Protester i västra Kazakstan – åtskilliga döda

Enligt senaste uppgifter skall 14 människor ha dödats och dussintals skadats i sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och avskedade oljearbetare i industristaden Zjanaozen i västra Kazakstan (DN, SvD). Myndigheterna har infört undantagstillstånd fram till 5 januari och försöker blockera nyhetsflödet, så tillsvidare kommer det att klarna endast gradvis exakt vad som hänt. Hur som helst har fokus flyttats från nationens storslagna 20-årsfirande i huvudstaden Astana.

Strejkerna har pågått i flera månader (se tidigare inlägg) och kan sägas ha börjat redan för ett par år sedan. Anledningen var missnöje med anställningsvillkoren, förstärkt vid jämförelse med tillresta utländska arbetare. Problemet gick in en ny fas efter de delvis statskontrollerade oljebolagens hårda beslut att avskeda hundratals arbetare i samband med vårens protester.

Men Zjanaozen är en stad som redan tidigare drabbats av kravaller. Redan 1989, då staden gick under sitt ryska namn Novyj Uzen, protesterade tusentals mot dåliga och orättvisa levnadsvillkor, vilka förvärrades av ett inflöde av arbetare från Kaukasus och andra delar av Sovjetunionen. Protesterna fördömdes då av de styrande som nationalistisk uppvigling (läs ett intressant reportage på ryska om de händelserna här). Idag framför myndigheter och i statliga media liknande argument och kallar de protesterande huliganer som förstör feststämningen vid självständighetsfirandet för vanligt folk.

Den bilden delas säkert av en betydande andel av befolkningen i Kazakstan, åtminstone gjorde den det tills omfattningen av helgens våld blir känd. Kontrollen över nyhetsrapporteringen i statliga medier är stark och många känner antagligen knappt till problemen, men många i de större städerna längre österut värdesätter också det ökande välstånd som har kommit med de senaste årens oljedrivna expansion. Provinsen Mangystau, där Zjanaozen ligger, står för en hel del av oljeutvinningen, men är ändå en av landets fattigare regioner. För många av de arbetare som sparkades efter protesterna tidigare i år finns knappast några alternativa inkomstkällor och man ser sig inte ha något att förlora.

Det kan ändå framstå som märkligt att myndigheterna efter månader av strejker inte har lyckats få bukt med problemet. Det har inneburit kännbara intänktsbortfall för statliga oljebolaget KazMunaiGas, som ytterst kontrolleras av president Nazarbajevs svärson Timur Kulibajev, och ser inte bra ut för den image av ekonomisk och social stabilitet som är så viktig för Kazakstans ledare att upprätthålla. Idag skriver t ex en staten närstående nättidning i en ”analys” – samtidigt som man avfärdar protesterna som huliganism – att det är ”uppenbart” att de protesterande fått stöd utifrån i syfte att destabilisera landet. Jag har också träffat på personer i Kazakstan som spekulerar i att det hela underblåses av en kamp bakom kulisserna om ekonomiska intressen, vilket är tänkbart, även om det i det här fallet inte är helt lätt att namnge tänkbara aktörer som skulle vinna på scenariot.

Den gångna helgen sammanföll också med ett annat jubileum. I lördags för 25 år sedan var gatorna i Almaty, dåvarande Alma-Ata, fyllda av människor som protesterade mot utnämningen av en etnisk ryss till republikens partisekreterare och mot marginaliseringen av kazakiska språket. Men zjeltoksan(december)-upproret, som det kom att kallas, brukar också ses som den första folkliga missnöjesyttringen mot sovjetmakten under Gorbatjovs ledarskap, kanske rentav startskottet till unionens sönderfall och nu en källa till stolthet för kazakerna. Dödsoffer krävdes då, 1986, och det är inte helt okomplicerat för dagens ledning att uppmärksamma dessa ”dekabrister” med sina anklagelser mot de styrande. Särskilt som Nazarbajev då var premiärminister i sovjetrepubliken Kazakstan.

Nu verkar det inte som om det ligger några krav på liberalisering av landet eller ökad demokrati bakom protesterna i Zjanaozen, utan ett missnöje grundat i en desperat tillvaro. Men i ett land som Kazakstan där staten tagit på sig en stor roll som garant för medborgarnas välfärd får det betraktas som ett misslyckande att man inte efter så lång tid lyckats neutralisera problemet. Det hårda tillslaget med åtskilliga dödsfall kommer knappast att minska spänningarna och man måste antagligen hitta en ny strategi för att komma tillrätta med problemen. I ett för ledningen värsta scenario riskerar händelserna annars att orsaka reaktioner hos andra än strejkande oljearbetare och i andra delar av landet än det avlägsna och lättisolerade Zjanaozen.

No Comments

Henrik Hallgren, december 19th 2011 | Tags: , , , , ,
Posted in Kazakstan

Terrordåden i Kazakstan – enskilda händelser eller ny trend?

Den senaste tidens våldsamma attacker i södra och sydvästra Kazakstan har skapat oro i och kring ett land som länge betraktats som det stabilaste i regionen, och vars myndigheter själva trott sig immuna mot attacker av det här slaget. Den nya strikta religionslag som nyligen utarbetats och antagits i rekordfart av landets parlament anses ha föranletts av liknande våldsdåd, och utgör nu, enligt uttalanden från militanta grupper, en orsak till fortsatta attacker.

Serien av våldsdåd började i maj med en ung man som sprängde sig till döds i Nationella säkerhetskommitténs (KNB) lokalkontor i Aktobe. Det är dock inte klargjort om detta dåd hade religiösa motiv. Kazakiska myndigheter beskrev tidigt den grupp gärningsmannen tillhörde som rent kriminell, och motivet skulle endast ha varit att komma undan ansvar för begångna brott. Det har också spekulerats kring en möjlig koppling till konflikten i västra Kazakstan mellan oljearbetare och statligt kontrollerade oljebolag. (Se tidigare inlägg om oljestrejken av Henrik Hallgren.)

Det dåd som tycks ha tydligast kopplingar till organiserad terrorism skedde i Atyrau (liksom Aktobe ett viktigt centrum för oljeindustrin i landet) i oktober. Det tycks inte ha varit menat som en självmordsbombning. Att en av gärningsmännen dog ska ha berott på felaktig hantering av en sprängladdning. Kazakstans överåklagarämbete kungjorde den 9 november att sprängningarna i Atyrau, vars enda dödsoffer var en av de misstänkta gärningsmännen, utfördes av en liten grupp som inspirerats av radikala islamistiska ideologer i norra Kaukasus, och som etablerat kontakt med den fram till nyligen okända organisationen Jund al-Khilafah, med bas i FATA-territorierna i Pakistan. Gruppens tre överlevande medlemmar har gripits och enligt åklagarämbetet erkänt delaktighet i bombattacken mot myndighetsbyggnader i Atyrau.

Den senaste attacken skedde i Taraz i när en till synes ensam gärningsman rånade en vapenbutik och öppnade eld mot både civila och poliser. totalt dödades 7 personer inklusive gärningsmannen själv. Enligt överåklagaren var mannen inspirerad av jihadistiska ideologier, men det verkar inte finnas någon tydlig koppling till mer organiserade grupper. President Nursultan Nazarbajev har själv, enligt Tegrinews, beskrivit honom som en enskild gärningsman utan några organisatoriska kopplingar och jämfört honom med den norske terroristen Breivik. Jund al-Khilafah har dock påstått sig ligga bakom även denna attack.

Personer som sagt sig representera Jund al-Khilafah (Kalifatets soldater) i Pakistan har tidigare riktat hot mot Kazakstan p. g. a. den nya strikta religionslag som nyligen antagits av landets parlament. Efter dådet i oktober har gruppen även tagit på sig ansvaret. Lagen innebär bland annat restriktioner för religiös klädsel i offentliga byggnader och hårda restriktioner för utländsk mission och har fått internationell kritik för att begränsa religionsfriheten.

Vilka är då dessa Jund al-Khilafah? Ravil Kusajnov, som utger sig för att vara ledare för en av rörelsens bataljoner i Afghanistan, gav nyligen en intervju för den nätbaserade kanalen Minbar Media Project, som översatts av SITE Intelligence Group och citeras av amerikanska The Long War Journal. Kusajnov påstår där att hans bataljon består till 90 % av personer med ursprung i Kazakstan, och att kamp mot den kazakiska regimen är en viktig prioritet för dem.

