Attack mot Natobas i Jalalabad i Afghanistan

Karta över Afghanistan

På morgonen den 30 juni attackerades Isaf-basen utanför Jalalabad, drygt tolv mil från Kabul, i Afghanistan av talibanstyrkor i området. Basen attackerades med en bilbomb vid ingången samt granater som sköts mot flygfältet. Enligt talibanernas talesman Zabiullah Mujahid deltog sex personer i attacken. Ingen av dessa lyckades ta sig in på basens område. Enligt andra uppgifter har åtta talibaner dödats samt två serviceanställda på flygbasen. Liknande attacker har utförts mot baserna i Bagram utanför Kabul och i Kandahar, se DN, SvD och VG. Attacken kommer dagen efter utfrågningen av den nye befälhavaren för styrkorna i Afghanistan David Patraeus i Senatens försvarsutskott (Armed Services Committee).

David Petraeus varnade i utfrågningen för att striderna kommer att bli intensivare under den kommande tiden och att talibanerna fortfarande hade en betydande styrka i många områden i Afghanistan. Ett tema vid utfrågningen gällde kvalitén på soldaterna i den afghanska armén och i vilken utsträckning dessa soldater kunde användas vid den förestående offensiven i Kandaharprovinsen. David Petraeus svarade att han naturligtvis önskade använda afghanska soldater och att hela idén med strategin om upprorsbekämpning (counter insurgency stratgey (COIN)) är att afghanerna skälva skall ta ansvar för säkerheten.

Det är då intressant att afghanska källor som BBC talat med uppger att precis det motsatta tycks vara på gång i Jalalabad. Där är det nu Isaf-styrkorna som leder arbetet med att göra området säkert och inte den afghanska militären. Träningen av den afghanska armén är en av nyckelfrågorna för David Petraeus som berättade att betydande resurser nu satsas på detta. Bland annat har antalet instruktörer nu utökats kraftigt så att det nu finns en instruktör för 30 afghanska soldater.

Ett annat spörsmål vid utfrågningen i Senaten var datumet för inledandet av ett tillbakadragande som satts till juli 2011. Här förelåg olika tolkningar från demokrater och republikaner. Demokraterna menade att datumet var tänkt som ett sätt att få afghanerna att skärpa sig. Republikanerna menade att det var oklokt att sätta ett datum. David Petraeus förklarade att datumet tillkommit hösten 2009 och att det grundades på den prognos man då hade gjort om läget i landet. Det är med all säkerhet ett första steg i att tona ned betydelsen av tillbakadragandet i juli 2011. David Petraeus framstår som en betydligt bättre diplomat än Stanley McChrystal och kommer säkert inte begå samma misstag. General Petraeus tar över befälet i Afghanistan när Isaf har lidit sina största förluster under en månad sedan 2001. Över 100 soldater dog under juni 2010. Krigströttheten breder ut sig i USA liksom frustrationen över Hamid Karzais administration och den utbredda korruptionen. USA måste nu verkligen sätta press på Pakistan att ta itu med talibanernas baser i landet. Alternativet, det vill säga en långtgående överenskommelse mellan regeringen i Kabul och afghanska oppositionsgrupper i Pakistan, ter sig oklokt.

1 Comment

Johan Fresk, juni 30th 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Afghanistan

En bok om Centralasiens historia

Bokrecension. För den som vill försöka förstÃ¥ Centralasiens historia i ett längre perspektiv finns det inte sÃ¥ mÃ¥nga böcker att välja pÃ¥. Jag skulle vilja rekommendera boken: ”A History of Inner Asia” av Svat Soucek utgiven av Cambridge University Press Ã¥r 2000, 369 sidor. Boken ger en god översikt av Centralasiens historia frÃ¥n Kökturkarna pÃ¥ 500-talet till upplösningen av Sovjetunionen. Soucek inleder boken med en geografisk introduktion som sätter in regionen i ett sammanhang sÃ¥väl geografiskt som kulturellt. Växelverkan mellan nomader och bofasta samt den mängd olika namn pÃ¥ ett antal sprÃ¥k som förekommer i regionen introduceras.

Styrkan i Souceks bok ligger i den systematiska och detaljerade genomgången av området mellan de stora floderna Amu-Darja och Syr-Darja, ett område som historiskt brukar kallas för Transoxanien i väst och Mawarannahr av araberna. Soucek beskriver de olika turkiska grupperna som passerade området från öster mot väster i ett militärt och kulturellt perspektiv. Arabernas spridande av islam en rörelse som gick i motsatt riktning från väst mot öst är ett annat centralt tema. Han försummar inte heller den viktiga roll som den islamiska mystiken, sufismen, hade i området som religionsspridare och kulturbärare. Behandlingen av mongoltiden är mycket koncentrerad och kanske i kortaste laget men i en sammanfattande historia finns alltid problemet med begränsat utrymme. Jag uppskattar att Soucek ändå ibland ger utrymme i boken åt originalcitat från kökturkiska runinskrifter och olika urkunder för islamiska välgörenhetsinrättningar, waqfnama. Detta ger en viktig samtidskontakt. Boken innehåller också korta kapitel om Xinjiang och Mongoliet men dessa håller inte samma kvalitet som framställningen av Transoxanien.

Svat Souceks bok är den bästa introduktionen som jag har hittat pÃ¥ engelska men den är i vissa kapitel sÃ¥ rik pÃ¥ namn att läsbarheten sätts ned. Man fÃ¥r ibland anstränga sig för att se helheten i framställningen. Ett annat problem med boken är naturligtvis att den inte behandlar omrÃ¥dets antika historia med bland annat Alexander den Stores krigstÃ¥g i Centralasien eller den intressanta period när skyterna var härskare pÃ¥ den euroasiatiska stäppen. ”A History of Inner Asia” ger mycket tillbaka för den läsare som tar sig tid att verkligen läsa boken och kanske är det först vid en omläsning som man till fullo inser hur mycket boken faktiskt innehÃ¥ller. Den kan även tjäna som en utmärkt uppslagsbok för den historiskt intresserade. Jag rekommenderar som sagt  Svat Soucek men man skall inte vänta sig en helt enkel läsning.

No Comments

Johan Fresk, juni 30th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in - Recensioner, Centralasien, Mongoliet, Xinjiang

F̦rlusterna stiger f̦r Nato och USA i Afghanistan РPakistan och Afghanistan planerar f̦r tiden efter Isaf

Förlusterna stiger för Nato och USA i Afghanistan och under juni 2010 har 100 västsoldater dödats i striderna mot talibanerna, se SvD. De senaste förlusterna var fyra norrmän som under en kolonnkörning föll offer för en vägbomb. Det har varit den blodigaste månaden för de internationella styrkorna sedan invasionen av Aghanistan hösten 2001. Afghanska militära och civila förluster är okända men naturligtvis mångdubbelt högre. De stigande förlusterna kommer vid en kritisk tidpunkt för den internationella insatsen i Afghanistan, se DN, SvD och VG.

President Obama har just avskedat befälhavaren för Isaf- styrkorna Stanley McChrystal och ersatt honom med David Petraeus. Den officiella orsaken till McChrystals avsked var de uttalanden om olika medlemmar han gjorde i en intervju i tidningen Rolling Stone. Det har emellertid börjat cirkulera uppgifter om att det fanns mer djupgående skillnader i synen på kriget i Afghanistan mellan president Obama och general McChrystal och att det i skälva verket var dessa meningsskiljaktigheter som var orsaken till avskedandet. I grunden handlade det om skillnader i tidsperspektiv. Obama vill se resultat inom månader för kunna påbörja ett tillbakadragande i god tid före presidentvalskampanjen 2012. McChrystal såg kriget dra ut över flera år och med stora risker och potentiella förluster i synnerhet med en strategi som syftar till att minska civila offer i striderna och försöka vinna över afghanerna. McChrystal väljer nu enligt en armétalesman att gå i pension, se SvD, DN och VG.

Grundproblemet är den nervositet och oklarhet som finns hos president Obama och hans medarbetare i deras syn på och strategi för hur kriget i Afghanistan skall föras. CIA-chefen Leon Panetta har också dragit sitt strå till stacken genom att å ena sidan säga att talibanerna är tuffare än vi trodde och å den andra att talibanerna inte har varit så svaga sedan hösten 2001, och i nästa andetag säga att allt i slutändan beror på om afghanerna själva lyckas ta ansvar för säkerheten. Regeringarna i Kabul och Islamabad noterar naturligtvis den amerikanska nervositeten och en osäkerhet sprider sig i regionen om hur uthålliga amerikanerna kommer att vara i Afghanistan. Vi har därför under 2010 sett en sällsynt ström av möten mellan afghanska och pakistanska militärer och politiker. Riktlinjer dras upp för Afghanistan efter Isaf. Pakistan vill naturligtvis försäkra sig om ett ett avgörande inflytande.

