De uzbekiska gerillakämparnas roll i konflikten i Afghanistan har länge varit ett outrett kapitel. Mot bakgrund av det stadigt försämrade säkerhetsläget i norra Afghanistan kom nyligen en rapport som är resultatet av en genomgång av texter på uzbekiska producerade av två väpnade islamistgrupper med uzbekiska som huvudspråk, grupper som inom en snar framtid kan utgöra ett allvarligt hot mot länderna norr om Afghanistan.
Rapporten finns att ladda ner som pdf pÃ¥ följande länkar, pÃ¥ ryska och i engelsk översättning. Den är utgiven av en oberoende Tasjkentbaserad forskargrupp, Ekspertnaya rabochaya gruppa, ERG, ”expertarbetsgruppen”, som har kopplingar till människorättsrörelsen i Uzbekistan, och skriven av samhällsvetaren Kamolliddin Rabbimov, bosatt i Frankrike. Rabbimov har länge följt tvÃ¥ uzbekisksprÃ¥kiga gerillagrupper verksamma i norra Afghanistan och i de pakistanska FATA-territorierna: Uzbekistans islamiska rörelse (mest känd internationellt med den engelska förkortningen IMU. Se tidigare inlägg 1, 2, 3, 4, 5) och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad. (Ordet Mawarannahr betyder ungefär ”landet bortom floden” och var arabernas beteckning pÃ¥ landet norr om floden Amu-darya, alltsÃ¥ ungefär dagens Uzbekistan och delar av Kirgizistan och Tadzjikistan.)
En av rapportens viktigaste slutsatser är att den uzbekiskspråkiga jihadismen är en förhållandevis stark, livaktig och inflytelserik del av jihadiströrelsen i regionen. (Med jihadism avses väpnade rörelser som bygger sin doktrin inom ramen för jihadbegreppet.) Uzbeker utgör den största och mest inflytelserika av de utländska kontingenter som strider på talibanernas sida i Afghanistan. Då syftar rapporten på de uzbeker som kommer som flyktingar från Uzbekistan, men utöver dessa finns också en rekryteringsbas bland de etniska uzbeker som utgör ca 9 % av Afghanistans befolkning, och är koncentrerade till norra delen av landet. Vidare tyder mängden och kvaliteten på det uzbekiska textmaterialet på en resurstark och välorganiserad rörelse.
Det är anmärkningsvärt att en Tasjkentbaserad organisation kan publicera en rapport med en så kritisk hållning till den uzbekiska regeringen. Författaren är visserligen bosatt i Frankrike, men även ERG:s chef, Suchrobzjon Ismoilov, beskriver i sitt förord Uzbekistan som en auktoritär stat med sociala och ekonomiska problem. Rapportförfattaren går längre än så, och liknar den uzbekiska statens förtrycksapparat vid en gigantisk skördetröska, vars bromsar sedan länge är trasiga, som ödelägger allt i sin väg.
Flyktingar blir gerillakämpar
Just denna repression och förföljelse bidrar, enligt Rabbimov, starkt till rekryteringsunderlaget för väpnade islamistgrupper i norra Afghanistan och västra Pakistan. För en del av dem som utsätts för förföljelser och hot om fängelse och tortyr framstår Afghanistan och det väpnade motståndet mot ockupationsstyrkorna där som den enda möjliga utvägen. De flesta är medvetna om att de förr eller senare kommer att dö i denna kamp, men väljer detta hellre än fängelse ock tortyr i hemlandet. Rabbimov anger en uppskattad siffra på mellan 50 och 130 individer per år från Uzbekistan som ansluter sig till IMU och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad. Det finns många olika siffror i svang om den totala storleken på dessa grupper. För ett par år sedan förekom uppgifter i pakistanska media om att IMU skulle ha samlat 5000 gerillakämpar på det pakistanska FATA- territoriet (Federally Administered Tribal Areas). Rabbimov anger dock en mer blygsam, och förmodligen mer realistisk siffra på ca 700-800 i IMU:s fall och ca 450-500 för Islamiska jihad (varav Mawarannahr sektionen utgöt en mindre del på 130-160 individer).
