Seminarieserie om Centralasien i Stockholm

03 april 2013
18:00till20:30
18:00till20:30
18:00till20:30
18:00till20:30
Stockholms FN-förening arrangerar en serie om tre seminarier i Stockholm på tema Centralasien:
.
.
Onsdag 3 april kl 18.00 – 20.30
Historia och politik
Torgny Hinnemo, journalist
.
Måndag 22 april kl 18.00 – 20.30
Miljö och naturtillgångar
Gunilla Björklund, naturgeograf och konsult i internationella vattenfrågor
Postsovjetisk utveckling – politik och ekonomi
Henrik Hallgren, ordförande för Forum Eurasien
.
Tisdag 7 maj kl 18.00 – 20.30
Samhällsliv och kultur
.
.

Konferens i Uppsala: ”Kyrgyzstan beyond ‘Island of Democracy’ and ‘Failing State’”

17 december 2012 09:00till18 december 2012 17:00
17 december 2012 09:00till18 december 2012 17:00
17 december 2012 09:00till18 december 2012 17:00

Program och mer information här.


Kyrgyzstan beyond ”Island of Democracy” and ”Failing State”: Factoring Social and Political Changes in a Post-Soviet Society Are Just Negotiators Needed?

Uppsala Forum Conference with Dr. Johan Engvall

Time: Monday, December 17, 09.00-16.00 and Tuesday, December 18, 09.00-17.00
Venue: Uppsala Centre for Russian and Eurasian Studies (UCRS), Gamla Torget 3, 3rd floor (library) and Sal 2, Department of Peace and Conflict Research, Gamla torget 3

 

Seminarium 30 november: Osäkert grannskap. Afghanistan i centralasiatisk kontext

Välkommen till ett seminarium av Forum Eurasien som sätter Afghanistan i sitt centralasiatiska sammanhang.

 

Program

Introduktion

Henrik Hallgren Ordförande, Forum Eurasien

Afghanistan som en del av Centralasien. Historiska band, framtida möjligheter och problem.

 

Utblick från Afghanistan mot norra Centralasien

Börje Almqvist Vice ordförande, Svenska Afghanistankommittén (SAK)

Förhållandet mellan Afghanistans etniska grupper sedan den sovjetiska ockupationen. Presentation av möjliga framtidsscenarier och deras respektive konsekvenser efter det utländska trupptillbakadragandet 2014.

 

Utblick från norra Centralasien mot Afghanistan

Michael Fredholm, Forskare, Stockholm International Program for Central Asian Studies (SIPCAS)

Centralasiatiska extremistiska organisationer och andra nätverk med kopplingar till Afghanistan. Vilka blir följderna för grannländerna av ett trupptillbakadragande?

 

Paneldiskussion

 

Tid: Fredag 30 november kl 09.00

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Anmälan till event@forumeurasien.org. Seminariet är kostnadsfritt.

Mer information: http://www.forumeurasien.org/sv_seminarier2012.htm

Den riktige Borat är måttligt road

Den kazakiska tidningen Ekspress-K meddelar att Kazakstan var nära att få en riktig journalist med namnet Borat. Tidningen har träffat Borat Zjandauljetov, vars liv tog en kraftig vändning efter den kända komedifilmen som bär hans namn.

Få torde ha missat den brittiske komikern Sacha Baron Cohens karaktär Borat Sagdijev, som tog världen med storm 2006 i filmen ”Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan”, där han låtsas vara en kazakisk journalist på reportageresa i USA. Namnet Borat är i själva verket mycket ovanligt i Kazakstan. Borat Zjandauljetov, som har sitt ursprung i den halvautonoma republiken Karakalpakstan i Uzbekistan på gränsen till Kazakstan – där namnet tycks vara något vanligare – studerade till journalist när filmen kom. Från början tyckte han bara att det var ett kul sammanträffande, men så småningom blev situationen ohållbar. De andra studenterna gjorde narr av honom, och till slut hoppade han av universitetet. Hans flickvän fick också nog och lämnade honom.

-Ibland drömmer jag att jag är förföljd av den brittiske komikern. Han springer efter mig längs stranden iförd dambaddräkt, och jag vaknar kallsvettig. Och ibland stryper jag honom i sömnen, säger Zjandauljetov till Ekspress K.

Idag har han bytt yrkesbana, och efter examen från en teknisk utbildning arbetar han nu i oljeindustrin. Han har träffat en ny tjej och har inga funderingar på att byta namn.

Seminarium om Centralasien 26 oktober: Beyond the Arab Spring

Beyond the Arab Spring: Popular protest in authoritarian states

Ett seminarium av Forum Eurasien sätter Arabiska våren i en större kontext.

Folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern har iakttagits med oro av de auktoritära regimerna i Centralasien. Parlamentsvalet i Ryssland gav också upphov till oväntat omfattade protestaktioner. Vilka likheter och skillnader finns mellan dessa regioner, som båda under lång tid präglats av politisk ofrihet eller stagnerad demokratiutveckling? I Kirgizistan har vi sett två folkresningar som lett till maktskiften sedan självständigheten från Sovjetunionen.

Hur stabila är ländernas regeringar? Hur stort är utrymmet för folklig protest? Finns det någon opposition som skulle kunna utgöra ett trovärdigt alternativ?

 

Agenda

Introduction. Today’s authoritarian states of Central Asia
Henrik Hallgren,  Chairman, Forum Eurasien

The Arab Spring: Causes and consequences
Marianne Laanatza,  Senior adviser on Middle Eastern affairs, MENA

Beyond the Arab Spring: Protest Dynamics in Central Asia
Dr. Andrea Schmitz,  Senior Associate, German Institute for International and Security Affairs (Stiftung Wissenschaft und Politik), Berlin
Dr. Alexander Wolters, Consultant and researcher, European University Viadrina, Frankfurt/Oder

Panel discussion

När
: Fredag 26 oktober 2012 kl 09.00-11.30
Var: Studentpalatset, Norrtullsgatan 2 (T Odenplan), Stockholm

Mer information:

http://www.forumeurasien.org/sv_seminarier2012.htm;

https://www.facebook.com/events/144341159046127/?ref=ts&fref=ts

Anmälan: event@forumeurasien.org

Stormakternas huggsexa gynnar inte Centralasien

Inför Hillary Clintons förestående besök i Tadzjikistan och Uzbekistan i oktober – ganska precis ett år efter hennes senaste besök i regionen – kan vi räkna med viss ökad mediebevakning och en debatt liknande den vi såg förra året. Mediebevakningen kan grovt delas in i två huvudkategorier där den ena går ut på att beskriva områdets maktrelationer som en del i ett spel mellan stormakterna USA, Ryssland och Kina.  Jan Blomgrens reportage i tisdagens SvD är ett exempel på detta.

