Konferens i Uppsala: ”Kyrgyzstan beyond ‘Island of Democracy’ and ‘Failing State’”

17 december 2012 09:00till18 december 2012 17:00
17 december 2012 09:00till18 december 2012 17:00
17 december 2012 09:00till18 december 2012 17:00

Program och mer information här.


Kyrgyzstan beyond ”Island of Democracy” and ”Failing State”: Factoring Social and Political Changes in a Post-Soviet Society Are Just Negotiators Needed?

Uppsala Forum Conference with Dr. Johan Engvall

Time: Monday, December 17, 09.00-16.00 and Tuesday, December 18, 09.00-17.00
Venue: Uppsala Centre for Russian and Eurasian Studies (UCRS), Gamla Torget 3, 3rd floor (library) and Sal 2, Department of Peace and Conflict Research, Gamla torget 3

 

Atambajevs utspel om Manas-basen – vad ska man tro?

Almazbek Atambajev, segrare i presidentvalet i Kirgizistan (foto Henrik Ohlsson)

Medan protesterna i söder pågår och kraven höjs för att valresultatet ska ogiltigförklaras (se tidigare inlägg 1, 2) börjar också spekulationerna om hur Atambajevs presidentskap kommer att te sig. En av de frågor som debatteras livligast på den internationella arenan är huruvida den tillträdande presidenten menar allvar med sitt utspel om att USA måste lämna Manas-basen efter att kontraktet går ut 2014.

Ända sedan USA först fick tillträde till basen 2001 har den kirgiziska regeringen då och då signalerat att det snart är dags för amerikanerna att lämna. Idag utgör den en vital del av mobiliseringen till Afghanistan, och merparten av de amerikanska trupperna, liksom en stor del av den materiella utrustningen, passerar den vägen. Senast var den förre presidenten Kurmanbek Bakiev som i februari 2009 hotade med att vräka amerikanerna. Den gången ledde det dock endast till en omförhandling av kontraktet med högre hyra för USA. En del amerikanska analytiker (se till exempel Joshua Foust på Registan.net) tar därför Atambajevs utspel med ro och antar att det slutar på ett liknande sätt även denna gång. Det är mycket möjligt att de har rätt, men situationen är komplicerad och svårbedömd. Atambajev kommer sannolikt att lita starkt till Ryskt stöd under sitt presidentskap.

Till att börja med kan vi gå tillbaka till 2009 när Bakiev deklarerade att USA måste lämna basen. Då föregicks hans utspel av ett löfte från Ryssland om ett lån på 2 miljarder USD. Det antogs allmänt att stängningen av basen var ett motkrav. När han sedan ändrade sig och istället omförhandlade avtalet med USA dröjde det inte länge förrän Ryssland vände sig mot honom. Det uppror som till slut tvingade Bakiev att lämna landet föregicks av en ganska omfattande kampanj mot honom i ryska media. Ryssland var också snabba med att stödja Roza Otunbajevas interimsregering (även om det stödet inte höll hela vägen när det verkligen skulle ha behövts i samband med oroligheterna i Osj och Jalal-Abad förra sommaren).

Bakievs omsvängning ifråga om Manas-basen kan ha varit ett viktigt skäl till att Ryssland vände sig mot honom. Och om så är fallet måste Atambajev vara väl medveten om det. Ryssland har också gjort utspel nyligen om att USA måste upphöra med sin militära närvaro i Centralasien i samband med den planerade avslutningen av krigsinsatsen i Afghanistan 2014. Dessutom har Ryssland under senare tid lagt ner stor energi på att stärka det militära samarbetet med de centralasiatiska länderna inom ramen för CSTO. Årets gemensamma övningar – med fokus på upprorsbekämpning – var bland de mest omfattande hittills.

Å andra sidan diskuterar kremlologerna just nu intensivt frågan huruvida Ryssland verkligen önskar sig ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. (Washingtonskribenten Joshua Kucera för ett intressant resonemang i The Atlantic.) Satsningarna på att stärka CSTO kan ses som ett sätt att möta den nya situation som kan uppkomma i och med USA:s tillbakadragande. Många ser då en ökad hotbild mot Afghanistans nordliga grannskap och oroar sig för de centralasiatiska staternas stabilitet. Ryssland ser ett hot mot sin intressesfär, och i förlängningen även mot de egna gränserna – ett hot liknande det man redan brottas med i Nordkaukasus. Och frågan är om de verkligen är beredda att ta eget ansvar för detta. Många menar att ryssarna är ganska nöjda med att amerikanerna håller de afghanska rebellerna upptagna, så att landet inte blir en bas för mer omfattande attacker mot de centralasiatiska staterna.

Om man då skruvar till det ytterligare ett varv – vilket ofta sker i kremlologiska sammanhang – finns det de som tror att Ryssland räknar kallt med att USA inte kommer att dra sig tillbaka helt under överskådlig tid. Att Moskva utåt agerar som om 2014 vore slutet för den amerikanska insatsen skulle i så fall vara ett led i en taktik för att skrämma de centralasiatiska länderna in i den ryska fållan. Hur det än ligger till är det svårt att tänka sig att Ryssland tillsammans med de centralasiatiska staterna på kort tid skulle kunna bygga upp tillräcklig militär kapacitet för att möta hotet från Afghanistan – särskilt inte så länge Uzbekistan, med grannskapets starkaste armé, fortsätter att fjärma sig från Ryssland och istället tycks vilja bygga ett allt tätare samarbete med USA. Nyligen inleddes förnyade förhandlingar om amerikanskt utnyttjande av uzbekiskt territorium.

För USA blir de centralasiatiska baserna allt viktigare i takt med att relationerna med Pakistan försämras. Det ger också de centralasiatiska staterna en god förhandlingsposition. Kanske handlar det alltså från Kirgizistans sida om en taktik för att klämma mer pengar ur det amerikanska krigsmaskineriet, medan det för Rysslands del handlar om att stärka och konsolidera sin inflytelsesfär, samtidigt som man räknar med fortsatt amerikansk närvaro. För USA:s del handlar det – hur det än blir med Manas-basen – som vanligt om att punga ut med mer pengar.

Efter valet i Kirgizistan – nu kommer protesterna från söder

Som väntat efter alla oegentligheter i samband med presidentvalet (se gårdagens inlägg) drar det ihop sig till protester i södra delen av landet, där de två kirgiznationalistiska kandidaterna Adachan Madumarov och Kamtjybek Tasjiev har sin främsta väljarbas. De har båda krävt att valresultatet ogiltigförklaras, och nu rapporterar den kirgiziska nyhetsbyrån 24.kg om ett protestmöte i Osj.

”Vi kan inte längre stoppa dem. Vi hade kommit överens om att inte demonstrera under två dagar i väntan på att myndigheterna ska tillgodose våra krav: att valresultatet ogiltigförklaras, att Centrala valkommittén (CEC) ombildas med nya medlemmar och att nyval utlyses. Men folket lyssnar inte på oss”, säger Akyl Ajtbajev, chef för Madumarovs regionala kampanjhögkvarter i Osj till 24.kg.

Enligt Ajtbajev är det inte endast deras supportrar som anslutit, utan även medborgare som är upprörda över att inte ha funnit sina namn i vallängderna och därmed inte kunnat rösta.

Redan igår rapporterade RFE/RL om en vägblockad utanför Bazar-Korgon i närheten av Jalal-Abad, iscensatt av Tasjievs anhängare.

Även om Ajbajev hävdar att protesterna är utanför deras kontroll är det troligt att de sydliga kandidaternas strategi blir avgörande för hur långt detta drivs. Så vad är då deras strategi? Vill de verkligen få till stånd ett nyval, som med stor sannolikhet skulle leda till en ny seger för Atambajev även om det genomförs helt korrekt? Madumarov och Tasjiev fick vardera ca 15 % av rösterna, mot Atambajevs 63 %. Det enda sätt de sydliga kirgiznationalisterna skulle kunna konkurrera på allvar med Atambajev vore om de skulle enas bakom en kandidat. Möjligen kan en del av deras låga resultat också tillskrivas det låga valdeltagandet i söder. Men det är inte säkert att ett högre valdeltagande där skulle öka antalet röster på Madumarov/Tasjiev. Den stora uzbekiska minoriteten i söder förväntades åtminstone före valet delta i lägre utsträckning än sina etniskt kirgiziska grannar (se t ex OSSE-ODIHR:s andra interimrapport) och ur den gruppen antas en majoritet stödja Atambajev.

Så den avgörande frågan just nu tycks vara om Madumarov/Tasjiev-lägret verkligen går hela vägen och försöker fälla Atambajev, eller om de kommer att försöka utnyttja och underblåsa trycket söderifrån endast till dess deras förhandlingspositioner är tillräckligt starka för att de ska kunna tillskansa sig attraktiva poster i regering och administration.

