Forum Eurasien

Tbilisi, Forum Eurasien

Flera dödsoffer har krävts de senaste dagarna längs de facto-gränsen mellan armeniskkontrollerade Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan, dit området enligt internationell konsensus fortfarande hör.

För bakgrunden till situationen i Karabach, se tidigare inlägg på ämnet.

Efter kriget som rasade med varierande intensitet 1988-1994 har det med ojämna mellanrum förekommit incidenter, främst mellan soldater i gränsområdena runt Karabach och i den buffertzon Karabach-armeniska styrkor erövrade före stilleståndet 1994. Skottlossning och krypskyttsaktivitet har förekommit utan att hittills ha eskalerat till fullskaligt våld, men situationen är instabil och eftersom gränsen inte patrulleras av externa styrkor riskerar den här typen av incidenter att eskalera, särskilt när det politiska läget är spänt.

De senaste händelserna beskrivs som de allvarligaste på drygt två år och startade sent förra veckan, då fyra armeniska och en azerbajdzjansk soldat omkom i nordöstra Karabach under vad som från armeniskt håll beskrevs som ett nattligt överfall. Igår dödades en azerbajdzjansk soldat i det azerbajdzjanska distriktet Fizuli sydöst om Karabach, som delvis kontrolleras av armeniska trupper (där man ser det som en del av Hadrut-provinsen).

EU:s speciella sändebud för Sydkaukasus, Peter Semneby, kommenterade händelserna som oacceptabla, alltmedan det – tvärtemot den officiella retoriken – diskuteras om EU:s engagemang i hela regionen skall trappas ner och det spekuleras i om närvaron skall begränsas till Georgien.

Som vanligt skiljer sig de båda sidornas versioner av vad som hände och av bakgrunden till det inträffade. Enligt RFE/RL hävdar källor inom den självutnämnda republikens armé att Azerbajdzjan har brutit vapenvilan inte mindre än 284 gånger under senaste dygnet. Från azerbajdzjansk sida säger man i stället att dess trupper besköts med massiv automateld från de armeniska gränslinjerna.

Armenien sade från officiellt håll att attacken förra veckan var en medveten provokation för att förhindra fredsförhandlingarna mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter. Bevis på det skall vara att det inträffade just efter det senaste mötet, arrangerat av Rysslands president Medvedev i Petersburg. OSSE yttrade sig i liknande toner och ett yttrande från Elhan Poluchov, en talesman för Azerbajdzjans utrikesministerium, verkar bekräfta att räden kan ha varit planerad.

Ryssland har ökat sin aktivitet för att aktivera fredsprocessen, även om man officiellt agerar inom ramen för den s k Minsk-processen, där ocksÃ¥ USA och Frankrike deltar pÃ¥ mandat av OSSE. De s k Madrid-principerna, som behandlar knäckfrÃ¥gor som säkerhetsgarantier för den armeniska befolkningen i Karabach, flyktingstatus och Ã¥terlämnande av omrÃ¥den runt Karabach till Azerbajdzjan har upprepade gÃ¥nger ”i princip” godkänts av de bÃ¥da parterna, men fortfarande finns reservationer som förhindrar reella framsteg. I den självutnämnda republiken finns dessutom en ständig reservation mot att Armenien ensamt tillgodoser Karabachs intressen och även efter det senaste mötet ville man ha tillgÃ¥ng till direkta förhandlingar, nÃ¥got som är utestlutet för Azerbajdzjan, som ser det som en internationell konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Ett allvarligt problem är också att de två regeringarna internt har ett helt annat tonläge än det som verkliga förhandlingar förutsätter. Befolkningen i båda länderna är således i ännu lägre grad redo att acceptera några kompromisser än ledarskapet. Det skapar ett potentiellt farligt läge om frustrationen ökar, särskilt som det inte finns några formella mekanismer för att förhindra eskalering av incidenter som de som inträffat de senaste dagarna.

Dessutom har krigsretoriken tilltagit i Azerbajdzjan senaste året, dels på grund av ökad militär styrka som har möjliggjorts genom ökade oljeinkomster, dels genom frustrationen över närmandena mellan Armenien och Turkiet. Men ledningen i Baku har stark kontroll över statsapparaten och det är inte troligt att man skulle se sig ha något att vinna på en öppen konflikt i dagsläget.

Men om våldet stegras kan många års oförsonlig retorik i värsta fall snabbt tvinga fram drastiska åtgärder för att förhindra interna oroligheter. Den olösta konflikten kan se stabil ut på papperet utan något storskaligt våld under de senaste 16 åren, men oavsett det relativa lugnet är konflikten båda ländernas mest brännande olösta problem, som under 1990-talet fick de styrande i båda länderna på fall.

Det finns snarast anledning för EU att utöka sitt engagemang i Armenien och Azerbajdzjan och för Semneby att komma upp med konkreta förslag till stabiliserande insatser.