Nya svenska mobilaffärer i Kazakstan och Uzbekistan

Svensk mobiltelefoni fortsätter växa i österled. Under senare år har framför allt Telia Sonera expanderat på marknaderna i det forna sovjetiska Centralasien och har idag bolag i Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Tele2 har varit framgångsrikt bland annat i Ryssland och tillkännagav sin första investering i Centralasien sent 2009.

I december 2009 meddelades att Tele2 köper 51 % av det kazakiska mobilföretaget Neo för drygt 900 miljoner kronor, se SvD. Neo är en mycket liten mobiloperatör med cirka 400 000 abonnenter. Marknaden i Kazakstan domineras av de två stora aktörerna K’cell som till 51 % ägs av Telia Sonera och Vimpelcom som är ryskägt. Båda företagen har ungefär sju miljoner abonnenter vardera. Tele2 planerar att inom ett år investera i Neos nät och kunna återlansera företaget under namnet Tele2 och presentera sig själv som utmanare till de två stora.

Flera analytiker har varit kritiska till såväl pris, för högt, som strategi, för riskabel, se Realtid. Kazakstan är visserligen det rikaste landet i Centralasien med en levnadsstandard som motsvarar Ryssland men landet har bara 16 miljoner invånare så det finns tydliga begränsningar för fortsatt marknadstillväxt. Affären tycks har dragit ut lite på tiden men det är inget ovanligt att byråkratins kvarnar inte mal så snabbt i ett centralstyrt land som Kazakstan.

Telia Sonera har varit verksamt i Uzbekistan sedan 2007 då företaget köpte det amerikanska företaget MCT Corps andel på 85 % i det uzbekiska mobilföretaget Coscom. Coscom hade hotats med indragen licens av den uzbekiska kontrollmyndigheten för telefoni. Den officiella förklaringen var för låga investeringar i nätet men de dåliga politiska relationerna mellan USA och Uzbekistan kan eventuellt ha spelat in. Köpeskillingen för MCT som också hade mobilföretag i Tadzjikistan och Afghanistan var ca 300 miljoner USD.

Genom investeringar i nätet och framgÃ¥ngsrik Ã¥terlansering av företaget under namnet U’cell hade bolaget utvecklats till Uzbekistans näst största mobiloperatör med 4,8 miljoner abonnenter i januari 2010. Uzbekistan har en ung befolkning och ca 28 miljoner invÃ¥nare med en levnadsstandard som ligger pÃ¥ knappt hälften av den ryska och med stora skillnader mellan stad och landsbygd. Det fasta telefonnätet är dÃ¥ligt utbyggt i landet och mobiltelefonin fyller här en viktig lucka.

I januari 2008 meddelade Telia Sonera att de hade sålt 26 % av aktierna i Coscom till en uzbekisk partner för 320 miljoner kronor för att stärka företagets ställning och inflytande på den uzbekiska marknaden. Coscom fick sin 3G licens. I januari i år har Telia Sonera köpt tillbaka 20 % av aktierna från den uzbekiska partnern för 1550 miljoner kronor som alltså gör ett rejält klipp. I samband med denna försäljning har det utbrutit en debatt och Telia Sonera har fått utstå hård kritik från organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter. Men Telia Soneras VD, Lars Nyberg har påpekat att de följer lagar och regler och bidrar till ökade möjligheter till kommunikation för vanligt folk  i Uzbekistan, se DN.

Uzbekistan är en diktatur där makten är koncentrerad i president Islam Karimovs hand. Det förekommer omfattande förföljelse av oliktänkande och alla former av islam, speciellt islam utanför statlig kontroll, betraktas med den största misstänksamhet. Säkerhetsorganen använder regelmässigt tortyr för att tvinga fram bekännelser. Rättsystemet är korrupt och politiskt styrt. Allt detta var dock välkänt redan 2007 när Telia Sonera gick in i Uzbekistan så det ter sig lite märkligt att debatten bryter ut nu. Att ledande företrädare i Uzbekistan på ett eller annat sätt får del i utländsk affärsverksamhet är självklart i ett land som är rankat på plats 174 av 180 vad gäller korruption. Til syvende og sidst är det en fråga om man tror att kontakt är bättre än isolering och om man anser att statliga företag skall följa speciella regler i affärslivet.

Det skall bli intressant att följa Tele2:s strategi i Kazakstan och se om Telia Sonera får vara ifred i fortsättningen i Uzbekistan och vad den lokale parten får för de återstående 6 % som ännu inte sålts.

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade  Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför pÃ¥ initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har ocksÃ¥ initierat Ã¥terkommande projekt för att visa invÃ¥narna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka sÃ¥ren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.