Den nya lagen kan alltså ses som både ett svar på attackerna och en orsak till dem. Men våldsdåden är inte nödvändigtvis den direkta orsaken till att den nya lagen utformats och drivits igenom med en sådan hast. Den ryska experten på islam, Valeria Porochova, som vid flera tillfällen haft öppna rådgivande samtal med medlemmar av den kazakiska regeringen, har nyligen varnat den kazakiska regeringen för de saudiska missionärer hon själv observerat under en rundresa i södra Kazakstan tidigare i år. ”Utanför moskéerna var folk samlade i grupper, och i varje grupp fanns en saudier”, berättar hon, och råder Kazakstans regering att ”utvisa salafisterna”.*

Det förefaller troligt att denna saudiska mission, snarare än några enskilda våldsincidenter, är vad som framför allt bekymrar den kazakiska regeringen, och som föranlett dessa juridiska åtgärder. Om man ska tro på uttalandena från föregivna representanter för Jund al-Khilafah och andra liknande grupper, och det faktiskt är på väg att ske en omorientering bland militanta grupperingar som idag är verksamma i Afghanistan mot ett större fokus på de centralasiatiska staterna, är det dock svårt att se hur begränsningar i religionsfriheten skulle kunna förebygga ett sådant hot. (Se även mitt tidigare inlägg på detta tema med anledning av en nyutkommen rapport om uzbekiska jihadistgrupper.)  Det finns en ökad oro hos alla de centralasiatiska staterna för det förändrade säkerhetsläge som kan uppstå i regionen i och med USA:s planerade uttåg ur Afghanistan till 2014.

En mer effektiv skyddsbarriär mot den typen av hot skulle nog vara ett starkare civilsamhälle och ett ökat förtroende mellan befolkning och myndigheter. Och då krävs ett betydligt mer långsiktigt förändringsarbete från statens sida.

* Salafism är en riktning inom islam som vill renodla religionen genom att återupprätta de förhållanden man anser var rådande bland de första generationerna av muslimer. Saudiarabien kallar officiellt sin strikta tolkning av islam salafism, även om den oftare av utomstående kallas wahhabism, efter den radikale 1700-talspredikanten Muhammad Ibn Abd al-Wahhab.

No Comments

Henrik Ohlsson, november 26th 2011 | Tags: , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Kazakstan

Atambajevs utspel om Manas-basen – vad ska man tro?

Almazbek Atambajev, segrare i presidentvalet i Kirgizistan (foto Henrik Ohlsson)

Medan protesterna i söder pågår och kraven höjs för att valresultatet ska ogiltigförklaras (se tidigare inlägg 1, 2) börjar också spekulationerna om hur Atambajevs presidentskap kommer att te sig. En av de frågor som debatteras livligast på den internationella arenan är huruvida den tillträdande presidenten menar allvar med sitt utspel om att USA måste lämna Manas-basen efter att kontraktet går ut 2014.

Ända sedan USA först fick tillträde till basen 2001 har den kirgiziska regeringen då och då signalerat att det snart är dags för amerikanerna att lämna. Idag utgör den en vital del av mobiliseringen till Afghanistan, och merparten av de amerikanska trupperna, liksom en stor del av den materiella utrustningen, passerar den vägen. Senast var den förre presidenten Kurmanbek Bakiev som i februari 2009 hotade med att vräka amerikanerna. Den gången ledde det dock endast till en omförhandling av kontraktet med högre hyra för USA. En del amerikanska analytiker (se till exempel Joshua Foust på Registan.net) tar därför Atambajevs utspel med ro och antar att det slutar på ett liknande sätt även denna gång. Det är mycket möjligt att de har rätt, men situationen är komplicerad och svårbedömd. Atambajev kommer sannolikt att lita starkt till Ryskt stöd under sitt presidentskap.

Till att börja med kan vi gå tillbaka till 2009 när Bakiev deklarerade att USA måste lämna basen. Då föregicks hans utspel av ett löfte från Ryssland om ett lån på 2 miljarder USD. Det antogs allmänt att stängningen av basen var ett motkrav. När han sedan ändrade sig och istället omförhandlade avtalet med USA dröjde det inte länge förrän Ryssland vände sig mot honom. Det uppror som till slut tvingade Bakiev att lämna landet föregicks av en ganska omfattande kampanj mot honom i ryska media. Ryssland var också snabba med att stödja Roza Otunbajevas interimsregering (även om det stödet inte höll hela vägen när det verkligen skulle ha behövts i samband med oroligheterna i Osj och Jalal-Abad förra sommaren).

Bakievs omsvängning ifråga om Manas-basen kan ha varit ett viktigt skäl till att Ryssland vände sig mot honom. Och om så är fallet måste Atambajev vara väl medveten om det. Ryssland har också gjort utspel nyligen om att USA måste upphöra med sin militära närvaro i Centralasien i samband med den planerade avslutningen av krigsinsatsen i Afghanistan 2014. Dessutom har Ryssland under senare tid lagt ner stor energi på att stärka det militära samarbetet med de centralasiatiska länderna inom ramen för CSTO. Årets gemensamma övningar – med fokus på upprorsbekämpning – var bland de mest omfattande hittills.

Å andra sidan diskuterar kremlologerna just nu intensivt frågan huruvida Ryssland verkligen önskar sig ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. (Washingtonskribenten Joshua Kucera för ett intressant resonemang i The Atlantic.) Satsningarna på att stärka CSTO kan ses som ett sätt att möta den nya situation som kan uppkomma i och med USA:s tillbakadragande. Många ser då en ökad hotbild mot Afghanistans nordliga grannskap och oroar sig för de centralasiatiska staternas stabilitet. Ryssland ser ett hot mot sin intressesfär, och i förlängningen även mot de egna gränserna – ett hot liknande det man redan brottas med i Nordkaukasus. Och frågan är om de verkligen är beredda att ta eget ansvar för detta. Många menar att ryssarna är ganska nöjda med att amerikanerna håller de afghanska rebellerna upptagna, så att landet inte blir en bas för mer omfattande attacker mot de centralasiatiska staterna.

Om man då skruvar till det ytterligare ett varv – vilket ofta sker i kremlologiska sammanhang – finns det de som tror att Ryssland räknar kallt med att USA inte kommer att dra sig tillbaka helt under överskådlig tid. Att Moskva utåt agerar som om 2014 vore slutet för den amerikanska insatsen skulle i så fall vara ett led i en taktik för att skrämma de centralasiatiska länderna in i den ryska fållan. Hur det än ligger till är det svårt att tänka sig att Ryssland tillsammans med de centralasiatiska staterna på kort tid skulle kunna bygga upp tillräcklig militär kapacitet för att möta hotet från Afghanistan – särskilt inte så länge Uzbekistan, med grannskapets starkaste armé, fortsätter att fjärma sig från Ryssland och istället tycks vilja bygga ett allt tätare samarbete med USA. Nyligen inleddes förnyade förhandlingar om amerikanskt utnyttjande av uzbekiskt territorium.

För USA blir de centralasiatiska baserna allt viktigare i takt med att relationerna med Pakistan försämras. Det ger också de centralasiatiska staterna en god förhandlingsposition. Kanske handlar det alltså från Kirgizistans sida om en taktik för att klämma mer pengar ur det amerikanska krigsmaskineriet, medan det för Rysslands del handlar om att stärka och konsolidera sin inflytelsesfär, samtidigt som man räknar med fortsatt amerikansk närvaro. För USA:s del handlar det – hur det än blir med Manas-basen – som vanligt om att punga ut med mer pengar.

No Comments

Henrik Ohlsson, november 4th 2011 | Tags: , , , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Kirgizistan, Ryssland

Efter valet i Kirgizistan – nu kommer protesterna från söder

Som väntat efter alla oegentligheter i samband med presidentvalet (se gårdagens inlägg) drar det ihop sig till protester i södra delen av landet, där de två kirgiznationalistiska kandidaterna Adachan Madumarov och Kamtjybek Tasjiev har sin främsta väljarbas. De har båda krävt att valresultatet ogiltigförklaras, och nu rapporterar den kirgiziska nyhetsbyrån 24.kg om ett protestmöte i Osj.

”Vi kan inte längre stoppa dem. Vi hade kommit överens om att inte demonstrera under två dagar i väntan på att myndigheterna ska tillgodose våra krav: att valresultatet ogiltigförklaras, att Centrala valkommittén (CEC) ombildas med nya medlemmar och att nyval utlyses. Men folket lyssnar inte på oss”, säger Akyl Ajtbajev, chef för Madumarovs regionala kampanjhögkvarter i Osj till 24.kg.

Enligt Ajtbajev är det inte endast deras supportrar som anslutit, utan även medborgare som är upprörda över att inte ha funnit sina namn i vallängderna och därmed inte kunnat rösta.

Redan igår rapporterade RFE/RL om en vägblockad utanför Bazar-Korgon i närheten av Jalal-Abad, iscensatt av Tasjievs anhängare.

Även om Ajbajev hävdar att protesterna är utanför deras kontroll är det troligt att de sydliga kandidaternas strategi blir avgörande för hur långt detta drivs. Så vad är då deras strategi? Vill de verkligen få till stånd ett nyval, som med stor sannolikhet skulle leda till en ny seger för Atambajev även om det genomförs helt korrekt? Madumarov och Tasjiev fick vardera ca 15 % av rösterna, mot Atambajevs 63 %. Det enda sätt de sydliga kirgiznationalisterna skulle kunna konkurrera på allvar med Atambajev vore om de skulle enas bakom en kandidat. Möjligen kan en del av deras låga resultat också tillskrivas det låga valdeltagandet i söder. Men det är inte säkert att ett högre valdeltagande där skulle öka antalet röster på Madumarov/Tasjiev. Den stora uzbekiska minoriteten i söder förväntades åtminstone före valet delta i lägre utsträckning än sina etniskt kirgiziska grannar (se t ex OSSE-ODIHR:s andra interimrapport) och ur den gruppen antas en majoritet stödja Atambajev.

