Ny strategisk front eller personlig desperation? Ryska terrordåd ger många förlorare

Det är inte säkert att det framkommer klara bevis för vem som bär ansvaret för attackerna idag i Moskvas tunnelbana (DN, SvD, GP, Sydsvenskan). Den officiella versionen som kommer att presenteras efter händelserna brukar sällan i detalj redovisa sina bevis och det finns anledning att tro att politiska överväganden spelar in i slutsatserna. Att en rebellrörelse tar på sig attentatet är inte heller något säkert bevis, eftersom man kan se anledningar för de stridande att vilja höja sin profil, särskilt efter den senaste tidens bakslag för islamisterna i Kaukasus.

Se också kommentarer till likvideringen av de högt uppsatta islamisterna Anzor Astemirov och Said Burjatskij under de senaste veckorna.

Det har dessutom förekommit attentat i stort sett varje vecka de senaste månaderna mot myndigheterna i framför allt republikerna Ingusjien och Dagestan. Därtill kommer att antalet ”specialoperationer” mot rebellerna har ökat, som den i början av februari, då inte bara ett antal stridande utan även några lökplockande tjetjener som befann sig i närheten omkom (se Kalle Kniiviläs blogg).

Mot den bakgrunden kunde man spontant vänta sig två saker. Dels att ledningen för det Kaukasiska Emiratet, den islamiska virtuella staten i Nordkaukasus som utropades i Tjetjenienkrigens efterföljd, planerar hämndaktioner. Dels att ryssar i gemen borde ha känt på sig att något sådant här skulle kunna hända. Men det är inte självklart att något av det är sant.

Återigen rör det sig enligt de preliminära rapporterna om kvinnliga självmordsbombare. Första gången den typen av attentat inträffade i Moskva var 2003, då 15 personer på en utomhuskonsert föll offer för sprängladdningar funna hos två kvinnor. I Tjetjenien genomförde inte långt dessförinnan en kvinnlig självmordsbombare ett mordförsök på Achmad Kadyrov, den putintrogne nuvarande tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs far. Dessutom var flera av gisslantagarna kvinnor vid det traumatiska gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva 2002, då totalt ungefär 170 personer omkom, liksom vid gisslantagningen vid skolan i Beslan 2004 med långt över 300 offer, varav 155 barn.

Varför? Liksom hela den ”wahhabitiska” islamistiska vågen i Kaukasus är fenomenet ett resultat av krigen i Tjetjenien. Efter över ett decennium av strider var det tjetjenska samhället så i grunden raserat att en stor del av människorna förlorat inte bara flera närstående utan även möjligheter att råda över sin egen framtid. UNICEF uppskattar t ex att en tredjedel av barnen lider av posttraumatisk stress. Kvinnor utsattes inte sällan för våldtäkter under ”upprensningsaktioner” av ryska trupper. Det antas att två av kvinnorna under Dubrovkadramat var systrar som rövats från sina hem och utsatts för gruppvåldtäkt. En mycket stor andel har också förlorat man, bröder eller andra närstående och möjligheten till utkomst. Dessutom kan en våldtäkt i ett samhälle som det traditionellt tjetjenska ofta innebära utfrysning och att giftermål blir en omöjlighet.

Vem som än eventuellt tar på sig attentatet – om det till slut blir kaukasiska islamister kan det liksom efter bombningen av tåget Nevskij Express 2009 tänkas bli Doku Umarov, upprorets högste ledare och emiren av Kaukasiska Emiratet – säger det inte automatiskt särskilt mycket om strukturen i organisationen eller planeringen bakom dådet. I dagsläget ligger det i flera separatisters intresse att visa upp en enad front. Om det sedan visar sig vara två kvinnor som genom att ha blivit födda i norra Kaukasus’ kaos berövats sina chanser till ett verkligt liv, då är de hädanefter automatiskt frontsoldater i den heliga kampen.

Det sägs från flera håll att de här attackerna kom oväntat. En ung man sade till RIA Novosti att han efteråt gick igenom nyheterna från Kaukasus på nätet och blev förvånad över hur mycket våld som försiggår där, nästan varje dag. Man tittar bort, förtränger, och förvånas.

Två kvinnor med kaukasiskt utseende misshandlades snart efter händelserna i Moskva av några unga män, rapporterar Echo Moskvy. Polisen ingrep, men inga fördömanden av sådana handlingar har hörts. Irina Lagunina på RFE/RL rapporterade att myndigheterna hade gjort uttalanden om att genomföra en DNA-analys för att avgöra om förövarna verkligen kommer från Kaukasus, något som givetvis knappast är tekniskt rimligt. Men hon reflekterar över ett faktum som har blivit tydligt även efter tidigare terroraktioner. Media, som ju till stora delar återspeglar Kremls officiella hållning, förmedlar bilden av ”terror från Kaukasus” utan att skilja på extremister och fredliga invånare.

