Förnyat militäravtal mellan Ryssland och Armenien

Gjumri, Armenien

Rysslands president Dmitrij Medvedev har under sitt pågående besök i Jerevan skrivit under ett nytt militäravtal med sin armeniske motpart Serzj Sargsian (DN). Framför allt innehåller det en förlängning av kontraktet för den ryska militärbasen i staden Gjumri (som Forum Eurasien f ö besökte nyligen) nära turkiska gränsen till år 2044. Dessutom innebär avtalet ömsesidiga säkerhetsgarantier i fall av konflikt samt att Ryssland skall uppgradera Armeniens vapenpark med ”avancerade vapen”, enligt Sargsian. Vad det är fråga om är oklart. Idag huserar basen ca 5000 soldater samt MIG-29-plan och luftvärnssystemet S-300.

Överenskommelsen är en uppdatering av ett tidigare avtal från 1995 och bekräftar Armeniens ställning som Rysslands enda nära bundsförvant i Sydkaukasus. Både Georgien och Azerbajdzjan har sedan självständigheten drivit en betydligt mer diversifierad utrikespolitik, bland annat i nära samarbete med USA. Men Ryssland har också ambitionen att spela en mer aktiv roll i Sydkaukasus och då kan det inte bli fråga om ett ensidigt stöd för Armenien. Det gäller särskilt i frågan om Armeniens konflikt om Nagorno-Karabach med Azerbajdzjan och utrikesminister Sergej Lavrov tonade ned betydelsen av avtalet genom att betona att det inte kommer att bli fråga om några nya befogenheter för basen i Gjumri. Obekräftade rykten säger dessutom att Ryssland planerar att sälja luftvärnssystemet S-300 till Azerbajdzjan. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1990-talet som Azerbajdzjan gör större vapenköp av Ryssland och det vore potentiellt viktigt både för Azerbajdzjans försvarskraft och som politisk markör.

I Armenien har däremot företrädare för regeringen genast tolkat avtalet som en rysk försvarsgaranti i händelse av ett nytt krig om Karabach, en möjlighet Azerbajdzjans president Ilham Alijev allt oftare hotat med på sistone om det inte snart kommer konkreta resultat ur de låsta fredsförhandlingarna. Den azerbajdzjanska  armén har också upprustats markant under flera år av olje- och gasintäkter. Men det är inte troligt att man från rysk sida kommer att tolka överenskommelsen på det sättet och som tidigare armeniske säkerhetsrådgivaren Gerard Libaridian påpekar för RFE/RL innehåller avtalstexten knappast några automatiska garantier för militärt stöd i händelse av attack på armeniskt territorium. Till saken hör också att varken Ryssland eller något annat land officiellt erkänt den armeniska kontrollen av Karabach.

Det är klart att Armenien och Azerbajdzjan blir alltmer militärt upprustade och att talet om ett nytt krig återvänt till det officiella samtalet som en reell möjlighet. Möjligen skulle det nya avtalet kunna innebära en tillfälligt stabiliserande faktor för att få parterna att (via ryskledd medling?) sätta sig ner för seriösa samtal och för första gången medge verkliga eftergifter. Möjligen betyder det i dagens fastlåsta läge just ingenting.

Medvedev stannade kvar i Jerevan under gårdagkvällen för ett informellt möte med de övriga statscheferna i Kollektiva Säkerhetsorganisationen CSTO.

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 21st 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Armenien, Ryssland

IMU utser ny ledare

IMU, Islamic Movement of Uzbekistan, har för första gången officiellt erkänt ledaren Tahir Yuldashs död. Redan i september förra året började uppgifter cirkulera om att ledaren omkommit i en amerikansk missilattack från ett förarlöst plan på stamterritorierna längs gränsen mellan Afghanistan och Pakistan i slutet av augusti. Nu träder Usman Odil – ett tidigare ganska okänt namn – in på scenen och tar över ledarskapet, rapporterar bland andra Fergana.ru och Radio Liberty.

