Georgiens talman hos UI, Stockholm

06 maj 2010
18:00till19:30

Talmannen i Georgiens parlament Davit Bakradze talar på Utrikespolitiska Institutet, Stockholm, under titeln ”Enhanced Democracy in Georgia: A Sustainable Solution for External and Internal Challenges”.

Mer info: http://www.ui.se/default.aspx?lecture_id=793

Tidigare osedd ekumenisk förbrödring i Baku

För första gången har den högste ledaren för Armeniens apostoliska kyrka, katholikos Garegin II, besökt Azerbajdzjan. De två länderna har inga diplomatiska förbindelser sedan kriget om Nagorno-Karabach i början av 1990-talet (situationen har diskuterats i ett antal tidigare inlägg).

Foto: H Hallgren 2005

Gregorius Upplysarens armenisk-apostoliska kyrka, Baku

Garegin hade inbjudits till ett stort mellanreligiöst möte i Baku av Sheikh ul-Islam Allahshukur Pashazade (Allahşükür Paşazadə), stormufti för Södra Kaukasus. De flesta av muslimerna i regionen bor i Azerbajdzjan och är shiiter, men Pashazade anses också vara överhuvud för sunniterna i de tre sydkaukasiska länderna. Georgisk-ortodoxa kyrkans patriark Ilia II var under sjukbehandling, men ledaren för Moskvapatriarkatet, Kirill, var närvarande och de tre möttes för samtal.

Då togs den infekterade frågan om Nagorno-Karabach upp och de tre gjorde ett gemensamt uttalande där de gav sitt stöd till Armeniens, Azerbajdzjans och det internationella samfundets ansträngningar att hitta en fredlig lösning. Garegin passade också på att bjuda in Pashazade att besöka Armenien. Dessutom träffade han Azerbajdzjans president Ilham Alijev under ”otvungen och ärlig stämning” och fick därtill besöka den symbolladdade Gregorios Upplysarens (Grigor Lusavoritj) kyrka i centrala Baku, som varit stängd sedan armenierna flydde staden 1990 och nu används för att förvara böcker. Under dagens möten verkar man ha enats om intentioner att rusta upp kyrkan och den stora moskén i Şuşa (arm Sjusji) i Nagorno-Karabach, som stått i ruiner sedan kriget.

Foto: H Hallgren 2004

Övre Govhar Aga-moskén i Şuşa (az.)/Sjusji (am.), Nagorno-Karabach

Vad mötet får för praktiska konsekvenser är svårt att säga. Kyrkan har stort, nationellt symbolvärde i Armenien, världens första kristnade nation, även om det verkliga inflytandet över politiken är begränsat. Symbolvärde kan man också anta att Alijev vill uppnå genom att försöka göra Baku till en fredlig korsväg för religioner, något det kan sägas ha varit för hundra år sedan. Men det är också positivt att kontakter förekommer i det annars frostiga klimatet mellan Armenien och grannarna. Efter en period av ständigt svalnande klimat mellan Armenien och Turkiet suspenderade Armenien den 22 april de protokoll om att öppna gränserna och upprätta diplomatiska förbindelser som skrevs under ifjol, men ännu inte ratificerats. Efter den senaste tidens händelser ser den processen nu nästan helt avsomnad ut. Delvis är det för att Turkiet har börjat koppla sin ratificering till framsteg i Karabach-konflikten, något som från början inte skulle vara en förutsättning. Azerbajdzjans inbjudan kom säkerligen också för att man vill visa att man tar initiativ och inte är helt i händerna på Turkiets agerande; när det ett tag såg ut som om protokollen kunde komma att ratificeras blev relationerna mellan länderna ovanligt svala.

Vissa protester förekom i Baku mot inbjudan av den armeniske andlige ledaren, men i stort sett verkar det historiska mötet ha avlöpt enligt förhoppningarna. I den kompromissovilliga atmosfär som råder på båda sidor är sådana här händelser välbehövliga.

Ännu mycket bättre vore om fler vanliga människor från de båda länderna fick chansen att mötas för första gången ansikte mot ansikte på över 15 år.

Tjetjenska, kärlekens språk

Idag firas i Tjetjenien det tjetjenska språkets dag. President Ramzan Kadyrov talade inför ett auditorium fullt av lokala dignitärer, som i sin tur tackade för inbjudan genom att prisa framstegen som har gjorts i republiken under Ramzans och hans far Achmads (dödad i ett attentat 2004) styre.

Det var Kadyrov som instiftade dagen 2007 – på samma dag som premiärutgåvan av den första tjetjenska tidningen Serlo (ljus) 1923 – som ett led i att stärka den nationella känslan. På regeringstrogna chechnyatoday.com refereras dagens firande, där bland annat framstående poeter och vetenskapsmän belönades för sina insatser med ny lägenhet eller bilnycklar. Kadyrov säger i sitt öppningstal:

Vi måste fördjupa kunskaperna i tjetjenska språket, höja vårt modersmåls image, utveckla det för att bevara det för kommande generationer. I världen finns det en andel av folks språks som dör ut. Vi måste undkomma ett sådant sorgligt öde, för ett folk som inte har ett språk förlorar sin särart. Och för tjetjenerna, liksom för vilket folk som helst, är att förlora sitt språk lika med att förlora sin själ.

Nu är dock tjetjenskan knappast akut hotad. Enligt den nya folkräkningen fanns i Tjetjenien drygt en miljon etniska tjetjener och de allra flesta talar sitt modersmål flytande. Därtill tillkommer tjetjener på andra håll.

