Bomullsskörden i full gång i Uzbekistan

Barn, uppskattningvis i åldrarna 8-14 år, deltar, tillsammans med några vuxna, i skörden på ett bomullsfält utanför Samarkand

Den numera ökända bomullsskörden i Uzbekistan pÃ¥gÃ¥r nu sen nÃ¥gra veckor tillbaka – ökänd p. g. a. det omfattande utnyttjandet av skolbarn som fortgÃ¥r alltsedan sovjettiden. Förra Ã¥ret nämnde jag pÃ¥ detta forum att det fanns rapporter som tydde pÃ¥ minskat barnarbete. Men i Ã¥r syns inga sÃ¥dana tecken. Under senare Ã¥r har den internationella kritiken ökat, och flera stora klädkedjor har proklamerat bojkott av uzbekisk bomull.  

2008 skrev Uzbekistan på ILO:s konvention 138 mot barnarbete, men trots det fortsätter man alltså. I slutet på förra och början av denna vecka såg jag väldiga busskaravaner med skolever på väg till bomullsfälten längs vägarna i provinserna Jizzax, Samarkand och Qashqadaryo. Varje karavan utgjordes av i genomsnitt ca ett trettiotal bussar med vardera 20 platser . Det är tydligt att Uzbekistan, under rådande ekonomiska omständigheter, inte klarar att leva upp till sina internationella åtaganden.  

Jordbrukssektorn stÃ¥r för drygt 26 % av landets BNP, och bomullen är den i särklass viktigaste exportgrödan. Men dess lönsamhet bygger pÃ¥ att skördearbetet till stor del genomförs oavlönat. SÃ¥ medan miljontals arbetslösa uzbeker söker sig till Kazakstan och Ryssland för att kunna försörja sina barn, mÃ¥ste barnen ut pÃ¥ fälten och göra sin patriotiska plikt. Uzbekistan är idag världens näst största bomullsexportör och den femte största producenten. Men det sker pÃ¥ bekostnad av utarmade jordar och ett överutnyttjande av vatten som orsakar Aralsjöns uttorkning – en av de allvarligaste pÃ¥gÃ¥ende miljökatastroferna i världen. I längden borde det alltsÃ¥ inte anses hÃ¥llbart att fortsätta med bomullsodling i denna skala. Men regeringen tycks inte se nÃ¥gra alternativ.  All jordbruksmark i Uzbekistan ägs av staten och arrenderas ut till bönderna, och det är pÃ¥ förhand fastställt hur stor andel som ska besÃ¥s med bomull. 

Det har diskuterats hur tufft detta arbete egentligen är för barnen.  Är det inte i själva verket ett skönt avbrott i skolarbetet, ungefär som de potatisplockarlov man hade i Sverige fram till mitten av förra seklet ? Sanningen är nog att det skiljer sig väldigt mycket Ã¥t beroende pÃ¥ elevernas bakgrund och deras föräldrars samhällsstatus. För ca tvÃ¥ veckor sedan samtalade jag med en ung man pÃ¥ tÃ¥get mellan Bukhara och Samarkand. Han tillhörde den välutbildade medelklassen, och mindes bomullskörden under skolÃ¥ren som en tid av föräldrafritt umgänge. De hade ett ackord pÃ¥ tio kilo per person och dag (frÃ¥n andra har jag hört 25 kilo och det har förekommit uppgifter om sÃ¥ mycket som 40 kilo). Men dessa medelklasselever hade helt enkelt köpt den föreskrivna mängden frÃ¥n traktens bönder för en billig penning och sedan ägnat dagarna Ã¥t att dricka öl och spela kort. Han medgav dock att de elever som kom frÃ¥n landsbygden faktiskt hade arbetat. De hade ”en annan inställning” till kroppsarbete, och dessutom hade de antagligen inte rÃ¥d att köpa bomullen.

Det finns alltsÃ¥ väsentliga skillnader bÃ¥de i frÃ¥ga om arbetsperiodens längd (frÃ¥n ca en vecka till uppemot tvÃ¥ mÃ¥nader) och i frÃ¥ga om hur slitsamt arbetet är. Det är  tydligt bomullskörden för mÃ¥nga skolelever är en svÃ¥r tid – som dessutom inverkar negativt pÃ¥ skolarbetet. Det är ofta fortfarande mycket varmt i Uzbekistan under september och oktober när skörden pÃ¥gÃ¥r, och dÃ¥ och dÃ¥ rapporteras om dödsolyckor i samband med arbetet.

