Serien av våldsdåd började i maj med en ung man som sprängde sig till döds i Nationella säkerhetskommitténs (KNB) lokalkontor i Aktobe. Det är dock inte klargjort om detta dåd hade religiösa motiv. Kazakiska myndigheter beskrev tidigt den grupp gärningsmannen tillhörde som rent kriminell, och motivet skulle endast ha varit att komma undan ansvar för begångna brott. Det har också spekulerats kring en möjlig koppling till konflikten i västra Kazakstan mellan oljearbetare och statligt kontrollerade oljebolag. (Se tidigare inlägg om oljestrejken av Henrik Hallgren.)

Det dåd som tycks ha tydligast kopplingar till organiserad terrorism skedde i Atyrau (liksom Aktobe ett viktigt centrum för oljeindustrin i landet) i oktober. Det tycks inte ha varit menat som en självmordsbombning. Att en av gärningsmännen dog ska ha berott på felaktig hantering av en sprängladdning. Kazakstans överåklagarämbete kungjorde den 9 november att sprängningarna i Atyrau, vars enda dödsoffer var en av de misstänkta gärningsmännen, utfördes av en liten grupp som inspirerats av radikala islamistiska ideologer i norra Kaukasus, och som etablerat kontakt med den fram till nyligen okända organisationen Jund al-Khilafah, med bas i FATA-territorierna i Pakistan. Gruppens tre överlevande medlemmar har gripits och enligt åklagarämbetet erkänt delaktighet i bombattacken mot myndighetsbyggnader i Atyrau.

Den senaste attacken skedde i Taraz i när en till synes ensam gärningsman rånade en vapenbutik och öppnade eld mot både civila och poliser. totalt dödades 7 personer inklusive gärningsmannen själv. Enligt överåklagaren var mannen inspirerad av jihadistiska ideologier, men det verkar inte finnas någon tydlig koppling till mer organiserade grupper. President Nursultan Nazarbajev har själv, enligt Tegrinews, beskrivit honom som en enskild gärningsman utan några organisatoriska kopplingar och jämfört honom med den norske terroristen Breivik. Jund al-Khilafah har dock påstått sig ligga bakom även denna attack.

Personer som sagt sig representera Jund al-Khilafah (Kalifatets soldater) i Pakistan har tidigare riktat hot mot Kazakstan p. g. a. den nya strikta religionslag som nyligen antagits av landets parlament. Efter dådet i oktober har gruppen även tagit på sig ansvaret. Lagen innebär bland annat restriktioner för religiös klädsel i offentliga byggnader och hårda restriktioner för utländsk mission och har fått internationell kritik för att begränsa religionsfriheten.

Vilka är då dessa Jund al-Khilafah? Ravil Kusajnov, som utger sig för att vara ledare för en av rörelsens bataljoner i Afghanistan, gav nyligen en intervju för den nätbaserade kanalen Minbar Media Project, som översatts av SITE Intelligence Group och citeras av amerikanska The Long War Journal. Kusajnov påstår där att hans bataljon består till 90 % av personer med ursprung i Kazakstan, och att kamp mot den kazakiska regimen är en viktig prioritet för dem.

Den nya lagen kan alltså ses som både ett svar på attackerna och en orsak till dem. Men våldsdåden är inte nödvändigtvis den direkta orsaken till att den nya lagen utformats och drivits igenom med en sådan hast. Den ryska experten på islam, Valeria Porochova, som vid flera tillfällen haft öppna rådgivande samtal med medlemmar av den kazakiska regeringen, har nyligen varnat den kazakiska regeringen för de saudiska missionärer hon själv observerat under en rundresa i södra Kazakstan tidigare i år. ”Utanför moskéerna var folk samlade i grupper, och i varje grupp fanns en saudier”, berättar hon, och råder Kazakstans regering att ”utvisa salafisterna”.*

Det förefaller troligt att denna saudiska mission, snarare än några enskilda våldsincidenter, är vad som framför allt bekymrar den kazakiska regeringen, och som föranlett dessa juridiska åtgärder. Om man ska tro på uttalandena från föregivna representanter för Jund al-Khilafah och andra liknande grupper, och det faktiskt är på väg att ske en omorientering bland militanta grupperingar som idag är verksamma i Afghanistan mot ett större fokus på de centralasiatiska staterna, är det dock svårt att se hur begränsningar i religionsfriheten skulle kunna förebygga ett sådant hot. (Se även mitt tidigare inlägg på detta tema med anledning av en nyutkommen rapport om uzbekiska jihadistgrupper.)  Det finns en ökad oro hos alla de centralasiatiska staterna för det förändrade säkerhetsläge som kan uppstå i regionen i och med USA:s planerade uttåg ur Afghanistan till 2014.

En mer effektiv skyddsbarriär mot den typen av hot skulle nog vara ett starkare civilsamhälle och ett ökat förtroende mellan befolkning och myndigheter. Och då krävs ett betydligt mer långsiktigt förändringsarbete från statens sida.

* Salafism är en riktning inom islam som vill renodla religionen genom att återupprätta de förhållanden man anser var rådande bland de första generationerna av muslimer. Saudiarabien kallar officiellt sin strikta tolkning av islam salafism, även om den oftare av utomstående kallas wahhabism, efter den radikale 1700-talspredikanten Muhammad Ibn Abd al-Wahhab.

Almazbek Atambajev, segrare i presidentvalet i Kirgizistan (foto Henrik Ohlsson)

Medan protesterna i söder pågår och kraven höjs för att valresultatet ska ogiltigförklaras (se tidigare inlägg 1, 2) börjar också spekulationerna om hur Atambajevs presidentskap kommer att te sig. En av de frågor som debatteras livligast på den internationella arenan är huruvida den tillträdande presidenten menar allvar med sitt utspel om att USA måste lämna Manas-basen efter att kontraktet går ut 2014.

Ända sedan USA först fick tillträde till basen 2001 har den kirgiziska regeringen då och då signalerat att det snart är dags för amerikanerna att lämna. Idag utgör den en vital del av mobiliseringen till Afghanistan, och merparten av de amerikanska trupperna, liksom en stor del av den materiella utrustningen, passerar den vägen. Senast var den förre presidenten Kurmanbek Bakiev som i februari 2009 hotade med att vräka amerikanerna. Den gången ledde det dock endast till en omförhandling av kontraktet med högre hyra för USA. En del amerikanska analytiker (se till exempel Joshua Foust på Registan.net) tar därför Atambajevs utspel med ro och antar att det slutar på ett liknande sätt även denna gång. Det är mycket möjligt att de har rätt, men situationen är komplicerad och svårbedömd. Atambajev kommer sannolikt att lita starkt till Ryskt stöd under sitt presidentskap.

Till att börja med kan vi gå tillbaka till 2009 när Bakiev deklarerade att USA måste lämna basen. Då föregicks hans utspel av ett löfte från Ryssland om ett lån på 2 miljarder USD. Det antogs allmänt att stängningen av basen var ett motkrav. När han sedan ändrade sig och istället omförhandlade avtalet med USA dröjde det inte länge förrän Ryssland vände sig mot honom. Det uppror som till slut tvingade Bakiev att lämna landet föregicks av en ganska omfattande kampanj mot honom i ryska media. Ryssland var också snabba med att stödja Roza Otunbajevas interimsregering (även om det stödet inte höll hela vägen när det verkligen skulle ha behövts i samband med oroligheterna i Osj och Jalal-Abad förra sommaren).