I ett uttalande på IMU:s hemsida, furqon.com, förklarar Odil den tidigare tystnaden om Yuldashs död med att gruppen befunnit sig i hårda strider mot ”avfällingarnas armé” (den pakistanska). Odil passar också på att kommentera den senaste tidens händelser i Kirgizistan – kanske för att visa att IMU fortfarande anser sig ha en roll att spela i sina ursprungsområden i före detta sovjetiska Centralasien. Hans analys går, föga förvånande, ut på att orsaken till det tragiska våldsutbrottet är de otrogna regeringarnas krig mot islam. Och han beklagar att vanliga muslimer, kvinnor och barn har drabbats. IMU bildades på 1990-talet ur ungdomsrörelser i den uzbekiska delen av Ferghanadalen, men har under senare år främst varit aktiva i kriget i Afghanistan, där deras starkaste fästen är i norra delen av landet, och på de pakistanska stamterritorierna FATA  (Federally Administered Tribal Areas). (För mer bakgrund se tidigare inlägg om IMU 1, 2, 3, 4) 

Hittills har det varit tyst om de radikala muslimska grupperingarna i samband med händelserna i Kirgizistan. Det har tidigare förekommit misstankar om att IMU haft supportrar, främst bland etniska uzbeker i södra Kirgizistan. Några av de attacker som inträffade förra sommaren mot polis och gränsposteringar i den uzbekiska delen av Ferghanadalen skylldes på IMU, men det är tveksamt om det rörde sig om något mer än sammanstötningar mellan polis och kriminella gäng.

Annars är det en annan radikal islamistgrupp, Hizb ut-Tahrir, som tycks ha varit mest framgångsrik i södra Kirgizistan under senare år. (Se tidigare inlägg om Hizb ut-Tahrir i Kirgizistan.) De har som uttalad ambition att överbrygga etniska motsättningar, för att istället ta fasta på gemenskapen i islam. De tycks dock främst ha rekryterat medlemmar ur den uzbekiska befolkningsgruppen. Hizb ut-Tahrir är officiellt inte för våld som kampmetod. Det är däremot IMU, vars nye ledare hoppas att våldsamheterna ska få fler muslimer att välja jihad – ”ärans och hederns väg”.

Även om de radikala muslimska grupperingarna  inte gjort något väsen av sig under den senaste tiden i Kirgizistan finns en uppenbar risk att fler söker sig till militanta grupper om myndigheterna dröjer alltför länge med att stabilisera situationen och skapa drägliga förhållanden för befolkningen i söder. IMU har gjort inbrytningar i södra Kirgizistan från Tadzjikistan i slutet på 1990-talet. Ännu finns dock inget som tyder på att de skulle vara på väg att flytta sitt fokus från norra Afghanistan och FATA-områdena i Pakistan, där deras verksamhet nu är koncentrerad.

Det är svårt att se att utnämningen av en ny ledare egentligen innebär så mycket mer än en ny måltavla för missilattacker. Möjligen kan det ses som ett tecken på att IMU känner att trycket minskat från den pakistanska armén.

1 Comment

Henrik Ohlsson, augusti 18th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Kirgizistan, Pakistan, Uzbekistan

Teheran håller ”toppmöte” för ökat persiskt samarbete

Irans president Mahmoud Ahmadinejad bjöd igår in till ett persiskt ”toppmöte” i Teheran (en dag efter att han utsattes för ett eventuellt attentatsförsök; DN, GP). Närvarande vid mötet var Afghanistans Hamid Karzai och Tadzjikistans Emomali Rahmon och de tre presidenterna träffade även Irans högste andlige ledare ayatollah Ali Khamenei.

Enligt Radio Azattyk (den kazakiska grenen av Radio Liberty) föreslog Ahmadinejad ett NATO-likt samarbete mellan de persiska länderna så snart den alliansens styrkor har lämnat Centralasien. Han betonade att problemen i Afghanistan skall lösas inom regionen och att den NATO-ledda alliansen varken har genuint intresse eller förmåga att hantera situationen.

Iran förkastar talibanernas tolkning av islam och ser dem som ett hot, en känsla som förstärktes efter det att talibanerna tog iranska diplomater som gisslan 1998 under intagandet av Mazar-i-Sharif och tio diplomater och en journalist dödades. Alltså stödde man i tysthet USA:s störtande av regimen. Att öppet stödja den USA-ledda alliansen är däremot omöjligt i dagsläget, men indirekt gör man det genom att stötta Karzais regering diplomatiskt och ekonomiskt. För Afghanistan kommer det iranska stödet att vara avgörande den dag militärinsatsen avslutas.

Ahmadinejad öppnade för ett par dagar sedan igen upp för samtal med Barack Obama i samband med sittningen i FN:s generalförsamling i New York i september. Om det ligger allvar bakom planerna skulle Karzai möjligen kunna vara en länk till USA-administrationen – Ahmadinejad är fullt medveten om hur viktig utvecklingen i Afghanistan är för Obama.

