiliterades kalmykerna på 1950-talet, men tiden i diasporan decimerade dem och utarmade kunskaperna i språket till den grad att det idag anses hotat. Men republiken är återskapad och idag satsar man på att återta det kalmykisk-mongoliska och inte minst det buddhistiska arvet.

Republikens överhuvud, Kirsan Iljumzjinov, har suttit vid makten sedan 1993 och har under den tiden satsat mycket på religionen – det har inte bara byggts buddhisttempel, utan även ortodoxa och katolska kyrkor. Han är också ordförande i Internationella Världsschackförbundet FIDE och hans passion har satt sina spår i republiken, där schack nu är obligatoriskt skolämne och där stora resurser (för stora, enligt många) har satsats på att Kalmykien skall bli ett erkänt centrum för schack. Samtidigt har republiken en av Rysslands lägsta BNP/capita och förlitar sig, förutom viss oljeutvinning, till stor del på ett jordbruk som är starkt beroende av ofta ineffektiv konstbevattning. Iljumzjinov har däremot gjort sig en förmögenhet och håller sig med privatjet och ett antal limousiner. Det rimmar bra med den valslogan han en gång lär ha använt sig av: ”En rik president är ett skydd mot korruption”. Iljumzjinov spelade en viss roll under den konstitutionella krisen i Moskva 1993, då Jeltsin besköt parlamentet, en episod han själv har beskrivit med stor inlevelse i sin självbiografi ”Presidentens törnekrona”. Han har också fått viss uppmärksamhet för att han i intervjuer hävdat att han blivit bortförd till en främmande stjärna av utomjordingar, en händelse som enligt honom själv är ganska vanlig (läs t ex ett reportage i Independent).

Det förekom en del protester mot Iljumzjinov innan han återutnämndes till republikens ledare av Putin 2005 och när hans period i år går ut är det inte otänkbart att hans mandat är slut. Som jag har spekulerat lite om tidigare har Medvedev möjligen också en annan syn på vilken typ av ledare han vill ha som guvernörer.

Men buddhismen har alltså gjort ett högst påtagligt återtåg i Kalmykien, där den XIV Dalai Lamas porträtt är ett vanligt inslag i gatubilden. Den tibetanske andlige ledaren i exil har besökt republiken ett antal gånger, senast i fjol, då man uppmärksammade 400-årsjubiléet av Kalmykien som en del av Ryssland. Den högste andlige ledaren för Kalmykiens buddhister, Erdne Ombadykow, har också erkänts av Dala Lama som inkarnationen av en buddhistisk helig man, Telo Telku Rinpoche.

Ombadykows bakgrund är också på ett sätt en illustration av buddhismens kris och pånyttfödelse bland kalmykerna. Han föddes i Philadelphia i en exilkalmykisk arbetarfamilj, men skickades till Indien för att studera till buddhistmunk redan vid sju års ålder. Han reste med Dalai Lama till Kalmykien 1992 och det var då denne utnämnde honom till högste ledare, Sjadzjin Lama. Det var till en början problematiskt, eftersom han inte kunde vare sig ryska eller kalmykiska, inte hade kännedom om kulturen, knappt visste var republiken låg. Fjärran från en avskärmad monastisk bakgrund har han hankat sig fram med restaurangjobb, telemarketing och som tullinspektör i USA och under en period då han inte lystrade till klosterkallet även gift sig. Även om han nu funnit sig tillrätta med sin lott lever han fortfarande halva året i stort sett sitt gamla liv hemma i Colorado med fru och barn.

Kalmykerna, som slutgiltigt antog den tibetanska buddhismen under 1500-talet och trots de långa avstånden aldrig förlorade kontakten med den andliga hierarkin i Tibet, har liksom flera andra folkslag i Ryssland fått uppleva först religiös förföljelse och deportation under sovjettiden och sedan hur det moderna livet har gjort sina insteg i samhället och trängt ut religionen. Hur mycket som finns  kvar av den buddhistiska tron är inte lätt att säga, men i en fattig republik har man åtminstone på ytan återupplivat ett i Europa unikt kulturellt arv.

Tigerns år har börjat i Tibet och Kina

Den 14 februari 2010 inleds Tigerns år i Tibet och Kina. I år infaller nyårsdagen samtidigt i de båda månkalendrarna. Traditionellt är nyåret en tid för familjen att träffas och fira och att besöka släktingar men i Tibet kan det också innebära att man beger sig till Lhasa som pilgrim för att delta i de religiösa ceremonierna. Nyåret eller losar på tibetanska brukar firas under de första femton dagarna på årets första månad och den andra viktiga högtiden Mönlam (Monlam), den stora bönefestivalen, firades traditionellt dag 4 – 11 under årets första månad.

Den tibetanska månkalendern har en lång historisk tradition och den indiska kalendertraditionen har kombinerats med djuren från den kinesiska zodiaken. Traditionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Varje element varar i två år och det första året anses ha manlig aspekt och det andra kvinnlig. Detta låter sig i sin tur kombineras i 60-års cykler. I år är det järntigerns år med manlig aspekt nästa år blir då järnharens år med kvinnlig aspekt och så går det vidare. För att månår och solår skall löpa ungefär parallellt skjuter tibetanerna in en skottmånad vart annat eller vart tredje år. I det dagliga livet används idag uteslutande den västerländska gregorianska kalendern.

Bönefestivalen, Mönlam, infördes av munken Tsongkhapa i Lhasa på 1400-talet men gick tillbaka på mycket äldre ritualer. I sin buddhistiska tappning blev Mönlam en symbol för buddhismens seger i Tibet och för den rituella föreningen av stat och religion i den religiösa stat som grundlades av den femte Dalai Lama på 1600-talet. Munkarna i de tre ledande klostren runt Lhasa Sera, Drepung och Ganden hade stort inflytande och gav staten legitimitet genom sitt deltagande i bönefestivalen. Det var också under Mönlam som examen till den högsta munkvärdigheten avlades.

I Tibets moderna historia efter revolten 1959 och Dali Lamas flykt till Indien har perioden kring nyåret och Mönlam vid vissa tillfällen blivit en tändande gnista för protester mot det kinesiska styret. Pilgrimer, munkar och nunnor uppehåller sig då i stort antal i Lhasa. Under de tjugo åren mellan 1959 och 1979 var religionsutövningen antingen starkt begränsad eller helt förbjuden. Under Kulturrevolutionen 1966-76 förekom omfattande förstörelse av kloster och förföljelse av munkar och nunnor. Detta är i mycket färskare minne hos tibetanerna än de oförrätter som enligt propagandan drabbade dem under Dalai Lama styret.

Mönlam har sedan 1959 endast tillåtits tre gånger 1986-88 och 1988 blev det kulmen på en rad protester av munkar och nunnor mot det kinesiska styret i Tibet då också krav på självständighet framfördes. Även i mars 1989 förekom omfattande demonstrationer mot religiöst förtryck och krav på frigivning av olagligt arresterade munkar och nunnor vilket ledde till tre dagars kravaller i Lhasa och ett antal dödsoffer. Därefter följde en lång period av undantagstillstånd i Tibet och hård kontroll i klostren och det dröjde ända till den 10 mars 2008 innan nya större protester ägde rum i Tibet igen. Den 10 mars var årsdagen för upproret mot kineserna 1959. Den 14 mars 2008 urartade en demonstration i Lhasa i kravaller, plundring och attacker mot icke-tibetaner främst hankineser (etniska kineser). Kinas premiärminister Wen Jiabao anklagade den 14:e Dali Lama för att ligga bakom, vilket han bestämt avvisar.

Blir det nå några protester i Lhasa 2010? Det kan naturligtvis inte helt uteslutas men med den ökade kontroll och övervakning som nu sker och en stor polisnärvaro i Lhasa vore det förvånande om det skulle bli omfattande protester. Lhasas etniska balans förändras också hela tiden med allt fler hankineser så den typen av spontan anslutning som skedde vid tidigare tillfällen är svårare att tänka sig. Grundproblemet för kineserna idag är att den ökade religionsfriheten har skapat en välartikulerad grupp munkar och nunnor som är motståndare till den ateistiska kinesiska staten och lojala till Tibet, buddhism och Dalai Lama. Här finns en oöverbryggbar motsättning mellan ateism och buddhism. Det kinesiska kommunistpartiets strategi för att skapa lojalitet till Kina är att försöka köpa vanliga tibetaners lugn och lojalitet genom massiva överföringar av resurser och att tillåta religion till husbehov och officiellt uppmuntra tibetanska seder och bruk. Detta låter som ett problematiskt sätt för att vinna folks hjärtan och sinnen. Ekonomiska indikatorer enbart kan aldrig få tibetanerna att välja styre från Beijing framför styre från Lhasa. Det verkar som autonomi under Dalai Lama skulle vara en bra strategi…

Tigerns år firas förutom i Tibet och Kina även i övriga Sydostasien, se t ex SvD.

