Ny partisekreterare i Tibets autonoma region (Tar)

Chen Quanguo har i ett beslut den 25 augusti 2011 av det Kinesiska kommunistpartiets centralkommitté utsetts till ny partisekreterare i Tibets autonoma region (Tar). Chen Quanguo ersätter den ideologiskt hårdföre Zhang Qingli. som blir ny partisekreterare i provinsen Hebei där han i sin tur ersätter Zhang Yunchuan.

Chen Quanguo (partisekreterare i Tibets autonoma region augusti 2011-)

Chen Quanguo kommer närmast från posten som guvernör i Hebeiprovinsen. Chen blev medlem i kommunistpartiet 1976 och har tillbringat hela sin hittillsvarande karriär i Henan och Hebei i närheten av Beijing. Han har till skillnad från Zhang Qingli ingen tidigare erfarenhet av minoritetsfolk och arbete med dessa frågor. Chen Quanguo tycks ha arbetat lugnt och systematiskt utan att göra något större väsen av sig under sina år i kommunistpartiet. Han arbetade sig under 20 år upp från positionen som chef för en fabrik som tillverkade bildelar till att bli ordförande för kommunistpartiet i ett län i Henan.

I efterhand tycks det betydelsefullt att Chen i november 2009 utsågs till vice partisekreterare i Hebei och bara en månad senare blev verkställande guvernör i Hebei för att efter ett drygt år på posten i Hebei i augusti 2011 utses till partisekreterare i Tibet. Chen är ekonom men har i sin partikarriär inte gjort sig känd för några speciella framgångar. Han är förmodligen tillräckligt stark i partiet för att få posten i Tibet, men utan styrkan att ta egna initiativ. Det finns antagligen en insikt om att en ”gråare” och mindre stridslysten partisekreterare är av nöden i Tibet. Någon som genomför partidirektiven utan alltför stora ideologiska åthävor, vilket ofta var fallet under företrädaren Zhang Qingli. Huvuduppgiften för Chen blir att genomföra den 12:e femårsplanens ambitiösa program för att industrialisera Tibet och då balansera de etniska spänningar och miljöproblem som kommer att bli en oundviklig följd av en omfattande industrialisering i Tibet.

Zhang Qingli (partisekreterare i Tibets autonoma region november 2005 - augusti 2011)

Till skillnad från Chen Quanguo hade företrädaren Zhang Qingli en lång erfarenhet av minoritetsfolk och minoritetspolitik innan han kom till Tibet.  Från 1999 till november 2005, då Zhang blev tillförordnad partisekreterare i Tibet, tjänstgjorde Zhang i Xinjiang under den dåvarande hårdföre partisekreteraren Wang Lequan. Det tycks vara under tiden i Xinjiang och i kontakten med den uiguriska minoriteten som Zhang fick rykte om sig att vara något av en ideolog. Zhang tar med sig sina erfarenheter från Xinjiang till Tibet och startar nästan omedelbart en omfattande kampanj som syftar till ”fosterländsk omskolning” av munkar, nunnor och andra tibetaner som visar sympatier för Dalai Lama, buddhismen eller större autonomi för Tibet.

Zhang Qingli gjorde sig också känd för sina svavelosande attacker på Dalai Lama. Många tibetaner har vittnat om att hårdheten i Zhangs ideologiska kampanjer var en viktig orsak till protesterna i mars 2008 i Tibet.  Zhangs hårda utfall mot Dalai Lama , hans försök att aktivt förbjuda tibetaner i provinsadministrationen att delta i buddhistiska ceremonier och den hårda repressionen efter protesterna ledde till stort missnöje bland tibetanerna. Det bidrog till att även den grupp tibetaner som kineserna använder sig av för att styra Tibet och hålla kontakt med de tibetanska massorna började ta avstånd från Zhang och det Kinesiska kommunistpartiet. Det återstår att se om Chen Quanguo kan börja återskapa förtroendet mellan hankineser och tibetaner och vilka direktiv han får från Beijing gällande Tibet. En återcentralisering tycks vara på gång i kommunistpartiet där de lokala partisekreterarna har än mindre möjligheter att föra en självständig linje och ta egna initiativ.

1 Comment

Johan Fresk, augusti 28th 2011 | Tags: , , , ,
Posted in Kina, Tibet

Tre år sedan Georgienkriget

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s  politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

IbarBridgeMitrovica

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

 

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 8th 2011 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Georgien, Kaukasus, Ryssland

Paradigmskifte när Turkiets militärledning byts ut

Idag godkände president Abdullah Gül Turkiets nya militärledning (DN/SvD/GP), som under veckan har utnämnts efter överläggningar i Högsta Militärrådet (YAŞ). I turkisk press diskuteras utnämningarna flitigt, eftersom det för första gången anses vara den civila regeringen som haft sista ordet och kunnat utse landets högsta militära ledare.

