Kina, Xinjiang och den språngvisa utvecklingen

Karta över Xinjiang

Under de senaste månaderna har det Kinesiska kommunistpartiet tillkännagivit ett antal beslut om Xinjiangs framtida utveckling. Efter de etniskt betingade upploppen mellan hankineser och uigurer i Ürümqi i juli 2009 har det stått klart att den nuvarande utvecklingsmodellen för det autonoma området Xinjiang inte fungerar. Etniska kineser, hankineser, och uigurer, muslimer som talar ett turkspråk, utgör båda drygt 40 % av regionens befolkning men lever i skilda världar kulturellt och ekonomiskt. Uigurerna känner sig i många fall utträngda och förfördelade av hankineserna, vars andel av befolkningen i Xinjiang ökat från cirka 5 % vid Folkrepublikens bildande 1949. Frågan var om ledningen i Beijing skulle visa sig mer visionär i sin nya strategi visavi Xinjiang på arbetskonferensen än i sitt program för Tibets utveckling som presenterades tidigare i år, se tidigare inlägg om Tibet.

Det är visserligen en uigur som är guvernör i Xinjiang, Nur Bekri, men den mäktigaste mannen i Xinjiang är den lokale sekreteraren i Kinas kommunistiska parti (KKP). Under 15 år, 1995-2010 har det varit Wang Lequan men han byttes ut i slutet av april 2010 och den nye förstesekreteraren heter Zhang Chunxian. Zhang kommer närmast från samma post i Hunan i centrala Kina och har tidigare varit bland annat kommunikationsminister och biträdande partisekreterare i Yunnan, en annan provins med betydande etniska minoriteter. Zhang skall nog ses som en god administratör som har att genomföra Beijings strategi i Xinjiang samtidigt som ordningen och stabiliteten upprätthålls. President Hu Jintao och statsminister Wen Jiabao kommer att ersättas på partikongressen 2012 och de vill inte ha några obehagliga överraskningar fram tills dess.

Den främsta uppgiften för Zhang Chunxian kommer att vara bevarandet av ordningen och att föra kampen mot de tre onda företeelserna: separatism, terrorism och extremism. Säkerheten är ett högprioriterat område och här pågår efterarbetet till 2009 års upplopp. Antalet åtalade i olika domstolsprocesser uppgår nu till 198 och antalet väntas stiga. Kontrollen av Internet har skärpts ytterligare och det var först i början på maj 2010 som Internet släpptes på mer allmänt i Xinjiang för kinesiska sajter. Uigurerna klagar på att tillgängligheten fortfarande är begränsad för uiguriska nätplatser. Inom polisväsendet har den första omgången av drygt 2 000 nya medarbetare nu rekryterats och börjat arbeta. De skall verka över hela regionen och syssla främst med stärkandet av den interna säkerheten. Stabiliteten kommer alltid främst i Kina.

Det är emellertid ingen tvekan om att det i Kinas kommunistparti finns en insikt om att utvecklingen i Xinjiang hittills varit ojämn och inte kommit de etniska minoriteterna till godo i samma grad som hankineserna. Anledningen till detta förklaras dock med regionala skillnader i utveckling. Det är, liksom i övriga Kina, stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd i Xinjiang. Problemet för kommunistpartiet är att de etniska minoriteterna i betydligt högre grad bor på landsbygden än hankineserna och därför har lägre inkomster, vilket skapar en känsla av att stå utanför den ekonomiska boomen, se även DN. Den nya ekonomin med olje- och gasindustri samt en hög andel statliga bolag och byggprojekt i Xinjiang har också medfört att många välbetalda jobb gått till inflyttade hankineser. Denna utveckling har förstärkts av att uigurerna ofta har sämre utbildning och framför allt har sämre kunskaper i kinesiska. Det förekommer i Xinjiang, som på andra håll en etnisk diskriminering i arbetslivet, vilket dock inte diskuteras allmänt.

I mitten av maj hölls en arbetskonferens i Beijing där alla nio medlemmarna i politbyråns ständiga utskott deltog och slutsatserna för Xinjiangs framtida utveckling var inte nytänkande. Problem som religiös frihet och stärkande av uigurernas kulturella identitet nämns endast pliktskyldigast. Tanken är, liksom för Tibet, att utvecklingen skall vändas genom massiva investeringar i Xinjiangs infrastruktur och näringsliv, en språngvis utveckling skapas genom enorma överföringar från östra Kina till Xinjiang. Till 2015 skall Xinjiangs BNP per capita ha nått upp till genomsnittet för provinserna och till 2020 skall ett måttligt välfärdssamhälle ha skapats.