Aslan Doukaev, chefen för Radio Free Europes nordkaukasiska avdelning, har idag spelat in ett litet lyssningsvärt ljudklipp, där han förklarar varför tjetjenska språket är så fascinerande, trots att det anses så pass komplicerat att lära sig och trots att det har ”väldigt få svordomar, så det skiljer sig från ryskan, som har en mycket rik vokabulär i det avseendet”.

Han framhäver i stället att det har ett komplext system för att uttrycka olika känslor, särskilt på området kärlek och tillgivenhet. När han skall närma sig en flickas hjärta är det tjetjenska som är vägen att gå.

Kanadensiska modellen Chrystal Callahan gör TV från Groznyj

Någon som nog håller med är kanadensiska modellen Chrystal Callahan, som en gång i veckan leder en TV-show i tjetjensk tv.

Visserligen verkar hon fortfarande ha vissa svårigheter med det ovana uttalet och glosorna, men hon tar sången till hjälp och har sjungit in en låt på tjetjenska. Hon kommenterar på sin blogg:

I am completely nervous about this. My accent is soooooo strong, I don’t pronounce words correctly and I am singing the sappiest love song imaginable. It sounds great in if you don’t know the meaning in English – but one I found out the words – I almost died!!!!! I was like – OH NO!!!! I can’t say this….but I did.

Att Callahan lämnade catwalken för att börja spela in TV i Tjetjenien kan verka otippat (hon har just skrivit på för en andra säsong), men det är resultatet av ett projekt hon gjorde för tre år sedan när hon åkte dit för att göra en dokumentär om ungdomar efter krigen. Sedan dess är hon fast för den tjetjenska kulturen.

Och för Ramzan Kadyrov, enligt kritikerna. Hur mycket hon får för att göra programmen är inte känt. (”My first impression was, wow, what a down-to-earth person. He was funny; he made really funny jokes. He was clever. He was a gentleman.”)

Hennes program idkar knappast kritisk journalistik av typen Anna Politkovskaja fick betala med sitt liv för, utan de skall ”visa den vackra sidan av hur folk försöker bevara sin kultur och sina traditioner. Jag tar upp människor och berättelser som gör positiva förändringar i republiken”. Inte för att inte det kan behövas.

Tjetjenska alfabetet, kyrilliskt med många specialtecken

För den språkintresserade kan kanske det tjetjenska språket (Noxçiyn mott) också vara anledning till förälskelse.

Det är ett nordostkaukasiskt språk, tillräckligt nära släkt med den västra grannrepublikens språk ingusjiskan för att de skall vara ömsesidigt förståeliga. Dessa två nach-folk har också mycket gemensamt kulturellt och historiskt. Till den nordostkaukasiska gruppen hör också ett antal språk i östra Kaukasus’ bergsregioner, där flera är mycket små, men där bland annat den avariska familjen samt olika darginska dialekter och lak ingår, alltså de flesta av de huvudsakliga språkgrupperna i Dagestan. På längre avstånd är de möjligen släkt med de nordvästkaukasiska språken, bl a abchaziska och kabardinska.

De nordost- och nordvästkaukasiska språken

Om inte kopplingen till den komplexa språkmosaiken i Kaukasusbergen skulle räcka för att få hjärtat att slå snabbare har tjetjenskan också en ovanlig och på många sätt komplicerad språkstruktur.

Det är ett ergativt-agglutinativt språk, där det senare betyder att nya betydelser och grammatiska funktioner bildas genom att man lägger till ytterligare morfem, som suffix eller prefix – turkiska är ett exempel. För att försöka förklara ergativitet skulle vi nog behöva bjuda in till en hel diskussionsserie här på bloggen (ropa inte hej, det kanske kommer..). Språket har åtta kasus och bland annat ett verbsystem med ett stort antal förflutna tempus.

Om man bestämmer sig för att kringgå böjningar och syntax och ge sig direkt på vardagsfraser måste man tänka på att tjetjenskan har långt fler olika språkljud att särskilja än de flesta europeiska språk, särskilt en uppsjö av konsonantljud.

För den som redan är övertygad och vill fördjupa sig finns en möjlighet på Malmö högskola som planerar att ge en nybörjarkurs med start i höst eller en kort onlineintroduktion här.

För alla finns poesin.

Буьйса декъал йогIийла.*

(* God natt.)

Etniska motsättningar nära ytan i Kirgizistan

Två veckor efter händelserna som fick president Kurmanbek Bakijev och hans närmaste på fall är det fortfarande oroligt på sina håll i Kirgizistan. Med tanke på svårigheten för den nya provisoriska regeringen att byta ut ledningen och samtidigt behålla kontroll över landets olika maktutövningsorgan är det kanske inte så förvånande. Men en oroande ingrediens i de senaste dagarnas händelser är att det handlar om motsättningar mellan olika etniska grupper.

Kirgizistan har under Bakijev offiellt blivit mer och mer ”kirgizifierat” med bland annat bestämmelser om att hälften av radio- och tv-utsändningar skall vara på kirgiziska och att språket i ökande grad skall användas i kommunikation med myndigheter (fortfarande är många inom administrationen mer vana att formulera sig på ryska). Men landet  har stora minoriteter, främst runt 9% ryssar, som till stor del är urbaniserade, och 14,5% uzbeker. De bor framför allt i de södra delarna av landet, där de totalt utgör ungefär en fjärdedel av befolkningen och på flera ställen betydligt mer än så.

