Viktor Janukovytj ser ut att ta hem segern i Ukraina (DN, VG, Politiken, GP) men hur det än gÃ¥r är den ORANGEA REVOLUTIONEN idag historia. Kanske är det snarast passande om det slutar pÃ¥ samma sätt som det började i slutet av 2004 – med anklagelser om valfusk. GÃ¥rdagens kommentar frÃ¥n Janukovytj är talande (enligt SvD):
”Vi har haft nog med val. Idag tar vi det första steget för att komma över krisen.”
2003 paraderade man fortfarande under hammaren och skäran på självständighetsdagen i Kiev
Man introducerar inte en fungerande demokrati med val allena. De senaste Ã¥rens trätor mellan president och premiärminister har lamslagit landet, sägs det, men det är ocksÃ¥ ett tecken pÃ¥ det demokratiska politiska systemets omognad att tvÃ¥ individer har kunnat göra statsapparaten besluts- och regeringsofähig under lÃ¥nga perioder i flera Ã¥r. Individer stödda av nätverk och intressegrupper, men ofta bara med ett önsketänkande om att folkets Ã¥sikter sammanfaller med de egna. Viktor Jusjtjenkos förhoppningar om NATO-medlemskap har inte delats av folket pÃ¥ länge; Jan Blomgren i SvD brukar kalla Julija Tymosjenko för ”dynamisk” när hon byter fot och avger nya vallöften, men lÃ¥ngsiktigt är det knappast den typen av politiker folket vill ha. Ekonomin kan dessutom efter en kombination av handelsförlamning i ekonomisk lagstiftning, kompromisser med inhemska affärsintressen, dyra löften till väljarkÃ¥ren, västlig misstro med uteblivna investeringar, därtill iskalla relationer med avgörande handelspartnern Ryssland, nu närmast betraktas som en katastrof.
Risken är uppenbar att en dÃ¥ligt fungerande demokrati misskrediterar demokratin som koncept. ”Är Ukraina en demokrati?” frÃ¥gade IFES folket Ã¥rligen i en undersökning. Sedan 2005 har har andelen som tycker det halverats.
En direkt anledning till det som kom att heta TULPANREVOLUTIONEN vÃ¥ren 2005 i Kirgizistan var ocksÃ¥ anklagelser om valfusk, i det fallet i parlamentsvalet. Men de viktigaste bakomliggande orsakerna var korruptionen och det ekonomiska läget. Kirgizistan hade utlandsskulder pÃ¥ 2,5 miljarder dollar och ekonomin under president Askar Akajev hade blivit kraftigt beroende av inflöden frÃ¥n kirgiziska gästarbetare i framför allt Ryssland. Samtidigt stod Akajevs egna barn bland dem som gynnats av valet och man misstänkte att landet höll pÃ¥ att utvecklas till en arvsrepublik. Efter att tiotusentals demonstranter samlats i huvudstaden och i landets södra delar tvingades Akajev fly till Moskva (där han nu har anställning som matematikprofessor) och Kurmanbek Bakijev blev tillförordnad president. Tulpanrevolutionen sÃ¥gs av mÃ¥nga i Väst – inte minst delar av Bush-administrationen i USA – som det efterlängtade första steget mot en demokratisk utveckling i Centralasien.
Men ganska snart stod det klart att Bakijev, som tidigare varit premiärminister, men kommit på kant med Akajev, snarast var bättre på dennes metoder. Han neutraliserade snabbt sin viktigaste opponent genom att lova denne premiärministerposten och valdes till president med 89% av rösterna. Sedan drev han igenom en folkomröstning som möjliggjorde en konstitutionsändring för att stärka presidentmakten. Det skulle inte dröja länge förrän demonstranterna åter var ute på gatorna, men Bakijev hade stärkt sin position och hade inga planer på att låta folket komma till tals ännu en gång. Enligt Freedom House:
”President Bakiyev has become infamous for even greater levels of corruption, authoritarianism and ineffective policies than his predecessor.”
Det har pÃ¥ sistone förekommit flera rapporter om ökat vÃ¥ld mot journalister och ökat tryck pÃ¥ media – ett omrÃ¥de där Kirgizistan tidigare varit relativt fritt jämfört med sina grannar. Och hur har det gÃ¥tt med korruptionen? 2004 lÃ¥g Kirgizistan illa till pÃ¥ Transparency Internationals korruptionsranking med bara 2,2 poäng av 10 möjliga – 122:a plats i världen. I den senaste undersökningen (se ocksÃ¥ här) hade man halkat till plats 162 med 1,9 poäng. Vad gäller ekonomin räknar man idag (2009) med att bidragen frÃ¥n gästarbetare motsvarar 27% av BNP – samma nivÃ¥er eller till och med nÃ¥got högre än före ”revolutionen”.
Ifjol Ã¥tervaldes Bakijev till presidentposten med 78% marginal – men efter att oberoende valbevakare rapporterat om massiva oegentligheter och den främste utmanaren hoppat av valet. Tulpanrevolutionen är definitivt förbi och dess ledare har infört en reaktionspolitik mot det som möjliggjorde hans egen väg till makten.