 

Atambajev klar segrare, men utbrett valfusk gör framtiden osäker för Kirgizistans demokrati

Folksamling utanför vallokalen i Kirgizistans nationella universitet i Bisjkek, (foto Henrik Ohlsson)

 

Valdagen gick lugnt till i Bisjkek, med undantag av fyrverkerier och andra glädjeyttringar framåt natten när det stod klart att Almazbek Atambajev, som den övervägande majoriteten i norra delen av landet stöder, skulle ta hem segern redan i första valomgången. Med 99,96 % av rösterna räknade fick Atambajev drygt 63 %, vilket innebär att det inte blir någon andra valomgång. (Se även GP, SvD.) Många hade befarat att en andra valomgång skulle ställa Atambajev mot någon av de två andra huvudkandidaterna, Kamtjybek Tasjiev eller Adachan Madumarov (som fick ca 15 % vardera), båda från södern med en starkt kirgiznationalistisk profil och kopplingar till den störtade Bakiev-regeringen. Ett sådant scenario hade kunnat öka polariseringen mellan de båda landsändarna. De ganska omfattande oegentligheter som rapporterats kan dock utnyttjas för att ifrågasätta valresultatet och leda till en liknande utveckling. Tasjiev och Madumarov hotade redan före valet att organisera en ny folkresning om det uppdagas valfusk till Atambajevs fördel och anser nu att valresultatet bör ogiltigförklaras. Det relativt låga valdeltagandet i söder kan utgöra ytterligare ett skäl att ifrågasätta Atambajevs legitimitet. RFE/RL rapporterar redan om protester i Osj och Jalal-Abad.

OSSE-ODIHR:s presskonferens på måndagen om valövervakningen var

välbesökt. (Se deras preliminära rapport på denna länk.)   Inledningsanförandet hölls av Walburga Habsburg Douglas, svensk riksdagsledamot (m) och medlem av OSSE:s parlamentariska församling, som befann sig i Bisjkek i rollen som samordnare för korttidsobservatörerna. Hon sammanfattade sitt budskap i följande försiktiga formuleringar:

Walburga Habsburg Douglas på OSSE-ODIHR:s presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

”Despite flaws with the voters lists and tabulation processes, we are cautiously optimistic about the future of democracy in Kyrgyzstan. Significant work is still needed at all levels for this country to live up to its commitments to hold democratic elections,”

Corien Jonker, huvudsamordnare för ODIHR:s valövervakningsmissionen, höll det sista anförandet. Hon konstaterade att: ”On election day our observers assessed the process overall positively…”. Men valet hade inte levt upp till de höga förväntningar som den parlamentariska reformen byggt upp, och var på det sättet något av en besvikelse, konstaterade hon. Hon räknade

Corien Jonker på OSSE-ODIHR:S presskonferens, (foto Henrik Ohlsson)

upp de olika problem som rapporterats av observatörerna. Det mest utbredda problemet tycks ha varit felaktigheter i vallistorna, som gjort att vissa  inte hittat sina namn i vallistorna och tvingats vända hem utan att ha fått lägga sin röst. Det rapporteras också om att personer transporterats mellan vallokaler för att rösta flera gånger, liksom om ”ballot box stuffing” och enstaka fall av familje- och gruppröstning. Jonker ville dock betona de positiva sidorna, framför allt att det fanns ett stort antal kandidater som tilläts att fritt driva sina kampanjer, samt att medieklimatet varit fritt och öppet.

Flera journalister försökte pressa fram ett tydligare uttalande, och bad paneldeltagarna att säga rakt ut om valet hade varit fritt och rättvist. Men naturligtvis kunde ingen ge ett tydligare svar än vad som redan sagts i anförandena. En reporter från The Economist påpekade att kritiken den här gången tycktes allvarligare än efter valet 2005, där Kurmanbek Bakiev segrade. ”Och kan man då inte säga att Kirgizistan är på tillbakagång snarare än på väg framåt i demokratiskt avseende?” Jonker ville inte göra några sådana jämförelser.

En medlem av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), Toktobolot Jumaliev,

Toktobolot Jumaliev, vicedirektör för informationsavdelningen av Kirgizistans centrala valkommitté (CEC), (foto Henrik Ohlsson)

försökte lägga sig i samtalet, men stoppades snabbt av moderatorn Neil Simon, som påpekade att detta var ett forum för journalister och att det finns andra kanaler där CEC kan framföra sina synpunkter. När jag talade med honom efter presskonferensen sa han att han bara velat ifrågasätta den kritik som riktats mot CEC för deras brist på transparens. ”Vi har bjudit in media till alla våra möten, vi är öppna”, sa han.

Det är troligt att Atambajev under sitt presidentskap kommer att söka stöd från Ryssland i första hand. Han har redan hållit flera möten med Vladimir Putin, som med all sannolikhet återgår till den ryska presidentposten efter valet nästa år. Atambajev har även uttryckt intresse för inträde i den tullunion som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (se tidigare inlägg). Putin kan även ha lovat Kirgizistan betydande nödlån enligt uppgifter till AKI-press. Atambejev har även uttalat att USA kommer att tvingas lämna Manas-basen utanför Bisjkek, som idag utgöt en viktig transportled till den militära insatsen i Afghanistan, när hyresavtalet går ut 2014. Möjligen är detta uttalande mest till för att öka hans popularitet både hos den egna befolkningen och i den ryska administrationen.

Nu följer en avgörande tid för Kirgizistan. Det är olyckligt att valet var så dåligt genomfört på många håll. Utan att ge sig in i några spekulationer om vem som ligger bakom manipulationerna kan man åtminstone konstatera att det knappast ligger i Atambajevs intresse, även om det inneburit fler röster för honom. Han var tippad som klar vinnare och har knappast något att tjäna på så utbredda och uppenbara manipulationer. Om splittringen mellan nord och syd inte kan överbryggas inom kort blir det svårt för Atambajev att åstadkomma stabilitet och en positiv ekonomisk utveckling. En ny folkresning, orkestrerad av kirgiznationalisterna i söder skulle kunna leda till statskollaps, med mycket svåra konsekvenser för hela regionen.

Ekonomiskt samarbete tema för turkspråkigt toppmöte

I slutet av veckan hölls i Kazakstans tidigare huvudstad Almaty det första toppmötet i Turkspråkiga Staters Samarbetsråd (Cooperation Council of Turkic Speaking States, CCTS, eller helt enkelt Turkiska Rådet). Ordförande var Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och Kirgizistans och Azerbajdzjans presidenter närvarade, medan Turkiet representerades av vice premiärminister Bekir Bozdağ efter att premiärminister Erdoğan ställt in resan på grund av veckans blodiga PKK-attacker i sydöstra Turkiet (DN, SvD, Zaman).

Att det är just Nazarbajev som står värd förvånar knappast. Han har under de senaste åren febrilt arbetat för att göra Kazakstan till en aktör i olika sammanhang och vill naturligtvis ha en ledande roll även i detta samarbete. CCTS bildades efter ett toppmöte i azerbajdzjanska Nachitjevan 2009, då fyra av de turkspråkiga ländernas presidenter beslöt att öka samarbetet. De övriga två turkspråkiga länderna Uzbekistan och Turkmenistan har hittills inte velat ansluta sig (men att de är välkomna framgår av CCTS:s webbplats, där samtliga sex länder figurerar).

Det är inte första gången ett försök görs att skapa ett panturkiskt samarbete. I början av 1990-talet var entusiasmen i Turkiet stor över att de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan plötsligt blivit självständiga stater och det fanns de som drömde om en union från Istanbul till Almaty (eller Ürümqi). Men det visade sig ganska snart att gemenskapen hade gränser (turkiska företrädare nödgades använda sig av tolk under resor i regionen) och framför allt att de nya staterna, i full färd med sina respektive nationsbyggnadsprocesser, hade begränsat intresse av något som kunde uppfattas som en ersättare för den union de just lämnat. Dessutom hade de visumfrihet och nära band till varandra och till Ryssland, men inte till Turkiet.

Sedermera kom en mer pragmatisk syn att prägla samarbetet och det leddes till stor del av turkiska företag som etablerat sig på bred front i Centralasien. Det rör sig ofta om företag i byggsektorn, men också en mängd varukedjor och småföretag. För exempelvis Kazakstans del utgör Turkiet vad man skulle kunna kalla en andra rangens export- och importpartner, efter aktörer som Ryssland, Kina och EU-länderna.