I utkanterna av huvudstaden Bisjkek har de senaste dagarna grupper av människor trakasserat invånarna, bränt ner hus och misshandlat ägarna. Uppenbarligen har man velat lägga beslag på odlingsbar mark i attraktiva lägen nära huvudstaden (se DN), men ett mönster är att våldet inte drabbar etniska kirgizer, utan andra inbyggare, som ryssar och de s k meschetiska turkarna. De är ett av de folkslag som dömdes till mangrann deportation av Stalin under andra världskriget och hamnade i Centralasien. De hade då bott länge i Mescheti i södra Georgien (nu provinsen Samtsche-Javacheti) där deras kultur under de ottomanska århundradena blandats med den georgiska. Idag bor ca 20-30.000 i Kirgizistan. Eurasianet intervjuar invånare som säger sig vilja flytta till Turkiet där de inte står ut genom sitt utseende på samma sätt som här.

Viljan att flytta är något som också i hög grad gäller etniska ryssar. Vid folkräkningen 1989 var 21,5% av befolkningen ryssar, men under 1990-talet valde många, framför allt yngre och välutbildade att utvandra till Ryssland. Ändå har Kirgizistan tack vare sin relativt liberala etniska lagstiftning – ryskan är officiellt språk enligt konstitutionen – och oftast problemfri samlevnad mellan folken inte drabbats av utvandring på samma sätt som mer repressiva Uzbekistan och inbördeskrigsdrabbade Tadzjikistan. Men händelserna i dagarna känns igen från revolutionen 2005, den som förde Bakijev till makten. Även då uppstod ett maktvakuum som utnyttjades av utblottade kirgizer, anförda av självpåtagna gängledare.

En viktig fråga är förstås om och i vilken utsträckning de här aktionerna tolereras eller till och med organiseras av makthavarna. Rykten spreds snart att plundrarna agerade på ”uppdrag”. Trots allt får man nog anta att den nya interimsregeringen och deras lokala motsvarigheter knappast har några planer på att utnyttja tillfället och låta den etniska balansen ändras. Roza Otunbajevas regering avvisade tanken på att svara med våld mot händelserna och klargjorde att man skulle reda ut marktvisten på juridisk väg. För dem som blivit av med sina hem och i hast tvingats flytta in hos släkt eller vänner vill man nog däremot just se polis och militär gripa in för att stävja våldet.

Det är också viktigt i det här läget att interimsregeringen visar att man har kommandot över våldsmonopolet och tydligt markerar att man inte vill ha eskalerad etnisk splittring. Bestraffas inte sådant här beteende kan förövarna lätt börja betrakta det som legitimt att ta saken i egna händer, så länge det inte drabbar kirgizer. I en atmosfär där stämningarna ligger och pyr under ytan och många är arbets- och i stort sett egendomslösa finns det en risk att förtroendet för Kirgizistan som multietnisk stat försvinner, särskilt som den etniska nationalismen har underblåsts under senare tid under Bakijev. Det skulle kunna vara en farlig utveckling.

Osj, Kirgizistans andra stad med stor uzbekisk befolkning

Vi förflyttar oss söderut. De södra delarna av landet har hela tiden delvis fungerat som en separat enhet, även rent fysiskt på grund av de svårframkomliga bergsmassiven. För att enas som nation behövs ännu ”mängder av dynamit att spränga tunnlar med” som Torgny Hinnemo uttryckte det i SvD. Det var härifrån i städerna Osj och Jalal-Abad (Zjalalabat) ”tulpanrevolutionen” hämtade mycket av sin kraft 2005 och det var här Bakijev senare hade sin maktbas.

Det medförde att det den här gången i stället var nästan tyst från de södra delarna medan oroligheterna, som kostade minst 84 människors liv, pågick i Bisjkek. När det stod klart att Bakijev blivit av med makten höll han sig själv kvar nära Jalal-Abad och den tillförordnade regeringen på halster i över en vecka innan han lämnade landet. Stämningen då i staden har beskrivits som avvaktande. Man ville inte bekänna färg förrän maktkampen var avgjord.

Men det verkar som om spänningen som skapades av hans närvaro också snabbt fick etniska undertoner. När några lokala ledare för de etniska uzbekerna skulle delta i en kurultai, ett offentligt rådslag, i Jalal-Abad 14 april och uttrycka sitt stöd för den nya regeringen, blev de ivägkörda under hot. Det är inte någon engångsföreteelse, utan enligt flera uzbeker del av en systematisk diskriminering i staden, där de utgör en tredjedel av befolkningen. Vissa bedömare menar att det är ett faktum att etniska minoriteter konsekvent utestängs från verkligt inflytande – ”monoetniskt styre i en multietnisk stat” som en anonym journalist i Osj uttryckte det (Eurasianet).

Kirgizer och uzbeker har minnen av de dramatiska händelserna nära Osj 1990, medan landet fortfarande var en del av Sovjetunionen. Protester från framför allt etniska kirgizer – också då grundade i markbrist och arbetslöshet – kom att vändas mot den uzbekiska befolkningen, som man bl a ansåg hade lagt beslag på handelsverksamheten i Ferganadalen runt Osj. Dessutom oroade sig det alltmer kirgizisknationella styret i Bisjkek för att uzbekerna skulle kunna bli femtekolonnare i allians med den växande nationalistiska Birlik(enhet)-rörelsen i grannlandet Uzbekistan. Resultatet blev en urladdning som till slut kunde stävjas av inrikestrupper, men där runt 300 människor miste livet och som sedan har legat som ett sår i relationen mellan folken.

Risken för eventuella nya oroligheter fick nu Uzbekistans ledare Islom Karimov, som håller sitt land i ett järngrepp, att stänga gränsen för att effekten inte skulle kunna spilla över. Internt förnekade man i stort sett att händelserna inträffat. I grannländerna är regimerna märkbart störda över händelserna i Kirgizistan. Stabilitet är högsta prioritet i både Uzbekistan och Tadzjikistan, som garant för den egna makten.