De tre presidenterna hade också annat än militära frågor att tala om. Man kom överens om ökat ekonomiskt, handels- och transportsamarbete, men om det slöts några konkreta avtal är oklart. Ett av Irans motiv med mötet med de utländska statscheferna är säkert att visa hemmapubliken att landet inte är så internationellt isolerat. Kanske är det viktigare än att få till ett verkligt allpersiskt samarbete, där avtalen oftast varit bilaterala och av mer pragmatisk än ideologisk art. Iran har bland annat stora ekonomiska intressen i tadzjikisk vattenkraft, men under järnvägskonflikten nyligen, då Uzbekistan stoppade byggnadsmaterial från att nå Tadzjikistan uttalade sig Iran tydligt till Tadzjikistans försvar, vilket kan ses som att man inte heller drar sig för politiska ingripanden.

Vid gårdagens toppmöte bekräftade de tre statscheferna också rätten till fredlig användning av kärnenergi i regionen, en fråga där Iran kan anse sig behöva lite internationellt medhåll. I den frågan har Tadzjikistans Rahmon tidigare gett Iran sitt officiella stöd.

Något som antagligen ändå står i vägen för ett allt för långt drivet samarbete är att Iran, en islamisk republik grundad på shiitisk islam som statsbärande ideologi, inte kan använda just detta sitt potentiellt starkaste kort i relationerna med Afghanistan och Tadzjikistan. Det är visserligen mycket som tyder på att antalet aktivt troende ökar i Tadzjikistan, dels genom Rahmons nya försiktiga uppmuntran av islam som nationellt kitt, men säkert också till stor del ofrivilligt genom att religionen blir en tillflyktsort i det ekonomiskt och socialt pressade landet. Det är dock inget Teheran kan utnyttja. Dels är den allt överväldigande delen av befolkningen sunniter och dels är en av grundpelarna i Rahmons inställning till islam att den skall hållas under strikt kontroll, både vad gäller utövning och utlärning.

Men givet att man rättar sig efter de hänsyn Afghanistan och i viss mån Tadzjikistan måste ta till USA och andra internationella aktörer och så länge de religiösa meningsskiljaktigheterna inte tillåts lägga hinder i vägen, finns det nog en potential för ett både bredare och djupare regionalt persiskt samarbete.

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 6th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan, Iran, Tadzjikistan

Oklart i ledningen för ”Kaukasiska Emiratet”

I en ny video publicerad av kavkazcenter.com dementerar Doku Umarov att han frånsäger sig ledningen för det separatistiska, islamistiska Kaukasiska Emiratet, vilket tillkännagavs i en video på samma sida för ett par dagar sedan (se tidigare inlägg). I videon talar han ryska:

(…) Jag, kaukasiska mujahidernas emir Abu Usman, Doku Umarov, gör följande uttalande den 2 augusti 2010.

I samband med de omständigheter som inträffat i Kaukasus anser jag det omöjligt att avgå [som ledare för Emiratet].

Insha’Allah, detta uttalande ersätter det tidigare uttalandet. Det uttalandet var helt fabricerat och jag meddelar att min hälsa, alhamdulillah, med Allahs vilja är god, så att jag kan tjäna Allah. (…)

Så vad är det som händer?

Det är visserligen inte bekräftat att inslagen är äkta, men i vilket fall som helst – har de publicerats hos Kavkaz Center (som används som informationskanal av Emiratets ”informationschef” Movladi Udugov) har de betydelse för rörelsen.

Ryska kommentatorer spekulerar i att det hela beror på splittring inom rebellrörelsen. Enligt en version skall de yngre tjetjenska och ingusjiska gerillamännen anse att Umarov har varit ineffektiv som militär ledare. Enligt andra varianter skall det vara ett uttryck för en splittring mellan lokala nationalister (som hela tiden varit emot ”Emiratet”) och ”internationalistiska” jihadister, på samma sätt som i Afghanistan. Ahmed Zakajev, den före detta ledaren för den tjetjenska separatistrepubliken (nu i exil i England), som aldrig har stött Emiratet, är också inne på det spåret.

Kavkaz Center har också cirkulerat rykten om att ryska säkerhetstjänsten FSB försöker splittra islamiströrelsen och genom att göra sig av med Umarov (och Ramzan Kadyrov, den Kreml-trogna men självständiga och kompromisslösa tjetjenska presidenten) förhandla fram ett avtal så att islamisterna skall lägga ner vapnen. De ryktena blev än mer relevanta efter infitrationen som antas ha lett till att Achmed Jevlojev kunde tas tillfånga i juni. Det är svårt att tänka sig att FSB inte planerar för sådana scenarier, men hur mycket substans som ligger bakom just de här antagandena är omöjligt att säga.