Den andra kategorin beskriver USA:s och/eller EU:s relation till Centralasiens regimer i termer av balansgång mellan mänskliga rättigheter och realpolitik. Se till exempel RFE/RL och Washington Post i samband med förra årets besök av Clinton i regionen

Frågan är om de centralasiatiska länderna och deras befolkningar är hjälpta av något av detta. Ganska sällan ställs frågan vad de centralasiatiska folken egentligen behöver och vill. Stormakternas närvaro kan förvisso ha en del positiva effekter. Säkerhetssamarbetena kan bidra till att avvärja akuta säkerhetshot och stävja narkotikahandeln från Afghanistan, även om resultaten på dessa områden hittills inte är särskilt imponerande. Kinas storskaliga investeringar i infrastruktur kan ha positiva effekter för ekonomin på lite längre sikt. På MR-området är det svårare. Internationell uppmärksamhet från politiker och media kan hjälpa till att rädda livet på fängslade människorättsaktivister, och i vissa fall till och med leda till frigivanden. Det är gott så, men det förändrar knappast MR-situationen i stort. Sådana förändringar kan bara komma inifrån genom folkligt engagemang. Även säkerheten på längre sikt är beroende av ett stärkt civilsamhälle.

Så vad kan då det så kallade ”internationella samfundet” göra som verkligen gynnar de centralasiatiska länderna? Vad finns det för behov? Något regionen och dess folk lider av idag är splittringen mellan länderna och deras regeringar. Mycket skulle kunna vinnas på ett ökat regionalt samarbete med ökad rörlighet över gränserna som främjar den småskaliga handeln och de mellanmänskliga kontakterna. Det vore därför värdefullt om stormakterna kunde bidra till att skapa fruktbara samarbeten på regeringsnivå inom regionen som minskar spänningen mellan länderna. Stormakternas nuvarande agerande som koloniala konkurrenter, som genom lockelser och hot försöker vinna de lokala ledarna till sina läger, riskerar dock snarare att öka den regionala splittringen.

Inför Clintons besök kan man därför ställa frågan om hennes samtal med de två bittra fienderna Enomali Rachmon och Islom Karimov kan minska spänningen dem emellan. Men troligen kommer samtalen att handla mest om vad de båda regimerna ska få ut i form av säkerhetsgarantier och överbliven militärmateriel genom att samarbeta med USA under uttåget ur Afghanistan. Media får inte glömma att påminna Clinton om övergreppen mot mänskliga rättigheter – som vi nyligen fick en påminnelse om genom ett brev som smugglats ut från det ökända Zjaslyk-fängelset, och publicerats av en fransk människorättsorganisation – men det räcker inte med det. Regionens länder och folk behöver erkännas som självständiga aktörer, och inte fortsätta att behandlas som brickor i stormakternas spel.

 

SCO håller toppmötet 2012 i Beijing

SCO (Shanghai Cooperation Organization) håller 2012 sitt årliga toppmöte i Beijing. På dagordningen står förutom de sedvanliga hyllningstalen om ökat samarbete och fördjupad ekonomisk integration en rad knivigare frågor som Natos uttåg ur Afghanistan och den hotande ekonomiska nedgången i Europa och USA. De viktigaste samtalen kommer med säkerhet att föras på bilateral nivå och utanför rampljuset. SCO har utvecklats till ett viktigt samtalsforum för medlemsländerna både multilateralt och bilateralt där de västliga demokratierna varken har tillträde eller inflytande och det är säkert så både Kina och Ryssland vill ha det. Den kinesiska ledningen solar sig i glansen av internationell uppmärksamhet och gläds åt att ha skapat en följsam organisation där USA inte finns med. Strävan är att SCO utvecklas till en del i den kinesiska visionen för Xinjiang och Afghanistan.

Upprinnelsen till SCO finns i det avtal om militär avspänning som undertecknades 1996 i Shanghai av ledarna för Kazakstan, Kina, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan, som då kallades Shanghai Fem gruppen. År 2001 återvände gruppen till Shanghai för att grunda SCO och nu bjöds även Uzbekistan in att delta. Från toppmötet i Sankt Petersburg 2002 har ambitionerna om samarbete successivt utökats till att omfatta ekonomi men även kultur. Under de senaste tio åren har Indien, Iran, Mongoliet och Pakistan fått status som observatör och Vitryssland och Sri Lanka har status som dialogpartner. 2012 knackar Turkiet på dörren för att få delta i samarbetet.

Förutom presidenterna för medlemsländerna kommer även presidenterna från Afghanistan, Iran och Pakistan till SCO-mötet i Beijing. Såväl Pakistan som Iran kommer att bli nyckelländer när väst drar sig ur Afghanistan 2014 och de har traditionellt positionerat sig på olika sidor i striderna i Afghanistan. Det är viktigt för SCO att ha dessa länder som observatörer men knappast inte som medlemmar med den risk för polarisering och religiös dogmatism som då skulle riskera att föras in i organisationen. Eliterna i Centralasien och Ryssland kännetecknas fortfarande av den sovjetiska misstänksamheten mot religion. Med så många nyckelpersoner på plats kan man anta att Ryssland, Kina och Iran sannolikt diskuterar det iranska kärnkraftsprogrammet och att Kina och Iran dryftar säkerställandet av fortsatta oljeleveranser.

Organisationens ursprungliga syfte att arbeta för säkerhet och stabilitet mellan medlemmarna och att demarkera gränserna har i stort sett uppnåtts; för Kinas del genom en rad bilaterala gränsavtal. Kinas önskan om att länderna i Centralasien inte skulle tjäna som brohuvuden för uigurisk eller kinesisk opposition har också infriats. SCO har i stora stycken anammat den kinesiska doktrinen om kampen mot de tre onda: mot separatism, terrorism och extremism. Denna ideologi utvecklades ursprungligen för att användas mot oppositionella tibetaner och uigurer i Kina och utanför. Under senare år har den ekonomiska aspekten trätt i förgrunden och organisationen arbetar med att underlätta handel och öka transportkapaciteten mellan medlemsländerna. Bakom många av dessa initiativ ligger naturligtvis ett kinesiskt egenintresse att säkra landbaserade råvaruleveranser och transportleder som inte går genom det känsliga Malackasundet. Från 2002 har SCO även haft kulturellt samarbete med konstfestivaler och folkdansuppvisningar.

Xinjiang en nyckelregion i Kinas Centralasienstrategi

Kina har sedan en tid tillbaka betraktat det autonoma området Xinjiang som ett brohuvud för förbättrade kommunikationer och utökad handel mot Centralasien och Sydasien och här passar den kinesiska strategin och SCO:s samarbetsdokument som hand i handske; kanske inte så märkligt eftersom SCO-kansliet ligger i Beijing. Viceguvernören för Xinjiang, Shi Dagang  (史大刚), illustrerade Xinjiangs centrala läge för Kina och SCO på en presskonferens den 5 juni 2012 med att konstatera att Xinjiang har en 5 743 kilometer lång gräns med åtta länder varav Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan redan är medlemmar i SCO och de återstående fyra: Mongoliet, Afghanistan, Pakistan och Indien är associerade med SCO på olika sätt.