Ekonomiskt samarbete betonas också under detta toppmöte med bland annat ambitioner om frihandelsavtal och fritt varuflöde. Ett ekonomiskt (bilateralt) memorandum undertecknades också mellan Kazakstan och Turkiet. Däremot är det tveksamt hur mycket som konkret kommer ut av det hela. Det pågår flera liknande, och potentiellt konkurrerande, initiativ som strävar efter att binda samman ekonomierna. Under de senaste månaderna har Kazakstan, Ryssland och Vitryssland börjat implementera en tullunion med gemensamma tariffer och fri inre marknad, ett initiativ som Putin uppmuntrar och vill utvidga till övriga forna sovjetländer, men där endast Kirgizistan hittills bekräftat intentionen att gå med. Samtidigt pågår Rysslands långdragna WTO-förhandlingar (som, liksom många gånger tidigare, sägs vara i slutskedet), vilka Kazakstan också är beroende av för sitt eget inträde.

Samarbetet som skall förena medlemsstaterna i CCTS sägs baseras på acceptans av grundläggande principer i FN-stadgan och därutöver den ”särskilda solidaritet som grundas på förbundet i de turkspråkiga folkens gemensamma historia, kultur, identitet och språk”. Men, som Zaman skriver i en kommentar, i praktiken lär förståelsen mellan folken vara fortsatt begränsad så länge Turkiet och de övriga medlemmarna sinsemellan har kvar sina visumkrav, bland annat med följden att en stor del av de många gästarbetare från Centralasien som arbetar i Turkiet gör det illegalt och utan socialt skyddsnät.

 

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

Medan USA  förbereder sitt uttåg ur Afghanistan till 2014 ser Ryssland nya möjligheter att återta sin roll som nav i den euroasiatiska ekonomin och säkerhetspolitiken. Den 3/10 publicerade Izvestijas nätupplaga ett långt inlägg om utsikterna till ökad euroasiatisk integration av Vladimir Putin, från nästa månad officiell presidentkandidat för det maktbärande partiet Enade Ryssland, och med all sannolikhet Rysslands näste president.

Putin vill utöka Rysslands ekonomiska inflytelsesfär i flera steg. Tullunionen som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (röd markering) utvecklas till en en frihandelszon. I nästa led bjuds även fler OSS-länder in till samarbetet, i första hand Kirgizistan och Tadzjikistan (grön markering) som redan ingår i EurAsEc.

Putin tar sin utgångspunkt i den nyligen ingångna tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, vars första steg trädde i kraft 1:a juli i år. Från 1:a januari nästa år ska samarbetet fördjupas och ta formen av en fullödig frihandelszon med harmonisering av lagstiftning för att undanröja handelshinder. I förlängningen planeras även en passunion i stil med Schengen-samarbetet.  Enligt Putin har det euroasiatiska samarbetet mycket att lära av erfarenheterna från EU. Men medan det tagit 40 år för EU att uppnå nuvarande integrationsnivå tänker han sig att det på det postsovjetiska området finns förutsättningar för en snabbare och effektivare integration. Han understryker att detta samarbete inte endast gäller de tre länder som nu ingår i tullunionen, utan välkomnar framför allt OSS-medlemmar att ansluta sig. Intressant nog nämner han särskilt Kirgizistan och Tadzjikistan – två länder från vilka migrantarbetare i stor skala strömmar till både Ryssland och Kazakstan, och vars ekonomier i stor utsträckning är beroende de pengar migrantarbetarna skickar hem. Han kommer också in på ökat samarbete på arbetsmarknadsområdet i syfte att bringa ordning i regelverket kring migrantarbete. Dessa båda länder, båda med mycket svaga ekonomier, är även föremål för ett allt starkare ekonomiskt inflytande från Kina – något som kanske oroar Putin och får honom att vilja återföra dem till Rysslands inflytelsesfär.

Putin beskriver sin vision som en utveckling av EurAsEc – den ekonomiska samarbetszon som ingicks 2001 mellan just de ovannämnda fem länderna, och där Armenien, Moldavien och Ukraina finns med som observatörer. (Även Uzbekistan ingick som medlem under några år, men suspenderade 2008 sitt medlemsskap.) Målet är att bli ett av naven i världsekonomin, och en länk mellan EU och den dynamiska Asia-Pacific-regionen.

På det säkerhetspolitiska området har också en del framsteg skett från ryskt perpektiv. CSTO (Collective Security Treaty Organisation) höll nyligen gemensamma övningar i Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Övningarna var bland de mest omfattande i organisationens historia och fokus var, liksom för tidigare övningar, upprätthållande av stabilitet i händelse av interna oroligheter eller ”överspill” från konflikten i Afghanistan. I år fanns också den arabiska våren i åtanke. Det är tydligt att åtminstone Ryssland oroar sig för ett liknande scenario i de Centralasiatiska länderna, även om dessa länders ledare försäkrar att något sådant vore otänkbart.

Vid de senaste allvarliga oroligheterna i Centralasien – de etniskt färgade sammandrabbningarna i södra Kirgizistan förra sommaren – förhöll sig CSTO passivt, trots vädjanden från landets interimsregering. I år har CSTO officiellt uttalat att de legala hindren för ett ingripande i Kirgizistan i händelse av ett nytt våldsutbrott nu är undanröjda. Ryssland planerar också en militärbas i närheten av Osj, vilket kan tyda på en ny hållning i framtiden. Även USA planerar en militärbas i södra Kirgizistan, i Batken-området, som officiellt inte ska hysa amerikanska trupper utan endast vara till för att träna kirgiziska styrkor i terroristbekämpning.

Ett uttalande nyligen av Aleksej Borodavkin, representant för ryska utrikesdepartementet, tyder på att Ryssland inte längre vill dela ansvaret för säkerheten i Centralasien med USA. ”…när de antiterroristiska operationerna i Afghanistan avslutas, när de amerikanska styrkorna lämnar landet och överlåter ansvaret för säkerheten, då insisterar vi på att den amerikanska militära närvaron måste upphöra inte bara i Afghanistan utan även i de centralasiatiska länderna.” sa Borodavkin vid ett framträdande i Statsduman i fredags. USA:s befintliga och planerade baser i Kirgizistan fanns förstås i åtanke, men uttalandet kan också ses mot bakrund av USA:s förnyade förhandlingar med Uzbekistan om ett ökat nyttjande av uzbekiskt territorium för transporter till Afghanistan. Uzbekistan har under de senaste två åren återigen börjat luta sig mer mot USA, och har till exempel ställt sig utanför CSTO:s övningar.

Naturligtvis är Putins visioner också ett försök att hålla emot och konsolidera Rysslands position gentemot Kinas expansion. Som professor Jan Hallenberg från Försvarshögskolan påpekar för DN:s nätupplaga har Ryssland inte alls samma växande ekonomiska makt som Kina och andra ekonomier på framväxt, och inte heller har man tillnärmelsevis den militära styrka som en gång Sovjetunionen. Det man har – och som Putin nu vill utnyttja maximalt – är den gemensamma infrastruktur och de kulturella och språkliga band som byggdes upp under sovjettiden. Ryssland har även skapat ekonomiska och militära samarbeten med Kina inom ramen SCO (Shanghai Cooperation Organisation), som omfattar ungefär samma länder som CSTO och EurAsEc med den skillnaden att även Kina ingår. Dessa samarbeten kan till stor del ses som ett försök att skapa en motvikt till USA och NATO. Men som ofta påpekats föreligger det i grunden en konkurrenssituation också mellan SCO:s två stormakter. Kanske kommer denna konflikt att skärpas och tydliggöras under Putins kommande presidenttid.

Forum Eurasiens vattenrapport är klar

I höstas genomförde Forum Eurasien en fältstudie i tre av Centralasiens länder

Den artificiella sjön ovanför Nurek-dammen i Tadzjikistan. Foto: Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

för att bilda oss en uppfattning om potentiella säkerhetsrisker kopplade till vattensituationen. Studien har resulterat i en rapport som finns tillgänglig i sin helhet på följande länk. (För en mer utskriftsvänlig version sparad sidovis, använd denna länk.)

Underlaget till rapporten består dels av material från internationella organisationer, och dels av Forum Eurasiens intervjuer med framförallt NGO-representanter och akademiker i regionen. Syftet är att ge en kortfattad överblick över vattensituationen i Centralasien i relation till konfliktrisker på både mellan- och inomstatlig nivå. Den är tänkt som ingång till vidare fördjupning i Centralasiens vattenproblematik för skandinaviska aktörer, inom näringsliv och inom NGO-sfären, som på olika sätt arbetar med vattenrelaterade frågor. Vi har dock i stort sett utelämnat problematiken kring Aralsjön, och fokuserar istället på Ferghanadalen, där vi ser den mest överhängande konfliktrisken.