Stridande och civila döda i specialoperationer i Ingusjien

11-12 februari genomförde ryska styrkor en antiterroristoperation i nordkaukasiska Ingusjien. Delar av republiken försattes under s k KTO-regim (kontraterroristisk operation). Ingusjien, till ytan inte mycket större än Gotland, har på sistone varit hårt drabbat av sammanstötningar mellan separatister och regeringsstyrkor. Under 2009 infördes KTO inte mindre än 14 gånger i olika delar av republiken.

Under torsdagen uppgavs tio stridande, eller bandity vilket är det uttryck ryska media ofta använder, ha dödats. Nu rapporteras om omkring 20 döda, samt en skadad soldat. Militärledningen har inte medgett några förluster i operationen. Dessutom har fyra civila tjetjener dödats, enligt Ingusjiens presidentadministration, något man officiellt har bett grannrepubliken om ursäkt för. Kavkazskij Uzel citerar obekräftade källor som hävdar att civila dödsfall orsakades av att specialtrupperna sköt precisionslöst från helikopter.

Operationerna utfördes enligt RIA Novosti av en specialstyrka sammansatt av medlemmar från federala säkerhetstjänsten FSB, inrikestrupperna och reguljära armén och inriktar sig på militanta grupperingar i byar i den östliga Sunzja-regionen nära Tjetjenien.

Grannrepubliken Tjetjeniens inrikesministerium har förstärkt gränserna och president Ramzan Kadyrov har erbjudit hjälp med specialförband. I Tjetjenien dödades häromdagen flera soldater och rebeller i eldstrider i Tjetjenien, men Ingusjien har plågats av betydligt fler attacker än Tjetjenien sedan Moskva officiellt avslutade de tjetjenska antiterroroperationerna i april 2009. Kadyrov har också erbjudit sig att sätta upp gränsöverkridande specialförband för att ”utrota” banditerna.

Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov gav för ett par dagar sedan innan operationen startade de stridande möjlighet att lägga ner vapnen i utbyte mot mild behandling. Han besökte under fredageftermiddagen idag besökt området och sade då enligt presidentens officiella sajt:

”Specialoperationen är nära sin fullbordan. 18 medlemmar av olagliga, militanta formationer, som inte lämnade invånarna i närliggande samhällen i fred, har oskadliggjorts. Vårt främsta mål är att stabilisera situationen i republiken och i Kaukasus som helhet och säkra ett tryggt liv för våra fredliga invånare.”

Enligt FSB rör det sig om en grupp militanta anhängare till separatistledaren Doku (Dokka) Umarov, som numera allmänt anses vara ledaren bakom mycket av motståndsaktiviteterna i Norra Kaukasus. Han var under en period 2006-07 ledare för tjetjenska motståndsrörelsens alternativa republik (den s k Tjetjenska Republiken Itjkeria), men 2007 rapporterade separatistiska tjetjenska media att han utropat det Kaukasiska Emiratet, en shariastyrd stat innefattande hela Norra Kaukasus, som skall förverkligas med olika metoder genom kamp mot ”de otrogna”. Umarov tog tidigare avstånd från terrorism, men efter att Emiratet utropats och tjetjenske exilledaren Ahmed Zakajev brutit med honom, verkar rörelsen ha radikaliserats. Dess anhängare tog bl a på sig skulden för tågbombningen av Nevskij Express 27 november 2009, som skördade 28 offer.

Identiteten på dödade och tillfångatagna i den pågående operationen har inte tillkännagivits, men enligt Kommersant har rebellaktiviteten i de omringade byarna ökat på sistone och det spekulerades inledningsvis om att även Umarov själv kunde finnas bland dem.

Kina, USA och Dalai Lama – Fortsatt tango för två

Vita Husets talesman Robert Gibbs har nu bekräftat det som alla redan visste. Barack Obama kommer att träffa Dalai Lama torsdagen den 18 februari i Vita Husets kartrum. Sällan har så mycket energi ägnats åt ett besök i Vita Huset. Kina och USA utbyter inövade repliker i en väl koreograferad dans där båda parter kan sina steg. Se till exempel DN, GP, SDS, Politiken och VG.

En förklaring till den energi som ägnas åt frågan är att det är den minst farliga i raden av trätoämnen mellan de två länderna, se tidigare inlägg. För Obamaadministrationen är det ett enkelt sätt att skaffa sig inrikespolitiska poäng genom att visa sig kraftfull mot Kina i en ganska harmlös fråga. Av verkliga inrikespolitiska frågor i USA har de flesta av Barack Obamas förslag kört fast i Kongressen sedan det felviktade stimulanspaketet, för mycket skattesänkningar och för lite investeringar, antogs förra året.

För Kinas del är det en chans att visa sig bestämd och jämbördig med USA på den internationella arenan och spela på den nationalistiska strängen på hemmaplan. Att ordväxlingen följer vissa regler bekräftas mellan raderna av en artikel i China Daily och uttalanden av Robert Gibbs som visar att båda parter har för avsikt att begränsa meningsutbytet till Dalai Lamas besök och inte låta det påverka relationen på andra områden.

I onsdags framträdde vice ministern i enhetsfronten som tillhör kommunistpartiets centralkommitté, Zhu Weiqun, på nytt och rapporterade om förhandlingarna med Dalai Lama. Han upprepade Kinas oeftergivliga krav gentemot Dalai Lama som framförts i den senaste samtalsrundan, se tidigare inlägg, i fyra punkter. Dessa punkter sammanfattar ganska väl den officiella kinesiska ståndpunkten angående Tibet och förhandlingar och jag återger dem kort nedan.

Den första punkten handlar om Kinas suveränitet och territorium och här konstateras att det inte finns något som helst utrymme för kompromisser. Den andra punkten handlar om den kinesiska konstitutionens okränkbarhet och det som kallas ”Stortibet”. (Alla områden i Kina där det bor tibetaner.) Krav på självstyre för områden utanför Tibets autonoma region (TAR) avvisas bestämt och Dalai Lama uppmanas att ge upp dessa krav om fortsatta samtal skall vara meningsfulla. Den tredje punkten fördömer Dalai Lama för att han ägnar sig åt internationell opinionsbildning för Tibet och uppmanar honom att sluta med sabotage och anti-kinesisk propaganda och slutligen den fjärde punkten är mer en trossats om att sabotage och infiltration inte kommer att lyckas men att dessa aktiviteter kommer att göra Dalai Lama mer isolerad gentemot de etniska grupperna (antagligen menar man tibetanerna).

Vi kommer att få vänja oss vid fortsatta kinesiska protester när Dalai Lama eller ledaren för uigurerna i exil, Rebiya Kadeer, träffar offentliga företrädare eller får annan uppmärksamhet i Väst. Det kostar mycket lite för den kinesiska regeringen att försöka isolera dessa exilgrupper och i takt med att Kinas inflytande växer kommer detta antagligen att lyckas i allt högre grad. Om USA tvekar att ta emot Dalai Lama då vet kineserna att de lyckats i sin propaganda. För de kinesisk-amerikanska förbindelserna är ekonomiska relationer, en eventuell försäljning av offensiva vapen till Taiwan eller möjligen Iran av mycket större betydelse än Dalai Lamas besök i Washington nästa torsdag. Det publiceras många kritiska artiklar om USA, se Politiken, i dagens Kina men det finns också en stor insikt att USA är den starkare parten. Kina testar gränserna. En indikation på att det inte är så allvarligt är att planeringen för president Hu Jintaos statsbesök i USA senare i år fortskrider som inget hade hänt.

Nya svenska mobilaffärer i Kazakstan och Uzbekistan

Svensk mobiltelefoni fortsätter växa i österled. Under senare år har framför allt Telia Sonera expanderat på marknaderna i det forna sovjetiska Centralasien och har idag bolag i Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Tele2 har varit framgångsrikt bland annat i Ryssland och tillkännagav sin första investering i Centralasien sent 2009.

I december 2009 meddelades att Tele2 köper 51 % av det kazakiska mobilföretaget Neo för drygt 900 miljoner kronor, se SvD. Neo är en mycket liten mobiloperatör med cirka 400 000 abonnenter. Marknaden i Kazakstan domineras av de två stora aktörerna K’cell som till 51 % ägs av Telia Sonera och Vimpelcom som är ryskägt. Båda företagen har ungefär sju miljoner abonnenter vardera. Tele2 planerar att inom ett år investera i Neos nät och kunna återlansera företaget under namnet Tele2 och presentera sig själv som utmanare till de två stora.

