ICCEES: dag 3-4

ICCEES-kongressen fortsätter i Stockholm.

Onsdagens diskussion om den ”nya geopolitiken i Eurasien” ställdes tyvärr in. I stället valde jag att lyssna pÃ¥ en paneldebatt om MIGRATION, en av de viktigaste sociologiska och ekonomiska frÃ¥gorna för flera av de centralasiatiska länderna, där det t ex beräknas (enligt ryska officiella data) att 40% av Tadzjikistans BNP härrörde frÃ¥n arbetsmigration 2008. Man räknar sedan med att det skedde en massiv hemflyttning (även om den nog till stor del var tillfällig) och en 35% nedgÃ¥ng i pengaöverföringarna under krisens 2009 – följderna borde alltsÃ¥ vara närmast en kollaps för den tadzjikiska statskassan. Men John Heathershaw, som satt i publiken, pÃ¥pekar att ekonomin enligt officiella källor snarast gick nÃ¥got uppÃ¥t. Hur detta gÃ¥r ihop är en intressant frÃ¥ga inte bara om statistikföring utan antagligen ocksÃ¥ om pÃ¥ vilket sätt den tadzjikiska ekonomin fungerar. I övrigt gav Stéphane de Tapia sin syn pÃ¥ den turkiska diasporan och konstaterade att det har blivit en inflyttning även till Centralasien. Han indelar de turkiska migranterna i Centralasien i olika kategorier – han redovisade inga siffror, men främst borde det röra sig om affärsmän frÃ¥n alla de turkiska företag som är aktiva i regionen och ocksÃ¥ förmodligen associerade arbetare. En grupp som kommer frÃ¥n Turkiet är ocksÃ¥ islamiska lärare och aktivister och i början av 1990-talet kanske entusiastiska panturkister. De förhoppningarna slocknade ju snart och idag verkar Turkiet ocksÃ¥ officiellt ha ett mer ekonomiskt fokus för sitt engagemang i ”diasporan”.

Ett lovande tema som behandlas pÃ¥ kongressen är Centralasiens geopolitiska läge och utsikterna för olika allianser. Inte minst ligger ju fokus här pÃ¥ SHANGHAI-ORGANISATIONEN (SCO), vilken behandlades kanske nÃ¥got substanslöst under onsdagens paneldiskussion med bl a Yang Cheng frÃ¥n kinesiska Center for Russian Studies (kontentan var att Kina vill se harmoni i Centralasien). Det följdes upp idag av en fokuserad diskussion, Different perspectives on the SCO, med bl a Pan Guang frÃ¥n Shanghai Center for International Studies, där man ocksÃ¥ har inrättat ett center specifikt för SCO-studier. Han pekade pÃ¥ att SCO, trots att organisationen ibland kan anklagas för att mest vara en diskussionsklubb, har en bredd som NATO (om man vill göra den jämförelsen) inte kan matcha. Debattörerna kom frÃ¥n sÃ¥väl Europa som Uzbekistan, Kina och Japan och tacksamt nog spenderades inte sÃ¥ mycket tid pÃ¥ den ganska improduktiva diskussionen om huruvida SCO är ett hot mot NATO och ‘Väst’. Tvärtom pÃ¥pekade Alyson Bailes (tidigare direktör för SIPRI) att SCO borde ses som en positiv faktor av NATO (den negativa synen kommer i stället frÃ¥n NATO:s bilaterala problem med Ryssland). Hon gissade till och med att SCO, med sitt pragmatiska ekonomiska och kulturella utbyte i framtiden kommer att bli en mer attraktiv modell i andra delar av världen än en ren militärallians som NATO.

Pan Guang försökte också avdramatisera problemet med Kinas och Rysslands intressekonflikter genom att påpeka bl a att man börjat använda yuan och rubel i sina handelstransaktioner (som ettt steg på väg mot en självständig valutapolitik) och SCO-samarbetet fördjupades då även rysk gas började levereras till Kina via de kazakiska gasledningarna.