För allmänheten i Ryssland som inte söker aktivt ges mycket få chanser att avgöra hur brett stödet verkligen är i de kaukasiska republikerna eller bland kaukasierna i Moskva för den här typen av handlingar, än mindre den fulla bakgrunden till hur det kan komma sig att detta stöd ändå finns hos en del av befolkningen. ”De har alltid hatat oss”, som en man sade till nyhetsmedia just efter dådet.

Islam är Rysslands näst största religion med flera miljoner anhängare, tillsammans med ortodox kristendom, buddhism och judendom ansedd som en inhemsk religion. I stället för att ena folket mot extremism och övergrepp riskerar tragedier av det här slaget att splittra Rysslands folk än mer.

Kabardinska islamistledaren Anzor Astemirov bekräftas död

Ledaren för det islamistiska upproret i den nordkaukasiska republiken Kabardinien-Balkarien, Anzor Astemirov, dödades den 24 mars, vilket rapporterades under gårdagen av ryska militären via RIA Novosti. Sedan bekräftades det också av Islam Din, en sajt som står rebellerna nära.

Rörelsen Astemirov ledde kallas ofta Yarmuk Jamaat och är en lokal gren av det s k Kaukasiska Emiratet, en islamisk ”stat” som upprättades 2007 som en sorts parallell maktstruktur till det ryska styret, där sharialagstiftning skall vara giltig lag. Organisationen uppstod ur den militanta grenen av motståndet under Andra Tjetjenienkriget. I praktiken har dock emiratet ingen verklig kontroll över området, utan bedriver förutom islamiska värvningskampanjer olika typer av separatistisk och kriminell verksamhet under sin högste ledare Doku Umarov.

Astemirovs gren av rörelsen ansvarar för en vilayat (islamisk makt eller i det här fallet provins), som omfattar den ryska republiken Kabardinien-Balkarien, belägen väster om Nordossetien i Norra Kaukasus. Kabardinien-Balkarien har inte varit lika oroligt som andra republiker i ryska Kaukasus, som Ingusjien och Dagestan, varifrån attentat mot polis och makthavare rapporteras varje vecka. För några år sedan drabbades dock huvudstaden Naltjik av ett antal våldsdåd, som kopplas till Yarmuk Jamaat.

Det allvarligaste och mest spektakulära var en serie attacker 13-14 oktober 2005, då flera anläggningar tillhörande bland andra militären, säkerhetstjänsten FSB och inikesministeriet anfölls. Planen var uppenbarligen att ta över eller lamslå maktstrukturerna i republiken, men försöket misslyckades efter två dagars skottväxling. Det är oklart hur många som omkom i striderna, men det rör sig om åtskilliga tiotal människor, kanske över hundra, inklusive civilpersoner. Vilken roll Astemirov spelade är inte heller helt klart, även om han allmänt antas ha lett operationen (rebelledaren Sjamil Basajev tog sedan på sig det överordnade ansvaret).

Anzor Astemirov (även kallad Emir Sayfullah) föddes 1976 i den ukrainska industristaden Krementjuk, men han var av en framträdande kabardinsk släkt. Kabardinerna, som talar ett nordvästkaukasiskt språk, är ett av titulärfolken i republiken tillsammans med de turkspråkstalande balkarerna – i övrigt antas det att Yarmuk Jamaats medlemmar övervägande är balkarer. Astemirov blev en tongivande ideolog bland islamisterna och yttrade sig ofta om motivationen bakom heligt uppror. Han utsågs också till ledare för Kaukasiska Emiratets shariadomstol av Doku Umarov, som han för övrigt själv ansåg sig ha inspirerat till att utropa emiratet.

Kaukasiska Emiratet och dess militära anhang Kaukasiska Fronten är en relativt lös organisation och vad gäller Kabardinien-Balkarien har det på sistone varit relativt lugnt, vilket skulle tyda på att Astemirovs död inte förändrar så mycket i sak. Samtidigt har rebellrörelsen drabbats av flera bakslag på sistone, inte minst förlusten av den framträdande Said Burjatskij, som dödades under en militär specialoperation i Ingusjien. RFE/RL rapporterade dessutom för en vecka sedan om ett anonymt och obekräftat tips från en ”tjetjensk krigare” att Doku Umarov själv skulle ha dödats i en eldstrid i västra delen av republiken, där han har sin bas. I Tjetjenien har separatisterna länge varit trängda och om de ryska styrkornas insatser i grannrepublikerna nu ger någon form av resultat i form av vikande våld kan det hända att man i Kreml kan börja betrakta sin hårdföra taktik som lyckad.