Flera analytiker har varit kritiska till såväl pris, för högt, som strategi, för riskabel, se Realtid. Kazakstan är visserligen det rikaste landet i Centralasien med en levnadsstandard som motsvarar Ryssland men landet har bara 16 miljoner invånare så det finns tydliga begränsningar för fortsatt marknadstillväxt. Affären tycks har dragit ut lite på tiden men det är inget ovanligt att byråkratins kvarnar inte mal så snabbt i ett centralstyrt land som Kazakstan.

Telia Sonera har varit verksamt i Uzbekistan sedan 2007 då företaget köpte det amerikanska företaget MCT Corps andel på 85 % i det uzbekiska mobilföretaget Coscom. Coscom hade hotats med indragen licens av den uzbekiska kontrollmyndigheten för telefoni. Den officiella förklaringen var för låga investeringar i nätet men de dåliga politiska relationerna mellan USA och Uzbekistan kan eventuellt ha spelat in. Köpeskillingen för MCT som också hade mobilföretag i Tadzjikistan och Afghanistan var ca 300 miljoner USD.

Genom investeringar i nätet och framgångsrik återlansering av företaget under namnet U’cell hade bolaget utvecklats till Uzbekistans näst största mobiloperatör med 4,8 miljoner abonnenter i januari 2010. Uzbekistan har en ung befolkning och ca 28 miljoner invånare med en levnadsstandard som ligger på knappt hälften av den ryska och med stora skillnader mellan stad och landsbygd. Det fasta telefonnätet är dåligt utbyggt i landet och mobiltelefonin fyller här en viktig lucka.

I januari 2008 meddelade Telia Sonera att de hade sålt 26 % av aktierna i Coscom till en uzbekisk partner för 320 miljoner kronor för att stärka företagets ställning och inflytande på den uzbekiska marknaden. Coscom fick sin 3G licens. I januari i år har Telia Sonera köpt tillbaka 20 % av aktierna från den uzbekiska partnern för 1550 miljoner kronor som alltså gör ett rejält klipp. I samband med denna försäljning har det utbrutit en debatt och Telia Sonera har fått utstå hård kritik från organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter. Men Telia Soneras VD, Lars Nyberg har påpekat att de följer lagar och regler och bidrar till ökade möjligheter till kommunikation för vanligt folk  i Uzbekistan, se DN.

Uzbekistan är en diktatur där makten är koncentrerad i president Islam Karimovs hand. Det förekommer omfattande förföljelse av oliktänkande och alla former av islam, speciellt islam utanför statlig kontroll, betraktas med den största misstänksamhet. Säkerhetsorganen använder regelmässigt tortyr för att tvinga fram bekännelser. Rättsystemet är korrupt och politiskt styrt. Allt detta var dock välkänt redan 2007 när Telia Sonera gick in i Uzbekistan så det ter sig lite märkligt att debatten bryter ut nu. Att ledande företrädare i Uzbekistan på ett eller annat sätt får del i utländsk affärsverksamhet är självklart i ett land som är rankat på plats 174 av 180 vad gäller korruption. Til syvende og sidst är det en fråga om man tror att kontakt är bättre än isolering och om man anser att statliga företag skall följa speciella regler i affärslivet.

Det skall bli intressant att följa Tele2:s strategi i Kazakstan och se om Telia Sonera får vara ifred i fortsättningen i Uzbekistan och vad den lokale parten får för de återstående 6 % som ännu inte sålts.

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade  Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Kazakstan och Kina – Energi och säkerhet grunden i relationen

Kazakstan (grönt) och Kina (orange) har en 170 mil lång landgräns

Kazakstan och Kina har under senare år ökat sina kontakter på det politiska men framför allt på det ekonomiska området. Handelsutbytet mellan länderna uppgick 2008 till drygt 15 miljarder USD och Kina är Kazakstans näst viktigaste handelspartner efter Ryssland. 2009 var ett speciellt intensivt år då en rad projekt inom energisektorn som pågått under lång tid började avkasta olja och gas för Kina och dollar för Kazakstan. På det politiska området besökte Kazakstans president Nursultan Nazarbajev (se blogg om Nazarbajev) Kina i april och Kinas president Hu Jintao Kazakstan i december. För Kina är relationen med Kazakstan ett sätt att öka landets energisäkerhet och trygga leveranser av andra viktiga råvaror. Man brukar skämtsamt säga att Kazakstan har 99 av det periodiska systemets 110 grundämnen och de tio sista behöver man inte.

Kazakstans viktigaste bilaterala relation är utan tvekan den med Ryssland där den nya tullunionen som trädde i kraft 1 januari 2010 troligen ytterligare kommer att stärka Rysslands position i Kazakstan. Som god tvåa kommer förhållandet till Kina. För Kazakstan finns flera fördelar att ha nära kontakter med Kina. Den största vinsten är större säkerhet för landets export av olja och gas. Kazakstan har sedan självständigheten varit helt beroende av de gamla sovjetiska olje- och gasledningarna via Ryssland. Ryssland har kunnat kräva fördelar i Kazakstan för ryska företag samt ta ut höga transitavgifter för kazakisk olja och gas. Under 2009 öppnades nya ledningar till Kina som bryter det ryska monopolet. Vad gäller övriga utrikesförhållanden är USA på tredje plats och EU kommer som avlägsen fyra. För betydelsen av ordförandeskapet i OSSE se tidigare inlägg.

Den nya oljeledningen, Kazakhstan – China oil pipeline (karta), som togs i bruk i juli 2009, mellan Kazakstan och Kina har byggts i tre faser och sträcker sig nu över 220 mil från Atyrau vid norra stranden av Kaspiska havet i Kazakstan till Alatau passet, även kallat den Dzungariska porten, på gränsen mellan Kazakstan och Kina. I Kina förs oljan vidare till Kinas största raffinaderi i Dushanzi i norra Xinjiang. I framtiden är det tänkt att huvudsakligen olja från de nya oljefälten i Kaspiska havet skall transporteras genom ledningen men även rysk olja från de sibiriska fälten fraktas i rören, och nu är det kazakernas tur att ställa hårda villkor för den ryska användningen av kazakiska pipelines.

Den andra länken mellan Centralasien och Kina är en 183 mil lång ny gasledning, Central Asia – China gas pipeline (karta),som går mellan Turkmenistan via Uzbekistan och Kazakstan till Xinjiang i Kina. Detta projekt har initierats och i hög grad medfinansierats av kineserna. Det är tyvärr också ett av de få lyckade samarbetsprojekten mellan de centralasiatiska länderna under året. Den 14 december vred ledarna för de fyra länderna som gasledningen passerar genom tilsammans på gaskranen i Saman Depe i Turkmenistan. Till att börja med kommer främst turkmensk gas gå i rören men Uzbekistan och Kazakstan överväger att använda ledningen för att sälja gas till Kina i framtiden.

Ett tredje energirelaterat samarbetsprojekt mellan Kazakstan och Kina gäller export av uran. Kina planerar att fram till 2020 ta i drift ytterligare c:a 30 kärnkraftsreaktorer och eftersom landet har små egna urantillgångar är det viktigt att säkerställa leveranser av uran och Kazakstan har mycket lägligt världens näst största uranfyndigheter. Kazakstan och Kina har nu inlett samarbete där kinesiska företag hjälper till att utveckla uranbrytningen i Kazakstan och kazakiska företag deltar i uppbyggnaden av kärnkraften i Kina. Banden blir allt starkare mellan länderna och det finns en rädsla i Kazakstan att Kina håller på att bli för inflytelserikt i landet.

Måttet tycktes vara rågat för vanliga kazaker när det började gå rykten att Kazakstan skulle hyra ut 1 miljon hektar jordbruksmark till Kina. Kineserna planerade att odla raps och sojabönor. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta logiskt då jordbrukssektorn i Kazakstan är underutvecklad och ineffektiv och landet har stora områden outnyttjad jordbruksmark. Samtidigt är Kazakstan en ny nation och jorden har en speciell emotionell betydelse för många kazaker. I en ovanligt välbesökt demonstration i Almaty protesterade över tusen personer mot planerna på att ”sälja” mark till Kina och landets ökade inflytande samt mot de sämre ekonomiska tiderna. Presidenten har senare retirerat något i frågan och påpekat att utlänningar inte kan köpa jordbruksmark i Kazakstan.