Men i Kirgizistan gäller det för den nya regeringen att snabbt få kontroll över säkerheten och inge trovärdighet hos landets samtliga invånare. En upplevd svaghet eller undfallenhet i att trygga hela befolkningens säkerhet kan lätt öppna upp för ”etniska entreprenörer”, som drar nytta av desperationen hos stora delar av befolkningen. Särskilt som förväntningarna på den ”färglösa revolutionen” mycket snart kan komma att förbytas i besvikelse.

Ingen segerns dag…

Natten har lagt sig. Kirgizistan kan börja sammanfatta ett av sina mest händelserika dygn. Premiärminister Danijar Usenov har lämnat in sitt avsked, vilket autmatiskt innebär att hela ministären avgår. President Bakijev har flytt huvudstaden, men än så länge inte officiellt avsagt sig makten. Enligt oppositionen kan han ha landat i Osj i södra delen av landet, som under de två senaste dagarna varit nästan oroväckande tyst. Nationella Säkerhetstjänsten, arvtagare till KGB, har också tagits över av oppositionsledare. Det verkar som om Kirgizistan får sin andra lyckosamma revolution.

Men priset blir högt. Under ”tulpanrevolutionens” förlopp för fem år sedan omkom en handfull människor, enligt preliminära siffror har nu 47 personer mist livet bara i Bisjkek, bara under en dag. ”Ingen segerns dag”, som ferghana.ru skriver, ”dödade och svårt skadade människor, på stadens gator driver aggressiva, fulla folkhopar, plundrare som rånar butikerna”.

Oppositionen har utnämnt socialdemokraternas gruppledare i parlamentet och före detta utrikesministern Roza Otunbajeva att leda en tillförordnad regering (DN, SvD). Övriga arresterade oppositionella har släppts ur häktet och nyhetssidor, som varit blockerade i landet sedan i början av mars, är tillgängliga igen. Befolkningen som lidit under greppet över yttrande- och mötesfrihet, den ökade kontrollen av oliktänkande och det eskalerade hotet om våld, uppskruvat under Bakijevs senaste veckor, kan antagligen börja andas ut.

Men det finns anledning att befara att det snabba och okontrollerade förloppet har gjort att oppositionen, till stora delar desarmerad under de senaste dagarna, knappast har fått tid att förbereda ett regeringsalternativ och upprätta en plan för omstrukturering. Otunbajeva sade dock i en utsändning:

”Makten är nu i händerna på folkregeringen. Ansvariga personer har utsetts och är redan i färd med att återställa situationen till det normala.”

Hur mycket som blir vid det normala lär börja visa sig i gryningen.

Politiskt kristillstånd i Kirgizistan

I Kirgizistan pågår för närvarande kraftiga protestaktioner (DN, VG, SvD) mot president Kurmanbek Bakijevs regim. Undantagstillstånd har införts i landet och det har börjat talas om en upprepning av den s k ”tulpanrevolutionen” för fem år sedan som förde Bakijev till makten. Flera människor har dödats under sammanstötningarna.

Händelseutveckling

Kurmanbek Bakijev

Det började på tisdageftermiddagen med rapporter om att några hundra demonstranter hade samlats utanför den regionala ledningens kontor i staden Talas i nordvästra Kirgizistan. Snart stod det klart – trots dementier från regeringshåll – att demonstranter hade tagit sig in i byggnaden och uppenbarligen tagit guvernören som gisslan. Efter en stormning kördes demonstranterna ut, men polisstyrkorna verkar inte ha varit förberedda på beslutsamheten hos de församlade, som omgrupperade och intog byggnaden på nytt. Reklamaffischer med president Bakijevs porträtt sattes i brand och den regionala administrationsbyggnaden antändes delvis av brandbomber (se några bilder hos ferghana.ru). Enligt premiärminister Danijar Usenov skadades minst 85, de flesta poliser.

Nu hade man från myndigheternas sida uppenbarligen insett hotet. På kvällen och i morse arresterades flera av landets oppositionsledare. Socialdemokraternas Almazbek Atambajevs hem stormades sent på tisdagkvällen (då befann sig enligt Echo Moskvy också en reporter från den just nedstängda tv-kanalen Stan TV där, som också fördes bort; se föregående inlägg). Atambajev är en av landets mest kända politiker, involverad redan 2006 i protesterna mot Bakijev, men sedan under ett kort tag premiärminister efter en kompromiss. Sedan dess har han åter varit en tongivande oppositionfigur. Temir Sarijev, an annan oppositionspolitiker, som deltagit i protester de senaste dagarna, skall ha arresterats i morse när han anlände med ett plan från Moskva.

Att oppositionsledarna inte kan delta har dock snarast eskalerat protesterna och oroligheterna har nu på onsdagen spritt sig till huvudstaden Bisjkek. Först skingrade polisstyrkor en folkmassa runt socialdemokraternas högkvarter med tårgas och chockgranater (DN), varefter demonstranterna rörde sig mot presidentens kansli. Närmare 5000 demonstranter skall vara inblandade och nu rapporteras om flera dödsfall (SvD). Enligt ferghana.ru:s reporter har oppositionen försökt storma regeringsbyggnaden i Bisjkek, men läget förändras kontinuerligt (för engelskspråkig rapportering, se t ex BBC News eller den lokala 24.kg, som dock för närvarande ibland är överbelastad).

