Idag är det parlamentsval för femte gången i ordningen i den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR), formellt en del av Azerbajdzjan, men kontrollerad av Karabach-armenier sedan striderna mellan länderna tystnade 1994. Inget land har erkänt republiken, inte ens Armenien (om än snarast av taktiska skäl). Azerbajdzjans utrikesministerium uttalade sig i välkända ordalag för Kavkazskij Uzel:
”Den av Armenien skapade icke erkända separatistiska regimen pÃ¥ Azerbajdzjans territorium som resultat av etnisk rensning av den azerbajdzjanska befolkningen utgör inget annat än en olaglig struktur. De sÃ¥ kallade valen genomförs av denna struktur i syfte att dölja Armeniens annekteringspolitik och konsolidera resultaten av den fortsatta ockupationen av Azerbajdzjans territorium.”
EU:s utrikestalesperson Catherine Ashton betonade ocksÃ¥ att man ser valen som olagliga och att man inte vill att de skall ”färga” fredsansträngningarna. EU kom ocksÃ¥ med ett uttalande i veckan om att unionen vill spela en större roll i Södra Kaukasus, inklusive vad gäller de frusna konflikterna. Men utvidgningskommissionär Å tefan Füle indikerade samtidigt att man i stort sett anser sig ha en bra strategi för regionen och inga lär stora kursändringar är att vänta. MÃ¥nga anser i själva verket att det, inte minst av Sverige, sÃ¥ hÃ¥rt marknadsförda Östliga Partnerskapsprogrammet (EaP), där de tre sydkaukasiska länderna ingÃ¥r, i stort sett har legat still vid kajen sedan det sjösattes för lite drygt ett Ã¥r sedan. Som sÃ¥ ofta när EU har interna problem prioriteras grannskapet ned och det verkar inte helt lÃ¥ngsökt att hävda att engagemanget var ett retoriskt försök till svar pÃ¥ Rysslands och Turkiets nya, mer offensiva regionala politik. Vad det gäller Karabach förlitar man sig fortsatt pÃ¥ den s k Minsk-processen, ledd av USA, Ryssland och Frankrike, som har lett till ett antal möten pÃ¥ hög nivÃ¥ de senaste Ã¥ren mellan Armenien och Azerbajdzjan – men inga konkreta resultat.
Valet som gäller de 16 partivalda och 17 personvalda platserna i det lilla parlamentet i Stepanakert har inga förutsättningar att bli särskilt spännande. Fyra partier är representerade, av vilka tvÃ¥ är i maktställning och Kommunisterna och den nartionalistiskt armeniska revolutionella rörelsen Dasjnaktsutiun är i ”opposition”. Men vad gäller alla viktigare frÃ¥gor om republikens status och försvars- och utrikespolitik är samtliga kandidater rörande eniga. I det förra presidentvalet stöddes president Bako Sahakyan av samtliga partier och den här gÃ¥ngen blir det heller inga avvikande röster i parlamentsvalet, annat än att t ex Kommunisterna betonar ”jobb”, Dasjnak ”nationell enhet”. Skillnaderna för gemene man i Karabach lär alltsÃ¥ inte bli särskilt stora hur det nya parlamentet än ser ut och det blir säkert mÃ¥nga som röstar pÃ¥ kandidater de känner personligen.
Men för Karabachs politiker är det ändÃ¥ mycket viktigt att valen blir sÃ¥ rättvist och väl genomförda som möjligt. När Forum Eurasien träffade republikens ”ambassadör” i USA i höstas (läs intervjun här) betonade han att man ser sig som ett demokratiskt föredöme i Kaukasus och jämför förstÃ¥s inte minst med de närmast symboliska valen i Azerbajdzjan, som man hänvisar till som ett avskräckande exempel och ytterligare en motivering till att aldrig mer sätta sig i nÃ¥gon form av beroendeställning gentemot Baku.
Men egentligen innehÃ¥ller bÃ¥de kontrahenternas och EU:s hÃ¥llning ett stort mÃ¥tt av önsketänkande. NKR:s parlament hävdar att de tidigare valen alltid har övervakats av internationella observatörer och det kommer man att säga i Ã¥r ocksÃ¥. Säkert kommer nÃ¥gra européer och amerikaner att vara där pÃ¥ valdagen, men inga med mandat frÃ¥n OSSE eller nÃ¥gon annan internationell organisation. Azerbajdzjan har Ã¥ sin sida förklarat alla observatörer till det ”s k parlamentsvalet” non grata i landet och kanske skramlat lite högre än vanligt med hot om en militär lösning. EU Ã¥ andra sidan verkar ibland se varje händelse i regionen med nervös misstanke och som ett hot mot den gamla invanda ”fredsprocessen” och de i mycket kosmetiska stegen mot normalisering av relationerna mellan Armenien och grannarna.
I Nagorno-Karabach har man under tiden för länge sedan vant sig vid att det onormala är normalt.
