Ganska oväntat röstade idag Sveriges riksdag med en rösts marginal igenom en motion om att erkänna som folkmord de händelser som frÃ¥n 1915 och framÃ¥t fördrev miljoner människor främst frÃ¥n det som idag är östra Turkiet – en process där mÃ¥nga hundra tusen miste livet. Se artiklar i DN/SvD/GP/Dagen/Sydsvenskan.
Hårdast drabbades armenierna, som i stora delar av regionen då utgjorde majoritet, men vars ättlingar nu är spridda i diasporan. Ofta anses 1-1,5 miljon armenier och ytterligare hundratusentals inom andra minoriteter ha omkommit, men siffrorna är på grund av bristande tillgång till arkivuppgifter, olika tolkning av händelserna och stark politisk laddning osäkra.
Den svenska motionen (2008/09:U332) formulerar det som ett folkmord pÃ¥ flera kristna minoriteter, ”armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker”. Bakom den stÃ¥r ett antal företrädare för samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Socialdemokraternas partikongress röstade i höstas för ett erkännande, nÃ¥got som bland annat deras utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tidigare motsatte sig. Även om flera borgerliga ledamöter hade förklarat att de stödjer frÃ¥gan hade alliansregeringen däremot fattat en överenskommelse att inte besluta om folkmordsrubricering för närvarande – nu visade det sig alltsÃ¥ att nÃ¥gra borgerliga ledamöter avvek frÃ¥n regeringens linje.
Det har ofta antagits att en majoritet av de individuella riksdagsledamöterna är för ett erkännande, men splittringen inom partierna är stor. En stor del av tveksamheten beror däremot inte pÃ¥ huruvida man tror sig säker pÃ¥ att en medveten etnisk kampanj som borde rubriceras som folkmord verkligen begicks i Turkiet under första världskigets slutskede och den kaotiska konsolideringen av den turkiska nationalstaten. Det tror antagligen en majoritet. StridsfrÃ¥gan gällde i stället om det skall vara en frÃ¥ga för andra länders regeringar att officiellt ”erkänna” sÃ¥dana brott och vilka konsekvenserna blir.
Utrikesutskottet hade tidigare tagit ställning mot motionen, men eftersom oppositionen hade reserverat sig, hölls idag omröstning i kammaren. I riksdagsdebatten framförde oppositionen framför allt följande argument: Eftersom det som skedde med största sannolikhet hade betraktats som folkmord om FN:s konvention frÃ¥n 1948 varit i kraft, skall regeringen ”kalla saker vid deras rätta namn”. Det är ocksÃ¥ viktigt ur ett allmänt perspektiv för att inte historien skall upprepas. Man betonar ocksÃ¥ alla offrens och deras ättlingars rätt till upprättelse; det är ocksÃ¥ pÃ¥ initiativ frÃ¥n de mÃ¥nga anhöriga i Sverige som motionen lagts fram.
Centerpartiets Kerstin Lundgren, som tidigare motionerat för ett erkännande, förmedlade tydligast motsidans argument, som kan sammanfattas i två punkter: Även om åsikter i en så viktig fråga är ett politiskt ställningstagande, är det inte en fråga för riksdagen, utan för det internationella juridiska systemet. Den andra aspekten är mer praktisk. Man vill gynna den bräckliga försoningsprocess som startat mellan Turkiet och Armenien och tror att ett erkännande kan lägga hinder i vägen, inte minst för Sveriges möjligheter att påverka.
Blick ut över Van-sjön i sydöstra Turkiet med rester av Vans gamla stad, före 1915 till stor del befolkad av armenier
Det är bortom allt tvivel att det kemalistiska Turkiet har en inställning till nationaliteter som i många avseenden är demokratiskt osund och ibland känns som en fläkt från en svunnen tid av totalitära ideologier i Europa. Den får också fortfarande praktiska konsekvenser, inte minst för behandlingen av kurdernas ansatser till erkännande av sin nationella identitet, men även i tonläget mot armenier och andra minoriteter. Det finns dock för närvarande processer som talar för att sakernas tillstånd håller på att ändras.
En sÃ¥dan är det diplomatiska utbyte som lett till en tvekande försoningsprocess mellan Turkiet och Armenien – en process där läget nu är att ländernas utrikesministrar i fjol undertecknade tvÃ¥ protokoll om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser, som fortfarande väntar pÃ¥ ett erkännande av respektive lands parlament (se flera tidigare inlägg här pÃ¥ forumet). Tidigare idag kommenterade dock en företrädare för det regerande AK-partiet att det är ”nästan omöjligt” för Turkiet att ratificera protokollen i dagsläget, bland annat med hänvisning till amerikanska utrikesutskottets beslut om 1915 som folkmord: ”Varken det turkiska parlamentet eller nÃ¥got annat lands parlament skall fälla omdömen om andra folks historia”. Den känsliga stämningen i processen kan inte undgÃ¥ nÃ¥gon bedömare.
