Fyra kandidater i presidentvalet i Kazakstan

Kazakstans flagga

Söndagen den 3 april 2011 hålls ett tidigarelagt presidentval i Kazakstan. Valet har föregåtts av en del närmast bisarra turer som bland annat innefattat ett förslag om att hålla en folkomröstning och göra Nazarbajev till president i alla fall fram till 2020 och därmed hoppa över de planerade presidentvalen 2012 och 2017. En namninsamling, som påstås ha samlat över 5 miljoner underskrifter, genomfördes till stöd för detta förslag. Det kazakiska parlamentet, som endast består av ledamöter från presidentens eget parti, Nur Otan (lysande moderlandet), godkände förslaget om folkomröstning. Förslaget beskrevs av bland annat EU som ett bakslag för demokratin. President Nazarbajev valde i början av januari i år att lägga in sitt veto mot förslaget. Slutresultatet blev istället att det ordinarie presidentvalet flyttadess fram cirka 18 månader.

Den självskrivne vinnaren i valet är den sittande presidenten Nursultan Nazarbajev. Nazarbajev har lett Kazakstan sedan självständigheten 1991. Förutom president  Nazarbajev, som nominerats av sitt eget parti, Nur Otan, ställer tre kandidater med mycket små chanser upp. De är Jambyl (Zhambyl) Akhmetbekov, ledare för det kazakiska kommunistpartiet, Mäls (Mels) Jeleusizov (Eleusizov, Yeleusizov) som leder miljöorganisationen Tabighat (Tabigat) och senator Gani Kasymov (Qasymov) som är ledare för patriotpartiet. Mäls Jeleusizov ställde upp i presidenvalet 2005 och fick mindre än 1 % av rösterna. Detsamma gällde den kandidat, Jerassyl Abylkassymov, som det kazakiska kommunistpartiet då ställde upp med. President Nazarbajev fick drygt 91 % av rösterna 2005  där den tandlösa tvåan Jamarkhan Tujaqbaj (Tuyakbay) fick knappt 7 %.  Gani Kasymov är en nationalistisk politiker som bland annat hotat politiska motståndare och slängt vatten på TV-personligheter. Han har ibland liknats vid den ryske nationalistiske politikern Vladimir Zjirinovskij för sitt smått excentriska beteende. Kasymov deltog i presidentvalet 1999 och fick då knappt 5 % av rösterna.

Kraven för att få ställa upp i presidentvalet är att en kandidat klarat det kazakiska språktestet, samlat in 91 000 underskrifter från väljare jämnt fördelade över landet och deponerat 800 000 kazakiska tenge, drygt 30 000 kronor, hos den centrala valkommissionen. Det senaste presidentvalet hölls den 4 december 2005 och nästa ordinarie val var planerat till slutet av 2012. Efter en författningsändring från 2007 har mandatperioden förkortats från 7 till 5 år och en kandidat får sitta maximalt två perioder. President Nursultan Nazarbajev, som fått titeln nationens ledare, är undantagen från denna lagparagraf och kan omväljas så många gånger han önskar. Valkampanjen pågår mellan 3 mars och 1 april 2011. Den begränsade opposition som finns i Kazakstan har valt att bojkotta valet och beskrivit det som en iscensatt promenadseger för Nazarbajev.

Mer naturgas från Turkmenistan till Kina

Representanter för den turkmeniska regeringen har gjort två besök i Kina under de senaste veckorna. De båda biträdande premiärministrarna Maisa Yazmuhammedowa och Baymurat Hojamuhammedow har besökt Beijing för samtal och stärkande av relationerna. Förutom det vanliga talet om stöd till den kinesiska politiken gällande terrorism, Tibet och Taiwan har samtalen gällt viktiga frågor om utökat energisamarbete. Medan Europa tvekar om byggandet av naturgasledningar till Centralasien handlar Kina och Iran.

Baymurat Hojamuhammedow reste också som speciell representant för den turkmenske presidenten Gurbanguly Berdymuhammedow vilket gav besöket en viss extra tyngd och renderade honom ett möte med den kinesiske presidenten Hu Jintao. Det viktigaste konkreta resultatet av mötet var en överenskommelse om utökat energisamarbete och ett löfte om ökade turkmenska naturgasleveranser till Kina med 20 miljarder kubikmeter per år till 30 miljarder kubikmeter per år. Detta kungjordes av den kinesiska planmyndigheten i ett uttalande den 2 mars 2011. Ett mer detaljerat avtal beräknas under andra halvan av 2011. Förra året slöt det kinesiska oljebolaget, CNPC (China National Petroleum Corporation), ett avtal med Uzbekistan om leverans av 10 miljarder kubikmeter gas per år. Förhandlingar med grannlandet Kazakstan pågår också om leveranser av naturgas, allt för att täcka det närmast omättliga kinesiska energibehovet.

Naturgasledningen mellan Centralasien och Kina

Möjligheterna för Turkmenistan att exportera sin naturgas har förändrats dramatiskt till det bättre sedan december 2009 då en ny naturgasledning från östra Turkmenistan och genom grannländerna Uzbekistan och Kazakstan och via Horgos in i Xinjiang i västra Kina öppnades. Under 2011 väntas ett andra rör läggas parallellt med det första mellan Turkmenistan och Kina, vilket möjliggör en total export på 40 miljarder kubikmeter centralasiatisk naturgas om året. Under 2010 öppnades också en andra pipeline från Turkmenistan till Iran, den första öppnades 1997. Iran kan nu ta emot 20 miljarder kubikmeter turkmensk naturgas om året.

Tidigare var Turkmenistan hänvisat till det gamla sovjetiska systemet av pipelines och drygt 70 % av gasen gick via Ryssland. Turkmenistan tvingades ofta acceptera mycket låga priser och betala höga transiteringsavgifter till den ryska gasgiganten Gazprom för att kunna få ut sin gas till kunder i Europa. Turkmenistan planerar efter den nya situationen att minska sin export till Ryssland till cirka 30 miljarder kubikmeter per år. Det förändrade förhållandet har lett till att Gazprom nu gått med på att betala ett högre pris för gasen.

Uran – Kazakstans nästa stora exportvara till Kina

Det blev ett lyckat statsbesök i Kina i februari 2011 för Kazakstans president Nursultan Nazarbajev där flera viktiga kontrakt och överenskommelser inom energi och transportsektorn borgar för en fortsatt snabb utveckling av relationerna. Denna gång betonades uranexport från Kazakstan och ett kazakiskt köp av kinesiska snabbtåg. Kineserna tycks också villiga att bistå kazakerna med förmånliga krediter på uppemot 7 miljarder USD.

Det är välkänt att Kazakstan exporterar olja och gas till Kina. Olja pumpas via en pipeline till nordvästra Xinjiang och transporteras dessutom via järnväg när kapaciteten i ledningen inte räcker till. Gasen kommer samma väg in i Kina via ett ledningssystem som öppnades med ett första rör 2009 för att transportera främst turkmensk gas. Under 2011 väntas det andra röret bli klart och då skapas ett ökat utrymme för den kazakiska gasen.

Den potentiellt största affären som tillkännagavs under Nazarbajevs besök var kazakisk export av uppemot 55 000 ton uran till Kina. Detta täcker cirka 40 % av Kinas uranbehov de kommande åren. Det statligt ägda kazakiska kärnenergibolaget, Kazatomprom, har ökat sin produktion av uran snabbt de senaste åren. 2010 producerades 17 800 ton uran och 2011 planerar företaget en produktion på 19 600 ton. Det gör Kazakstan till världens största producent av uran före Kanada. Kazakstan har idag världens näst största fyndigheter av uran efter Australien. Kazatomprom är ett statligt bolag där 100 % av aktierna ägs av den statliga kazakiska investeringsfonden Samruk-Kazyna.

Att uran blir nästa stora kazakiska exportvara till Kina passar som hand i handske för båda parter. Kazakerna har genom sin snabbt ökande produktion uran att exportera och kineserna har genom sitt beslutat att öka andelen elenergi producerad av kärnkraft ett behov av att importera uran. I den kinesiska energiplanen förutses att kärnkraftens andel av elproduktionen skall öka från 1 % idag till 6 % fram till 2020. För att detta skall vara möjligt behöver den installerade kapaciteten öka från cirka 10 GW idag till 70-80 GW om tio år. Idag har Kina 13 reaktorer i drift och över 20 är under byggnad. Kazakstan kan därför med största sannolikhet se fram emot mycket betydande inkomster från sin uranexport till Kina de närmaste decennierna.

Kinesiska snabbtåg i Kazakstan

På måndagskvällen den 21 februari 2011 kom Kazakstans president Nursultan Nazarbajev på ett av sina många besök till Kina. I Beijing kan Nazarbajev vara säker på ett varmt mottagande utan några besvärande frågor om demokrati och mänskliga rättigheter eller mandatperioder.

De ekonomiska förbindelserna mellan Kazakstan och Kina har utvecklats mycket snabbt de senaste åren och Kina framstår idag, efter Ryssland, som Kazakstans viktigaste ekonomiska samarbetspartner. Handeln mellan de två länderna uppgick till drygt 130 miljarder kronor under 2010. Kazakstan är också en viktig leverantör av olja och gas till Kina.

Under tisdagen presenterade Kazakstan och Kina ett av sina mest ambitiösa samarbetsprojekt hittills; ett höghastighetståg mellan den kazakiska huvudstaden Astana och Almaty, den största och ekonomiskt viktigaste staden i landet. Projektet skall vara klart redan 2015. Den senaste kinesiska tekniken för snabbtåg skall utnyttjas och kazakerna skall vara en viktig part i utformningen av den nya järnvägslinjen.

Sträckan mellan Astana och Almaty är cirka 105 mil och planen är att bygga en dubbelspårig järnväg med en maxhastighet av 350 km i timmen och en kapacitet för 5 miljoner passagerare om året. Den nya järnvägen kommer att byggas gemensamt av kazakiska och kinesiska företag och använda den senaste kinesiska byggnadstekniken. Cirka 65 % av spåren beräknas kunna läggas i marknivå och 35 % byggas i form av broar och viadukter.