De som ansluter sig är i allmänhet inte nÃ¥gra jihadister eller ens extremister innan de ansluter sig till dessa grupper. En faktor som bidragit till strömmen av uzbeker till Afghanistan är att den norra vägen ut ur Uzbekistan blivit mer svÃ¥rframkomlig i och med att Kazakstan infört hÃ¥rdare restriktioner och pÃ¥ senare tid skickat tillbaka uzbekiska flyktingar. Även i Kirgizistan, dit mÃ¥nga religiösa flyktingar frÃ¥n Uzbekistan tagit sig under senare Ã¥r – med kulmen i samband med massakern i Andizjan 2005 – har tillvaron blivit svÃ¥rare för Uzbeker sedan de etniskt färgade sammanstötningarna i Osj och Jalalabad förra sommaren. Dessa faktorer – Kazakstans hÃ¥rdare migrationspolicy och de etniska motsättningarna i Kirgizistan, där uzbeker blivit en utsatt grupp- har enligt rapporten bidragit till att öka rekryteringen till jihadistgrupper i Afghanistan.
Det är värt att notera att de religiösa flyktingar frÃ¥n Uzbekistan som tagit sin tillflykt till södra Kirgizistan inte tycks ha inlÃ¥tit sig i nÃ¥gon jihadistisk gerillaverksamhet. Istället tycks en annan islamistisk rörelse, Hizb ut-Tahrir (HTI) utöva en viss dragningskraft pÃ¥ etniska uzbeker och uzbekiska flyktingar i Kirgizistan. HTI föresprÃ¥kar inte vÃ¥ld som kampmetod, men organiserar sig underjordiskt i en sorts celler – en struktur som av vissa forskare liknats vid det ryska bolsjevikpartiet före oktoberrevolutionen. (Se tidigare inlägg om HTI här.) Över huvud taget lyste väpnade islamistgrupper med en nästan förbluffande frÃ¥nvaro i Ferghanadalen under den oroliga tiden förra sommaren. Under vÃ¥ren och sommaren har det dock ryktats om en ansamling av väpnade rebeller i Isfara i den Tadzjikiska delen av Ferghanadalen, grannort till Kirgizistans sydliga utpost, Batken. I Batkenregionen har det ocksÃ¥ tidigare förekommit rebellaktiviteter. 1999 tog sig IMU-rebeller in i Batkenregionen frÃ¥n den bas de dÃ¥ förfogade över i Tavildaradalen i Tadzjikistan, och lyckades bland annat kidnappa borgmästaren i Osj och fÃ¥ ut en större lösensumma innan de gav sig av.
Uzbekistan är alltså inte den enda av Afghanistans nordliga grannar som riskerar att utsättas för attacker från IMU. Jihadistgrupperna har en ambition att överbrygga etniska motsättningar genom att sätta den gemensamma religionen, islam, i centrum. Det kan vara en ytterligare faktor som lockar uzbeker som är trötta på nationalistisk retorik från staten och etniska konflikter på lokal nivå. Enligt Rabbimov, som studerat rörelsens texter, finns hos IMU en sorts flexibel uzbekcentrism inom ramen för den övergripande islamcentrismen. I sina led har man även pastuner, turkar, tatarer, tjetjener, kirgizer och kazaker. För IMU och närstående grupper är de nya nationalstaterna i Centralasien papperskonstruktioner och även om ordet Uzbekistan finns med i namnet är den långsiktiga målsättningen, en islamisk stat, inte begränsad till det territorium som idag upptas av staten Uzbekistan. Snarare handlar det om regionen Mawarannahr så som den definierades i det tidiga arabiska imperiet.
