Forum Eurasien

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

Medan USA förbereder sitt uttåg ur Afghanistan till 2014 ser Ryssland nya möjligheter att återta sin roll som nav i den euroasiatiska ekonomin och säkerhetspolitiken. Den 3/10 publicerade Izvestijas nätupplaga ett långt inlägg om utsikterna till ökad euroasiatisk integration av Vladimir Putin, från nästa månad officiell presidentkandidat för det maktbärande partiet Enade Ryssland, och med all sannolikhet Rysslands näste president.

Putin vill utöka Rysslands ekonomiska inflytelsesfär i flera steg. Tullunionen som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (röd markering) utvecklas till en en frihandelszon. I nästa led bjuds även fler OSS-länder in till samarbetet, i första hand Kirgizistan och Tadzjikistan (grön markering) som redan ingår i EurAsEc.

Putin tar sin utgångspunkt i den nyligen ingångna tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, vars första steg trädde i kraft 1:a juli i år. Från 1:a januari nästa år ska samarbetet fördjupas och ta formen av en fullödig frihandelszon med harmonisering av lagstiftning för att undanröja handelshinder. I förlängningen planeras även en passunion i stil med Schengen-samarbetet. Enligt Putin har det euroasiatiska samarbetet mycket att lära av erfarenheterna från EU. Men medan det tagit 40 år för EU att uppnå nuvarande integrationsnivå tänker han sig att det på det postsovjetiska området finns förutsättningar för en snabbare och effektivare integration. Han understryker att detta samarbete inte endast gäller de tre länder som nu ingår i tullunionen, utan välkomnar framför allt OSS-medlemmar att ansluta sig. Intressant nog nämner han särskilt Kirgizistan och Tadzjikistan – två länder från vilka migrantarbetare i stor skala strömmar till både Ryssland och Kazakstan, och vars ekonomier i stor utsträckning är beroende de pengar migrantarbetarna skickar hem. Han kommer också in på ökat samarbete på arbetsmarknadsområdet i syfte att bringa ordning i regelverket kring migrantarbete. Dessa båda länder, båda med mycket svaga ekonomier, är även föremål för ett allt starkare ekonomiskt inflytande från Kina – något som kanske oroar Putin och får honom att vilja återföra dem till Rysslands inflytelsesfär.

Putin beskriver sin vision som en utveckling av EurAsEc – den ekonomiska samarbetszon som ingicks 2001 mellan just de ovannämnda fem länderna, och där Armenien, Moldavien och Ukraina finns med som observatörer. (Även Uzbekistan ingick som medlem under några år, men suspenderade 2008 sitt medlemsskap.) Målet är att bli ett av naven i världsekonomin, och en länk mellan EU och den dynamiska Asia-Pacific-regionen.

På det säkerhetspolitiska området har också en del framsteg skett från ryskt perpektiv. CSTO (Collective Security Treaty Organisation) höll nyligen gemensamma övningar i Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Övningarna var bland de mest omfattande i organisationens historia och fokus var, liksom för tidigare övningar, upprätthållande av stabilitet i händelse av interna oroligheter eller ”överspill” från konflikten i Afghanistan. I år fanns också den arabiska våren i åtanke. Det är tydligt att åtminstone Ryssland oroar sig för ett liknande scenario i de Centralasiatiska länderna, även om dessa länders ledare försäkrar att något sådant vore otänkbart.

Vid de senaste allvarliga oroligheterna i Centralasien – de etniskt färgade sammandrabbningarna i södra Kirgizistan förra sommaren – förhöll sig CSTO passivt, trots vädjanden från landets interimsregering. I år har CSTO officiellt uttalat att de legala hindren för ett ingripande i Kirgizistan i händelse av ett nytt våldsutbrott nu är undanröjda. Ryssland planerar också en militärbas i närheten av Osj, vilket kan tyda på en ny hållning i framtiden. Även USA planerar en militärbas i södra Kirgizistan, i Batken-området, som officiellt inte ska hysa amerikanska trupper utan endast vara till för att träna kirgiziska styrkor i terroristbekämpning.

