Nästan tio veckor efter parlamentsvalet i början av oktober (tidigare inlägg om valet här) har Kirgizistan fått en premiärminister, talman och en ministär. Det tillkännagjordes av affärsmannen och politikern Omurbek Babanov från partiet Respublika, som hade fått i uppdrag av president Roza Otunbajeva att snickra ihop en koalition. Efter ett misslyckat försök och många diskussioner ser det ut som om han har nått fram (DN, SvD).
Premiärminister blir Almazbek Atambajev, ledare för socialdemokratiska SDPK, som blev näst störst i valet. Det är ett av de partier som starkast har verkat för ett parlamentariskt system och ett tydligt brott med den i april avsatte Kurmanbek Bakijevs alltmer familjestyrda presidentmakt. SDPK, dit även president Otunbajeva hör, har ett program för social reform i europeisk anda, men Atambajev har ocksÃ¥ vinnlagt sig om goda relationer till Ryssland. Det klargjorde han ocksÃ¥ i sitt första tal som premiärminister, där han pÃ¥pekade att första resan som premiärminister gÃ¥r till Ryssland, som ”är och alltid har varit vÃ¥r strategiska partner”.
Det är en kontrast mot partiet Ata Mekens ledare Omurbek Tekebajev, i mycket pådrivande bakom den nya parlamentariska konstitutionen, som i ett tidigare regeringsbildningsförsök inte lyckades få förtroende som talman i parlamentet. Han har väl kända problem med Moskva och hånades i ryska media under valkampanjen, något som blev en black om foten i koalitionsbildningen. I stället är det nu Achmatbek Keldibekov från Ata Zjurt som får den viktiga posten som talman. Ata Zjurt blev (oväntat och oönskat för många i Bisjkek) största parti i valet och har sitt starkaste stöd band etniska kirgizer i den södra delen av landet. För Ata Meken och även SDPK var partiets företrädare anatema under valkampanjen, eftersom man har flera av den föraktade störtade Bakijev-regimens supporters i sina led.
Babanov blir förste vice premiärminister med särskilt ansvar för ekonomiska frÃ¥gor, nÃ¥got som nog passar honom själv utmärkt. Babanov var tidigare medlem i Socialdemokraterna, men utsÃ¥gs ett kort tag även som vice premiärminister under Bakijev. Han har dock ocksÃ¥ parallellt varit sysselsatt med sitt affärsimperium, som bl a har intressen i Ryssland. Men till skillnad frÃ¥n Ata Zjurt har Respublika hela tiden lagt in sitt stöd för den nya parlamentariska demokratin. Efter en titt pÃ¥ den lista som publiceras av fergana.ru (nu omdöpt till fergananews.com) verkar det som om SDPK fÃ¥r kontroll över de viktiga inrikes- och utrikesministerierna, liksom en vicepremiärminister för ”koordination av maktstrukturerna”.
Så kommer den här koalitionen att kunna hålla ihop? Kommer den att vara i stånd att ta några viktiga beslut? Ett av nyckelproblemen för den nya regeringen kan nog anses komma att bli att få tillräckligt stöd från övriga maktcentra i landet, inte minst de mer eller mindre självstyrande regionala ledarna i söder. För det behövs enighet och handlingskraft samt konkreta resultat, inte minst eftersom politiken i söder är intimt förknippad med laglig och framför allt olaglig ekonomisk verksamhet.
Givet att man lyckas med det första, att hÃ¥lla ihop, kan nog Ata Zjurts inflytande hjälpa till att lösa upp antagonismen i söder mot makten i Bisjkek. De tvÃ¥ partier som nu har sagt att de skall gÃ¥ i opposition, Ata Meken och Ar-Namys, stÃ¥r ocksÃ¥ lÃ¥ngt ifrÃ¥n varandra i flera frÃ¥gor och kommer inte (än pÃ¥ ett tag i alla fall) att utgöra nÃ¥got gemensamt hot. Dessutom, om Ata Zjurt lyckas med att ge intryck av att inte ge efter alltför mycket i regeringen kan deras medverkan ocksÃ¥ neutralisera den utomparlamentariska oppositionen, som tidigare har varit starkast bland anhängare till likaledes nationalistiska Butun Kyrgyzstan – och bland lokala ledare.
Hur det kommer att påverka riktningen på politiken är förstås en öppen fråga. Men trots att de tre partierna i valkampanjen stod på helt motsatta sidor är det mycket möjligt att det här är en optimal koalition att försöka starta igång Kirgizistans och Centralasiens första parlamentariska demokrati med. Dessutom motsvarar den ju någotsånär de kirgiziska väljarnas vilja. Om man fortfarande lyckas hålla ihop nästa vecka har vi ännu inte sett och hur det parlamentariska experimentet skall falla ut framöver är än så länge en öppen fråga. Men kanske kan man se det som något positivt att landets folkvalda elit från de mest skilda läger redan har tvingats ha allvarliga diskussioner med varandra i nästan tio veckor.