Kina har under de senaste 15 åren genomfört en kraftig utbyggnad av infrastrukturen vad avser såväl järnvägar som vägnät i Xinjiang och transporterna sker nu snabbt och effektivt fram till gränspassagerna i exempelvis Khorgos (Kazakstan) och Irkhestam (Tadzjikistan). Problemen idag finns framför allt i länder som Kirgizistan och Tadzjikistan som inte har egna resurser att underhålla befintlig infrastruktur och än mindre att bygga ny. Kina har dels allmänt genom att ta upp och diskutera frågan i olika SCO-fora och dels konkret genom krediter och gåvor försökt påverka och påskynda utbyggnaden av infrastruktur i Centralasien. Kina skickar ofta hela brigader med såväl ingenjörer som arbetare som utför allt arbete utan att använda sig av lokalt anställd arbetskraft.

Shi Dagang berättade om ambitionerna att öka Xinjiangs handel med Indien. Av historiska och geografiska skäl saknas det en gränsövergång mellan Xinjiang och Indien. Indien betraktar det kinesiskkontrollerade området Aksai Chin som sitt. Handeln mellan Xinjiang och Indien sker idag via tredje land, oftast genom att handelsmän från Indien och Xinjiang träffas i Rawalpindi i Pakistan för att göra upp affärer. Guvernören för Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var i november 2011 i Indien i spetsen för en stor handelsdelegation för att försöka öka handeln. En annan kinesisk ambition är att göra staden Kashgar i sydvästra Xinjiang till ett centrum för handeln mellan länder i Centralasien och Sydasien.

Situationen i Xinjiang är politiskt stabil efter oroligheterna i Ürümqi i juli 2009 men spänningen mellan de muslimska och turkisktalande uigurerna och hankineserna finns kvar under ytan och har blossat upp några gånger i form av lokala våldsdåd bland annat i Kashgar och Hotan under 2011. Motsättningarna har flera orsaker men de viktigaste är att uigurerna upplever restriktionerna mot Islam och uiguriskans minskade roll som en attack mot den uiguriska kulturen. Den stora inflyttningen av hankineser sedan 1949 och den därmed ökande andelen kineser i Xinjiang liksom uigurernas ekonomiska marginalisering under den senare delen av reformperioden, sedan början på 90-talet, har inte heller bidragit till den officiellt så omhuldade vänskapen mellan folken.

Afghanistan, SCO och Kina

I takt med att Natos och USA:s uttåg ur Afghanistan 2014 rycker närmare blir det nödvändigt för SCO att fundera kring organisationens framtida roll i Afghanistan. Ett tydligt bevis för detta är att den afghanske presidenten, Hamid Karzai, har inbjudits att delta i mötet. Även den pakistanske presidenten är på plats. Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan har landgränser till Afghanistan och kommer att påverkas vid uttåget. Blir det ett inbördeskrig i Afghanistan så finns det naturligtvis stora risker att konflikten spiller över till hela regionen och inte minst till Tadzjikistan, men även en ökad regionalisering av Afghanistan med större inflytande för lokala krigsherrar kan bli problematisk. Redan idag påverkas Tadzjikistan och Kirgizistan på ett fundamentalt sett av den narkotikasmuggling som sker genom länderna. Narkotikahandeln är idag en stor och viktig del av de nationella ekonomierna och korruptionen är endemisk. Narkotikabeslagen minskar år från år i Centralasien samtidigt som mängden narkotika genom Centralasien ökar vilket kan utläsas av att antalet missbrukare i Ryssland och Europa med största sannolikhet ökar.

Kina har en cirka nio mil lång gräns till Afghanistan. Det afghanska ”fingret”, Wakhankorridoren, kom till under 1800-talet för att undvika att de dåvarande Ryska och Brittiska imperierna skulle gränsa till varandra. Idag saknas helt infrastruktur för direkt handel mellan Afghanistan och Kina. Handeln måste gå via tredje land, dvs via Tadzjikistan eller Pakistan. I samband med Hamid Karzais besök planerar Kina och Afghanistan att underteckna nya avtal om samarbete. Kina har aktivt strävat efter att utveckla sina ekonomiska relationer med Afghanistan främst inom gruvnäringen och den kinesiska investeringen på 4,4 miljarder USD i koppargruvan i Aynak är den hittills största utländska investeringen i Afghanistan. Kinesiska militära insatser eller ens träning av den afghanska polisen är inte sannolika. Ökad handel och ekonomisk utveckling kommer under överskådlig tid vara den kinesiska ambitionen i området och ovilligheten att ta på sig ett regionalt säkerhetsansvar är mycket stor.

Seminarium 11 maj: Kvinnor i konflikt och återuppbyggnad

Forum Eurasien bjuder in till det första i en serie om tre seminarier på tema

Säkerhetsfrågor i Centralasien och Kaukasus:

 

Kvinna i Osj, Kirgizistan, 2010 (Foto: H Hallgren)

Kvinnor i Konflikt och Återuppbyggnad

11 maj 09.00-11.00

ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm (länk till karta)

Medverkande:

- Bonnie Bernström, Ordförande, Liberala Kvinnor

- Eva Zillén, Senior Rådgivare, Kvinna till Kvinna

- Henrik Hallgren, Ordförande, Forum Eurasien

Kvinnor drabbas ofta hårt i väpnad konflikt. I Centralasien såg vi senast under de blodiga sammanstötningarna i Kirgizistan 2010 resultat av genderbaserat våld. I våra kontakter med civilsamhället i Centralasien och Kaukasus – i synnerhet när det gäller organisationer med en aktiv fredsskapande verksamhet – har vi observerat att kvinnor ofta har ledande roller. Samtidigt har kvinnors positioner i samhället försvagats i flera av länderna sedan självständigheten för 20 år sedan.

Vad betyder det för den allmänna samhällsutvecklingen att kvinnor tar ledningen i lokala och regionala fredsinitiativ? Kan kvinnors engagemang i dessa frågor också leda till framflyttade positioner i samhället i stort? Och omvänt: leder bakslagen för kvinnors rättigheter till samhällelig stagnation och ökad konfliktbenägenhet?

Att frågan är aktuell och att utvecklingen mot ett större kvinnligt deltagande i fredsprocesser samtidigt går mycket långsamt uppmärksammades bl a av SvD igår i samband med Kvinna till Kvinnas pågående arbete med att sätta fokus på kvinnors roll i väpnad konflikt, freds- och återuppbyggande.

Mer information och inbjudan här samt på Facebook. Kaffe och smörgås serveras före seminariet.

Anmälan sker via e-post. Välkommen!