Enligt den regeringen närstående nyhetssidan AKI Press infördes 15.30 lokal tid (11.30 CET) undantagstillstånd i landet och kontroller upprättades runt de stora städerna. Dessutom har Bakijev utfärdat en order om utegångsförbud mellan 22.00 och 06.00.

En stund senare kom rapporter från lokala invånare i den östliga regionen Issyk-Kul att demonstranter tagit över regionsadministrationen i huvudstaden Karakol. Guvernören Kydykbek Isajev har avgått.

Enligt ferghana.ru har man också försökt storma det statliga radio- och tv-bolaget, en händelse som anses ha vänt utvecklingen till oppositionens fördel under revolutionen 2005. Statliga tv-utsändningar bröts under en stund, men det är oklart om man återfått kontrollen.

Inrikesminister Moldomusa Kongantijev skall enligt osäkra källor ha dödats under en gisslantagning i det oroliga Talas, där nu demonstranter nu bidrar till kaos och plundring.

Samtidigt rapporteras oppositionspolitikern Temir Sarijev, som nu frisläppts, försöka förhandla med företrädare för regeringen i Bisjkek för att få stopp på våldet.

Bakgrund

Den omedelbara bakgrunden till protesterna i Talas sägs vara statligt introducerade prishöjningar på el, som medfört att elpriserna efter nyår stigit med 170% och uppvärmningskostnaderna med hela 400% (Eurasianet). I ett land där runt 20% av befolkningen lever på under två dollar om dagen är marginalerna inte stora och Talas är en av de fattigare regionerna. Dessutom är många familjer beroende av inkomster från gästarbete utomlands, en inkomstkälla som sinat kraftigt när framför allt Ryssland drabbades hårt av den ekonomiska krisen.

Men om de ekonomiska problemen är en utlösande faktor ligger en annan viktig orsak i den åtstramade politiska repression landet har utsatts för under Bakijev, särskilt efter att han omvaldes till en ny period i fjol. Landet klassas i år ned till ofritt enligt rankningen från Freedom House och Bakijev har tagit flera steg för att konsolidera sin maktposition. Under det senaste året har både oppositionspolitiker och människorättsaktivister utsatts för strängare kontroll, omhändertaganden och misshandel. På senaste tiden, och i till synes stegrande takt de senaste veckorna och dagarna, har också media drabbats – se föregående inlägg. Flera oberoende utländska nyhetssidor på nätet har varit blockerade i landet på sistone. En annan trend är att försvåra religionsutövningen, särskilt för de muslimska och kristna samfund som faller utanför de officiellt sanktionerade ramarna (se t ex artikel hos BBC).

Bakijev uttalade sig nyligen för att Kirgizistan inte var lämpat för västerländsk demokrati:

”I det kirgiziska samhället, som grundas på ett gemensamhetsbaserat (community based) liv och ansvar, verkar det som om det inte är lätt att vänja sig vid ett västerländskt system av mänskliga rättigheter.”

I ett försök att omsätta sin variant av ”konsultativ demokrati” i praktiken sammankallade han en kurultai, ett politiskt råd, i slutet av mars för att bjuda in oppositionen till dialog. Det är en metod kirgiziska ledare använt sig av tidigare, men den här gången inlät sig inte oppositionen i dialogen, utan arrangerade egna versioner av kurultai. Resultatet blev alltså ett misslyckande – i stället för att göra opposition och samhällsaktörer delaktiga i beslutsprocessen blev det snarast en bekräftelse på den dåliga förankringen president och regering har i samhället. Oppositionens alternativa möten blev dessutom en samlingspunkt för oliktänkande.

En annan orsak till det jäsande missnöjet är korruptionen. Som vi konstaterat tidigare har korruptionsnivån ökat i landet, trots Bakijevs försäkringar när han tog makten i den så kallade ”tulpanrevolutionen” 2005 (se också här). Dessutom har den stärkta maktkoncentrationen gjort att ljuset alltmer kommit att falla på presidentens familj och innersta krets. Bakijevs son Maksim börjar alltmer betraktas som faderns arvtagare, inte minst efter det att han utnämnts till chef för Centrala Kontoret för Utveckling, Investeringar och Innovationer, en post som förmodligen kan tänkas garantera minst ett finger med i spelet om alla stora ekonomiska projekt och investeringar.

För att göra ont värre för Bakijev har Ryssland och Putin höjt tonläget mot Kirgizistan på sistone. Men även detta har i högsta grad med korruptionen och med Bakijevs eget handlande att göra. I början av 2009 utlovade Ryssland ett stödpaket på 2,15 miljarder dollar till Kirgizistan. Villkoren klargjordes inte helt, men det antogs av många att Ryssland skulle få investeringsprivilegier och att Kirgizistan skulle avsluta USA:s kontrakt för flygbasen Manas när det gick ut under året. Men det visade sig till sist att Bakijev omförhandlande kontraktet med amerikanerna och basen omformades till ett ”transitcenter”. En del av de ryska pengarna skulle användas till bygget av vattenkraftverket Kambarata-1 i Narynfloden (i sig ett kontroversiellt projekt som skapat spänningar med Uzbekistan), men också till att täcka sociala utgifter. Moskva frös dock snart utbetalningarna, eftersom man ansåg att pengarna inte användes till det de var tänkta för utan för att ”ställa ut krediter till andra för att göra pengar” (se Eurasianet) och man inte fick någon riktig redovisning av de stora beloppen. Många kirgizer har starka band till Ryssland och de uteblivna betalningarna ger den trängda regeringen ännu mindre manöverutrymme för att bemöta protester.