De KASPISKA ENERGIEKONOMIERNA behandlades i en annan diskussion, där Birgit Brauer (the Independent, Kazakstan) gjorde en jämförande analys mellan Azerbajdzjan och Kazakstan och konstaterade att bÃ¥da länderna haft var sin avgörande vändpunkt. För Azerbajdzjans del skedde det när man insÃ¥g att oljefyndigheterna bakom ”the contract of the century” var kraftigt överdrivna, men man i stället upptäckte det stora gasfältet Shah Deniz 1999, vilket gjorde att strategin dels ställdes om till energitransit, dels började man underlätta för utländska investeringar (FDI). Kazakstan hade en motsvarande vändpunkt 2000, dÃ¥ det enorma oljefältet Kashagan upptäcktes. Enligt Brauer har det dock snarast inneburit att landet inte har behövt underlätta investeringsklimatet. Intressant är ocksÃ¥ kopplingen mellan energiekonomin och den politiska eliten, där ocksÃ¥ Turkmenistan togs upp, ett land som i stället för ett (halv-) statligt övergripande oljebolag som Kazmunaigaz eller azerbajdzjanska SOCAR har produktionen splittrad pÃ¥ fem aktörer – för att öka presidentens möjlighet till direktkontroll.

Konspirationskluster av Michael Denison (t h)

Kongressen har haft ett par sessioner om KONSPIRATIONSTEORIER, idag specifikt om Kaukasus och Centralasien med sociologer och politologer. Det märks att ämnet är i sin linda som forskningsomrÃ¥de. Folkmord blandas med förlöjligande. John Heathershaw, som tittar pÃ¥ konspirationer i Tadzjikistan hävdar att typiskt centralasiatiska kännemärken är patriarkala strukturer (som tar sig uttryck i svÃ¥gerpolitik och personstyre), ett yttre hot och postkoloniala tendenser – i praktikten figurerar alltsÃ¥ ofta Ryssland som en osynlig hand. Det är nÃ¥got jag känner igen frÃ¥n de flesta konspiratoriska historier jag hört i Sydkaukasus.

Richard Sakwa, känd rysslandskännare, tar upp Georgienkriget 2008. Det är intressant av Ã¥tminstone tvÃ¥ anledningar – för att bÃ¥da sidor sÃ¥ ivrigt ägnade sig Ã¥t propagandakrig, där historierna helt skilde sig Ã¥t. Ryssland spred t ex snabbt siffror om 2000 dödade i Sydossetien i etnisk rensning, medan Georgien hävdade att Ryssland provocerade fram kriget och stod redo med stridsberedda soldater för en invasion. Det konspiratoriska utnyttjas och sprids av makthavarna, av eliten (medan t ex 9/11-teorierna kanske främst har sin spridning bland mindre insatta människor, som ser dem halvt som underhÃ¥llning). Dessutom – vad är en konspirationsteori när vi inte vet ”sanningen”? Mindre än tvÃ¥ Ã¥r efter kriget vet vi ungefär hur själva krigsförloppet gick till, men vad gäller bakgrunden har vi fortfarande tvÃ¥ (eller flera) helt olika versioner som stÃ¥r mot varandra. Bara för att man är konspiratoriskt lagd betyder det inte att andra inte konspirerar mot en. Det kanske är sÃ¥ när vi har att göra med tvÃ¥ sÃ¥ cementerade olika synsätt att fakta bakom (bÃ¥da) konspirationsteorierna visst kan vara sanna – men de är bara en mycket selektiv del av sanningen.

Suny, Lieven, Hanson, Urnov, Gudkov (+tolk)

Torsdagen avslutas med en session under titeln RUSSIA’S DOMESTIC DEVELOPMENTS and Prospects for Wider Euro-Asian Cooperation med en mycket namnkunnig panel – Lev Gudkov, som leder det viktiga opinions- och analysinstitutet Levada Center i Moskva, Mark Urnov frÃ¥n Moscow Higher School of Economics och EU-Russia Center, Philip Hanson, rysslandsekonom vid Chatham House, och Anatol Lieven, som bl a skrivit om kriget mot terrorismen, Baltikums frigörelse och Tjetjenien. Det hela leddes av Ronald Grigor Suny, författare till bl a välkända historieböcker om Armenien och Georgien.