ERG-rapporten omnämner en kirgizisk fältkommendant inom IMU som efter förra sommarens oroligheter i Osj och Jalalabad förklarade att södra Kirgizistan nu enligt fiqh, islamisk rättstradition, befann sig i ett tillstÃ¥nd dÃ¥ jihad borde träda i kraft till försvar för omrÃ¥dets muslimska befolkning frÃ¥n övergrepp och orättvisor. Befolkningen i omrÃ¥det – bÃ¥de uzbeker och kirgizer – är nästan uteslutande muslimer, men den uzbekiska gruppen tycks enligt samstämmiga rapporter frÃ¥n internationella observatörer vara den som drabbats hÃ¥rdast i sammanstötningarna. IMU:s analys av händelserna utpekar den sekularistiska och illegitima regeringen i Bisjkek som grundproblemet. Lösningen är – förstÃ¥s – en islamisk stat där gemenskapen bygger pÃ¥ religion och inte etnicitet.
Gamla idéer i nya sammanhang
En relativt stor del av rapporten ägnar Rabbimov Ã¥t att reda ut begreppet jihad och nÃ¥gra relaterade begrepp. Eftersom islam redan frÃ¥n början av sin existens var en statsbärande religion har den ocksÃ¥ redan i själva urkunderna en tydligt formulerad krigspolitisk doktrin. I denna doktrin ingÃ¥r jihad, även om den väpnade kampen till försvar för islam och den muslimska gemenskapen, umma, i klassisk islamisk teologi betecknas som det ”mindre jihad”, efter det ”större jihad” (individens inre kamp för bättring i frÃ¥ga om tro och rättfärdighet) och det ”mellersta jihad” (det islamiska samhällets gemensamma ansträngningar för att hÃ¥lla sina medlemmar pÃ¥ den rätta vägen)
Det som skapat förutsättningar för den moderna, och framförallt den postmoderna erans framväxt av det han kallar jihadism är, enligt Rabbimov, inte uppkomsten av nya religiösa begrepp, utan en kraftig förskjutning av proportionerna mellan redan existerande begrepp. Mekanismerna bakom denna förskjutning finner han i vad han kallar ”massans uppvaknande”, dvs. en globalt ökad politisk aktivering av folkflertalet, ett begrepp lÃ¥nat frÃ¥n den polsk-amerikanske samhällsvetaren och förre säkerhetsrÃ¥dgivaren Zbigniev Brzezinski. I denna process har de traditionella religiösa auktoriteterna förlorat mycket av sitt tolkningsföreträde, vilket tidigare haft en hämmande effekt pÃ¥ religiöst nytänkande. Kanske är detta särskilt tydligt pÃ¥ det forna sovjetomrÃ¥det där de traditionella religiösa strukturerna medvetet slagits i spillror under 70 Ã¥rs antireligiöst styre. Det innebär inte att Rabbimov betraktar demokrati och yttrandefrihet som ett hot – tvärtom utpekar han just bristen pÃ¥ demokrati i Uzbekistan som en starkt bidragande orsak till den uzbekisksprÃ¥kiga jihadismens tillväxt i näromrÃ¥det. Dock förordar han bildandet av starka internationella islamiska institutioner med tillräcklig religiös och politisk trovärdighet för att kunna lösa konflikter och säkerhetsrelaterade problem inom och mellan muslimska länder. Grundproblemet är att stora delar av den muslimska världen befinner sig i ett amorft tillstÃ¥nd där diplomatiska lösningar inte finns tillgängliga. I den situationen uppstÃ¥r jihadismen naturligt och uppfattas av mÃ¥nga som det enda möjliga svaret pÃ¥ akuta samhällsproblem och hot.
