Terrordåden i Kazakstan – enskilda händelser eller ny trend?

Den senaste tidens våldsamma attacker i södra och sydvästra Kazakstan har skapat oro i och kring ett land som länge betraktats som det stabilaste i regionen, och vars myndigheter själva trott sig immuna mot attacker av det här slaget. Den nya strikta religionslag som nyligen utarbetats och antagits i rekordfart av landets parlament anses ha föranletts av liknande våldsdåd, och utgör nu, enligt uttalanden från militanta grupper, en orsak till fortsatta attacker.

Serien av våldsdåd började i maj med en ung man som sprängde sig till döds i Nationella säkerhetskommitténs (KNB) lokalkontor i Aktobe. Det är dock inte klargjort om detta dåd hade religiösa motiv. Kazakiska myndigheter beskrev tidigt den grupp gärningsmannen tillhörde som rent kriminell, och motivet skulle endast ha varit att komma undan ansvar för begångna brott. Det har också spekulerats kring en möjlig koppling till konflikten i västra Kazakstan mellan oljearbetare och statligt kontrollerade oljebolag. (Se tidigare inlägg om oljestrejken av Henrik Hallgren.)

Det dåd som tycks ha tydligast kopplingar till organiserad terrorism skedde i Atyrau (liksom Aktobe ett viktigt centrum för oljeindustrin i landet) i oktober. Det tycks inte ha varit menat som en självmordsbombning. Att en av gärningsmännen dog ska ha berott på felaktig hantering av en sprängladdning. Kazakstans överåklagarämbete kungjorde den 9 november att sprängningarna i Atyrau, vars enda dödsoffer var en av de misstänkta gärningsmännen, utfördes av en liten grupp som inspirerats av radikala islamistiska ideologer i norra Kaukasus, och som etablerat kontakt med den fram till nyligen okända organisationen Jund al-Khilafah, med bas i FATA-territorierna i Pakistan. Gruppens tre överlevande medlemmar har gripits och enligt åklagarämbetet erkänt delaktighet i bombattacken mot myndighetsbyggnader i Atyrau.

Den senaste attacken skedde i Taraz i när en till synes ensam gärningsman rånade en vapenbutik och öppnade eld mot både civila och poliser. totalt dödades 7 personer inklusive gärningsmannen själv. Enligt överåklagaren var mannen inspirerad av jihadistiska ideologier, men det verkar inte finnas någon tydlig koppling till mer organiserade grupper. President Nursultan Nazarbajev har själv, enligt Tegrinews, beskrivit honom som en enskild gärningsman utan några organisatoriska kopplingar och jämfört honom med den norske terroristen Breivik. Jund al-Khilafah har dock påstått sig ligga bakom även denna attack.

Personer som sagt sig representera Jund al-Khilafah (Kalifatets soldater) i Pakistan har tidigare riktat hot mot Kazakstan p. g. a. den nya strikta religionslag som nyligen antagits av landets parlament. Efter dådet i oktober har gruppen även tagit på sig ansvaret. Lagen innebär bland annat restriktioner för religiös klädsel i offentliga byggnader och hårda restriktioner för utländsk mission och har fått internationell kritik för att begränsa religionsfriheten.

Vilka är då dessa Jund al-Khilafah? Ravil Kusajnov, som utger sig för att vara ledare för en av rörelsens bataljoner i Afghanistan, gav nyligen en intervju för den nätbaserade kanalen Minbar Media Project, som översatts av SITE Intelligence Group och citeras av amerikanska The Long War Journal. Kusajnov påstår där att hans bataljon består till 90 % av personer med ursprung i Kazakstan, och att kamp mot den kazakiska regimen är en viktig prioritet för dem.