Därför blev diskussionen lite av en besvikelse. Kanske var ämnet för brett, kanske skulle inte sessionen ha legat pÃ¥ kvällen efter vin och snittar. Gudkov gick igenom opinionsdata inom olika omrÃ¥den – politik, ekonomi, massmedia, samhällseliter – och det tonar fram en bild av lätt cynism, eller uppgivenhet, i det ryska samhället (är man intresserad av rysk opinion är Levada Centers hemsida oumbärlig). Urnov trodde att Ryssland med nödvändighet stÃ¥r inför ett vägval mellan att liera sig med Kina eller ”United Europe” som han uttrycker det, med allt vad det innebär idémässigt och politiskt. Philip Hanson sÃ¥g Rysslands demografiska trend som ett problem, närmare bestämt genom att fÃ¥ unga nu äntrar arbetsmarknaden. Kopplar man ihop de tvÃ¥ tänkesätten lite grovt borde slutsatsen bli att det oundvikliga vägvalet kommer ganska snart. Lieven trodde inte riktigt pÃ¥ en sÃ¥ svartvit bild, jämförde Ryssland med Indien och misstänkte att om klimatförändringarna sätter in pÃ¥ allvar kommer Ryssland trots allt att kunna vara rätt bra positionerat.

När det spekuleras är det ju bra att det är snillen som gör det. Men tyglarna blev kanske lite väl fria den här gÃ¥ngen. Under frÃ¥gestunden kom i alla fall nÃ¥gra konkreta frÃ¥gor upp: Hur kan Väst förena Ukrainas och andra grannstaters intressen med den ryska omstarten? Lieven konstaterar lite tongue-in-cheek att det för mÃ¥nga länder finns gränser för självständigheten – USA lägger sig inte i Mexicos affärer sÃ¥ länge de inte ingÃ¥r en militärpakt med Kina… Avslutningsvis kom frÃ¥gan om Nagorno-Karabach upp och svaret blir som väntat frÃ¥n bÃ¥de ‘Ryssland’ och ‘Väst’: det enda man kan göra är att förenkla för samtal.

SÃ¥ Suny fÃ¥r chansen att avsluta debatten efter tvÃ¥ timmar: ”I find it interesting that after all of these days of conference and after all of this discussion on geopolitics, Eurasia, Russia, we came back to Armenia and Azerbaijan… It does an Armenian’s heart good to know that we are still the center of the world!”

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1 och dag 2).

ICCEES: dag 2

Andra dagen bjöd bland annat pÃ¥ en paneldiskussion om KIRGIZISTAN. FrÃ¥n början var den nog tänkt att representera olika aspekter pÃ¥ förhÃ¥llandena under Bakijevs hÃ¥rdnande regim, men efter att Bakijev störtats i april och de blodiga konflikterna mellan kirgizer och etniska uzbeker i juni har ju landet blivit relevant av helt andra anledningar. Paneldeltagarna hade lyckats bra med att uppdatera agendan och det blev intressanta spekulationer bl a om läget inför det planerade parlamentsvalet i oktober (Rubén Ruiz Ramas), som kan förväntas bli en hÃ¥rd kamp. I och med den nya konstitutionen har ju parlamentet fÃ¥tt en betydligt viktigare roll – även om Eugene Huskey, som satt i publiken och just kommit hem frÃ¥n ett besök i landet, pÃ¥pekade att det knappast är frÃ¥ga om ett parlamentariskt system ens nu, dÃ¥ presidenten behÃ¥ller viktiga befogenheter. En möjlig farhÃ¥ga i det instabila läget kunde ju för övrigt vara risken för att det bildas flera maktcentra. Ruiz Ramas var dock optimistisk och trodde att ett ökat fokus pÃ¥ parlament med fria val skulle öppna upp för koalitionsbygge.