Ett uttalande nyligen av Aleksej Borodavkin, representant för ryska utrikesdepartementet, tyder på att Ryssland inte längre vill dela ansvaret för säkerheten i Centralasien med USA. ”…när de antiterroristiska operationerna i Afghanistan avslutas, när de amerikanska styrkorna lämnar landet och överlåter ansvaret för säkerheten, då insisterar vi på att den amerikanska militära närvaron måste upphöra inte bara i Afghanistan utan även i de centralasiatiska länderna.” sa Borodavkin vid ett framträdande i Statsduman i fredags. USA:s befintliga och planerade baser i Kirgizistan fanns förstås i åtanke, men uttalandet kan också ses mot bakrund av USA:s förnyade förhandlingar med Uzbekistan om ett ökat nyttjande av uzbekiskt territorium för transporter till Afghanistan. Uzbekistan har under de senaste två åren återigen börjat luta sig mer mot USA, och har till exempel ställt sig utanför CSTO:s övningar.

Naturligtvis är Putins visioner också ett försök att hålla emot och konsolidera Rysslands position gentemot Kinas expansion. Som professor Jan Hallenberg från Försvarshögskolan påpekar för DN:s nätupplaga har Ryssland inte alls samma växande ekonomiska makt som Kina och andra ekonomier på framväxt, och inte heller har man tillnärmelsevis den militära styrka som en gång Sovjetunionen. Det man har – och som Putin nu vill utnyttja maximalt – är den gemensamma infrastruktur och de kulturella och språkliga band som byggdes upp under sovjettiden. Ryssland har även skapat ekonomiska och militära samarbeten med Kina inom ramen SCO (Shanghai Cooperation Organisation), som omfattar ungefär samma länder som CSTO och EurAsEc med den skillnaden att även Kina ingår. Dessa samarbeten kan till stor del ses som ett försök att skapa en motvikt till USA och NATO. Men som ofta påpekats föreligger det i grunden en konkurrenssituation också mellan SCO:s två stormakter. Kanske kommer denna konflikt att skärpas och tydliggöras under Putins kommande presidenttid.

2 Comments

Henrik Ohlsson, oktober 13th 2011 | Tags: CSTO, EurAsEc, Euroasiatiskt ekonomiskt samarbete, SCO, Tullunion, Vladimir Putin
Posted in Centralasien, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland, Tadzjikistan

Forum Eurasiens vattenrapport är klar

I höstas genomförde Forum Eurasien en fältstudie i tre av Centralasiens länder

Den artificiella sjön ovanför Nurek-dammen i Tadzjikistan. Foto: Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

för att bilda oss en uppfattning om potentiella säkerhetsrisker kopplade till vattensituationen. Studien har resulterat i en rapport som finns tillgänglig i sin helhet på följande länk. (För en mer utskriftsvänlig version sparad sidovis, använd denna länk.)

Underlaget till rapporten består dels av material från internationella organisationer, och dels av Forum Eurasiens intervjuer med framförallt NGO-representanter och akademiker i regionen. Syftet är att ge en kortfattad överblick över vattensituationen i Centralasien i relation till konfliktrisker på både mellan- och inomstatlig nivå. Den är tänkt som ingång till vidare fördjupning i Centralasiens vattenproblematik för skandinaviska aktörer, inom näringsliv och inom NGO-sfären, som på olika sätt arbetar med vattenrelaterade frågor. Vi har dock i stort sett utelämnat problematiken kring Aralsjön, och fokuserar istället på Ferghanadalen, där vi ser den mest överhängande konfliktrisken.

No Comments

Henrik Ohlsson, juli 9th 2011 | Tags: Emomali Rachmon, Islom Karimov, Nurek, Rogun, Vatten i Centralasien
Posted in Afghanistan, Centralasien, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan

Kinesiska investeringar finansierar Tadzjikistans ”oberoende”

När Tadzjikistan blev självständigt 1991 var landet den fattigaste av alla 15 sovjetrepubliker och även idag har man den lägsta BNP/capita (ca $1900). Ett polariserande inbördeskrig som varade till 1997 kom sedan att förlama ekonomin, lägga infrastruktur i ruiner och fick dessutom till följd av att många högutbildade – däribland nästan samtliga ryssar och andra européer – flyttade från landet.