Bakievs omsvängning ifråga om Manas-basen kan ha varit ett viktigt skäl till att Ryssland vände sig mot honom. Och om så är fallet måste Atambajev vara väl medveten om det. Ryssland har också gjort utspel nyligen om att USA måste upphöra med sin militära närvaro i Centralasien i samband med den planerade avslutningen av krigsinsatsen i Afghanistan 2014. Dessutom har Ryssland under senare tid lagt ner stor energi på att stärka det militära samarbetet med de centralasiatiska länderna inom ramen för CSTO. Årets gemensamma övningar – med fokus på upprorsbekämpning – var bland de mest omfattande hittills.

Å andra sidan diskuterar kremlologerna just nu intensivt frågan huruvida Ryssland verkligen önskar sig ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. (Washingtonskribenten Joshua Kucera för ett intressant resonemang i The Atlantic.) Satsningarna på att stärka CSTO kan ses som ett sätt att möta den nya situation som kan uppkomma i och med USA:s tillbakadragande. Många ser då en ökad hotbild mot Afghanistans nordliga grannskap och oroar sig för de centralasiatiska staternas stabilitet. Ryssland ser ett hot mot sin intressesfär, och i förlängningen även mot de egna gränserna – ett hot liknande det man redan brottas med i Nordkaukasus. Och frågan är om de verkligen är beredda att ta eget ansvar för detta. Många menar att ryssarna är ganska nöjda med att amerikanerna håller de afghanska rebellerna upptagna, så att landet inte blir en bas för mer omfattande attacker mot de centralasiatiska staterna.

Om man då skruvar till det ytterligare ett varv – vilket ofta sker i kremlologiska sammanhang – finns det de som tror att Ryssland räknar kallt med att USA inte kommer att dra sig tillbaka helt under överskådlig tid. Att Moskva utåt agerar som om 2014 vore slutet för den amerikanska insatsen skulle i så fall vara ett led i en taktik för att skrämma de centralasiatiska länderna in i den ryska fållan. Hur det än ligger till är det svårt att tänka sig att Ryssland tillsammans med de centralasiatiska staterna på kort tid skulle kunna bygga upp tillräcklig militär kapacitet för att möta hotet från Afghanistan – särskilt inte så länge Uzbekistan, med grannskapets starkaste armé, fortsätter att fjärma sig från Ryssland och istället tycks vilja bygga ett allt tätare samarbete med USA. Nyligen inleddes förnyade förhandlingar om amerikanskt utnyttjande av uzbekiskt territorium.

För USA blir de centralasiatiska baserna allt viktigare i takt med att relationerna med Pakistan försämras. Det ger också de centralasiatiska staterna en god förhandlingsposition. Kanske handlar det alltså från Kirgizistans sida om en taktik för att klämma mer pengar ur det amerikanska krigsmaskineriet, medan det för Rysslands del handlar om att stärka och konsolidera sin inflytelsesfär, samtidigt som man räknar med fortsatt amerikansk närvaro. För USA:s del handlar det – hur det än blir med Manas-basen – som vanligt om att punga ut med mer pengar.

Karta över Afghanistan

I mitten på augusti 2011 startade godstrafik på en ny järnvägslinje i Afghanistan. Det är den första riktiga järnvägen i Afghanistan. Den nybyggda järnvägen förbinder den uzbekisk-afghanska gränsstationen Hairatan med en godsterminal i närheten av flygplatsen i staden Mazar-i-Sharif i Afghanistan. Linjen som är 75 km lång och med rysk spårvidd (1520 mm) har byggts till en kostnad av 165 miljoner dollar och är finansierad av den Asiatiska utvecklingsbanken (ADB). Under de första tre åren kommer Uzbekistans järnvägsbolag (UTY) driva linjen. UTY kommer också att utbilda afghansk personal för drift och underhåll av linjen.

Linjen till Hairatan i Afghanistan är ursprungligen ett sovjetiskt stickspår från den uzbekiska staden Termez. Termez är idag en viktig knutpunkt i det Norra distributionsnätverket (NDN). NDN är det alternativa distributionssystem som USA har etablerat för civila varutransporter till trupperna i Afghanistan, se nedan. Terminalen i Hairatan har, trots förbättringar av vägnätet, slagit i kapacitetstaket på 4000 ton gods per månad för landsvägstransporter och den nya järnvägslinjen fyller därför ett stort behov. I framtiden förväntas en mycket kraftig ökning av godsvolymerna mellan Centralasien och Afghanistan.

Det finns planer på att förlänga järnvägen från Mazar-i-Sharif till Herat i väster och den tadzjikiska gränsen i öster. Detta är dock idag endast vaga planer. Något längre gången är Irans plan att bygga en järnvägslinje från Mashhad till Herat. I norra Afghanistan finns också ett annat stickspår som leder från Turkmenistan till Towraghondi (Turgundi) i Afghanistan, som är av stort intresse för NDN.

Idag går huvuddelen av USA:s transporter av icke-känsligt gods till Afghanistan via den pakistanska hamnen i Karachi. Två tredjedelar passerar via Khyberpasset och Torkham till Kabul och en tredjedel via Khojakpasset och Chaman i Baluchistan till Kandahar. Dessa transportvägar har utsatts för attacker av såväl pakistanska som afghanska talibaner och USA har därför strävat efter att utveckla ett alternativt distributionsnätverk från norr. Ett alternativ med endast flygfrakt har bedömts vara alltför kostsamt och resurskrävande.

Under 2008 och 2009 slöts avtal med en rad stater för att kunna få transportera icke-militär materiel från norr in i Afghanistan. Dessa transportrutter gavs namnet The Northern Distribution Network (NDN) och består idag av tre huvudsakliga linjer. Den första linjen går via järnväg från Riga i Lettland via Ryssland, Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Den andra linjen går från hamnstaden Poti i Georgien till Baku i Azerbajdzjan. I Baku lastas godset om för sjötransport över Kaspiska havet till Aktau i Kazakstan, varifrån det går vidare med järnväg via Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Denna linje undviker därmed helt ryskt territorium. Båda dessa transportvägar kan nu potentiellt förlängas direkt till Mazar-i-Sharif i Afghanistan.

Det finns en tredje reservlinje som går via Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan för att avlasta den uzbekiska gränspassagen i Termez. På grund av dåliga vägar i Tadzjikistan har detta alternativ en begränsad transportkapacitet. En av grundtankarna med NDN har varit att utnyttja kommersiella transportföretag och därmed tona ned den militära karaktären på transporterna. Ett land som saknas i ekvationen är Turkmenistan som på grund av sin neutralitet hittills varit ovilligt att sluta avtal om transporter inom NDN. Vissa leveranser sker dock redan idag och ett turkmenskt deltagande skulle förkorta transporttiderna och öppna ytterligare en järnvägslänk in till Towraghondi i Afghanistan via Serhetabad i Turkmenistan. USA och Nato arbetar för att få även Asjgabat med i transportkalkylen.

Rapporten finns att ladda ner som pdf på följande länkar, på ryska och i engelsk översättning. Den är utgiven av en oberoende Tasjkentbaserad forskargrupp, Ekspertnaya rabochaya gruppa, ERG, ”expertarbetsgruppen”, som har kopplingar till människorättsrörelsen i Uzbekistan, och skriven av samhällsvetaren Kamolliddin Rabbimov, bosatt i Frankrike. Rabbimov har länge följt två uzbekiskspråkiga gerillagrupper verksamma i norra Afghanistan och i de pakistanska FATA-territorierna: Uzbekistans islamiska rörelse (mest känd internationellt med den engelska förkortningen IMU. Se tidigare inlägg 1, 2, 3, 4, 5) och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad. (Ordet Mawarannahr betyder ungefär ”landet bortom floden” och var arabernas beteckning på landet norr om floden Amu-darya, alltså ungefär dagens Uzbekistan och delar av Kirgizistan och Tadzjikistan.)