Den lösning som antyds eller man kan gissa sig till ger anledning till stor oror inte bara internationellt men också i Afghanistan. Grundidén om att försöka integrera talibaner på lägre nivå lanserades tidigare i år på en fredsjirga och möttes med försiktigt positiva kommentarer i alla fall internationellt. Det finns tecken som tyder på att Afghanistan och Pakistan planerar att gå betydligt längre än så. Ett av de starkaste militära nätverken som strider mot Isaf och inte explicit är talibaner är Haqqani-gruppen i Norra Waziristan i Pakistans FATA-område. Det har spekulerats i en uppgörelse mellan Pakistan, Afghanistan och Haqqani-gruppen, vilket kraftigt skulle försvaga talibanernas position och potentiellt kunna leverera säkerhet till Afghanistan. Haqqani-nätverket har under lång tid skyddat al-Qaida terrorister och att de skulle vara beredda att dumpa dessa ter sig ytterst osannolikt. Den här typen av pashtunska, drygt 40 % av befolkningen i Afghanistan, samtal får alla varningsklockor att ringa hos tadzjiker och hazarer och de kommer att motsätta sig alla former av fredsöverenskommelser som ger talibaner eller dess allierade grupper makt i Afghanistan. Den afghanska regeringen liksom CIA-chefen Leon Panetta avvisar att ett fredsavtal med Haqqani-gruppen mäklat av Pakistan skulle vara under diskussion. David Petraeus kommer att behöva såväl sin militära som politiska skicklighet för att hantera den alltid lika komplicerade frågan om Afghanistan.

No Comments

Johan Fresk, juni 28th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan, Pakistan

Armeniens pressade ekonomi (2): Isolering

Jerevan, Forum Eurasien

Centrala Jerevan, en ständig byggarbetsplats under de senaste fem åren

Armeniens huvudstad Jerevan bygger och staden förändras frÃ¥n mÃ¥nad till mÃ¥nad, men det kan inte dölja det faktum att ekonomin är sÃ¥rbar och nu efter flera Ã¥rs expansion har problem, med en tvÃ¥siffrig negativ tillväxt under 2009 (se tidigare inlägg). Det är flera faktorer som bidrar till det dystra ekonomiska läget – främst uteblivna överföringar frÃ¥n gästarbetare i Ryssland och stagnation i byggsektorn – men ett av de viktigaste strukturella hindren för framtida utveckling är definitivt den komplicerade relationen till grannländerna.

Armenien har kraftigt negativ bytesbalans, där den viktigaste importen bestÃ¥r av naturgas och oljeprodukter. Exporten uppgick 2009 enligt Armenian Development Agency till 698 miljoner dollar*, där Ryssland normalt stÃ¥r för ca 20% (2009 vek dock exporten till Ryssland kraftigt p g a avstannat byggande), medan grannlandet Georgien stÃ¥r för ca 7,5% av exporten. Efter kriget om Nagorno-Karabach 1994 ströps inte bara handeln med Azerbajdzjan, som är det enda land i Kaukasus som kan betraktas som en ”oljeekonomi” med avsevärd potentiell köpkraft, utan även Turkiet stängde gränsen i sympati med sin allierade Azerbajdzjan. Turkiets östra delar vore i normala fall en självklar avsättningsmarknad för armeniska produkter, men i dagsläget gÃ¥r endast ett par promille av landets export till Turkiet.

EU betraktat som helhet är största handelspartner och Tyskland, Nederländerna och Belgien importerar mest av EU-länderna (i det sistnämnda fallet rör det sig om processade diamanter). Men handeln med EU är lÃ¥ngt ifrÃ¥n problemfri. För det första är EU-marknaden svÃ¥rÃ¥tkomlig pÃ¥ grund av formella handelshinder av olika slag; idag har Armenien ett s k GSP+-avtal (en sorts privilegierad handelsstatus med reducerade tullavgifter, men ocksÃ¥ med flera undantag och villkor). Förhoppningen är dock att det tilltänkta associationsavtalet framförhandlat inom Östliga Partnerskapet (EaP) skall underlätta i det avseendet (för ett par veckor sedan uttrycktes viss förhoppning frÃ¥n EU-kommissionens Armenien-ambassadör om att avtalet ”snart” skall komma att undertecknas). Ett annat problem är dock rent logistiskt, eftersom Armenien inte har direkt tillgÃ¥ng till EU eller dess gränshav, vilket gör att man blir helt beroende av relationen till grannländerna.

I norr ligger Georgien, ett land som varit instabilt under stora delar av den postsovjetiska perioden och där Ossetienkriget 2008 blev ett mycket allvarligt avbräck för Armenien, eftersom gränsen till Ryssland stängdes. En gränsövergång mellan Georgien och Ryssland är nu åter öppen (Lars/Larsi), men vägen är på sina håll dålig och korsar höga bergspass som inte lämpar sig särskilt väl för tunga transporter.

Via Georgien har Armenien också tillgång till hamnar vid Svarta Havet, men landsvägen mellan de två länderna har låg kapacitet. Man tvingas alltså förhandla med Georgien för tillgång till både EU-marknaden och Ryssland (det var mycket för den armenisk-ryska handelns skull Georgien gick med på att åter öppna en gränsstation mot Ryssland). Järnvägen tar en hel långsam natt mellan Jerevan och Tbilisi, medan några minibussar om dagen kör sträckan på fem timmar. Under Sovjettiden gick den snabbaste förbindelsen några kilometer över azerbajdzjanskt territorium och den är nu stängd. Direkt flygförbindelse mellan huvudstäderna har långa perioder inte funnits (för närvarande flyger armeniska Armavia sträckan igen) och det gäller givetvis även till och från Baku i Azerbajdzjan. Till Istanbul finns numera viss flygrafik, men för regionala transporter är den rutten mindre lämplig.

Beroendet av Ryssland är i den här situationen starkt, bÃ¥de direkt och indirekt. Nära 20% av sÃ¥väl import som export var 2008 med Ryssland, som ocksÃ¥ har ett generösare frihandelsavtal med Armenien än EU och USA. Landet har ägarandelar i industrier i Armenien och ryska aktörer leder elproduktionen vid det enda kärnkraftverket Metsamor – ett resultat av avbetalningsvillkoren pÃ¥ de lÃ¥n Armenien beviljats av Ryssland. Förutom handel och direktinvesteringar kommer en stor andel av inkomsterna, framför allt för de fattigare pÃ¥ landsbyden, via överföringar frÃ¥n gästarbetare i Ryssland. När den ryska byggsektorn kraschade 2009 drabbades mÃ¥nga gästarbetare hÃ¥rt (det problemet delar Armenien givetvis med andra ekonomier, som Moldova och länder i Centralasien).

Handeln med Iran har ökat och kommunikationerna dit förbättrats (från att tidigare varit mycket dåliga). En ny gasledning invigdes 2008, som dock inte väntas få full kapacitet förrän ytterligare investeringar har gjorts. Ändå är Iran än så länge en försumbar exportpartner för armeniska produkter, medan knappt 5% av importen kom därifrån 2008.

Karabachkriget i början av 1990-talet var katastrofalt för utländska investeringar i Armenien, särskilt som det fortfarande inte fått någon lösning, men även Georgienkriget 2008 bidrog till att investerare ser Kaukasus som en instabil och oförutsägbar region. Den stora armeniska diasporan (runt 5,5 miljoner att jämföra med 3 miljoner i republiken Armenien) har alltid varit en viktig investorgrupp, framför allt under 1990-talet, även om mycket har varit i form av humanitär hjälp eller exempelvis riktade infrastrukturprojekt.

Regeringens strategi måste vara att i framtiden göra ekonomin så oberoende som möjligt av diasporan och gästarbetarna och försöka finna en diversifiering av handeln för att minska beroendet på enskilda aktörer, men också för att kunna utnyttja den potential som finns nästgårds i form av råvaror, energi, transportrutter och avsättningsmarknader.