Ett år sedan upploppen i södra Kirgizistan

I dagarna är det ett år sedan de förödande etniskt färgade upploppen i södra Kirgizistan, då ca 470 människor dödades och uppemot 2000 bostäder och butiker brändes ner. (Se tidigare inlägg 1, 2.)

Ett av UNHCR:s tält under återuppbyggnaden av bostäder i Osj i oktober 2010. Foto Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

Interimspresidenten Roza Otunbajeva försökte i fredags 10/6 lugna stämningen och verka för försoning genom att resa till Osj och där avtäcka ett monument till minne av händelserna för ett år sedan. Människor har börjat återvända till de provisoriskt återuppbyggda bostäderna, men fortfarande har området långt kvar till verklig stabilitet.

Monumentet som presidenten avtäckte kallas ”Mödrarnas tårar” och föreställer en kirgizisk och en uzbekisk mor som omfamnar varandra. I samband med avtäckandet höll Otunbajeva också ett tal där hon manade till försoning och fredlig samlevnad mellan folkgrupperna, som levt tillsammans i århundraden och kommer att fortsätta göra det också i framtiden. ”Det finns inget alternativ till harmoni!” Sa hon, enligt RFE/RL.

Talet tycks dock ha tagits emot med måttlig entusiasm av den lokala publiken. Efter talet ska klungor av etniska kirgizer ha samlats och ropat ut sitt missnöje med presidenten, som de anser inte har tagit deras sorg och förluster på allvar.

Stämningen är fortfarande tryckt i södra Kirgizistan. När jag själv och en kollega besökte området i oktober förra året mötte vi frivilliga ”livvakter” som rest dit från Bisjkek för att ”försvara sina bröder”. Få vågade sig ut efter mörkrets inbrott och misstänksamheten var mycket påtaglig. Den svenske journalisten Andreas Hedfors, som besökte området helt nyligen, ger en skrämmande bild i ett radioreportage som sändes häromdagen i P1. Han har även gjort en intervju med president Otunbajeva som beklagar den utbredda korruptionen i landet och vädjar om internationell hjälp.

Otunbajeva och hennes regering har fått berättigad kritik för sin hantering av händelserna förra sommaren. Rättsväsendet är starkt korrumperat i Kirgizistan – särskilt i södra delen av landet – och befolkningen har mycket lågt förtroende för de rättsliga processer som följt på upploppen. Särskilt uzbeker upplever sig fortfarande diskriminerade av rättsväsendet och trakasserade av polis och militär. Både regeringen och de lokala myndigheterna har hittills haft väldigt svårt att erkänna det som de flesta internationella observatörer påpekat, nämligen att etniska uzbeker tycks vara den grupp som drabbats hårdast med flest döda och flest nedbrända hus.

Nyligen kom den Internationella undersökningskommissionen, under ledning av Kimmo Kiljunen, särskild representant för Centralasien för OSSE:s parlamentariska församling, med sin slutrapport om junihändelserna. Rapporten riktar stark kritik mot regeringens hantering av konflikten och dess efterspel och konstaterar – i likhet med tidigare rapporter från International Crisis Group och Human Rights Watch – att det finns en klar snedfördelning i antalet offer mellan kirgizer och uzbeker. (74 % av dödsoffren var uzbeker och 25 % kirgizer, enligt rapporten.) Den kirgiziska regeringen har i sin tur riktat kritik mot rapporten i en över 100 punkter lång skrivelse.

Förutsättningarna för en snar avspänning i området är tyvärr inte särskilt goda. Det finns både lokala och internationella aktörer som verkar för försoning, men stora delar av befolkningen tycks bara känna hopplöshet och förbittring. I skrivande stund har inga nya oroligheter rapporterats från Osj och Jalal-Abad. Men i Batken-provinsen, allra längst i söder på gränsen mot Tadzjikistan, har flera incidenter inträffat under den senaste tiden, rapporterar Eurasianet. Här gäller konflikten mark- och vattentillgångar och ställer kirgizer och tadzjiker mot varandra. Det är en årligen återkommande konflikt, men i år befaras den bli värre än vanligt, eftersom det redan varit spänt i området en tid. Extra oroande blir det om man tar del av ICG:s senaste rapport, där det ryktas om ett ökande antal beväpnade rebeller i Isfara, grannorten på den tadzjikiska sidan. Dessa rebeller skulle, om ryktena stämmer, vara en del av de islamistrebeller som under senare år ”spillt över” från det allt mer instabila norra Afghanistan. Närvaron av sådana rebeller, troligen i en del fall kopplade till narkotikasmuggling, tillför en ytterligare dimension till hotbilden mot den regionala freden.

Det är hög tid att inblandade aktörer agerar adekvat för att undvika en destabilisering av Ferghanadalen. Den kirgiziska regeringen har en svår balansgång att gå mellan etno-nationalistiska stämningar och behovet av rättvisa rättsprocesser.

Ett av många SOS-meddelanden som skrevs på väggar i Osj under oroligheterna i juni förra året. Foto Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

Man kan bara hoppas att det internationella samfundet hörsammar president Otunbajevas vädjan om internationell solidaritet. Men tyvärr har de halvhjärtade internationella initiativ som gjorts hittills mött starkt motstånd både från befolkningen och regeringen i Kirgizistan. Det bästa hoppet ligger nog i ett ökat stöd till de lokala gränsöverskridande fredsinitiativ som trots allt finns. Danska flyktingrådet stöder sedan flera år ett nätverk av NGO:er på olika sidor av de nationella gränserna i Ferghanadalen. Svenska SIDA har tyvärr nyligen avslutat all närvaro i Centralasien.

Två månader senare: Kirgizistans regering klar

Nästan tio veckor efter parlamentsvalet i början av oktober (tidigare inlägg om valet här) har Kirgizistan fått en premiärminister, talman och en ministär. Det tillkännagjordes av affärsmannen och politikern Omurbek Babanov från partiet Respublika, som hade fått i uppdrag av president Roza Otunbajeva att snickra ihop en koalition. Efter ett misslyckat försök och många diskussioner ser det ut som om han har nått fram (DN, SvD).

Premiärminister blir Almazbek Atambajev, ledare för socialdemokratiska SDPK, som blev näst störst i valet. Det är ett av de partier som starkast har verkat för ett parlamentariskt system och ett tydligt brott med den i april avsatte Kurmanbek Bakijevs alltmer familjestyrda presidentmakt. SDPK, dit även president Otunbajeva hör, har ett program för social reform i europeisk anda, men Atambajev har också vinnlagt sig om goda relationer till Ryssland. Det klargjorde han också i sitt första tal som premiärminister, där han påpekade att första resan som premiärminister går till Ryssland, som ”är och alltid har varit vår strategiska partner”.

Det är en kontrast mot partiet Ata Mekens ledare Omurbek Tekebajev, i mycket pådrivande bakom den nya parlamentariska konstitutionen, som i ett tidigare regeringsbildningsförsök inte lyckades få förtroende som talman i parlamentet. Han har väl kända problem med Moskva och hånades i ryska media under valkampanjen, något som blev en black om foten i koalitionsbildningen. I stället är det nu Achmatbek Keldibekov från Ata Zjurt som får den viktiga posten som talman. Ata Zjurt blev (oväntat och oönskat för många i Bisjkek) största parti i valet och har sitt starkaste stöd band etniska kirgizer i den södra delen av landet. För Ata Meken och även SDPK var partiets företrädare anatema under valkampanjen, eftersom man har flera av den föraktade störtade Bakijev-regimens supporters i sina led.

Babanov blir förste vice premiärminister med särskilt ansvar för ekonomiska frågor, något som nog passar honom själv utmärkt. Babanov var tidigare medlem i Socialdemokraterna, men utsågs ett kort tag även som vice premiärminister under Bakijev. Han har dock också parallellt varit sysselsatt med sitt affärsimperium, som bl a har intressen i Ryssland. Men till skillnad från Ata Zjurt har Respublika hela tiden lagt in sitt stöd för den nya parlamentariska demokratin. Efter en titt på den lista som publiceras av fergana.ru (nu omdöpt till fergananews.com) verkar det som om SDPK får kontroll över de viktiga inrikes- och utrikesministerierna, liksom en vicepremiärminister för ”koordination av maktstrukturerna”.

Så kommer den här koalitionen att kunna hålla ihop? Kommer den att vara i stånd att ta några viktiga beslut? Ett av nyckelproblemen för den nya regeringen kan nog anses komma att bli att få tillräckligt stöd från övriga maktcentra i landet, inte minst de mer eller mindre självstyrande regionala ledarna i söder. För det behövs enighet och handlingskraft samt konkreta resultat, inte minst eftersom politiken i söder är intimt förknippad med laglig och framför allt olaglig ekonomisk verksamhet.