Det kinesiska snabbtågsnätet har byggts ut och byggs ut i rasande fart. Redan idag är nätet världens största med över 400 mil och den knappt 100 mil långa sträckan mellan Wuhan och Guangzhou avverkas på drygt tre timmar med en medelhastighet på över 300 km i timmen, snabbare än det japanska Shinkansen. Det är något motsvarande kazakerna är ute efter för sitt snabbtåg.

Kina har ambitiösa planer för utbyggnaden av järnvägen till sina grannländer. Det finns långt gångna planer på kinesiskbyggda snabbtåg i Laos och Thailand men även länder som Tadzjikistan och Kirgizistan finns med på den kinesiska kartan för utbyggnad. Här finns dock det stora praktiska problemet att Kina använder standardspårvidd på 1435 mm och länderna i Centralasien använder den ryska spårvidden på 1520 mm.

Kina och Kazakstan förbinds idag av en traditionell järnväg som går genom den Dzungariska porten in i nordvästra Xinjiang. På den kinesiska sidan förlängs idag de breda spåren från Kazakstan för att underlätta och snabba upp den kazakiska exporten av främst petroleumprodukter. I framtiden planeras för leveranser av såväl olja som LNG (flytande naturgas) via de nya spåren.

Kinesiska investeringar finansierar Tadzjikistans ”oberoende”

När Tadzjikistan blev självständigt 1991 var landet den fattigaste av alla 15 sovjetrepubliker och även idag har man den lägsta BNP/capita (ca $1900). Ett polariserande inbördeskrig som varade till 1997 kom sedan att förlama ekonomin, lägga infrastruktur i ruiner och fick dessutom till följd av att mÃ¥nga högutbildade – däribland nästan samtliga ryssar och andra européer – flyttade frÃ¥n landet.

Till skillnad från vissa andra centralasiatiska länder, framför allt Kazakstan och Turkmenistan, men även grannlandet Uzbekistan, hade man heller inga lättexploaterade naturresurser som kunde lägga grunden för ett ekonomiskt uppsving. President Emomali Rahmon, som alltmer auktoritärt styrt Tadzjikistan sedan kriget, har lyckats bevara landet som enhet, men trots idel tal om nationens suveränitet har man alltid haft ett starkt beroende av yttre stöd.

Av traditionella och praktiska skäl har den viktigaste partnern varit Ryssland. En hel del tadzjiker talar fortfarande ryska och en del sovjetiskbyggda industrier ägs fortfarande av Ryssland eller har ett behov av landet för kompetens och avsättningsmarknader. Ryssland har också militärstrategiska intressen i landet, bl a en satellitspårningsanläggning och en militär division med flera baser. Fram till 2005 ansvarade ryska trupper också för bevakning av den komplicerade gränsen mot Afghanistan (Wikileaks-dokument har bekräftat att kontraktet avslutades efter att president Rahmon misstänkte att ryssarna i landet konspirerade för att avsätta honom). En av de viktigaste faktorerna i tadzjikisk ekonomi är bidragen från gästarbetare i framför allt Ryssland. Det finns inga helt säkra sätt att mäta inflödena, men enligt ILO uppgick de år 2008 till 2,67 miljarder dollar, motsvarande hela 49% av BNP.

Foto: H Hallgren

Gatubild från Dusjanbe (Foto H Hallgren)

På senare år har dock relationen med Ryssland blivit alltmer komplicerad. Förutom att Rahmon har problem med att ryssarna kopplar en politisk agenda till de ekonomiska insatserna är man bland annat besviken på att Moskva drog tillbaka sitt stöd till det enorma dammbygget vid Rogun, ett projekt som Rahmon marknadsfört internt närmast som en nationell överlevnadsfråga.

I det fallet ser man att Ryssland böjde sig för Uzbekistan, vars president Islom Karimov Rahmon har ett välkänt dåligt förhållande till. Uzbekistan motsätter sig dammbygget med alla medel, eftersom man anser att Tadzjikistan får en politisk hållhake genom att kunna kontrollera vattentillgången för landets viktiga bomullsindustri. Relationen mellan grannarna är spänd och det har flera gånger hänt att exempelvis tågtransporter stoppats vid gränsen utan förklarlig orsak, eller som en händelse i november, då Uzbekistan inför vintern stängde gränsen till den isolerade Zarafshan-dalen utan officiell anledning.

Med den situationen i Ã¥tanke är det nog inte sÃ¥ märkligt att Tadzjikistan vänder sig till sin mäktiga granne i öster, Kina. Traditionellt (delvis som ett arv frÃ¥n sovjettiden) finns en utbredd skepsis och oro bland befolkningen i Centralasien för kinesiskt inflytande, för den starka ekonomin och det ”demografiska trycket” frÃ¥n världens folkrikaste nation. Men historien är längre än sÃ¥ och Kina har länge till och frÃ¥n varit en faktor i regionen (se t ex Disa HÃ¥stads tillbakablick i DN). Och att Rahmon till stor del bygger landets ”oberoende” med kinesiskt understöd är knappast nÃ¥gon hemlighet längre.

Foto: H Hallgren

Även papperskorgarna är kinesiska i Dusjanbe (Foto H Hallgren)

Faktum är att den kinesiska aktiviteten är synlig överallt i Tadzjikistan för en besökare och dÃ¥ inte bara genom att de flesta konsumtionsvaror och kläder är tillverkade där. I huvudstaden Dusjanbe rullar tadzjikisk-kinesiska ”vänskapsbussar” i innerstadstrafiken och ett nytt storslaget nationalbibliotek växer fram med kinesisk hjälp i den nyrenoverade centrala Rudakiparken. Ute i landet är närvaron ännu tydligare. Vägar breddas och fÃ¥r hastigt uppförda kinesiska betalstationer, tunnlar sprängs och högspänningsledningar dras genom Tadzjikistans bergiga landskap.

Stora infrastrukturprojekt har ju blivit något av ett kinesiskt signum, inte bara i Centralasien utan överallt i länder med stora behov, men som kanske inte kvalificerar sig för IMF:s liberaliseringsvillkor eller vill anpassa sig efter EU:s och USA:s reformkriterier.

För Kinas del kan man se flera bra anledningar till att utvidga inflytandet i Centralasien. Det hävdas ju ofta att Kina inte (ännu) ägnar sig Ã¥t politisk expansionism, men det geostrategiska värdet gentemot Ryssland och Indien fÃ¥r man i sÃ¥ fall pÃ¥ köpet (liksom en begränsning av risken för lÃ¥ngvarig amerikansk närvaro längs Kinas gränser). Klart är att man har intresse av ett stabilt grannskap i väster som ett led i den ”pacificeringskampanj” man aktivt har drivit i Xinjiang de senaste Ã¥ren (se ett antal tidigare inlägg pÃ¥ ämnet). Dessutom sitter Centralasien pÃ¥ rÃ¥varor som den expansiva västra regionen och Kina som helhet behöver. Olja frÃ¥n Kazakstan och gas frÃ¥n Turkmenistan har redan börjat flöda österut. I Tadzjikistans fall handlar det framför allt om ädelmetaller och möjligen vattenkraft, men gränsomrÃ¥det mot Kina i Pamir tillhör världens bergigaste och det finns bara ett farbart pass mellan länderna (Kulma-passet, öppnat 2001), som dessutom inte är öppet vintertid. Problemet med otillgängligheten och dÃ¥lig infrastruktur är ocksÃ¥ ett hinder för kinesisk handel västerut, inte bara till de växande avsättningsmarknaderna för kinesiska varor i Centralasien, utan potentiellt även söderut mot Pakistan och Iran.

Foto: H Hallgren

Shahriston-tunneln, drygt 5 km, kommer att förkorta tiden mellan landets två största städer med flera timmar och göra vägen framkomlig vintertid. Byggentreprenör är CRBC, finansierad av ett kinesiskt initialt lån på ca 300 MUSD med 2% ränta (Foto H Hallgren)

Därför investerar Kina hundratals miljoner dollar i modernisering av vägar och järnvägar, nya tunnlar och transmissionsledningar. I typfallet finansieras projekten via Kinas Export- och Importbank (Eximbank), som rapporterar direkt till centralregeringen (StatsrÃ¥det) i Beijing och som kan erbjuda lÃ¥ngfristiga lÃ¥n och fördelaktiga räntevillkor, helst direkt till mottagarlandets regering. Själva projekten genomförs sedan av kinesiska företag, vad gäller vägbyggen t ex av statliga China Road and Bridge Corporation (CRBC), som kan kontrollera kostnaderna – och skapa avsättning för kinesisk industri – genom att använda sig av kinesisk arbetskraft och materiel.

Men i ett land med så utbredda försörjningsproblem som Tadzjikistan (den officiella arbetslöshetssiffran på 2,2% säger nog mest något om kvaliteten på statistiken) att uppåt en miljon utvandrar som gästarbetare enbart till Ryssland, är utländsk arbetskraft en känslig fråga och det har hänt att det har förekommit sammanstötningar. Att påverka de kinesiska villkoren genom att göra som Ryssland eller Kazakstan och införa strikt kvotering för utländsk arbetskraft är dock inget den svaga tadzjikiska ekonomin tillåter.

Foto: H Hallgren

Vägen förbättras i närheten av Nurek-dammen, världens högsta vattenkraftsdamm med en kapacitet på ca 3000 MW. Ström från Nurek kan nu även nå norra delen av landet via en kinesiskbyggd transmissionsledning (Foto H Hallgren)

Klart är ändÃ¥ att Tadzjikistans eftersatta infrastruktur fÃ¥r sig en välbehövlig upprustning. En del av projekten gynnar kinesisk export eller rÃ¥varuutvinning, men det mesta kommer ocksÃ¥ landet till godo internt. Den nyligen uppförda högspänningsledningen pÃ¥ 500 kV mellan Sughd-regionen i norr och södra delen av landet kopplar ihop landets elnät och medverkar till en starkt förbättrad elförsörjningssäkerhet – trots de stora tillgÃ¥ngarna pÃ¥ vattenkraft förekommer fortfarande elransonering och omfattande avbrott. Dessutom kan ledningen ha positiva konsekvenser för den politiska stabiliteten. Efter det att Uzbekistan hotat med (och sedan i slutet av 2009 gjort verklighet av hotet) att lämna det centralasiatiska elnätet frÃ¥n sovjettiden var Tadzjikistan tvunget att pÃ¥ andra sätt säkra eltillförseln till näst största staden Chudzjand i norr, en politiskt aktiv region med viss konfliktpotential.