Kazakstan och Kina har båda varit med sedan starten 1996 i Shanghais samarbetsorganisation (SCO). Shanghaisamarbetet är en grupp länder bestående av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan som fullvärdiga medlemmar. Huvudsyftet med organisationen har främst varit säkerhetspolitiskt. Initiativet togs av Kina som ville förhindra att regimkritiska grupper i Xinjiang (se inlägg om den aktuella situationen) skulle kunna verka från länderna i Centralasien. De muslimska uigurerna är likt majoriteten av folken i Centralasien sunnimuslimer och talar ett turkspråk. Resultatet av samarbetet har blivit att uigurer utvisas från Centralasien till Kina om de bedriver politisk verksamhet riktad mot Kina. Syftet med organisationen har senare utvidgats till att gälla även kamp mot terrorrism, ekonomi, kommunikationer och utbildningsfrågor.

Sammantaget kan man konstatera att relationen mellan Kazakstan och Kina idag främst drivs av ekonomisk dynamik eftersom det för tillfället inte finns några säkerhetspolitiska trätoämnen mellan länderna. I takt med att nya olje- och gasledningar byggs eller gamla uppgraderas kommer de ekonomiska förbindelserna att fördjupas. Den enda faran synes vara om den kazakiska ledningen går för fort fram för folket i sin kinesiska charmoffensiv. Kina är också en viktig ekonomisk återförsäkring för Kazakstan om relationen till Ryssland skulle försämras. EU har hittills bara planer på oljeledningar och vägar från Kazakstan som inte går via Ryssland och så länge det är fallet har Kazakstan inget annat val än att vända blicken mot öster.

Ledarrotation i Dagestan

Idag utnämnde Dmitrij Medvedev Magomedsalam Magomedov till ny president för den nordkaukasiska republiken Dagestan. Det skedde efter flera veckors spekulationer och uppenbarligen diverse intriger och flagranta mutförsök (se tidigare inlägg). Magomedov inleder i en intervju med RIA Novosti med att betona hur viktigt det är att man nu försöker enas:

Det första och alla efterföljande steg (som Dagestans president) kommer att inriktas på att konsolidera samhället, att ena folket. Problemen kopplade till motstånd, intriger, konflikter, måste lämnas bakom oss.

Och sådana problem finns det gott om. Dagestan plågas tillsammans med Ingusjien och Tjetjenien av ständigt återkommande attacker mot framför allt poliser, soldater och makthavare. Senast i fredags sköts polischefen i huvudstaden Machatjkala ihjäl i sin bil under vad som blev ett även för norra Kaukasus ovanligt blodigt dygn. En ”enkel” förklaring till våldet i norra Kaukasus kan kanske låta så här: en kombination av kriminella element (som ofta hamnat utanför det traditionella klan- eller djamaat-samhället) lockas av en socialt egalitär islamism, som då radikaliseras militärt genom närvaron av dessa element och genom övervåld från lokala polisstyrkor och inrikestrupper skapas en våldsspiral. Till det kommer korruption inom maktstrukturerna och ren utomlegal ”affärsverksamhet”. Kreml brukar ofta ha en ännu enklare förklaring: ”wahhabism”.

Men Dagestan har ytterligare en komplikation som gör det unikt. Eftersom det är Rysslands mest etniskt komplexa region med 14 erkända etniciteter och ca 35 olika inhemska språk har man både under sovjettiden och under 1990-talet använt ett komplicerat system av kompensationsmekanismer och maktrotation för att undvika att det lilla landet drabbas av etniska konfliktsituationer. Därför är det också närmast obligatoriskt att Magomedov, som själv tillhör folkgruppen darginerna, kommer att utnämna en avar – Dagestans största folkgrupp – till premiärminister och en annan av de stora nationaliteterna till talman i parlamentet. Alla poster måste bytas samtidigt. Sedan Putin tillträdde och började ”stärka maktvertikalen”, alltså utöva hårdare kontroll över republikerna direkt från Kreml, har det här systemet urholkats och det är därför Medvedevs utnämning idag över huvud taget är möjlig (strängt taget är Medvedevs val fortfarande bara en ”rekommendation”). Problemet är inte bara att man riskerar att rubba maktbalansen utan också att legitimiteten försvagas.

På så sätt kan man säga att Magomedsalam (Magomedalijevitj) Magomedov är ett säkert kort. Han är nämligen son till Magomedali Magomedov, som styrde Dagestan ända från perestrojkatiden till 2006, då han fick lämna plats för Muchu Alijev, som även han suttit med i makttoppen sedan dess. Alijev har dock alltid betraktats som en teknokrat och han har varken lyckats få bukt med våldet eller infriat förhoppningar om bättre ekonomi och infrastruktur (vilket stora problem med vattenförsörjningen härom veckan visade).

Makten är alltså tillbaka i släkten. Man har spekulerat i om Medvedev efter att ha inrättat det Nordkaukasiska Federala Distriktet och valt outsidern Chloponin till guvernör, skulle fortsätta med en ny oväntad utnämning. Det blev i stället en försiktig kompromiss mellan fortsatt kontinuitet och förnyelse med ekonomiskt fokus. Varken Dagestans maktelit eller folket, som oftast brukar beväpna sig och visa sina protester genom att spärra av genomfartsvägar, hade nog accepterat annat än kontinuitet.

Magomedsalam har en ekonomiutbildning från Dagestans statliga universitet och arbetade i olika expertkommissioner fram till 2006, då han utsågs till ordförande i Folkförsamlingen (Narodnoe sobranie, Dagestans parlament). Han är också involverad i flera företagsprojekt i republiken. Han är medlem i Enade Ryssland. Givetvis.

Tåliga rosor, vissna tulpaner

Viktor Janukovytj ser ut att ta hem segern i Ukraina (DN, VG, Politiken, GP) men hur det än går är den ORANGEA REVOLUTIONEN idag historia. Kanske är det snarast passande om det slutar på samma sätt som det började i slutet av 2004 – med anklagelser om valfusk. Gårdagens kommentar från Janukovytj är talande (enligt SvD):

”Vi har haft nog med val. Idag tar vi det första steget för att komma över krisen.”

2003 paraderade man fortfarande under hammaren och skäran på självständighetsdagen i Kiev

Man introducerar inte en fungerande demokrati med val allena. De senaste årens trätor mellan president och premiärminister har lamslagit landet, sägs det, men det är också ett tecken på det demokratiska politiska systemets omognad att två individer har kunnat göra statsapparaten besluts- och regeringsofähig under långa perioder i flera år. Individer stödda av nätverk och intressegrupper, men ofta bara med ett önsketänkande om att folkets åsikter sammanfaller med de egna. Viktor Jusjtjenkos förhoppningar om NATO-medlemskap har inte delats av folket på länge; Jan Blomgren i SvD brukar kalla Julija Tymosjenko för ”dynamisk” när hon byter fot och avger nya vallöften, men långsiktigt är det knappast den typen av politiker folket vill ha. Ekonomin kan dessutom efter en kombination av handelsförlamning i ekonomisk lagstiftning, kompromisser med inhemska affärsintressen, dyra löften till väljarkåren, västlig misstro med uteblivna investeringar, därtill iskalla relationer med avgörande handelspartnern Ryssland, nu närmast betraktas som en katastrof.

Risken är uppenbar att en dåligt fungerande demokrati misskrediterar demokratin som koncept. ”Är Ukraina en demokrati?” frågade IFES folket årligen i en undersökning. Sedan 2005 har har andelen som tycker det halverats.

En direkt anledning till det som kom att heta TULPANREVOLUTIONEN våren 2005 i Kirgizistan var också anklagelser om valfusk, i det fallet i parlamentsvalet. Men de viktigaste bakomliggande orsakerna var korruptionen och det ekonomiska läget. Kirgizistan hade utlandsskulder på 2,5 miljarder dollar och ekonomin under president Askar Akajev hade blivit kraftigt beroende av inflöden från kirgiziska gästarbetare i framför allt Ryssland. Samtidigt stod Akajevs egna barn bland dem som gynnats av valet och man misstänkte att landet höll på att utvecklas till en arvsrepublik. Efter att tiotusentals demonstranter samlats i huvudstaden och i landets södra delar tvingades Akajev fly till Moskva (där han nu har anställning som matematikprofessor) och Kurmanbek Bakijev blev tillförordnad president. Tulpanrevolutionen sågs av många i Väst – inte minst delar av Bush-administrationen i USA – som det efterlängtade första steget mot en demokratisk utveckling i Centralasien.

Men ganska snart stod det klart att Bakijev, som tidigare varit premiärminister, men kommit på kant med Akajev, snarast var bättre på dennes metoder. Han neutraliserade snabbt sin viktigaste opponent genom att lova denne premiärministerposten och valdes till president med 89% av rösterna. Sedan drev han igenom en folkomröstning som möjliggjorde en konstitutionsändring för att stärka presidentmakten. Det skulle inte dröja länge förrän demonstranterna åter var ute på gatorna, men Bakijev hade stärkt sin position och hade inga planer på att låta folket komma till tals ännu en gång. Enligt Freedom House:

”President Bakiyev has become infamous for even greater levels of corruption, authoritarianism and ineffective policies than his predecessor.”