Protester i västra Kazakstan – åtskilliga döda

Enligt senaste uppgifter skall 14 människor ha dödats och dussintals skadats i sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och avskedade oljearbetare i industristaden Zjanaozen i västra Kazakstan (DN, SvD). Myndigheterna har infört undantagstillstånd fram till 5 januari och försöker blockera nyhetsflödet, så tillsvidare kommer det att klarna endast gradvis exakt vad som hänt. Hur som helst har fokus flyttats från nationens storslagna 20-årsfirande i huvudstaden Astana.

Strejkerna har pågått i flera månader (se tidigare inlägg) och kan sägas ha börjat redan för ett par år sedan. Anledningen var missnöje med anställningsvillkoren, förstärkt vid jämförelse med tillresta utländska arbetare. Problemet gick in en ny fas efter de delvis statskontrollerade oljebolagens hårda beslut att avskeda hundratals arbetare i samband med vårens protester.

Men Zjanaozen är en stad som redan tidigare drabbats av kravaller. Redan 1989, då staden gick under sitt ryska namn Novyj Uzen, protesterade tusentals mot dåliga och orättvisa levnadsvillkor, vilka förvärrades av ett inflöde av arbetare från Kaukasus och andra delar av Sovjetunionen. Protesterna fördömdes då av de styrande som nationalistisk uppvigling (läs ett intressant reportage på ryska om de händelserna här). Idag framför myndigheter och i statliga media liknande argument och kallar de protesterande huliganer som förstör feststämningen vid självständighetsfirandet för vanligt folk.

Den bilden delas säkert av en betydande andel av befolkningen i Kazakstan, åtminstone gjorde den det tills omfattningen av helgens våld blir känd. Kontrollen över nyhetsrapporteringen i statliga medier är stark och många känner antagligen knappt till problemen, men många i de större städerna längre österut värdesätter också det ökande välstånd som har kommit med de senaste årens oljedrivna expansion. Provinsen Mangystau, där Zjanaozen ligger, står för en hel del av oljeutvinningen, men är ändå en av landets fattigare regioner. För många av de arbetare som sparkades efter protesterna tidigare i år finns knappast några alternativa inkomstkällor och man ser sig inte ha något att förlora.

Det kan ändå framstå som märkligt att myndigheterna efter månader av strejker inte har lyckats få bukt med problemet. Det har inneburit kännbara intänktsbortfall för statliga oljebolaget KazMunaiGas, som ytterst kontrolleras av president Nazarbajevs svärson Timur Kulibajev, och ser inte bra ut för den image av ekonomisk och social stabilitet som är så viktig för Kazakstans ledare att upprätthålla. Idag skriver t ex en staten närstående nättidning i en ”analys” – samtidigt som man avfärdar protesterna som huliganism – att det är ”uppenbart” att de protesterande fått stöd utifrån i syfte att destabilisera landet. Jag har också träffat på personer i Kazakstan som spekulerar i att det hela underblåses av en kamp bakom kulisserna om ekonomiska intressen, vilket är tänkbart, även om det i det här fallet inte är helt lätt att namnge tänkbara aktörer som skulle vinna på scenariot.

Den gångna helgen sammanföll också med ett annat jubileum. I lördags för 25 år sedan var gatorna i Almaty, dåvarande Alma-Ata, fyllda av människor som protesterade mot utnämningen av en etnisk ryss till republikens partisekreterare och mot marginaliseringen av kazakiska språket. Men zjeltoksan(december)-upproret, som det kom att kallas, brukar också ses som den första folkliga missnöjesyttringen mot sovjetmakten under Gorbatjovs ledarskap, kanske rentav startskottet till unionens sönderfall och nu en källa till stolthet för kazakerna. Dödsoffer krävdes då, 1986, och det är inte helt okomplicerat för dagens ledning att uppmärksamma dessa ”dekabrister” med sina anklagelser mot de styrande. Särskilt som Nazarbajev då var premiärminister i sovjetrepubliken Kazakstan.

Nu verkar det inte som om det ligger några krav på liberalisering av landet eller ökad demokrati bakom protesterna i Zjanaozen, utan ett missnöje grundat i en desperat tillvaro. Men i ett land som Kazakstan där staten tagit på sig en stor roll som garant för medborgarnas välfärd får det betraktas som ett misslyckande att man inte efter så lång tid lyckats neutralisera problemet. Det hårda tillslaget med åtskilliga dödsfall kommer knappast att minska spänningarna och man måste antagligen hitta en ny strategi för att komma tillrätta med problemen. I ett för ledningen värsta scenario riskerar händelserna annars att orsaka reaktioner hos andra än strejkande oljearbetare och i andra delar av landet än det avlägsna och lättisolerade Zjanaozen.

Terrordåden i Kazakstan – enskilda händelser eller ny trend?

Den senaste tidens våldsamma attacker i södra och sydvästra Kazakstan har skapat oro i och kring ett land som länge betraktats som det stabilaste i regionen, och vars myndigheter själva trott sig immuna mot attacker av det här slaget. Den nya strikta religionslag som nyligen utarbetats och antagits i rekordfart av landets parlament anses ha föranletts av liknande våldsdåd, och utgör nu, enligt uttalanden från militanta grupper, en orsak till fortsatta attacker.

Serien av våldsdåd började i maj med en ung man som sprängde sig till döds i Nationella säkerhetskommitténs (KNB) lokalkontor i Aktobe. Det är dock inte klargjort om detta dåd hade religiösa motiv. Kazakiska myndigheter beskrev tidigt den grupp gärningsmannen tillhörde som rent kriminell, och motivet skulle endast ha varit att komma undan ansvar för begångna brott. Det har också spekulerats kring en möjlig koppling till konflikten i västra Kazakstan mellan oljearbetare och statligt kontrollerade oljebolag. (Se tidigare inlägg om oljestrejken av Henrik Hallgren.)

Det dåd som tycks ha tydligast kopplingar till organiserad terrorism skedde i Atyrau (liksom Aktobe ett viktigt centrum för oljeindustrin i landet) i oktober. Det tycks inte ha varit menat som en självmordsbombning. Att en av gärningsmännen dog ska ha berott på felaktig hantering av en sprängladdning. Kazakstans överåklagarämbete kungjorde den 9 november att sprängningarna i Atyrau, vars enda dödsoffer var en av de misstänkta gärningsmännen, utfördes av en liten grupp som inspirerats av radikala islamistiska ideologer i norra Kaukasus, och som etablerat kontakt med den fram till nyligen okända organisationen Jund al-Khilafah, med bas i FATA-territorierna i Pakistan. Gruppens tre överlevande medlemmar har gripits och enligt åklagarämbetet erkänt delaktighet i bombattacken mot myndighetsbyggnader i Atyrau.