En av rapportens viktigaste slutsatser är att den uzbekiskspråkiga jihadismen är en förhållandevis stark, livaktig och inflytelserik del av jihadiströrelsen i regionen. (Med jihadism avses väpnade rörelser som bygger sin doktrin inom ramen för jihadbegreppet.) Uzbeker utgör den största och mest inflytelserika av de utländska kontingenter som strider på talibanernas sida i Afghanistan. Då syftar rapporten på de uzbeker som kommer som flyktingar från Uzbekistan, men utöver dessa finns också en rekryteringsbas bland de etniska uzbeker som utgör ca 9 % av Afghanistans befolkning, och är koncentrerade till norra delen av landet. Vidare tyder mängden och kvaliteten på det uzbekiska textmaterialet på en resurstark och välorganiserad rörelse.

Det är anmärkningsvärt att en Tasjkentbaserad organisation kan publicera en rapport med en så kritisk hållning till den uzbekiska regeringen. Författaren är visserligen bosatt i Frankrike, men även ERG:s chef, Suchrobzjon Ismoilov, beskriver i sitt förord Uzbekistan som en auktoritär stat med sociala och ekonomiska problem. Rapportförfattaren går längre än så, och liknar den uzbekiska statens förtrycksapparat vid en gigantisk skördetröska, vars bromsar sedan länge är trasiga, som ödelägger allt i sin väg.

Flyktingar blir gerillakämpar

Just denna repression och förföljelse bidrar, enligt Rabbimov, starkt till rekryteringsunderlaget för väpnade islamistgrupper i norra Afghanistan och västra Pakistan. För en del av dem som utsätts för förföljelser och hot om fängelse och tortyr framstår Afghanistan och det väpnade motståndet mot ockupationsstyrkorna där som den enda möjliga utvägen. De flesta är medvetna om att de förr eller senare kommer att dö i denna kamp, men väljer detta hellre än fängelse ock tortyr i hemlandet. Rabbimov anger en uppskattad siffra på mellan 50 och 130 individer per år från Uzbekistan som ansluter sig till IMU och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad. Det finns många olika siffror i svang om den totala storleken på dessa grupper. För ett par år sedan förekom uppgifter i pakistanska media om att IMU skulle ha samlat 5000 gerillakämpar på det pakistanska FATA- territoriet (Federally Administered Tribal Areas). Rabbimov anger dock en mer blygsam, och förmodligen mer realistisk siffra på ca 700-800 i IMU:s fall och ca 450-500 för Islamiska jihad (varav Mawarannahr sektionen utgöt en mindre del på 130-160 individer).

De som ansluter sig är i allmänhet inte några jihadister eller ens extremister innan de ansluter sig till dessa grupper. En faktor som bidragit till strömmen av uzbeker till Afghanistan är att den norra vägen ut ur Uzbekistan blivit mer svårframkomlig i och med att Kazakstan infört hårdare restriktioner och på senare tid skickat tillbaka uzbekiska flyktingar. Även i Kirgizistan, dit många religiösa flyktingar från Uzbekistan tagit sig under senare år – med kulmen i samband med massakern i Andizjan 2005 – har tillvaron blivit svårare för Uzbeker sedan de etniskt färgade sammanstötningarna i Osj och Jalalabad förra sommaren. Dessa faktorer – Kazakstans hårdare migrationspolicy och de etniska motsättningarna i Kirgizistan, där uzbeker blivit en utsatt grupp- har enligt rapporten bidragit till att öka rekryteringen till jihadistgrupper i Afghanistan.

Det är värt att notera att de religiösa flyktingar från Uzbekistan som tagit sin tillflykt till södra Kirgizistan inte tycks ha inlåtit sig i någon jihadistisk gerillaverksamhet. Istället tycks en annan islamistisk rörelse, Hizb ut-Tahrir (HTI) utöva en viss dragningskraft på etniska uzbeker och uzbekiska flyktingar i Kirgizistan. HTI förespråkar inte våld som kampmetod, men organiserar sig underjordiskt i en sorts celler – en struktur som av vissa forskare liknats vid det ryska bolsjevikpartiet före oktoberrevolutionen. (Se tidigare inlägg om HTI här.) Över huvud taget lyste väpnade islamistgrupper med en nästan förbluffande frånvaro i Ferghanadalen under den oroliga tiden förra sommaren. Under våren och sommaren har det dock ryktats om en ansamling av väpnade rebeller i Isfara i den Tadzjikiska delen av Ferghanadalen, grannort till Kirgizistans sydliga utpost, Batken. I Batkenregionen har det också tidigare förekommit rebellaktiviteter. 1999 tog sig IMU-rebeller in i Batkenregionen från den bas de då förfogade över i Tavildaradalen i Tadzjikistan, och lyckades bland annat kidnappa borgmästaren i Osj och få ut en större lösensumma innan de gav sig av.

Uzbekistan är alltså inte den enda av Afghanistans nordliga grannar som riskerar att utsättas för attacker från IMU. Jihadistgrupperna har en ambition att överbrygga etniska motsättningar genom att sätta den gemensamma religionen, islam, i centrum. Det kan vara en ytterligare faktor som lockar uzbeker som är trötta på nationalistisk retorik från staten och etniska konflikter på lokal nivå. Enligt Rabbimov, som studerat rörelsens texter, finns hos IMU en sorts flexibel uzbekcentrism inom ramen för den övergripande islamcentrismen. I sina led har man även pastuner, turkar, tatarer, tjetjener, kirgizer och kazaker. För IMU och närstående grupper är de nya nationalstaterna i Centralasien papperskonstruktioner och även om ordet Uzbekistan finns med i namnet är den långsiktiga målsättningen, en islamisk stat, inte begränsad till det territorium som idag upptas av staten Uzbekistan. Snarare handlar det om regionen Mawarannahr så som den definierades i det tidiga arabiska imperiet.

ERG-rapporten omnämner en kirgizisk fältkommendant inom IMU som efter förra sommarens oroligheter i Osj och Jalalabad förklarade att södra Kirgizistan nu enligt fiqh, islamisk rättstradition, befann sig i ett tillstånd då jihad borde träda i kraft till försvar för områdets muslimska befolkning från övergrepp och orättvisor. Befolkningen i området – både uzbeker och kirgizer – är nästan uteslutande muslimer, men den uzbekiska gruppen tycks enligt samstämmiga rapporter från internationella observatörer vara den som drabbats hårdast i sammanstötningarna. IMU:s analys av händelserna utpekar den sekularistiska och illegitima regeringen i Bisjkek som grundproblemet. Lösningen är – förstås – en islamisk stat där gemenskapen bygger på religion och inte etnicitet.