Det har på sistone förekommit flera rapporter om ökat våld mot journalister och ökat tryck på media – ett område där Kirgizistan tidigare varit relativt fritt jämfört med sina grannar. Och hur har det gått med korruptionen? 2004 låg Kirgizistan illa till på Transparency Internationals korruptionsranking med bara 2,2 poäng av 10 möjliga – 122:a plats i världen. I den senaste undersökningen (se också här) hade man halkat till plats 162 med 1,9 poäng. Vad gäller ekonomin räknar man idag (2009) med att bidragen från gästarbetare motsvarar 27% av BNP – samma nivåer eller till och med något högre än före ”revolutionen”.

Ifjol återvaldes Bakijev till presidentposten med 78% marginal – men efter att oberoende valbevakare rapporterat om massiva oegentligheter och den främste utmanaren hoppat av valet. Tulpanrevolutionen är definitivt förbi och dess ledare har infört en reaktionspolitik mot det som möjliggjorde hans egen väg till makten.

Men det var ju i Georgien allt började – det vill säga det som i Väst stjärnögt kom att betraktas som en våg av fredligt och demokratiskt folkuppror i det forna Sovjet, rentav en naturlig fortsättning på järnridåns fall, och i Ryssland med alltmer paranoia som ett hot mot landets intressen. Och på sätt och vis var ROSENREVOLUTIONEN verkligen en föregångare till det som hände i Ukraina och Kirgizistan (Jusjtjenko hälsade sina anhängare med ros i handen). Även då, senhösten 2003, rörde det sig om ett falsifierat parlamentsval. När Eduard Sjevardnadze öppnade det nyvalda parlementet blev protesterna snart så kraftiga att han tvingades införa undantagstillstånd. När armén inte längre lydde honom och han tvingades avgå (under medling av ryske utrikesministern Ivanov) var det kanske hundra tusen som firade på Tbilisis gator och den unge, västutbildade Micheil Saakasjvili valdes till president med 96% av rösterna, en siffra som få hade invändningar mot vid den tiden.

Några av många flaggstänger i Georgien 2004. Tsvetitschoveli-katedralen i Mtscheta

Det blev också verkligen förändringar. Man bytte ut landets flagga, började rusta upp Tbilisi och rensa bort spår av sovjeteran som hade konserverats under Sjevardnadzes sista år. I princip hela ledarskiktet byttes ut mot ett ungt garde, ofta utbildade i USA och Europa.  Praktiskt hade man dock stora problem att tampas med och man gjorde en genuin och mycket snabb ansats att tackla korruptionen, driva på ekonomisk liberalisering och bygga upp olika eftersatta institutioner – en taktik som gör att epitetet revolution inte känns som en alltför stor överdrift.

Det är också ganska otvetydigt att det har gett resultat på många håll, till exempel i poliskåren och utbildningssystemen, som förr var notoriskt korrupta. Om vi betraktar samma korruptionsindex igen kan vi se en ökning från 1,8 år 2003 (klart sämre än Kirgizistan till exempel) till 4,1 i fjol eller plats 66 i hela världen – ett verkligt imponerande resultat givet att man accepterar TI:s mätmetoder. På Världsbankens ”doing business”-ranking är Georgien i år på plats 11, strax efter Danmark och Norge, men före Finland och Sverige. Det har förstås också lett till att de utländska investeringarna har ökat och i kombination med omfattande privatiseringar ökade BNP med i genomsnitt 10% årligen mellan 2004 och 2008.

Men det har hela tiden funnits två andra centrala komponenter i Rosenrevolutionen. Den viktigaste är den nationella integriteten. Saakasjvili ärvde ett land utan de facto kontroll över tre landsändar och han har flera gånger själv erkänt hur återintegrationen av hela landet är ett mål som för honom överskuggar allt annat. Den första republiken, Adzjarien, lyckades han efter några månader svepa med i den nya andan och dess potentat, Aslan Abasjidze, fick fly till Moskva. Men med Abchazien och Sydossetien var det annorlunda och det tog ett tag innan man insåg det. En del skulle nog hävda att man fortfarande inte riktigt insett det och det har delvis att göra med den andra faktorn: en till förblindelse övertygad västorientering.

Kriget 2008, då Georgien förlorade militärt mot Ryssland och i praktiken även chansen till återintegration av Sydossetien och Abchazien, åtminstone för lång tid framöver, har av många kommit att ses som slutet på Saakasjvilis era. Inte minst är det sant i vissa kretsar inom landet, framför allt den urbana medelklassen, som i fjol åter tog till gatuprotester i månader (se tidigare inlägg) för att få bort honom från makten. Det är inte bara kriget man är missnöjd med utan vad man upplever som en ökad maktfullkomlighet – presidentmakten stärktes också tidigt under revolutionen på bekostnad av balanserande maktfaktorer. Det har sedan hjälpt till att skapa dagens splittrade opposition i kombination med ett ökande statligt grepp om media, trots att man i ord bekänner sig till pressfrihet. Kriget – liksom frånvaron av beslut att ge Georgien några utsikter till medlemskap i NATO och EU – bevisade också att stödet i Väst inte motsvarade förväntningarna i Tbilisi.

Det är något både Ukraina och Georgien har fått erfara. Därför är det nog nu också oundvikligt med en mer pragmatisk attityd gentemot omvärlden – och i praktiken innebär det att Rysslands åsikter inte längre kan ignoreras. Polariseringen gentemot Ryssland kan sägas ha varit en av de viktigare konsekvenserna av ”blomsterrevolutionerna” och även om en hel del av de inrikespolitiska förhoppningarna har infriats – framför allt i Georgien – är dagens läge en stor besvikelse för dem som hoppades kunna bryta sig ur Rysslands ”intressesfär”.

Men en annan dyster effekt av de här händelserna är att de ofta har kommit att användas som argument för att hålla sig ifrån demokratiska experiment och ekonomisk liberalisering. Inte minst är det fallet i Ryssland, där man t ex ofta utmålar det ukrainska kaoset som ett avskräckande exempel och förespråkar sin ”kontrollerade demokrati”, och i de centralasiatiska länderna, där samtliga regimer – alltså även Kirgizistan – rört sig mot än mer auktoritära regimer.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/ny-viktor-vid-makten-i-ukraina-1.1040952

Xinjiang – fortsatt hårt klimat efter upploppen 2009

Karta över Xinjiang

I början på juli 2009 skakades Xinjiang i nordvästra Kina av omfattande etniska upplopp mellan hankineser (etniska kineser) och uigurer (turkiska muslimer) i områdets huvudstad, Ürümqi. I samband med upploppen införde kinesiska myndigheter en lång rad restriktioner för Internet och mobiltelefoni. Dessa restriktioner har börjat lyftas under 2010. På andra områden är klimatet fortsatt hårt och speciellt omständigheter i samband med rättegångar och återvändande av flyktingar inger oro.

Den tändande gnistan kring upploppen i Xinjiang i juli 2009 anses vara att två uiguriska män slogs ihjäl i södra Kina efter ett rykte att de ofredat kinesiska kvinnor. Detta rykte visade sig vara falskt. Uigurerna i Ürümqi samlades till en protest som urartade när kinesiska myndigheter försökte bryta upp demonstrationen. Slutresultatet blev omfattande kravaller där 197 personer skall ha dödats och över 1700 skadats. De flesta av de omkomna var hankineser. Kinesiska myndigheter har anklagat utländska element, däribland Rebiya Kadeer, för att ligga bakom upploppen. Något som Kadeer, ordförande i den Uiguriska världskongressen (WUC), bestämt avvisat. Till skillnad från protesterna i Lhasa i Tibet 2008 tillät myndigheterna utländska media att bevaka oroligheterna i Ürümqi i Xinjiang 2009.

I samband med oroligheterna stängde de kinesiska myndigheterna i Xinjiang av Internet, mobiltelefoni och fasta telefoner till utlandet. Det var först i januari i år som myndigheterna sakta började återställa Internet och mobiltelefoni men med stora restriktioner. Det är endast ett trettiotal kinesiska webbsajter som fungerar och även där är innehållet begränsat. Det går till exempel inte att logga in och kommentera inlägg i normal omfattning. Det går i februari 2010 att skicka SMS igen inom Kina men inte utomlands och antalet SMS är begränsat till 20 stycken per dag. SMS-trafiken övervakas också mycket noga och den som sänder meddelanden som kan antas orsaka ryktesspridning stoppas.