Efter det senaste mötet med Shanghai-organisationen (SCO) i Dusjanbe i november i fjol deklarerade Kina och Ryssland att deras respektive valutor skall börja användas i bilateral handel i stället för dollarn. Om den nyheten inte fick riktigt det genomslag man kunde vänta sig var det nog ännu färre som reagerade på att Tadzjikistan redan börjat handla i renminbi med Kina ett år tidigare. Handeln med Kina har ökat kraftigt de senaste åren och 2009 var både export (24 %) och även import (18%) i paritet med den ryska, som hittills varit helt dominerande importpartner. Tadzjikistans export är begränsad sedan en stor del av den sovjettida industrin gått omkull och utöver bomull har det framför allt handlat om aluminium, som exporteras till bl a EU från ett stort (men energislukande och som helhet inte särskilt lönsamt) smältverk.

Hajj-kläder, made in China (foto H Hallgren)

Förutom infrastruktur har landet alltså behov av industrisatsningar och investeringar kommer bl a från Iran, som försöker ta initiativ för att ena de persiskspråkiga länderna ekonomiskt, och Turkiet, som nu är Tadzjikistans tredje största handelspartner. Men även kinesiska investeringar kan här öppna nya möjligheter, även om det hittills mest handlar om energi, exempelvis ett nytt värmeverk i Dusjanbe och vattenkraftverket Nurobad-2 med en prislapp på 300 miljoner dollar.

Att Kina har haft kraft att investera under finanskrisen, som slagit hårt mot de fattigare centralasiatiska länderna Tadzjikistan och Kirgizistan, är något som man förväntar sig skall betala sig framöver (man gav t ex också nyligen krisdrabbade Grekland ett gigantiskt investeringspaket). Det är också ett sätt att övervinna den skepsis lokala regeringar och befolkningar länge haft gentemot Kina.

Under parlamentssittningen i Dusjanbe idag meddelade Tadzjikistans inrikesminister enligt lokala Asia-Plus att man beslutat att reglera överhögheten över delar av de gränsterritorier i bergen som varit omstridda – ett omrÃ¥de pÃ¥ 1000 kvadratkilometer skall överlämnas till Kina. Oppositionen reagerade inte lika mycket över att omrÃ¥dena överlämnades som att det hela hade skötts bak lyckta dörrar av presidenten och hans närmaste krets i direkta och inte särskilt genomskinliga förhandlingar.

Något kineserna nog inte har något emot, så länge Rahmon har kontroll internt.

Två månader senare: Kirgizistans regering klar

Nästan tio veckor efter parlamentsvalet i början av oktober (tidigare inlägg om valet här) har Kirgizistan fått en premiärminister, talman och en ministär. Det tillkännagjordes av affärsmannen och politikern Omurbek Babanov från partiet Respublika, som hade fått i uppdrag av president Roza Otunbajeva att snickra ihop en koalition. Efter ett misslyckat försök och många diskussioner ser det ut som om han har nått fram (DN, SvD).

Premiärminister blir Almazbek Atambajev, ledare för socialdemokratiska SDPK, som blev näst störst i valet. Det är ett av de partier som starkast har verkat för ett parlamentariskt system och ett tydligt brott med den i april avsatte Kurmanbek Bakijevs alltmer familjestyrda presidentmakt. SDPK, dit även president Otunbajeva hör, har ett program för social reform i europeisk anda, men Atambajev har ocksÃ¥ vinnlagt sig om goda relationer till Ryssland. Det klargjorde han ocksÃ¥ i sitt första tal som premiärminister, där han pÃ¥pekade att första resan som premiärminister gÃ¥r till Ryssland, som ”är och alltid har varit vÃ¥r strategiska partner”.

Det är en kontrast mot partiet Ata Mekens ledare Omurbek Tekebajev, i mycket pådrivande bakom den nya parlamentariska konstitutionen, som i ett tidigare regeringsbildningsförsök inte lyckades få förtroende som talman i parlamentet. Han har väl kända problem med Moskva och hånades i ryska media under valkampanjen, något som blev en black om foten i koalitionsbildningen. I stället är det nu Achmatbek Keldibekov från Ata Zjurt som får den viktiga posten som talman. Ata Zjurt blev (oväntat och oönskat för många i Bisjkek) största parti i valet och har sitt starkaste stöd band etniska kirgizer i den södra delen av landet. För Ata Meken och även SDPK var partiets företrädare anatema under valkampanjen, eftersom man har flera av den föraktade störtade Bakijev-regimens supporters i sina led.

Babanov blir förste vice premiärminister med särskilt ansvar för ekonomiska frÃ¥gor, nÃ¥got som nog passar honom själv utmärkt. Babanov var tidigare medlem i Socialdemokraterna, men utsÃ¥gs ett kort tag även som vice premiärminister under Bakijev. Han har dock ocksÃ¥ parallellt varit sysselsatt med sitt affärsimperium, som bl a har intressen i Ryssland. Men till skillnad frÃ¥n Ata Zjurt har Respublika hela tiden lagt in sitt stöd för den nya parlamentariska demokratin. Efter en titt pÃ¥ den lista som publiceras av fergana.ru (nu omdöpt till fergananews.com) verkar det som om SDPK fÃ¥r kontroll över de viktiga inrikes- och utrikesministerierna, liksom en vicepremiärminister för ”koordination av maktstrukturerna”.

Så kommer den här koalitionen att kunna hålla ihop? Kommer den att vara i stånd att ta några viktiga beslut? Ett av nyckelproblemen för den nya regeringen kan nog anses komma att bli att få tillräckligt stöd från övriga maktcentra i landet, inte minst de mer eller mindre självstyrande regionala ledarna i söder. För det behövs enighet och handlingskraft samt konkreta resultat, inte minst eftersom politiken i söder är intimt förknippad med laglig och framför allt olaglig ekonomisk verksamhet.

Givet att man lyckas med det första, att hÃ¥lla ihop, kan nog Ata Zjurts inflytande hjälpa till att lösa upp antagonismen i söder mot makten i Bisjkek. De tvÃ¥ partier som nu har sagt att de skall gÃ¥ i opposition, Ata Meken och Ar-Namys, stÃ¥r ocksÃ¥ lÃ¥ngt ifrÃ¥n varandra i flera frÃ¥gor och kommer inte (än pÃ¥ ett tag i alla fall) att utgöra nÃ¥got gemensamt hot. Dessutom, om Ata Zjurt lyckas med att ge intryck av att inte ge efter alltför mycket i regeringen kan deras medverkan ocksÃ¥ neutralisera den utomparlamentariska oppositionen, som tidigare har varit starkast bland anhängare till likaledes nationalistiska Butun Kyrgyzstan – och bland lokala ledare.

Hur det kommer att påverka riktningen på politiken är förstås en öppen fråga. Men trots att de tre partierna i valkampanjen stod på helt motsatta sidor är det mycket möjligt att det här är en optimal koalition att försöka starta igång Kirgizistans och Centralasiens första parlamentariska demokrati med. Dessutom motsvarar den ju någotsånär de kirgiziska väljarnas vilja. Om man fortfarande lyckas hålla ihop nästa vecka har vi ännu inte sett och hur det parlamentariska experimentet skall falla ut framöver är än så länge en öppen fråga. Men kanske kan man se det som något positivt att landets folkvalda elit från de mest skilda läger redan har tvingats ha allvarliga diskussioner med varandra i nästan tio veckor.

Positiva överraskningar uteblir på OSSE-möte

OSSE-toppmötet i Astana i Kazakstan går mot sitt slut (se DN, SvD) och det är i skrivande stund högst oklart om det blir något gemensamt uttalande efter mötet. Och om det blir så är några verkliga nyheter i form av överenskommelser knappast att vänta.

Att medlemsländerna möttes pÃ¥ stats- och regeringschefsnivÃ¥ är visserligen i sig remarkabelt. Det har inte hänt sedan 1999 och sedan dess har givetvis mycket hänt i Europa och Centralasien. I och med Kazakstans ordförandeskap var det ocksÃ¥ första gÃ¥ngen ett land frÃ¥n forna Sovjet hade den rollen (men nästa Ã¥r när Litauen tar över kan man nästan kalla det en trend…).

I Kazakstan har president Nursultan Nazarbajev gjort stor sak av OSSE-ordförandeskapet och att fÃ¥ till mötet var tidigt ett av hans mÃ¥l. I programskriften ”Ett nytt Ã¥rtionde, nytt ekonomiskt uppsving, nya möjligheter för Kazakstan” frÃ¥n i januari sade han t ex

Kazakstans höga internationella anseende gjorde det möjligt för vårt land att bli ordförande för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Det är en stor ära för oss. Ett alldeles särskilt stort ansvar är det att inneha ordförandeskapet i den svåraste tiden i mänsklighetens nuvarande historia.

Hur man har förvaltat  det ansvaret kan vi snart utvärdera i sin helhet. Det har redan riktats en hel del kritik mot att Kazakstan (medvetet och öppet) nedprioriterade det man brukar kalla OSSE:s tredje dimension, alltså i praktiken människorättsfrågor. Men även i kärnområdet säkerhetsfrågor kan man kanske undra, inte minst i ljuset av det som hände på andra sidan gränsen i Kirgizistan under året, med först en blodig revolution, följd av etniska kravaller i södra delen av landet, som krävde hundratals liv. Läget har dessutom knappast förbättrats sedan dess (se också DN:s pågående artikelserie om läget i Centralasien).