Historien visar att det – till priset av stora insatser – har fungerat vid flera tillfällen tidigare, men också att motståndet kommer tillbaka i en eller annan form, ofta stärkt av nya oförrätter. Så länge man inte tydligare kommer fram till vilken roll Moskva och de lokala regeringarna skall spela i förhållande till lokala maktstrukturer och existerande traditionella normsystem kommer det att finnas utrymme för en enande separatism, i islamisk eller annan skepnad.

Chans till historiskt närmande rinner bort

Reaktionerna på Sveriges beslut att klassa massakrerna på armenier och andra kristna 1915 som folkmord har inte väntat på sig. Det har talats om en länge efterlängtad upprättelse för många tusen ättlingar i Sverige, om hur inrikespolitiska beslut har spelat in, hur Bildt skall förhålla sig till riksdagen, hur de svenska handelsrelationerna med Turkiet påverkas. I Turkiet fortsätter protesterna (SvD). Men vad innebär det egentligen för Turkiet och Armenien och för deras chanser till normala relationer, till öppna gränser och en direkt dialog?

Först en tillbakablick på några av de viktigaste reaktionerna från regionen.

I den armeniska diasporan är kommentarerna som väntat mycket positiva till gårdagens beslut. Armeniska riksförbundet i Sverige säger sig ha fått mängder av reaktioner, men hänvisar tillsvidare till forumet folkmordet1915.se. Den drivs av svensk-armeniska informationssajten armenica.org, som initierade ett upprop för att övertyga riksdagsledamöterna att rösta för motionen.

Den medeltida armeniska staden Ani på gränsen mellan Turkiet och Armenien, stängd sedan drygt 15 år

Från det officiella Armenien är dock tonen mer återhållsam. Armeniska parlamentets talman Hovik Abrahamian skickade en tackhälsning till kollegan i riksdagen Per Westerberg:

Genom att erkänna det armeniska folkmordet har ni bidragit till att förhindra liknande brott i framtiden… Genom sitt historiska beslut bidrar också Sveriges riksdag till fred och stabilitiet i Södra Kaukasus.

President Serzj Sargsian uttryckte dock i en intervju i le Figaro 11 mars (just innan Sveriges omröstning) hur stödet i Armenien för de protokoll för återupprättande av relationer mellan Armenien och Turkiet som nu ligger hos parlamenten för godkännande urholkas ju längre tiden går och andemeningen var att om Turkiet fortsatte länka dem till Karabach fanns inget som hindrar Armenien från att dra sig ur överenskommelsen. Däremot tonade han ner en aning det amerikanska beslutet i kongressens utrikesutskott förra veckan med inställningen att andra länders accepterande av folkmordet välkomnas, men att det är upp till respektive land.

Från Turkiet har reaktionen som kunde förväntas varit snabb och otvetydig. Suat Kiniklioğlu, vice ordförande i det regerande AK-partiet, kommenterade redan härom dagen apropå det amerikanska beslutet att det hade gjort det ”ännu svårare” att skriva under protokollen.

Det är nästan omöjligt. Speciellt efter [antagandet av representanthusets resolution] 252 är det nästan omöjligt.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan publicerade direkt ett skarpt uttalande, som dock också antydde att beslutet var en manöver inför svenska riksdagsvalet i höst.

Vi fördömer starkt detta beslut, som har tagits utifrån politiska beräkningar. (…) Det motsvarar inte den nära vänskapen mellan våra länder. Vi kallar hem vår ambassadör för konsultationer.

Ambassadör Zergün Korutürk gjorde sig resklar direkt. Hon sades ha haft kontakt med turkiske utrikesministern Ahmet Davutoğlu redan under omröstningen i riksdagen. Igår kommenterade Erdoğan vidare:

Parlament sammanträder, röstar och bestämmer om händelser som inträffade för 95 år sedan. Det här tillvägagångssättet saknar logik och sunt förnuft, Jag understryker att sådana beslut kommer att ha en negativ effekt på våra ansträngningar att normalisera relationerna mellan Turkiet och Armenien. Turkiet är ett mycket stort land som inte kommer att böja sig och tillåta några faits accomplis, illasinnade initiativ och oansvariga ståndpunkter.

Turkiska nättidningar hade händelsen som en huvudnyhet. På vissa håll framhåller man att riksdagsledamoten Gulan Avci, som har kurdiskt ursprung, lade den avgörande rösten för den knappa majoriteten.