Roten till konflikten finns i motsättningen mellan den ursprungliga befolkningen i södra Xinjiang, uigurerna, och de inflyttade hankineserna. Uigurerna är muslimer och talar uiguriska som är ett turkspråk närmast släkt med uzbekiska men även på längre håll med turkiska i Turkiet. Uigurerna utgör idag 45 % av befolkningen i Xinjiang. Deras andel av befolkningen har, trots höga födelsetal stadigt minskat sedan 1949 när Xinjiang åter införlivades med Kina. Uigurerna är muslimer och många upplever restriktionerna mot islam som diskriminerande. Det finns också ett missnöje med uiguriska språkets försvagade ställning inom skolväsendet och kinesernas allt större etniska och ekonomiska dominans i Xinjiang. Hankineserna utgör idag 41 % av befolkningen.

Den hårda tonen från myndigheterna fortsätter trots att sju månader gått sedan oroligheterna. Den uiguriske borgmästaren i Ürümqi, Jerla Isamudin, har utlovat en fortsatt kampanj mot ”de tre krafterna” terrorism, separatism och extremism i Xinjiang. Samtidigt har den kinesiska regeringen tillkännagivit en plan där 5000 nya polismän till specialstyrkorna skall rekryteras för att förhindra att nya upplopp bryter ut och stärka kontrollen och övervakningen i området. Den ökade kontrollen gäller i hög grad Internet och mobiltelefoni som pekats ut i samband med ”de allvarliga händelserna i juli 2009″. De nya rekryterna kommer att lyda under den regionala säkerhetsbyrån.

Samtidigt pågår det juridiska efterspelet till upploppen i juli 2009. Vad som inger oro är inte att brottslingar ställs inför rätta utan hur detta sker. Rättegångarna hålls bakom stängda dörrar där anhöriga inte tillåts närvara och anklagelser har förekommit att anklagade inte fått tillgång till advokat eller juridiskt biträde. Domarna är ofta mycket hårda där dödsstraff inte är ovanligt. Till februari 2010 har 26 personer dömts till döden, se SvD och DN. Dödsstraff måste numera överprövas av Högsta Domstolen i Beijing men det har inte lett till någon minskning av användningen. Uiguriska flyktingar har sänts tillbaka från Kambodja och Burma (Myanmar) i december och januari för att sedan försvinna efter ankomsten till Kina trots upprepade internationella förfrågningar. Händelser av det här slaget leder dessvärre till ökad ryktesspridning och fördjupade klyftor mellan uigurer och hankineser.

Uigurerna har i motsats till tibetanerna haft svårt att nå ut i internationella media om sin syn på situationen i Xinjiang eller Östturkestan som de föredrar att kalla området. På senare år har denna situation förbättrats. Det skedde när Rebiya Kadeer släpptes ur kinesiskt fängelse och valdes till ordförande för den Uiguriska världskongressen. Hon har skrivit en bok om sitt händelserika liv, läs recensionen. Hon har också besökt Sverige flera gånger, läs om det senaste besöket.

En artikel om hur Internet får allt större betydelse för säkerhetsorganens arbete i Kina finns i VG.

Norge öppnar ambassad i Kazakstan

Karta över Kazakstan

Fredagen den 5 februari 2010 öppnade Norge sin nya ambassad i Kazakstans huvudstad Astana. Kazakstan är ett glest befolkat jätteland i hjärtat av Asien. Kazakstans yta på 2,5 miljoner kvadratkilometer är dubbelt så stor som de fem nordiska länderna tillsammans. Landet har en befolkning på drygt 16 miljoner invånare. De viktigaste folkgrupperna är kazaker 63 % och ryssar 24 % och de viktigaste språken är kazakiska och ryska. Ryska är fortfarande det viktigaste språket i affärslivet. Befolkningen har en levnadsstandard som ungefär motsvarar Ryssland och ekonomin har växt med ca 10 % per år under senare år. Kazakstan blev självständigt från Sovjetunionen 1991 och har successivt fått allt större strategisk betydelse på grund av sina stora energitillgångar. Kazakstan styrs sedan självständigheten av president Nursultan Nazarbajev, se blogginlägg om familjen Nazarbajev.

Norges ambassad i Astana invigdes av kronprins Haakon Magnus. Kronprinsen uttryckte förhoppningar om ett ökat samarbete mellan Norge och Kazakstan på energiområdet och ett stärkande av förbindelserna ekonomiskt och politiskt. I ett land som Kazakstan är en diplomatisk närvaro viktig. Det kan vara en stor tillgång för att öka handeln mellan länderna. Betydelsen av en närvaro på plats har också Finland insett som öppnade sin ambassad i Astana i oktober 2009. I en anda av nordiskt samarbete flyttar Norge och Finland in en gemensam byggnad i Astana. Sverige har en ambassadör för Centralasien som dock är stationerad i Stockholm. I Danmark är det ambassaden i Moskva som tar hand om området. Till det forna sovjetiska Centralasien räknas förutom Kazakstan även Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. Regionen har sammanlagt drygt 60 miljoner invånare.

Inför öppnandet av Finlands ambassad i Kazakstan gjorde Handelshögskolan i Helsingfors en undersökning av de finländska företagen som är verksamma i landet. Det samlade intrycket var att Kazakstan var en intressant marknad men med ett stort problem; korruption. Vissa beskrev det som det värsta de varit med om och uttryckte frustration över inspektioner som kan stoppa upp verksamheten under lång tid om man inte betalar. För att hålla ordning på alla officiella dokument använde sig många finska företag av lokala agenter för att sköta pappersarbetet. Ett annat stort problem var att ändra de lokalanställdas attityd till arbetet som i vissa fall beskrevs som sovjetisk. En viktig uppgift för den nya finska ambassaden blir att ge hjälp och stöd åt finska företag i landet.

Maktskiften för dörren i ryska Kaukasus?

I slutet av januari tillkännagav Mintimer Sjajmijev, president för republiken Tatarstan i centrala Ryssland, att han kommer att kliva av från posten när hans mandatperiod går ut inom kort. Han har stått vid rodret sedan 1991 och startade sin karriär i kommunistpartiet redan 1967. Han lyckades under Jeltsineran manövrera fram det mest långtgående självstyret – i praktiken ett bilateralt avtal mellan Tatarstan och Moskva – av alla Rysslands federationssubjekt (territoriella enheter) för Tatarstan, men när Putin stärkte centralregeringens kontroll på bekostnad av federationssubjekten gick han med i dennes parti Enade Ryssland och behöll makten. Avgången sker nu genom en ganska genomskinlig överenskommelse med Kreml att hans handplockade efterträdare skall komma att ta över.

Men det  spekuleras ganska flitigt i media om att flera potentater från Jeltsineran som suttit på övertid är på väg ut (namn som nämns är Tatarstans grannrepublik Basjkortostans president Murtaza Rachimov och Moskvas egensinnige borgmästare Jurij Luzjkov).

I DAGESTAN verkar det i alla fall snart kunna vara dags. Sjuttioårige president Muchu Alijev har varit president sedan 2006, men har suttit med i republikens makttopp ända sedan perestrojkaeran. Hans första period går snart ut och maktspelet och spekulationerna är sedan ett par månader i full gång. Medvedev fick i slutet av förra året en lista på fem kandidater av sina lokala partikamrater och vissa antar att han inte vill se Alijev omvald.

Dagestan är Rysslands etniskt mest komplexa område, där ingen etnisk grupp har majoritet. Det skiljer sig på så sätt från de andra nordkaukasiska republikerna och hela styrelseskicket byggdes på 1990-talet upp på ett intrikat system av kompensationsmodeller och rotation mellan de största etniska grupperna på de högsta posterna (mer om det snart här på forumet). Även om det systemet har urholkats i och med att Putin införde hårdare direktstyre och Rysslands president numera i praktiken utser sin dagestanska motsvarighet är de etniska övervägandena fortfarande av största betydelse. Alijev tillhör den största gruppen, avarerna, liksom tre av de övriga kandidaterna på listan, medan den femte, Magomedsalam Magomedov, tillhör den näst största gruppen darginerna. Den sistnämnde är också son till Magomedali Magomedov, som styrde republiken från Rysslands självständighet till 2006. Hans ”frivilliga” avgång efter ett möte i Kreml gav också utrymme för spekulation och att hans son nu är aktuell för högsta makten belyser en annan extremt viktig aspekt av dagestansk politik, personliga nätverk. Utan dessa kommer man ingenstans och det är därför troligt att de senaste dagarnas mutor och kohandel kommer att vara avgörande för slutresultatet.