Så den avgörande frågan just nu tycks vara om Madumarov/Tasjiev-lägret verkligen går hela vägen och försöker fälla Atambajev, eller om de kommer att försöka utnyttja och underblåsa trycket söderifrån endast till dess deras förhandlingspositioner är tillräckligt starka för att de ska kunna tillskansa sig attraktiva poster i regering och administration.

 

No Comments

Henrik Ohlsson, november 2nd 2011 | Tags: , , , ,
Posted in Centralasien, Kirgizistan

Atambajev klar segrare, men utbrett valfusk gör framtiden osäker för Kirgizistans demokrati

Folksamling utanför vallokalen i Kirgizistans nationella universitet i Bisjkek, (foto Henrik Ohlsson)

 

Valdagen gick lugnt till i Bisjkek, med undantag av fyrverkerier och andra glädjeyttringar framåt natten när det stod klart att Almazbek Atambajev, som den övervägande majoriteten i norra delen av landet stöder, skulle ta hem segern redan i första valomgången. Med 99,96 % av rösterna räknade fick Atambajev drygt 63 %, vilket innebär att det inte blir någon andra valomgång. (Se även GP, SvD.) Många hade befarat att en andra valomgång skulle ställa Atambajev mot någon av de två andra huvudkandidaterna, Kamtjybek Tasjiev eller Adachan Madumarov (som fick ca 15 % vardera), båda från södern med en starkt kirgiznationalistisk profil och kopplingar till den störtade Bakiev-regeringen. Ett sådant scenario hade kunnat öka polariseringen mellan de båda landsändarna. De ganska omfattande oegentligheter som rapporterats kan dock utnyttjas för att ifrågasätta valresultatet och leda till en liknande utveckling. Tasjiev och Madumarov hotade redan före valet att organisera en ny folkresning om det uppdagas valfusk till Atambajevs fördel och anser nu att valresultatet bör ogiltigförklaras. Det relativt låga valdeltagandet i söder kan utgöra ytterligare ett skäl att ifrågasätta Atambajevs legitimitet. RFE/RL rapporterar redan om protester i Osj och Jalal-Abad.

OSSE-ODIHR:s presskonferens på måndagen om valövervakningen var

välbesökt. (Se deras preliminära rapport på denna länk.)   Inledningsanförandet hölls av Walburga Habsburg Douglas, svensk riksdagsledamot (m) och medlem av OSSE:s parlamentariska församling, som befann sig i Bisjkek i rollen som samordnare för korttidsobservatörerna. Hon sammanfattade sitt budskap i följande försiktiga formuleringar:

Walburga Habsburg Douglas på OSSE-ODIHR:s presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

”Despite flaws with the voters lists and tabulation processes, we are cautiously optimistic about the future of democracy in Kyrgyzstan. Significant work is still needed at all levels for this country to live up to its commitments to hold democratic elections,”

Corien Jonker, huvudsamordnare för ODIHR:s valövervakningsmissionen, höll det sista anförandet. Hon konstaterade att: ”On election day our observers assessed the process overall positively…”. Men valet hade inte levt upp till de höga förväntningar som den parlamentariska reformen byggt upp, och var på det sättet något av en besvikelse, konstaterade hon. Hon räknade

Corien Jonker på OSSE-ODIHR:S presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

upp de olika problem som rapporterats av observatörerna. Det mest utbredda problemet tycks ha varit felaktigheter i vallistorna, som gjort att vissa  inte hittat sina namn i vallistorna och tvingats vända hem utan att ha fått lägga sin röst. Det rapporteras också om att personer transporterats mellan vallokaler för att rösta flera gånger, liksom om ”ballot box stuffing” och enstaka fall av familje- och gruppröstning. Jonker ville dock betona de positiva sidorna, framför allt att det fanns ett stort antal kandidater som tilläts att fritt driva sina kampanjer, samt att medieklimatet varit fritt och öppet.

Flera journalister försökte pressa fram ett tydligare uttalande, och bad paneldeltagarna att säga rakt ut om valet hade varit fritt och rättvist. Men naturligtvis kunde ingen ge ett tydligare svar än vad som redan sagts i anförandena. En reporter från The Economist påpekade att kritiken den här gången tycktes allvarligare än efter valet 2005, där Kurmanbek Bakiev segrade. ”Och kan man då inte säga att Kirgizistan är på tillbakagång snarare än på väg framåt i demokratiskt avseende?” Jonker ville inte göra några sådana jämförelser.

En medlem av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), Toktobolot Jumaliev,

Toktobolot Jumaliev, vicedirektör för informationsavdelningen av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), (foto Henrik Ohlsson)

försökte lägga sig i samtalet, men stoppades snabbt av moderatorn Neil Simon, som påpekade att detta var ett forum för journalister och att det finns andra kanaler där CEC kan framföra sina synpunkter. När jag talade med honom efter presskonferensen sa han att han bara velat ifrågasätta den kritik som riktats mot CEC för deras brist på transparens. ”Vi har bjudit in media till alla våra möten, vi är öppna”, sa han.

Det är troligt att Atambajev under sitt presidentskap kommer att söka stöd från Ryssland i första hand. Han har redan hållit flera möten med Vladimir Putin, som med all sannolikhet återgår till den ryska presidentposten efter valet nästa år. Atambajev har även uttryckt intresse för inträde i den tullunion som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (se tidigare inlägg). Putin kan även ha lovat Kirgizistan betydande nödlån enligt uppgifter till AKI-press. Atambejev har även uttalat att USA kommer att tvingas lämna Manas-basen utanför Bisjkek, som idag utgöt en viktig transportled till den militära insatsen i Afghanistan, när hyresavtalet går ut 2014. Möjligen är detta uttalande mest till för att öka hans popularitet både hos den egna befolkningen och i den ryska administrationen.

Nu följer en avgörande tid för Kirgizistan. Det är olyckligt att valet var så dåligt genomfört på många håll. Utan att ge sig in i några spekulationer om vem som ligger bakom manipulationerna kan man åtminstone konstatera att det knappast ligger i Atambajevs intresse, även om det inneburit fler röster för honom. Han var tippad som klar vinnare och har knappast något att tjäna på så utbredda och uppenbara manipulationer. Om splittringen mellan nord och syd inte kan överbryggas inom kort blir det svårt för Atambajev att åstadkomma stabilitet och en positiv ekonomisk utveckling. En ny folkresning, orkestrerad av kirgiznationalisterna i söder skulle kunna leda till statskollaps, med mycket svåra konsekvenser för hela regionen.

2 Comments

Henrik Ohlsson, november 1st 2011 | Tags: , , ,
Posted in Centralasien, Kirgizistan

Ekonomiskt samarbete tema för turkspråkigt toppmöte

I slutet av veckan hölls i Kazakstans tidigare huvudstad Almaty det första toppmötet i Turkspråkiga Staters Samarbetsråd (Cooperation Council of Turkic Speaking States, CCTS, eller helt enkelt Turkiska Rådet). Ordförande var Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och Kirgizistans och Azerbajdzjans presidenter närvarade, medan Turkiet representerades av vice premiärminister Bekir Bozdağ efter att premiärminister Erdoğan ställt in resan på grund av veckans blodiga PKK-attacker i sydöstra Turkiet (DN, SvD, Zaman).

Att det är just Nazarbajev som står värd förvånar knappast. Han har under de senaste åren febrilt arbetat för att göra Kazakstan till en aktör i olika sammanhang och vill naturligtvis ha en ledande roll även i detta samarbete. CCTS bildades efter ett toppmöte i azerbajdzjanska Nachitjevan 2009, då fyra av de turkspråkiga ländernas presidenter beslöt att öka samarbetet. De övriga två turkspråkiga länderna Uzbekistan och Turkmenistan har hittills inte velat ansluta sig (men att de är välkomna framgår av CCTS:s webbplats, där samtliga sex länder figurerar).

Det är inte första gången ett försök görs att skapa ett panturkiskt samarbete. I början av 1990-talet var entusiasmen i Turkiet stor över att de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan plötsligt blivit självständiga stater och det fanns de som drömde om en union från Istanbul till Almaty (eller Ürümqi). Men det visade sig ganska snart att gemenskapen hade gränser (turkiska företrädare nödgades använda sig av tolk under resor i regionen) och framför allt att de nya staterna, i full färd med sina respektive nationsbyggnadsprocesser, hade begränsat intresse av något som kunde uppfattas som en ersättare för den union de just lämnat. Dessutom hade de visumfrihet och nära band till varandra och till Ryssland, men inte till Turkiet.

Sedermera kom en mer pragmatisk syn att prägla samarbetet och det leddes till stor del av turkiska företag som etablerat sig på bred front i Centralasien. Det rör sig ofta om företag i byggsektorn, men också en mängd varukedjor och småföretag. För exempelvis Kazakstans del utgör Turkiet vad man skulle kunna kalla en andra rangens export- och importpartner, efter aktörer som Ryssland, Kina och EU-länderna.