Utrikesminister Davutoğlu i sin tur var igår i finska Lappland för ett informellt möte med några av EU:s utrikesministrar, inklusive Carl Bildt och EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton. Efter mötet kommenterade han riksdagens beslut.

Vi beklagar att Sveriges riksdag har beslutat att godkänna resolutionen. För det första anser vi inte att parlamentsledamöter skall utvärdera historiska händelser av det här slaget, eftersom de flesta ledamöter inte har tillräcklig information om händelserna. Politisering av historien leder till allvarliga problem för våra samhällen. Vi anser att detta beslut av svenska riksdagen är ett stort misstag. Det är omöjligt att acceptera det.

För det andra, det existerade utmärkta relationer mellan Turkiet och Sverige. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan hade planerat ett besök till Sverige nästa vecka för att ytterligare förbättra våra bilaterala relationer, som vi betecknade som en typ av strategiskt partnerskap. I ljuset av den senaste utvecklingen var vi tvungna att ställa in premiärminister Erdoğans besök. Vi har också kallat hem vår ambassadör i Stockholm för konsultationer. Vi hade inte förväntat oss ett sådant beslut från ett vänligt sinnat lands parlament.

Jag framförde våra åsikter till Bildt. Vi hoppas att sådana beslut som provocerar utvecklingen i regionen inte kommer att tas framöver. Turkiet kommer inte att tillåta någon annan att utvärdera dess historia.

Davutoğlu är huvudarkitekten bakom Turkiets nya utrikespolitik, som ibland har kallats ”noll problem med grannar”-doktrinen. I den ingår en nyorientering av politiken gentemot Kaukasus, som länge präglats av ensidigt stöd för Azerbajdzjan i frågan om Nagorno-Karabach – något som de senaste 15 åren inneburit helt frusna relationer med Armenien. Framför allt efter Georgienkriget 2008, då även Ryssland blev mer aktivt som medlare i Karabach, har Turkiet försökt öka sitt inflytande i området.

Man verkar ha insett att den viktigaste komponenten för att kunna bli en seriös aktör i regionen är avspänning gentemot Armenien. Därför började den turkiska och armeniska ledningen en gradvis process av närmande, som ledde till att Davutoğlu och hans armeniske kollega efter flera hinder kunde underteckna två banbrytande protokoll som skulle innebära att diplomatiska förbindelser upprättades och gränserna öppnades.

Enda anledningen till att de båda regeringarna över huvud taget lyckades driva igenom ett undertecknande var ett nytt, innovativt grepp, som förhandlats fram under schweizisk medling. Det innebar att de två svåraste stridsfrågorna skildes ut från ländernas bilaterala relationer – Nagorno-Karabachs status skulle behandlas separat inom ramen för pågående förhandlingar och folkmordsfrågan skulle utredas av en gemensam kommission med historiker från båda länderna.

Men protokollen har ännu inte ratificerats av de respektive parlamenten. Det finns i båda länderna en stark opposition mot att genomföra närmandet och varje handling måste vägas på guldvåg för att inte betraktas som att regeringen säljer ut landets intressen. Redan har frågan om Karabach förts på tal av den turkiska sidan, där exempelvis Erdoğan har antytt att han vill se en konkret plan för lösning innan han kan driva igenom en underskrift i nationalförsamlingen. Det har i sin tur matchats av åtgärder från Armenien, som nyligen röstade igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt dra sig ur internationella överenskommelser innan de trätt i kraft.

Det är i det här mycket laddade klimatet besluten från amerikanska kongressens utrikesutskott och nu svenska riksdagen kommer in. Vad det innebär är alltså nu att även den andra stridsfrågan dras fram i ljuset. Varken Armenien eller Turkiet har någon som helst möjlighet att undvika att kommentera (välkomna respektive fördöma) liknande beslut. Det är ett väl känt faktum för var och en som har följt händelserna i regionen de senaste åren.

Sett i det ljuset ser det onekligen allt mer ut som om de senaste dagarnas händelser håller på att bidra till att en historisk chans, en ny väg mot försoning, håller på att gå förlorad.

Snabba och kraftiga reaktioner på riksdagens folkmordsbeslut

Redan några minuter efter offentliggörandet att riksdagen röstat för en motion (se förra inlägget för diskussion) om att rubricera händelserna vid sönderfallet av Ottomanska riket 1915 som folkmord, hade nyheten nått armeniska internetmedia via armenier i Sverige.

Turkiet kallade också direkt hem sin ambassadör i Sverige, Zergün Korutürk, som enligt Sydsvenskan/DN/GP/SvD pratade med turkiske utrikesministern Ahmet Davutoğlu redan i riksdagen. Även exempelvis danska Politiken rapporterar om händelsen. Korutürk kommenterar:

Allt kommer att gå tillbaka. Det här kommer att påverka våra bilaterala relationer drastiskt (…) Jag är mycket besviken och det är verkligen ledsamt att så goda relationer har blivit överskuggade. Det är en stor besvikelse.

Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan meddelar redan på torsdagkvällen att han ställer in ett planerat besök 17 mars i Sverige.

Enligt Sveriges radio tog den turkiska oppositionen genast tillfället i akt och uppmanar regeringen att överge de protokoll om öppnande av gränser och diplomatiska förbindelser som undertecknades i fjol med Armenien. Oppositionen i båda länderna har sedan dess ständigt sökt anledningar att riva upp de historiska protokollen och ratificeringen verkar nu alltmer osannolik.

Turkiska Hürriyet har under dagen haft historien om Lars Vilks på sin internationella förstasida, men i den turkiska versionen är beslutet en huvudnyhet. Från premiärministerns sekretariat låter man meddela att man djupt beklagar beslutet.

Sveriges riksdag erkänner folkmord 1915

Ganska oväntat röstade idag Sveriges riksdag med en rösts marginal igenom en motion om att erkänna som folkmord de händelser som från 1915 och framåt fördrev miljoner människor främst från det som idag är östra Turkiet – en process där många hundra tusen miste livet.  Se artiklar i DN/SvD/GP/Dagen/Sydsvenskan.

Hårdast drabbades armenierna, som i stora delar av regionen då utgjorde majoritet, men vars ättlingar nu är spridda i diasporan. Ofta anses 1-1,5 miljon armenier och ytterligare hundratusentals inom andra minoriteter ha omkommit, men siffrorna är på grund av bristande tillgång till arkivuppgifter, olika tolkning av händelserna och stark politisk laddning osäkra.

Den svenska motionen (2008/09:U332) formulerar det som ett folkmord på flera kristna minoriteter, ”armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker”. Bakom den står ett antal företrädare för samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Socialdemokraternas partikongress röstade i höstas för ett erkännande, något som bland annat deras utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tidigare motsatte sig. Även om flera borgerliga ledamöter hade förklarat att de stödjer frågan hade alliansregeringen däremot fattat en överenskommelse att inte besluta om folkmordsrubricering för närvarande – nu visade det sig alltså att några borgerliga ledamöter avvek från regeringens linje.

Det har ofta antagits att en majoritet av de individuella riksdagsledamöterna är för ett erkännande, men splittringen inom partierna är stor. En stor del av tveksamheten beror däremot inte på huruvida man tror sig säker på att en medveten etnisk kampanj som borde rubriceras som folkmord verkligen begicks i Turkiet under första världskigets slutskede och den kaotiska konsolideringen av den turkiska nationalstaten. Det tror antagligen en majoritet. Stridsfrågan gällde i stället om det skall vara en fråga för andra länders regeringar att officiellt ”erkänna” sådana brott och vilka konsekvenserna blir.

Utrikesutskottet hade tidigare tagit ställning mot motionen, men eftersom oppositionen hade reserverat sig, hölls idag omröstning i kammaren. I riksdagsdebatten framförde oppositionen framför allt följande argument: Eftersom det som skedde med största sannolikhet hade betraktats som folkmord om FN:s konvention från 1948 varit i kraft, skall regeringen ”kalla saker vid deras rätta namn”. Det är också viktigt ur ett allmänt perspektiv för att inte historien skall upprepas. Man betonar också alla offrens och deras ättlingars rätt till upprättelse; det är också på initiativ från de många anhöriga i Sverige som motionen lagts fram.

Centerpartiets Kerstin Lundgren, som tidigare motionerat för ett erkännande, förmedlade tydligast motsidans argument, som kan sammanfattas i två punkter: Även om åsikter i en så viktig fråga är ett politiskt ställningstagande, är det inte en fråga för riksdagen, utan för det internationella juridiska systemet. Den andra aspekten är mer praktisk. Man vill gynna den bräckliga försoningsprocess som startat mellan Turkiet och Armenien och tror att ett erkännande kan lägga hinder i vägen, inte minst för Sveriges möjligheter att påverka.

Blick ut över Van-sjön i sydöstra Turkiet med rester av Vans gamla stad, före 1915 till stor del befolkad av armenier

Det är bortom allt tvivel att det kemalistiska Turkiet har en inställning till nationaliteter som i många avseenden är demokratiskt osund och ibland känns som en fläkt från en svunnen tid av totalitära ideologier i Europa. Den får också fortfarande praktiska konsekvenser, inte minst för behandlingen av kurdernas ansatser till erkännande av sin nationella identitet, men även i tonläget mot armenier och andra minoriteter. Det finns dock för närvarande processer som talar för att sakernas tillstånd håller på att ändras.