Men man måste också se avvaktan i ljuset av Medvedevs försök till nya grepp i Norra Kaukasus. När han gav Aleksandr Chloponin ansvar för det nybildade Nordkaukasiska Federala Distriktet (se tidigare inlägg) och Putin uppmanade lokala ledare att rätta in sig i ledet är det en signal om att man åtminstone ser behovet av en nyorientering. I vilken riktning är dock ännu inte klart. Medvedev verkar inställd på att förbättra ekonomin, vilket man kan se som en nödvändig men inte tillräcklig strategi – idag är samtliga nordkaukasiska republikers ekonomier helt beroende av bidrag från Moskva. Taktiken har prövats förr och gett kortsiktiga resultat, men utan lokal legitimitet är nog Kremls nya ansatser lika dömda på lång sikt som de senaste 150 årens försök.

INGUSJIEN är för närvarande ett av Rysslands största problem med skriande arbetslöshet och en eskalerande våldsspiral mellan olika banditgäng, en växande militant islamiströrelse och okontrollerat våld utövat av federala inrikestrupper och lokal polis. Läget blev bara värre under de senaste åren under den inkompetente Murat Ziazikov, utsedd av Putin. Att Medvedev valde Junus-bek Jevkurov till hans efterträdare i oktober 2008 (se också tidigare inlägg) är ett tecken på nya prioriteringar både vad gäller ekonomi och ledarstil. Jevkurov har bland annat försökt engagera sig personligen både vad gäller polisens maktmissbruk och motstånd från diverse militanta grupper. Men även om strategin är ett verkligt innovativt trendbrott möter den också stort motstånd från etablerade nätverk. De konkreta resultaten i form av ökad säkerhet låter vänta på sig och Jevkurov var i fjol själv mycket nära att dödas i ett attentat.

Men det verkar som om hans insatser fortfarande har stöd i Moskva – fast däremot inte av grannrepubliken TJETJENIENs härskare Ramzan Kadyrov, som anser sig ha hittat rätt metod att genom en kombination av moskvafinansierad ekonomisk uppbyggnad och våldshot pacificera sin republik. Ingusjiska antydningar om att tjetjenerna historiskt har legat bakom ökat våld i Ingusjien (vi måste komma ihåg att ingusjerna, trots att de talar nästan samma språk, aldrig officiellt stödde den tjetjenska frihetskampen), anklagelser från Kadyrov om dåligt säkerhetssamarbete och olösta gränstvister förstärker intrycken av konfrontation. Den är inte alldeles långsökt att dra slutsatser om maktspelet i Kreml via sprickan mellan den obrottsligt Putin-lojale Kadyrov och Medvedevs man i Ingusjien.

Men det finns andra tecken på sistone som talar för att Kadyrovs stöd i Moskva kan vara i gungning. Det uppseendeväckande uttalandet från Putin efter Chloponins utnämning att underlätta för organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter är svårt att inte se som kritik mot Kadyrov. Han har tidigare visat öppet förakt för organisationer som arbetar i Tjetjenien, bland annat för den mördade Natalja Estemirova som arbetade för den ansedda ryska organisationen Memorial. Han har på sistone lanserat den smått otroliga anklagelsen att hennes ouppklarade mord iscensattes av Boris Berezovskij, oligarken som gick i exil efter Putins makttillträde. Det senaste i den vägen är att man försöker åtala ledaren för Moscow Helsinki Group, Ljudmila Aleksejeva, för förtal mot Kadyrov.

Det har också en tid funnits en diskrepans mellan Kremls och Kadyrovs syn på säkerhetssituationen, där den senare alltid hävdat att bara en handfull snart utrotade rebeller återstår, medan Moskva hävdar att det rör sig om flera hundra. Fortsatta attacker som den under natten till idag, då minst sex rebeller och fem soldater verkar ha dödats i bergen söder om Groznyj, är graverande för Kadyrov, eftersom säkerheten är hans starkaste kort.

Men Ramzan Kadyrovs starka position i republiken kan också spela in. Dels har hans kompromisslöshet mot oliktänkande gett honom ett starkt lokalt stöd inom den tjetjenska makteliten – men också bland delar av befolkningen som kan kontrastera dagens relativa välstånd mot krigsårens kaos och vanmakt. Det är en egenskap som är mycket svår att ersätta, särskilt av någon som utses uppifrån. Men hans maktaspirationer kan också ses som ett hot i Moskva. Helst vill han se direktrapporering till Kreml – något som blir svårare i och med det nya federala distriktet – och full auktoritet på tjetjenskt område (hans ljumma kommentarer i samband med Ingusjien och efter Chloponins utnämning kan också tyda på att han har större ambitioner). Det är nog inget Moskva önskar. Kadyrovklanen stred initialt mot Moskva och bytte sida först vid Andra Tjetjenienkrigets utbrott 1999. Det kan hända igen.

Kina + USA = Dalai Lama, Taiwan, Yuan, Iran och Google

De senaste veckorna har vi fått ett antal rapporter om ett höjt tonläge mellan Kina och USA, se DN, Politiken och VG. Det vi ser är bara början på detta sekels viktigaste bilaterala relation. Kinas större ekonomiska och politiska betydelse innebär att de båda länderna kommer i kontakt med varandra allt oftare. Kina är en kommunistisk diktatur och USA en demokrati med en stark presidentmakt. Självklart ser de på saker och ting med olika glasögon. Det finns bara anledning till oro om meningsutbytet skulle gå över styr.

Dalai Lamas besök i USA och hans möte med USA:s president Barack Obama har kraftigt fördömts av Kina och USA har å sin sida starkt försvarat mötet, se SvD och HD. Kina upplever all kontakt med Dalai Lama som en inblandning i landets inre angelägenheter och försöker konsekvent hindra alla kontakter mellan Dalai Lama och utländska regeringar. Detta är ett känt mönster och det finns ingen anledning till oro. Obama måste också börja visa sig kraftfull och att ta emot Dalai Lama i Vita Huset är ett ganska lätt sätt att få inrikespolitiska pluspoäng.

Enligt en lag från 1979 är USA förpliktigat att hjälpa till med försvaret av Taiwan och försäljning av defensiva vapen är en del i detta. Faktum är att taiwaneserna antagligen är ganska besvikna att de bara fått köpa två minsvepare, drygt hundra Patriotmissiler och 60 helikoptrar för lite drygt sex miljarder dollar. Det Taiwan verkligen vill köpa är jaktflygplan och u-båtar men här har USA hittills sagt nej. Om USA skulle börja sälja offensiva vapen till Taiwan skulle situationen kunna utvecklas till något verkligt allvarligt. Idag kan Kina och USA stegen i tangon och håller meningsutbytet på rätt nivå. Även om kineserna naturligtvis officiellt uttrycker sin ilska. (Se till exempel DN, SvD och VG) Inställda militära kontakter någon tid är inget att bekymra sig för. Kinesiska sanktioner mot amerikanska företag blir ett problem först om de är omfattande och långvariga.

Den viktigaste relationen mellan länderna är utan tvekan den ekonomiska och det vi oftast hör talas om är det amerikanska handelsunderskottet till Kina som de två senaste åren uppgått till nästan 500 miljarder dollar. Amerikanerna anser att en viktig förklaring är den kinesiska valutan, yuan, som enligt USA är undervärderad och bör skrivas upp. En annan sida av samma mynt är att kineserna köpt kanske 1000 miljarder dollar i amerikanska statspapper och hjälpt till att finansiera den amerikanska köpfesten, ofta just av kinesiska varor. Det viktiga här är att den ekonomiska relationen är så central för båda parter att de inte kan tillåta att den skadas på allvar. Lite retorik och en och annan dumpingtull, se tex VG, men inte ett stort handelskrig är min prognos.

Iran är en viktig leverantör av olja till Kina och kineserna har varit ovilliga under lång tid att införa sanktioner. Kineserna förespråkar förhandlingar med Iran och att Iran skall skicka kärnbränsle till väst för upparbetning, se tex VG. Under januari 2010 var Kina ordförande i FN:s säkerhetsråd och då hände som väntat inte mycket på sanktionsfronten. Frankrike tog över i februari och vi ser redan en betydligt högre aktivitet. USA måste försöka övertyga Kina om den långsiktiga risken för upprustning i Persiska viken om Iran får kärnvapen och risken för en israelisk attack mot iranska kärnanläggningar som skulle riskera att destabilisera hela regionen. Det kommer inte bli enkelt att få Kina med i båten.

Striden om kinesiska attacker mot e-postkonton hos Google är naturligtvis mycket olustig och yttrandefrihet och kamp för mänskliga rättigheter ses inte med blida ögon av regimen i Beijing. Jag kan dock inte låta bli att tänka tanken att Google kanske behövde lite draghjälp och gratisreklam. Google har ju nämligen sedan lång tid varit en del av ”den stora kinesiska brandmuren” tillsammans med Microsoft och Yahoo. I Kina går det inte så bra för Google där företaget är klar tvåa efter den lokala konkurrenten Baidu. Vad kan slå bättre i USA än att deklarera sin tro på yttrandefrihet och att hota lämna en lönande marknad. Men så kan det väl ändå inte vara? Nu skall även amerikanska myndigheter hjälpa Google att spana, se DN.