Det finns emellertid tydliga varningsmarkörer kring denna strategi. Det är mycket sannolikt att de kvantitativa målen kommer att uppnås på ett statistiskt plan. Frågan är bara vem som kommer att bli vinnare på denna nya strategi och om den kommer att bidra till att minska de etniska spänningarna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen tänker sig att som en del i utvecklingsstrategin använda sig av partnerregioner mellan östra Kina och Xinjiang. Risken för att denna typ av samarbete blir ett samarbete endast mellan hankineser är uppenbar. Liknande projekt i Tibet, om än på företagsnivå, ledde inte till en positiv utveckling för tibetanerna och mycket av investeringarna hamnade i östra Kina där företagen var baserade. Samma risker är intimt förknippade med de stora satsningar på infrastruktur som planeras, bland annat en kraftig utbyggnad av vägnätet och en snabbjärnväg mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. Vid byggandet av järnvägen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet fick lokalbefolkningen endast lättare handräckningsjobb och de stora kontrakten och de kvalificerade arbetena gick till företag och personer från östra Kina.

Det är glädjande att regeringen vill satsa på jordbrukssektorn eftersom många fattiga uigurer och kazaker återfinns här. Det är dock oroande att regeringen tänker sig kanalisera en stor del av jordbrukssatsningen genom Bingtuan (Xinjiangs produktions- och byggnadskår) som är en mycket speciell paramilitär hankinesiskt dominerad jordbruksorganisation i Xinjiang. Risken är stor att de fattigaste bönderna inte kommer att lyftas av en satsning via Bingtuan. Det finns också en känslig aspekt av vattenfördelning i sydvästra Xinjiang mellan Bingtuans storskaliga jordbruk och lokala uiguriska småbönder som ofta kan bli en etniskt färgad konflikt.

Min slutsats blir att Xinjiangs BNP kommer att öka kraftigt under det kommande årtiondet men att utvecklingen troligen främst kommer komma hankineser till del och att de etniska spänningarna i Xinjiang kommer att bestå och kanske till och med öka om klyftan vidgas än mer mellan kineser och uigurer. Detta riskerar att späda på den uiguriska nationalismen och separatismen ytterligare. Någon risk för att Xinjiang skulle avskiljas från Kina finns inte givet de stora grupper hankineser som finns i området och den betydande säkerhetsapparat som Kina har till sitt förfogande.

Svensk-georgiska visiter

Saakasjvilis Georgien och Alliansregeringens Sverige har hela tiden haft särskilt nära relationer (som inte blev mindre hjärtliga när utrikesminister Bildt efter Ossetienkrigets utbrott 2008 jämförde Rysslands handlande med Hitlers ”doktrin” i Centraleuropa – det dröjde dock innan han var välkommen i Ryssland igen).

I veckan var Carl Bildt åter på besök i Georgien. En av de viktigare anledningarna var att diskutera status för associationsavtalet, som man har arbetat på under våren och som skall föra Georgien, liksom Armenien och Azerbajdzjan, närmare EU. Georgien har kommit klart längst i reformarbetet av de tre länderna och Bildt inhämtade säkerligen information för det informella mötet i polska Sopot strax efter. Där var ämnet för dagen det Östliga Partnerskapet (EaP eller Öst-P), det polsk-svenska initiativet för att skynda på reformer och närmande till EU för sex av unionens östra grannar som skall vara en mer specificerad fördjupning av Grannskapspolitiken (ENP). Vissa kritiker anser dock att EaP har varit något av en besvikelse sedan starten för ett drygt år sedan, med argument som att det varit underfinansierat, otillräckligt differentierat, toppstyrt (d v s inte fokuserat på civilsamhället) och ignorerat relationen till Ryssland. Det kan dock tänkas bli ett ökat inflytande för NGO:erna genom bl a initiativet Civil Society Forum och ett nytt fokus på regionalt utbyte verkar också kunna vara lovande.

Bildt såg också till att spendera en stund i klassiska internationella bokhandeln Prospero vid Rustaveliavenyn i Tbilisi och träffade både medierepresentanter och oppositionspolitiker, bl a Irakli Alasania, som kandiderar i morgondagens borgmästarval i huvudstaden. Sedan träffade han Saakasjvili i Batumi vid Svarta Havet och han bekräftade ”de facto en genuint imponerande utveckling” med nya hotell och kulturinstitutioner (med bl a får man förmoda det Nobelmuseum han själv var där och invigde 2007). Han skriver också på sin blogg att ”Georgiens europeiska reformstrategi är ju av avgörande betydelse för landets stabilitet och säkerhet”.

Där sätter han fingret på de två viktigaste punkterna för Saakasjvilis regering ända sedan Rosenrevolutionen 2003. Problemet verkar vara att strategin för att koppla ihop dem ofta fortfarande inte verkar särskilt klar, varken i Tbilisi eller i Bryssel.