Den senaste attacken skedde i Taraz i när en till synes ensam gärningsman rånade en vapenbutik och öppnade eld mot både civila och poliser. totalt dödades 7 personer inklusive gärningsmannen själv. Enligt överåklagaren var mannen inspirerad av jihadistiska ideologier, men det verkar inte finnas någon tydlig koppling till mer organiserade grupper. President Nursultan Nazarbajev har själv, enligt Tegrinews, beskrivit honom som en enskild gärningsman utan några organisatoriska kopplingar och jämfört honom med den norske terroristen Breivik. Jund al-Khilafah har dock påstått sig ligga bakom även denna attack.

Personer som sagt sig representera Jund al-Khilafah (Kalifatets soldater) i Pakistan har tidigare riktat hot mot Kazakstan p. g. a. den nya strikta religionslag som nyligen antagits av landets parlament. Efter dådet i oktober har gruppen även tagit på sig ansvaret. Lagen innebär bland annat restriktioner för religiös klädsel i offentliga byggnader och hårda restriktioner för utländsk mission och har fått internationell kritik för att begränsa religionsfriheten.

Vilka är då dessa Jund al-Khilafah? Ravil Kusajnov, som utger sig för att vara ledare för en av rörelsens bataljoner i Afghanistan, gav nyligen en intervju för den nätbaserade kanalen Minbar Media Project, som översatts av SITE Intelligence Group och citeras av amerikanska The Long War Journal. Kusajnov påstår där att hans bataljon består till 90 % av personer med ursprung i Kazakstan, och att kamp mot den kazakiska regimen är en viktig prioritet för dem.

Den nya lagen kan alltså ses som både ett svar på attackerna och en orsak till dem. Men våldsdåden är inte nödvändigtvis den direkta orsaken till att den nya lagen utformats och drivits igenom med en sådan hast. Den ryska experten på islam, Valeria Porochova, som vid flera tillfällen haft öppna rådgivande samtal med medlemmar av den kazakiska regeringen, har nyligen varnat den kazakiska regeringen för de saudiska missionärer hon själv observerat under en rundresa i södra Kazakstan tidigare i år. ”Utanför moskéerna var folk samlade i grupper, och i varje grupp fanns en saudier”, berättar hon, och råder Kazakstans regering att ”utvisa salafisterna”.*

Det förefaller troligt att denna saudiska mission, snarare än några enskilda våldsincidenter, är vad som framför allt bekymrar den kazakiska regeringen, och som föranlett dessa juridiska åtgärder. Om man ska tro på uttalandena från föregivna representanter för Jund al-Khilafah och andra liknande grupper, och det faktiskt är på väg att ske en omorientering bland militanta grupperingar som idag är verksamma i Afghanistan mot ett större fokus på de centralasiatiska staterna, är det dock svårt att se hur begränsningar i religionsfriheten skulle kunna förebygga ett sådant hot. (Se även mitt tidigare inlägg på detta tema med anledning av en nyutkommen rapport om uzbekiska jihadistgrupper.)  Det finns en ökad oro hos alla de centralasiatiska staterna för det förändrade säkerhetsläge som kan uppstå i regionen i och med USA:s planerade uttåg ur Afghanistan till 2014.

En mer effektiv skyddsbarriär mot den typen av hot skulle nog vara ett starkare civilsamhälle och ett ökat förtroende mellan befolkning och myndigheter. Och då krävs ett betydligt mer långsiktigt förändringsarbete från statens sida.

* Salafism är en riktning inom islam som vill renodla religionen genom att återupprätta de förhållanden man anser var rådande bland de första generationerna av muslimer. Saudiarabien kallar officiellt sin strikta tolkning av islam salafism, även om den oftare av utomstående kallas wahhabism, efter den radikale 1700-talspredikanten Muhammad Ibn Abd al-Wahhab.

Atambajevs utspel om Manas-basen – vad ska man tro?

Almazbek Atambajev, segrare i presidentvalet i Kirgizistan (foto Henrik Ohlsson)

Medan protesterna i söder pågår och kraven höjs för att valresultatet ska ogiltigförklaras (se tidigare inlägg 1, 2) börjar också spekulationerna om hur Atambajevs presidentskap kommer att te sig. En av de frågor som debatteras livligast på den internationella arenan är huruvida den tillträdande presidenten menar allvar med sitt utspel om att USA måste lämna Manas-basen efter att kontraktet går ut 2014.

Ända sedan USA först fick tillträde till basen 2001 har den kirgiziska regeringen då och då signalerat att det snart är dags för amerikanerna att lämna. Idag utgör den en vital del av mobiliseringen till Afghanistan, och merparten av de amerikanska trupperna, liksom en stor del av den materiella utrustningen, passerar den vägen. Senast var den förre presidenten Kurmanbek Bakiev som i februari 2009 hotade med att vräka amerikanerna. Den gången ledde det dock endast till en omförhandling av kontraktet med högre hyra för USA. En del amerikanska analytiker (se till exempel Joshua Foust på Registan.net) tar därför Atambajevs utspel med ro och antar att det slutar på ett liknande sätt även denna gång. Det är mycket möjligt att de har rätt, men situationen är komplicerad och svårbedömd. Atambajev kommer sannolikt att lita starkt till Ryskt stöd under sitt presidentskap.

Till att börja med kan vi gå tillbaka till 2009 när Bakiev deklarerade att USA måste lämna basen. Då föregicks hans utspel av ett löfte från Ryssland om ett lån på 2 miljarder USD. Det antogs allmänt att stängningen av basen var ett motkrav. När han sedan ändrade sig och istället omförhandlade avtalet med USA dröjde det inte länge förrän Ryssland vände sig mot honom. Det uppror som till slut tvingade Bakiev att lämna landet föregicks av en ganska omfattande kampanj mot honom i ryska media. Ryssland var också snabba med att stödja Roza Otunbajevas interimsregering (även om det stödet inte höll hela vägen när det verkligen skulle ha behövts i samband med oroligheterna i Osj och Jalal-Abad förra sommaren).

Bakievs omsvängning ifråga om Manas-basen kan ha varit ett viktigt skäl till att Ryssland vände sig mot honom. Och om så är fallet måste Atambajev vara väl medveten om det. Ryssland har också gjort utspel nyligen om att USA måste upphöra med sin militära närvaro i Centralasien i samband med den planerade avslutningen av krigsinsatsen i Afghanistan 2014. Dessutom har Ryssland under senare tid lagt ner stor energi på att stärka det militära samarbetet med de centralasiatiska länderna inom ramen för CSTO. Årets gemensamma övningar – med fokus på upprorsbekämpning – var bland de mest omfattande hittills.

Å andra sidan diskuterar kremlologerna just nu intensivt frågan huruvida Ryssland verkligen önskar sig ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. (Washingtonskribenten Joshua Kucera för ett intressant resonemang i The Atlantic.) Satsningarna på att stärka CSTO kan ses som ett sätt att möta den nya situation som kan uppkomma i och med USA:s tillbakadragande. Många ser då en ökad hotbild mot Afghanistans nordliga grannskap och oroar sig för de centralasiatiska staternas stabilitet. Ryssland ser ett hot mot sin intressesfär, och i förlängningen även mot de egna gränserna – ett hot liknande det man redan brottas med i Nordkaukasus. Och frågan är om de verkligen är beredda att ta eget ansvar för detta. Många menar att ryssarna är ganska nöjda med att amerikanerna håller de afghanska rebellerna upptagna, så att landet inte blir en bas för mer omfattande attacker mot de centralasiatiska staterna.