Den internationella bojkotten tycks alltså än så länge inte ha någon effekt, vilket troligen beror dels på svårigheterna att spåra ursprunget på bomull, och dels på Uzbekistans regerings oförmåga att under rådande ekonomiska förhållanden hitta något alternativ till den invanda hanteringen. Ett tredje skäl är förmodligen att även den internationella textilindustrin har ett behov av vinstmarginaler. Den amerikanska jätten Cargill uppgav förra året till Sveriges radios reporter Andreas Hedfors att de inte tänkte bojkotta uzbekisk bomull förrän det finns en officiell rapport, som helst stöds av Uzbekistans regering.

Ingen ny kalmykisk gambit för Iljumzjinov

Kirsan Iljumzjinov ((c) www.kremlin.ru)

Republiken Kalmykiens ledare Kirsan Iljumzjinov tillkännagav igår att han inte kommer att kandidera för en ny period. Iljumzjinov är en av de sista i raden av långlivade ryska regionledare som suttit vid makten konstant sedan början av 1990-talet.

Se tidigare inlägg om Iljumzjinov och Kalmykien.

Tillkännagivandet gjordes via ett citat från lenta.ru på hans egen kampanjsajt inför valet till ordförande i Världsschackförbundet FIDE, som han också lett sedan 1995. Där är han mitt uppe i en kampanj mot en annan rysk medborgare, tidigare världsmästaren Anatolij Karpov.

Den 24 oktober löper min fjärde period som Kalmykiens president ut och jag anser inte att det är möjligt att kandidera för en femte period”, heter det. Som anledning till att han inte ställer upp säger han att  han stödjer den ryske presidentens politik att förnya ledarskapet i regionerna.

I själva verket har han knappast något val. Redan i måndags rapporterade man på hemsidan för Putins och Medvedevs stödparti Enade Ryssland (där Iljumzjinov liksom de allra flesta i maktställning också är medlem) att man diskuterat det fortsatta ledarskapet i Kalmykien. Presidentens röst fördes av Vladislav Surkov, vice ordförande i presidentadministrationen och möjligen den som haft allra störst inflytande på den inrikespolitiska agendan under Putin/Medvedev. Iljumzjinov var uppenbarligen inte inbjuden.

Trots hans eget uttalande har Iljumzjinov faktiskt formellt inte varit president sedan 2005, då han återutmämndes av Putin, men då som republikens överhuvud (glava). Det konceptet är för övrigt något som Tjetjeniens Kreml- och Putin-trogne ledare Ramzan Kadyrov också tog fasta på nyligen, då han avsade sig själv presidenttiteln, med argumentet att Ryssland bara skall ha en president.

Kalmykien vid Kaspiska havet

Det kom knappast som någon överraskning att Moskva önskar sig nytt ledarskap i Kalmykien. Det senaste året har flera till synes permanenta namn bytts ut: Eduard Rossel i Sverdlovsk-regionen, Mintimer Sjajmijev i Tatarstan, Murtaza Rachimov i Basjkortostan.

Iljumzjinov är heller inte vad man skulle kunna kalla en okontroversiell ledare. Han har under sina år sedan 1993 visserligen gjort stora (och dyra) ansträngningar för att återuppta det kalmykisk-mongoliska arvet och den buddhistiska religionen i republiken och ett visst mått av ökat självförtroende har det säkert gett befolkningen med bl a återkommande visiter av Dalai Lama. Han har också satsat stora resurser på att göra huvudstaden Elista till ett centrum för schack, hans stora passion.

Buddhistiska klostret Geden Sheddup Choikorling utanför Kalmykiens huvudstad Elista

Men Iljumzjinov har också fått mer än en seriös bedömare att höja på ögonbrynen när han berättat om hur han vid ett tillfälle i Moskva blev bortförd av utomjordingar, något han senare upprepat och som på sistone har slagits upp igen i ryska, till stor del Kreml-kontrollerade media. Han skall bland annat också ha hävdat att han kommunicerar med sina undersåtar och andra ledare inte bara muntligen, utan via en sorts aura.