Givet att man lyckas med det första, att hålla ihop, kan nog Ata Zjurts inflytande hjälpa till att lösa upp antagonismen i söder mot makten i Bisjkek. De två partier som nu har sagt att de skall gå i opposition, Ata Meken och Ar-Namys, står också långt ifrån varandra i flera frågor och kommer inte (än på ett tag i alla fall) att utgöra något gemensamt hot. Dessutom, om Ata Zjurt lyckas med att ge intryck av att inte ge efter alltför mycket i regeringen kan deras medverkan också neutralisera den utomparlamentariska oppositionen, som tidigare har varit starkast bland anhängare till likaledes nationalistiska Butun Kyrgyzstan – och bland lokala ledare.

Hur det kommer att påverka riktningen på politiken är förstås en öppen fråga. Men trots att de tre partierna i valkampanjen stod på helt motsatta sidor är det mycket möjligt att det här är en optimal koalition att försöka starta igång Kirgizistans och Centralasiens första parlamentariska demokrati med. Dessutom motsvarar den ju någotsånär de kirgiziska väljarnas vilja. Om man fortfarande lyckas hålla ihop nästa vecka har vi ännu inte sett och hur det parlamentariska experimentet skall falla ut framöver är än så länge en öppen fråga. Men kanske kan man se det som något positivt att landets folkvalda elit från de mest skilda läger redan har tvingats ha allvarliga diskussioner med varandra i nästan tio veckor.

Vintern på väg i Osj

Osj, Kirgizistan

I morse låg det is på vattenpölarna i Osj efter gårdagens ihärdiga regnande. Det verkar nu som om vädret har slagit om och vintern är i antågande.

Uppbyggnaden pågår av de bostäder och butiker som förstördes i de upplopp mellan etniska kirgizer och uzbeker som skakade staden i juni. UNHCR uppskattar att omkring 1700 byggnader totalförstördes.

Enligt officiella siffror har 37 000 människor flytt sina hem, enligt UNHCR rör det sig om 400 000. Många befinner sig fortfarande på flykt inom och utanför landet, men flera har börjat återvända.

Den ekonomiska situationen tvingade redan före krisen många män i arbetsför ålder att söka sig utomlands för att kunna försörja familjen. Det gör att det nu råder brist på kunniga byggnadsarbetare och hantverkare. På många ställen syns därför högar av tegelsten och isoleringsmaterial, till stor del levererade av internationella hjälporganisationer, t ex Danish Refugee Council under UNHCR:s koordinering. De tillfälliga bostäder som byggs för varje familj är på 28 kvm.

Stämningen i staden är fortfarande tryckt. Sorg, rädsla och hämndbegär finns kvar under ytan, men det finns också ett starkt engagemang för att färdigställa återuppbyggnaden i tid inför vintern. Tiden börjar bli knapp.

OSJ I OKTOBER (visa bildspel)

Politiken tillbaka på gatorna i Kirgizistan

Bisjkek

Det har gått en dryg vecka sedan parlamentsvalet, som av OSSE och andra observatörer beskrevs som i stort sett rättvist och väl genomfört – det öppnaste och på flera sätt mest demokratiska valet hittills i något land i Centralasien.

Men fortfarande har inte vanligt folk fått så mycket mer hum om hur det framtida styret kommer att se ut. Framför allt har flera jag talat med varit frustrerade över att flera politiker väljer att hålla tyst efter valet, vilket tolkas som att man väntar och ser åt vilket håll trenden skall gå. Det spekuleras mest i en koalition mellan nationalistiska Ata-Zjurt, som oväntat blev största parti, Ar-Namys, lett av veteranen Felix Kulov, och Omurbek Babanovs Respublika, som efter en påkostad valspurt tog sig in i parlamentet. Se tidigare inlägg (1, 2) för lite mer info om de olika partierna.

Butun Kyrgyzstans anhängare samlas i Bisjkek

Några som inte kom in var partiet Butun Kyrgyzstan (Enade Kirgizistan), som leds av Adachan Madumarov och liksom Ata-Zjurt är att betrakta som kirgiznationalistiskt. Madumarov var sekreterare i säkerhetsrådet under störtade presidenten Bakijev. Partiet fick 4,84%, bara 0,16% ifrån femprocentsspärren.

Men det hela görs kontroversiellt av att deras anhängare anser att centrala valkommissionen (läs: interimsregeringen) har fuskat med siffrorna för att partiet inte skall komma in i parlamentet. Det är dock inte fråga om fusk vid sammanräkningen och trots att det skrivs så i flera medier har Butun Kyrgyzstan inte begärt någon omräkning av rösterna. Det man protesterar emot är att det efter valet ”dök upp” 200 000 nya väljare i röstlängden, människor med rösträtt som inte fanns med bland de ca 2,8 miljoner registrerade väljarna före valdagen. Eftersom procenttalen räknas utifrån det totala antalet röstberättigade hamnar Butun Kyrgyzstan i eller utanför parlamentet beroende på hur man räknar.

Det hela har förvärrats av valkommissionens tvetydiga uppträdande. Efter att först ha sagt att rösträkningssystemet inte kunde ha några brister har man sedan gått med på att samla in röstlängderna från olika delar av landet för kontroll – något som hittills inte har gjorts ordentligt. Under tiden har Butun Kyrgyzstans anhängare tagit till gatorna för att protestera. Både i den ”sydliga huvudstaden” Osj, som är starkt polariserad sedan hundratals omkom i sammanstötningar mellan etniska kirgizer och uzbeker i juni, och i Bisjkek har man samlats till protester. Igår syntes några hundra demonstranter på gatorna i Bisjkek i en fredlig demonstration. Partiets ledare har dock sagt att man skall fortsätta ”till slutet” eller tills man kommer in i parlamentet och antydde att man kommer att ”byta ut” den regering som fattar en felaktigt beslut. Det verkade också som om folk från landsorten anslutit – eller bussats in – för att demonstrera.

Anhängare till Butun Kyrgyzstan samlas på tisdagen

Från två av de övriga partierna som förväntas vara med i regeringsbildningen, och som liksom Butun Kyrgyzstan företräder stark presidentmakt, kommer olika signaler. Dels vill man inte ifrågasätta det egna positiva resultatet, dels talas det om att partiernas anhängare skall ansluta till demonstrationerna under onsdagen. Igår var Amerikanska Universitetet, som ligger intill parlamentet Zjogorku Kenesj, stängt på grund av demonstrationen.

Det pågår även en annan demonstration i Bisjkek för närvarande. Det är anhöriga till de människor som fick sätta livet till under revolutionen i april, offer för kulor från styrkor under avsatte president Bakijevs befäl. De kräver att valresultatet ogiltigförklaras, eftersom personer från Bakijevs administration, som man anser är ansvariga för mord, nu är tillbaka i parlamentet (partiet Ata-Zjurt betraktas av många som en reinkarnation av den förra regimen).

Porträtt och plaketter med namnen på de döda från aprilrevolutionen

De har satt upp banderoller runt Vita huset (regeringsbyggnaden) och räknar inte mer än något hundratal demonstranter, men verkar också bli fler för varje dag. De kallar sig Meken Sjeyitteri (Fosterlandets martyrer) och Aikol Ala-Too (Grönskande Ala-Too-bergen) och det spekuleras i om de får stöd från något håll, förslagsvis interimsregeringen, som ser sig som upprätthållare av den demokratiska revolutionen mot Bakijev.

Ett antal poliser fanns på plats när de två grupperna möttes utanför Vita huset under gårdagen, men det gick då lugnt till.

Centrala valkommissionen är sysselsatt med de överklaganden som har kommit in, men väntas snart komma med ett slutbesked. Det är också viktigt att både de och regeringen med Roza Otunbajeva i spetsen kommer med klara och otvetydiga besked och det helst snart. Avsaknaden av handlingskraft var en av anledningarna till att oppositionen, som utlovar starkt centraliserad makt, segrade i valet och varje dag utan besked riskerar att stärka gatans makt.

Med alla tidigare knutar fortfarande olösta är samhället i Kirgizistan starkt polariserat och den nyvunna parlamentariska demokratin står på mycket bräcklig grund.

"Vi är för fred och samförstånd. Nej till Tascismen!" (en anspelning på största partiet Ata-Zjurts ledare Tasjijev)

Lugn valdag i Kirgizistan, men oklart framöver

Bisjkek, Forum Eurasien

Parlamentsvalet i Kirgizistan får i stort sett godkänt i OSSE/ODIHR:s preliminära rapport. Vissa problem med framför allt uppblåsta röstlängder och vid rösträkningen noterades, men valet ses ändå som ett steg framåt. Det har däremot som väntat inkommit ett antal protester till centrala valnämnden, som skall beaktas innan det slutliga resultatet blir klart. Det förekom heller inga större ordningsstörningar under valdagen, inte ens i det spända Osj. Här i Bisjkek verkar inte de utposterade frivillgardena ha haft mycket att göra.