I den senaste händelseutvecklingen har Ryssland dock manat till återhållsamhet och en fredlig lösning.

I söndags är det fem år sedan president Askar Akajev avgick under trycket från folket på gatorna och Bakijev, även han en man ur den gamla nomenklaturan, installerades. Det är tulpansäsong igen och hur än de nuvarande händelserna slutar verkar det som om det närmar sig ett avgörande för Bakijevs taktik att stöpa om Kirgizistan till en centralasiatisk autokrati i linje med grannländerna. Det är tveksamt att anden som släpptes ut redan vid självständigheten låter sig stoppas tillbaka i flaskan.

Våg av tillslag mot det fria ordet i Kirgizistan

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon är just nu på rundresa till samtliga fem republiker i Centralasien. I förrgår kom han till Kirgizistans huvudstad Bisjkek för överläggningar med president Kurmanbek Bakijev och premiärminister Danijar Usenov. Han möttes av en liten skara demonstranter utanför FN-byggnaden (DN), bestående av människorättsaktivister och journalister, som protesterade mot de ökande inskränkningarna av press- och andra friheter under senaste tiden. Ban kommenterade saken på presskonferensen efteråt:

”For the UN, the protection of human rights is a bedrock principle. Quite frankly, recent events have been troubling, including those of the past few days.

As I told the President, all human rights must be protected. That includes free speech and freedom of the media.”

Enligt en FN-tjänsteman tog Ban också upp frågan om pressfriheten något mer explicit under de slutna samtalen med utrikesminister Kadyrbek Sarbajev (”Hur svarar jag media på sådana frågor, och hur svarar du inför världen?”). De senaste dagarnas händelser som han nämner handlar bland annat om stängningen i veckan av den oppositionella tidningen Forum och en räd för att stoppa internetkanalen Stan TV (se ett intressant inslag om tillslaget här). Forum hade nyligen skrivit om turerna kring presidentens söner, framför allt yngste sonen Maksim Bakijev, som i höstas utnämndes till chef för det nyinrättade Centrala Kontoret för Utveckling, Investeringar och Innovationer. Evgenij Gurevitj, en kirgiziskfödd numera amerikansk medborgare, som anlitats av Bakijev som rådgivare, anklagades nyligen av en domstol i Rom för pengatvätt i samband med ett enormt svindleri tillsammans med italiensk maffia, som skall ha förskingrat 2,7 miljarder dollar från italienska teleoperatörer.

Man har även börjat censurera internet genom att blockera oberoende nyhetssidor, som ferghana.ru och azattyk.org, den kirgiziska grenen av Radio Liberty. Ferghana.ru själva beskriver det i en ny artikel som att pressfriheten just under de senaste veckorna mött sitt öde i Kirgizistan.

I veckan hade Civil Rights Defenders (CRD) i Stockholm besök av Tolekan Ismajlova, som leder kirgiziska människorättsorganisationen Citizens against Corruption (CAC). Deras rapport för 2009 om människorättsläget i Kirgizistan kan läsas hos CRD.

Tolekan Ismajlova

Ismajlova framhåller något som ofta inte framkommer tydligt i rapporteringen om Kirgizistan – att den så kallade ”tulpanrevolutionen” 2005, då Kurmanbek Bakijev efter folkliga protester tog över som president efter Askar Akajev, bara var en omorganisation inom nomenklaturan och hur mycket vad gäller öppenhet och mänskliga rättigheter i själva verket gått bakåt sedan dess. Det gäller inte minst sedan Bakijev omvaldes 2009 (efter kritik från OSSE om bl a orättvis mediebevakning inför valet). Hans parti Ak Zjol (ung ljusa stigen) har absolut majoritet i parlamentet efter senaste valet 2007.

För första gången på länge ansluter sig Kirgizistan i år till sina grannar i Centralasien och klassas bland ofria länder i Freedom House’ enkätbaserade uppskattning av politiska och mänskliga rättigheter (political rights resp civil liberties). Enligt CAC har pressen på människorättsaktivister ökat genom olika kontroller och övervakning av Nationella Säkerhetstjänsten (rysk förkortning SNB, arvtagare till delar av KGB). Liksom på andra håll inom OSS har lagändringar gjorts på sistone för att försvåra arbetet för NGO:er. I Kirgizistan uppstod på 1990-talet en flora av inhemska och utländska aktörer, som verkade för olika mål i samhället och ofta fick stöd utifrån via olika biståndsprogram. Sett ur den synvinkeln är den senaste tidens mer restriktiva åtgärder en anpassning till den mer ”normala” situationen i Centralasien.

Mötesfriheten är också under hård press, vilket har resulterat i ett antal arresteringar och fängelsedomar. Att människor går ut och demonstrerar har varit ett relativt vanligt sätt att visa sitt missnöje i Kirgizistan. Misshandel i samband med demonstrationer har också ökat på sistone, liksom brutal behandling av journalister. Ett uppmärksammat fall var frilansjournalisten Almaz Tasjiev, som i fjol avled av skadorna efter polismisshandel i den ”sydliga huvudstaden” Osj, en storstad med stor befolkningsandel uzbeker, ett annat det dunkla mordet på journalisten Gennadij Pavljuk, som i december kastades ut med armar och ben bundna från en fönster i Almaty, Kazakstan. Senast i förrgår misshandlades Abdelkaim Kangeldiev, ledare för en människorättsorganisation i Osj, av okända män utanför sitt hem.