Men det verkar inte heller otroligt att det finns någon form av splittring mellan de östra och västra grenarna av islamiströrelsen i Nordkaukasus. I den första videoupptagningen, där han lämnar över till Aslambek Vadalov, vädjar Umarov särskilt till de lokala ledarna om uppslutning. Det nya dementiuttalandet har också publicerats på islamdin.com, som företräder de västliga regionerna Kabarda, Balkarien och Karatjaj. Antagligen är den verkliga koordinationen mellan de västra och östra (Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan) delarna redan ganska begränsade, men en kommentator i Kommersant spekulerar i att anledningen kan vara att ledarskapet i väster ändå föredrar Umarov som ledare av ekonomiska skäl – det är lättare att samla in utländsk finansiering under ett känt namn.

Uttalandet väcker hur som helst en del frågor. Det verkar ju innehålla en motsägelse – det första uttalandet skall ha varit fabricerat, men ändå hänvisar Umarov till osepcificerade händelser som gör att han inte kan lämna över. Har han helt enkelt ändrat sig?

I så fall kan omständigheterna han hänvisar till vara en konflikt, där han till exempel inte fick stöd av de kabardinska och balkariska ledarna – eller att dessa krävde att han blir kvar efter att han övertalats eller tvingats avgå av de tjetjenska rebellerna. Å andra sidan kan det helt enkelt vara så som en läsare på RFE/RL tror – att det första uttalandet egentligen inte skulle ha publicerats nu, utan var en förberedelse för den händelse Umarov skulle bli dödad, så att man i stället skulle kunna ge sken av att han överlämnat frivilligt och fortsätter kampen i det fördolda.

I vilket fall som helst är det svårt att se att Umarovs ställning inom rörelsen har stärkts genom den här episoden.

1 Comment

Henrik Hallgren, augusti 4th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland

Kaukasiska islamistledaren Doku Umarov avsäger sig ledarskapet

Emir Doku Umarov, högste ledaren för det islamistiska separatistiska Kaukasiska Emiratet och Rysslands förmodligen mest eftersökte man, avhändar sig ledarskapet, skriver Radio Free Europes Kaukasustjänst (nu även TT/SvD, DN). Det skedde i en grynig video på separatistsidan kavkazcenter.com, som sedan några timmar inte går att komma åt. De övriga islamisttrogna nätkanalerna nämner hittills inget om händelsen.

Orsaken skall vara att han är ”trött” och vill lämna över till yngre krafter (Umarov är 46 år), som kan kämpa med mer ”energi”. Enligt andra rebeller rör det sig om hälsoskäl – han har sårats ett flertal gånger och i de senaste videoupptagningarna har han verkat avmagrad.

Doku Umarov utropade själv det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz) som en islamisk ”stat” 2007. ”Emiratet” omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena. I själva verket är ”emiratet” i praktiken till största delen en separatistisk gerillaorganisation för motståndet mot den ryska övermakten, men även om det uppstod ur den nationalistiska tjetjenska rebellrörelsen finns en stark och ökande religiös aspekt. Flera i ledningen kommunicerar väl på arabiska och många har en till synes äkta salafistisk övertygelse. Man har bl a officiellt en shariadomstol. Umarov själv skall i detta senaste videoklipp ha varit klädd i svart enligt modellen för den lokala sufismen, vilket RFE/RL spekulerar i kan tyda på att han är sjuk eller döende.

Till ny ledare utsåg han i samma video Aslambek Vadalov, en Tjetjenienbaserad motståndsveteran, och vädjade i samma video till ledarna för de övriga nordkaukasiska republikernas islamiska motståndsrörelser att ge honom sitt stöd. Vadalov accepterades som efterträdare redan för någon vecka sedan av flera ledande tjetjenska stridande, som beskriver honom som mycket lojal mot Umarov och emiratet.

Hur stark lojaliteten i de övriga nordkaukasiska republikerna (Ingusjien, Dagestan, Kabardinien-Balkarien m fl) inom emiratet är kommer att visa sig. Rörelsen har drabbats av flera bakslag de senaste månaderna och Umarovs egentliga inflytande över planeringen av bombattentaten i Moskvas tunnelbana har ifrågasatts. Sedan den ledande veteranen Achmed Jevlojev, även känd som Amir Magas, tillfångatogs av FSB i juni har det spekulerats om infiltration i rörelsen. Umarov konstaterade också att tillfångatagandet varit ett bakslag för rörelsen i en videosekvens som trots försäkran om att det heliga kriget skall fortsätta var ovanligt defensiv.