I nästa inlägg om den armeniska ekonomin försöker vi ta en titt på de möjligheter och risker som kan tänkas uppkomma den dag gränserna öppnas.

* En sak att ha i Ã¥tanke när man tittar pÃ¥ Armeniens utrikeshandel är att den icke erkända Republiken Nagorno-Karabach (NKR) ofta räknas som utland, bland annat exporterar Armenien energi till NKR, medan en del utlandsinvesteringar i Karabach – frÃ¥n t ex diasporan – i själva verket görs i Armenien p g a NKR:s internationellt icke erkända status.

No Comments

Henrik Hallgren, juni 28th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Armenien

65 % av väljarna i Kirgizistan har deltagit i folkomröstningen

Enligt de första uppgifterna efter att vallokalerna stängt har 65 % av väljarna i Kirgizistan deltagit i folkomröstningen om ny grundlag och 90 % av väljarna har röstat ja till den nya grundlagen. Kirgizistan tar därmed ett steg i riktning mot parlamentarism. Parlamentet och regeringen blir landets politiska nav och inte som tidigare presidenten. Vägen ligger nu öppen för parlamentsval höst 2010 och presidentval i slutet av 2011. Mandatperioden för parlamentet kommer att vara fem år och inget parti kan vinna mer än 65 av 120 platser i det nya parlamentet. Presidenten väljs på sex år och omval är inte möjligt. Den stora utmaningen för Kirgizistan är nu att bilda stabila regeringar som kan ta itu med den lång rad av problem som finns i landet. Den omdelbara effekten för den provisoriska regeringen blir att den nu kan räkna med ett internationellt erkännande och en ökad legitimitet, se DN, SvD och VG. Den ryske presidenten har i ett uttalande från Kanada där ha befinner sig på G-20 möte uttryckt sin skepsis mot att parlamentarism kan fungera i Kirgizistan, se DN.

Oroligheterna i södra delen av landet för två veckor sedan då uzbeker och kirgizer drabbade samman kastade sin skugga över omröstningen. Det verkar dock som många uzbeker röstat i hopp om en nystart för landet. Det exakta förloppet i den etniska konflikten är inte klarlagda men de långsiktiga strukturella problemen som ligger bakom upploppen är tydliga och något som en ny regering måste ta itu med. Kirgizistan har under 20 år successivt blivit ett land där statsmakten har monterat ned sin roll. Det har lett till att uzbeker och kirgizer varit tvungna att mer och mer falla tillbaka på vänner, släktingar och affärsrelationer för att kunna överleva. Många förtvivlar om att någonsin kunna skapa sig en framtid i Kirgizistan. En utveckling speciellt tydlig i södra Kirgizistan av denna utveckling är att livet blir knutet mer till den etniska gruppen. Många talar om etniska grupper som lever parallella liv. Detta reducerades i ett etniskt hat och mobbvälde i den akuta fasen för två veckor sedan.

Uzbekerna har koncentrerat sig på sin traditionella verksamhet inom affärsliv och handel och där har det varit svårt för kirgizer att ta sig fram. Kirgizer har sett sin framtid inom administrationen, polisen och militären. En effekt har blivit att säkerhetsstyrkorna idag nästan enbart består av kirgizer, vilket gör att uzbekerna hyser en i många fall berättigad misstro mot att bli rättvist behandlade. En ideologisk betoning på kirgiziskhet har också skett alltsedan den förste presidenten Askar Akajevs sökande efter landets rötter och betonande av den mytiske nationalhjälten Manas på 1990-talet.

En ny kirgizisk regering måste våga diskutera skyddet för minoriteterna i landet, samtidigt måste uzbekerna i söder vara mycket lyhörda för den oro för att Kirgizistan skall hotas som stat som finns hos många kirgizer. Speciellt uzbekiska krav på autonomi får många kirgizer att se rött. Det finns också flera starka kriminella nätverk som har stort politiskt inflytande genom omfattande mutor och personkontakter. Det avgörande är dock att få ordning på ekonomin och få igång en ekonomisk tillväxt igen så att staten kan återta nödvändig auktoritet. Det är inte omöjligt att vara ett fattigt land och ha en fungerande demokrati. Indien är ett lysande exempel, men det kräver politiker som ser till hela landet och inte bara sin klan eller etniska grupp. Här finns det anledning till oro i Kirgizistan. Många politiker har varit korrupta eller med ett alltför lokalt eller regionalt fokus. Framtiden får utvisa om det parlamentariska systemet kommer att sovra fram politiker med större resning än systemet med  stark presidentmakt gjorde. Dagens folkomröstning är bara ett första stapplande steg på en lång vandring mot demokrati och välstånd.

Den ryske presidenten Dmitrij Medvedev har redan uttryckt sin tveksamhet inför ett parlamentariskt system i Kirgizistan som han menar riskerar att bli för svagt och inte kunna hålla ihop landet. Medvedev oroar sig för hotet om upplösning och att islamiska extremistgrupper skall komma till makten eller kunna verka i landet. Ryssarna har också tidigare uttalat sig mycket kritiskt om de kirgiziska myndigheternas oförmåga att stoppa narkotikan som passerar genom Kirgizistan, främst genom Osj, på väg till Ryssland och Europa.

1 Comment

Johan Fresk, juni 27th 2010 | Tags: ,
Posted in Centralasien, Kirgizistan

Kirgizistan röstar om ny konstitution

Kirgizistans flagga

Söndagen den 27 juni 2010 röstar Kirgizistan i en folkomröstning om ett förslag till ny konstitution, se VG. Detta trots att södra delen av landet så sent som för två veckor sedan skakades av blodiga sammanstötningar mellan uzbeker och kirgizer i en etnisk konflikt med hundratals officiella dödsoffer och hundratusentals flyktingar som följd. Den provisoriska regeringen kom till makten i april i år efter våldsamma demonstrationer i huvudstaden Bisjkek som störtade den dåvarande presidenten Kurmanbek Bakijev. Frågan om folkomröstningens genomförande har drivits hårt av den provisoriska regeringen trots det spända läget i södra delen av landet. För regeringen som leds av den tillförordnade presidenten Roza Otunbajeva handlar det om att till varje pris skaffa sig någon form av folkligt mandat, se SvD och GP.

Ryssland, USA och EU har stött den provisoriska regeringens krav på folkomröstning trots det oroliga läget i Kirgizistan. Internationella NGO:er som ICG, International Crisis Group, och HRW, Human Rights Watch, har sagt att omröstningen borde skjutas upp eftersom det är omöjligt att tillförsäkra rättvisa förhållanden i söder. Många människor, de flesta uzbeker, är fortfarande på flykt eller saknar bostad. Många har också förlorat pass och officiella dokument som blivit förstörda i oroligheterna. Det är oklart hur dessa människor skall kunna rösta under rättssäkra förhållanden, se DN. ICG och HRW menar att folkomröstningen riskerar att bli betraktad som illegitim. OSSE, Organisationnen för säkerhet och samarbete i Europa, har dragit tillbaka sina 300 kortsiktiga observatörer från Kirgizistan på grund av oro för säkerheten men 36 långsiktiga observatörer finns på plats. Men bland annat OSS, Oberoende Staters Samvälde, och Shanghaisamarbetet, SCO, har sänt knappt 200 valobservatörer som främst kommer att övervaka folkomröstningen i den norra delen av landet.

Folkomröstningens utformning har ocksÃ¥ kritiserats. Väljarna har att svara ja eller nej pÃ¥ frÃ¥gan: ”Antar du den Kirgiziska republikens konstitution och den lag om införande av den Kirgiziska republikens konstitution som är föremÃ¥l för folkomröstning sÃ¥som den utformats av den provisoriska regeringen?” Problemet är att i själva verket har tre frÃ¥gor bakats samman till en frÃ¥ga där väljarna inte har nÃ¥gon möjlighet att differentiera sina röster. Den första och centrala frÃ¥gan är förslaget om ny konstitution. Det handlar främst om att minska presidentens makt och genomföra ett parlamentariskt system i Kirgizistan. Antalet platser i parlamentet utökas frÃ¥n 90 till 120 och det största partiet kan aldrig fÃ¥ fler än 65 platser. Planerna idag tycks vara att hÃ¥lla nya parlamentsval i september 2010. Den andra frÃ¥gan avser att legitimera att den tillförordnade presidenten, Roza Otunbajeva, sÃ¥ att hon kan sitta kvar som president till december 2011. Nya presidentval skall hÃ¥llas i slutet av 2011, se DN. Den tredje frÃ¥gan handlar om att avskaffa författningsdomstolen och överföra dess funktioner till högsta domstolen. Skälet för detta är att författningsdomstolen 2005 gav sitt stöd till den dÃ¥ sittande presidenten Askar Akajev och 2010 pÃ¥ samma sätt gav sitt stöd till Kurmanbek Bakijev.