Till skillnad från vissa andra centralasiatiska länder, framför allt Kazakstan och Turkmenistan, men även grannlandet Uzbekistan, hade man heller inga lättexploaterade naturresurser som kunde lägga grunden för ett ekonomiskt uppsving. President Emomali Rahmon, som alltmer auktoritärt styrt Tadzjikistan sedan kriget, har lyckats bevara landet som enhet, men trots idel tal om nationens suveränitet har man alltid haft ett starkt beroende av yttre stöd.

Av traditionella och praktiska skäl har den viktigaste partnern varit Ryssland. En hel del tadzjiker talar fortfarande ryska och en del sovjetiskbyggda industrier ägs fortfarande av Ryssland eller har ett behov av landet för kompetens och avsättningsmarknader. Ryssland har också militärstrategiska intressen i landet, bl a en satellitspårningsanläggning och en militär division med flera baser. Fram till 2005 ansvarade ryska trupper också för bevakning av den komplicerade gränsen mot Afghanistan (Wikileaks-dokument har bekräftat att kontraktet avslutades efter att president Rahmon misstänkte att ryssarna i landet konspirerade för att avsätta honom). En av de viktigaste faktorerna i tadzjikisk ekonomi är bidragen från gästarbetare i framför allt Ryssland. Det finns inga helt säkra sätt att mäta inflödena, men enligt ILO uppgick de år 2008 till 2,67 miljarder dollar, motsvarande hela 49% av BNP.

Gatubild från Dusjanbe (Foto H Hallgren)

På senare år har dock relationen med Ryssland blivit alltmer komplicerad. Förutom att Rahmon har problem med att ryssarna kopplar en politisk agenda till de ekonomiska insatserna är man bland annat besviken på att Moskva drog tillbaka sitt stöd till det enorma dammbygget vid Rogun, ett projekt som Rahmon marknadsfört internt närmast som en nationell överlevnadsfråga.

I det fallet ser man att Ryssland böjde sig för Uzbekistan, vars president Islom Karimov Rahmon har ett välkänt dåligt förhållande till. Uzbekistan motsätter sig dammbygget med alla medel, eftersom man anser att Tadzjikistan får en politisk hållhake genom att kunna kontrollera vattentillgången för landets viktiga bomullsindustri. Relationen mellan grannarna är spänd och det har flera gånger hänt att exempelvis tågtransporter stoppats vid gränsen utan förklarlig orsak, eller som en händelse i november, då Uzbekistan inför vintern stängde gränsen till den isolerade Zarafshan-dalen utan officiell anledning.

Med den situationen i åtanke är det nog inte så märkligt att Tadzjikistan vänder sig till sin mäktiga granne i öster, Kina. Traditionellt (delvis som ett arv från sovjettiden) finns en utbredd skepsis och oro bland befolkningen i Centralasien för kinesiskt inflytande, för den starka ekonomin och det ”demografiska trycket” från världens folkrikaste nation. Men historien är längre än så och Kina har länge till och från varit en faktor i regionen (se t ex Disa Håstads tillbakablick i DN). Och att Rahmon till stor del bygger landets ”oberoende” med kinesiskt understöd är knappast någon hemlighet längre.

Även papperskorgarna är kinesiska i Dusjanbe (Foto H Hallgren)

Faktum är att den kinesiska aktiviteten är synlig överallt i Tadzjikistan för en besökare och då inte bara genom att de flesta konsumtionsvaror och kläder är tillverkade där. I huvudstaden Dusjanbe rullar tadzjikisk-kinesiska ”vänskapsbussar” i innerstadstrafiken och ett nytt storslaget nationalbibliotek växer fram med kinesisk hjälp i den nyrenoverade centrala Rudakiparken. Ute i landet är närvaron ännu tydligare. Vägar breddas och får hastigt uppförda kinesiska betalstationer, tunnlar sprängs och högspänningsledningar dras genom Tadzjikistans bergiga landskap.