Atatürks mausoleum Anıtkabir i Ankara, potent symbol för kemalismen (Foto H Hallgren)

Det hela inleddes med att generalstabschef Işık Koşaner i fredags oväntat ansökte om pension tillsammans med befälhavare för armén, flottan och flygvapnet. Landet stod plötsligt utan militärledning.

Bakgrunden var att man förväntades hålla diskussioner om nya militära utnämningar den 1 augusti. Militärledningen såg sig motarbetad. Det senaste året hade nämligen ett stort antal högt uppsatta officerer arresterats för misstanke om delaktighet i en kuppkonspiration, den s k Operation Slägga (turk Balyoz). Just nu sitter 41 verksamma generaler och amiraler fängslade – 14 av dem hade i normala fall förväntat sig befordran i veckan.

Kupplanerna går tillbaka till 2003, när Gül ledde den då nya regeringen under Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) som behållit makten sedan dess. Planen skall, enligt dokument publicerade i pressen i januari 2010, ha involverat bombningar av moskéer och provokationer mot Grekland, allt i syfte att rättfärdiga ett militärt övertagande. Generalstaben erkände att planerna funnits, men hävdar att det rörde sig om ett övningsscenario.

Med drygt 600.000 aktiva trupper har Turkiet NATO:s med råge största militär efter USA och den har alltid varit en viktig kraft i landet. Risken för militärt övertagande är heller inget tomt hot i efterkrigstidens Turkiet, där regeringen flera gånger – 1960, 1971, 1980 – bytts ut genom militärkupp. 1997 var det senaste tillfället, då Necmettin Erbakan från Välfärdspartiet (en föregångare till AKP) och hans regering tvingades bort utan blodspillan och utan att upplösa parlamentet – vilket sedan gav den epitetet ”postmodern kupp”. Men innan sin avgång hade Erbakan tvingats gå med på lagändringar, som skulle säkra de sekulära, kemalistiska principerna i landet mot religiösa strömningar.

Den motsättningen – och rädslan för den – har fortsatt tills idag, trots att AKP bit för bit har stärkt sitt inflytande på bekostnad av militären. Det måste också påpekas att anledningen till att de har lyckats är att partiet har hållit sig ifrån stora religiösa eftergifter och i mycket behållit kemalismens grundpelare. Men Operation Slägga och den än större utredningen om det förmodade konspiratoriska, ultra-kemalistiska nätverket som går under namnet Ergenekon splittrar befolkningen, som är medveten om att militärstrukturerna hela tiden har varit mäktiga och grogrund för ränksmideri, men samtidigt har svårt att tro att en del av åtalspunkterna som målas upp inte är tagna ur luften för politiska syften.

Militärens förmåga att blanda sig i inrikes- och utrikespolitiken har hur som helst successivt minskat och militärledningens avgång utan strid ses som avslutningen på en process som fortgått under hela 2000-talet. Regeringens förmåga att diktera de nya utnämningarna, något som tidigare ansetts vara en inre militär angelägenhet, är bara ett ytterligare och definitivt tecken på det.

Nyutnämnde generalstabschefen, landets högsta militära ledare, Necdet Özel var närmast befälhavare för gendarmeriet (turk jandarma), den allestädes närvarande säkerhetspolis som i fredstid lyder under inrikesministeriet. Valet av Özel verkar signifikant. Han skall inte ha varit inblandad i tidigare kuppförsök och han har enligt Zaman bl a uttalat sig om vikten av att militären håller sig inom lagens råmärken och respekt för mänskliga rättigheter. I tidigare positioner har han bl a ansvarat för delar av ”antiterror”-strategin i de kurdiskdominerade områdena i sydöst. Att klarlägga arméns roll i de trakterna kommer att bli en av hans viktigaste uppgifter även framöver, särskilt efter det uppenbarligen stärkta PKK:s nya attacker efter valet i juni, då man bröt vapenvilan som annonserades inför fjolårets ramadan.

Det är kanske ändå förhastat att tala om processen som en ren seger för premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Han uppges ha haft respekt för den avgångne Koşaner och att denne nu såg sig beredd att försvara sina kollegors heder riskerar att förstärka bilden av en regering i konflikt med landets militär. Mycken kritik har också riktat mot själva rättsprocessen, som i det polariserade medieklimatet av vissa ses som politiserad. EU har också sagt sig följa processen noga och ser transparens i förfarandet och rättvisa i domsluten som en viktig värdemätare på Turkiets demokratisering. Arresteringen av journalister – kritiska mot AKP – som delaktiga ser särskilt illa ut (artikel i NYT).