För tre veckor sedan var också talmannen i Georgiens parlament, Davit (David) Bakradze, i Stockholm för möten med bl a Bildt, talman Per Westerberg, utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker och en audiens med kungen. Han hade också tid med ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet (UI). Ämnet var ”Enhanced democracy in Georgia: A sustainable solution for external and internal challenges”.

Foto: H Hallgren

Davit Bakradze på UI

Bakradze är en av de tongivande politikerna i Georgien, medlem av president Saakasjvilis styrande Förenade Nationella Rörelsen (ENM), som han ledde i parlamentsvalet 2008 efter Nino Burdzjanadzes avhopp till oppositionen. Han har tidigare bl a arbetat som landets särskilda sändebud till NATO, utrikesminister och som minister för konfliktfrågor, alltså chefsförhandlare gentemot Abchazien och Sydossetien några månader före kriget 2008.

På UI fokuserade han på tre områden: ekonomin, den inrikespolitiska situationen och säkerheten.

Vad gäller ekonomin hade han solskenssiffror att komma med, med en tillväxt under första kvartalet på 4,5% (Sverige hade 3%, vilket var en topplacering i EU) och en förväntning om 5-6% för hela året. De senaste två åren har naturligtvis varit exceptionella för den georgiska ekonomin, med kriget och i det närmaste totalt handelsstopp med Ryssland, som tidigare var största handelspartner. På en direkt fråga sade han att Rysslands sanktioner egentligen varit något av det bästa som hänt Georgien, eftersom man har tvingats diversifiera sitt handelsutbyte. Men det är helt tydligt att man också har fortsatt med reformarbetet inom ekonomin. Med en stark tro på tillväxt valde man att sänka inkomstskatten från 25 till 20% under krisåret 2009 och på Världsbankens doing business-ranking klättrar landet igen 2010 och är nu enligt dem elfte bästa land i världen att göra affärer i.

Inrikespolitiskt har det varit en del publicitet runt hanteringen av oppositionen och de gatuprotester som förekommit då och då (se t ex tidigare inlägg), men efter att man slog till hårt mot demonstranter 2007 med kraftig internationell kritik som följd verkar regeringen ha ändrat taktik. Bakradze säger nu att det största inrikespolitiska problemet i själva verket är för svag oppsition, vilket var anledningen till att Nationella Säkerhetsrådet började bjuda in oppositionella till diskussioner om säkerhetsfrågor (det var också ett sätt att bryta dödläget under demonstrationerna). Man inser att ett av problemen ligger i att kritik mot de styrande i Georgien alltför ofta tar sig uttryck i folkliga protester med krav på de ansvarigas avgång i stället för en politisk dialog. Därför vill man skapa en ”mainstream of coexistence” som han uttrycker det. Just genom folkligt  uppror kom ju Saakasjvili själv till makten och kvittot på Rosenrevolutionens reslutat vore onekligen om han själv röstades bort i rättvisa val. Men med dagens splittrade opposition – som regeringen hävdar att man försöker ena – ser det ut att vara en bit kvar dit. Morgondagens lokalval ser heller knappast ut att bli ett trendbrott i det avseendet.

Landets säkerhet har alltid varit Saakasjvili-regeringens viktigaste fråga – och den svåraste för den att få grepp om. Sedan Aslan Abasjidze triumfatoriskt drevs ut ur den autonoma republiken Adzjara 2004 har egentligen inga reella framsteg gjorts. Ryssland har erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater och vägrar ha med regeringen att göra och NATO-medlemskapet ter sig längre bort än på länge efter först Bukarest-mötet, sedan kriget 2008. När Bakradze tillfrågas om lösningar återkommer han till att dialog nog vore bra, men inte förrän Ryssland uppfyller sina åtaganden (trupptillbakadragande enligt stilleståndsavtalet), en ståndpunkt Ryssland genom sina erkännanden lämnat bakom sig för länge sedan. I det korta perspektivet betonar han att man måste institutionalisera stabiliteten för att undvika nya våldsrisker och hoppas på framgångar i de minst sagt tvekande Genève-samtalen. Konkreta eftergifter för att bryta dödläget är det tunt med. Till det måste man nog också komma ihåg att det här är den diplomatiska version den sympatiske och intelligente Bakradze serverar utomlands till en av sina största internationella supporters.

Ibland undrar man när det gäller Georgiens säkerhetssituation om inte till och med önsketänkandet har lämnat in i Tbilisi, Stockholm och Bryssel.