Sammantaget tror jag att vi får se mycket retorik och betydande friktion mellan Kina och USA i framtiden men båda parter kommer nog att akta sig för att trissa upp situationen så att den på allvar kan skada de bilaterala relationerna. De är helt enkelt för viktiga för att inte fungera.

Panchen Lama – religiös och politisk bricka i kampen om Tibets folk

I Beijing valdes onsdagen den 3 februari 2010 den nittonårige 11:e Panchen Lama, den näst viktigaste personen i tibetansk buddhism, till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Allt skedde under överinseende av Kinas kommunistiska parti. Den nuvarande officielle Panchen Lama har varit omstridd nästan ända sedan han föddes.

Tron på själens återfödelse från liv till liv spelar stor roll inom buddhismen. Inom tibetansk buddhism finns en särskild föreställning om att speciellt upplysta buddhistiska mästare kan använda sig av återfödelsen för att komma tillbaka i en annan mänsklig existens. Framträdandet av en återfödd kropp kallas tulku inom tibetansk budddhism. Kineserna använder ofta ordet huofo, levande buddha, men det bruket är ovanligt utanför Kina.

De två viktigaste tulku i Tibet är Dalai Lama och Panchen Lama. Linjen av Panchen Lama går tillbaka till 1400-talet. När en lama dör har tibetanerna traditionellt använt sig av olika sökprocesser och sätt för igenkänning för att hitta den kropp där tulkun tagit sin boning. Det normala har också varit att Dalai Lama godkänt den nye Panchen Lama och tvärtom. Det är också här striden börjar.

1989 dog den 10:e Panchen Lama och sökprocessen tog sin början på normalt sett i Tibet. En lämplig pojke hittades genom profetior och visioner och Dalai Lama själv utförde den slutgiltiga identifieringen. Han bekräftade i maj 1995 att den sexårige Gendun Choekyi Nyima var den 11:e reinkarnationen av Panchen Lama. Tre dagar senare försvann Gendun Choekyi Nyima och hans familj. Var han befinner sig idag är okänt.

Den politiska nyttan för Beijing att ha Panchen Lama på sin sida i Tibet när Dalai Lama är i landsflykt i Indien är uppenbar och i december 1995 installerades Gyaltsen Norbu, ofta kallad Erdini Qoigyijabu i kinesiska källor, som den nye Panchen Lama av den politiska makten i Beijing. Gyaltsen Norbu har utbildats i Beijing och endast ett fåtal gånger besökt Tibet. Exilregeringen under Dalai Lama och många tibetaner betraktar honom som Panchen Zunma, den falske Panchen.

Den 11:e Panchen Lama höll ett tal i samband med sitt val till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Han lovade bland annat att verka för en utveckling där tibetansk buddhism och socialism är förenliga och även bidra till nationell förening, etnisk samhörighet, spridandet av buddhistisk lära och världsfred, en tydlig slagsida till förmån för kinesisk politik.  Jia Qinglin, ledamot i politbyråns ständiga utskott, mötte senare de nyvalda ledamöterna.

Spelet om inflytandet över buddhismen i Tibet sker på många plan och att försöka ta kontrollen inifrån är en metod Problemet för det kinesiska kommunistpartiet är att Panchen Lama har mycket svårt att få någon auktoritet om han varken är erkänd av Dalai Lama eller tillåts verka i Tibet, av fruktan för att han skall fly till Indien. För att förhindra att en liknande situation skall uppstå när Dalai Lama dör har denne förklarat att hans tulku inte kommer att återfödas i Tibet om han inte själv har återvänt. Den politiska striden kring Panchen Lama lär fortsätta. Kommunistpartiets ambition att föra fram honom som ett alternativ till Dalai Lama är uppenbar.

Nursultan Nazarbajev av Kazakstan och de omöjliga svärsönerna

Kazakstans president Nursultan Nazarbajev (2009)

Nursultan Nazarbajev är Kazakstans president sedan landet utropade självständighet från Sovjetunionen 1991. Med en kombination av inrikespolitisk hårdhet och utrikespolitisk känslighet har Nazarbajev nått en oomstridd maktposition i landet för sig och sin familj. Här tillåts ingen opposition från någon – inte ens svärsöner.

Låt mig börja med Nursultan själv. Han föddes den 6 juli 1940 i Tjemolgan i sydöstra Kazakstan nära den kirgiziska gränsen och blev partimedlem 1969 och gjorde sedan snabb karriär i det sovjetiska kommunistpartiet och var 1984 – 1989 ordförande i det kazakiska ministerrådet (regeringen). Han var det kazakiska kommunistpartiets siste generalsekreterare 1989 – 1991 och lät sig 1990 väljas till Kazakstans förste president.

De första åren efter självständigheten förde Nazarbajev en försiktig utrikespolitik betingad av den stora ryska minoriteten i Kazakstan om c:a 35 % . Ryssarna var vid denna tidpunkt bara obetydligt färre än kazakerna som utgjorde 39 % av befolkningen. Denna balans har under de senaste åren svängt till en stabil kazakisk majoritet på grund av höga kazakiska födelsetal och stor rysk utflyttning under 1990-talet. Nazarbajev fick också internationellt beröm för sin avveckling av de kärnvapen som Kazakstan ärvt från Sovjetunionen.

Under senare år har Nazarbajev stärkt sin maktställning ytterligare. Konstitutionen från 1995 ger presidenten och den verkställande makten en mycket stark ställning. 2007 gjordes dessutom ett tillägg till konstitutionen som garanterar att Nursultan, men bara han, har rätt att ställa upp i så många presidentval han önskar. Det senaste presidentvalet i december 2005 kritiserades av Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE).

Kazakstan har efter några svåra år under 90-talet utvecklats till Centralasiens rikaste land med betydande olje- och gastillgångar samt stora fyndigheter av metaller. Nazarbajev har fått en mer framträdande internationell profil som under 2010 kröns med ordförandeskapet i OSSE. Utrikespolitiskt har relationerna med Ryssland prioriterats och Kazakstan ingår sedan årsskiftet i en tullunion med Ryssland och Vitryssland. Förhållandet till Kina har utvecklats mycket snabbt de senaste åren och Kina är idag Kazakstans näst viktigaste handelspartner efter Ryssland. Kina är också en stor köpare av olja och gas från Kazakstan och nya olje- och gasledningar från Kazakstan till Kina öppnades 2009. Kina gav också Kazakstan ett lån på 10 miljarder dollar när det ekonomiska läget och bankkrisen såg som mest hotfulla ut förra året.

Nursultan skulle kunna luta sig tillbaka i länstolen om det inte vore för döttrarnas män, de omöjliga svärsönerna. Nursultan Nazarbajev själv är gift med Sara Nazarbajeva (1941-) och de har tre döttrar; Dariga (1963-), Dinara (1967-) och Alija (1980-). Det började så bra när Alija 1998 gifte sig med Aidar Akajev, sonen till dåvarande presidenten i grannrepubliken, Askar Akajev. Det äktenskapet höll inte så länge men Alija är idag omgift med Danijar Khassenov.

Dariga var gift med Rakhat Alijev som tycktes på väg mot en spikrak karriär i Kazakstan när det plötsligt skar sig med svärfadern. Rakhat har anklagats för att försöka iscensätta en kupp. Han anklagades också för kidnappning och utpressning och begärdes utlämnad från Österrike där han var Kazakstans ambassadör. Rakhat Alijev dömdes i sin frånvaro till 40 års hårt straffarbete. Kanske som hämnd anklagade Alijev Nursultan Nazarbajev för att ha tagit emot mutor från amerikanska oljebolag. Mutor som förmedlats till Schweiziska bankkonton av den amerikanske affärsmannen James Giffen, det så kallade ”Kazakgate”.

Som om detta inte vore nog berättar VG och Eurasia att Dinaras man, Timur Kulibajev, som är förste vice ordförande i det statliga holdingbolaget Samruk-Kazyna och ordförande för det statliga järnvägsbolaget tycks vara inblandad i en korruptionsskandal. I ett brev publicerat i tre kazakiska tidningar har en landsflyktig bankman, Mukhtar Abljazov, anklagat Kulibajev för att ha tagit emot mutor från kinesiska oljebolag. Timur Kulibajev har nu gått till motattack och stämmer de tre tidningarna för förtal. Stackars Nursultan, det är ingen ordning på svärsönerna. Jakten på en efterträdare fortsätter.