RIA Novosti publicerar en intervju med Tjetjeniens Putin-trogne president Ramzan Kadyrov, som sin vana trogen spelar ner betydelsen av hela islamiströrelsen och det påstådda emiratet. ”Det spelar ingen som helst roll vem som kallar sig vad. Det är ett försök att dra uppmärksamheten till terroristernas person och ge intryck av någon sorts organiserade krafter med en ledarskapsstruktur. Alltihop är en fars. (…) Jag har upprepade gånger betonat att det inte finns några krafter bakom Umarov eller underavdelningar under hans kommando. Han är sjuk, gömmer sig som en råtta i ett hål och klämmer löss, har tappat tänderna och är inte i tillstånd att kommendera någon.”

Riktigt så enkelt är det knappast. Trots de senaste bakslagen och osäkerheten kring hur stark organisationen är, är det ett faktum att Umarov i Emiratet lyckats med att i alla fall formellt ena den östra och västra motståndsflanken i Norra Kaukasus, något som sällan har hänt i historien. Vi får anledning att återkomma när fler kommentarer kommer in och stödet för Vadalovs ledarskap börjar utkristalliseras.

Läs mer på Forum Eurasien om den kaukasiska islamiströrelsens aktivitet:

Om Doku Umarov, om terrordåden i Moskva (mars), dödandet av Anzor Astemirov och Said Burjatskij (mars) och tillfångatagandet av Achmed Jevlojev (juni).

1 Comment

Henrik Hallgren, augusti 2nd 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland

ICCEES: dag 5-6

RYSSLANDS FEDERALISM var temat för två sessioner på ICCEES-kongressen under fredagen. När ämnet behandlas brukar diskussionen komma upp ifall Ryssland verkligen är en federal stat annat än till namnet. Man brukar peka på att federationsrådet, det ryska överhuset, inte i verkligheten fungerar som regionernas röst hos centralmakten. Särskilt efter Putins reformer på 2000-talet i syfte att stärka ”maktvertikalen” har federationsrådet blivit allt mer tandlöst och fjärmat från lokal förankring. Cameron Ross från universitetet i Dundee har gjort jämförelser mellan slutet av Jeltsintiden 1996-99 och 2000-talet och funnit att under den första perioden fick 23% av alla lagförslag avslag i federationsrådet – nu är ett godkännande nästan alltid en formalitet. Ett annat problem är att de olika regionerna är så många och har så olika mycket makt. Även konstitutionellt är den ryska federationen asymmetrisk – de olika ”federationssubjekten” (republiker och olika typer av autonoma områden) har egna statuter som skiljer sig åt vad gäller relationen till centralmakten i Moskva. Enligt konstitutionen är maktbefogenheterna ganska starkt centraliserade och konstitutionen definierar (artikel 71) ett stort antal federala ansvarsområden, däremot inga exklusivt för regionerna. Hur som helst har Putins reformer, som bl a går ut på att presidenten nominerar guvernörerna i regionerna, gjort att makten har koncentrerats till centrum. I samtliga 83 federationssubjekt är maktpartiet Enade Ryssland nu i maktställning.

En av Putins idéer är också att slå samman subjekten till större enheter, av ekonomiska och administrativa, men kanske också maktpolitiska skäl. Hittills har det bara hänt med så kallade matrjosjka-subjekt (efter matrjosjka-dockorna), d v s etniskt baserade regionsenheter som har viss autonom status inom ett annat federationssubjekt. Men det har visat sig vara en kostsam process, både ekonomiskt och politiskt, eftersom det inom varje enhet har skapats en elit som vill hålla sig kvar vid makten och därför verkar sammanslagningsprocessen ha gått i stå tills vidare.

Man bör ju komma ihåg att Ryssland (och Sovjetunionen på vilken det federala systemet baseras) aldrig egentligen var menat att vara en federation i ordets rätta bemärkelse – för Lenin och Stalin var det snarast ett sätt att administrera imperiets regioner och etniciteter. Richard Sakwa och andra talar om Ryssland som en ”sovande federation” för även om presidentmakten har utslagsrösten i de flesta fall finns federationen där, både formellt och i form av maktstrukturer. Frågan är vad som händer om/när den vaknar? Antagligen kan det ske på ett av två sätt – genom gradvis reformering mot ett mer demokratiskt, verkligt federativt system, eller genom att centralmakten försvagas och regionerna tar chansen och tar för sig. Det senare kan väl sägas ha varit fallet under Jeltsin och flera av de konflikter som uppstod runt Sovjets upplösning – Nagorno-Karabach, Abchazien, Tjetjenien – måste delvis ses som produkter av den ”frivilliga” sovjetiska federationen.