Den nya lagen kan alltså ses som både ett svar på attackerna och en orsak till dem. Men våldsdåden är inte nödvändigtvis den direkta orsaken till att den nya lagen utformats och drivits igenom med en sådan hast. Den ryska experten på islam, Valeria Porochova, som vid flera tillfällen haft öppna rådgivande samtal med medlemmar av den kazakiska regeringen, har nyligen varnat den kazakiska regeringen för de saudiska missionärer hon själv observerat under en rundresa i södra Kazakstan tidigare i år. ”Utanför moskéerna var folk samlade i grupper, och i varje grupp fanns en saudier”, berättar hon, och råder Kazakstans regering att ”utvisa salafisterna”.*

Det förefaller troligt att denna saudiska mission, snarare än några enskilda våldsincidenter, är vad som framför allt bekymrar den kazakiska regeringen, och som föranlett dessa juridiska åtgärder. Om man ska tro på uttalandena från föregivna representanter för Jund al-Khilafah och andra liknande grupper, och det faktiskt är på väg att ske en omorientering bland militanta grupperingar som idag är verksamma i Afghanistan mot ett större fokus på de centralasiatiska staterna, är det dock svårt att se hur begränsningar i religionsfriheten skulle kunna förebygga ett sådant hot. (Se även mitt tidigare inlägg på detta tema med anledning av en nyutkommen rapport om uzbekiska jihadistgrupper.)  Det finns en ökad oro hos alla de centralasiatiska staterna för det förändrade säkerhetsläge som kan uppstå i regionen i och med USA:s planerade uttåg ur Afghanistan till 2014.

En mer effektiv skyddsbarriär mot den typen av hot skulle nog vara ett starkare civilsamhälle och ett ökat förtroende mellan befolkning och myndigheter. Och då krävs ett betydligt mer långsiktigt förändringsarbete från statens sida.

* Salafism är en riktning inom islam som vill renodla religionen genom att återupprätta de förhållanden man anser var rådande bland de första generationerna av muslimer. Saudiarabien kallar officiellt sin strikta tolkning av islam salafism, även om den oftare av utomstående kallas wahhabism, efter den radikale 1700-talspredikanten Muhammad Ibn Abd al-Wahhab.

Atambajevs utspel om Manas-basen – vad ska man tro?

Almazbek Atambajev, segrare i presidentvalet i Kirgizistan (foto Henrik Ohlsson)

Medan protesterna i söder pågår och kraven höjs för att valresultatet ska ogiltigförklaras (se tidigare inlägg 1, 2) börjar också spekulationerna om hur Atambajevs presidentskap kommer att te sig. En av de frågor som debatteras livligast på den internationella arenan är huruvida den tillträdande presidenten menar allvar med sitt utspel om att USA måste lämna Manas-basen efter att kontraktet går ut 2014.

Ända sedan USA först fick tillträde till basen 2001 har den kirgiziska regeringen då och då signalerat att det snart är dags för amerikanerna att lämna. Idag utgör den en vital del av mobiliseringen till Afghanistan, och merparten av de amerikanska trupperna, liksom en stor del av den materiella utrustningen, passerar den vägen. Senast var den förre presidenten Kurmanbek Bakiev som i februari 2009 hotade med att vräka amerikanerna. Den gången ledde det dock endast till en omförhandling av kontraktet med högre hyra för USA. En del amerikanska analytiker (se till exempel Joshua Foust på Registan.net) tar därför Atambajevs utspel med ro och antar att det slutar på ett liknande sätt även denna gång. Det är mycket möjligt att de har rätt, men situationen är komplicerad och svårbedömd. Atambajev kommer sannolikt att lita starkt till Ryskt stöd under sitt presidentskap.

Till att börja med kan vi gå tillbaka till 2009 när Bakiev deklarerade att USA måste lämna basen. Då föregicks hans utspel av ett löfte från Ryssland om ett lån på 2 miljarder USD. Det antogs allmänt att stängningen av basen var ett motkrav. När han sedan ändrade sig och istället omförhandlade avtalet med USA dröjde det inte länge förrän Ryssland vände sig mot honom. Det uppror som till slut tvingade Bakiev att lämna landet föregicks av en ganska omfattande kampanj mot honom i ryska media. Ryssland var också snabba med att stödja Roza Otunbajevas interimsregering (även om det stödet inte höll hela vägen när det verkligen skulle ha behövts i samband med oroligheterna i Osj och Jalal-Abad förra sommaren).