Slutresultatet av utnämningarna som de blev kända idag har också ett lätt drag av kompromiss, där de 14 anklagade officerer, som förväntade sig befordran i stället får behålla sin post ytterligare ett år.

Som vissa kommentatorer påpekar riskerar rättsprocesserna också att allvarligt undergräva moralen i krigsmakten och ge upphov till splittring, något som inte är bra för ett Turkiet som vill spela en mer aktiv roll som regional stormakt (se gärna tidigare inlägg på ämnet).

Många kommentatorer, både inom och utom landet, hälsar militärens synbart diskreta reträtt från politiken som en naturlig utveckling, som varit på gång länge i den övermilitariserade turkiska staten. Men en viktig fråga blir naturligtvis, om det visar sig att det i slutänden blir en seger för demokratin eller för AKP?

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 4th 2011 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Turkiet

Två misstänkta uigurer ihjälskjutna av kinesisk polis

Det Uiguriska självstyrande området Xinjiang (rött) i Kina

Två av de uigurer som misstänktes för helgens oroligheter i staden Kashgar, se tidigare blogginlägg, i norra Kina har skjutits till döds av den kinesiska polisen, se DN och SvD. Tiliwaldi Memtieli och Hasan Turson efterlystes för delaktighet i en attack mot en restaurang inne i Kashgar i söndags. Den kinesiska polisen hade utfäst en belöning på 100 000 kronor för deras gripande. De två hittades och sköts till döds då de gömde sig på en majsåker utanför staden.

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, har uppmanat alla att stå eniga mot bakgrund av helgens våldsamma attacker och påpekade att terroristerna är fiender till alla etniska grupper i Xinjiang. I samband med att han besökte skadade på sjukhus i Kashgar lovade han att slå till med full kraft mot dem som iscensatt attackerna och ställa dem inför rätta. Ordföranden för kommunistpartiet, hankinesen Zhang Chunxian, hade tidigare också lovat ett kraftfullt agerande mot våldsverkarna.

I de senaste dagarnas rapportering har de kinesiska myndigheterna talat om de tre onda faktorerna terrorism, separatism och extremism, vilka hotar moderlandets stabilitet och riskerar att i värsta fall splittra Xinjiang från Kina. I de flesta fall när hot mot stabiliteten i Xinjiang diskuteras spelar det ingen roll vilken av dessa tre faktorer som någon står anklagad för. De tre faktorerna är mycket allvarliga i myndigheternas ögon och leder nästan undantagslöst till långa fängelsestraff. Det kan dock vara på sin plats och erinra sig att det sker många protestaktioner i Kina ofta betingade av konflikter om landanvändning. Konflikten i Hotan tidigare i juli 2011 kan ha varit ett exempel. Skillnaden mellan övriga Kina och Xinjiang blir då tydlig. Gäller det en händelse i Xinjiang som berör uigurer blir det nästan alltid tal om terrorism, separatism och islamisk extremism men om bönder eller bybor protesterar på andra håll i  Kina handlar det om en massaktion som det talas tyst om.

Myndigheterna talar ofta om östturkestanska krafter som hotar Kinas närvaro i Xinjiang. Det värsta uttrycket för dessa aktiviteter är naturligtvis terrorismen och den symboliseras av den terroriststämplade Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM), se tidigare blogginlägg. Denna organisation, idag baserad i Waziristan i Pakistan, finns förmodligen fortfarande som aktör men kinesiska myndigheter tillskriver med största sannolikhet organisationen ett alltför stort inflytande. En annan av dessa onda krafter, i myndigheternas ögon, är den Uiguriska världskongressen (World Uyghur Congress, WUC) som leds av den tidigare affärskvinnan och politiska fången Rebiya Kadeer, se en recension av hennes memoarer. WUC är en organisation skapad av uigurer i exil och arbetar för ökade kulturella och religiösa rättigheter för uigurerna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen betraktar den Uiguriska världskongressen som en avläggare till ETIM.

Som tidigare påpekats är konflikten i Xinjiang mångfacetterad. Stödet för terrorismen bland uigurerna i Xinjiang är mycket begränsat. Frustrationen inför den kinesiska inflyttningen, det ekonomiska utanförskapet och det kulturella förtrycket skall dock inte underskattas. Problemet i en enpartistat som Kina är att det inte finns kanaler att föra fram sitt missnöje när partiet bestämt att det råder etnisk harmoni och goda ekonomiska förhållanden för alla etniska grupper i Xinjiang.