För att undvika fortsatt våld beslutade OSSE efter våldsutbrottet att skicka en polisstyrka till landet. Men förutom att det var tveksamt vad dessa 52 man egentligen kunde förväntas uträtta, utlöste det oväntat starka reaktioner i södra Kirgizistan, och kom att utnyttjas som slagträ mot utländsk inblandning. Poliserna kom aldrig på plats och resultatet blev ett fiasko i och med att regeringen i Bisjkek, som inledningsvis stödde idén, kom att framstå som splittrad och svag. Bara några dagar före toppmötet i Astana tog OSSE beslut om ett förändrat koncept, där man i stället långsiktigt skall bidra med hjälp till polisreform. Det nya förslaget verkar till stor del ha tagits fram från kirgizisk sida.

Redan när Kazakstan tog över ordförandeskapet framhöll man att man som OSS-land hade unika förutsättningar för att knyta upp de konflikter i det forna Sovjetområdet som fortfarande väntar på en lösning sedan det tidiga 1990-talet. Det gäller utbrytarrepublikerna Transnistrien (Moldova), Abchazien och Sydossetien (Georgien) och Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan).

Vad gäller Sydossetien och Abchazien komplicerades läget avsevärt när Ryssland ensidigt erkände deras självständighet efter kriget 2008. Här var det ingen som pÃ¥ allvar trodde pÃ¥ nÃ¥gra framsteg och det synliggör en uppenbar svaghet hos OSSE som medlare – att vart och ett av de 56 medlemsländerna sitter inne med vetorätt.

ÄndÃ¥ ryktades det före mötet att Georgiens president Saakasjvili och Rysslands premiärminister Putin - som nu även personligen beter sig som olja och vatten – skulle komma att träffas vid sidan av mötet. SÃ¥ blev det inte. Hillary Clinton anklagade Ryssland för att obstruera en OSSE-mission till Georgien efter kriget, president Medvedev anklagade Georgien för att ha använt oproportionerligt vÃ¥ld i kriget. Saakasjvili talade i sitt anförande om hur Ryssland hade brutit mot helsingforsprinciperna om grundläggande rättigheter (som ligger till grund för OSSE) och upprepade att de bÃ¥da regionerna mÃ¥ste Ã¥terförenas med Georgien. NÃ¥got intressant var ändÃ¥ den tydliga markering han gjorde i sitt tal om att Georgien enbart har rätt att värna sin integritet med vÃ¥ld inom de omrÃ¥den man kontrollerar. NÃ¥gon form av olivkvist, om än spelad för gallerierna och i nödtvÃ¥ng.

Vad gäller Nagorno-Karabach fanns det mer spekulationer och förhoppningar om att man skulle kunna uppnå något konkret i Astana, som kan leda till att det över 15 år gamla dödläget kan brytas. Dessutom har OSSE här ett alldeles särskilt ansvar, eftersom man leder den s k Minsk-processen, en förhandlingsplan som EU-länderna, Ryssland och USA har enats om att använda som det internationella instrumentet i konflikten. Så har det varit i många år, men resultaten har hittills aldrig blivit något mer än avsiktsdeklarationer och kritiska röster säger att det i stället har blockerat nya initiativ.

Timingen är heller inte särskilt bra. Den officiella tonen mellan Armenien och Azerbajdzjan har varit uppskruvad pÃ¥ sistone, sedan tövädret mellan Armenien och Turkiet har frusit till och parterna har intagit sina invanda positioner. Azerbajdzjan har allt oftare pÃ¥ sistone tagit till öppna hot om att tÃ¥lamodet snart är slut och att det är dags att ”befria” de ockuperade territorierna. SÃ¥ lät det ocksÃ¥ när president Ilham Alijev talade inför OSSE. Det var en kompromisslös retorik, där han talade om Nagorno-Karabach som en ”historisk del av Azerbajdzjan”, om ”etnisk rensning” och barn som krigsoffer. Armeniens president Serzj Sargsian Ã¥ sin sida var lika oförsonlig när han likaledes inledde med argumentet om etnisk rensning och hävdade att Azerbajdzjan har använt de 16 senaste Ã¥rens förhandlingar som täckmantel för att bygga upp armén inför ett nytt ”militärt äventyr”. Han sade ocksÃ¥ rent ut att svaret pÃ¥ militär aggression mÃ¥ste bli att Armenien officiellt erkänner Nagorno-Karabach och investerar alla sina krafter i att försvara republiken.

Mötet har när det här skrivs ännu inte officiellt avslutats och Kazakstans utrikesminister Kanat Saudabajev försöker säkert in i det sista att få till en slutlig gemensam skrivelse. Men de viktiga deltagarna har redan begett sig hem och även om det blir någon form av urvattnad slutdeklaration är risken inte obefintlig att mötet i stället har resulterat i ytterligare frågetecken kring OSSE:s handlingskraft och relevans.

Vintern på väg i Osj

Osj, Kirgizistan

I morse låg det is på vattenpölarna i Osj efter gårdagens ihärdiga regnande. Det verkar nu som om vädret har slagit om och vintern är i antågande.

Uppbyggnaden pågår av de bostäder och butiker som förstördes i de upplopp mellan etniska kirgizer och uzbeker som skakade staden i juni. UNHCR uppskattar att omkring 1700 byggnader totalförstördes.

Enligt officiella siffror har 37 000 människor flytt sina hem, enligt UNHCR rör det sig om 400 000. Många befinner sig fortfarande på flykt inom och utanför landet, men flera har börjat återvända.

Den ekonomiska situationen tvingade redan före krisen många män i arbetsför ålder att söka sig utomlands för att kunna försörja familjen. Det gör att det nu råder brist på kunniga byggnadsarbetare och hantverkare. På många ställen syns därför högar av tegelsten och isoleringsmaterial, till stor del levererade av internationella hjälporganisationer, t ex Danish Refugee Council under UNHCR:s koordinering. De tillfälliga bostäder som byggs för varje familj är på 28 kvm.

Stämningen i staden är fortfarande tryckt. Sorg, rädsla och hämndbegär finns kvar under ytan, men det finns också ett starkt engagemang för att färdigställa återuppbyggnaden i tid inför vintern. Tiden börjar bli knapp.

OSJ I OKTOBER (visa bildspel)

Politiken tillbaka på gatorna i Kirgizistan

Bisjkek

Det har gÃ¥tt en dryg vecka sedan parlamentsvalet, som av OSSE och andra observatörer beskrevs som i stort sett rättvist och väl genomfört – det öppnaste och pÃ¥ flera sätt mest demokratiska valet hittills i nÃ¥got land i Centralasien.

Men fortfarande har inte vanligt folk fått så mycket mer hum om hur det framtida styret kommer att se ut. Framför allt har flera jag talat med varit frustrerade över att flera politiker väljer att hålla tyst efter valet, vilket tolkas som att man väntar och ser åt vilket håll trenden skall gå. Det spekuleras mest i en koalition mellan nationalistiska Ata-Zjurt, som oväntat blev största parti, Ar-Namys, lett av veteranen Felix Kulov, och Omurbek Babanovs Respublika, som efter en påkostad valspurt tog sig in i parlamentet. Se tidigare inlägg (1, 2) för lite mer info om de olika partierna.

Butun Kyrgyzstans anhängare samlas i Bisjkek

Några som inte kom in var partiet Butun Kyrgyzstan (Enade Kirgizistan), som leds av Adachan Madumarov och liksom Ata-Zjurt är att betrakta som kirgiznationalistiskt. Madumarov var sekreterare i säkerhetsrådet under störtade presidenten Bakijev. Partiet fick 4,84%, bara 0,16% ifrån femprocentsspärren.

Men det hela görs kontroversiellt av att deras anhängare anser att centrala valkommissionen (läs: interimsregeringen) har fuskat med siffrorna för att partiet inte skall komma in i parlamentet. Det är dock inte frÃ¥ga om fusk vid sammanräkningen och trots att det skrivs sÃ¥ i flera medier har Butun Kyrgyzstan inte begärt nÃ¥gon omräkning av rösterna. Det man protesterar emot är att det efter valet ”dök upp” 200 000 nya väljare i röstlängden, människor med rösträtt som inte fanns med bland de ca 2,8 miljoner registrerade väljarna före valdagen. Eftersom procenttalen räknas utifrÃ¥n det totala antalet röstberättigade hamnar Butun Kyrgyzstan i eller utanför parlamentet beroende pÃ¥ hur man räknar.

Det hela har förvärrats av valkommissionens tvetydiga uppträdande. Efter att först ha sagt att rösträkningssystemet inte kunde ha nÃ¥gra brister har man sedan gÃ¥tt med pÃ¥ att samla in röstlängderna frÃ¥n olika delar av landet för kontroll – nÃ¥got som hittills inte har gjorts ordentligt. Under tiden har Butun Kyrgyzstans anhängare tagit till gatorna för att protestera. BÃ¥de i den ”sydliga huvudstaden” Osj, som är starkt polariserad sedan hundratals omkom i sammanstötningar mellan etniska kirgizer och uzbeker i juni, och i Bisjkek har man samlats till protester. IgÃ¥r syntes nÃ¥gra hundra demonstranter pÃ¥ gatorna i Bisjkek i en fredlig demonstration. Partiets ledare har dock sagt att man skall fortsätta ”till slutet” eller tills man kommer in i parlamentet och antydde att man kommer att ”byta ut” den regering som fattar en felaktigt beslut. Det verkade ocksÃ¥ som om folk frÃ¥n landsorten anslutit – eller bussats in – för att demonstrera.

Anhängare till Butun Kyrgyzstan samlas på tisdagen

Från två av de övriga partierna som förväntas vara med i regeringsbildningen, och som liksom Butun Kyrgyzstan företräder stark presidentmakt, kommer olika signaler. Dels vill man inte ifrågasätta det egna positiva resultatet, dels talas det om att partiernas anhängare skall ansluta till demonstrationerna under onsdagen. Igår var Amerikanska Universitetet, som ligger intill parlamentet Zjogorku Kenesj, stängt på grund av demonstrationen.

Det pågår även en annan demonstration i Bisjkek för närvarande. Det är anhöriga till de människor som fick sätta livet till under revolutionen i april, offer för kulor från styrkor under avsatte president Bakijevs befäl. De kräver att valresultatet ogiltigförklaras, eftersom personer från Bakijevs administration, som man anser är ansvariga för mord, nu är tillbaka i parlamentet (partiet Ata-Zjurt betraktas av många som en reinkarnation av den förra regimen).