Nagorno-Karabach väljer parlament, Europa tittar bort

Idag är det parlamentsval för femte gången i ordningen i den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR), formellt en del av Azerbajdzjan, men kontrollerad av Karabach-armenier sedan striderna mellan länderna tystnade 1994. Inget land har erkänt republiken, inte ens Armenien (om än snarast av taktiska skäl). Azerbajdzjans utrikesministerium uttalade sig i välkända ordalag för Kavkazskij Uzel:

”Den av Armenien skapade icke erkända separatistiska regimen på Azerbajdzjans territorium som resultat av etnisk rensning av den azerbajdzjanska befolkningen utgör inget annat än en olaglig struktur. De så kallade valen genomförs av denna struktur i syfte att dölja Armeniens annekteringspolitik och konsolidera resultaten av den fortsatta ockupationen av Azerbajdzjans territorium.”

EU:s utrikestalesperson Catherine Ashton betonade också att man ser valen som olagliga och att man inte vill att de skall ”färga” fredsansträngningarna. EU kom också med ett uttalande i veckan om att unionen vill spela en större roll i Södra Kaukasus, inklusive vad  gäller de frusna konflikterna. Men utvidgningskommissionär Štefan Füle indikerade samtidigt att man i stort sett anser sig ha en bra strategi för regionen och inga lär stora kursändringar är att vänta. Många anser i själva verket att det, inte minst av Sverige, så hårt marknadsförda Östliga Partnerskapsprogrammet (EaP), där de tre sydkaukasiska länderna ingår, i stort sett har legat still vid kajen sedan det sjösattes för lite drygt ett år sedan. Som så ofta när EU har interna problem prioriteras grannskapet ned och det verkar inte helt långsökt att hävda att engagemanget var ett retoriskt försök till svar på Rysslands och Turkiets nya, mer offensiva regionala politik. Vad det gäller Karabach förlitar man sig fortsatt på den s k Minsk-processen, ledd av USA, Ryssland och Frankrike, som har lett till ett antal möten på hög nivå de senaste åren mellan Armenien och Azerbajdzjan – men inga konkreta resultat.

Valet som gäller de 16 partivalda och 17 personvalda platserna i det lilla parlamentet i Stepanakert har inga förutsättningar att bli särskilt spännande. Fyra partier är representerade, av vilka två är i maktställning och Kommunisterna och den nartionalistiskt armeniska revolutionella rörelsen Dasjnaktsutiun är i ”opposition”. Men vad gäller alla viktigare frågor om republikens status och försvars- och utrikespolitik är samtliga kandidater rörande eniga. I det förra presidentvalet stöddes president Bako Sahakyan av samtliga partier och den här gången blir det heller inga avvikande röster i parlamentsvalet, annat än att t ex Kommunisterna betonar ”jobb”, Dasjnak ”nationell enhet”. Skillnaderna för gemene man i Karabach lär alltså inte bli särskilt stora hur det nya parlamentet än ser ut och det blir säkert många som röstar på kandidater de känner personligen.

Men för Karabachs politiker är det ändå mycket viktigt att valen blir så rättvist och väl genomförda som möjligt. När Forum Eurasien träffade republikens ”ambassadör” i USA i höstas (läs intervjun här) betonade han att man ser sig som ett demokratiskt föredöme i Kaukasus och jämför förstås inte minst med de närmast symboliska valen i Azerbajdzjan, som man hänvisar till som ett avskräckande exempel och ytterligare en motivering till att aldrig mer sätta sig i någon form av beroendeställning gentemot Baku.

Men egentligen innehåller både kontrahenternas och EU:s hållning ett stort mått av önsketänkande. NKR:s parlament hävdar att de tidigare valen alltid har övervakats av internationella observatörer och det kommer man att säga i år också. Säkert kommer några européer och amerikaner att vara där på valdagen, men inga med mandat från OSSE eller någon annan internationell organisation. Azerbajdzjan har å sin sida förklarat alla observatörer till det ”s k parlamentsvalet” non grata i landet och kanske skramlat lite högre än vanligt med hot om en militär lösning. EU å andra sidan verkar ibland se varje händelse i regionen med nervös misstanke och som ett hot mot den gamla invanda ”fredsprocessen” och de i mycket kosmetiska stegen mot normalisering av relationerna mellan Armenien och grannarna.

I Nagorno-Karabach har man under tiden för länge sedan vant sig vid att det onormala är normalt.

Georgiens talman hos UI, Stockholm

06 maj 2010
18:00till19:30

Talmannen i Georgiens parlament Davit Bakradze talar på Utrikespolitiska Institutet, Stockholm, under titeln ”Enhanced Democracy in Georgia: A Sustainable Solution for External and Internal Challenges”.

Mer info: http://www.ui.se/default.aspx?lecture_id=793