No Comments

Johan Fresk, augusti 2nd 2011 | Tags: , , , , ,
Posted in Kina, Xinjiang

Den Östturkestanska islamiska rörelsen – ETIM

Karta över Xinjiang

De kinesiska myndigheterna lägger skulden för våldsdåden i Kashgar (Kashi) i Xinjiang den 31 juli 2011 på organisationen den Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM). ETIM har blivit en organisation som kineserna använder som symbol för terrorismen i Xinjiang och som ett bevis för att de kraftfulla repressiva motåtgärder som sätts in i Xinjiang är påkallade av externa hot. Det råder ingen tvekan om att det finns en grupp uigurer som önskar fördriva kineserna med våld och inte drar sig för att använda terrorn som metod. Denna grupp är dock mycket liten och de flesta uigurer tar kraftigt avstånd från våld och terror. Frågan är också om det är ETIM som också går under namnen Turkestanska islamiska rörelsen och Turkestanska islamiska partiet som verkligen ligger bakom alla de terrordåd som organisationen tillskrivs av den kinesiska regimen. Det är viktigt att vid analysen av olika våldsutbrott försöka utröna om det rör sig verklig terrorism eller upplopp orsakade av specifika lokala orsaker. Såväl kinesiska myndigheter som ETIM har ett intresse att överdriva inslaget av terrorism i olika händelser.

Den Östturkestanska islamiska rörelsen är en obskyr organisation och många uppgifter måste tas med försiktighet eftersom de kommer från kinesiska källor, men det går att oberoende bekräfta organisationens existens före september 2001. Den drivande kraften vid bildandet tycks ha varit Hasan Mahsum som grundade ETIM 1993 men omedelbart arresterades och sattes i kinesiskt omskolningsläger i tre år för att ha förespråkat jihad och lett ett träningsläger i Yechengområdet i Xinjiang. Han flydde från Kina och nybildade rörelsen 1997 och flyttade dess högkvarter till Kabul där han 1999 påstås ha sammanträffat med Usama bin Ladin och erhållit finansiering från honom. Detta förnekades alltid av Hasan Mahsum. Under slutet av 90-talet tycks hundratals uigurer ha tagit sig till Afghanistan och Pakistan för träning med vapen och utbildning om sprängmedel men denna rekrytering minskade starkt efter 2001. Det är också osannolikt att alla rekryterats av ETIM eller blev medlemmar efter avslutad träning. Organisationen försvagades kraftigt efter talibanregimens fall i Afghanistan och i likhet med många andra tycks Hasan Mahsum och återstående anhängare ha tagit sig till FATA-området i Pakistan. Han dödades i Södra Waziristan under en räd genomförd av den pakistanska armén i oktober 2003. Hasan Mahsum anklagas av de kinesiska myndigheterna för att ligga bakom mord i Ürümqi och Hotan under 1999.

Karta över FATA-området i Pakistan

Under 2002 publicerade den kinesiska regeringen rapporter som visade att ETIM-medlemmar tränade i al-Qaida-ledda läger och amerikanska källor bekräftade att uigurer deltagit på al-Qaidas sida under operationerna i Afghanistan efter den 11 september 2001. Detta ledde till att ETIM terroriststämplades av såväl USA som Förenta Nationernas säkerhetsråd. Den nye ledaren för ETIM blev Abdul Haq. Under Abdul Haq, som från 2005 också var ledamot i al-Qaidas ledningsråd, radikaliserades ETIM och det talades om att angripa kinesiska mål såväl innanför som utanför landets gränser. Framför allt skruvades retoriken upp inför olympiaden i Beijing 2008 och ETIM placerade bland annat ut bussbomber i Kunming, misslyckades med en flygplanskapning i Ürümqi och genomförde en attack mot kinesiska poliser nära Kashgar på våren 2008. Under 2007 hade kineser skjutits ihjäl i pakistanska Baluchistan som en hämnd för att en av ETIM:s ledare avrättats i Kina. ETIM anklagas också för att ha planerat sprängattentat i Dubai och Norge under 2009 och 2010. Sammantaget har ETIM tagit på sig ansvaret för över 200 terrordåd då drygt 160 människor omkommit och över 400 skadats. Dessa siffror måste bör betraktas med stor försiktighet. Abdul Haq dödades i en attack med en amerikansk drönare i februari 2010 nära Mir Ali i Norra Waziristan och Östturkestanska islamiska rörelsen uppges nu ledas av Abdul Shakoor.

Terrorism var den än förekommer måste fördömas med full kraft och det finns inga belägg för att ETIM skulle ha speciellt omfattande stöd i Xinjiang. Det är viktigt att kinesiska myndigheter nu inte överdriver hotet från terrorismen utan istället ser att det är vardagliga problem som ekonomisk eftersläpning, kulturella och religiösa restriktioner och bristande inflytande i sin egen vardag som upprör vanliga uigurer och gör dem kritiska mot det kinesiska styret. En kraftigt ökad repression kan endast spela organisationer som ETIM i händerna.

 

 

1 Comment

Johan Fresk, augusti 1st 2011 | Tags: , , , , , ,
Posted in Kina, Pakistan, Xinjiang