Om man då skruvar till det ytterligare ett varv – vilket ofta sker i kremlologiska sammanhang – finns det de som tror att Ryssland räknar kallt med att USA inte kommer att dra sig tillbaka helt under överskådlig tid. Att Moskva utåt agerar som om 2014 vore slutet för den amerikanska insatsen skulle i så fall vara ett led i en taktik för att skrämma de centralasiatiska länderna in i den ryska fållan. Hur det än ligger till är det svårt att tänka sig att Ryssland tillsammans med de centralasiatiska staterna på kort tid skulle kunna bygga upp tillräcklig militär kapacitet för att möta hotet från Afghanistan – särskilt inte så länge Uzbekistan, med grannskapets starkaste armé, fortsätter att fjärma sig från Ryssland och istället tycks vilja bygga ett allt tätare samarbete med USA. Nyligen inleddes förnyade förhandlingar om amerikanskt utnyttjande av uzbekiskt territorium.

För USA blir de centralasiatiska baserna allt viktigare i takt med att relationerna med Pakistan försämras. Det ger också de centralasiatiska staterna en god förhandlingsposition. Kanske handlar det alltså från Kirgizistans sida om en taktik för att klämma mer pengar ur det amerikanska krigsmaskineriet, medan det för Rysslands del handlar om att stärka och konsolidera sin inflytelsesfär, samtidigt som man räknar med fortsatt amerikansk närvaro. För USA:s del handlar det – hur det än blir med Manas-basen – som vanligt om att punga ut med mer pengar.

Efter valet i Kirgizistan – nu kommer protesterna från söder

Som väntat efter alla oegentligheter i samband med presidentvalet (se gårdagens inlägg) drar det ihop sig till protester i södra delen av landet, där de två kirgiznationalistiska kandidaterna Adachan Madumarov och Kamtjybek Tasjiev har sin främsta väljarbas. De har båda krävt att valresultatet ogiltigförklaras, och nu rapporterar den kirgiziska nyhetsbyrån 24.kg om ett protestmöte i Osj.

”Vi kan inte längre stoppa dem. Vi hade kommit överens om att inte demonstrera under två dagar i väntan på att myndigheterna ska tillgodose våra krav: att valresultatet ogiltigförklaras, att Centrala valkommittén (CEC) ombildas med nya medlemmar och att nyval utlyses. Men folket lyssnar inte på oss”, säger Akyl Ajtbajev, chef för Madumarovs regionala kampanjhögkvarter i Osj till 24.kg.

Enligt Ajtbajev är det inte endast deras supportrar som anslutit, utan även medborgare som är upprörda över att inte ha funnit sina namn i vallängderna och därmed inte kunnat rösta.

Redan igår rapporterade RFE/RL om en vägblockad utanför Bazar-Korgon i närheten av Jalal-Abad, iscensatt av Tasjievs anhängare.

Även om Ajbajev hävdar att protesterna är utanför deras kontroll är det troligt att de sydliga kandidaternas strategi blir avgörande för hur långt detta drivs. Så vad är då deras strategi? Vill de verkligen få till stånd ett nyval, som med stor sannolikhet skulle leda till en ny seger för Atambajev även om det genomförs helt korrekt? Madumarov och Tasjiev fick vardera ca 15 % av rösterna, mot Atambajevs 63 %. Det enda sätt de sydliga kirgiznationalisterna skulle kunna konkurrera på allvar med Atambajev vore om de skulle enas bakom en kandidat. Möjligen kan en del av deras låga resultat också tillskrivas det låga valdeltagandet i söder. Men det är inte säkert att ett högre valdeltagande där skulle öka antalet röster på Madumarov/Tasjiev. Den stora uzbekiska minoriteten i söder förväntades åtminstone före valet delta i lägre utsträckning än sina etniskt kirgiziska grannar (se t ex OSSE-ODIHR:s andra interimrapport) och ur den gruppen antas en majoritet stödja Atambajev.

Så den avgörande frågan just nu tycks vara om Madumarov/Tasjiev-lägret verkligen går hela vägen och försöker fälla Atambajev, eller om de kommer att försöka utnyttja och underblåsa trycket söderifrån endast till dess deras förhandlingspositioner är tillräckligt starka för att de ska kunna tillskansa sig attraktiva poster i regering och administration.

 

Atambajev klar segrare, men utbrett valfusk gör framtiden osäker för Kirgizistans demokrati

Folksamling utanför vallokalen i Kirgizistans nationella universitet i Bisjkek, (foto Henrik Ohlsson)

 

Valdagen gick lugnt till i Bisjkek, med undantag av fyrverkerier och andra glädjeyttringar framåt natten när det stod klart att Almazbek Atambajev, som den övervägande majoriteten i norra delen av landet stöder, skulle ta hem segern redan i första valomgången. Med 99,96 % av rösterna räknade fick Atambajev drygt 63 %, vilket innebär att det inte blir någon andra valomgång. (Se även GP, SvD.) Många hade befarat att en andra valomgång skulle ställa Atambajev mot någon av de två andra huvudkandidaterna, Kamtjybek Tasjiev eller Adachan Madumarov (som fick ca 15 % vardera), båda från södern med en starkt kirgiznationalistisk profil och kopplingar till den störtade Bakiev-regeringen. Ett sådant scenario hade kunnat öka polariseringen mellan de båda landsändarna. De ganska omfattande oegentligheter som rapporterats kan dock utnyttjas för att ifrågasätta valresultatet och leda till en liknande utveckling. Tasjiev och Madumarov hotade redan före valet att organisera en ny folkresning om det uppdagas valfusk till Atambajevs fördel och anser nu att valresultatet bör ogiltigförklaras. Det relativt låga valdeltagandet i söder kan utgöra ytterligare ett skäl att ifrågasätta Atambajevs legitimitet. RFE/RL rapporterar redan om protester i Osj och Jalal-Abad.