Bakievs omsvängning ifråga om Manas-basen kan ha varit ett viktigt skäl till att Ryssland vände sig mot honom. Och om så är fallet måste Atambajev vara väl medveten om det. Ryssland har också gjort utspel nyligen om att USA måste upphöra med sin militära närvaro i Centralasien i samband med den planerade avslutningen av krigsinsatsen i Afghanistan 2014. Dessutom har Ryssland under senare tid lagt ner stor energi på att stärka det militära samarbetet med de centralasiatiska länderna inom ramen för CSTO. Årets gemensamma övningar – med fokus på upprorsbekämpning – var bland de mest omfattande hittills.

Å andra sidan diskuterar kremlologerna just nu intensivt frågan huruvida Ryssland verkligen önskar sig ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. (Washingtonskribenten Joshua Kucera för ett intressant resonemang i The Atlantic.) Satsningarna på att stärka CSTO kan ses som ett sätt att möta den nya situation som kan uppkomma i och med USA:s tillbakadragande. Många ser då en ökad hotbild mot Afghanistans nordliga grannskap och oroar sig för de centralasiatiska staternas stabilitet. Ryssland ser ett hot mot sin intressesfär, och i förlängningen även mot de egna gränserna – ett hot liknande det man redan brottas med i Nordkaukasus. Och frågan är om de verkligen är beredda att ta eget ansvar för detta. Många menar att ryssarna är ganska nöjda med att amerikanerna håller de afghanska rebellerna upptagna, så att landet inte blir en bas för mer omfattande attacker mot de centralasiatiska staterna.

Om man då skruvar till det ytterligare ett varv – vilket ofta sker i kremlologiska sammanhang – finns det de som tror att Ryssland räknar kallt med att USA inte kommer att dra sig tillbaka helt under överskådlig tid. Att Moskva utåt agerar som om 2014 vore slutet för den amerikanska insatsen skulle i så fall vara ett led i en taktik för att skrämma de centralasiatiska länderna in i den ryska fållan. Hur det än ligger till är det svårt att tänka sig att Ryssland tillsammans med de centralasiatiska staterna på kort tid skulle kunna bygga upp tillräcklig militär kapacitet för att möta hotet från Afghanistan – särskilt inte så länge Uzbekistan, med grannskapets starkaste armé, fortsätter att fjärma sig från Ryssland och istället tycks vilja bygga ett allt tätare samarbete med USA. Nyligen inleddes förnyade förhandlingar om amerikanskt utnyttjande av uzbekiskt territorium.

För USA blir de centralasiatiska baserna allt viktigare i takt med att relationerna med Pakistan försämras. Det ger också de centralasiatiska staterna en god förhandlingsposition. Kanske handlar det alltså från Kirgizistans sida om en taktik för att klämma mer pengar ur det amerikanska krigsmaskineriet, medan det för Rysslands del handlar om att stärka och konsolidera sin inflytelsesfär, samtidigt som man räknar med fortsatt amerikansk närvaro. För USA:s del handlar det – hur det än blir med Manas-basen – som vanligt om att punga ut med mer pengar.

Efter valet i Kirgizistan – nu kommer protesterna från söder

Som väntat efter alla oegentligheter i samband med presidentvalet (se gårdagens inlägg) drar det ihop sig till protester i södra delen av landet, där de två kirgiznationalistiska kandidaterna Adachan Madumarov och Kamtjybek Tasjiev har sin främsta väljarbas. De har båda krävt att valresultatet ogiltigförklaras, och nu rapporterar den kirgiziska nyhetsbyrån 24.kg om ett protestmöte i Osj.

”Vi kan inte längre stoppa dem. Vi hade kommit överens om att inte demonstrera under två dagar i väntan på att myndigheterna ska tillgodose våra krav: att valresultatet ogiltigförklaras, att Centrala valkommittén (CEC) ombildas med nya medlemmar och att nyval utlyses. Men folket lyssnar inte på oss”, säger Akyl Ajtbajev, chef för Madumarovs regionala kampanjhögkvarter i Osj till 24.kg.