Men även sådana excentriciteter kunde makthavarna möjligen ha överseende med, om det inte vore för att Kalmykien efter hans år vid makten fortfarande är en av Rysslands fattigare regioner samtidigt som Iljumzjinov själv, med en bakgrund som framgångsrik entreprenör under perestrojkatiden, har samlat på sig en avsevärd förmögenhet.

Det är antagligen en kombination av bÃ¥da sakerna som föranledde dumans talman och en av Enade Rysslands ledare Boris Gryzlov att tala om att Kalmykien nu behöver en ”professionell, effektiv, ansvarsfull ledare med förmÃ¥ga att lösa folkets problem”. Vem det kan bli frÃ¥gan om spekulerar Nikolaj Petrov frÃ¥n Carnegie Moscow Center om i Moscow Times idag. Att det blir en etnisk kalmyk är ganska säkert med tanke pÃ¥ Medvedevs policy vid de senaste utnämningarna. Om valet skulle falla pÃ¥ en person som stÃ¥tt utanför de lokala politiska kretsarna ställs den nye ledaren förmodligen inför den digra uppgiften att förhÃ¥lla sig till de korruptionsnätverk som skapats under Iljumzjinovs Ã¥r vid makten.

Iljumzjinov själv säger i sina första kommentarer att han kommer att fortsätta engagera sig i republiken, bland annat genom att arrangera ett nytt besök av Dalai Lama. Dessutom verkar han ha fullt upp i den allt smutsigare kampanjen om ordförandeskapet i Världsschackförbundet, något som verkar ta en stor del av hans engagemang numera.

Någon chans till ny gambit inom politiken blir det däremot knappast för Iljumzjinov.

Polygami ökar i Tadzjikistan

Enligt preliminära data från presidentadministrationens Centrum för Strategisk Forskning ökar antalet polygama förhållanden i Tadzjikistan. Omkring 10% av männen beräknas leva med mer än en hustru. Liksom i de övriga länderna i Centralasien är månggifte olagligt i Tadzjikistan och straffbart med flera års fängelse. Alla äktenskap måste enligt lagen registreras hos det statliga organet för civilståndsregistrering (ZAGS med en rysk förkortning).

Men i ett religiöst samhälle håller inte alla med om att familjerelaterade frågor skall hanteras av myndigheterna och många imamer ger sitt stöd till månggifte. På så sätt kan en man registrera legalt giftermål med sin första hustru och med de lokala religiösa företrädarnas välsignelse uppnå social acceptans för att senare ingå äktenskap med flera hustrur. Men även om det är socialt accepterat att ingå äktenskap enbart  genom den religiösa proceduren (s k nikokh) innebär det naturligtvis att de nästkommande hustrurna kommer att stå utan rättsligt skydd. Enligt centrets Firuz Saidov, intervjuad av ferghana.ru, avstår också i undersökningar de flesta kvinnor från att svara på frågan vilken hustru i ordningen hon utgör i familjen.

Historiskt förekom polygami i Centralasien främst bland de mer framstÃ¥ende familjerna. Förutom att flera hustrur kom att bli en markör för makt och välstÃ¥nd utgjorde systemet ett sätt att säkra släktens fortlevnad i barnlösa förhÃ¥llanden – utan att den första hustrun mÃ¥ste överges och vanäras. Under tsartiden tilläts i stort sett det traditionella samhället fortgÃ¥ utan inblandning, men efter det att sovjetmakten upprättats i Centralasien förbjöds mÃ¥nggifte 1924 tillsammans med andra vedertagna traditioner, som det mycket spridda brudpriset (kalym). Men trots periodvis mycket hÃ¥rda kampanjer för att transformera och sovjetisera samhället levde traditionerna kvar i den privata sfären. Även under sovjettiden förekom alltsÃ¥ fenomenet med polygami även om det inte syntes i statistiken, men det har tilltagit efter självständigheten.