Gamla idéer i nya sammanhang

En relativt stor del av rapporten ägnar Rabbimov åt att reda ut begreppet jihad och några relaterade begrepp. Eftersom islam redan från början av sin existens var en statsbärande religion har den också redan i själva urkunderna en tydligt formulerad krigspolitisk doktrin. I denna doktrin ingår jihad, även om den väpnade kampen till försvar för islam och den muslimska gemenskapen, umma, i klassisk islamisk teologi betecknas som det ”mindre jihad”, efter det ”större jihad” (individens inre kamp för bättring i fråga om tro och rättfärdighet) och det ”mellersta jihad” (det islamiska samhällets gemensamma ansträngningar för att hålla sina medlemmar på den rätta vägen)

Det som skapat förutsättningar för den moderna, och framförallt den postmoderna erans framväxt av det han kallar jihadism är, enligt Rabbimov, inte uppkomsten av nya religiösa begrepp, utan en kraftig förskjutning av proportionerna mellan redan existerande begrepp. Mekanismerna bakom denna förskjutning finner han i vad han kallar ”massans uppvaknande”, dvs. en globalt ökad politisk aktivering av folkflertalet, ett begrepp lånat från den polsk-amerikanske samhällsvetaren och förre säkerhetsrådgivaren Zbigniev Brzezinski. I denna process har de traditionella religiösa auktoriteterna förlorat mycket av sitt tolkningsföreträde, vilket tidigare haft en hämmande effekt på religiöst nytänkande. Kanske är detta särskilt tydligt på det forna sovjetområdet där de traditionella religiösa strukturerna medvetet slagits i spillror under 70 års antireligiöst styre. Det innebär inte att Rabbimov betraktar demokrati och yttrandefrihet som ett hot – tvärtom utpekar han just bristen på demokrati i Uzbekistan som en starkt bidragande orsak till den uzbekiskspråkiga jihadismens tillväxt i närområdet. Dock förordar han bildandet av starka internationella islamiska institutioner med tillräcklig religiös och politisk trovärdighet för att kunna lösa konflikter och säkerhetsrelaterade problem inom och mellan muslimska länder. Grundproblemet är att stora delar av den muslimska världen befinner sig i ett amorft tillstånd där diplomatiska lösningar inte finns tillgängliga. I den situationen uppstår jihadismen naturligt och uppfattas av många som det enda möjliga svaret på akuta samhällsproblem och hot.

Bay’ah – en förbisedd geopolistisk faktor

Ett annat islamiskt begrepp som Rabbimov menar har ägnats för lite uppmärksamhet av forskare som studerar fenomenet jihadism är begreppet bay’ah, en sorts trohetsed till en politisk eller militär ledare som var och en som ger sig ut i krig för islam måste svära. IMU:s ledning – liksom talibanernas – fäster stor vikt vid denna ed. I samma begreppsvärld ingår en pyramidal syn på ledarskap och hierarkier. En organisation kan bara ha en högsta ledare, likaså ett land som Afghanistan. Och i Afghanistan finns det en ledare som erkänns som landets emir av samtliga jihadistgrupper, nämligen talibanernas ledare Mulla Omar. Det innebär att ledarna för alla jihadistgrupper verksamma i Afghanistan har svurit bay’ah till Mulla Omar (så även Usama bin Ladin som, hur inflytelserik han än må ha varit, trots allt var en gäst på Mulla Omars territorium).  Det innebär i sin tur att talibanernas högsta ledning, inför Gud och en mängd vittnen, lovat sitt beskydd och förmyndarskap åt dessa organisationer. Rabbimov tillmäter detta stor betydelse när det gäller de uzbekiska gerillagruppernas framtida utveckling. Om talibanerna, i samband med USA:s planerade uttåg ur Afghanistan, får en legal politisk plattform i landet så bör det i sin tur innebära att IMU och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad – två rörelser vars huvudfiende är och förblir den sekulära diktaturen i Uzbekistan, och i förlängningen även resten av forna sovjetiska Centralasien – också får en legal eller semilegal status. Allt annat vore ett brott av ett heligt löfte, något man i dessa kretsar ser mycket allvarligt på. En sådan status skulle troligen öka strömmen av religiösa flyktingar från Uzbekistan som ansluter sig, och med det gamla uppdraget fullgjort i och med USA:s uttåg ur Afghanistan skulle man kunna rikta sina krafter mot ursprungsländerna i norr.

Det finns inga enkla vägar ut ur denna situation. Uzbekistan har hela tiden haft en kompromisslös hållning gentemot alla former av politisk islam. Dock är det inte främst de våldsamma grupperingarna som drabbats av detta, vilket lett till ökad bitterhet bland vanliga troende muslimer. Situationen i södra Kirgizistan ger en ytterligare dimension till problematiken. Ferghanadalen i stort rymmer flera pyrande konflikthärdar och en mer utdragen konflikt där skulle kunna dra till sig stridserfarna kämpar som vänder hemåt från ett Afghanistan som ännu en gång kastat av sig en främmande ockupationsmakt. Rysslands agerande under senare tid – till exempel deras ökade ansträngningar för att stärka säkerhetssamarbetet inom ramen för CSTO och deras planer på en militärbas i närheten av Osj – tyder på en medvetenhet om dessa perspektiv. Även USA planerar en anläggning för terroristbekämpning i Batken-regionen i södra Kirgizistan. Officiellt ska inte amerikanska soldater förläggas där, utan anläggningen ska vara till för utbildning av kirgizisk säkerhetspersonal, men det är tydligt att USA ser en risk för spridning av konflikten till grannländerna. Det blir allt tydligare att diskussionen om säkerhet i Afghanistan måste involvera den vidare regionen för att kunna leda till meningsfulla resultat i ett längre perspektiv. Och då handlar det inte endast om militärstrategiska diskussioner. Långsiktig säkerhet kräver en stabil samhällsutveckling och en uppbyggnad av institutioner med verklig folklig förankring. Demokratiska reformer, ökad yttrande- och religionsfrihet framstår i ERG-rapporten som den enda möjliga vägen framåt. Rabbimov säger, i sina slutsatser, att demokrati visserligen kan föda islamister, men successivt kommer den också att möjliggöra jihadisternas försvinnande från scenen.

Den artificiella sjön ovanför Nurek-dammen i Tadzjikistan. Foto: Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

för att bilda oss en uppfattning om potentiella säkerhetsrisker kopplade till vattensituationen. Studien har resulterat i en rapport som finns tillgänglig i sin helhet på följande länk. (För en mer utskriftsvänlig version sparad sidovis, använd denna länk.)

Underlaget till rapporten består dels av material från internationella organisationer, och dels av Forum Eurasiens intervjuer med framförallt NGO-representanter och akademiker i regionen. Syftet är att ge en kortfattad överblick över vattensituationen i Centralasien i relation till konfliktrisker på både mellan- och inomstatlig nivå. Den är tänkt som ingång till vidare fördjupning i Centralasiens vattenproblematik för skandinaviska aktörer, inom näringsliv och inom NGO-sfären, som på olika sätt arbetar med vattenrelaterade frågor. Vi har dock i stort sett utelämnat problematiken kring Aralsjön, och fokuserar istället på Ferghanadalen, där vi ser den mest överhängande konfliktrisken.

