Forum Eurasien

”I have been in Congress 27 years and it has never been the right time” sade Howard Berman som ledde omröstningen i USA:s utrikesutskott i kongressen, där man med knapp marginal (23-22) röstade för en deklaration som betecknar massmorden pÃ¥ armenier under Ottomanska imperiets fall som folkmord (se DN/SvD/VG/Politiken). Resolutionen är inte bindande och förväntas nu gÃ¥ vidare till omröstning i hela representanthuset. En liknande resolution röstades igenom i utrikesutskottet 2007, men dÃ¥ bordlades frÃ¥gan utan att gÃ¥ till omröstning. Den här gÃ¥ngen kan dock timingen verkligen visa sig vara ovanligt dÃ¥lig.

Turkiet kallade omedelbart hem sin nyutnämnde ambassadör ”för konsultationer”. Det verkade under debatterna som föregick omröstningen som om flera av ledamöterna stödde förslaget i princip, men valde att inte rösta för pÃ¥ grund av risken att USA:s relationer med Turkiet skulle skadas och ge ekonomiska konsekvenser. Dessutom betonar man säkerheten för de amerikanska styrkorna i Mellanöstern. NÃ¥got mindre utrymme ägnades i amerikanska media Ã¥t hur det kommer att pÃ¥verka de arvtagare till händelserna 1915, som fortfarande bor och lever i omrÃ¥det.

De flesta är ense om att deportationerna av armenier frÃ¥n det som idag är Turkiets östra provinser, dÃ¥ Ã¥tskilliga hundra tusen omkom genom umbäranden, övergrepp och i regelrätta massakrer, är en av 1900-talets stora mänskligt framkallade tragedier. Men inställningen till vad som hände och vem som bär ansvaret är en oerhört kontroversiell frÃ¥ga. Turkiet har traditionellt hävdat att det som hände inte var en överlagd strategi, utan sidoeffekter av kaoset i samband med första världskriget och konsolideringen av den turkiska staten. Till skillnad frÃ¥n en medvetet riktad kampanj mot armenier hävdar man att alla folkslag i omrÃ¥det drabbades (i östra Turkiet har man t ex pÃ¥ muséerna till och med inrättat speciella avdelningar för ”folkmordet” som man hävdar skall ha begÃ¥tts pÃ¥ turkarna).

Tsitsernakaberd, Jerevan

För mÃ¥nga armenier världen över är händelserna däremot ett ständigt värkande trauma. I Jerevan samlas stora folkmassor Ã¥rligen den 24 april (dagen dÃ¥ förföljelserna anses ha börjat) vid minnesmonumentet Tsitsernakaberd. Hit förväntas ocksÃ¥ besökande dignitärer – precis som vid minneskomplexet över förintelsen Yad Vashem i Jerusalem – komma för att visa sin respekt.

Politiskt drivs dock frÃ¥gan som starkast bland armenierna i diasporan, som ju i sig till stor del är ett resultat av att ”västra Armenien” inlemmades i den nya nationalistiska turkiska staten. De starka armeniska organisationerna i USA stödjer tämligen mangrant gÃ¥rdagens beslut i utrikesutskottet. För organisationer som Armenian Assembly of America (AAA), som lagt ned mycken lobbyverksamhet i frÃ¥gan, är omröstningen en framgÃ¥ng.

Men även i Sverige är folkmordsfrågan aktuell. En motion (2008/09:U332) har lagts fram för riksdagen av ett antal ledamöter från samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Där sägs i tre punkter att Sverige skall rubricera händelserna somm drabbade kristna (armenier, assyrier/syrianer/kaldéer, greker) som folkmord och dessutom verka för ett turkiskt och internationellt erkännande. Utrikesutskottet har yrkat avslag (läs utlåtandet här) med hänvisning till att frågor rörande folkmord skall avgöras i internationell domstol, men eftersom oppositionen reserverat sig kommer motionen att gå till omröstning. I Sverige startade bland annat Armeniska Riksförbundet i fjol sidan Folkmordet1915.se för att på motsvarande sätt sprida information och försöka påverka beslutsfattare i frågan.

Ett stort antal armenier i diasporan har ocksÃ¥ öppet visat sitt missnöje med Armeniens och Turkiets försök till närmande, sÃ¥ länge Turkiet inte gör officiell avbön och erkänner händelserna som folkmord. Man brukar ocksÃ¥ hävda att det även ligger i Turkiets eget intresse att kasta av sig den historiska barlasten och närma sig Europa. Men även om EU tog upp frÃ¥gan blev den inte en förutsättning för medlemskapsdiskussionerna (för övrigt är EU liksom i mÃ¥nga andra utrikesfrÃ¥gor oenigt med bl a Frankrike i minoritet att erkänna ”folkmordet”).

I linje med detta driver diasporaorganisationer ocksÃ¥ kampanjer mot den konkreta, men trevande process för närmande mellan Armenien och Turkiet, som inleddes i fjol. Relationerna mellan länderna är officiellt brutna (även om t ex ett ansenligt antal armenier besöker de turkiska badorterna vid Medelhavet Ã¥rligen) och landgränsen stängd. Den nya viljan till upptinande av relationerna gav ett genombrott den 10 oktober, dÃ¥ ländernas utrikesministrar skrev under tvÃ¥ banbrytande protokoll – om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser.

Men sedan dess har inget av ländernas parlament ratificerat protokollen och i stället verkar eftertankens kranka blekhet och inrikespolitisk rädsla lägga allt fler hinder i vägen. Armeniens parlament röstade för två veckor sedan igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt ogiltigförklara internationella avtal så länge de inte ratificerats av båda parter. Även om det inte skulle få praktiska konsekvenser sänder det naturligtvis knappast förtroendeingivande signaler till Ankara. I Turkiet började man å sin sida nästan direkt efter undertecknandet antyda att en lösning av konflikten om Nagorno-Karabach (se flera tidigare inlägg på ämnet) mellan Armenien och Turkiets traditionellt allierade Azerbajdzjan skulle vara en förutsättning för ratificering, något som medvetet utelämnats i protokollen för att få dem till stånd.

Sammantaget är atmosfären mycket känslig och det ömsesidiga förtroendet nära noll. Ju längre tid som gÃ¥r, desto större är antagligen behovet av en positiv händelse eller en förtroendeskapande gest, som kan tas upp av respektive lands ledarskap och ge processen nytt momentum utan att det framstÃ¥r som en reträtt. GÃ¥rdagens omröstning i utrikesutskottet är nog tyvärr inte en sÃ¥dan. Den eventuella möjlighet man kan se är om USA:s administration har en väl utarbetad plan för hur man skall sätta press pÃ¥ Turkiet att fullfölja avtalen med Armenien – och pÃ¥ sÃ¥ sätt undvika att resolutionen röstas igenom i kongressen. Men med tanke pÃ¥ att Obama och Clinton tidigare röstat för liknande förslag och hittills förhÃ¥llit sig relativt passiva till att förhindra förslaget ser det antagandet ganska lÃ¥ngsökt ut.