Porträtt och plaketter med namnen på de döda från aprilrevolutionen

De har satt upp banderoller runt Vita huset (regeringsbyggnaden) och räknar inte mer än något hundratal demonstranter, men verkar också bli fler för varje dag. De kallar sig Meken Sjeyitteri (Fosterlandets martyrer) och Aikol Ala-Too (Grönskande Ala-Too-bergen) och det spekuleras i om de får stöd från något håll, förslagsvis interimsregeringen, som ser sig som upprätthållare av den demokratiska revolutionen mot Bakijev.

Ett antal poliser fanns på plats när de två grupperna möttes utanför Vita huset under gårdagen, men det gick då lugnt till.

Centrala valkommissionen är sysselsatt med de överklaganden som har kommit in, men väntas snart komma med ett slutbesked. Det är också viktigt att både de och regeringen med Roza Otunbajeva i spetsen kommer med klara och otvetydiga besked och det helst snart. Avsaknaden av handlingskraft var en av anledningarna till att oppositionen, som utlovar starkt centraliserad makt, segrade i valet och varje dag utan besked riskerar att stärka gatans makt.

Med alla tidigare knutar fortfarande olösta är samhället i Kirgizistan starkt polariserat och den nyvunna parlamentariska demokratin står på mycket bräcklig grund.

"Vi är för fred och samförstånd. Nej till Tascismen!" (en anspelning på största partiet Ata-Zjurts ledare Tasjijev)

Lugn valdag i Kirgizistan, men oklart framöver

Bisjkek, Forum Eurasien

Parlamentsvalet i Kirgizistan får i stort sett godkänt i OSSE/ODIHR:s preliminära rapport. Vissa problem med framför allt uppblåsta röstlängder och vid rösträkningen noterades, men valet ses ändå som ett steg framåt. Det har däremot som väntat inkommit ett antal protester till centrala valnämnden, som skall beaktas innan det slutliga resultatet blir klart. Det förekom heller inga större ordningsstörningar under valdagen, inte ens i det spända Osj. Här i Bisjkek verkar inte de utposterade frivillgardena ha haft mycket att göra.

Frivilliggarde på stan i Bisjkek

Med drygt 97% av rösterna räknade ser det ut som om fem partier kommer in i parlamentet, Zjogorku Kenesj, i Kirgizistan. Så här såg det ut vid 18-tiden (14 svensk tid):

Ata Zjurt 8,7%, Socialdemokraterna (SDPK) 8,2%, Ar-Namys 7,6%, Respublika 7,1%, Ata Meken 5,7%. Övriga partier verkar inte klara femprocentsspärren.

De låga talen kommer sig av att procenttalen utgår från det totala antalet röstberättigade. Förutom femprocentsspärren i hela landet måste partierna få 0,5% i varje provins, men de hundratal röster som krävs har de stora partierna antagligen sett till att mobilisera tidigt. Valdeltagandet var 56,6% eller 1,61 miljoner, vilket man får se som högt i ett land som skakats av flera oroligheter och säkerhetsproblem under senaste halvåret och där man nu utsatts för en valkampanj under flera månader, som säkert tröttat ut många.

Valdeltagandet i provinserna låg på ungefär samma nivå, förutom intressant nog i den sydliga staden Osj, där hela 66,3% röstade. Efter händelserna i juni, då hundratals dog i etniska motsättningar, har Osj varit en starkt polariserad stad. Det lokala styret har använt sig av en kombination av kirgiznationalistisk retorik och hårda metoder för att hålla ordning. Här har Ata Zjurt, i vissa avseenden arvtagare till den störtade Kurmanbek Bakijevs regim, ett starkt fäste. Det finns rapporter om att de har tagit ett så starkt grepp att även etniska uzbeker väljer att rösta på dem mot interimsregeringen, som endast anses företräda norra delarna av landet.

Vad kan väntas för regeringsalternativ från detta? Man kan konstatera att de partier som associeras med interimsregeringen inte har gjort ett speciellt bra val. Ak Sjumkar, lett av Temir Sarijev, kommer inte ens in och Ata Meken med en av landets allra mest rutinerade politiker i spetsen, Omurbek Tekebajev, får sägas ha uppnått ett oväntat dåligt resultat. Tekebajev utsattes för en smutskastningskampanj i slutskedet, framför allt från rysk tv, men om det var detta eller hans respons eller något annat som avgjorde låter jag vara osagt. President Roza Otunbajevas och Almazbek Atambajevs SDPK blir inte heller största parti, som det ser ut.

Mandatfördelningen är inte klar, men det är tänkbart att Ata Zjurt försöker komma överens med Felix Kulovs ryskvänliga Ar-Namys om att dela makten. Respublika, lett av affärsmannen Omurbek Babanov, har varit allestädes närvarande i valspurten och har gjort ett bra val. När de släppte sitt valprogram hette det att ”vÃ¥r politiska organisation är den bredaste plattformen för att förena alla positiva krafter i landet”. Man har ocksÃ¥ valt att identifiera sig i opposition mot samtliga andra och satt bekämpandet av korruption som främsta mÃ¥l. Ett klassiskt populistparti alltsÃ¥. Nu kommer de antagligen att kunna ha ett finger med i regeringsbildningen.

Dagen efter

Men man mÃ¥ste komma ihÃ¥g att även om vissa partier associerats med interimsregeringen kan man inte tala om nÃ¥gon blockpolitik, utan det kommer att bli en förhandling om de viktiga posterna – talman, regeringschef, finansminister o s v. Det skulle ocksÃ¥ mycket väl kunna ge andra koalitionsmöjligheter med exempelvis Ar-Namys och partierna trogna interimsregeringen (nÃ¥got vissa ryska media verkar spekulera i – överhuvud taget syns de ha vikt mycken uppmärksamhet Ã¥t Kulov, som slutit nÃ¥gon form av samarbetsöverenskommelse med Förenade Ryssland, maktpartiet i Kreml).

BÃ¥de Ata Zjurt och Ar-Namys har talat öppet om att Ã¥ter stärka presidentmakten pÃ¥ parlamentets bekostnad – ett steg som i sÃ¥ fall skulle gÃ¥ emot folkets vilja i folkomröstningen i juni när det parlamentariska systemet röstades igenom med klar majoritet. Men för mÃ¥nga framstÃ¥r säkerhet och stabilitet som viktiga ledord och det är ingen motsägelse i sig i att det framstod som rätt att rösta fram konstitutionen i det spända läget i juni, medan man nu tror pÃ¥ en stark hand.

Vissa spekulerar också, inte grundlöst skulle jag säga, i att resultatet är en starkt tecken på klyftan mellan nord och syd och interimsregeringens misslyckande att minska den under tiden sedan Bakijev störtades i april. Det kan om det vill sig illa bli en tydlig sprlittring inom parlamentet i en tid när att överbrygga de här klyftorna borde vara den viktigaste uppgiften för regeringen. Alternativet att utestänga Ata Zjurt från regeringsbildningen skulle också kunna skapa spänningar och nya risker för våldsmobilisering.

Centralasien har hÃ¥llit sitt första godkända parlamentsval. Under de närmsta dagarna och veckorna kommer det att visa sig hur regeringen ser ut – och om resultaten accepteras av alla i det splittrade samhället Kirgizistan.

Se även DN, SvD och lyssna på SR.

Kirgizistan röstar i avgörande val

Bisjkek, Forum Eurasien

Zjogorku Kenesj, Kirgizistans parlament

Vallokalerna har öppnat i Kirgizistan (SvD, DN, GP, Sydsvenskan, AB, VG).

Här i Bisjkek kan ingen ha missat att det är val, åtminstone ingen som slår på tv:n, öppnar en tidning eller bara går ut på gatan, där det är tapetserat med valaffischer. Även ute i landet skall valarbetarna ha varit flitiga och det lär vara många som längtar efter att det hela är över. Vad som väntar efter söndagen är det däremot ingen som riktigt vet.

Resultatet väntas under måndagen, men valkommissionen kan besluta att vänta med att släppa resultaten om det förekommer oegentligheter.

Centralasiens första parlamentariska demokrati (?)

Inget land i Centralasien har hittills haft ett parlament som valts demokratiskt och samtidigt innehaft verklig makt. I det ljuset är det ett stort steg som tas.

Enligt den nya konstitutionen, som togs fram under bara några veckor och antogs efter en folkomröstning 27 juni i år, måste ett parti inte bara passera en gräns på 5% i landet som helhet, utan även nå minst 0,5% i varje provins och de två stora städerna Bisjkek och Osj. För att uppmuntra utvecklingen av ett partiväsende och försöka minska de personliga nätverkens betydelse är det inte tillåtet att ställa upp som självständig kandidat. Reglerna för att registrera ett parti kräver också minst 30% från vardera könet bland kandidaterna och att 15% kommer från landets minoriteter.

Kvinnornas situation förbättrades redan under avsatte presidenten Kurmanbek Bakijev, som under sin senare tid bland annat införde kvotering till parlamentet (frÃ¥n en minst sagt lÃ¥g nivÃ¥ – efter valet 2005, som allmänt ansÃ¥gs förfuskat och som ledde till ”Tulpanrevolutionen” som förde Bakijev till makten, var andelen kvinnor i parlamentet 0%). En intressant utveckling, som AKIpress rapporterade om, är att ett antal kvinnor frÃ¥n samtliga kandiderande partier härom dagen möttes för att bilda ett informellt nätverk som skall stärka kvinnors ställning i parlamentet och arbeta med jämställdhetsfrÃ¥gor.

Som vi har konstaterat tidigare (se förra inlägget) har den stora gruppen etniska uzbeker till stor del hamnat utanför den politiska processen, medan en del av valreklamen inte bara förs på ryska utan även verkar rikta sig till etniska ryssar.

OSSE/ODIHR, som kommer att övervaka valet har i stort sett givit registreringen och valkampanjen hittills klartecken. Bestämmelsen att alla skall tillåtas utrymme i media verkar i stort ha fungerat och det är en febril aktivitet med valmöten runt om i landet och debatter i tv.