Ekonomiskt samarbete betonas också under detta toppmöte med bland annat ambitioner om frihandelsavtal och fritt varuflöde. Ett ekonomiskt (bilateralt) memorandum undertecknades också mellan Kazakstan och Turkiet. Däremot är det tveksamt hur mycket som konkret kommer ut av det hela. Det pågår flera liknande, och potentiellt konkurrerande, initiativ som strävar efter att binda samman ekonomierna. Under de senaste månaderna har Kazakstan, Ryssland och Vitryssland börjat implementera en tullunion med gemensamma tariffer och fri inre marknad, ett initiativ som Putin uppmuntrar och vill utvidga till övriga forna sovjetländer, men där endast Kirgizistan hittills bekräftat intentionen att gå med. Samtidigt pågår Rysslands långdragna WTO-förhandlingar (som, liksom många gånger tidigare, sägs vara i slutskedet), vilka Kazakstan också är beroende av för sitt eget inträde.

Samarbetet som skall förena medlemsstaterna i CCTS sägs baseras på acceptans av grundläggande principer i FN-stadgan och därutöver den ”särskilda solidaritet som grundas på förbundet i de turkspråkiga folkens gemensamma historia, kultur, identitet och språk”. Men, som Zaman skriver i en kommentar, i praktiken lär förståelsen mellan folken vara fortsatt begränsad så länge Turkiet och de övriga medlemmarna sinsemellan har kvar sina visumkrav, bland annat med följden att en stor del av de många gästarbetare från Centralasien som arbetar i Turkiet gör det illegalt och utan socialt skyddsnät.

 

No Comments

Henrik Hallgren, oktober 22nd 2011 | Tags: , , , ,
Posted in Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan, Turkiet

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

Medan USA  förbereder sitt uttåg ur Afghanistan till 2014 ser Ryssland nya möjligheter att återta sin roll som nav i den euroasiatiska ekonomin och säkerhetspolitiken. Den 3/10 publicerade Izvestijas nätupplaga ett långt inlägg om utsikterna till ökad euroasiatisk integration av Vladimir Putin, från nästa månad officiell presidentkandidat för det maktbärande partiet Enade Ryssland, och med all sannolikhet Rysslands näste president.

Putin vill utöka Rysslands ekonomiska inflytelsesfär i flera steg. Tullunionen som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (röd markering) utvecklas till en en frihandelszon. I nästa led bjuds även fler OSS-länder in till samarbetet, i första hand Kirgizistan och Tadzjikistan (grön markering) som redan ingår i EurAsEc.

Putin tar sin utgångspunkt i den nyligen ingångna tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, vars första steg trädde i kraft 1:a juli i år. Från 1:a januari nästa år ska samarbetet fördjupas och ta formen av en fullödig frihandelszon med harmonisering av lagstiftning för att undanröja handelshinder. I förlängningen planeras även en passunion i stil med Schengen-samarbetet.  Enligt Putin har det euroasiatiska samarbetet mycket att lära av erfarenheterna från EU. Men medan det tagit 40 år för EU att uppnå nuvarande integrationsnivå tänker han sig att det på det postsovjetiska området finns förutsättningar för en snabbare och effektivare integration. Han understryker att detta samarbete inte endast gäller de tre länder som nu ingår i tullunionen, utan välkomnar framför allt OSS-medlemmar att ansluta sig. Intressant nog nämner han särskilt Kirgizistan och Tadzjikistan – två länder från vilka migrantarbetare i stor skala strömmar till både Ryssland och Kazakstan, och vars ekonomier i stor utsträckning är beroende de pengar migrantarbetarna skickar hem. Han kommer också in på ökat samarbete på arbetsmarknadsområdet i syfte att bringa ordning i regelverket kring migrantarbete. Dessa båda länder, båda med mycket svaga ekonomier, är även föremål för ett allt starkare ekonomiskt inflytande från Kina – något som kanske oroar Putin och får honom att vilja återföra dem till Rysslands inflytelsesfär.

Putin beskriver sin vision som en utveckling av EurAsEc – den ekonomiska samarbetszon som ingicks 2001 mellan just de ovannämnda fem länderna, och där Armenien, Moldavien och Ukraina finns med som observatörer. (Även Uzbekistan ingick som medlem under några år, men suspenderade 2008 sitt medlemsskap.) Målet är att bli ett av naven i världsekonomin, och en länk mellan EU och den dynamiska Asia-Pacific-regionen.

På det säkerhetspolitiska området har också en del framsteg skett från ryskt perpektiv. CSTO (Collective Security Treaty Organisation) höll nyligen gemensamma övningar i Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Övningarna var bland de mest omfattande i organisationens historia och fokus var, liksom för tidigare övningar, upprätthållande av stabilitet i händelse av interna oroligheter eller ”överspill” från konflikten i Afghanistan. I år fanns också den arabiska våren i åtanke. Det är tydligt att åtminstone Ryssland oroar sig för ett liknande scenario i de Centralasiatiska länderna, även om dessa länders ledare försäkrar att något sådant vore otänkbart.

Vid de senaste allvarliga oroligheterna i Centralasien – de etniskt färgade sammandrabbningarna i södra Kirgizistan förra sommaren – förhöll sig CSTO passivt, trots vädjanden från landets interimsregering. I år har CSTO officiellt uttalat att de legala hindren för ett ingripande i Kirgizistan i händelse av ett nytt våldsutbrott nu är undanröjda. Ryssland planerar också en militärbas i närheten av Osj, vilket kan tyda på en ny hållning i framtiden. Även USA planerar en militärbas i södra Kirgizistan, i Batken-området, som officiellt inte ska hysa amerikanska trupper utan endast vara till för att träna kirgiziska styrkor i terroristbekämpning.

Ett uttalande nyligen av Aleksej Borodavkin, representant för ryska utrikesdepartementet, tyder på att Ryssland inte längre vill dela ansvaret för säkerheten i Centralasien med USA. ”…när de antiterroristiska operationerna i Afghanistan avslutas, när de amerikanska styrkorna lämnar landet och överlåter ansvaret för säkerheten, då insisterar vi på att den amerikanska militära närvaron måste upphöra inte bara i Afghanistan utan även i de centralasiatiska länderna.” sa Borodavkin vid ett framträdande i Statsduman i fredags. USA:s befintliga och planerade baser i Kirgizistan fanns förstås i åtanke, men uttalandet kan också ses mot bakrund av USA:s förnyade förhandlingar med Uzbekistan om ett ökat nyttjande av uzbekiskt territorium för transporter till Afghanistan. Uzbekistan har under de senaste två åren återigen börjat luta sig mer mot USA, och har till exempel ställt sig utanför CSTO:s övningar.

Naturligtvis är Putins visioner också ett försök att hålla emot och konsolidera Rysslands position gentemot Kinas expansion. Som professor Jan Hallenberg från Försvarshögskolan påpekar för DN:s nätupplaga har Ryssland inte alls samma växande ekonomiska makt som Kina och andra ekonomier på framväxt, och inte heller har man tillnärmelsevis den militära styrka som en gång Sovjetunionen. Det man har – och som Putin nu vill utnyttja maximalt – är den gemensamma infrastruktur och de kulturella och språkliga band som byggdes upp under sovjettiden. Ryssland har även skapat ekonomiska och militära samarbeten med Kina inom ramen SCO (Shanghai Cooperation Organisation), som omfattar ungefär samma länder som CSTO och EurAsEc med den skillnaden att även Kina ingår. Dessa samarbeten kan till stor del ses som ett försök att skapa en motvikt till USA och NATO. Men som ofta påpekats föreligger det i grunden en konkurrenssituation också mellan SCO:s två stormakter. Kanske kommer denna konflikt att skärpas och tydliggöras under Putins kommande presidenttid.

2 Comments

Henrik Ohlsson, oktober 13th 2011 | Tags: , , , , ,
Posted in Centralasien, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland, Tadzjikistan

Kazakstans oljestrejker ett tecken på kommande problem

I Kazakstans västliga Mangystau-region inleddes i maj en omfattande strejk. Strejkviljan spred sig snabbt och upp till 15.000 arbetare kan ha deltagit när uppslutningen var som störst. Problemen är ännu inte över.

Mangystau (eller Mangistau) med sitt till stor del torra och ofruktbara klimat ligger vid Kaspiska havet och hela provinsen har inte mycket mer än 400.000 invånare. Men den står för en stor del av landets i dagsläget livsviktiga oljeutvinning och därför ser provinshuvudstaden Aqtau ofta besök både från Astana och från utlandet.

Mangystau i västra Kazakstan

Det hela startade i staden Zjanaozen med oenighet om ersättningsnivåerna för oljearbetare vid oljebolagen KarazhanbasMunai och OzenMunaiGaz. KarazhanbasMunai är ett joint venture mellan statsägda kinesiska investmentbolaget CITIC (upprättat redan under Deng Xiaoping 1979) och KazMunaiGaz, som också äger OzenMunaiGaz. KazMunaiGaz (KMG) är i sin tur en del av Samruk-Kazyna, det statliga kazakiska holdingbolaget som kontrollerar största delen av landets nyckelindustrier och vars ordförande är Timur Kulibajev. Kulibajev, som är president Nursultan Nazarbajevs svärson och ett av stalltipsen som dennes efterträdare, har spenderat större delen av sin (mycket framgångsrika) affärskarriär på olika poster inom Kazakstans oljeindustri.