I ett uttalande på IMU:s hemsida, furqon.com, förklarar Odil den tidigare tystnaden om Yuldashs död med att gruppen befunnit sig i hårda strider mot ”avfällingarnas armé” (den pakistanska). Odil passar också på att kommentera den senaste tidens händelser i Kirgizistan – kanske för att visa att IMU fortfarande anser sig ha en roll att spela i sina ursprungsområden i före detta sovjetiska Centralasien. Hans analys går, föga förvånande, ut på att orsaken till det tragiska våldsutbrottet är de otrogna regeringarnas krig mot islam. Och han beklagar att vanliga muslimer, kvinnor och barn har drabbats. IMU bildades på 1990-talet ur ungdomsrörelser i den uzbekiska delen av Ferghanadalen, men har under senare år främst varit aktiva i kriget i Afghanistan, där deras starkaste fästen är i norra delen av landet, och på de pakistanska stamterritorierna FATA  (Federally Administered Tribal Areas). (För mer bakgrund se tidigare inlägg om IMU 1, 2, 3, 4) 

Hittills har det varit tyst om de radikala muslimska grupperingarna i samband med händelserna i Kirgizistan. Det har tidigare förekommit misstankar om att IMU haft supportrar, främst bland etniska uzbeker i södra Kirgizistan. Några av de attacker som inträffade förra sommaren mot polis och gränsposteringar i den uzbekiska delen av Ferghanadalen skylldes på IMU, men det är tveksamt om det rörde sig om något mer än sammanstötningar mellan polis och kriminella gäng.

Annars är det en annan radikal islamistgrupp, Hizb ut-Tahrir, som tycks ha varit mest framgångsrik i södra Kirgizistan under senare år. (Se tidigare inlägg om Hizb ut-Tahrir i Kirgizistan.) De har som uttalad ambition att överbrygga etniska motsättningar, för att istället ta fasta på gemenskapen i islam. De tycks dock främst ha rekryterat medlemmar ur den uzbekiska befolkningsgruppen. Hizb ut-Tahrir är officiellt inte för våld som kampmetod. Det är däremot IMU, vars nye ledare hoppas att våldsamheterna ska få fler muslimer att välja jihad – ”ärans och hederns väg”.

Även om de radikala muslimska grupperingarna  inte gjort något väsen av sig under den senaste tiden i Kirgizistan finns en uppenbar risk att fler söker sig till militanta grupper om myndigheterna dröjer alltför länge med att stabilisera situationen och skapa drägliga förhållanden för befolkningen i söder. IMU har gjort inbrytningar i södra Kirgizistan från Tadzjikistan i slutet på 1990-talet. Ännu finns dock inget som tyder på att de skulle vara på väg att flytta sitt fokus från norra Afghanistan och FATA-områdena i Pakistan, där deras verksamhet nu är koncentrerad.

Det är svårt att se att utnämningen av en ny ledare egentligen innebär så mycket mer än en ny måltavla för missilattacker. Möjligen kan det ses som ett tecken på att IMU känner att trycket minskat från den pakistanska armén.

Enligt Radio Azattyk (den kazakiska grenen av Radio Liberty) föreslog Ahmadinejad ett NATO-likt samarbete mellan de persiska länderna så snart den alliansens styrkor har lämnat Centralasien. Han betonade att problemen i Afghanistan skall lösas inom regionen och att den NATO-ledda alliansen varken har genuint intresse eller förmåga att hantera situationen.

Iran förkastar talibanernas tolkning av islam och ser dem som ett hot, en känsla som förstärktes efter det att talibanerna tog iranska diplomater som gisslan 1998 under intagandet av Mazar-i-Sharif och tio diplomater och en journalist dödades. Alltså stödde man i tysthet USA:s störtande av regimen. Att öppet stödja den USA-ledda alliansen är däremot omöjligt i dagsläget, men indirekt gör man det genom att stötta Karzais regering diplomatiskt och ekonomiskt. För Afghanistan kommer det iranska stödet att vara avgörande den dag militärinsatsen avslutas.

Ahmadinejad öppnade för ett par dagar sedan igen upp för samtal med Barack Obama i samband med sittningen i FN:s generalförsamling i New York i september. Om det ligger allvar bakom planerna skulle Karzai möjligen kunna vara en länk till USA-administrationen – Ahmadinejad är fullt medveten om hur viktig utvecklingen i Afghanistan är för Obama.

De tre presidenterna hade också annat än militära frågor att tala om. Man kom överens om ökat ekonomiskt, handels- och transportsamarbete, men om det slöts några konkreta avtal är oklart. Ett av Irans motiv med mötet med de utländska statscheferna är säkert att visa hemmapubliken att landet inte är så internationellt isolerat. Kanske är det viktigare än att få till ett verkligt allpersiskt samarbete, där avtalen oftast varit bilaterala och av mer pragmatisk än ideologisk art. Iran har bland annat stora ekonomiska intressen i tadzjikisk vattenkraft, men under järnvägskonflikten nyligen, då Uzbekistan stoppade byggnadsmaterial från att nå Tadzjikistan uttalade sig Iran tydligt till Tadzjikistans försvar, vilket kan ses som att man inte heller drar sig för politiska ingripanden.

Vid gårdagens toppmöte bekräftade de tre statscheferna också rätten till fredlig användning av kärnenergi i regionen, en fråga där Iran kan anse sig behöva lite internationellt medhåll. I den frågan har Tadzjikistans Rahmon tidigare gett Iran sitt officiella stöd.

Något som antagligen ändå står i vägen för ett allt för långt drivet samarbete är att Iran, en islamisk republik grundad på shiitisk islam som statsbärande ideologi, inte kan använda just detta sitt potentiellt starkaste kort i relationerna med Afghanistan och Tadzjikistan. Det är visserligen mycket som tyder på att antalet aktivt troende ökar i Tadzjikistan, dels genom Rahmons nya försiktiga uppmuntran av islam som nationellt kitt, men säkert också till stor del ofrivilligt genom att religionen blir en tillflyktsort i det ekonomiskt och socialt pressade landet. Det är dock inget Teheran kan utnyttja. Dels är den allt överväldigande delen av befolkningen sunniter och dels är en av grundpelarna i Rahmons inställning till islam att den skall hållas under strikt kontroll, både vad gäller utövning och utlärning.

Men givet att man rättar sig efter de hänsyn Afghanistan och i viss mån Tadzjikistan måste ta till USA och andra internationella aktörer och så länge de religiösa meningsskiljaktigheterna inte tillåts lägga hinder i vägen, finns det nog en potential för ett både bredare och djupare regionalt persiskt samarbete.

Karta över Afghanistan

Det drar ihop sig till konferens i Kabul. Den 20 juli 2010 skall Afghanistans regering med president Hamid Karzai i spetsen tillsammans med FN stå värd för en internationell konferens om den framtida strategin för Afghanistan, se DN. Bland gästerna märks FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och USA:s utrikesminister Hillary Clinton samt ett 70-tal andra utrikesministrar. Kabulkonferensen är en vidareutveckling av den strategi för ett ökat afghanskt deltagande i och ledning av utvecklingsarbetet som beslöts på Londonkonferensen i januari 2010. Det är inte förvånande att talibanerna vill göra sig påminda och försöka störa konferensen. Söndagen den 18 juli genomförde en cykelburen självmordsbombare en attack i närheten av flygplatsen i Kabul som krävde minst tre dödsoffer, se DN, SvD och VG.

Ett konfidentiellt dokument från FN:s representant i Afghanistan Staffan de Mistura som den engelska tidningen The Independent fått tag på ger närmare uppgifter om några av de punkter som står på dagordningen. Det kanske viktigaste är att tillkännage 2014 som det år då utländska trupper skall dras tillbaka och Afghanska nationella säkerhetsstyrkor själva skall ta ansvar för att upprätthålla ordningen i landets samtliga provinser, se DN och SvD. Detta stämmer ganska väl med de uppgifter om att brittiska trupper skall vara ute ur Afghanistan till 2015 som statsminister David Cameron talat om. Det internationella samfundet skall dock fortsätta att ge olika former av stöd till säkerhetsarbetet i Afghanistan.