Det är bara att hoppas att folkomröstningen blir en framgång och att den provisoriska regeringen lyckas garantera säkerheten i södra Kirgizistan. Kravet på 50 % valdeltagandet för att godkänna konstitutionen hade redan för upploppen i söder tagits bort och ändrats till 50 % ja-röster oavsett valdeltagande. Kirgizistan är i stort behov av en laglig regering men också av politiker som vågar ta itu med landets akuta etniska konflikt, enorma ekonomiska problem, endemiska korruption och den organiserade brottsligheten. Efter snart 20 år av självständighet står Kirgizistan och väger på randen av kollaps eller räddning. Det behövs en ny generation politiker med resning för att tackla landets problem. Det återstår att se om dagens folkomröstning är ett första steg i rätt riktning.

No Comments

Johan Fresk, juni 27th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Centralasien, Kirgizistan

Armeniens pressade ekonomi (1): Översikt

Jerevan, Forum Eurasien

Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen, hårdare än många andra länder. Efter några års tillväxt krympte ekonomin 2009 med ca 15% och den industri som åter börjat etablerats liksom den gryende servicesektorn har fått sig en allvarlig knäck.

Arbetslösheten var enligt CIA Ã¥r 2007 officiellt 7,1%, men dels har siffran stigit sedan dess och dels säger den knappast hela sanningen. MÃ¥nga som officiellt är i arbete (eller studier) kan  heller inte leva pÃ¥ sin lön – enligt samma källa lever över en fjärdedel av hela befolkningen under fattigdomsgränsen.

Vad gäller sysselsättningssektorer är Armenien till stora delar fortfarande ett jordbruksland – knappt 20% av BNP kommer frÃ¥n jordbruket, men det sysselsätter nära hälften. Det är en sektor som brottas med problem. Avsaknaden av konkurrens frÃ¥n importprodukter har gjort metoderna ineffektiva och produkterna relativt dyra – även om mycket gott kan sägas om de naturligt solmognade grönsakerna och frukten här. Inte minst finns det druvor som skulle kunna gÃ¥ pÃ¥ export, men bÃ¥de Iran och framför allt Turkiet är ocksÃ¥ stora producenter. Samtidigt fungerar jordbrukssektorn delvis som nÃ¥got som kan liknas vid en självhushÃ¥llningsekonomi, där smÃ¥brukarna (över)lever av byteshandel.

Under sovjettiden hade Armenien, liksom de andra delrepublikerna, en industri som var beroende av utbyte med resten av unionen. För Armeniens del gällde det inte minst att fÃ¥ tillgÃ¥ng till rÃ¥varor – landet har sparsamt med egna naturtillgÃ¥ngar. Olja och gas saknas för ekonomiskt lönsam utvinning, men man har viss tillgÃ¥ng pÃ¥ koppar, bauxit och andra mineraler. Olika typer av byggnadsmaterial, inklusive marmor, finns ocksÃ¥ i ganska stor omfattning i det steniga Armenien. En av de största exportprodukterna är i själva verket slipade diamanter, som exporteras till EU (Belgien och Holland) och där rÃ¥diamant mÃ¥ste importeras frÃ¥n Ryssland. Även verkstadsprodukter och verktyg framställs, liksom textilprodukter.

Servicesektorn har upplevt ett stort uppsving de senaste åren och uppskattades 2008 utgöra nära 50% av BNP. En liten men växande del av detta kommer från IT-industrin, där Armenien attraherat internationella företag, som bland annat placerat supportcenter i landet, som generellt har hög utbildningsnivå. Man har också en del utländsk turism (ca en halv miljon besökare årligen), framför allt från armenier i diasporan.

Efter Karabach-kriget genomförde regeringen med stöd av IMF ett reformprogram för privatisering och lyckades också under slutet av 00-talet få ner de höga inflationstalen under 5%. Privatiseringen har dock på vissa håll i praktiken resulterat i monopolisering, något som förstärkts av avsaknaden av konkurrens från utländska varor. Detta trots att Armenien blev medlem av Världshandelsorganisationen WTO 2003.

Det har blivit lättare för utländska företag att göra affärer i Armenien – enligt det av världsbanken initierade ”doing business”-index klättrade Armenien i rankingen i fjol, men ligger ändÃ¥ efter grannarna Georgien och Azerbajdzjan, som bÃ¥da haft mÃ¥linriktade program för att gynna investeringar. Det är bl a särskilt problematiskt att driva in skatteinbetalningar, men även att fÃ¥ kontrakt att efterlevas. I det här sammanhanget är ocksÃ¥ den komplicerade gränshandeln ett stort hinder, som vi Ã¥terkommer till i ett senare inlägg. Dessutom har direktinvesteringarna (FDI) i landet förutom de ovanstÃ¥ende faktorerna pÃ¥verkats starkt av den allmänna instabiliteteten i regionen och avsaknaden av fredskontrakt med Azerbajdzjan.

Korruption är ocksÃ¥ ett allvarligt problem. Som vi har konstaterat tidigare (se här) har situationen pÃ¥ sistone försämrats, Ã¥tminstone om man fÃ¥r tro indikatorerna hos Transparency Internationals korruptionsindex. Det politiska inflytandet över näringslivet och rättsskipningen är ett faktum och misstanke om politiskt motiverade anklagelser mot affärsmän är vanliga, vilket visar pÃ¥ symbiosen mellan politik och ekonomi. Världsbankens landschef läxade härom dagen upp Armenien för att inte ta tag i den ”informella sektorn” i ekonomin, som han uppskattade kunde uppgÃ¥ till 35-40% med uteblivna skatteintäkter (och politiskt-demokratiska) konsekvenser som följd.

En annan mindre transparent men mycket viktig faktor i den armeniska ekonomin är överföringar från gästarbetare utomlands, till största delen i Ryssland. 2008 räknade Centralbanken med att 15% av BNP utgjordes av sådana transaktioner, men det räknar bara in överföringar via storbankerna. I själva verket kan siffran vara uppåt 30%. Det inses alltså lätt att den globala krisen och inte minst de allvarliga följderna i Ryssland skapar stora problem för Armenien.

Grundläggande reformer finns fortfarande kvar att genomföra och tillsvidare förblir Armeniens ekonomi i en beroendeställning gentemot internationella långivare.

1 Comment

Henrik Hallgren, juni 27th 2010 | Tags: ,
Posted in Armenien

Stalin tvingas flytta hemifrån till slut

I Stalins födelsestad Gori i centrala Georgien har man alltid haft ett speciellt förhållande till bygdens son. Förutom det grandiosa muséet, som byggts runt hans påvra födelsestuga och  där besökarna ännu serveras ungefär samma version av Josef Dzjugasjvilis liv och gärning som på 1970-talet, stod han som sex meter hög staty på centraltorget sedan 1952. Men i natt togs han oannonserat ner (DN, SvD), mer än 50 år efter Chrusjtjovs töväder.

Stalin medan han fortfarande stod på torget i Gori

Likadant som i Gori såg det ut i de flesta städer av någon storlek vid den tiden i Sovjet och det som skulle bli Warszawapakten, men redan några år senare i och med tövädret ersattes den dyrkade och fruktade ledaren på de allra flesta ställen och Lenin blev ensam kvar som uttryck för den personkult Stalin hade varit med om att blåsa upp.

Men i Georgien, och särskilt i hemstaden, har Stalin alltid samtidigt förknippats med hemmets torva. När georgierna liksom alla andra sovjemedborgare stegvis fick sanningen upprullad för sig – under tövädret pÃ¥ 1960-talet och sedan i och med den fria informationen under perestrojka pÃ¥ 1980-talet – fortsatte han ha en parallell identitet som georgier och Gori-bo, en identitet som överlevde Sovjetunionens fall och även de starka stämningar mot Sovjetimperiet och Ryssland som de senare krigen medförde.

Jag minns själv under ett besök i Gori 2004 hur en lokal guide med stolthet berättade om hur hans farfar känt ”Koba” personligen och hur han själv hade fÃ¥tt det skönklingande namnet namnet Stalberi efter Stalin och hans georgiske (mingreliske) hantlangare Beria.