MÃ¥nga kandidater

Så hur ser startfältet ut, vilka är partierna som tävlar om de 120 platserna i parlamentet? 29 partier har registrerats, men enligt opinionsundersökningar är det runt sex som väntas komma in i parlamentet.

Det ligger nära till hands att betrakta de partier som associeras med interimsregeringen som en grupp. Efter kaoset som uppstod efter de blodiga händelserna i april, då Bakijev tvingades fly, trädde dessa partier ur sin oppositionsroll och medlemmar därifrån tog över det provisoriska styret och var i vissa fall med om att arbeta fram den nya konstitutionen.

Inte många tomma ytor kvar

Enligt undersökningar är ett av partierna med störst chans Ata Meken (‘fäderneslandet’), som leds av Omurbek Tekebajev. Han var en ledande oppositionspolitiker redan under president Askar Akajev (1990-2005) och kom tvÃ¥a i presidentvalet 2000, men var sedan talman i parlamentet när Bakijev tog över. Han kom dock snart i konflikt med Bakijev och gick i opposition. Han var andreman i interimsregeringen tills han hoppade av för att ge sig in i valkampen och fÃ¥r betraktas som en veteranpolitiker, som säkert gärna skulle nÃ¥ ända fram till premiärministerposten. Han var ocksÃ¥ en av huvudförfattarna bakom konstitutionen, som nu sätter spelreglerna för makten framöver.

President Roza Otunbajevas Socialdemokratiska Parti (SDPK) väntas också komma in. Det leds sedan 1990-talet av Almazbek Atambajev, som liksom Tekebajev har spelat en aktiv roll under lång tid. Han ledde tidigt demonstrationer mot Bakijev-regimen, men ingick en kompromiss med denne och utnämndes till premiärminister ett kort tag 2007.

En annan huvudkandidat i det lägret är Temir Sarijev, som var den förste att ge sig in i valkampen när registreringen startade med sitt parti Ak-Sjumkar (vita falken), som bland annat har satsat på att attrahera företagare.

Ar-Namys, ett blivande maktparti som Kremls Enade Ryssland och Kazakstans Nur Otan?

Felix Kulov har ocksÃ¥ spelat en roll länge i Kirgizistans politik, ofta nära makteliten. Han var inrikesminister redan under slutet av sovjettiden (inrikesministeriet har bl a ansvar för polisen och är nära förknippat med makten). Han var även premiärminister en tid under Bakijev. Sedan kom han att opponera sig bÃ¥de mot Bakijev och dagens interimsregering. Hans parti Ar-Namys (‘värdighet’) spelar pÃ¥ lag och ordning och nära förhÃ¥llande till Ryssland, där man nyligen slöt ett samarbetsavtal med Kremls maktparti Enade Ryssland. Partiet vill Ã¥terställa en stark presidentmakt genom en ny konstitutionsändring.

FramgÃ¥ngar är ocksÃ¥ möjligen att vänta för Ata Zjurt (ocksÃ¥ ung ‘fädernesland’), ett parti som associeras med tidigare presidenten Bakijev och liksom han har sitt starkaste fäste i söder. Det leds av Kamtjybek Tasjijev, som var minister under Bakijev, och har flera medlemmar frÃ¥n dennes maktparti Ak-Zjol. Den största skandalen i valspurten inträffade när ett videoklipp av dÃ¥lig kvalitet släpptes, där Tasjijev hävdar att han verkar för att den störtade Bakijev skall fÃ¥ rätt att Ã¥tervända och skickar anklagelser mot de övriga partierna. Under onsdagen stormades partiets högkvarter i Bisjkek av nÃ¥gra tiotal demonstranter, bland annat anhöriga till de som omkom i dödsskjutningarna i april och som ser Ata Zjurt som direkta efterföljare till Bakijev-regimen och ansvariga för blotsutgjutselserna.

Lugnt utanför Ata Zjurts högkvarter idag

I en tittarutfrÃ¥gning i fredags kväll fick en av partiets representanter stÃ¥ till svars och bedyra att videoklippet är en förfalskning och att man vill att Bakijevs skuldfrÃ¥ga avgörs i domstol (”som en NürnbergrättegÃ¥ng”). Partiet är starkt kirgiznationalistiskt.

Skall man gÃ¥ efter partiernas reklamfilmer vill naturligtvis alla se ett blomstrande Kirgizistan när de kommer till makten, men det finns skillnader i vilken framtoning man har valt. Socialdemokraternas etnosoulballad och en blandning av leende ”vanliga människor” mot vit bakgrund kunde ha varit tagen frÃ¥n en svensk valkampanj. Alla ska med.

Andra har mer högtidlig framtoning och inte sällan med nationalistiska övertoner. Ar-Namys mÃ¥lar upp en skräckvision av hoten mot landet – spekulation, utländsk infiltration, droger… – som pÃ¥minner om en amerikansk eller rysk antiterror-”dokumentär”. Det märks ocksÃ¥ att även om alla har rätt till medieexponering är det ofta resurserna som avgör.

Respublika, som leds av affärsmannen Omurbek Babanov, har engagerat den afrikansk-kirgiziske kickboxaren Alene Ofoyo, vilket enligt Eurasianet tolkas som att man satsar på en multikulturell vinkling. Men partiets vallåt är säkert den som biter sig fast bäst, en blandning av nationalsång och dansband med en video som dryper av fyrverkerier, leende folkmassor i kalpak, den traditionella filthatten, och anspelningar på kirgiziska traditioner som hästsport.

De Gröna: "Mot alla!"

Det finns förstås också ytterligare ett antal hoppfulla partier, som afghanistanveteranernas parti eller ett av kommunistpartierna med det fyndiga namnet Union Frihet Rättvisa Fosterland (rysk akronym SSSR).

Förtroende avgör

Varför detta rabblande av namn – har partierna inga program? Jo, det finns partiprogram som innehÃ¥ller konkreta utvecklingsidéer, men av tvÃ¥ anledningar är det mindre viktigt än i ett val i Västeuropa. Dels är partisystemet inte utvecklat ur folkrörelser eller utifrÃ¥n samhällsbehov, utan uppifrÃ¥n av framträdande personligheter och grupperingarna runt dem (dessa kan vara löst baserade runt den traditionella klanstrukturen och ofta har partiledaren en geografisk bas av kärnväljare, men det kan ocksÃ¥ vara andra nätverk som uppstod under sovjettiden och frigörelsen). I och för sig har man inte har haft nÃ¥gra större problem att fylla leden och det kan, som en människorättsaktivist jag talade med idag sade, bero pÃ¥ att de blodiga dagarna i april dÃ¥ Bakijev störtades gjorde att människor kände att de mÃ¥ste agera pÃ¥ nÃ¥got sätt – och engagerade sig i politiken. Men med aprilhändelserna och oroligheterna i Osj i färskt minne väljer partierna ändÃ¥ att försöka förmedla stabilitet och förtroende framför allt, inte minst eftersom den nuvarande regeringen ofta framstÃ¥tt som om den inte haft kontroll över läget.

Partierna som står bakom interimsregeringen har generellt sett starkt stöd bland de välutbildade i Bisjkek och de mer välbärgade orterna runt sjön Issyk-Kul i nordost, medan Ata Zjurt väntas få starkt stöd bland den etniskt kirgiziska befolkningen i Jalal-Abad och i söder.

Men det är naturligtvis förenklingar. Det nya valsystemet är utformat så att kompromisser skall bejakas och det kommer att behövas kohandel. Även om de partier som stött interimsregeringen får majoritet kommer skiljaktigheterna snart att visa sig när posterna skall fördelas, just eftersom själva maktkomponenten i sig är en viktig ingrediens. Dessutom är frågan hur de som utestängs kommer att agera. Finns det ett valresultat som exempelvis kommer att accepteras av de kirgiznationalisterna i söder?

Jag pratade med Aida Alymbajeva, som leder Social Research Center vid Amerikanska Universitetet i Centralasien. Hon hoppas att Ata Zjurt kommer in i parlamentet utan att hamna i majoritet och därför tvingas verka med parlamentariska metoder. Om de tillsammans med Ar-Namys och Respublika skulle få majoritet är det möjligt att de kan bilda en allians för att stänga ute partierna som stött interimsregeringen, men det blir i så fall troligen inte långvarigt; de har inte mycket mer gemensamt än känslan av opposition.

Egentligen borde man inte ständigt fokusera pÃ¥ etniska skillnader, men ett av landets största problem idag är just att det inte finns en ‘kirgizistansk’ identitet, där alla känner sig inkluderade. Interimsregeringen har hittills inte hittat nÃ¥gra bra svar.

Ett avgörande val

Hittills har det alltsÃ¥ varit relativt fÃ¥ incidenter och det finns anledning att tro att lugnet skall fortsätta över valdagen. Idag har det varit promenadväder och det enda man ser är nÃ¥gra människor med röda armbindlar, delar av det ”medborgargarde” SDPK och Ata Meken har mobiliserat för att patrullera i Bisjkek, Osj och Jalal-Abad under dagarna runt valet. Den troligaste risken för att det skall uppstÃ¥ oroligheter vore antagligen om det visar sig att Ata Zjurt eller Ar-Namys inte klarar spärren och man beslutar att mobilisera anhängarna till protester.

Men all aktivitet visar att valet verkligen är viktigt, nÃ¥got ovanligt för centralasiatiska parlamentsval. Utländska bedömare anser visserligen inte att Kirgizistan enligt nya konstitutionen har ett äkta parlamentariskt maktsystem, eftersom presidenten bl a fortfarande har vetorätt för alla lagar som inte rör budgeten. Men enligt Tekebajev anser inte ”det kirgiziska folket att det är verklig makt. Kirgizerna säger att makt, det är när du har hand om personalpolicy, finanser och licensiering.” NÃ¥got av samma tongÃ¥ngar hörs frÃ¥n Alymbajeva pÃ¥ Social Research Center när hon säger sig misströsta om valresultatet, eftersom de flesta väljare inte har tillräcklig utbildning för att avgöra vad som är bäst för landet.