The Independent och den danska tidningen Politiken skriver också att en viktig komponent i att vinna kriget mot talibanerna och olika motståndsgrupper är att genom ekonomiska incitament köpa över motståndare på lokal nivå från talibanerna till regeringen i Kabul. För detta ändamål har det avsatts 800 miljoner dollar (6 miljarder kronor) som afghanerna nu skall få disponera. Det är efter beslut och analys på lokal nivå om vilka grupper som kan köpas över som pengarna skall betalas ut. Nato har tidigare hävdat att uppemot 80 % av alla talibansoldater kämpar för pengarnas skull. Detta torde vara en kraftig överskattning och en massövergång som den som skedde i Irak är enligt flera experter osannolik. Målsättningen är att vinna över 36 000 motståndsmän och nå 4 000 samhällen i 22 av 34 provinser. Det tycks alltså enligt FN-dokumentet som om det internationella samfundet kommer att ge president Karzai sitt fulla stöd för en uppgörelse med talibaner och upprorsmän på lokal nivå. Detta är inte ett okontroversiellt beslut i Afghanistan och många som tillhör etniska minoriteter som tadzjiker, hazarer och uzbeker är mycket tveksamma och i vissa fall kritiska till strategin att köpa talibanernas lojalitet. Kvinnogrupper har också påpekat riskerna för de landvinningar som gjorts för kvinnliga rättigheter i Afghanistan om talibanerna tillåts få ett större inflytande.

Politiken har även försökt uppskatta kostnaderna för kriget i Afghanistan bara genom att lägga ihop militärutgifterna för USA, Storbritannien, Tyskland och Danmark sedan 2001 då kriget i Afghanistan inleddes. Utgifterna för bara dessa fyra länder har hittills uppgått till 2 500 miljarder kronor, se SvD och VG. Under motsvarande period har världens sammanlagda utvecklingshjälp till Afghanistan uppgått till 280 miljarder kronor. Detta är en gigantisk summa utvecklingshjälp vid en internationell jämförelse men siffran förbleknar naturligtvis fullständigt när den ställs i relation till kostnaderna för de militära operationerna. Med tanke på de begränsade framsteg som nio års krig fört med sig är det verkligen hög tid att börja fråga sig om såväl militärstrategin som utvecklingshjälpen varit utformade på rätt sätt. Kabulkonferensen känns inte som en omprövning utan mer som ett försök att upprepa Irakstrategin även i Afghanistan. Det är ett vågspel och mycket kan gå fel och alltför mycket förhoppningar och makt koncentreras fortfarande till president Hamid Karzai. Det känns som det internationella samfundet vill dra sig ur så snabbt som möjligt och inte vill starta en process av analys och omprövning.

Afghanska soldater övar sökning efter vägbomber.

Västliga media rapporterar ofta mycket utförligt om de militära förluster som drabbar de utländska trupperna i Afghanistan, se tex DN den 14 juli, och hittills under 2010 har över 350 dödats varav mer än 100 bara under juni. Den största gruppen dödade och sårade finns dock bland civilbefolkningen. Den afghanska ickestatliga organisationen Afghan Rights Monitor (ARM) har tagit som sin uppgift att kartlägga och verifiera civila offer i konflikten. ARM publicerar en ny rapport varje halvår och rapporten för januari till och med juni 2010 har nu kommit. Under första halvåret dog 1 074 civila i Afghanistan. Drygt 60 % av dessa föll offer för talibanernas våld. För Natos del innebar den nya restriktiva hållningen gentemot flygunderstöd att antalet civila offer i flygbombningar minskade med hälften jämfört med samma period förra året. ARM:s siffror är alltid en lägsta nivå av civila offer andra uppgifter talar om över 1 700 civila offer, se VG.

Talibanerna och andra grupper som strider mot Nato och regeringsarmén är väl medvetna om att deras vanligaste vapen hemmagjorda bomber och självmordsattacker innebär en speciellt stor risk för civilbefolkningen. Den nya tekniken att göra osofistikerade men mycket kraftfulla bomber som är svåra att upptäcka har överförts från bland annat Pakistan. Kunskapen om bombtillverkning har nu spritts till en stor grupp personer bland talibanerna. Bomberna placeras ut vid vägkanten, på marknadsplatser, på fälten eller i bostadsområden för att orsaka största möjliga skada. Det totala antalet bombattacker är naturligtvis omöjligt att fastställa men ARM kunde belägga 130 attacker som ledde till 282 dödsoffer och 490 skadade. Till detta kommer den psykologiska effekten och känslan av otrygghet som bland annat leder till minskad handel och minskat resande, rädsla att söka vård samt att föräldrarna inte vågar skicka sina barn till skolan. Självmordsbombningarna innebär en alldeles speciell problematik men ofta rör det sig om fattiga pojkar eller unga män som saknar utbildning och har indoktrinerats i en madrasa (islamisk skola) i Pakistan.

Av de civila dödsoffren var de internationella styrkorna inom Isaf (International Security Assistance Force) ansvariga för 210 varav 94 dog i flygbombningar. Den nya strategin för upprorsbekämpning som introducerades av den förre befälhavaren i Afghanistan Stanley McChrystal har haft effekt på antalet civila dödsoffer. Den afghanska opinionen är dock mycket känslig och varje flygattack eller våldsam husundersökning leder till en negativ rekyl. ARM påpekar också att det för många afghaner är svårt att skilja mellan Isaf-styrkor och de många privata säkerhetsbolag som opererar i Afghanistan med västerländsk och afghansk personal. Dessa säkerhetsbolag verkar i en legal gråzon och beter sig ofta både på ett nonchalant men även brutalt sätt vilket även kan påverka uppfattningen om Isaf i Afghanistan.

Den afghanska nationella armén (ANA) och polisen (ANP) var ansvarig för drygt 100 civila dödsoffer under perioden. Grundproblemet här är att fel personer rekryteras till det dåligt betalda och farliga arbetet. I sin iver att snabbt expandera ANA och ANP har kraven på nya rekryter sänkts och träningstiden kortats. Många poliser är analfabeter och saknar all kännedom om polisarbete. Korruptionen är endemisk och polisen har ett lågt förtroende hos en stor del av befolkningen och anklagas ständigt för utpressning, brott mot mänskliga rättigheter och tortyr. De flesta civila dödsoffren orsakades av oprofessionellt beteende hos soldater och polismän och en urskiljningslös eldgivning i samband med olika säkerhetsoperationer. ARM har igen gjort en viktig insats genom att lyfta fram de civila offren i kriget. Om Isaf skall vinna kampen om förtroendet hos den afghanska befolkningen är en vidareutveckling av den nuvarande strategin för låga civila förluster den enda möjliga vägen.

Den svarta listan infördes i oktober 1999 av FN:s säkerhetsråd efter bomdåden mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar-es-salaam i Östafrika i augusti 1998. Listan utvidgades sedan under 2001 med namn på ledare från talibanernas regim i Afghanistan och medlemmar ur al-Qaida. Listan upptar idag 137 namn på enskilda individer, grupper och organisationer varav ett antal namn enligt den afghanska regeringen har avsagt sig användandet av våld och avbrutit kontakterna med talibanerna och idag respekterar principerna i Afghanistans nuvarande grundlag. Restriktionerna på listan omfattar reseförbud, vapenembargo och ett förbud mot att direkt eller indirekt överföra ekonomiska resurser. Endast ett beslut i FN:s säkerhetsråd kan ändra listans sammansättning.