Strejken har också blivit märkbar för kazakiska staten genom ett uppskattat 6% produktionsbortfall för KazMunaiGaz. Trots det rapporterade KMG en vinstökning med 25% första halvåret 2011 jämfört med samma period i fjol (delvis tack vare stigande oljepriser), men man har ändå inte velat inlåta sig på några kompromisser med oljearbetarna. Kulibajev själv har poängterat att kraven är ogrundade och att det var rätt att avskeda över 400 arbetare från de båda bolagen på grund av strejkfrånvaro.

Kazakiska myndigheter, som kontrollerar det viktiga medieutbudet, har försökt tysta ner saken i så stor utsträckning som möjligt. Man har minst två anledningar till det. Dels har den bild man omsorgsfullt försöker bygga upp om Kazakstan som ett riskfritt investeringsland fått sig en törn. De omfattande strejkerna har gjort att saken kommit upp på agendan hos utländska aktörer och frågan har bl a tagits upp i Europaparlamentet, även om det är människorättsorganisationernas röster som hörts högst. Ett slag (?) mot firandet av huvudstaden Astanas och president Nazarbajevs kombinerade födelsedagar i juli utdelades också av popartisten Sting, som ställde in sin show i protest (kanske kände Sting ett styng av dåligt samvete för att ha spelat i Tasjkent i fjol på inbjudan av Uzbekistans presidentdotter Gulnara Karimova).

Den andra orsaken till oro i Astana är att saken snart utnyttjades av oppositionspolitiker, som reste till Mangistau och började förklara för de strejkande vilka rättigheter de har, hur man använder sig av sociala media m m. Den hunsade oppositionen – Nazarbajevs parti Nur Otan innehar samtliga platser i parlamentet – såg en chans att vidga strejken till en mer omfattande politisk protest. En sak som tydlig belystes var hur som helst att de strejkande inte litar på de officiellt godkända fackföreningarna. Fackföreningssystemet i Kazakstan kan i mycket ses som en kvarleva från sovjettiden, där facken ständigt brottades med en intressekonflikt mellan arbetarnas väl och uppsatta produktionsmål, vilket resulterade i att man oftast bara agerade som partiets förlängda arm. I Mangistau var det dessutom så att vissa informella fackföreningar faktiskt är registrerade, men de statliga oljebolagen vägrar godta deras legitimitet. Det faktum att inga riktiga förhandlingar pågår är i sig en bekräftelse på sakernas tillstånd.

KazMunaiGaz' huvudkontor i Astana (foto H Hallgren/Forum Eurasien)

Resultatet har blivit en hård linje från oljebolagens sida, med statens stöd i ryggen. På grund av risken för avsked för strejkfrånvaro valde många att gå tillbaka till arbetet, enligt RFE/RL under skriftligt löfte att inte begära löneökningar. Samtidigt har man agerat mot strejkorganisatörerna. Juristen Natalja Sokolova som talade inför strejkande om deras rättigheter tilldelades i augusti den hårda domen sex års fängelse för uppvigling, något som har mötts av protester och även officiell oro från USA och väst. En fackföreningsledare dömdes villkorligt. Under augusti mördades Zjaksylyk Turbajev, en av de oljebolagsanställda aktivisterna, under oklara former, liksom Zjansaule Karabalajeva, dotter till ordföranden för en av fackföreningsavdelningarna.

Oavsett hur berättigade de strejkandes krav var från början har kazakiska regeringen genom sin tystnad och ovilja att kliva in som medlare nu mist förtroendet hos de oljebolagsanställda, något som visar sig genom att hundratals sagt upp sitt medlemskap i partiet Nur Otan.

Antagligen kommer regeringen i Astana till sist att kunna avvärja krisen, kanske genom att utse en lämplig syndabock, men den ökade misstron som uppstått lär finnas kvar.

3 Comments

Henrik Hallgren, september 18th 2011 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Kazakstan

Ny järnvägslinje i Afghanistan – viktig internationell transportlänk

Karta över Afghanistan

I mitten på augusti 2011 startade godstrafik på en ny järnvägslinje i Afghanistan. Det är den första riktiga järnvägen i Afghanistan. Den nybyggda järnvägen förbinder den uzbekisk-afghanska gränsstationen Hairatan med en godsterminal i närheten av flygplatsen i staden Mazar-i-Sharif i Afghanistan. Linjen som är 75 km lång och med rysk spårvidd (1520 mm) har byggts till en kostnad av 165 miljoner dollar och är finansierad av den Asiatiska utvecklingsbanken (ADB). Under de första tre åren kommer Uzbekistans järnvägsbolag (UTY) driva linjen. UTY kommer också att utbilda afghansk personal för drift och underhåll av linjen.

Linjen till Hairatan i Afghanistan är ursprungligen ett sovjetiskt stickspår från den uzbekiska staden Termez. Termez är idag en viktig knutpunkt i det Norra distributionsnätverket (NDN). NDN är det alternativa distributionssystem som USA har etablerat för civila varutransporter till trupperna i Afghanistan, se nedan. Terminalen i Hairatan har, trots förbättringar av vägnätet, slagit i kapacitetstaket på 4000 ton gods per månad för landsvägstransporter och den nya järnvägslinjen fyller därför ett stort behov. I framtiden förväntas en mycket kraftig ökning av godsvolymerna mellan Centralasien och Afghanistan.

Det finns planer på att förlänga järnvägen från Mazar-i-Sharif till Herat i väster och den tadzjikiska gränsen i öster. Detta är dock idag endast vaga planer. Något längre gången är Irans plan att bygga en järnvägslinje från Mashhad till Herat. I norra Afghanistan finns också ett annat stickspår som leder från Turkmenistan till Towraghondi (Turgundi) i Afghanistan, som är av stort intresse för NDN.

Idag går huvuddelen av USA:s transporter av icke-känsligt gods till Afghanistan via den pakistanska hamnen i Karachi. Två tredjedelar passerar via Khyberpasset och Torkham till Kabul och en tredjedel via Khojakpasset och Chaman i Baluchistan till Kandahar. Dessa transportvägar har utsatts för attacker av såväl pakistanska som afghanska talibaner och USA har därför strävat efter att utveckla ett alternativt distributionsnätverk från norr. Ett alternativ med endast flygfrakt har bedömts vara alltför kostsamt och resurskrävande.

Under 2008 och 2009 slöts avtal med en rad stater för att kunna få transportera icke-militär materiel från norr in i Afghanistan. Dessa transportrutter gavs namnet The Northern Distribution Network (NDN) och består idag av tre huvudsakliga linjer. Den första linjen går via järnväg från Riga i Lettland via Ryssland, Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Den andra linjen går från hamnstaden Poti i Georgien till Baku i Azerbajdzjan. I Baku lastas godset om för sjötransport över Kaspiska havet till Aktau i Kazakstan, varifrån det går vidare med järnväg via Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Denna linje undviker därmed helt ryskt territorium. Båda dessa transportvägar kan nu potentiellt förlängas direkt till Mazar-i-Sharif i Afghanistan.

Det finns en tredje reservlinje som går via Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan för att avlasta den uzbekiska gränspassagen i Termez. På grund av dåliga vägar i Tadzjikistan har detta alternativ en begränsad transportkapacitet. En av grundtankarna med NDN har varit att utnyttja kommersiella transportföretag och därmed tona ned den militära karaktären på transporterna. Ett land som saknas i ekvationen är Turkmenistan som på grund av sin neutralitet hittills varit ovilligt att sluta avtal om transporter inom NDN. Vissa leveranser sker dock redan idag och ett turkmenskt deltagande skulle förkorta transporttiderna och öppna ytterligare en järnvägslänk in till Towraghondi i Afghanistan via Serhetabad i Turkmenistan. USA och Nato arbetar för att få även Asjgabat med i transportkalkylen.

No Comments

Johan Fresk, september 10th 2011 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Turkmenistan, Uzbekistan

Jihad på uzbekiska

De uzbekiska gerillakämparnas roll i konflikten i Afghanistan har länge varit ett outrett kapitel. Mot bakgrund av det stadigt försämrade säkerhetsläget i norra Afghanistan kom nyligen en rapport som är resultatet av en genomgång av texter på uzbekiska producerade av två väpnade islamistgrupper med uzbekiska som huvudspråk, grupper som inom en snar framtid kan utgöra ett allvarligt hot mot länderna norr om Afghanistan.