Frivilliggarde på stan i Bisjkek

Med drygt 97% av rösterna räknade ser det ut som om fem partier kommer in i parlamentet, Zjogorku Kenesj, i Kirgizistan. Så här såg det ut vid 18-tiden (14 svensk tid):

Ata Zjurt 8,7%, Socialdemokraterna (SDPK) 8,2%, Ar-Namys 7,6%, Respublika 7,1%, Ata Meken 5,7%. Övriga partier verkar inte klara femprocentsspärren.

De låga talen kommer sig av att procenttalen utgår från det totala antalet röstberättigade. Förutom femprocentsspärren i hela landet måste partierna få 0,5% i varje provins, men de hundratal röster som krävs har de stora partierna antagligen sett till att mobilisera tidigt. Valdeltagandet var 56,6% eller 1,61 miljoner, vilket man får se som högt i ett land som skakats av flera oroligheter och säkerhetsproblem under senaste halvåret och där man nu utsatts för en valkampanj under flera månader, som säkert tröttat ut många.

Valdeltagandet i provinserna låg på ungefär samma nivå, förutom intressant nog i den sydliga staden Osj, där hela 66,3% röstade. Efter händelserna i juni, då hundratals dog i etniska motsättningar, har Osj varit en starkt polariserad stad. Det lokala styret har använt sig av en kombination av kirgiznationalistisk retorik och hårda metoder för att hålla ordning. Här har Ata Zjurt, i vissa avseenden arvtagare till den störtade Kurmanbek Bakijevs regim, ett starkt fäste. Det finns rapporter om att de har tagit ett så starkt grepp att även etniska uzbeker väljer att rösta på dem mot interimsregeringen, som endast anses företräda norra delarna av landet.

Vad kan väntas för regeringsalternativ från detta? Man kan konstatera att de partier som associeras med interimsregeringen inte har gjort ett speciellt bra val. Ak Sjumkar, lett av Temir Sarijev, kommer inte ens in och Ata Meken med en av landets allra mest rutinerade politiker i spetsen, Omurbek Tekebajev, får sägas ha uppnått ett oväntat dåligt resultat. Tekebajev utsattes för en smutskastningskampanj i slutskedet, framför allt från rysk tv, men om det var detta eller hans respons eller något annat som avgjorde låter jag vara osagt. President Roza Otunbajevas och Almazbek Atambajevs SDPK blir inte heller största parti, som det ser ut.

Mandatfördelningen är inte klar, men det är tänkbart att Ata Zjurt försöker komma överens med Felix Kulovs ryskvänliga Ar-Namys om att dela makten. Respublika, lett av affärsmannen Omurbek Babanov, har varit allestädes närvarande i valspurten och har gjort ett bra val. När de släppte sitt valprogram hette det att ”vår politiska organisation är den bredaste plattformen för att förena alla positiva krafter i landet”. Man har också valt att identifiera sig i opposition mot samtliga andra och satt bekämpandet av korruption som främsta mål. Ett klassiskt populistparti alltså. Nu kommer de antagligen att kunna ha ett finger med i regeringsbildningen.

Dagen efter

Men man måste komma ihåg att även om vissa partier associerats med interimsregeringen kan man inte tala om någon blockpolitik, utan det kommer att bli en förhandling om de viktiga posterna – talman, regeringschef, finansminister o s v. Det skulle också mycket väl kunna ge andra koalitionsmöjligheter med exempelvis Ar-Namys och partierna trogna interimsregeringen (något vissa ryska media verkar spekulera i – överhuvud taget syns de ha vikt mycken uppmärksamhet åt Kulov, som slutit någon form av samarbetsöverenskommelse med Förenade Ryssland, maktpartiet i Kreml).

Både Ata Zjurt och Ar-Namys har talat öppet om att åter stärka presidentmakten på parlamentets bekostnad – ett steg som i så fall skulle gå emot folkets vilja i folkomröstningen i juni när det parlamentariska systemet röstades igenom med klar majoritet. Men för många framstår säkerhet och stabilitet som viktiga ledord och det är ingen motsägelse i sig i att det framstod som rätt att rösta fram konstitutionen i det spända läget i juni, medan man nu tror på en stark hand.

Vissa spekulerar också, inte grundlöst skulle jag säga, i att resultatet är en starkt tecken på klyftan mellan nord och syd och interimsregeringens misslyckande att minska den under tiden sedan Bakijev störtades i april. Det kan om det vill sig illa bli en tydlig sprlittring inom parlamentet i en tid när att överbrygga de här klyftorna borde vara den viktigaste uppgiften för regeringen. Alternativet att utestänga Ata Zjurt från regeringsbildningen skulle också kunna skapa spänningar och nya risker för våldsmobilisering.

Centralasien har hållit sitt första godkända parlamentsval. Under de närmsta dagarna och veckorna kommer det att visa sig hur regeringen ser ut – och om resultaten accepteras av alla i det splittrade samhället Kirgizistan.

Se även DN, SvD och lyssna på SR.

Kirgizistan röstar i avgörande val

Bisjkek, Forum Eurasien

Zjogorku Kenesj, Kirgizistans parlament

Vallokalerna har öppnat i Kirgizistan (SvD, DN, GP, Sydsvenskan, AB, VG).

Här i Bisjkek kan ingen ha missat att det är val, åtminstone ingen som slår på tv:n, öppnar en tidning eller bara går ut på gatan, där det är tapetserat med valaffischer. Även ute i landet skall valarbetarna ha varit flitiga och det lär vara många som längtar efter att det hela är över. Vad som väntar efter söndagen är det däremot ingen som riktigt vet.

Resultatet väntas under måndagen, men valkommissionen kan besluta att vänta med att släppa resultaten om det förekommer oegentligheter.

Centralasiens första parlamentariska demokrati (?)

Inget land i Centralasien har hittills haft ett parlament som valts demokratiskt och samtidigt innehaft verklig makt. I det ljuset är det ett stort steg som tas.

Enligt den nya konstitutionen, som togs fram under bara några veckor och antogs efter en folkomröstning 27 juni i år, måste ett parti inte bara passera en gräns på 5% i landet som helhet, utan även nå minst 0,5% i varje provins och de två stora städerna Bisjkek och Osj. För att uppmuntra utvecklingen av ett partiväsende och försöka minska de personliga nätverkens betydelse är det inte tillåtet att ställa upp som självständig kandidat. Reglerna för att registrera ett parti kräver också minst 30% från vardera könet bland kandidaterna och att 15% kommer från landets minoriteter.

Kvinnornas situation förbättrades redan under avsatte presidenten Kurmanbek Bakijev, som under sin senare tid bland annat införde kvotering till parlamentet (från en minst sagt låg nivå – efter valet 2005, som allmänt ansågs förfuskat och som ledde till ”Tulpanrevolutionen” som förde Bakijev till makten, var andelen kvinnor i parlamentet 0%). En intressant utveckling, som AKIpress rapporterade om, är att ett antal kvinnor från samtliga kandiderande partier härom dagen möttes för att bilda ett informellt nätverk som skall stärka kvinnors ställning i parlamentet och arbeta med jämställdhetsfrågor.

Som vi har konstaterat tidigare (se förra inlägget) har den stora gruppen etniska uzbeker till stor del hamnat utanför den politiska processen, medan en del av valreklamen inte bara förs på ryska utan även verkar rikta sig till etniska ryssar.

OSSE/ODIHR, som kommer att övervaka valet har i stort sett givit registreringen och valkampanjen hittills klartecken. Bestämmelsen att alla skall tillåtas utrymme i media verkar i stort ha fungerat och det är en febril aktivitet med valmöten runt om i landet och debatter i tv.

Många kandidater

Så hur ser startfältet ut, vilka är partierna som tävlar om de 120 platserna i parlamentet? 29 partier har registrerats, men enligt opinionsundersökningar är det runt sex som väntas komma in i parlamentet.

Det ligger nära till hands att betrakta de partier som associeras med interimsregeringen som en grupp. Efter kaoset som uppstod efter de blodiga händelserna i april, då Bakijev tvingades fly, trädde dessa partier ur sin oppositionsroll och medlemmar därifrån tog över det provisoriska styret och var i vissa fall med om att arbeta fram den nya konstitutionen.