Korruptionen är också mycket utbredd och läget har försämrats sedan Bakijev kom till makten. Enligt  Transparency Internationals senaste rapport ligger landet på plats 162 i världen. Regeringen har vidtagit vissa åtgärder för att förbättra situationen och affärsklimatet, men kritiker hävdar att de i själva verket har syftat till större maktkoncentration och kontroll över pengaflödena – som inrättandet av Maksim Bakijevs nya organisation.

För inte särskilt länge sedan var Kirgizistan västvärldens demokratiska hopp i Centralasien. Landet hade inledningsvis fria val, blev medlem av WTO och närmast en experimentverkstad för introduktion av marknadsekonomiska åtgärder. Dessutom utvecklades, med stöd från Västeuropa och USA, en lång rad människorättsorganisationer inom olika samhällssektorer och media, som ansågs som fria inte bara i jämförelse med de centralasiatiska grannarna, utan i hela OSS.

Men kombinationen av att de ekonomiska hoppen inte har infriatsäven om Kirgizistans ekonomi växer är man starkt beroende av utländska lån och bidrag från gästarbetare – och att västmakterna i slutänden nu trots allt ofta prioriterar energitillförsel och säkerhet i sina relationer med Centralasien, liksom Rysslands svar på den amerikanska närvaron, har gradvis förskjutit förutsättningarna. Grannländerna, inte minst det hårt styrda Uzbekistan, utövar ett starkt tryck på landet, bland annat vad gäller kontroll av islamistiska rörelser (se också tidigare inlägg) och energipolitik – Kirgizistan är bl a beroende av uzbekisk gas, något man försöker motverka genom att bygga ut vattenkraften, vilket det nedströms belägna, mycket bevattningsberoende Uzbekistan i sin tur kraftigt motsätter sig. Men man är också i samtliga grannländer mycket angelägen om att det inte skall bli några fler ”blomsterrevolutioner” i regionen. De senaste månadernas och veckornas utveckling ser mest ut som ännu ett bevis på att Kirgizistans tid som demokratiskt undantagsfall i Centralasien är över.

Svensk affärsdelegation till Georgien (Exportrådet)

26 april 2010till29 april 2010
26 april 2010till29 april 2010

Svenska Exportrådet (Kiev), Open Trade Gate och UD anordnar en delegationsresa till Georgien med inbjudan av Georgian National Investment Agency.

Mer information hos Exportrådet.

INSTÄLLT: Affärsseminarium om Azerbajdzjan, Stockholm (Exportrådet)

27 april 2010
10:00till13:00
10:00till13:00

Exportrådet anordnar ett seminarium om affärsmöjligheter i Azerbajdzjan. Arbetsmarknadsminister Fizuli Alakbarov deltar, liksom landets ambassadör i Sverige Rafael Ibrahimov.

Mer information hos Exportrådet.

  • Fuzuli Alakbarov

Moskva, Dagestan, Afghanistan?

Under Andra Tjetjenienkriget och särskilt sedan 2001 har Ryssland betonat hur terroraktiviteten i Kaukasus finansieras från utlandet och är en del av en internationellt tränad islamistisk terrorrörelse. Bekräftelser på det tycker man sig bland annat se i det att flera stridande av arabiskt ursprung har dödats av ryska styrkor under Tjetjenienkriget och efteråt. Det spekuleras också om hur många tjetjener som deltar på talibanernas sida i Afghanistan.

Tråden togs upp igen i veckan när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under ett G8-möte i Kanada indikerade att tunnelbanedåden var del av en internationell terroriströrelse. Han nämnde specifikt gränsområdena Afghanistan/Pakistan, som man vet för närvarande är NATO:s ömmaste tå säkerhetspolitiskt.

I norra Kaukasus har de flesta av de grupper som strider mot ryska styrkor nu svurit trohet mot ett emirat under Doku Umarov (mer info, se här). Den våg av attacker mot polisstyrkor och maktutövare som det senaste året har sköljt över framför allt Dagestan och Ingusjien kan alltså formellt, om än inte praktiskt – vem som exakt utför vad är svårt att bekräfta – sägas ha styrts av Umarov. Medvedev och Putin gjorde även klart att man kopplar samman attacken mot staden Kizljar i Dagestan på onsdagen med samma ”terroraktivitet” som den i Moskva (SvD, DN).

På ett sätt stämmer ju det; vilka som än utfört det dådet är ute efter att skada ryska makthavares intressen. Kizljar i nordvästra Dagestan är ett av de få områden i republiken där ryssarna är största folkgrupp (ca 45%) och där finns relativt stark närvaro av säkerhetsstyrkor. Men det finns flera skillnader. Dådet var visserligen ett av de blodigare på sistone, men allt tyder på att det utfördes på samma sätt och med samma mål som en lång rad attentat i Dagestan det senaste året. Det riktar sig mot säkerhetsstyrkorna snarare än allmänheten (av de minst 12 döda var nio poliser, däribland den lokale polischefen) och utfördes enligt ett annat mönster. Först utlöste föraren för ett fordon en bilbomb efter att ha stoppats av polisen, vilket följdes av en detonation utlöst av en självmordsbombare utklädd till polis. Systemet med lockbeten för att locka till sig polis har använts vid flera tillfällen på sistone i Dagestan.

Även republikens nye ledare Magomedsalam Magomedov (se tidigare inlägg för bakgrund om honom), som av egen erfarenhet och via sin far (som även han var president i många år) känner mönstret i Dagestan, kopplar samman händelserna. Det skall dock inte uteslutas att det också har att göra med att han vill bekräfta sin ställning i Kreml och Vita huset och säkra federala resurser till republiken.

Terrordåden kan i förlängningen ses som ett tecken på en och samma sak, den ryska vertikala maktstrukturens oförmåga att ta hänsyn till lokala förhållanden och förankra sin legitimitet. Men just det gör också att samma metod inte är svaret på alla problem.