Rapporten finns att ladda ner som pdf på följande länkar, på ryska och i engelsk översättning. Den är utgiven av en oberoende Tasjkentbaserad forskargrupp, Ekspertnaya rabochaya gruppa, ERG, ”expertarbetsgruppen”, som har kopplingar till människorättsrörelsen i Uzbekistan, och skriven av samhällsvetaren Kamolliddin Rabbimov, bosatt i Frankrike. Rabbimov har länge följt två uzbekiskspråkiga gerillagrupper verksamma i norra Afghanistan och i de pakistanska FATA-territorierna: Uzbekistans islamiska rörelse (mest känd internationellt med den engelska förkortningen IMU. Se tidigare inlägg 1, 2, 3, 4, 5) och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad. (Ordet Mawarannahr betyder ungefär ”landet bortom floden” och var arabernas beteckning på landet norr om floden Amu-darya, alltså ungefär dagens Uzbekistan och delar av Kirgizistan och Tadzjikistan.)

En av rapportens viktigaste slutsatser är att den uzbekiskspråkiga jihadismen är en förhållandevis stark, livaktig och inflytelserik del av jihadiströrelsen i regionen. (Med jihadism avses väpnade rörelser som bygger sin doktrin inom ramen för jihadbegreppet.) Uzbeker utgör den största och mest inflytelserika av de utländska kontingenter som strider på talibanernas sida i Afghanistan. Då syftar rapporten på de uzbeker som kommer som flyktingar från Uzbekistan, men utöver dessa finns också en rekryteringsbas bland de etniska uzbeker som utgör ca 9 % av Afghanistans befolkning, och är koncentrerade till norra delen av landet. Vidare tyder mängden och kvaliteten på det uzbekiska textmaterialet på en resurstark och välorganiserad rörelse.

Det är anmärkningsvärt att en Tasjkentbaserad organisation kan publicera en rapport med en så kritisk hållning till den uzbekiska regeringen. Författaren är visserligen bosatt i Frankrike, men även ERG:s chef, Suchrobzjon Ismoilov, beskriver i sitt förord Uzbekistan som en auktoritär stat med sociala och ekonomiska problem. Rapportförfattaren går längre än så, och liknar den uzbekiska statens förtrycksapparat vid en gigantisk skördetröska, vars bromsar sedan länge är trasiga, som ödelägger allt i sin väg.

Flyktingar blir gerillakämpar

Just denna repression och förföljelse bidrar, enligt Rabbimov, starkt till rekryteringsunderlaget för väpnade islamistgrupper i norra Afghanistan och västra Pakistan. För en del av dem som utsätts för förföljelser och hot om fängelse och tortyr framstår Afghanistan och det väpnade motståndet mot ockupationsstyrkorna där som den enda möjliga utvägen. De flesta är medvetna om att de förr eller senare kommer att dö i denna kamp, men väljer detta hellre än fängelse ock tortyr i hemlandet. Rabbimov anger en uppskattad siffra på mellan 50 och 130 individer per år från Uzbekistan som ansluter sig till IMU och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad. Det finns många olika siffror i svang om den totala storleken på dessa grupper. För ett par år sedan förekom uppgifter i pakistanska media om att IMU skulle ha samlat 5000 gerillakämpar på det pakistanska FATA- territoriet (Federally Administered Tribal Areas). Rabbimov anger dock en mer blygsam, och förmodligen mer realistisk siffra på ca 700-800 i IMU:s fall och ca 450-500 för Islamiska jihad (varav Mawarannahr sektionen utgöt en mindre del på 130-160 individer).

De som ansluter sig är i allmänhet inte några jihadister eller ens extremister innan de ansluter sig till dessa grupper. En faktor som bidragit till strömmen av uzbeker till Afghanistan är att den norra vägen ut ur Uzbekistan blivit mer svårframkomlig i och med att Kazakstan infört hårdare restriktioner och på senare tid skickat tillbaka uzbekiska flyktingar. Även i Kirgizistan, dit många religiösa flyktingar från Uzbekistan tagit sig under senare år – med kulmen i samband med massakern i Andizjan 2005 – har tillvaron blivit svårare för Uzbeker sedan de etniskt färgade sammanstötningarna i Osj och Jalalabad förra sommaren. Dessa faktorer – Kazakstans hårdare migrationspolicy och de etniska motsättningarna i Kirgizistan, där uzbeker blivit en utsatt grupp- har enligt rapporten bidragit till att öka rekryteringen till jihadistgrupper i Afghanistan.

Det är värt att notera att de religiösa flyktingar från Uzbekistan som tagit sin tillflykt till södra Kirgizistan inte tycks ha inlåtit sig i någon jihadistisk gerillaverksamhet. Istället tycks en annan islamistisk rörelse, Hizb ut-Tahrir (HTI) utöva en viss dragningskraft på etniska uzbeker och uzbekiska flyktingar i Kirgizistan. HTI förespråkar inte våld som kampmetod, men organiserar sig underjordiskt i en sorts celler – en struktur som av vissa forskare liknats vid det ryska bolsjevikpartiet före oktoberrevolutionen. (Se tidigare inlägg om HTI här.) Över huvud taget lyste väpnade islamistgrupper med en nästan förbluffande frånvaro i Ferghanadalen under den oroliga tiden förra sommaren. Under våren och sommaren har det dock ryktats om en ansamling av väpnade rebeller i Isfara i den Tadzjikiska delen av Ferghanadalen, grannort till Kirgizistans sydliga utpost, Batken. I Batkenregionen har det också tidigare förekommit rebellaktiviteter. 1999 tog sig IMU-rebeller in i Batkenregionen från den bas de då förfogade över i Tavildaradalen i Tadzjikistan, och lyckades bland annat kidnappa borgmästaren i Osj och få ut en större lösensumma innan de gav sig av.

Uzbekistan är alltså inte den enda av Afghanistans nordliga grannar som riskerar att utsättas för attacker från IMU. Jihadistgrupperna har en ambition att överbrygga etniska motsättningar genom att sätta den gemensamma religionen, islam, i centrum. Det kan vara en ytterligare faktor som lockar uzbeker som är trötta på nationalistisk retorik från staten och etniska konflikter på lokal nivå. Enligt Rabbimov, som studerat rörelsens texter, finns hos IMU en sorts flexibel uzbekcentrism inom ramen för den övergripande islamcentrismen. I sina led har man även pastuner, turkar, tatarer, tjetjener, kirgizer och kazaker. För IMU och närstående grupper är de nya nationalstaterna i Centralasien papperskonstruktioner och även om ordet Uzbekistan finns med i namnet är den långsiktiga målsättningen, en islamisk stat, inte begränsad till det territorium som idag upptas av staten Uzbekistan. Snarare handlar det om regionen Mawarannahr så som den definierades i det tidiga arabiska imperiet.

ERG-rapporten omnämner en kirgizisk fältkommendant inom IMU som efter förra sommarens oroligheter i Osj och Jalalabad förklarade att södra Kirgizistan nu enligt fiqh, islamisk rättstradition, befann sig i ett tillstånd då jihad borde träda i kraft till försvar för områdets muslimska befolkning från övergrepp och orättvisor. Befolkningen i området – både uzbeker och kirgizer – är nästan uteslutande muslimer, men den uzbekiska gruppen tycks enligt samstämmiga rapporter från internationella observatörer vara den som drabbats hårdast i sammanstötningarna. IMU:s analys av händelserna utpekar den sekularistiska och illegitima regeringen i Bisjkek som grundproblemet. Lösningen är – förstås – en islamisk stat där gemenskapen bygger på religion och inte etnicitet.

Gamla idéer i nya sammanhang

En relativt stor del av rapporten ägnar Rabbimov åt att reda ut begreppet jihad och några relaterade begrepp. Eftersom islam redan från början av sin existens var en statsbärande religion har den också redan i själva urkunderna en tydligt formulerad krigspolitisk doktrin. I denna doktrin ingår jihad, även om den väpnade kampen till försvar för islam och den muslimska gemenskapen, umma, i klassisk islamisk teologi betecknas som det ”mindre jihad”, efter det ”större jihad” (individens inre kamp för bättring i fråga om tro och rättfärdighet) och det ”mellersta jihad” (det islamiska samhällets gemensamma ansträngningar för att hålla sina medlemmar på den rätta vägen)

Det som skapat förutsättningar för den moderna, och framförallt den postmoderna erans framväxt av det han kallar jihadism är, enligt Rabbimov, inte uppkomsten av nya religiösa begrepp, utan en kraftig förskjutning av proportionerna mellan redan existerande begrepp. Mekanismerna bakom denna förskjutning finner han i vad han kallar ”massans uppvaknande”, dvs. en globalt ökad politisk aktivering av folkflertalet, ett begrepp lånat från den polsk-amerikanske samhällsvetaren och förre säkerhetsrådgivaren Zbigniev Brzezinski. I denna process har de traditionella religiösa auktoriteterna förlorat mycket av sitt tolkningsföreträde, vilket tidigare haft en hämmande effekt på religiöst nytänkande. Kanske är detta särskilt tydligt på det forna sovjetområdet där de traditionella religiösa strukturerna medvetet slagits i spillror under 70 års antireligiöst styre. Det innebär inte att Rabbimov betraktar demokrati och yttrandefrihet som ett hot – tvärtom utpekar han just bristen på demokrati i Uzbekistan som en starkt bidragande orsak till den uzbekiskspråkiga jihadismens tillväxt i närområdet. Dock förordar han bildandet av starka internationella islamiska institutioner med tillräcklig religiös och politisk trovärdighet för att kunna lösa konflikter och säkerhetsrelaterade problem inom och mellan muslimska länder. Grundproblemet är att stora delar av den muslimska världen befinner sig i ett amorft tillstånd där diplomatiska lösningar inte finns tillgängliga. I den situationen uppstår jihadismen naturligt och uppfattas av många som det enda möjliga svaret på akuta samhällsproblem och hot.