Men det var ju i Georgien allt började – det vill säga det som i Väst stjärnögt kom att betraktas som en vÃ¥g av fredligt och demokratiskt folkuppror i det forna Sovjet, rentav en naturlig fortsättning pÃ¥ järnridÃ¥ns fall, och i Ryssland med alltmer paranoia som ett hot mot landets intressen. Och pÃ¥ sätt och vis var ROSENREVOLUTIONEN verkligen en föregÃ¥ngare till det som hände i Ukraina och Kirgizistan (Jusjtjenko hälsade sina anhängare med ros i handen). Även dÃ¥, senhösten 2003, rörde det sig om ett falsifierat parlamentsval. När Eduard Sjevardnadze öppnade det nyvalda parlementet blev protesterna snart sÃ¥ kraftiga att han tvingades införa undantagstillstÃ¥nd. När armén inte längre lydde honom och han tvingades avgÃ¥ (under medling av ryske utrikesministern Ivanov) var det kanske hundra tusen som firade pÃ¥ Tbilisis gator och den unge, västutbildade Micheil Saakasjvili valdes till president med 96% av rösterna, en siffra som fÃ¥ hade invändningar mot vid den tiden.
Några av många flaggstänger i Georgien 2004. Tsvetitschoveli-katedralen i Mtscheta
Det blev ocksÃ¥ verkligen förändringar. Man bytte ut landets flagga, började rusta upp Tbilisi och rensa bort spÃ¥r av sovjeteran som hade konserverats under Sjevardnadzes sista Ã¥r. I princip hela ledarskiktet byttes ut mot ett ungt garde, ofta utbildade i USA och Europa. Praktiskt hade man dock stora problem att tampas med och man gjorde en genuin och mycket snabb ansats att tackla korruptionen, driva pÃ¥ ekonomisk liberalisering och bygga upp olika eftersatta institutioner – en taktik som gör att epitetet revolution inte känns som en alltför stor överdrift.
Det är ocksÃ¥ ganska otvetydigt att det har gett resultat pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll, till exempel i poliskÃ¥ren och utbildningssystemen, som förr var notoriskt korrupta. Om vi betraktar samma korruptionsindex igen kan vi se en ökning frÃ¥n 1,8 Ã¥r 2003 (klart sämre än Kirgizistan till exempel) till 4,1 i fjol eller plats 66 i hela världen – ett verkligt imponerande resultat givet att man accepterar TI:s mätmetoder. PÃ¥ Världsbankens ”doing business”-ranking är Georgien i Ã¥r pÃ¥ plats 11, strax efter Danmark och Norge, men före Finland och Sverige. Det har förstÃ¥s ocksÃ¥ lett till att de utländska investeringarna har ökat och i kombination med omfattande privatiseringar ökade BNP med i genomsnitt 10% Ã¥rligen mellan 2004 och 2008.
Men det har hela tiden funnits två andra centrala komponenter i Rosenrevolutionen. Den viktigaste är den nationella integriteten. Saakasjvili ärvde ett land utan de facto kontroll över tre landsändar och han har flera gånger själv erkänt hur återintegrationen av hela landet är ett mål som för honom överskuggar allt annat. Den första republiken, Adzjarien, lyckades han efter några månader svepa med i den nya andan och dess potentat, Aslan Abasjidze, fick fly till Moskva. Men med Abchazien och Sydossetien var det annorlunda och det tog ett tag innan man insåg det. En del skulle nog hävda att man fortfarande inte riktigt insett det och det har delvis att göra med den andra faktorn: en till förblindelse övertygad västorientering.
Kriget 2008, dÃ¥ Georgien förlorade militärt mot Ryssland och i praktiken även chansen till Ã¥terintegration av Sydossetien och Abchazien, Ã¥tminstone för lÃ¥ng tid framöver, har av mÃ¥nga kommit att ses som slutet pÃ¥ Saakasjvilis era. Inte minst är det sant i vissa kretsar inom landet, framför allt den urbana medelklassen, som i fjol Ã¥ter tog till gatuprotester i mÃ¥nader (se tidigare inlägg) för att fÃ¥ bort honom frÃ¥n makten. Det är inte bara kriget man är missnöjd med utan vad man upplever som en ökad maktfullkomlighet – presidentmakten stärktes ocksÃ¥ tidigt under revolutionen pÃ¥ bekostnad av balanserande maktfaktorer. Det har sedan hjälpt till att skapa dagens splittrade opposition i kombination med ett ökande statligt grepp om media, trots att man i ord bekänner sig till pressfrihet. Kriget – liksom frÃ¥nvaron av beslut att ge Georgien nÃ¥gra utsikter till medlemskap i NATO och EU – bevisade ocksÃ¥ att stödet i Väst inte motsvarade förväntningarna i Tbilisi.
Det är nÃ¥got bÃ¥de Ukraina och Georgien har fÃ¥tt erfara. Därför är det nog nu ocksÃ¥ oundvikligt med en mer pragmatisk attityd gentemot omvärlden – och i praktiken innebär det att Rysslands Ã¥sikter inte längre kan ignoreras. Polariseringen gentemot Ryssland kan sägas ha varit en av de viktigare konsekvenserna av ”blomsterrevolutionerna” och även om en hel del av de inrikespolitiska förhoppningarna har infriats – framför allt i Georgien – är dagens läge en stor besvikelse för dem som hoppades kunna bryta sig ur Rysslands ”intressesfär”.
Men en annan dyster effekt av de här händelserna är att de ofta har kommit att användas som argument för att hÃ¥lla sig ifrÃ¥n demokratiska experiment och ekonomisk liberalisering. Inte minst är det fallet i Ryssland, där man t ex ofta utmÃ¥lar det ukrainska kaoset som ett avskräckande exempel och föresprÃ¥kar sin ”kontrollerade demokrati”, och i de centralasiatiska länderna, där samtliga regimer – alltsÃ¥ även Kirgizistan – rört sig mot än mer auktoritära regimer.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/ny-viktor-vid-makten-i-ukraina-1.1040952