För Saakasjvilis regering har statyn däremot alltid varit en nagel i ögat som en symbol för mannen som cementerade ockupationen av Georgien och ibland har debatt blossat upp om vad som bör hända med statyn. Vissa förespråkare har hävdat att den borde få stå kvar som en del av Georgiens historiska arv.

Situationen spetsades till efter Ossetienkriget 2008 och den ryska invasionen, där Gori – vid avfartsvägen mot Tschinvali och belägen längs huvudtransportleden mellan Tbilisi och västra delen av landet – tillhörde de städer som utsattes för mest förstörelse utanför Sydossetien och ett tag ockuperades av ryska trupper. Det spekulerades i att ryssarna hade erbjudits pengar under kriget för att spränga statyn, men vägrat.

Nu har kulturminister Nikoloz Rurua sagt att statyn skall ersättas med ett minnesmonument över terrorn och också över offren för 2008 års krig.

Även om nog fÃ¥ georgier kommer att sakna statyn – de flesta jag själv pratat med förhÃ¥ller sig mest indifferenta till saken – kan den säkert komma att försöka utnyttjas ett kort tag som slagträ i det tillspetsade klimatet mellan regeringen och oppositionen. Enligt Civil.ge rapporterades det om försök att dölja hela händelsen för att undvika brÃ¥k – och att övervakningskameran för säkerhets skull hade täckts över innan man skred till verket.

Själva statyn flyttar enligt uppgift in på muséet några hundra meter bort.

No Comments

Henrik Hallgren, juni 25th 2010 | Tags: , ,
Posted in Georgien

Hazarer – en utsatt minoritet i Afghanistan

Hazarajat i Afghanistan. Hazarernas traditionella bosättningsområde.

Tidningarna rapporterar att elva kroppar hittats halshuggna i centrala Afghanistan, i norra delen av provinsen Uruzgan (Oruzgan), se DN, VG och SvD. Offren misstänks vara av folkgruppen hazarer och ha avrättats av talibanerna i omrÃ¥det. Vilka är hazarerna och vad kan utlösa ett sÃ¥dant hat hos talibanerna? Den som läst Khaled Hosseinis bok ”Flyga Drake” känner väl till de fördomar och den diskriminering som hazarerna är utsatta för i dagens Afghanistan. Den ökade etniska polariseringen är en annan tragisk effekt av det lÃ¥ngvariga kriget. De flesta hazarer talar persiska och är dessutom shiamuslimer till skillnad frÃ¥n majoriteten av befolkningen i Afghanistan som är sunnimuslimer. Hazarernas andel av befolkningen i Afghanistan uppgÃ¥r till 10 kanske 15 %. Det finns ocksÃ¥ en stor grupp hazarer som bor runt staden Quetta i Pakistan.

Hazarernas ursprung är omtvistat och det spelar egentligen ingen roll om de är en rest av den mongoliska armén från Djingis Khans dagar eller en senare invandrad turko-mongolisk grupp. Namnet hazara kommer från det persiska ordet för tusen och det skulle stämma med teorin om härstamning från den mongoliska armén eftersom den var organiserad i ett decimalsystem med enheter om 10, 100, 1 000 och 10 000 ryttare. Modern genetisk visar i vart fall på en mongolisk koppling via den manliga Y-kromosomen. Hazarerna har sedan blandats med andra folkgrupper i Afghanistan. På grund av sitt delvis mongoliska utseende samt sin shiism har de alltid varit en utsatt grupp i Afghanistan.

Hazarajat i centrala Afghanistan är det traditionella bosättningsomrÃ¥det för hazarerna. Under den nationella konsolideringen av Afghanistan under ”järnemiren” Abdur Rahman (1880-1901) inleddes ett hÃ¥rdhänt inkorporerande av Hazarajat i den afghanska staten. Hazarajat inlemmades till slut i Afghanistan men inte förrän hazarena gjort flera uppror vilka blodigt slogs ned av emirens huvudsakligen pashtunska trupper. Det var ocksÃ¥ Abdur Rahman som förflyttade mÃ¥nga pashtunska nomader kochis till hazarernas traditionella omrÃ¥den. Det var inledningen pÃ¥ en konflikt om betesland som fortsätter in i vÃ¥ra dagar. Situationen fortsatte att vara svÃ¥r i Hazarajat under 1900-talet. Det har alltid varit ett mycket fattigt omrÃ¥de även med afghanska mÃ¥tt mätt, men det politiska och ekonomiska läget blev akut i samband med det afghanska inbördeskriget.

Hazarerna har dessvärre vid kritiska tillfällen varit politiskt splittrade. I samband med den sovjetiska invasionen 1979 fanns det en islamistisk fraktion som understöddes av Iran och en mer sekulär fraktion som verkade från Quetta. Den islamistiska fraktionen befriade Hazarajat från den sovjetiskt understödda regeringen i Kabul och hade efter hårda strider i mitten på 1980-talet besegrat den sekulära fraktionen. När Sovjetunionen drog sig tillbaka från Afghanistan 1989 bytte islamisterna namn till Hezb-e Wahdat-e Islami Afghanistan (Afghanistans islamiska enhetsparti). Hezb-e Wahdat blev ett parti för hazarerna och hazarisk nationalism. Organisationen splittrades och utbrytarna bildade partiet Harakat-e Islami-yi Afghanistan (Afghanistans islamiska rörelse) som kom att stödja president Barhanuddin Rabbani i Kabul. Kontentan av alla turer och byten av sidor de följande åren blev att alla hazarer drevs bort från Kabul av talibanerna och från 1996 kom att ingå i Norra alliansen, under ledning av Ahmad Shah Massoud, i kampen mot talibanerna. Hazarajat intogs av talibanerna 1998 och omfattande förföljelser och massakrer ägde rum i området under den talibanska tiden. Under en period var Hazarajat helt avspärrat och inte ens FN:s matleveranser tilläts komma fram. Talibanerna uttalade sig mycket hätskt mot hazarerna efter att det intagit staden Mazar-e Sharif 1998  och anklagade dem för att vara otrogna. Både talibanerna och Norra Alliansen begick oacceptabla grymheter i striderna kring Mazar-e Sharif.

Habiba Sarabi, guvernör i provinsen Bamian

Efter den amerikanska interventionen i Afghanistan 2001 och det efterföljande bortdrivandet av talibanerna från större delen av Afghanistans territorium har hazarernas situation förbättrats. Hazarerna bor idag främst i provinserna Bamian, Daikondi, Ghazni och Wardak. Endast en liten grupp bor kvar i Uruzgan där dagens halshuggna offer påträffades. Det finns idag stora grupper hazarer även i många av Afghanistans städer. Afghanistans hittills enda kvinnliga guvernör Habiba Sarabi (1956-) är hazar och har sedan 2005 lett provinsen Bamian. Hon var dessförinnan kvinnominister i Hamid Karzais regering. Bamian är en av Afghanistans fattigaste och mest underutvecklade provinser och det finns en misstänksamhet hos många hazarer att de missgynnas i fördelningen av resurser från centralregeringen i Kabul. Hazarajat räknas idag som en av de säkrare områdena i Afghanistan och regionen är förhållandevis fri från opiumodling. En viss utveckling har dock skett inom bland annat skolväsendet och det även för flickorna. Kvinnorna har generellt en friare ställning bland hazarerna. En annan känd kvinnlig politiker i Afghanistan och ordförande i den oberoende kommissionen för mänskliga rättigheter är Sima Samar, som också är hazar. Den främste representanten för hazarerna är landets andre vice president Karim Khalili, född 1949 i provinsen Wardak och partiet Hezb-e Wahdats ledare.

2 Comments

Johan Fresk, juni 25th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Afghanistan

Miljövännen Karma Samdrup dömd till fängelse i Xinjiang för gravplundring

Karta över Xinjiang. Yanqi (Karashahr) ligger längs järnvägen söderut från Ürümqi vid sjön Bosten.