Bay’ah – en förbisedd geopolistisk faktor

Ett annat islamiskt begrepp som Rabbimov menar har ägnats för lite uppmärksamhet av forskare som studerar fenomenet jihadism är begreppet bay’ah, en sorts trohetsed till en politisk eller militär ledare som var och en som ger sig ut i krig för islam måste svära. IMU:s ledning – liksom talibanernas – fäster stor vikt vid denna ed. I samma begreppsvärld ingår en pyramidal syn på ledarskap och hierarkier. En organisation kan bara ha en högsta ledare, likaså ett land som Afghanistan. Och i Afghanistan finns det en ledare som erkänns som landets emir av samtliga jihadistgrupper, nämligen talibanernas ledare Mulla Omar. Det innebär att ledarna för alla jihadistgrupper verksamma i Afghanistan har svurit bay’ah till Mulla Omar (så även Usama bin Ladin som, hur inflytelserik han än må ha varit, trots allt var en gäst på Mulla Omars territorium).  Det innebär i sin tur att talibanernas högsta ledning, inför Gud och en mängd vittnen, lovat sitt beskydd och förmyndarskap åt dessa organisationer. Rabbimov tillmäter detta stor betydelse när det gäller de uzbekiska gerillagruppernas framtida utveckling. Om talibanerna, i samband med USA:s planerade uttåg ur Afghanistan, får en legal politisk plattform i landet så bör det i sin tur innebära att IMU och Mawarannahr-sektionen av Islamiska jihad – två rörelser vars huvudfiende är och förblir den sekulära diktaturen i Uzbekistan, och i förlängningen även resten av forna sovjetiska Centralasien – också får en legal eller semilegal status. Allt annat vore ett brott av ett heligt löfte, något man i dessa kretsar ser mycket allvarligt på. En sådan status skulle troligen öka strömmen av religiösa flyktingar från Uzbekistan som ansluter sig, och med det gamla uppdraget fullgjort i och med USA:s uttåg ur Afghanistan skulle man kunna rikta sina krafter mot ursprungsländerna i norr.

Det finns inga enkla vägar ut ur denna situation. Uzbekistan har hela tiden haft en kompromisslös hållning gentemot alla former av politisk islam. Dock är det inte främst de våldsamma grupperingarna som drabbats av detta, vilket lett till ökad bitterhet bland vanliga troende muslimer. Situationen i södra Kirgizistan ger en ytterligare dimension till problematiken. Ferghanadalen i stort rymmer flera pyrande konflikthärdar och en mer utdragen konflikt där skulle kunna dra till sig stridserfarna kämpar som vänder hemåt från ett Afghanistan som ännu en gång kastat av sig en främmande ockupationsmakt. Rysslands agerande under senare tid – till exempel deras ökade ansträngningar för att stärka säkerhetssamarbetet inom ramen för CSTO och deras planer på en militärbas i närheten av Osj – tyder på en medvetenhet om dessa perspektiv. Även USA planerar en anläggning för terroristbekämpning i Batken-regionen i södra Kirgizistan. Officiellt ska inte amerikanska soldater förläggas där, utan anläggningen ska vara till för utbildning av kirgizisk säkerhetspersonal, men det är tydligt att USA ser en risk för spridning av konflikten till grannländerna. Det blir allt tydligare att diskussionen om säkerhet i Afghanistan måste involvera den vidare regionen för att kunna leda till meningsfulla resultat i ett längre perspektiv. Och då handlar det inte endast om militärstrategiska diskussioner. Långsiktig säkerhet kräver en stabil samhällsutveckling och en uppbyggnad av institutioner med verklig folklig förankring. Demokratiska reformer, ökad yttrande- och religionsfrihet framstår i ERG-rapporten som den enda möjliga vägen framåt. Rabbimov säger, i sina slutsatser, att demokrati visserligen kan föda islamister, men successivt kommer den också att möjliggöra jihadisternas försvinnande från scenen.

1 Comment

Henrik Ohlsson, september 2nd 2011 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Uzbekistan

Forum Eurasiens vattenrapport är klar

I höstas genomförde Forum Eurasien en fältstudie i tre av Centralasiens länder

Den artificiella sjön ovanför Nurek-dammen i Tadzjikistan. Foto: Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

för att bilda oss en uppfattning om potentiella säkerhetsrisker kopplade till vattensituationen. Studien har resulterat i en rapport som finns tillgänglig i sin helhet på följande länk. (För en mer utskriftsvänlig version sparad sidovis, använd denna länk.)

Underlaget till rapporten består dels av material från internationella organisationer, och dels av Forum Eurasiens intervjuer med framförallt NGO-representanter och akademiker i regionen. Syftet är att ge en kortfattad överblick över vattensituationen i Centralasien i relation till konfliktrisker på både mellan- och inomstatlig nivå. Den är tänkt som ingång till vidare fördjupning i Centralasiens vattenproblematik för skandinaviska aktörer, inom näringsliv och inom NGO-sfären, som på olika sätt arbetar med vattenrelaterade frågor. Vi har dock i stort sett utelämnat problematiken kring Aralsjön, och fokuserar istället på Ferghanadalen, där vi ser den mest överhängande konfliktrisken.

No Comments

Henrik Ohlsson, juli 9th 2011 | Tags: , , , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan

Explosion i Abadan i Turkmenistan

Abadan ligger 25 kilometer nordväst om Asjgabat

Karta över Turkmenistan

Enligt ännu officiellt obekräftade uppgifter skall en stor explosion ha ägt rum i ett vapenlager i staden Abadan (tidigare Bezmein) 25 kilometer nordväst om den turkmenska huvudstaden Asjgabat på torsdag eftermiddag den 7 juli 2011. Abadan ligger längs järnvägslinjen Asjgabat – Turkmenbashy (tidigare Krasnovodsk) och har drygt 40 000 invånare. Nyhetsmedia utanför Turkmenistan rapporterar om upp till 200 dödsoffer, se DN, och en omfattande förödelse.

Anledningen till explosionen sägs ha varit ett åsidosättande av säkerhetsföreskrifter när ett militärt transportfordon gick sönder i den drygt 40 gradiga värmen vilket skall ha utlöst de första explosionerna som sedan snabbt resulterade i nya explosioner och en eldsvåda som spred sig i det stora vapenlagret i Abadan. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 centraliserade Turkmenistan lagringen av ammunition till bland annat Abadan.

Oberoende sajter som Eurasianet och Chrono – TM rapporterar om en omfattande förödelse i Abadan och om en intensiv trafik av ambulanser med skadade till sjukhusen i Asjgabat. Bilder som publicerats tycks tyda på omfattande materiella skador och att militär ammunition varit inblandad i explosionen. Andra indikationer på allvaret i lyckan är att det lokala mobiltelefonnätet och Internet stängts ned. Västra Asjgabat uppges också vara utan elektricitet vilket tyder på att även kraftverket i Abadan som levererar el till Asjgabat skadats. Ögonvittnesskildringar berättar om döda och sårade, om saknade nära och kära, krossade fönsterrutor och ammunition som ligger strödd vida omkring. Av de 200 rapporterade dödsoffren skall cirka hälften vara militär personal och den andra hälften civila dödsoffer däribland ett antal barn. Det finns rapporter om att ett daghem jämnats med av explosionen.

Det officiella Turkmenistan under president Gurbanguly Berdymuhammedow och hans regering hävdar i knapphändiga uttalanden att det var pyrotekniskt material avsett för fyrverkeripjäser som självantänt i den höga värmen. Något motsägelsefullt så framhålls i kommunikén om att det inte finns några offer eller någon förödelse samtidigt som det talades om att sjukvård och annan assistans gavs till befolkningen och att militär och polis hade rapporterat till presidenten om händelsen och om de åtgärder som vidtagits för att ”eliminera händelsens konsekvenser”. Det officiella Turkmenistan agerar på precis samma sätt som under den sovjetiska tiden och försöker förneka och mörklägga att något ägt rum. Istället tar sig president Berdymuhammedow tid att bjuda in oppositionen till deltagande i presidentvalet i februari 2012, se SvD, och skicka gratulationstelegram till det kinesiska kommunistpartiets 90-års jubileum.

 

 

No Comments

Johan Fresk, juli 9th 2011 | Tags: , , ,
Posted in Centralasien, Turkmenistan

Ett år sedan upploppen i södra Kirgizistan

I dagarna är det ett år sedan de förödande etniskt färgade upploppen i södra Kirgizistan, då ca 470 människor dödades och uppemot 2000 bostäder och butiker brändes ner. (Se tidigare inlägg 1, 2.)