I övrigt bjöd de sista två dagarna på en diskussion om Rysslands ENERGIPOLITIK gentemot grannländerna med bl a en beskrivning av varför Vitrysslands Lukasjenka visat sig kunnat utnyttja sin situation som transitland betydligt bättre än Ukraina, som egentligen har betydligt bättre förutsättningar, och av hur Georgien och Ryssland faktiskt fortfarande har ett fungerande energisamarbete (gasleveranserna till Georgien bröts ju inte ens under kriget 2008).

Intressant var också en session om ISLAM I CENTRALASIEN. Där deltog Galina Jemeljanova, en auktoritet inom islamisk aktivitet i forna Sovjet, samt Suhrob Sjojev (OSSE) och Saodat Olimova (SHARQ) från Tadzjikistan. Att den religiösa aktiviteten ökar för närvarande i exempelvis Tadzjikistan verkar tydligt, men lika tydlig är regeringens ambivalenta inställning. Dels främjar man islam som del av den nationella identiteten – man vill förvandla homo sovieticus till homo islamicus, som Olimova uttrycker det. Samtidigt inskränks toleransen för avvikelser från den officiella – och kontrollerbara – versionen av läran. Sjojev berättar om övervakning av moskébesökare och exemplifierar klimatet med en rättegång i Dusjanbe nyligen, där några män tilldelades 5-7 års fängelse för mindre avvikelser i utövande av den islamiska ritualen.

Jemeljanova, som skrivit om radikal islamism i Centralasien och Kaukasus, försöker skilja på radikalism och extremism. Radikalism innebär enligt henne snarast en form av salafism (viljan att återvända till läran hos de första generationerna efter Muhammed; ofta i Ryssland och Centralasien felaktigt benämnt wahhabism), vilket inte behöver innebära extremism - den påtagna rätten till våldsamt jihad. Enligt den definitionen skulle IMU (Islamic Movement of Uzbekistan) kunna betraktas som extremister, däremot inte nödvändigtvis rörelser som Hizb ut-Tahrir (se tidigare inlägg). Men hos regeringarna i Centralasien sammanfaller ofta begreppen och islamisk aktivitet tas ofta som intäkt för hårda antiextremism- eller antiterrorismåtgärder. Utan tvekan hänger nivån av islamisk aktivism också samman med den ekonomiska och sociala situationen i Tadzjikistan, Kirgizistan och Uzbekistan, där många lever under fattiga förhållanden och där framför allt unga män reser utomlands som gästarbetare och kommer i kontakt med radikala rörelser, samtidigt som de alieneras från det traditionella samhället.

Något av det mest stimulerande med ICCEES 2010 – men också något man kan kritisera ur en strikt forskningseffektiv synvinkel -  har varit den stora bredden. Det enda som egentligen förenar de hundratals deltagarna är intresset för en geografisk region – som sträcker sig från Tjeckien till Fjärran Östern. Programmet var digert och om man fick en stund över mellan paneldebatter och minglande kunde man alltid handla några böcker hos de bokhandlare från när (Interbok på Kungsholmen) och fjärran (bl a Moskva) som hade ställt upp i ljusgården. Själv kom jag bland annat hem med Россия на Кавказе. Пять веков истории (Ryssland i Kaukasus. Fem sekler av historia), en historiebok utgiven av ryska inrikesministeriets (MVD) förlag som i förordet utlovar en djupgående översikt av Rysslands ”fredsskapande” närvaro i Kaukasus (”Flera gånger uppstod perioder, då en försvagning av den ryska centralmakten tillfälligtvis medförde förvirring och övergrepp för den kaukasiska regionen (…) Rysslands strävan att införa fred och samförstånd i Kaukasus visade sig åter på 1990-talet”).

Även om mycket på ICCEES-kongressen – i alla fall för någon som följde de tacksamt mångtaliga sessionerna om Centralasien – började och slutade med Ryssland behövde man inte leta alltför länge för att hitta någon som kunde bidra med att sätta regionen i ett nytt, alternativt ljus.

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1, dag 2, dag 3-4).

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 1st 2010 | Tags: , , , ,
Posted in - Utan kategori