Den tibetanske miljövännen och konstsamlaren Karma Samdrup (kinesiska: Rukai Gamasangzhu) dömdes torsdagen den 24 juni 2010 till 15 års fängelse för gravplundring av en domstol i Yanqi (uiguriska: Karashahr (svarta staden)) i Xinjiang i nordvästra Kina. Organisationen HRW (Human Rights Watch) är starkt kritisk till domen av flera skäl, se DN och SvD. Det finns anledning att tro att domen är direkt kopplad till Karma Samdrups ansträngningar att få sina bröder som sitter fängslade i Tibet fria. Domen blir också något av ett testfall för det nya förbud för användandet av tortyr för att framtvinga bekännelser som högsta domstolen i Kina nyligen publicerat. Dessa regler föranleddes av ett fall där en man suttit tio år i fängelse för ett mord som aldrig inträffat på grund av en framtvingad bekännelse.

Karma Samdrups fall är taget ur sitt sammanhang märkligt eftersom den påstådda gravplundringen skall ha ägt rum redan 1998 vid gravfältet Shorchuk i närheten av Yanqi och åtalet för detta har tidigare lagts ned. Karma Samdrup arresterades i januari 2010 i Chengdu i Sichuan och fördes till Yanqi för rättegång. Han hölls sedan isolerad och fick inte träffa någon anhörig eller sin advokat på nästan sex månader. Under rättegången i Yanqi den 22 juni 2010 berättade Karma Samdrup att han blivit slagen av vakter och på vakternas uppmaning av andra fångar under förhören. Han blev också berövad sömn samt tvungen att svälja olika kemiska preparat som skulle göra honom omtöcknad. Allt för att få honom att underteckna en bekännelse, vilket han ännu inte gjort. Detta är ett tydligt fall där olika former av tortyr använts för att tvinga fram en bekännelse och borde falla inom högsta domstolens i Beijing nya riktlinjer för oacceptabelt förfarande.

Det verkliga skälet till Karma Samdrups dom är snarare den aktiva kampanj han bedrivit för att få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. De arresterades i augusti 2009 för att de uppmärksammat lokala miljöbrott i prefekturen Qamdo (kinesiska: Changdu) i östra Tibet på gränsen till Sichuan. Den äldre av bröderna Rinchen Samdrup sitter fortfarande arresterad medan den yngre brodern Chime (Jigme) Namgyal skickats till ett arbetsläger för politisk omskolning. De två bröderna är ett exempel på den stora makt lokala företrädare för KKP (Kinas Kommunistiska Parti) har och att det ofta räcker med att påtala uppenbara brister och olagligheter i systemet för att bli arresterad.

Det anmärkningsvärda är att de lokala myndigheterna i tre provinser Tibet, Sichuan och Xinjiang samarbetar för att arrestera och åtala Karma Samdrup. Karma Samdrup som grundat en prisbelönt miljöorganisation med syfte att skydda Tibet-Qinghai platåns djurliv och är en välkänd konstsamlare som dessutom varit politiskt lojal med regimen i Beijing. Dessutom utsätts Karma Samdrup för tortyr under sin åtalstid i strid med högsta domstolens nya riktlinjer och till råga på allt, för de kinesiska myndigheterna, har hans fall blivit internationellt uppmärksammat. Hur mycket bättre vore det inte att försöka kontrollera alla de lokala partikungarna och deras missbruk av systemet. De är den verkliga faran för KKP och inte lokala miljövänner som försöker se till att de regler som finns efterlevs.

1 Comment

Johan Fresk, juni 25th 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Kina, Tibet, Xinjiang

Terroristgrupp sprängd i Xinjiang – kinesisk oro för läget i Kirgizistan

Karta över Xinjiang

Kina säger sig ha sprängt en terroristgrupp i Xinjiang i landets nordvästra del, se DN och SvD, berättade Wu Heping en talesman för Ministeriet för allmän säkerhet på en presskonferens i Beijing torsdagen den 24 juni 2010. Ett tiotal medlemmar, inklusive gruppens ledare har arresterats och de beskrivs som östturkestanska separatister. Östturkestan är det namn som många uigurer föredrar att använda istället för Xinjiang. Terroristgruppen anklagas för att ha varit inblandad i en attack mot gränspolisen i Kashgar (kinesiska: Kashi) och en bombkampanj i Kucha (Kuqa) under 2008. Separatism, terrorism och extremism är de tre brott som uigurer som protesterar mot det ökade kinesiska inflytandet i Xinjiang brukar anklagas för.

Xinjiang är en provins med etniskt blandad befolkning i Kina. Ungefär 45 % av befolkningen utgörs av uigurer. Uigurerna är muslimer och talar ett turkspråk, uiguriska. Många uigurer är oroliga för den stora inflyttningen av hankineser i området och för att den ekonomiska utvecklingen går dem förbi. Det finns också ett missnöje mot de begränsningar att utöva islam och att använda det uiguriska språket som kinesiska myndigheter har infört. I juli 2009 skakades huvudstaden Ürümqi av svåra sammanstötningar mellan uigurer och hankineser och knappt 200 personer skall ha dödats, de flesta av dem hankineser. I det spända läge som råder i Xinjiang, se tidigare inlägg, har många uigurer satts i fängelse och ställts inför rätta.

De två dåd den nu sprängda terroristgruppen sägs ha stått bakom skedde under 2008, se DN. Attacken i Kashgar inträffade den 4 augusti 2008, fyra dagar innan OS i Beijing skulle öppnas. Två uigurer, Abdurahman Azat och Kurbanjan Hemit, attackerade en polispostering i Kashgar. De körde in en lastbil i en grupp poliser och detonerade sprängämnen vid basens grind. Sammanlagt 17 poliser dog och 16 skadades i dådet. De två uigurerna fälldes för terrorism i domstol i Kashgar och avrättades i april 2009. Händelsen i Kucha, som ligger ungefär mittemellan Kashgar och Ürümqi, skall ha inträffat på morgonen den 10 augusti 2008 då ett antal explosioner skedde i stormarknader, hotell och regeringsbyggnader i staden. En säkerhetsvakt dog och två poliser skadades. I den efterföljande eldstriden uppger kinesiska myndigheter att åtta terrorister sköts ihjäl och två terrorister sprängde sig själva som självmordsbombare.

En förklaring till torsdagens presskonferens kan vara den nervositet som finns i Kina för de etniska upploppen i södra Kirgizistan. Det finns en oro för att en ökad instabilitet i området kan leda till flyktingströmmar och ökade möjligheter för terrorister att verka i Xinjiang. Detta i synnerhet om det uppstår ett maktvakuum i Kirgizistan. Handeln mellan Kina och Kirgizistan har också utvecklats positivt de senaste åren och den kan nu komma att minska kraftigt. Kina har också ambitiösa planer på att bygga en järnväg mellan Xinjiang och Uzbekistan genom Kirgizistan och även dessa planer kan nu äventyras. Det finns också c:a 30 000 kineser i Kirgizistan och en oro för deras säkerhet, 1 300 kinesiska medborgare har evakuerats från Osj sedan oroligheterna började i södra Kirgizistan. Resultatet av den nuvarande situationen kan bli att Ryssland stärker sitt inflytande i Kirgizistan på Kinas bekostnad eftersom säkerhetspolitiska och inte ekonomiska överväganden kan väntas var vägledande för den kirgiziska regeringens beslut den närmaste tiden.

No Comments

Johan Fresk, juni 24th 2010 | Tags: , , , , , , , , , ,
Posted in Kina, Kirgizistan, Xinjiang

David Petraeus ny ISAF-befälhavare i Afghanistan

General David Petraeus

General David Petraeus (1952-) ersätter Stanley McChrystal, se tidigare inlägg, som ny befälhavare för de internationella styrkorna (ISAF) i Afghanistan. David Petraeus utsågs den 23 juni 2010, se DN, SvD och VG, efter att president Barack Obama avskedat den tidigare befälhavaren general McChrystal för dennes kritiska och förklenande uttalanden i tidskriften Rolling Stone om olika civila medlemmar i administrationen som handhar Afghanistan, bland annat vicepresident Joseph Biden och sändebudet Richard Holbrooke. David Petraeus kommer närmast från USA:s centralkommando (USCENTCOM) i Tampa, Florida där han varit ansvarig för länderna i Mellanöstern och Centralasien från Egypten till Pakistan. Dessförinnan var han chef för de amerikanska styrkorna i Irak.

David Petraeus har gjort sig känd som militär tänkare och bland annat hans idéer om kraftiga truppökningar samt en utökad roll för militären tillskrevs den amerikanska stabiliseringen av Irak, se DN. David Petraeus var en av avsatte McChrystals lärare i frågan om att tillämpa anti-upprors-strategin (Counter Insurgency Strategy) i Afghanistan. General Petraeus får nu chansen att själv pröva sina idéer på afghanska förhållanden. Det finns alltså anledning att tro på en betydande kontinuitet i hur ledningen av operationerna i Afghanistan kommer att skötas, se VG. David Petraeus åtnjuter stort förtroende i Senaten hos såväl demokrater som republikaner.