OSSE-ODIHR:s presskonferens på måndagen om valövervakningen var

välbesökt. (Se deras preliminära rapport på denna länk.)   Inledningsanförandet hölls av Walburga Habsburg Douglas, svensk riksdagsledamot (m) och medlem av OSSE:s parlamentariska församling, som befann sig i Bisjkek i rollen som samordnare för korttidsobservatörerna. Hon sammanfattade sitt budskap i följande försiktiga formuleringar:

Walburga Habsburg Douglas på OSSE-ODIHR:s presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

”Despite flaws with the voters lists and tabulation processes, we are cautiously optimistic about the future of democracy in Kyrgyzstan. Significant work is still needed at all levels for this country to live up to its commitments to hold democratic elections,”

Corien Jonker, huvudsamordnare för ODIHR:s valövervakningsmissionen, höll det sista anförandet. Hon konstaterade att: ”On election day our observers assessed the process overall positively…”. Men valet hade inte levt upp till de höga förväntningar som den parlamentariska reformen byggt upp, och var på det sättet något av en besvikelse, konstaterade hon. Hon räknade

Corien Jonker på OSSE-ODIHR:S presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

upp de olika problem som rapporterats av observatörerna. Det mest utbredda problemet tycks ha varit felaktigheter i vallistorna, som gjort att vissa  inte hittat sina namn i vallistorna och tvingats vända hem utan att ha fått lägga sin röst. Det rapporteras också om att personer transporterats mellan vallokaler för att rösta flera gånger, liksom om ”ballot box stuffing” och enstaka fall av familje- och gruppröstning. Jonker ville dock betona de positiva sidorna, framför allt att det fanns ett stort antal kandidater som tilläts att fritt driva sina kampanjer, samt att medieklimatet varit fritt och öppet.

Flera journalister försökte pressa fram ett tydligare uttalande, och bad paneldeltagarna att säga rakt ut om valet hade varit fritt och rättvist. Men naturligtvis kunde ingen ge ett tydligare svar än vad som redan sagts i anförandena. En reporter från The Economist påpekade att kritiken den här gången tycktes allvarligare än efter valet 2005, där Kurmanbek Bakiev segrade. ”Och kan man då inte säga att Kirgizistan är på tillbakagång snarare än på väg framåt i demokratiskt avseende?” Jonker ville inte göra några sådana jämförelser.

En medlem av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), Toktobolot Jumaliev,

Toktobolot Jumaliev, vicedirektör för informationsavdelningen av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), (foto Henrik Ohlsson)

försökte lägga sig i samtalet, men stoppades snabbt av moderatorn Neil Simon, som påpekade att detta var ett forum för journalister och att det finns andra kanaler där CEC kan framföra sina synpunkter. När jag talade med honom efter presskonferensen sa han att han bara velat ifrågasätta den kritik som riktats mot CEC för deras brist på transparens. ”Vi har bjudit in media till alla våra möten, vi är öppna”, sa han.

Det är troligt att Atambajev under sitt presidentskap kommer att söka stöd från Ryssland i första hand. Han har redan hållit flera möten med Vladimir Putin, som med all sannolikhet återgår till den ryska presidentposten efter valet nästa år. Atambajev har även uttryckt intresse för inträde i den tullunion som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (se tidigare inlägg). Putin kan även ha lovat Kirgizistan betydande nödlån enligt uppgifter till AKI-press. Atambejev har även uttalat att USA kommer att tvingas lämna Manas-basen utanför Bisjkek, som idag utgöt en viktig transportled till den militära insatsen i Afghanistan, när hyresavtalet går ut 2014. Möjligen är detta uttalande mest till för att öka hans popularitet både hos den egna befolkningen och i den ryska administrationen.

Nu följer en avgörande tid för Kirgizistan. Det är olyckligt att valet var så dåligt genomfört på många håll. Utan att ge sig in i några spekulationer om vem som ligger bakom manipulationerna kan man åtminstone konstatera att det knappast ligger i Atambajevs intresse, även om det inneburit fler röster för honom. Han var tippad som klar vinnare och har knappast något att tjäna på så utbredda och uppenbara manipulationer. Om splittringen mellan nord och syd inte kan överbryggas inom kort blir det svårt för Atambajev att åstadkomma stabilitet och en positiv ekonomisk utveckling. En ny folkresning, orkestrerad av kirgiznationalisterna i söder skulle kunna leda till statskollaps, med mycket svåra konsekvenser för hela regionen.

Ekonomiskt samarbete tema för turkspråkigt toppmöte

I slutet av veckan hölls i Kazakstans tidigare huvudstad Almaty det första toppmötet i Turkspråkiga Staters Samarbetsråd (Cooperation Council of Turkic Speaking States, CCTS, eller helt enkelt Turkiska Rådet). Ordförande var Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och Kirgizistans och Azerbajdzjans presidenter närvarade, medan Turkiet representerades av vice premiärminister Bekir Bozdağ efter att premiärminister Erdoğan ställt in resan på grund av veckans blodiga PKK-attacker i sydöstra Turkiet (DN, SvD, Zaman).

Att det är just Nazarbajev som står värd förvånar knappast. Han har under de senaste åren febrilt arbetat för att göra Kazakstan till en aktör i olika sammanhang och vill naturligtvis ha en ledande roll även i detta samarbete. CCTS bildades efter ett toppmöte i azerbajdzjanska Nachitjevan 2009, då fyra av de turkspråkiga ländernas presidenter beslöt att öka samarbetet. De övriga två turkspråkiga länderna Uzbekistan och Turkmenistan har hittills inte velat ansluta sig (men att de är välkomna framgår av CCTS:s webbplats, där samtliga sex länder figurerar).

Det är inte första gången ett försök görs att skapa ett panturkiskt samarbete. I början av 1990-talet var entusiasmen i Turkiet stor över att de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan plötsligt blivit självständiga stater och det fanns de som drömde om en union från Istanbul till Almaty (eller Ürümqi). Men det visade sig ganska snart att gemenskapen hade gränser (turkiska företrädare nödgades använda sig av tolk under resor i regionen) och framför allt att de nya staterna, i full färd med sina respektive nationsbyggnadsprocesser, hade begränsat intresse av något som kunde uppfattas som en ersättare för den union de just lämnat. Dessutom hade de visumfrihet och nära band till varandra och till Ryssland, men inte till Turkiet.

Sedermera kom en mer pragmatisk syn att prägla samarbetet och det leddes till stor del av turkiska företag som etablerat sig på bred front i Centralasien. Det rör sig ofta om företag i byggsektorn, men också en mängd varukedjor och småföretag. För exempelvis Kazakstans del utgör Turkiet vad man skulle kunna kalla en andra rangens export- och importpartner, efter aktörer som Ryssland, Kina och EU-länderna.

Ekonomiskt samarbete betonas också under detta toppmöte med bland annat ambitioner om frihandelsavtal och fritt varuflöde. Ett ekonomiskt (bilateralt) memorandum undertecknades också mellan Kazakstan och Turkiet. Däremot är det tveksamt hur mycket som konkret kommer ut av det hela. Det pågår flera liknande, och potentiellt konkurrerande, initiativ som strävar efter att binda samman ekonomierna. Under de senaste månaderna har Kazakstan, Ryssland och Vitryssland börjat implementera en tullunion med gemensamma tariffer och fri inre marknad, ett initiativ som Putin uppmuntrar och vill utvidga till övriga forna sovjetländer, men där endast Kirgizistan hittills bekräftat intentionen att gå med. Samtidigt pågår Rysslands långdragna WTO-förhandlingar (som, liksom många gånger tidigare, sägs vara i slutskedet), vilka Kazakstan också är beroende av för sitt eget inträde.