En sådan är det diplomatiska utbyte som lett till en tvekande försoningsprocess mellan Turkiet och Armenien – en process där läget nu är att ländernas utrikesministrar i fjol undertecknade två protokoll om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser, som fortfarande väntar på ett erkännande av respektive lands parlament (se flera tidigare inlägg här på forumet). Tidigare idag kommenterade dock en företrädare för det regerande AK-partiet att det är ”nästan omöjligt” för Turkiet att ratificera protokollen i dagsläget, bland annat med hänvisning till amerikanska utrikesutskottets beslut om 1915 som folkmord: ”Varken det turkiska parlamentet eller något annat lands parlament skall fälla omdömen om andra folks historia”. Den känsliga stämningen i processen kan inte undgå någon bedömare.

En annan tendens är att rättsskipningen och den verkliga politiska makten i Turkiet ser ut att börja flyttas till civila instanser och den s k ”djupa statens” (militär, underrättelse- och säkerhetsstrukturer, ibland i kombination med extralegala nätverk) makt minskar. Att den trenden fortsätter är viktigt inte bara i samband med Turkiets närmande och slutliga inträde i EU, utan även för att militära strukturer är de som starkast håller fast vid en mer kompromisslös tolkning av den kemalistiska ideologins grundvalar, bland annat sekularism och nationalism. Troligen förutsätter en mer nyanserad bild av historien i Turkiet, liksom försoning och politiskt öppnande, att processen fortgår.

Frågan är bara hur det bäst uppnås. Inte mycket  sades under dagens debatt om de möjliga praktiska konsekvenserna av ett eventuellt erkännande, annat än att Sveriges relation med Turkiet skulle bli ansträngd under en tid framöver. Det i sig skulle knappast öka möjligheterna på kort sikt att påverka processen. Men kanske mer anmärkningsvärt är att inget sades om de konsekvenser ett sådant beslut borde få för Sveriges handlande. Vad innebär det att man ”erkänner” ett folkmord? Sverige kan av uppenbara skäl aldrig be om förlåtelse för något som begicks i Anatolien 1915, utan det yttersta syftet måste vara att uppnå försoning och verka för ett avslut på detta nu 95 år gamla trauma.

Hur skall regeringen nu förhålla sig till ett Turkiet man officiellt anser inte har gjort upp med ett förflutet som belastas med folkmord? Det lägger ett ansvar på Sverige att leva upp till sitt beslut genom en praktisk strategi. Av erfarenhet vet man att ett folkmordsbeslut i ett lands parlament i praktiskt taget alla ledande kretsar i Turkiet utlöser en ryggmärgsreflex, som går ut på att det moderna Turkiet (staten, men också folket) belastas med en extraordinär och orättfärdig skuldbörda. Som jag var inne på som hastigast i ett tidigare inlägg kan det tänkas (även om det inte är troligt) att USA:s ledning hade utarbetat en plan för påtryckningar när kongressens utrikesutskott i förra veckan beslutade att erkänna folkmordet. Sveriges ställning är naturligtvis väsensskild, men man har som en av de främsta förespråkarna i EU för ett turkiskt medlemsskap potentiellt ett visst inflytande. En strategi för hur ett erkännande skall användas som ett instrument i en praktisk politik för att få de här påbörjade processerna att fortgå vore det minsta man kunde avkräva en ansvarig politiker. Men någon sådan finns med all säkerhet inte – och det är ju också därför det främst är partierna som för närvarande är i opposition som brukar göra det här till en hjärtefråga.

Men ett nationellt trauma av den skala händelserna 1915 innebar har en dimension långt utöver den praktiska politiken. Det är fråga om att ge retroaktiv upprättelse för miljoner människors lidanden, det är en fråga om att markera att man står upp för allmänmänskliga ideal och rättigheter. Beslutet idag är därför en stor och efterlängtad seger för alla de personer i Sverige med anknytning till områdena som personligen berörts av det som ibland kallats ”folkmordens prototyp”.

Men den förkrossande tyngden av dessa moraliska argument och det historiens faktum att de flesta ättlingar till de drabbade idag bor i diaspora runt om i världen, gör att vägen till historisk upprättelse och vägen till försoning och praktisk samlevnad för människan på marken, i Armenien och i Turkiet, inte nödvändigtvis är densamma.

I Turkiet, Armenien och diasporan brukar sådana här beslut snabbt utlösa starka reaktioner. Redan några minuter efter riksdagens beslut dök rapporter upp i armeniska nyhetsmedia. Det blir intressant att se vilka eventuella effekter det får i regionen och hur Sverige hanterar sin roll i regionen och inom EU framöver.