En annan tendens är att rättsskipningen och den verkliga politiska makten i Turkiet ser ut att börja flyttas till civila instanser och den s k ”djupa statens” (militär, underrättelse- och säkerhetsstrukturer, ibland i kombination med extralegala nätverk) makt minskar. Att den trenden fortsätter är viktigt inte bara i samband med Turkiets närmande och slutliga inträde i EU, utan även för att militära strukturer är de som starkast hÃ¥ller fast vid en mer kompromisslös tolkning av den kemalistiska ideologins grundvalar, bland annat sekularism och nationalism. Troligen förutsätter en mer nyanserad bild av historien i Turkiet, liksom försoning och politiskt öppnande, att processen fortgÃ¥r.
FrÃ¥gan är bara hur det bäst uppnÃ¥s. Inte mycket sades under dagens debatt om de möjliga praktiska konsekvenserna av ett eventuellt erkännande, annat än att Sveriges relation med Turkiet skulle bli ansträngd under en tid framöver. Det i sig skulle knappast öka möjligheterna pÃ¥ kort sikt att pÃ¥verka processen. Men kanske mer anmärkningsvärt är att inget sades om de konsekvenser ett sÃ¥dant beslut borde fÃ¥ för Sveriges handlande. Vad innebär det att man ”erkänner” ett folkmord? Sverige kan av uppenbara skäl aldrig be om förlÃ¥telse för nÃ¥got som begicks i Anatolien 1915, utan det yttersta syftet mÃ¥ste vara att uppnÃ¥ försoning och verka för ett avslut pÃ¥ detta nu 95 Ã¥r gamla trauma.
Hur skall regeringen nu förhÃ¥lla sig till ett Turkiet man officiellt anser inte har gjort upp med ett förflutet som belastas med folkmord? Det lägger ett ansvar pÃ¥ Sverige att leva upp till sitt beslut genom en praktisk strategi. Av erfarenhet vet man att ett folkmordsbeslut i ett lands parlament i praktiskt taget alla ledande kretsar i Turkiet utlöser en ryggmärgsreflex, som gÃ¥r ut pÃ¥ att det moderna Turkiet (staten, men ocksÃ¥ folket) belastas med en extraordinär och orättfärdig skuldbörda. Som jag var inne pÃ¥ som hastigast i ett tidigare inlägg kan det tänkas (även om det inte är troligt) att USA:s ledning hade utarbetat en plan för pÃ¥tryckningar när kongressens utrikesutskott i förra veckan beslutade att erkänna folkmordet. Sveriges ställning är naturligtvis väsensskild, men man har som en av de främsta föresprÃ¥karna i EU för ett turkiskt medlemsskap potentiellt ett visst inflytande. En strategi för hur ett erkännande skall användas som ett instrument i en praktisk politik för att fÃ¥ de här pÃ¥började processerna att fortgÃ¥ vore det minsta man kunde avkräva en ansvarig politiker. Men nÃ¥gon sÃ¥dan finns med all säkerhet inte – och det är ju ocksÃ¥ därför det främst är partierna som för närvarande är i opposition som brukar göra det här till en hjärtefrÃ¥ga.
Men ett nationellt trauma av den skala händelserna 1915 innebar har en dimension lÃ¥ngt utöver den praktiska politiken. Det är frÃ¥ga om att ge retroaktiv upprättelse för miljoner människors lidanden, det är en frÃ¥ga om att markera att man stÃ¥r upp för allmänmänskliga ideal och rättigheter. Beslutet idag är därför en stor och efterlängtad seger för alla de personer i Sverige med anknytning till omrÃ¥dena som personligen berörts av det som ibland kallats ”folkmordens prototyp”.
Men den förkrossande tyngden av dessa moraliska argument och det historiens faktum att de flesta ättlingar till de drabbade idag bor i diaspora runt om i världen, gör att vägen till historisk upprättelse och vägen till försoning och praktisk samlevnad för människan på marken, i Armenien och i Turkiet, inte nödvändigtvis är densamma.
I Turkiet, Armenien och diasporan brukar sådana här beslut snabbt utlösa starka reaktioner. Redan några minuter efter riksdagens beslut dök rapporter upp i armeniska nyhetsmedia. Det blir intressant att se vilka eventuella effekter det får i regionen och hur Sverige hanterar sin roll i regionen och inom EU framöver.