En traditionellt grundad praxis har alltsÃ¥ kommit att Ã¥terupptas pÃ¥ grund av förhÃ¥llandena i Centralasien sedan Sovjets sammanbrott. Tadzjikistans blodiga inbördeskrig 1992-97 krävde tiotusentals offer, varav de flesta var män i vapenför – och familjebildande – Ã¥lder. När den centralstyrda ekonomin föll samman drabbades ocksÃ¥ Centralasien hÃ¥rt och Tadzjikistan med liten självständig industri och sviterna av kriget blev det fattigaste landet i det forna Sovjet. Rädslan för ett liv i fattigdom gör att giftermÃ¥l som andra- eller tredjehustru till välbärgade män ses som en möjlighet. Äktenskapet ses alltsÃ¥, trots avsaknaden av legala rättigheter, som en tillräckligt stark garanti för att kvinnan inte skall hamna i nöd.

En annan social förändring som pÃ¥verkar familjebildningen, viktig även i Kirgizistan och Uzbekistan men mer än nÃ¥gon annanstans i Tadzjikistan, är ocksÃ¥ en effekt av fattigdomen och bristen pÃ¥ arbete – arbetsmigrationen. Det bedöms att lÃ¥ngt över en miljon tadzjiker arbetar och lever utomlands, framför allt i Ryssland och Kazakstan. Av dessa är en majoritet män, även om ocksÃ¥ mÃ¥nga kvinnor lämnar landet för arbete (och i vissa fall hamnar i prostitution i exempelvis Gulfländerna). Effekterna blir ofta drastiska och i mÃ¥nga byar blir i stort sett bara kvinnor och äldre människor kvar. I en sÃ¥dan situation kan polygamt giftermÃ¥l ses som enda möjligheten till en anständig tillvaro. Dessutom gör männens lÃ¥nga bortavaro, där de ofta hamnar i en helt nya miljö i de ryska storstäderna, att de distanseras frÃ¥n familjen och livet därhemma och startar nya relationer. I en sÃ¥dan situation har kvinnan som lämnats ofta mycket svÃ¥rt att utverka nÃ¥gon form av ersättning (inte minst om äktenskapet bara ingÃ¥tts pÃ¥ religiös grund – se t ex en artikel frÃ¥n RFE/RL om män som ”skilt sig” per sms).

I samma undersökning framgÃ¥r ocksÃ¥ att antalet skilsmässor ökar i landet, nÃ¥got som säkert delvis förklaras med effekterna av arbetsmigrationen. Men ökande polygami som lösning pÃ¥ fattigdomens problem är en mycket vansklig metod. I ett samhälle där de flesta – till skillnad frÃ¥n för hundra Ã¥r sedan, dÃ¥ det uppskattas att endast 0,3% av kvinnorna var läskunniga - fÃ¥r en grundläggande utbildning och kommer i kontakt med olika aspekter av dagens samhälle, är det lätt att inse att mÃ¥nggiftestraditionen skapar problem – exempelvis om den första, lagligt vigda hustrun inte är överens med maken om idén med flera hustrur. Men det fÃ¥r ocksÃ¥ följder för barnen som växer upp i äktenskapet – vid skilsmässa eller makens frÃ¥nfälle stÃ¥r hustru och barn utan arvsrätt.

PÃ¥ grund av den fattigdom mÃ¥nga, framför allt kvinnor, i Tadzjikistan tampas med verkar mÃ¥nggifte pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll vara pÃ¥ god väg att bli socialt accepterat och det hörs Ã¥terkommande röster, även frÃ¥n kvinnliga aktivister, om att det vore bättre att acceptera och legalisera fenomenet. Regeringen har hittills vägrat ge efter för det man ser som religiöst bakÃ¥tsträvande, men allt tyder pÃ¥ att polygami kommer att finnas kvar sÃ¥ länge man inte lyckas komma till rätta med grundproblemet – landets desperata ekonomiska situation.

Parlamentsval i Afghanistan

18 september 2010

Val till Wolesi Jirga, det afghanska parlamentets underhus, den 18 september 2010. Wolesi jirgan är den viktigaste kammaren i det afghanska parlamentet och har huvudansvar för lagstiftningen. Sammanlagt 249 ledamöter väljs i enmansvalkretsar i 34 provinser varav 10 ledamöter väljs av kuchinomaderna pÃ¥ en nationell lista. Vid kandidatnomineringen den 20 april – 6 maj 2010 nominerades 2635 personer varav 400 var kvinnor. Antalet kvinnliga ledamöter i Wolesi jirgan är garanterade att vara minst 68 vid valen 2010. Mandatperioden är fem Ã¥r.