Ett av UNHCR:s tält under återuppbyggnaden av bostäder i Osj i oktober 2010. Foto Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

Interimspresidenten Roza Otunbajeva försökte i fredags 10/6 lugna stämningen och verka för försoning genom att resa till Osj och där avtäcka ett monument till minne av händelserna för ett år sedan. Människor har börjat återvända till de provisoriskt återuppbyggda bostäderna, men fortfarande har området långt kvar till verklig stabilitet.

Monumentet som presidenten avtäckte kallas ”Mödrarnas tårar” och föreställer en kirgizisk och en uzbekisk mor som omfamnar varandra. I samband med avtäckandet höll Otunbajeva också ett tal där hon manade till försoning och fredlig samlevnad mellan folkgrupperna, som levt tillsammans i århundraden och kommer att fortsätta göra det också i framtiden. ”Det finns inget alternativ till harmoni!” Sa hon, enligt RFE/RL.

Talet tycks dock ha tagits emot med måttlig entusiasm av den lokala publiken. Efter talet ska klungor av etniska kirgizer ha samlats och ropat ut sitt missnöje med presidenten, som de anser inte har tagit deras sorg och förluster på allvar.

Stämningen är fortfarande tryckt i södra Kirgizistan. När jag själv och en kollega besökte området i oktober förra året mötte vi frivilliga ”livvakter” som rest dit från Bisjkek för att ”försvara sina bröder”. Få vågade sig ut efter mörkrets inbrott och misstänksamheten var mycket påtaglig. Den svenske journalisten Andreas Hedfors, som besökte området helt nyligen, ger en skrämmande bild i ett radioreportage som sändes häromdagen i P1. Han har även gjort en intervju med president Otunbajeva som beklagar den utbredda korruptionen i landet och vädjar om internationell hjälp.

Otunbajeva och hennes regering har fått berättigad kritik för sin hantering av händelserna förra sommaren. Rättsväsendet är starkt korrumperat i Kirgizistan – särskilt i södra delen av landet – och befolkningen har mycket lågt förtroende för de rättsliga processer som följt på upploppen. Särskilt uzbeker upplever sig fortfarande diskriminerade av rättsväsendet och trakasserade av polis och militär. Både regeringen och de lokala myndigheterna har hittills haft väldigt svårt att erkänna det som de flesta internationella observatörer påpekat, nämligen att etniska uzbeker tycks vara den grupp som drabbats hårdast med flest döda och flest nedbrända hus.

Nyligen kom den Internationella undersökningskommissionen, under ledning av Kimmo Kiljunen, särskild representant för Centralasien för OSSE:s parlamentariska församling, med sin slutrapport om junihändelserna. Rapporten riktar stark kritik mot regeringens hantering av konflikten och dess efterspel och konstaterar – i likhet med tidigare rapporter från International Crisis Group och Human Rights Watch – att det finns en klar snedfördelning i antalet offer mellan kirgizer och uzbeker. (74 % av dödsoffren var uzbeker och 25 % kirgizer, enligt rapporten.) Den kirgiziska regeringen har i sin tur riktat kritik mot rapporten i en över 100 punkter lång skrivelse.

Förutsättningarna för en snar avspänning i området är tyvärr inte särskilt goda. Det finns både lokala och internationella aktörer som verkar för försoning, men stora delar av befolkningen tycks bara känna hopplöshet och förbittring. I skrivande stund har inga nya oroligheter rapporterats från Osj och Jalal-Abad. Men i Batken-provinsen, allra längst i söder på gränsen mot Tadzjikistan, har flera incidenter inträffat under den senaste tiden, rapporterar Eurasianet. Här gäller konflikten mark- och vattentillgångar och ställer kirgizer och tadzjiker mot varandra. Det är en årligen återkommande konflikt, men i år befaras den bli värre än vanligt, eftersom det redan varit spänt i området en tid. Extra oroande blir det om man tar del av ICG:s senaste rapport, där det ryktas om ett ökande antal beväpnade rebeller i Isfara, grannorten på den tadzjikiska sidan. Dessa rebeller skulle, om ryktena stämmer, vara en del av de islamistrebeller som under senare år ”spillt över” från det allt mer instabila norra Afghanistan. Närvaron av sådana rebeller, troligen i en del fall kopplade till narkotikasmuggling, tillför en ytterligare dimension till hotbilden mot den regionala freden.

Det är hög tid att inblandade aktörer agerar adekvat för att undvika en destabilisering av Ferghanadalen. Den kirgiziska regeringen har en svår balansgång att gå mellan etno-nationalistiska stämningar och behovet av rättvisa rättsprocesser.

Ett av många SOS-meddelanden som skrevs på väggar i Osj under oroligheterna i juni förra året. Foto Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

Man kan bara hoppas att det internationella samfundet hörsammar president Otunbajevas vädjan om internationell solidaritet. Men tyvärr har de halvhjärtade internationella initiativ som gjorts hittills mött starkt motstånd både från befolkningen och regeringen i Kirgizistan. Det bästa hoppet ligger nog i ett ökat stöd till de lokala gränsöverskridande fredsinitiativ som trots allt finns. Danska flyktingrådet stöder sedan flera år ett nätverk av NGO:er på olika sidor av de nationella gränserna i Ferghanadalen. Svenska SIDA har tyvärr nyligen avslutat all närvaro i Centralasien.

No Comments

Henrik Ohlsson, juni 12th 2011 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Kirgizistan

Temakväll 25 maj i Stockholm: Centralasien Idag

Forum Eurasien redovisar resultat från höstens fältresa och passar samtidigt på att bjuda in till en allmän temakväll om Centralasien.

Tid och plats: 25 maj 2011 kl 18.00 på Stockholms Universitet.

Se här för detaljer eller kontakta Forum Eurasien för mer information.

Välkommen!

No Comments

Henrik Hallgren, maj 11th 2011 | Posted in Centralasien

Fyra kandidater i presidentvalet i Kazakstan

Kazakstans flagga

Söndagen den 3 april 2011 hålls ett tidigarelagt presidentval i Kazakstan. Valet har föregåtts av en del närmast bisarra turer som bland annat innefattat ett förslag om att hålla en folkomröstning och göra Nazarbajev till president i alla fall fram till 2020 och därmed hoppa över de planerade presidentvalen 2012 och 2017. En namninsamling, som påstås ha samlat över 5 miljoner underskrifter, genomfördes till stöd för detta förslag. Det kazakiska parlamentet, som endast består av ledamöter från presidentens eget parti, Nur Otan (lysande moderlandet), godkände förslaget om folkomröstning. Förslaget beskrevs av bland annat EU som ett bakslag för demokratin. President Nazarbajev valde i början av januari i år att lägga in sitt veto mot förslaget. Slutresultatet blev istället att det ordinarie presidentvalet flyttadess fram cirka 18 månader.

Den självskrivne vinnaren i valet är den sittande presidenten Nursultan Nazarbajev. Nazarbajev har lett Kazakstan sedan självständigheten 1991. Förutom president  Nazarbajev, som nominerats av sitt eget parti, Nur Otan, ställer tre kandidater med mycket små chanser upp. De är Jambyl (Zhambyl) Akhmetbekov, ledare för det kazakiska kommunistpartiet, Mäls (Mels) Jeleusizov (Eleusizov, Yeleusizov) som leder miljöorganisationen Tabighat (Tabigat) och senator Gani Kasymov (Qasymov) som är ledare för patriotpartiet. Mäls Jeleusizov ställde upp i presidenvalet 2005 och fick mindre än 1 % av rösterna. Detsamma gällde den kandidat, Jerassyl Abylkassymov, som det kazakiska kommunistpartiet då ställde upp med. President Nazarbajev fick drygt 91 % av rösterna 2005  där den tandlösa tvåan Jamarkhan Tujaqbaj (Tuyakbay) fick knappt 7 %.  Gani Kasymov är en nationalistisk politiker som bland annat hotat politiska motståndare och slängt vatten på TV-personligheter. Han har ibland liknats vid den ryske nationalistiske politikern Vladimir Zjirinovskij för sitt smått excentriska beteende. Kasymov deltog i presidentvalet 1999 och fick då knappt 5 % av rösterna.

Kraven för att få ställa upp i presidentvalet är att en kandidat klarat det kazakiska språktestet, samlat in 91 000 underskrifter från väljare jämnt fördelade över landet och deponerat 800 000 kazakiska tenge, drygt 30 000 kronor, hos den centrala valkommissionen. Det senaste presidentvalet hölls den 4 december 2005 och nästa ordinarie val var planerat till slutet av 2012. Efter en författningsändring från 2007 har mandatperioden förkortats från 7 till 5 år och en kandidat får sitta maximalt två perioder. President Nursultan Nazarbajev, som fått titeln nationens ledare, är undantagen från denna lagparagraf och kan omväljas så många gånger han önskar. Valkampanjen pågår mellan 3 mars och 1 april 2011. Den begränsade opposition som finns i Kazakstan har valt att bojkotta valet och beskrivit det som en iscensatt promenadseger för Nazarbajev.

1 Comment

Johan Fresk, mars 4th 2011 | Tags: , , ,
Posted in Centralasien, Kazakstan
« Older Posts