Enligt Ajtbajev är det inte endast deras supportrar som anslutit, utan även medborgare som är upprörda över att inte ha funnit sina namn i vallängderna och därmed inte kunnat rösta.

Redan igår rapporterade RFE/RL om en vägblockad utanför Bazar-Korgon i närheten av Jalal-Abad, iscensatt av Tasjievs anhängare.

Även om Ajbajev hävdar att protesterna är utanför deras kontroll är det troligt att de sydliga kandidaternas strategi blir avgörande för hur långt detta drivs. Så vad är då deras strategi? Vill de verkligen få till stånd ett nyval, som med stor sannolikhet skulle leda till en ny seger för Atambajev även om det genomförs helt korrekt? Madumarov och Tasjiev fick vardera ca 15 % av rösterna, mot Atambajevs 63 %. Det enda sätt de sydliga kirgiznationalisterna skulle kunna konkurrera på allvar med Atambajev vore om de skulle enas bakom en kandidat. Möjligen kan en del av deras låga resultat också tillskrivas det låga valdeltagandet i söder. Men det är inte säkert att ett högre valdeltagande där skulle öka antalet röster på Madumarov/Tasjiev. Den stora uzbekiska minoriteten i söder förväntades åtminstone före valet delta i lägre utsträckning än sina etniskt kirgiziska grannar (se t ex OSSE-ODIHR:s andra interimrapport) och ur den gruppen antas en majoritet stödja Atambajev.

Så den avgörande frågan just nu tycks vara om Madumarov/Tasjiev-lägret verkligen går hela vägen och försöker fälla Atambajev, eller om de kommer att försöka utnyttja och underblåsa trycket söderifrån endast till dess deras förhandlingspositioner är tillräckligt starka för att de ska kunna tillskansa sig attraktiva poster i regering och administration.

 

Atambajev klar segrare, men utbrett valfusk gör framtiden osäker för Kirgizistans demokrati

Folksamling utanför vallokalen i Kirgizistans nationella universitet i Bisjkek, (foto Henrik Ohlsson)

 

Valdagen gick lugnt till i Bisjkek, med undantag av fyrverkerier och andra glädjeyttringar framåt natten när det stod klart att Almazbek Atambajev, som den övervägande majoriteten i norra delen av landet stöder, skulle ta hem segern redan i första valomgången. Med 99,96 % av rösterna räknade fick Atambajev drygt 63 %, vilket innebär att det inte blir någon andra valomgång. (Se även GP, SvD.) Många hade befarat att en andra valomgång skulle ställa Atambajev mot någon av de två andra huvudkandidaterna, Kamtjybek Tasjiev eller Adachan Madumarov (som fick ca 15 % vardera), båda från södern med en starkt kirgiznationalistisk profil och kopplingar till den störtade Bakiev-regeringen. Ett sådant scenario hade kunnat öka polariseringen mellan de båda landsändarna. De ganska omfattande oegentligheter som rapporterats kan dock utnyttjas för att ifrågasätta valresultatet och leda till en liknande utveckling. Tasjiev och Madumarov hotade redan före valet att organisera en ny folkresning om det uppdagas valfusk till Atambajevs fördel och anser nu att valresultatet bör ogiltigförklaras. Det relativt låga valdeltagandet i söder kan utgöra ytterligare ett skäl att ifrågasätta Atambajevs legitimitet. RFE/RL rapporterar redan om protester i Osj och Jalal-Abad.