Doku Umarovs långa skugga

Doku Umarov (Dokka abu Usman, tjetjenska Jumar K’ant Dokka) var Rysslands mest eftersökta man redan innan han tog på sig att direkt ha beordrat måndagens tunnelbanesprängningar i Moskva (SvD, DN, Sydsvenskan). Han hävdar enligt en video inskickad till rebellnära sajten Kavkaz Center att det är en hämndaktion för de civila som dog under en stor specialoperation i det oroliga Ingusjien i februari (se tidigare inlägg).

Umarov är högste ledare för det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz), en ”stat” han själv utropade i oktober 2007 som en islamisk enhet i Kaukasus. Emiratet omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena.

Emiratet bildades ur den s k Kaukasiska Fronten, en separatistisk motståndsgruppering, som innan Umarov tog över leddes av den i Ryssland ökände Sjamil Basajev, ansvarig för bland annat gisslantagningen i nordossetiska Beslan 2004, då över 300 dog. Även Umarov skall enligt obekräftade uppgifter då ha varit bland gisslantagarna. Grunden till motståndet och de organisationen lades under de båda krigen i Tjetjenien (1994-96 och 1999-2000, officiellt avslutat 2009) och det var också då både Basajev och Umarov avancerade till ledarpositioner för rebellerna.

Doku Umarov föddes 1964 i en by i Sjatoj-distriktet i södra Tjetjenien i en teip (den tjetjenska typen av klanstruktur, centrerad kring en plats eller en gemensam anfader) dit även bland andra Iljas Achmadov, tidigare ”utrikesminister” för den tjetjenska separatistrepubliken hör. Det är också i dessa områden Umarov har sin starkaste maktbas – och tillflyktsort. Under första Tjetjenienkriget anslöt han sig till Achmed Zakajev (som numera är premiärminister i exil för separatistrepubliken) och när de ryska styrkorna lämnade Tjetjenien 1996 dekorerades han till hjälte av den tjetjenska nationen i den i praktiken självstyrande republiken.

När andra Tjetjenienkriget bröt ut 1999 deltog han i försvaret under den ryska belägringen av Groznyj, men sårades och återkom först något år senare, då som befälhavare för den Sydvästra Fronten, alltså hemtrakterna kring sluttningarna och bergsområdena mot Ingusjien. Då hade dock situationen i Tjetjenien förändrats. Ryska styrkor hade tagit kontroll över större delen av republiken men hjälp av sina allierade i Kadyrov-klanen och Umarov var i stället med och ledde terrorattacker mot ryska styrkor och räder in i grannrepublikerna.

2006 utsågs Umarov till president för den separatistiska Tjetjenska Republiken Itjkeria, vid det laget en skuggstruktur för rebellrörelsen – i praktiken blev han alltså ledare för det islamistiska separatistiska motståndet. Redan från början svor han att sprida upproret till övriga delar av norra Kaukasus och andra delar av Ryssland. I en intervju publicerad av Kavkaz Center i början av mars lovade han att ”befria” Stavropol-området, Astrachan (vid Kaspiska havet) och Volgadalen och har sedan efter flera motgångar för rebellrörelsen svurit att ta kriget till Rysslands städer.

I oktober 2007 utropade han det Kaukasiska Emiratet med sig själv som emir. Den tjetjenska republiken blev en provins i emiratet. Islamistiska rörelser i andra delar av norra Kaukasus, som Ingusjiska Jamaat, Yarmuk Jamaat i Kabardinien-Balkarien (vars ledare Anzor Astemirov dödades förra veckan) och Shariat Jamaat i Dagestan enades formellt under hans kommando. Men i och med detta uppstod också en spricka mellan befälhavarna i separatistgrupperna, som till största delen stödde Umarov, och den mer moderata regeringen för Itjkeria, ledd av Zakajev som lever i exil i Storbritannien.

I Moskva sätter man ofta etiketten ”wahhabiter” på samtliga rebellrörelser i Kaukasus, men faktum är att Umarovs motiv från början snarare tycks ha varit – som många andra vid den tiden – att försvara den tjetjenska nationella utbrytarrepubliken mot rysk överhöghet. Umarov sade sig själv tillhöra qadiriyyah, en tariqa (sunniislamisk sufiorden) med långa traditioner i Kaukasus som blev mycket spridd i Tjetjenien efter 1800-talets kaukasiska krig när den första kampen mot Ryssland kvästes. Men liksom flera andra rebeller har han stegrat den islamiska retoriken sedan det andra Tjetjenienkriget, inte minst efter 11 september 2001 då också Putin började tala om upproret som en internationell islamistisk rörelse.

De senaste månaderna har det spekulerats i om Kreml är på väg att långsamt byta taktik i norra Kaukasus – Medvedevs utnämning av Aleksandr Chloponin med mer ekonomiinriktad profil för det nya Nordkaukasiska Federala Distriktet kunde tyda på det. Hur man nu tolkar resultaten av sin strategi efter de nya smärtsamma attentaten återstår att se, men de första reaktionerna har övervägande tytt på att man tänker fortsätta den hårdföra linjen (”bekämpa terrorn ända till slutet och utan att tveka” enligt Medvedev).

Utan ett genuint och även brett samarbete med lokala makthavare kommer nog vare sig urskillningslösa upprensningar av polis och säkerhetsstyrkor eller ett ökat inflöde av subsidier att stabilisera läget annat än tillfälligt. Risken är tyvärr att moskvaborna i så fall tvingas fortsätta leva i oro.