Bay’ah – en förbisedd geopolistisk faktor
Ett annat islamiskt begrepp som Rabbimov menar har ägnats för lite uppmärksamhet av forskare som studerar fenomenet jihadism är begreppet bay’ah, en sorts trohetsed till en politisk eller militär ledare som var och en som ger sig ut i krig för islam mÃ¥ste svära. IMU:s ledning – liksom talibanernas – fäster stor vikt vid denna ed. I samma begreppsvärld ingÃ¥r en pyramidal syn pÃ¥ ledarskap och hierarkier. En organisation kan bara ha en högsta ledare, likasÃ¥ ett land som Afghanistan. Och i Afghanistan finns det en ledare som erkänns som landets emir av samtliga jihadistgrupper, nämligen talibanernas ledare Mulla Omar. Det innebär att ledarna för alla jihadistgrupper verksamma i Afghanistan har svurit bay’ah till Mulla Omar (sÃ¥ även Usama bin Ladin som, hur inflytelserik han än mÃ¥ ha varit, trots allt var en gäst pÃ¥ Mulla Omars territorium).  Det innebär i sin tur att talibanernas högsta ledning, inför Gud och en mängd vittnen, lovat sitt beskydd och förmyndarskap Ã¥t dessa organisationer. Rabbimov tillmäter detta stor betydelse när det gäller de uzbekiska gerillagruppernas framtida utveckling. Om talibanerna, i samband med USA:s planerade uttÃ¥g ur Afghanistan, fÃ¥r en legal politisk plattform i landet sÃ¥ bör det i sin tur innebära att IMU och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad – tvÃ¥ rörelser vars huvudfiende är och förblir den sekulära diktaturen i Uzbekistan, och i förlängningen även resten av forna sovjetiska Centralasien – ocksÃ¥ fÃ¥r en legal eller semilegal status. Allt annat vore ett brott av ett heligt löfte, nÃ¥got man i dessa kretsar ser mycket allvarligt pÃ¥. En sÃ¥dan status skulle troligen öka strömmen av religiösa flyktingar frÃ¥n Uzbekistan som ansluter sig, och med det gamla uppdraget fullgjort i och med USA:s uttÃ¥g ur Afghanistan skulle man kunna rikta sina krafter mot ursprungsländerna i norr.
Det finns inga enkla vägar ut ur denna situation. Uzbekistan har hela tiden haft en kompromisslös hÃ¥llning gentemot alla former av politisk islam. Dock är det inte främst de vÃ¥ldsamma grupperingarna som drabbats av detta, vilket lett till ökad bitterhet bland vanliga troende muslimer. Situationen i södra Kirgizistan ger en ytterligare dimension till problematiken. Ferghanadalen i stort rymmer flera pyrande konflikthärdar och en mer utdragen konflikt där skulle kunna dra till sig stridserfarna kämpar som vänder hemÃ¥t frÃ¥n ett Afghanistan som ännu en gÃ¥ng kastat av sig en främmande ockupationsmakt. Rysslands agerande under senare tid – till exempel deras ökade ansträngningar för att stärka säkerhetssamarbetet inom ramen för CSTO och deras planer pÃ¥ en militärbas i närheten av Osj – tyder pÃ¥ en medvetenhet om dessa perspektiv. Även USA planerar en anläggning för terroristbekämpning i Batken-regionen i södra Kirgizistan. Officiellt ska inte amerikanska soldater förläggas där, utan anläggningen ska vara till för utbildning av kirgizisk säkerhetspersonal, men det är tydligt att USA ser en risk för spridning av konflikten till grannländerna. Det blir allt tydligare att diskussionen om säkerhet i Afghanistan mÃ¥ste involvera den vidare regionen för att kunna leda till meningsfulla resultat i ett längre perspektiv. Och dÃ¥ handlar det inte endast om militärstrategiska diskussioner. LÃ¥ngsiktig säkerhet kräver en stabil samhällsutveckling och en uppbyggnad av institutioner med verklig folklig förankring. Demokratiska reformer, ökad yttrande- och religionsfrihet framstÃ¥r i ERG-rapporten som den enda möjliga vägen framÃ¥t. Rabbimov säger, i sina slutsatser, att demokrati visserligen kan föda islamister, men successivt kommer den ocksÃ¥ att möjliggöra jihadisternas försvinnande frÃ¥n scenen.