Inte många tomma ytor kvar

Enligt undersökningar är ett av partierna med störst chans Ata Meken (‘fäderneslandet’), som leds av Omurbek Tekebajev. Han var en ledande oppositionspolitiker redan under president Askar Akajev (1990-2005) och kom tvåa i presidentvalet 2000, men var sedan talman i parlamentet när Bakijev tog över. Han kom dock snart i konflikt med Bakijev och gick i opposition. Han var andreman i interimsregeringen tills han hoppade av för att ge sig in i valkampen och får betraktas som en veteranpolitiker, som säkert gärna skulle nå ända fram till premiärministerposten. Han var också en av huvudförfattarna bakom konstitutionen, som nu sätter spelreglerna för makten framöver.

President Roza Otunbajevas Socialdemokratiska Parti (SDPK) väntas också komma in. Det leds sedan 1990-talet av Almazbek Atambajev, som liksom Tekebajev har spelat en aktiv roll under lång tid. Han ledde tidigt demonstrationer mot Bakijev-regimen, men ingick en kompromiss med denne och utnämndes till premiärminister ett kort tag 2007.

En annan huvudkandidat i det lägret är Temir Sarijev, som var den förste att ge sig in i valkampen när registreringen startade med sitt parti Ak-Sjumkar (vita falken), som bland annat har satsat på att attrahera företagare.

Ar-Namys, ett blivande maktparti som Kremls Enade Ryssland och Kazakstans Nur Otan?

Felix Kulov har också spelat en roll länge i Kirgizistans politik, ofta nära makteliten. Han var inrikesminister redan under slutet av sovjettiden (inrikesministeriet har bl a ansvar för polisen och är nära förknippat med makten). Han var även premiärminister en tid under Bakijev. Sedan kom han att opponera sig både mot Bakijev och dagens interimsregering. Hans parti Ar-Namys (‘värdighet’) spelar på lag och ordning och nära förhållande till Ryssland, där man nyligen slöt ett samarbetsavtal med Kremls maktparti Enade Ryssland. Partiet vill återställa en stark presidentmakt genom en ny konstitutionsändring.

Framgångar är också möjligen att vänta för Ata Zjurt (också ung ‘fädernesland’), ett parti som associeras med tidigare presidenten Bakijev och liksom han har sitt starkaste fäste i söder. Det leds av Kamtjybek Tasjijev, som var minister under Bakijev, och har flera medlemmar från dennes maktparti Ak-Zjol. Den största skandalen i valspurten inträffade när ett videoklipp av dålig kvalitet släpptes, där Tasjijev hävdar att han verkar för att den störtade Bakijev skall få rätt att återvända och skickar anklagelser mot de övriga partierna. Under onsdagen stormades partiets högkvarter i Bisjkek av några tiotal demonstranter, bland annat anhöriga till de som omkom i dödsskjutningarna i april och som ser Ata Zjurt som direkta efterföljare till Bakijev-regimen och ansvariga för blotsutgjutselserna.

Lugnt utanför Ata Zjurts högkvarter idag

I en tittarutfrågning i fredags kväll fick en av partiets representanter stå till svars och bedyra att videoklippet är en förfalskning och att man vill att Bakijevs skuldfråga avgörs i domstol (”som en Nürnbergrättegång”). Partiet är starkt kirgiznationalistiskt.

Skall man gå efter partiernas reklamfilmer vill naturligtvis alla se ett blomstrande Kirgizistan när de kommer till makten, men det finns skillnader i vilken framtoning man har valt. Socialdemokraternas etnosoulballad och en blandning av leende ”vanliga människor” mot vit bakgrund kunde ha varit tagen från en svensk valkampanj. Alla ska med.

Andra har mer högtidlig framtoning och inte sällan med nationalistiska övertoner. Ar-Namys målar upp en skräckvision av hoten mot landet – spekulation, utländsk infiltration, droger… – som påminner om en amerikansk eller rysk antiterror-”dokumentär”. Det märks också att även om alla har rätt till medieexponering är det ofta resurserna som avgör.

Respublika, som leds av affärsmannen Omurbek Babanov, har engagerat den afrikansk-kirgiziske kickboxaren Alene Ofoyo, vilket enligt Eurasianet tolkas som att man satsar på en multikulturell vinkling. Men partiets vallåt är säkert den som biter sig fast bäst, en blandning av nationalsång och dansband med en video som dryper av fyrverkerier, leende folkmassor i kalpak, den traditionella filthatten, och anspelningar på kirgiziska traditioner som hästsport.

De Gröna: "Mot alla!"

Det finns förstås också ytterligare ett antal hoppfulla partier, som afghanistanveteranernas parti eller ett av kommunistpartierna med det fyndiga namnet Union Frihet Rättvisa Fosterland (rysk akronym SSSR).

Förtroende avgör

Varför detta rabblande av namn – har partierna inga program? Jo, det finns partiprogram som innehåller konkreta utvecklingsidéer, men av två anledningar är det mindre viktigt än i ett val i Västeuropa. Dels är partisystemet inte utvecklat ur folkrörelser eller utifrån samhällsbehov, utan uppifrån av framträdande personligheter och grupperingarna runt dem (dessa kan vara löst baserade runt den traditionella klanstrukturen och ofta har partiledaren en geografisk bas av kärnväljare, men det kan också vara andra nätverk som uppstod under sovjettiden och frigörelsen). I och för sig har man inte har haft några större problem att fylla leden och det kan, som en människorättsaktivist jag talade med idag sade, bero på att de blodiga dagarna i april då Bakijev störtades gjorde att människor kände att de måste agera på något sätt – och engagerade sig i politiken. Men med aprilhändelserna och oroligheterna i Osj i färskt minne väljer partierna ändå att försöka förmedla stabilitet och förtroende framför allt, inte minst eftersom den nuvarande regeringen ofta framstått som om den inte haft kontroll över läget.

Partierna som står bakom interimsregeringen har generellt sett starkt stöd bland de välutbildade i Bisjkek och de mer välbärgade orterna runt sjön Issyk-Kul i nordost, medan Ata Zjurt väntas få starkt stöd bland den etniskt kirgiziska befolkningen i Jalal-Abad och i söder.

Men det är naturligtvis förenklingar. Det nya valsystemet är utformat så att kompromisser skall bejakas och det kommer att behövas kohandel. Även om de partier som stött interimsregeringen får majoritet kommer skiljaktigheterna snart att visa sig när posterna skall fördelas, just eftersom själva maktkomponenten i sig är en viktig ingrediens. Dessutom är frågan hur de som utestängs kommer att agera. Finns det ett valresultat som exempelvis kommer att accepteras av de kirgiznationalisterna i söder?

Jag pratade med Aida Alymbajeva, som leder Social Research Center vid Amerikanska Universitetet i Centralasien. Hon hoppas att Ata Zjurt kommer in i parlamentet utan att hamna i majoritet och därför tvingas verka med parlamentariska metoder. Om de tillsammans med Ar-Namys och Respublika skulle få majoritet är det möjligt att de kan bilda en allians för att stänga ute partierna som stött interimsregeringen, men det blir i så fall troligen inte långvarigt; de har inte mycket mer gemensamt än känslan av opposition.

Egentligen borde man inte ständigt fokusera på etniska skillnader, men ett av landets största problem idag är just att det inte finns en ‘kirgizistansk’ identitet, där alla känner sig inkluderade. Interimsregeringen har hittills inte hittat några bra svar.

Ett avgörande val

Hittills har det alltså varit relativt få incidenter och det finns anledning att tro att lugnet skall fortsätta över valdagen. Idag har det varit promenadväder och det enda man ser är några människor med röda armbindlar, delar av det ”medborgargarde” SDPK och Ata Meken har mobiliserat för att patrullera i Bisjkek, Osj och Jalal-Abad under dagarna runt valet. Den troligaste risken för att det skall uppstå oroligheter vore antagligen om det visar sig att Ata Zjurt eller Ar-Namys inte klarar spärren och man beslutar att mobilisera anhängarna till protester.

Men all aktivitet visar att valet verkligen är viktigt, något ovanligt för centralasiatiska parlamentsval. Utländska bedömare anser visserligen inte att Kirgizistan enligt nya konstitutionen har ett äkta parlamentariskt maktsystem, eftersom presidenten bl a fortfarande har vetorätt för alla lagar som inte rör budgeten. Men enligt Tekebajev anser inte ”det kirgiziska folket att det är verklig makt. Kirgizerna säger att makt, det är när du har hand om personalpolicy, finanser och licensiering.” Något av samma tongångar hörs från Alymbajeva på Social Research Center när hon säger sig misströsta om valresultatet, eftersom de flesta väljare inte har tillräcklig utbildning för att avgöra vad som är bäst för landet.