Professor Eugene Huskey

En annan frÃ¥ga som diskuterades, bl a av Stefanie Ortmann, var anledningen till Rysslands passiva hÃ¥llning. President Roza Otunbajeva lär ju uttryckligen ha begärt militär assistans när oroligheterna i söder utbröt. Det är dock ett tag sedan Ryssland ingrep militärt i Centralasien och dessutom kan president Medvedev ha svÃ¥rt att motivera flera döda soldater i utlandsinsatser efter Ossetienkriget. Att ‘spelet’ med USA i regionen trappats ned kan ocksÃ¥ vara en förklaring. Hur det än är med det finns det tecken pÃ¥ att Ryssland för diskussioner med Otunbajeva-regeringen, kanske om den bas nära Osj i söder som var pÃ¥ tapeten för ett tag sedan. Det vore i sÃ¥ fall viktigt för Ryssland inte bara för att stärka inflytandet i den volatila Ferganadalen, men ocksÃ¥ för att stävja transporten av afghanska droger, när nu heroinmissbruk har seglat upp som ett stort problem i Ryssland – som ju redan har stora demografiska svÃ¥righeter.

Någon vidare positiv bild av framtiden för Kirgizistan gick vi nog inte därifrån med. Kontentan av konfliktforskare John Heathershaws inlägg blir att det svårligen gick att förutse de etniska problem som nu skapat ännu ett svårt trauma mellan uzbeker och kirgizer. Som Marlène Laruelle (Johns Hopkins) visar har problemen förstärkts i och med Bakijevs kirgizifieringspolitik. Dessutom, som Asel Doolotkeldijeva konstaterar, har de flesta institutioner för konfliktlösning (kurultai-råd, aksakal-systemet, lokala NGO:er m fl) inte visat sig kunna stoppa konfrontationerna.

Säkerhetssituationen i regionen behandlades i paneldiskussionen SECURITY IN CENTRAL ASIA, som leddes av Ingemar Oldberg från Utrikespolitiska Institutet. Intressantast var Aigerim Shilibekova från Eurasian National University i Astana, som listade regionala organisationer och säkerhetssamarbeten i Centralasien. Regionalt samarbete tillhör ju som bekant inte de centralasiatiska ländernas främsta meriter och man kan konstatera att det inte finns någon organisation eller samarbetsform som enbart inkluderar de fem länderna. I stället riskerar de i organisationer som CSTO (Collective Security Treaty Organization) och Shanghai-organisationen (SCO) utsättas för externa staters agenda. Även om man kan hävda att det potentiellt ger länderna chansen att balansera ambitionerna hos Kina, Ryssland och USA (Kazakstan är t ex ganska aktivt i NATO:s Partnership for Peace (PfP)-program) verkar det sällan leda till någon bestående enighet länderna emellan. Shilibekova pekar också på (dock utan att konkretisera) att Kazakstans OSSE-ordförandeskap har flyttat gränserna för Europas säkerhet till Centralasien (Kazakstan är ju för övrigt sedan i juni även ordförande i SCO, något som inte har uppmärksammats särskilt mycket).

Men hur man än vänder på saken är det svårt att inte se de blodiga händelserna i Kirgizistan under våren och sommaren som ett misslyckande för de regionala säkerhetsmekanismerna. Inte minst gäller väl det CSTO, som har en uttalad säkerhetsagenda. Anledningar till och konsekvenser av det kan det vara intressant att återkomma till här på forumet framöver.

En panelsession som verkar ha varit intressant under andra dagen, men som jag själv tyvärr inte var med pÃ¥ (men det finns det andra som var), var diskussionen om relationerna mellan Väst och Ryssland efter ‘kriget mot terrorn’ och Georgienkriget 2008 med John Russell, Richard Sakwa och John Dunlop (känd för kaukasusintresserade genom sina insatta bidrag om bakgrunden till Tjetjenienkrigen).

ICCEES-kongressen 2010, Stockholm

26 juli 2010till31 juli 2010

Den åttonde kongressen arrangerad av ICCEES (International Council for Central and East European Studies) hålls i Stockholm.

Program:

http://www.iccees2010.se/