Karta över Afghanistan

Organisationen Integrity Watch Afghanistan (IWA) har i en nyligen publicerad rapport kartlagt korruptionen för vanliga afghaner i det dagliga livet, se DN och VG. En afghan av sju hade en personlig erfarenhet av korruption under 2009 och de institutioner som upplevdes som mest korrupta var polisen och rättsväsendet. Under senare tid har stort uppslagna reportage i USA beskrivit de resväskor fulla av pengar som förts ut ur landet av den afghanska eliten. EU beslöt den 14 juli att skjuta upp sitt stödprogram på grund av den om fattande korruptionen, se DN och SvD. Det är inte denna korruption på hög nivå som behandlas utan de mutor på 50, 100 eller 150 dollar som många afghaner tvingas betala för att få tillgång till statlig service.

Korruptionen rankas efter säkerhetsläget och arbetslösheten men före narkotikan som det tredje mest akuta problemet i Afghanistan. Det finns flera resultat som inger viss oro för framtiden. Ett av dessa är att korruptionen nu tycks ha blivit allmän även på landsbygden där 75 % av befolkningen bor. Tidigare var korruptionen övervägande en stadsföreteelse. En annan trend som tyder på att korruptionen nu håller på att institutionaliseras är den ökade förekomsten av ”kamissionkar” (ett ord som bildats av engelskans commissioner) ett slags professionella mellanmän som sköter alla kontakter med myndigheterna åt sin uppdragsgivare och är den som betalar mutan.

Den omfattande korruptionen i domstolsväsendet är ett direkt hot mot statsmaktens förtroende och inflytande i lokalsamhället. Det leder till att folk hellre vänder sig till lokala shuror (råd av äldre män), mullor eller lokala ledare för att lösa problem och skipa rätt. Utfärdandet av körkort, id-handlingar och pass är också ofta förknippat med betalande av mutor. Tilldelningen av elektricitet är ett annat område där det förekommer omfattande mutor. Grundproblemet här är att kapaciteten på nätet är för låg och då blir mutor för att kunna få elektricitet en bieffekt. Det är därför ingen slump att uppbyggandet av elsystemet i Kandahar ses som ett viktigt led i att vinna lokalbefolkningens förtroende.

Något som också bör oroa president Hamid Karzai är den nya tendens till att i högre grad lita till etniska band för att få tillgång till en tjänst eller service. Detta är ett relativt nytt fenomen och fanns inte med lika tydligt i undersökningen som gjordes 2006. Det finns dock några ljuspunkter som inger hopp för framtiden. I grunden förväntar sig afghanerna att det är presidenten och statsmakten som skall ta tag i problemet med korruptionen. Om president Karzai istället för att förneka problemet verkligen angrep korruptionen skulle han kunna bli en verkligt populär president. Befolkningen är i grunden mycket kritisk till korruption och många känner dåligt samvete när de betalar mutor. Få tror att talibanerna skulle ha större förmåga att tackla korruptionen, endast 14 % tror detta.

Problemets orsaker beskrivs också mycket klarsynt av de personer som intervjuats som dålig kontroll av tjänstemännen på lokal nivå, låga löner och stora mängder pengar i omlopp. En av IWA:s rekommendationer är just att tydligare klargöra vilken tid olika offentliga tjänster skall ta och att möjliggöra för folk att klaga effektivt till högre instans. Att engagera lokalsamhället i kontrollen av statliga tjänstemän är A och O för att lösa problemet. Detta behöver kombineras med en ökad tillgång på information så att tjänstemännens arbete kan kontrolleras i efterhand.

Den stora förtjänsten med undersökningen är beskrivningen av korruptionsproblemet för normala afghaner. Rapportens stora svaghet är att kopplingen mellan lokal och småskalig korruption till korruption på hög nivå och den omfattande svarta ekonomin driven av främst opium men också en omfattande smuggling vid den pakistanska gränsen inte behandlas. Afghanistan saknar verkligen inte utmaningar men ingen har råd att ignorera korruptionen om statsmaktens auktoritet skall kunna stärkas. Ett första steg måste bli att nå enighet om att korruptionen på alla nivåer verkligen är ett problem.

Karta över Afghanistan, Helmand (Hilmand) och Kandahar är de två provinserna längst i sydöst

Det väntas allmänt att de brittiska trupperna i Afghanistan kommer att lämna över ansvaret för Sangindistriktet i norra Helmand till amerikanska styrkor inom den närmaste tiden, se DN och VG. Uppgiften har nu bekräftats av den brittiske försvarsministern Liam Fox, se DN. En delvis känslosam debatt har blossat upp i Storbritannien om detta är en reträtt och därmed ett svek mot alla de brittiska soldater som dött i området. Av de drygt 300 brittiska militära förlusterna i Afghanistan kommer en knapp tredjedel från Sangindistriktet. Britterna har idag cirka 1000 soldater i området. Sangin är centrum för opiumodlingen i Afghanistan och ett flertal olika grupper strider mot de internationella styrkorna (Isaf) och med varandra om kontrollen i Sangin. Sanginområdet ligger i Helmandflodens dalgång och har sitt centrum runt orten Sangin, ungefär 15 000 invånare, som ligger cirka tio mil nordost om Lashkar Gah.

Snarare än att se det brittiska tillbakadragandet som en reträtt bör det betraktas som en omdisponering av styrkor i området. I slutet av maj ändrades kommandostrukturen för Isaf där södra kommandot delades i två delar ett kommando sydväst för provinsen Helmand och ett kommando sydöst för provinsen Kandahar. Skälet till detta var att med den kraftiga amerikanska truppökningen det gamla kommando syd hade blivit för stort. Idag för en brittisk general befäl över kommando sydväst och en amerikansk general över kommando sydöst.

Truppförflyttningarna i Helmand skall också ses mot bakgrund av att amerikanerna redan nu har cirka 20 000 marinkårssoldater i provinsen mot britternas 8 000 och det blir då naturligt att amerikanerna tar ansvar för ett större område. Omdisponeringarna är också en förberedelse inför tillbakadragandet av de kanadensiska trupperna under 2011. Arbetsfördelningen i Helmand blir i fortsättningen att britterna ansvarar för centrala Helmand och amerikanerna tar de norra och södra delarna av provinsen. En successiv uppbyggnad av amerikanska trupper i Kandahar är nu trolig inför den planerade offensiven under hösten 2010.

Torkade Vallmoplantor från Nawadistriktet i provinsen Helmand i sydöstra Afghanistan

En rapport från FN:s byrå för narkotika- och kriminalitet (UNODC, United Nations Office on Drugs and Crime) om bruket av narkotika i Afghanistan 2009 bjuder på dyster läsning och visar att utbredningen av narkotikamissbruk nu är ett akut problem även i Afghanistan. Det totala antalet missbrukare har stigit kraftigt sedan den förra undersökningen gjordes 2005 och uppgår 2009 till nära 8 % av befolkningen mellan 15 och 64 år. Det är hög tid att lyfta fram detta allvarliga sociala problem i ljuset.Det allvarligaste problemet med missbruk är föga förvånande relaterat till den omfattande odlingen av Opiumvallmon i Afghanistan. Antalet missbrukare av opium har stigit från 150 000 till 230 000 mellan 2005 och 2009 motsvarande siffror för heroin är en ökning från 50 000 till 120 000.