Samarbetet som skall förena medlemsstaterna i CCTS sägs baseras på acceptans av grundläggande principer i FN-stadgan och därutöver den ”särskilda solidaritet som grundas på förbundet i de turkspråkiga folkens gemensamma historia, kultur, identitet och språk”. Men, som Zaman skriver i en kommentar, i praktiken lär förståelsen mellan folken vara fortsatt begränsad så länge Turkiet och de övriga medlemmarna sinsemellan har kvar sina visumkrav, bland annat med följden att en stor del av de många gästarbetare från Centralasien som arbetar i Turkiet gör det illegalt och utan socialt skyddsnät.

 

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

Medan USA  förbereder sitt uttåg ur Afghanistan till 2014 ser Ryssland nya möjligheter att återta sin roll som nav i den euroasiatiska ekonomin och säkerhetspolitiken. Den 3/10 publicerade Izvestijas nätupplaga ett långt inlägg om utsikterna till ökad euroasiatisk integration av Vladimir Putin, från nästa månad officiell presidentkandidat för det maktbärande partiet Enade Ryssland, och med all sannolikhet Rysslands näste president.

Putin vill utöka Rysslands ekonomiska inflytelsesfär i flera steg. Tullunionen som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (röd markering) utvecklas till en en frihandelszon. I nästa led bjuds även fler OSS-länder in till samarbetet, i första hand Kirgizistan och Tadzjikistan (grön markering) som redan ingår i EurAsEc.

Putin tar sin utgångspunkt i den nyligen ingångna tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, vars första steg trädde i kraft 1:a juli i år. Från 1:a januari nästa år ska samarbetet fördjupas och ta formen av en fullödig frihandelszon med harmonisering av lagstiftning för att undanröja handelshinder. I förlängningen planeras även en passunion i stil med Schengen-samarbetet.  Enligt Putin har det euroasiatiska samarbetet mycket att lära av erfarenheterna från EU. Men medan det tagit 40 år för EU att uppnå nuvarande integrationsnivå tänker han sig att det på det postsovjetiska området finns förutsättningar för en snabbare och effektivare integration. Han understryker att detta samarbete inte endast gäller de tre länder som nu ingår i tullunionen, utan välkomnar framför allt OSS-medlemmar att ansluta sig. Intressant nog nämner han särskilt Kirgizistan och Tadzjikistan – två länder från vilka migrantarbetare i stor skala strömmar till både Ryssland och Kazakstan, och vars ekonomier i stor utsträckning är beroende de pengar migrantarbetarna skickar hem. Han kommer också in på ökat samarbete på arbetsmarknadsområdet i syfte att bringa ordning i regelverket kring migrantarbete. Dessa båda länder, båda med mycket svaga ekonomier, är även föremål för ett allt starkare ekonomiskt inflytande från Kina – något som kanske oroar Putin och får honom att vilja återföra dem till Rysslands inflytelsesfär.

Putin beskriver sin vision som en utveckling av EurAsEc – den ekonomiska samarbetszon som ingicks 2001 mellan just de ovannämnda fem länderna, och där Armenien, Moldavien och Ukraina finns med som observatörer. (Även Uzbekistan ingick som medlem under några år, men suspenderade 2008 sitt medlemsskap.) Målet är att bli ett av naven i världsekonomin, och en länk mellan EU och den dynamiska Asia-Pacific-regionen.

På det säkerhetspolitiska området har också en del framsteg skett från ryskt perpektiv. CSTO (Collective Security Treaty Organisation) höll nyligen gemensamma övningar i Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Övningarna var bland de mest omfattande i organisationens historia och fokus var, liksom för tidigare övningar, upprätthållande av stabilitet i händelse av interna oroligheter eller ”överspill” från konflikten i Afghanistan. I år fanns också den arabiska våren i åtanke. Det är tydligt att åtminstone Ryssland oroar sig för ett liknande scenario i de Centralasiatiska länderna, även om dessa länders ledare försäkrar att något sådant vore otänkbart.

Vid de senaste allvarliga oroligheterna i Centralasien – de etniskt färgade sammandrabbningarna i södra Kirgizistan förra sommaren – förhöll sig CSTO passivt, trots vädjanden från landets interimsregering. I år har CSTO officiellt uttalat att de legala hindren för ett ingripande i Kirgizistan i händelse av ett nytt våldsutbrott nu är undanröjda. Ryssland planerar också en militärbas i närheten av Osj, vilket kan tyda på en ny hållning i framtiden. Även USA planerar en militärbas i södra Kirgizistan, i Batken-området, som officiellt inte ska hysa amerikanska trupper utan endast vara till för att träna kirgiziska styrkor i terroristbekämpning.

Ett uttalande nyligen av Aleksej Borodavkin, representant för ryska utrikesdepartementet, tyder på att Ryssland inte längre vill dela ansvaret för säkerheten i Centralasien med USA. ”…när de antiterroristiska operationerna i Afghanistan avslutas, när de amerikanska styrkorna lämnar landet och överlåter ansvaret för säkerheten, då insisterar vi på att den amerikanska militära närvaron måste upphöra inte bara i Afghanistan utan även i de centralasiatiska länderna.” sa Borodavkin vid ett framträdande i Statsduman i fredags. USA:s befintliga och planerade baser i Kirgizistan fanns förstås i åtanke, men uttalandet kan också ses mot bakrund av USA:s förnyade förhandlingar med Uzbekistan om ett ökat nyttjande av uzbekiskt territorium för transporter till Afghanistan. Uzbekistan har under de senaste två åren återigen börjat luta sig mer mot USA, och har till exempel ställt sig utanför CSTO:s övningar.

Naturligtvis är Putins visioner också ett försök att hålla emot och konsolidera Rysslands position gentemot Kinas expansion. Som professor Jan Hallenberg från Försvarshögskolan påpekar för DN:s nätupplaga har Ryssland inte alls samma växande ekonomiska makt som Kina och andra ekonomier på framväxt, och inte heller har man tillnärmelsevis den militära styrka som en gång Sovjetunionen. Det man har – och som Putin nu vill utnyttja maximalt – är den gemensamma infrastruktur och de kulturella och språkliga band som byggdes upp under sovjettiden. Ryssland har även skapat ekonomiska och militära samarbeten med Kina inom ramen SCO (Shanghai Cooperation Organisation), som omfattar ungefär samma länder som CSTO och EurAsEc med den skillnaden att även Kina ingår. Dessa samarbeten kan till stor del ses som ett försök att skapa en motvikt till USA och NATO. Men som ofta påpekats föreligger det i grunden en konkurrenssituation också mellan SCO:s två stormakter. Kanske kommer denna konflikt att skärpas och tydliggöras under Putins kommande presidenttid.