David Petraeus ser betydande skillnader mellan Irak och Afghanistan. I Afghanistan är det de lokala ledarna och inte regeringen i Kabul som är nyckeln till framgång menar Petraeus. Strategin i Afghanistan bör vara att understödja lokala ledare att skydda och hjälpa befolkningen i det egna området. Detta innebär att större enheter som infanteribrigader skall utnyttjas mindre omfattning till förmån för specialstyrkor som skall slå ut specifika hot från talibaner och terrorister. General Petraeus har också talat om att träna lokala miliser som själva skall kunna svara för ordningen. Dessa styrkor skall sedan kunna integreras i den nationella  polisen och armén.

General Petraeus menar att den hårda kärnan av talibaner är ganska liten men att många av rädsla eller för att överleva har anslutit sig. Här borde han kunna finna beröringspunkter med president Hamid Karzai som vid en fredsjirga, se tidigare inlägg, just har förespråkat en strategi där man försöker återintegrera talibaner och andra missnöjda afghaner på lägre nivå. Liksom för McChrystal finns svårigheterna för David Patraeus inte bara i Afghanistan utan också på hemmaplan. Kriget i Afghanistan är nu det längsta i USA:s historia och antalet dödsoffer har passerat 1 000. Krigströttheten breder ut sig i USA och många har svårt att förstå vad landet gör i Afghanistan. Det gäller således att kunna kryssa de politiska blindskären i Washington och Kabul för den nye befälhavaren. Risken för en konflikt mellan general Petraeus och president Obama är uppenbar om amerikanska trupper verkligen börjar dras tillbaka i juli 2011. Det finns också en fara för USA att landet nu har sin tredje befälhavare i Afghanistan på lite drygt två år. Denna ryckighet stöder de delar av talibanrörelsen och den pakistanska militären som inte tror på ett långsiktigt amerikanskt engagemang i området och därför redan nu börjar positionera sig för tiden efter det amerikanska tillbakadragandet.

2 Comments

Johan Fresk, juni 23rd 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan

ISAF-Befälhavare i blåsväder

General Stanley McChrystal

Befälhavaren för de internationella styrkorna i Afghanistan (ISAF) general Stanley McChrystal har hamnat rejält i blåsväder när innehållet i en artikel i tidningen Rolling Stone har börjat läcka ut. General Mcchrystal skall träffa president Barack Obama idag onsdagen den 23 juni för ett samtal. Det verkar svårt och tro att McChrystal, som enligt amerikanska medier redan erbjudit sig att avgå, skulle kunna vara kvar på sin post, se SvD och DN. President Obama har på onsdagskvällen svensk tid avskedat Stanley McChrystal.

I ett reportage i tidskriften Rolling Stone lyckas McChrystal verkligen med konststycket att förolämpa flera civila nyckelpersoner som handhar Afghanistanfrågor i Obamaadministrationen. Det kanske allvarligaste felsteget var att göra sig lustig över vicepresident Joseph Biden och i intervjun ironiskt inte låtsas känna till honom. Relationen mellan presidenten och vicepresidenten i USA är ofta problematisk, men Barack Obama kan rimligen inte tillåta att någon förlöjligar hans vicepresident.

General McChrystal anklagar också den amerikanske ambassadören i Afghanistan, Karl Eikenberry, för att försöka skydda sitt eget eftermäle. Här handlar det förmodligen om olika syn på strategin med en kraftig truppökning under en begränsad period. Karl Eikenberry menar att truppökningen riskerar att göra president Hamid Karzai alltför beroende av amerikanska trupper givet den låga kvalitén på den afghanska armén och tidplanen för det amerikanska tillbakadragandet. I detta sammanhang kan det vara värt att erinra sig att Stanley McChrystals företrädare på posten som ISAF-befälhavare David McKiernan avskedades av försvsarminister Robert Gates så sent som i maj förra året efter bara ett år på posten. Att så snart igen behöva byta ut befälhavaren i Afghanistan ser naturligtvis inte bra ut för president Obama och det kan vara svårt att hitta en lika kompetent efterträdare. Ett avsked kan också skapa irritation hos andra Natoländer för bristande amerikansk kontinuitet.

General McChrystal har ocksÃ¥ fÃ¥tt stöd frÃ¥n Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen som sagt att det ”bara rör sig om en intervju”. Viktigare är troligen det stöd som McChrystal har i Afghanistan. President Karzai har sagt att McChrystal är den bäste befälhavaren USA skickat till Afghanistan de senaste nio Ã¥ren. McChrystal har ocksÃ¥ infört nya riktlinjer där han försökt minimera antalet civila offer. Detta medför Ã¥ andra sidan en risk för att de militära förlusterna ökar. Det finns en tydlig frustration hos mÃ¥nga amerikanska soldater mot att inte kunna försvara sig tillräckligt effektivt. McChrystal är ocksÃ¥ mycket tveksam till att börja dra tillbaka amerikanska styrkor redan i juli 2011. Han menar uppenbarligen att längre tid behövs. I ett annat sammanhang har han ocksÃ¥ uttalat sig för att skjuta upp den planerade offensiven i Kandaharprovinsen för att skapa större stöd hos lokala grupper i omrÃ¥det, se tidigare inlägg.

I samma intervju i Rolling Stone lyckas general McChrystal också kritisera det amerikanska speciella sändebudet för Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke för hans många e-mejl och en i generalens stab uttalar sig förklenande om presidentens säkerhetsrådgivare James Jones. Även om McChrystal har gjort en offentlig avbön och beklagat sitt dåliga omdöme kvarstår faktum att han är starkt kritisk till de flesta av president Obamas civila nyckelpersoner i Afghanistan. Han har inte förnekat vad han har sagt. Detta kan rimligen inte ge de bästa förutsättningarna för samarbete och att nå en lösning av problematiken och kriget i Afghanistan. President Obama måste visa handlingskraft annars riskerar han att tappa ytterligare förtroende.

McChrystal har den 23 juni kl. 16:00 GMT lämnat Vita Huset efter ett möte med president Obama men det är fortfarande oklart om han kommer att vara kvar som befälhavare i Afghanistan, se VG. I en presskonferens tidig eftermiddag i Washington tilkännagav Barack Obama att han accepterat general McChrystals avskedsansökan.

2 Comments

Johan Fresk, juni 23rd 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Afghanistan

Spänt längs stilleståndslinjen runt Nagorno-Karabach

Tbilisi, Forum Eurasien

Flera dödsoffer har krävts de senaste dagarna längs de facto-gränsen mellan armeniskkontrollerade Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan, dit området enligt internationell konsensus fortfarande hör.

För bakgrunden till situationen i Karabach, se tidigare inlägg på ämnet.

Efter kriget som rasade med varierande intensitet 1988-1994 har det med ojämna mellanrum förekommit incidenter, främst mellan soldater i gränsområdena runt Karabach och i den buffertzon Karabach-armeniska styrkor erövrade före stilleståndet 1994. Skottlossning och krypskyttsaktivitet har förekommit utan att hittills ha eskalerat till fullskaligt våld, men situationen är instabil och eftersom gränsen inte patrulleras av externa styrkor riskerar den här typen av incidenter att eskalera, särskilt när det politiska läget är spänt.

De senaste händelserna beskrivs som de allvarligaste på drygt två år och startade sent förra veckan, då fyra armeniska och en azerbajdzjansk soldat omkom i nordöstra Karabach under vad som från armeniskt håll beskrevs som ett nattligt överfall. Igår dödades en azerbajdzjansk soldat i det azerbajdzjanska distriktet Fizuli sydöst om Karabach, som delvis kontrolleras av armeniska trupper (där man ser det som en del av Hadrut-provinsen).

EU:s speciella sändebud för Sydkaukasus, Peter Semneby, kommenterade händelserna som oacceptabla, alltmedan det – tvärtemot den officiella retoriken – diskuteras om EU:s engagemang i hela regionen skall trappas ner och det spekuleras i om närvaron skall begränsas till Georgien.