. 2008/09:U332

ICCEES-kongressen 2010, Stockholm

26 juli 2010till31 juli 2010

Den åttonde kongressen arrangerad av ICCEES (International Council for Central and East European Studies) hålls i Stockholm.

Program:

http://www.iccees2010.se/

Svenska riksdagen röstar om ”armeniska folkmordet”

11 mars 2010

Svenska riksdagen röstar om motion 2008/09:U332 Folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.

Karismatiska islamisten Said Burjatskij rapporteras död i Ingusjien

Polisen i Ingusjien rapporterar att Aleksandr Tichomirov, mer känd som Shejk Said Burjatskij (Said Abu Saad al-Buryati), dödades under en specialoperation i Ekazjevodistriktet just utanför huvudstaden Magas i tisdags – för övrigt samma plats där den under lång tid fruktade rebelledaren Sjamil Basajev slutligen mötte sitt öde 2006.

Interfax och gazeta.ru rapporterar att man säger sig ha hittat Tichomirovs pass, men hittills har hans död inte bekräftats av rebellernas vanliga internetkanaler. Det är för övrigt inte första gången Burjatskij rapporteras död. Efter en blodig självmordsattack mot ett polishögkvarter i Ingusjiens största stad Nazran 17 augusti fjol då 25 personer dog och 260 skadades rapporterade separatisttrogna Kavkaz Center att han lidit martyrdöden.

Förutom det attentatet, ett av de värsta på senare tid, anklagades han bland annat för inblandning i mordförsöket på Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov i fjol och har av ryska experter kallats för den underjordiska islamiströrelsens huvudideolog i Kaukasus.

Hans bakgrund är något ovanlig. Han föddes i det mongoliska Burjatien öster om Ural (därav hans tillnamn), son till en buddhistisk far och ortodox mor. Redan som 15-åring konverterade han under inflytande av ingusjiska vänner och studerade sedan sunniislam i Arabvärlden innan han återvände till Ryssland. ”En man som först var buddhist, sedan kristen och nu kallar sig muslim! På kort tid har han bytt religion tre gånger. Vad kan han veta om islam?”, raljerade Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov.

Samtidigt har även han fått erkänna att sedan Burjatskij anslöt sig till Doku Umarov – ledaren för det av denne själv utropade Kaukasiska Emiratet – har rörelsen fått ett propagandauppsving. Förutom att han i kretsarna räknas som ideologiskt ståndaktig med missionära ambitioner är han ovanligt medial. Otaliga videoinspelningar har spritts, där 27-åringen med det fördelaktiga utseendet metodiskt propagerar för kampen mot otrogna och avfällingar.

Så även om Burjatskij inte räknas som en av de militära ledarfigurerna kan islamisterna, om hans död bekräftas, ha förlorat en av sina bästa medlemsvärvare.

1915 omigen

”I have been in Congress 27 years and it has never been the right time” sade Howard Berman som ledde omröstningen i USA:s utrikesutskott i kongressen, där man med knapp marginal (23-22) röstade för en deklaration som betecknar massmorden på armenier under Ottomanska imperiets fall som folkmord (se DN/SvD/VG/Politiken). Resolutionen är inte bindande och förväntas nu gå vidare till omröstning i hela representanthuset. En liknande resolution röstades igenom i utrikesutskottet 2007, men då bordlades frågan utan att gå till omröstning. Den här gången kan dock timingen verkligen visa sig vara ovanligt dålig.

Turkiet kallade omedelbart hem sin nyutnämnde ambassadör ”för konsultationer”. Det verkade under debatterna som föregick omröstningen som om flera av ledamöterna stödde förslaget i princip, men valde att inte rösta för på grund av risken att USA:s relationer med Turkiet skulle skadas och ge ekonomiska konsekvenser. Dessutom betonar man säkerheten för de amerikanska styrkorna i Mellanöstern. Något mindre utrymme ägnades i amerikanska media åt hur det kommer att påverka de arvtagare till händelserna 1915, som fortfarande bor och lever i området.

De flesta är ense om att deportationerna av armenier från det som idag är Turkiets östra provinser, då åtskilliga hundra tusen omkom genom umbäranden, övergrepp och i regelrätta massakrer, är en av 1900-talets stora mänskligt framkallade tragedier. Men inställningen till vad som hände och vem som bär ansvaret är en oerhört kontroversiell fråga. Turkiet har traditionellt hävdat att det som hände inte var en överlagd strategi, utan sidoeffekter av kaoset i samband med första världskriget och konsolideringen av den turkiska staten. Till skillnad från en medvetet riktad kampanj mot armenier hävdar man att alla folkslag i området drabbades (i östra Turkiet har man t ex på muséerna till och med inrättat speciella avdelningar för ”folkmordet” som man hävdar skall ha begåtts på turkarna).