Men så måste det vara när det är dags för val igen i Centralasiens demokratiska experimentverkstad. Skall valet idag visa sig bli avslutningen på ett uppskakande halvår och ett steg mot verklig demokratisk utveckling, som interimsregeringen vill tro och många väljare verkar vilja hoppas på? Idag tittar solen fram i Bisjkek, men det finns många moln kvar på himlen.

Mördad kirgizisk journalist får staty i Bisjkek

Bisjkek, Forum Eurasien

Gennadij Pavljuk, Bisjkek

Igår invigdes ett minnesmärke över journalisten Gennadij Pavljuk, kirgizistansk journalist av rysk härkomst, som hittades bunden till ben och armar i Kazakstans största stad Almaty i december 2009. Det visade sig att han kastats ut från ett fönster på sjätte våningen. Han avled några dagar senare av sina skador.

Pavljuk skrev för flera tidningar och grundade tidningen Den vita Ã¥ngbÃ¥ten (namnet baseras pÃ¥ en bok av Kirgizistans kände författare Tjingiz Ajtmatov). I det repressiva klimatet mot journalister, som tilltog under Kurmanbek Bakijevs sista Ã¥r tills denne tvingades frÃ¥n landet i ett blodigt uppror den 7 april i Ã¥r, var Pavljuk en orädd röst, trots att han tvingades skriva under pseudonym. (Se Forum Eurasiens tidigare artikel om den tilltagande pressofriheten i Bakijevs Kirgizistan – skriven tvÃ¥ dagar före upproret).

Pavljuk var ocksÃ¥ engagerad i oppositionspartiet Ata Meken – som förväntas komma in i parlamentet i valet i morgon – och träffade partiledaren Omurbek Tekebajev just innan avresan till Almaty den ödesdigra dagen i december.

Idag är situationen vad gäller press- och yttrandefriheten i Kirgizistan mycket annorlunda än för bara ett drygt halvår sedan. Att det över huvud taget fanns en informerad opposition som kunde ta över efter händelserna i april har vi att tacka de journalister som trotsade det hårdnande klimatet för. För Gennadij Pavljuk blev priset det högsta.

Kazakiska myndigheter rapporterade nu i veckan att man arresterat två misstänkta för mordet.

Mer om Pavljuk: Kalle Kniivilä och Andreas Hedfors.

Ett splittrat Kirgizistan går till parlamentsval

På söndag går Kirgizistan till val. De 120 platserna i parlamentet Zjogorku Kenesj (högsta rådet) står på spel.

Det är ett för centralasiatiska förhållanden ovanligt val, i alla fall formellt sett, dels eftersom parlamentet efter valet väntas få reell makt, dels eftersom valkampen innehåller ett stort antal partier som kan tänkas ha viss chans till framgångar, dessutom med åtminstone i princip fri tillgång till media.

Efter revolten i april som gjorde slut på president Kurmanbek Bakijevs femåriga styre har en interimsministär ledd av Roza Otunbajeva utfäst sig till demokratiska reformer. En av de viktigaste punkterna var att driva igenom en ny konstitution, där huvudpunkten var att stora delar av den makt Bakijev och förre presidenten Askar Akajev hade tillskansat sig skulle överföras till parlamentet. Konstitutionen antogs i en omröstning den 27 juni, trots att södra delen av landet, framför allt staden Osj med omnejd, bara två veckor tidigare hade skakats av det som oftast beskrivits som sammandrabbningar mellan etniska kirgizer och uzbeker (se tidigare inlägg).

I själva verket finns det mÃ¥nga spekulationer om att det var lÃ¥ngt ifrÃ¥n en folklig resning grundad i etniskt hat, utan att händelserna startades och drevs pÃ¥ av andra krafter – klanlojaliteter, krafter inom regeringen, utländska islamister, kriminella nätverk (Osj ses av UNODC, FN:s narkotika- och brottsbekämpningskontor, som en knutpunkt i den eurasiska droghandeln)…

Men det går hur som helst inte att förneka att resultatet blev att känslan av orättvis behandling och misstänksamheten mellan kirgizer och uzbeker späddes på ytterligare. I tider av hot och osäkerhet tar människan ofta till enkla generaliseringar och etnicitet är tyvärr ofta en av de enklaste.

I helgen arrangerades en försoningskonferens vid sjön Issyk-Kul, ett populärt rekreationsmål i Kirgizistan. Initiativtagare var Turkiet, som också skänker 21 miljoner dollar till återuppbyggnadsarbete i Osj och Jalal-Abad, där människor fortfarande väntar på tak över huvudet inför vintern (FN uppskattade med hjälp av satellitbilder att 2677 hus totalförstördes i våldsamheterna). President Otunbajeva sade vid mötet:

Vi ser att mÃ¥nga partier idag kritiserar den nuvarande regeringen. I Osj fick jag frÃ¥gan: Varför lät ni det här hända? Jag skulle vilja svara att vid den tiden hade vi stora problem, situationen var inte enkel – det var mÃ¥nga politiska krafter som ville utmana den nya regeringen innan den hade kommit pÃ¥ fötter. Dessa destruktiva krafter riktade sig mot regeringen genom att uppvigla etniskt hat. Vi hade varken de specialresurser eller den erfarenhet som krävdes för att ställa oss mellan de tvÃ¥ sidorna.

Men har man det idag? Det finns inget som tyder på att läget är mindre polariserat nu. Flera framträdande representanter för regeringen har lämnat sina poster för att ge sig in i valkampen och de försök som gjorts för att neutralisera de motsträviga krafterna har ibland snarast haft motsatt effekt, som det misslyckade försöket att bli av med Osjs kontroversielle och kompromisslöse borgmästare Melis Myrzakmatov, som av vissa beskyllts för delaktighet i våldsamheterna i juni. Dåvarande sekreteraren i säkerhetsrådet Alik Orozov sade i augusti att Myrzakmatov skulle komma att begära avsked, något som tolkades som ett försök av regeringen att avsätta  eller förhandla bort honom från makten. Resultatet blev i stället protester på gatorna i Osj till förmån för borgmästaren och att Myrzakmatovs position stärktes ytterligare. Det blev i stället Orozov som fick gå.

Den senkomna fredskonferensen till trots, några konkreta steg mot avspänning mellan grupperna i söder har heller inte tagits. De internationella organisationer som försökt klargöra vad som hände i juni (t ex Human Rights Watch och International Crisis Group) har tenderat att lägga skulden på den kirgiziska sidan. Rättare sagt, det man har hävdat är att de flesta offren var uzbeker och att myndigheterna åtminstone tillät våldsamheterna ske. I och med att de flesta maktämbeten (polis och myndigheter), även i uzbekdominerade områden i söder, innehas av etniska kirgizer blir följden automatiskt att kirgizerna känner att udden riktas mot dem. Men även om det är otvetydigt att både uzbeker och kirgizer blev offer för händelserna är det anmärkningsvärt att det i de rättegångar som har följt på händelserna hittills bara har ställts uzbeker bakom skranket. Flera livstidsdomar har utdelats, varav den mot människorättsaktivisten Azimzjan Askarov är den mest kontroversiella (DN).

Man kan inte undgÃ¥ känslan att responsen frÃ¥n regeringen hittills verkar ha varit att snöra Ã¥t skygglapparna hÃ¥rdare. Det finns givetvis goda anledningar att inte utmana de nationalistiska krafter som underblÃ¥ses av Myrzakmatov och andra motstÃ¥ndare till regeringen, särskilt som det knappast ger nÃ¥gra opinionsmässiga fördelar inför valet att vädja till etnisk förbrödring (annorlunda uttryckt: det vore politiskt självmord – eller värre). Ännu ett exempel pÃ¥ regeringens eftergivenhet för nationalistiska krafter är att man inte lyckades fÃ¥ de 52 obeväpnade OSSE-poliser som man godkänt och som (pÃ¥ nÃ¥got sätt) skulle lyckas stabilisera läget, stationerade före valet (OSSE har för övrigt knappast heller varit tillräckligt aktiva med att pressa de olika aktörerna).

En tydlig följd är att en stor del av uzbekerna har valt politisk apati – man förväntar sig inte kunna pÃ¥verka situationen och engagerar sig inte i valet. Enligt vallagarna mÃ¥ste 15% av platserna pÃ¥ varje partilista komma frÃ¥n etniska minoriteter (uzbekerna är klart största minoritet med uppskattningsvis 14,5%), men det finns inget som hindrar att de platserna fylls av ryssar eller andra minoriteter.

Resultatet blir att uzbekerna förblir utanför den politiska processen, med följden att deras minoritetsrättigheter riskerar att marginaliseras – och att vilken regering det än blir som kommer till makten efter söndagens val kommer att sakna legitimitet i mÃ¥nga uzbekers ögon.

Man kan för övrigt undra om det inte är en fara rent allmänt i detta det första någorlunda fria parlamentsvalet i Centralasien. Finns det egentligen ett möjligt valresultat som tillräckligt många kommer att acceptera eller får vi snart se ny mobilisering med instabilitet som följd?

FORUM EURASIEN kommer att följa valspurten och valet på plats i Kirgizistan.

Bomullsskörden i full gång i Uzbekistan

Barn, uppskattningvis i åldrarna 8-14 år, deltar, tillsammans med några vuxna, i skörden på ett bomullsfält utanför Samarkand

Den numera ökända bomullsskörden i Uzbekistan pÃ¥gÃ¥r nu sen nÃ¥gra veckor tillbaka – ökänd p. g. a. det omfattande utnyttjandet av skolbarn som fortgÃ¥r alltsedan sovjettiden. Förra Ã¥ret nämnde jag pÃ¥ detta forum att det fanns rapporter som tydde pÃ¥ minskat barnarbete. Men i Ã¥r syns inga sÃ¥dana tecken. Under senare Ã¥r har den internationella kritiken ökat, och flera stora klädkedjor har proklamerat bojkott av uzbekisk bomull.  