OSSE-ODIHR:s presskonferens på måndagen om valövervakningen var

välbesökt. (Se deras preliminära rapport på denna länk.)   Inledningsanförandet hölls av Walburga Habsburg Douglas, svensk riksdagsledamot (m) och medlem av OSSE:s parlamentariska församling, som befann sig i Bisjkek i rollen som samordnare för korttidsobservatörerna. Hon sammanfattade sitt budskap i följande försiktiga formuleringar:

Walburga Habsburg Douglas på OSSE-ODIHR:s presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

”Despite flaws with the voters lists and tabulation processes, we are cautiously optimistic about the future of democracy in Kyrgyzstan. Significant work is still needed at all levels for this country to live up to its commitments to hold democratic elections,”

Corien Jonker, huvudsamordnare för ODIHR:s valövervakningsmissionen, höll det sista anförandet. Hon konstaterade att: ”On election day our observers assessed the process overall positively…”. Men valet hade inte levt upp till de höga förväntningar som den parlamentariska reformen byggt upp, och var på det sättet något av en besvikelse, konstaterade hon. Hon räknade

Corien Jonker på OSSE-ODIHR:S presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

upp de olika problem som rapporterats av observatörerna. Det mest utbredda problemet tycks ha varit felaktigheter i vallistorna, som gjort att vissa  inte hittat sina namn i vallistorna och tvingats vända hem utan att ha fått lägga sin röst. Det rapporteras också om att personer transporterats mellan vallokaler för att rösta flera gånger, liksom om ”ballot box stuffing” och enstaka fall av familje- och gruppröstning. Jonker ville dock betona de positiva sidorna, framför allt att det fanns ett stort antal kandidater som tilläts att fritt driva sina kampanjer, samt att medieklimatet varit fritt och öppet.

Flera journalister försökte pressa fram ett tydligare uttalande, och bad paneldeltagarna att säga rakt ut om valet hade varit fritt och rättvist. Men naturligtvis kunde ingen ge ett tydligare svar än vad som redan sagts i anförandena. En reporter från The Economist påpekade att kritiken den här gången tycktes allvarligare än efter valet 2005, där Kurmanbek Bakiev segrade. ”Och kan man då inte säga att Kirgizistan är på tillbakagång snarare än på väg framåt i demokratiskt avseende?” Jonker ville inte göra några sådana jämförelser.

En medlem av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), Toktobolot Jumaliev,

Toktobolot Jumaliev, vicedirektör för informationsavdelningen av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), (foto Henrik Ohlsson)

försökte lägga sig i samtalet, men stoppades snabbt av moderatorn Neil Simon, som påpekade att detta var ett forum för journalister och att det finns andra kanaler där CEC kan framföra sina synpunkter. När jag talade med honom efter presskonferensen sa han att han bara velat ifrågasätta den kritik som riktats mot CEC för deras brist på transparens. ”Vi har bjudit in media till alla våra möten, vi är öppna”, sa han.

Det är troligt att Atambajev under sitt presidentskap kommer att söka stöd från Ryssland i första hand. Han har redan hållit flera möten med Vladimir Putin, som med all sannolikhet återgår till den ryska presidentposten efter valet nästa år. Atambajev har även uttryckt intresse för inträde i den tullunion som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (se tidigare inlägg). Putin kan även ha lovat Kirgizistan betydande nödlån enligt uppgifter till AKI-press. Atambejev har även uttalat att USA kommer att tvingas lämna Manas-basen utanför Bisjkek, som idag utgöt en viktig transportled till den militära insatsen i Afghanistan, när hyresavtalet går ut 2014. Möjligen är detta uttalande mest till för att öka hans popularitet både hos den egna befolkningen och i den ryska administrationen.

Nu följer en avgörande tid för Kirgizistan. Det är olyckligt att valet var så dåligt genomfört på många håll. Utan att ge sig in i några spekulationer om vem som ligger bakom manipulationerna kan man åtminstone konstatera att det knappast ligger i Atambajevs intresse, även om det inneburit fler röster för honom. Han var tippad som klar vinnare och har knappast något att tjäna på så utbredda och uppenbara manipulationer. Om splittringen mellan nord och syd inte kan överbryggas inom kort blir det svårt för Atambajev att åstadkomma stabilitet och en positiv ekonomisk utveckling. En ny folkresning, orkestrerad av kirgiznationalisterna i söder skulle kunna leda till statskollaps, med mycket svåra konsekvenser för hela regionen.