Men så måste det vara när det är dags för val igen i Centralasiens demokratiska experimentverkstad. Skall valet idag visa sig bli avslutningen på ett uppskakande halvår och ett steg mot verklig demokratisk utveckling, som interimsregeringen vill tro och många väljare verkar vilja hoppas på? Idag tittar solen fram i Bisjkek, men det finns många moln kvar på himlen.

Mördad kirgizisk journalist får staty i Bisjkek

Bisjkek, Forum Eurasien

Gennadij Pavljuk, Bisjkek

Igår invigdes ett minnesmärke över journalisten Gennadij Pavljuk, kirgizistansk journalist av rysk härkomst, som hittades bunden till ben och armar i Kazakstans största stad Almaty i december 2009. Det visade sig att han kastats ut från ett fönster på sjätte våningen. Han avled några dagar senare av sina skador.

Pavljuk skrev för flera tidningar och grundade tidningen Den vita ångbåten (namnet baseras på en bok av Kirgizistans kände författare Tjingiz Ajtmatov). I det repressiva klimatet mot journalister, som tilltog under Kurmanbek Bakijevs sista år tills denne tvingades från landet i ett blodigt uppror den 7 april i år, var Pavljuk en orädd röst, trots att han tvingades skriva under pseudonym. (Se Forum Eurasiens tidigare artikel om den tilltagande pressofriheten i Bakijevs Kirgizistan – skriven två dagar före upproret).

Pavljuk var också engagerad i oppositionspartiet Ata Meken – som förväntas komma in i parlamentet i valet i morgon – och träffade partiledaren Omurbek Tekebajev just innan avresan till Almaty den ödesdigra dagen i december.

Idag är situationen vad gäller press- och yttrandefriheten i Kirgizistan mycket annorlunda än för bara ett drygt halvår sedan. Att det över huvud taget fanns en informerad opposition som kunde ta över efter händelserna i april har vi att tacka de journalister som trotsade det hårdnande klimatet för. För Gennadij Pavljuk blev priset det högsta.

Kazakiska myndigheter rapporterade nu i veckan att man arresterat två misstänkta för mordet.

Mer om Pavljuk: Kalle Kniivilä och Andreas Hedfors.

Ett splittrat Kirgizistan går till parlamentsval

På söndag går Kirgizistan till val. De 120 platserna i parlamentet Zjogorku Kenesj (högsta rådet) står på spel.

Det är ett för centralasiatiska förhållanden ovanligt val, i alla fall formellt sett, dels eftersom parlamentet efter valet väntas få reell makt, dels eftersom valkampen innehåller ett stort antal partier som kan tänkas ha viss chans till framgångar, dessutom med åtminstone i princip fri tillgång till media.

Efter revolten i april som gjorde slut på president Kurmanbek Bakijevs femåriga styre har en interimsministär ledd av Roza Otunbajeva utfäst sig till demokratiska reformer. En av de viktigaste punkterna var att driva igenom en ny konstitution, där huvudpunkten var att stora delar av den makt Bakijev och förre presidenten Askar Akajev hade tillskansat sig skulle överföras till parlamentet. Konstitutionen antogs i en omröstning den 27 juni, trots att södra delen av landet, framför allt staden Osj med omnejd, bara två veckor tidigare hade skakats av det som oftast beskrivits som sammandrabbningar mellan etniska kirgizer och uzbeker (se tidigare inlägg).

I själva verket finns det många spekulationer om att det var långt ifrån en folklig resning grundad i etniskt hat, utan att händelserna startades och drevs på av andra krafter – klanlojaliteter, krafter inom regeringen, utländska islamister, kriminella nätverk (Osj ses av UNODC, FN:s narkotika- och brottsbekämpningskontor, som en knutpunkt i den eurasiska droghandeln)…

Men det går hur som helst inte att förneka att resultatet blev att känslan av orättvis behandling och misstänksamheten mellan kirgizer och uzbeker späddes på ytterligare. I tider av hot och osäkerhet tar människan ofta till enkla generaliseringar och etnicitet är tyvärr ofta en av de enklaste.

I helgen arrangerades en försoningskonferens vid sjön Issyk-Kul, ett populärt rekreationsmål i Kirgizistan. Initiativtagare var Turkiet, som också skänker 21 miljoner dollar till återuppbyggnadsarbete i Osj och Jalal-Abad, där människor fortfarande väntar på tak över huvudet inför vintern (FN uppskattade med hjälp av satellitbilder att 2677 hus totalförstördes i våldsamheterna). President Otunbajeva sade vid mötet:

Vi ser att många partier idag kritiserar den nuvarande regeringen. I Osj fick jag frågan: Varför lät ni det här hända? Jag skulle vilja svara att vid den tiden hade vi stora problem, situationen var inte enkel – det var många politiska krafter som ville utmana den nya regeringen innan den hade kommit på fötter. Dessa destruktiva krafter riktade sig mot regeringen genom att uppvigla etniskt hat. Vi hade varken de specialresurser eller den erfarenhet som krävdes för att ställa oss mellan de två sidorna.

Men har man det idag? Det finns inget som tyder på att läget är mindre polariserat nu. Flera framträdande representanter för regeringen har lämnat sina poster för att ge sig in i valkampen och de försök som gjorts för att neutralisera de motsträviga krafterna har ibland snarast haft motsatt effekt, som det misslyckade försöket att bli av med Osjs kontroversielle och kompromisslöse borgmästare Melis Myrzakmatov, som av vissa beskyllts för delaktighet i våldsamheterna i juni. Dåvarande sekreteraren i säkerhetsrådet Alik Orozov sade i augusti att Myrzakmatov skulle komma att begära avsked, något som tolkades som ett försök av regeringen att avsätta  eller förhandla bort honom från makten. Resultatet blev i stället protester på gatorna i Osj till förmån för borgmästaren och att Myrzakmatovs position stärktes ytterligare. Det blev i stället Orozov som fick gå.

Den senkomna fredskonferensen till trots, några konkreta steg mot avspänning mellan grupperna i söder har heller inte tagits. De internationella organisationer som försökt klargöra vad som hände i juni (t ex Human Rights Watch och International Crisis Group) har tenderat att lägga skulden på den kirgiziska sidan. Rättare sagt, det man har hävdat är att de flesta offren var uzbeker och att myndigheterna åtminstone tillät våldsamheterna ske. I och med att de flesta maktämbeten (polis och myndigheter), även i uzbekdominerade områden i söder, innehas av etniska kirgizer blir följden automatiskt att kirgizerna känner att udden riktas mot dem. Men även om det är otvetydigt att både uzbeker och kirgizer blev offer för händelserna är det anmärkningsvärt att det i de rättegångar som har följt på händelserna hittills bara har ställts uzbeker bakom skranket. Flera livstidsdomar har utdelats, varav den mot människorättsaktivisten Azimzjan Askarov är den mest kontroversiella (DN).

Man kan inte undgå känslan att responsen från regeringen hittills verkar ha varit att snöra åt skygglapparna hårdare. Det finns givetvis goda anledningar att inte utmana de nationalistiska krafter som underblåses av Myrzakmatov och andra motståndare till regeringen, särskilt som det knappast ger några opinionsmässiga fördelar inför valet att vädja till etnisk förbrödring (annorlunda uttryckt: det vore politiskt självmord – eller värre). Ännu ett exempel på regeringens eftergivenhet för nationalistiska krafter är att man inte lyckades få de 52 obeväpnade OSSE-poliser som man godkänt och som (på något sätt) skulle lyckas stabilisera läget, stationerade före valet (OSSE har för övrigt knappast heller varit tillräckligt aktiva med att pressa de olika aktörerna).

En tydlig följd är att en stor del av uzbekerna har valt politisk apati – man förväntar sig inte kunna påverka situationen och engagerar sig inte i valet. Enligt vallagarna måste 15% av platserna på varje partilista komma från etniska minoriteter (uzbekerna är klart största minoritet med uppskattningsvis 14,5%), men det finns inget som hindrar att de platserna fylls av ryssar eller andra minoriteter.

Resultatet blir att uzbekerna förblir utanför den politiska processen, med följden att deras minoritetsrättigheter riskerar att marginaliseras – och att vilken regering det än blir som kommer till makten efter söndagens val kommer att sakna legitimitet i många uzbekers ögon.

Man kan för övrigt undra om det inte är en fara rent allmänt i detta det första någorlunda fria parlamentsvalet i Centralasien. Finns det egentligen ett möjligt valresultat som tillräckligt många kommer att acceptera eller får vi snart se ny mobilisering med instabilitet som följd?

FORUM EURASIEN kommer att följa valspurten och valet på plats i Kirgizistan.