2008 skrev Uzbekistan på ILO:s konvention 138 mot barnarbete, men trots det fortsätter man alltså. I slutet på förra och början av denna vecka såg jag väldiga busskaravaner med skolever på väg till bomullsfälten längs vägarna i provinserna Jizzax, Samarkand och Qashqadaryo. Varje karavan utgjordes av i genomsnitt ca ett trettiotal bussar med vardera 20 platser . Det är tydligt att Uzbekistan, under rådande ekonomiska omständigheter, inte klarar att leva upp till sina internationella åtaganden.  

Jordbrukssektorn stÃ¥r för drygt 26 % av landets BNP, och bomullen är den i särklass viktigaste exportgrödan. Men dess lönsamhet bygger pÃ¥ att skördearbetet till stor del genomförs oavlönat. SÃ¥ medan miljontals arbetslösa uzbeker söker sig till Kazakstan och Ryssland för att kunna försörja sina barn, mÃ¥ste barnen ut pÃ¥ fälten och göra sin patriotiska plikt. Uzbekistan är idag världens näst största bomullsexportör och den femte största producenten. Men det sker pÃ¥ bekostnad av utarmade jordar och ett överutnyttjande av vatten som orsakar Aralsjöns uttorkning – en av de allvarligaste pÃ¥gÃ¥ende miljökatastroferna i världen. I längden borde det alltsÃ¥ inte anses hÃ¥llbart att fortsätta med bomullsodling i denna skala. Men regeringen tycks inte se nÃ¥gra alternativ.  All jordbruksmark i Uzbekistan ägs av staten och arrenderas ut till bönderna, och det är pÃ¥ förhand fastställt hur stor andel som ska besÃ¥s med bomull. 

Det har diskuterats hur tufft detta arbete egentligen är för barnen.  Är det inte i själva verket ett skönt avbrott i skolarbetet, ungefär som de potatisplockarlov man hade i Sverige fram till mitten av förra seklet ? Sanningen är nog att det skiljer sig väldigt mycket Ã¥t beroende pÃ¥ elevernas bakgrund och deras föräldrars samhällsstatus. För ca tvÃ¥ veckor sedan samtalade jag med en ung man pÃ¥ tÃ¥get mellan Bukhara och Samarkand. Han tillhörde den välutbildade medelklassen, och mindes bomullskörden under skolÃ¥ren som en tid av föräldrafritt umgänge. De hade ett ackord pÃ¥ tio kilo per person och dag (frÃ¥n andra har jag hört 25 kilo och det har förekommit uppgifter om sÃ¥ mycket som 40 kilo). Men dessa medelklasselever hade helt enkelt köpt den föreskrivna mängden frÃ¥n traktens bönder för en billig penning och sedan ägnat dagarna Ã¥t att dricka öl och spela kort. Han medgav dock att de elever som kom frÃ¥n landsbygden faktiskt hade arbetat. De hade ”en annan inställning” till kroppsarbete, och dessutom hade de antagligen inte rÃ¥d att köpa bomullen.

Det finns alltsÃ¥ väsentliga skillnader bÃ¥de i frÃ¥ga om arbetsperiodens längd (frÃ¥n ca en vecka till uppemot tvÃ¥ mÃ¥nader) och i frÃ¥ga om hur slitsamt arbetet är. Det är  tydligt bomullskörden för mÃ¥nga skolelever är en svÃ¥r tid – som dessutom inverkar negativt pÃ¥ skolarbetet. Det är ofta fortfarande mycket varmt i Uzbekistan under september och oktober när skörden pÃ¥gÃ¥r, och dÃ¥ och dÃ¥ rapporteras om dödsolyckor i samband med arbetet.

Den internationella bojkotten tycks alltså än så länge inte ha någon effekt, vilket troligen beror dels på svårigheterna att spåra ursprunget på bomull, och dels på Uzbekistans regerings oförmåga att under rådande ekonomiska förhållanden hitta något alternativ till den invanda hanteringen. Ett tredje skäl är förmodligen att även den internationella textilindustrin har ett behov av vinstmarginaler. Den amerikanska jätten Cargill uppgav förra året till Sveriges radios reporter Andreas Hedfors att de inte tänkte bojkotta uzbekisk bomull förrän det finns en officiell rapport, som helst stöds av Uzbekistans regering.

Polygami ökar i Tadzjikistan

Enligt preliminära data från presidentadministrationens Centrum för Strategisk Forskning ökar antalet polygama förhållanden i Tadzjikistan. Omkring 10% av männen beräknas leva med mer än en hustru. Liksom i de övriga länderna i Centralasien är månggifte olagligt i Tadzjikistan och straffbart med flera års fängelse. Alla äktenskap måste enligt lagen registreras hos det statliga organet för civilståndsregistrering (ZAGS med en rysk förkortning).

Men i ett religiöst samhälle håller inte alla med om att familjerelaterade frågor skall hanteras av myndigheterna och många imamer ger sitt stöd till månggifte. På så sätt kan en man registrera legalt giftermål med sin första hustru och med de lokala religiösa företrädarnas välsignelse uppnå social acceptans för att senare ingå äktenskap med flera hustrur. Men även om det är socialt accepterat att ingå äktenskap enbart  genom den religiösa proceduren (s k nikokh) innebär det naturligtvis att de nästkommande hustrurna kommer att stå utan rättsligt skydd. Enligt centrets Firuz Saidov, intervjuad av ferghana.ru, avstår också i undersökningar de flesta kvinnor från att svara på frågan vilken hustru i ordningen hon utgör i familjen.

Historiskt förekom polygami i Centralasien främst bland de mer framstÃ¥ende familjerna. Förutom att flera hustrur kom att bli en markör för makt och välstÃ¥nd utgjorde systemet ett sätt att säkra släktens fortlevnad i barnlösa förhÃ¥llanden – utan att den första hustrun mÃ¥ste överges och vanäras. Under tsartiden tilläts i stort sett det traditionella samhället fortgÃ¥ utan inblandning, men efter det att sovjetmakten upprättats i Centralasien förbjöds mÃ¥nggifte 1924 tillsammans med andra vedertagna traditioner, som det mycket spridda brudpriset (kalym). Men trots periodvis mycket hÃ¥rda kampanjer för att transformera och sovjetisera samhället levde traditionerna kvar i den privata sfären. Även under sovjettiden förekom alltsÃ¥ fenomenet med polygami även om det inte syntes i statistiken, men det har tilltagit efter självständigheten.

En traditionellt grundad praxis har alltsÃ¥ kommit att Ã¥terupptas pÃ¥ grund av förhÃ¥llandena i Centralasien sedan Sovjets sammanbrott. Tadzjikistans blodiga inbördeskrig 1992-97 krävde tiotusentals offer, varav de flesta var män i vapenför – och familjebildande – Ã¥lder. När den centralstyrda ekonomin föll samman drabbades ocksÃ¥ Centralasien hÃ¥rt och Tadzjikistan med liten självständig industri och sviterna av kriget blev det fattigaste landet i det forna Sovjet. Rädslan för ett liv i fattigdom gör att giftermÃ¥l som andra- eller tredjehustru till välbärgade män ses som en möjlighet. Äktenskapet ses alltsÃ¥, trots avsaknaden av legala rättigheter, som en tillräckligt stark garanti för att kvinnan inte skall hamna i nöd.

En annan social förändring som pÃ¥verkar familjebildningen, viktig även i Kirgizistan och Uzbekistan men mer än nÃ¥gon annanstans i Tadzjikistan, är ocksÃ¥ en effekt av fattigdomen och bristen pÃ¥ arbete – arbetsmigrationen. Det bedöms att lÃ¥ngt över en miljon tadzjiker arbetar och lever utomlands, framför allt i Ryssland och Kazakstan. Av dessa är en majoritet män, även om ocksÃ¥ mÃ¥nga kvinnor lämnar landet för arbete (och i vissa fall hamnar i prostitution i exempelvis Gulfländerna). Effekterna blir ofta drastiska och i mÃ¥nga byar blir i stort sett bara kvinnor och äldre människor kvar. I en sÃ¥dan situation kan polygamt giftermÃ¥l ses som enda möjligheten till en anständig tillvaro. Dessutom gör männens lÃ¥nga bortavaro, där de ofta hamnar i en helt nya miljö i de ryska storstäderna, att de distanseras frÃ¥n familjen och livet därhemma och startar nya relationer. I en sÃ¥dan situation har kvinnan som lämnats ofta mycket svÃ¥rt att utverka nÃ¥gon form av ersättning (inte minst om äktenskapet bara ingÃ¥tts pÃ¥ religiös grund – se t ex en artikel frÃ¥n RFE/RL om män som ”skilt sig” per sms).

I samma undersökning framgÃ¥r ocksÃ¥ att antalet skilsmässor ökar i landet, nÃ¥got som säkert delvis förklaras med effekterna av arbetsmigrationen. Men ökande polygami som lösning pÃ¥ fattigdomens problem är en mycket vansklig metod. I ett samhälle där de flesta – till skillnad frÃ¥n för hundra Ã¥r sedan, dÃ¥ det uppskattas att endast 0,3% av kvinnorna var läskunniga - fÃ¥r en grundläggande utbildning och kommer i kontakt med olika aspekter av dagens samhälle, är det lätt att inse att mÃ¥nggiftestraditionen skapar problem – exempelvis om den första, lagligt vigda hustrun inte är överens med maken om idén med flera hustrur. Men det fÃ¥r ocksÃ¥ följder för barnen som växer upp i äktenskapet – vid skilsmässa eller makens frÃ¥nfälle stÃ¥r hustru och barn utan arvsrätt.

PÃ¥ grund av den fattigdom mÃ¥nga, framför allt kvinnor, i Tadzjikistan tampas med verkar mÃ¥nggifte pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll vara pÃ¥ god väg att bli socialt accepterat och det hörs Ã¥terkommande röster, även frÃ¥n kvinnliga aktivister, om att det vore bättre att acceptera och legalisera fenomenet. Regeringen har hittills vägrat ge efter för det man ser som religiöst bakÃ¥tsträvande, men allt tyder pÃ¥ att polygami kommer att finnas kvar sÃ¥ länge man inte lyckas komma till rätta med grundproblemet – landets desperata ekonomiska situation.