UNODC har kommit fram till siffrorna i rapporten genom att intervjua drygt 2500 missbrukare och drygt 2500 personer i en officiell kapacitet som har kunskap om bruket av narkotika. Det finns flera metodologiska problem med rapporten som speglar förhållandena i Afghanistan. Det finns ett stigma kring narkotikamissbruk som gör att användningen kan förmodas vara underskattad i vissa områden. Det är speciellt svårt att komma i kontakt med kvinnliga missbrukare. Endast 3 % av de intervjuade missbrukarna var kvinnor, vilket gör att siffrorna om kvinnligt missbruk måste tas med extra stor försiktighet.

Det råder dock  ingen tvekan om att bruket av narkotika har ökat i Afghanistan under senare år med välkända sociala konsekvenser i form av arbetslöshet, skuldsättning och kriminalitet. Rapporten innehåller också oroande uppgifter om att föräldrar ger narkotika till sina barn i en ökande omfattning. Det fanns också en tendens att kvinnor i högre grad än män använde opiumbaserade smärtstillande medel än män. Andelen missbrukare som injicerade var 6 % för opium och 15 % för heroin med åtföljande risk för en ökad smittspridning av HIV och andra sjukdomar som överförs vid delandet av smutsiga nålar.

Den vanligaste drogen idag i Afghanistan är hasch. Rapporten bekräftar också den stora odlingen av cannabis i Afghanistan och det beräknas att uppemot 630 000 brukare av hasch finns i Afghanistan. Här finns stora skillnader i användning mellan könen. Drygt 8 % av männen mellan 15 och 64 år men endast 0,2 % av kvinnorna använde hasch regelbundet. Det tycks också som missbrukarna av hasch har en högre utbildning än de som använder opium och heroin och att debuten sker tidigare. Bruket av hasch tycks vara störst i de områden där cannabis traditionellt har odlats.

Konsekvenserna av opiumodlingen i Afghanistan ses nu inte bara på gatorna i Moskva, London och Paris utan även i Afghanistans städer och byar. Avsaknaden av vårdplatser i Afghanistan är skriande och detta försvårar naturligtvis möjligheterna att nå missbrukarna med information och hjälp. Det viktigaste i dagsläget är förmodligen att lyfta upp frågan på den politiska dagordningen så att den börjar diskuteras. UNODC:s rapport är ett första steg.

I USA har under senare tid en debatt blossat upp om korruptionen i Afghanistan efter en artikel i Wall Street Journal som gjorde gällande att betydande belopp som skulle gått till hjälparbetet i Afghanistan har flugits ut ur landet i resväskor från flygplatsen i Kabul och sedan hamnat på olika höga afghanska tjänstemäns konton utomlands. I ett beslut på onsdagen röstade medlemmar i Kongressen att att stoppa utbetalningar av 4 miljarder dollar i u-hjälp till Afghanistan tills vidare. Krav har samtidigt rests på en revision av hur biståndspengarna har använts. Humanitärt bistånd påverkas inte av beslutet men en lång rad satsningar på infrastruktur kan bli försenade, bland annat uppbyggandet av elsystemet i Kandahar. I ett separat lagförslag kommer Kongressen ta ställning till den militära budgeten för den amerikanska insatsen i USA. President Obama har begärt 33 miljarder dollar för att bland annat finansiera truppökningen med 30 000 man i Afghanistan.

Ytterligare ett exempel på problemen med den omfattande korruptionen kom torsdagen den 1 juli när norska Röda Korset meddelade att en del av det bistånd som getts för att bygga upp ambulansverksamheten i Afghanistan har försnillats. De två högsta cheferna skall ha förskingrat 720 000 kronor och tros nu ha lämnat landet. Trots påpekanden från norska myndigheter har inga åtgärder vidtagits av afghanska parter, se DN, VG och SvD. Det är denna ovilja att ta itu med korruptionsproblemen som många utländska biståndsgivare upplever som ytterst frustrerande. Afghanistans president Hamid Karzai har till och med i vissa sammanhang förnekat att Afghanistan skulle ha ett korruptionsproblem. Korruptionen i den afghanska armén och polisen blir en av David Petraeus stora utmaningar vid sidan av den rent militära insatsen i USA. Västerländska biståndsgivare måste tillsammans med Afghanistans regering börja tackla korruptionsproblematiken annars kommer viljan att hjälpa Afghanistan undermineras.

Karta över Afghanistan

På morgonen den 30 juni attackerades Isaf-basen utanför Jalalabad, drygt tolv mil från Kabul, i Afghanistan av talibanstyrkor i området. Basen attackerades med en bilbomb vid ingången samt granater som sköts mot flygfältet. Enligt talibanernas talesman Zabiullah Mujahid deltog sex personer i attacken. Ingen av dessa lyckades ta sig in på basens område. Enligt andra uppgifter har åtta talibaner dödats samt två serviceanställda på flygbasen. Liknande attacker har utförts mot baserna i Bagram utanför Kabul och i Kandahar, se DN, SvD och VG. Attacken kommer dagen efter utfrågningen av den nye befälhavaren för styrkorna i Afghanistan David Patraeus i Senatens försvarsutskott (Armed Services Committee).

David Petraeus varnade i utfrågningen för att striderna kommer att bli intensivare under den kommande tiden och att talibanerna fortfarande hade en betydande styrka i många områden i Afghanistan. Ett tema vid utfrågningen gällde kvalitén på soldaterna i den afghanska armén och i vilken utsträckning dessa soldater kunde användas vid den förestående offensiven i Kandaharprovinsen. David Petraeus svarade att han naturligtvis önskade använda afghanska soldater och att hela idén med strategin om upprorsbekämpning (counter insurgency stratgey (COIN)) är att afghanerna skälva skall ta ansvar för säkerheten.

Det är då intressant att afghanska källor som BBC talat med uppger att precis det motsatta tycks vara på gång i Jalalabad. Där är det nu Isaf-styrkorna som leder arbetet med att göra området säkert och inte den afghanska militären. Träningen av den afghanska armén är en av nyckelfrågorna för David Petraeus som berättade att betydande resurser nu satsas på detta. Bland annat har antalet instruktörer nu utökats kraftigt så att det nu finns en instruktör för 30 afghanska soldater.

Ett annat spörsmål vid utfrågningen i Senaten var datumet för inledandet av ett tillbakadragande som satts till juli 2011. Här förelåg olika tolkningar från demokrater och republikaner. Demokraterna menade att datumet var tänkt som ett sätt att få afghanerna att skärpa sig. Republikanerna menade att det var oklokt att sätta ett datum. David Petraeus förklarade att datumet tillkommit hösten 2009 och att det grundades på den prognos man då hade gjort om läget i landet. Det är med all säkerhet ett första steg i att tona ned betydelsen av tillbakadragandet i juli 2011. David Petraeus framstår som en betydligt bättre diplomat än Stanley McChrystal och kommer säkert inte begå samma misstag. General Petraeus tar över befälet i Afghanistan när Isaf har lidit sina största förluster under en månad sedan 2001. Över 100 soldater dog under juni 2010. Krigströttheten breder ut sig i USA liksom frustrationen över Hamid Karzais administration och den utbredda korruptionen. USA måste nu verkligen sätta press på Pakistan att ta itu med talibanernas baser i landet. Alternativet, det vill säga en långtgående överenskommelse mellan regeringen i Kabul och afghanska oppositionsgrupper i Pakistan, ter sig oklokt.