Som vanligt skiljer sig de båda sidornas versioner av vad som hände och av bakgrunden till det inträffade. Enligt RFE/RL hävdar källor inom den självutnämnda republikens armé att Azerbajdzjan har brutit vapenvilan inte mindre än 284 gånger under senaste dygnet. Från azerbajdzjansk sida säger man i stället att dess trupper besköts med massiv automateld från de armeniska gränslinjerna.

Armenien sade från officiellt håll att attacken förra veckan var en medveten provokation för att förhindra fredsförhandlingarna mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter. Bevis på det skall vara att det inträffade just efter det senaste mötet, arrangerat av Rysslands president Medvedev i Petersburg. OSSE yttrade sig i liknande toner och ett yttrande från Elhan Poluchov, en talesman för Azerbajdzjans utrikesministerium, verkar bekräfta att räden kan ha varit planerad.

Ryssland har ökat sin aktivitet för att aktivera fredsprocessen, även om man officiellt agerar inom ramen för den s k Minsk-processen, där ocksÃ¥ USA och Frankrike deltar pÃ¥ mandat av OSSE. De s k Madrid-principerna, som behandlar knäckfrÃ¥gor som säkerhetsgarantier för den armeniska befolkningen i Karabach, flyktingstatus och Ã¥terlämnande av omrÃ¥den runt Karabach till Azerbajdzjan har upprepade gÃ¥nger ”i princip” godkänts av de bÃ¥da parterna, men fortfarande finns reservationer som förhindrar reella framsteg. I den självutnämnda republiken finns dessutom en ständig reservation mot att Armenien ensamt tillgodoser Karabachs intressen och även efter det senaste mötet ville man ha tillgÃ¥ng till direkta förhandlingar, nÃ¥got som är utestlutet för Azerbajdzjan, som ser det som en internationell konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Ett allvarligt problem är också att de två regeringarna internt har ett helt annat tonläge än det som verkliga förhandlingar förutsätter. Befolkningen i båda länderna är således i ännu lägre grad redo att acceptera några kompromisser än ledarskapet. Det skapar ett potentiellt farligt läge om frustrationen ökar, särskilt som det inte finns några formella mekanismer för att förhindra eskalering av incidenter som de som inträffat de senaste dagarna.

Dessutom har krigsretoriken tilltagit i Azerbajdzjan senaste året, dels på grund av ökad militär styrka som har möjliggjorts genom ökade oljeinkomster, dels genom frustrationen över närmandena mellan Armenien och Turkiet. Men ledningen i Baku har stark kontroll över statsapparaten och det är inte troligt att man skulle se sig ha något att vinna på en öppen konflikt i dagsläget.

Men om våldet stegras kan många års oförsonlig retorik i värsta fall snabbt tvinga fram drastiska åtgärder för att förhindra interna oroligheter. Den olösta konflikten kan se stabil ut på papperet utan något storskaligt våld under de senaste 16 åren, men oavsett det relativa lugnet är konflikten båda ländernas mest brännande olösta problem, som under 1990-talet fick de styrande i båda länderna på fall.

Det finns snarast anledning för EU att utöka sitt engagemang i Armenien och Azerbajdzjan och för Semneby att komma upp med konkreta förslag till stabiliserande insatser.

1 Comment

Henrik Hallgren, juni 22nd 2010 | Tags: ,
Posted in Armenien, Azerbajdzjan

Pakistans armé fortsätter offensiven i Orakzai

Orakzai och FATA (blått) och KPK (NWFP) (grönt) i Pakistan

De Federalt administrerade stamområdena (FATA) i nordvästra Pakistan, se tidigare inlägg, är ett i många stycken laglöst land och uppehållsort för olika miltanta grupper såväl afghanska talibaner som internationella och pakistanska grupper. FATA är uppdelat i sju områden, bått på kartan, och gränsar till Afghanistan i väster och till den pakistanska provinsen Khyber Pakhtunkhwa (KPK) i öster. KPK bytte i april 2010 namn från det betydligt mer välkända NWFP (North West Frontier Province). Alla områden i FATA har i mer eller mindre hög grad blivit föremål för infiltration av talibanerna sedan 2001 och den pakistanska armén har fört strider med varierande intensitet sedan dess. Amerikanska drönare, obemannade luftfarkoster, skickas regelbundet in i FATA för att attackera talibanfästen. Norra Waziristan är det område som sett flest attacker från drönare under 2010. Anfallen med drönare är impopulära i Pakistan eftersom de kräver många civila offer och systematiskt kränker Pakistans luftrum.

Ett av de områden i FATA som sett speciellt intensiva strider de senaste månaderna är Orakzai. Orakzai är ungefär 1 540 kvadratkilometer stort och är till stora delar täckt av skog. Området har cirka 225 000 invånare. Det har inte gjorts någon folkräkning sedan 1998. Orakzai bildades hösten 1973 efter ett beslut av den dåvarande presidenten Fazal Ilahi Chaudhry. Orakzai delas upp i Övre Orakzai i väster och Nedre Orakzai i öster. Det är främst i Övre Orakzai som de nya striderna mellan den pakistanska armén och olika terroristgrupper pågått sedan i mars 2010. Befolkningen tillhör kulturellt stammen orakzai och de flesta tillhör den sunnitiska grenen av islam men det finns en liten shiitisk minoritet på knappt 10 %. Området styrs officiellt av en politisk agent utnämnd direkt av guvernören i KPK i Peshawar. Styrelseformen är ett arv från den brittiska tiden och är behäftad med stora demokratiska brister. Administrativt centrum är Ghaljo.

Under striderna hösten 2001 deltog tusentals krigare från Orakzai på talibanernas sida i Afghanistan och senare fick många talibaner en fristad i Orakzai. Området blev successivt ett centrum för samverkan mellan afghanska och pakistanska talibangrupper och de pakistanska talibanerna TTP (Tehrik-i-Taliban Pakistan (Pakistanska Talibanrörelsen) behärskade hösten 2007 största delen av Orakzai. Pakistans regering försökte först nå en förhandlingslösning med stamäldste för att bli av med TTP och dess allierade men det visade sig vara resultatlöst och talibanernas dominans i området fortsatte. I april 2009 intensifierades striderna när den pakistanska armén, under kraftigt tryck från USA, inledde en mer omfattande offensiv i området. Armén har därefter genomfört nya offensiver i Orakzai i december 2009 och mars 2010. Resultatet blev att civilbefolkningen drabbades hårt och så många som 130 000 människor drevs på flykt från sina hem, se rapport från Amnesty International.

Vid jämna mellanrum har armén förklarat att striderna har vunnits. Vid ett besök nyligen i området förklarade den pakistanske arméchefen Ashfaq Parvez Kayani att striderna i området var avslutade och han antydde att en offensiv i Norra Waziristan skulle vara på gång. I maj och juni 2010 har dock intensiva strider fortsatt i Orakzai och situationen tycks vara att armén kontrollerar Nedre Orakzai men att Övre Orakzai fortfarande behärskas av olika talibanska grupper. En förklaring till det hårda motståndet i Övre Orakzai tros vara att talibaner och andra terrorister bland annat uzbeker och militanta islamister med koppling till stormningen av Lal Masjid i juli 2007 har omgrupperat till Orakzai och Norra Waziristan efter arméns tidigare offensiver i Bajaur, Swat och Södra Waziristan. Sedan den nya offensiven inleddes i maj skall enligt uppgifter från armén mer än 1 200 talibaner och utländska terrorister ha blivit dödade. Dessa uppgifter är omöjliga att bekräfta.

FATA liksom området runt Quetta i Baluchistan är avgörande som basområden för talibanernas verksamhet i Afghanistan. USA har därför länge krävt en pakistansk offensiv för att driva ut talibanerna ur FATA. Pakistans olika regeringar och främst dess arméledning och underrättelsetjänst, ISI, har varit ovilliga. Det är först på senare år när området även blivit ett tillhåll för TTP och därmed en språngbräda för terrorattacker inne Pakistan som armén blivit mer aktiv i området. Den länge emotsedda offensiven i Norra Waziristan lär dock inte komma till stånd förrän operationerna i Orakzai är avslutade.

De senaste dagarnas Nato-förluster, se DN, samt den förestående offensiven av de internationella styrkorna (ISAF) i Kandaharprovinsen i sydöstra Afghanistan på gränsen till provinsen Baluchistan i Pakistan kommer på nytt att sätta fokus på de möjligheter till återhämtning och omgruppering de afghanska talibanerna har i delar av Baluchistan och FATA.

No Comments

Johan Fresk, juni 22nd 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Pakistan
« Older Posts