Tsitsernakaberd. Photo: H Hallgren

Tsitsernakaberd, Jerevan

För många armenier världen över är händelserna däremot ett ständigt värkande trauma. I Jerevan samlas stora folkmassor årligen den 24 april (dagen då förföljelserna anses ha börjat) vid minnesmonumentet Tsitsernakaberd. Hit förväntas också besökande dignitärer – precis som vid minneskomplexet över förintelsen Yad Vashem i Jerusalem – komma för att visa sin respekt.

Politiskt drivs dock frågan som starkast bland armenierna i diasporan, som ju i sig till stor del är ett resultat av att ”västra Armenien” inlemmades i den nya nationalistiska turkiska staten. De starka armeniska organisationerna i USA stödjer tämligen mangrant gårdagens beslut i utrikesutskottet. För organisationer som Armenian Assembly of America (AAA), som lagt ned mycken lobbyverksamhet i frågan, är omröstningen en framgång.

Men även i Sverige är folkmordsfrågan aktuell. En motion (2008/09:U332) har lagts fram för riksdagen av ett antal ledamöter från samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Där sägs i tre punkter att Sverige skall rubricera händelserna somm drabbade kristna (armenier, assyrier/syrianer/kaldéer, greker) som folkmord och dessutom verka för ett turkiskt och internationellt erkännande. Utrikesutskottet har yrkat avslag (läs utlåtandet här) med hänvisning till att frågor rörande folkmord skall avgöras i internationell domstol, men eftersom oppositionen reserverat sig kommer motionen att gå till omröstning. I Sverige startade bland annat Armeniska Riksförbundet i fjol sidan Folkmordet1915.se för att på motsvarande sätt sprida information och försöka påverka beslutsfattare i frågan.

Ett stort antal armenier i diasporan har också öppet visat sitt missnöje med Armeniens och Turkiets försök till närmande, så länge Turkiet inte gör officiell avbön och erkänner händelserna som folkmord. Man brukar också hävda att det även ligger i Turkiets eget intresse att kasta av sig den historiska barlasten och närma sig Europa. Men även om EU tog upp frågan blev den inte en förutsättning för medlemskapsdiskussionerna (för övrigt är EU liksom i många andra utrikesfrågor oenigt med bl a Frankrike i minoritet att erkänna ”folkmordet”).

I linje med detta driver diasporaorganisationer också kampanjer mot den konkreta, men trevande process för närmande mellan Armenien och Turkiet, som inleddes i fjol. Relationerna mellan länderna är officiellt brutna (även om t ex ett ansenligt antal armenier besöker de turkiska badorterna vid Medelhavet årligen) och landgränsen stängd. Den nya viljan till upptinande av relationerna gav ett genombrott den 10 oktober, då ländernas utrikesministrar skrev under två banbrytande protokoll – om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser.

Men sedan dess har inget av ländernas parlament ratificerat protokollen och i stället verkar eftertankens kranka blekhet och inrikespolitisk rädsla lägga allt fler hinder i vägen. Armeniens parlament röstade för två veckor sedan igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt ogiltigförklara internationella avtal så länge de inte ratificerats av båda parter. Även om det inte skulle få praktiska konsekvenser sänder det naturligtvis knappast förtroendeingivande signaler till Ankara. I Turkiet började man å sin sida nästan direkt efter undertecknandet antyda att en lösning av konflikten om Nagorno-Karabach (se flera tidigare inlägg på ämnet) mellan Armenien och Turkiets traditionellt allierade Azerbajdzjan skulle vara en förutsättning för ratificering, något som medvetet utelämnats i protokollen för att få dem till stånd.

Sammantaget är atmosfären mycket känslig och det ömsesidiga förtroendet nära noll. Ju längre tid som går, desto större är antagligen behovet av en positiv händelse eller en förtroendeskapande gest, som kan tas upp av respektive lands ledarskap och ge processen nytt momentum utan att det framstår som en reträtt. Gårdagens omröstning i utrikesutskottet är nog tyvärr inte en sådan. Den eventuella möjlighet man kan se är om USA:s administration har en väl utarbetad plan för hur man skall sätta press på Turkiet att fullfölja avtalen med Armenien – och på så sätt undvika att resolutionen röstas igenom i kongressen. Men med tanke på att Obama och Clinton tidigare röstat för liknande förslag och hittills förhållit sig relativt passiva till att förhindra förslaget ser det antagandet ganska långsökt ut.