Stora infrastrukturprojekt har ju blivit något av ett kinesiskt signum, inte bara i Centralasien utan överallt i länder med stora behov, men som kanske inte kvalificerar sig för IMF:s liberaliseringsvillkor eller vill anpassa sig efter EU:s och USA:s reformkriterier.

För Kinas del kan man se flera bra anledningar till att utvidga inflytandet i Centralasien. Det hävdas ju ofta att Kina inte (ännu) ägnar sig åt politisk expansionism, men det geostrategiska värdet gentemot Ryssland och Indien får man i så fall på köpet (liksom en begränsning av risken för långvarig amerikansk närvaro längs Kinas gränser). Klart är att man har intresse av ett stabilt grannskap i väster som ett led i den ”pacificeringskampanj” man aktivt har drivit i Xinjiang de senaste åren (se ett antal tidigare inlägg på ämnet). Dessutom sitter Centralasien på råvaror som den expansiva västra regionen och Kina som helhet behöver. Olja från Kazakstan och gas från Turkmenistan har redan börjat flöda österut. I Tadzjikistans fall handlar det framför allt om ädelmetaller och möjligen vattenkraft, men gränsområdet mot Kina i Pamir tillhör världens bergigaste och det finns bara ett farbart pass mellan länderna (Kulma-passet, öppnat 2001), som dessutom inte är öppet vintertid. Problemet med otillgängligheten och dålig infrastruktur är också ett hinder för kinesisk handel västerut, inte bara till de växande avsättningsmarknaderna för kinesiska varor i Centralasien, utan potentiellt även söderut mot Pakistan och Iran.

Shahriston-tunneln, drygt 5 km, kommer att förkorta tiden mellan landets två största städer med flera timmar och göra vägen framkomlig vintertid. Byggentreprenör är CRBC, finansierad av ett kinesiskt initialt lån på ca 300 MUSD med 2% ränta (Foto H Hallgren)

Därför investerar Kina hundratals miljoner dollar i modernisering av vägar och järnvägar, nya tunnlar och transmissionsledningar. I typfallet finansieras projekten via Kinas Export- och Importbank (Eximbank), som rapporterar direkt till centralregeringen (Statsrådet) i Beijing och som kan erbjuda långfristiga lån och fördelaktiga räntevillkor, helst direkt till mottagarlandets regering. Själva projekten genomförs sedan av kinesiska företag, vad gäller vägbyggen t ex av statliga China Road and Bridge Corporation (CRBC), som kan kontrollera kostnaderna – och skapa avsättning för kinesisk industri – genom att använda sig av kinesisk arbetskraft och materiel.

Men i ett land med så utbredda försörjningsproblem som Tadzjikistan (den officiella arbetslöshetssiffran på 2,2% säger nog mest något om kvaliteten på statistiken) att uppåt en miljon utvandrar som gästarbetare enbart till Ryssland, är utländsk arbetskraft en känslig fråga och det har hänt att det har förekommit sammanstötningar. Att påverka de kinesiska villkoren genom att göra som Ryssland eller Kazakstan och införa strikt kvotering för utländsk arbetskraft är dock inget den svaga tadzjikiska ekonomin tillåter.

Vägen förbättras i närheten av Nurek-dammen, världens högsta vattenkraftsdamm med en kapacitet på ca 3000 MW. Ström från Nurek kan nu även nå norra delen av landet via en kinesiskbyggd transmissionsledning (Foto H Hallgren)

Klart är ändå att Tadzjikistans eftersatta infrastruktur får sig en välbehövlig upprustning. En del av projekten gynnar kinesisk export eller råvaruutvinning, men det mesta kommer också landet till godo internt. Den nyligen uppförda högspänningsledningen på 500 kV mellan Sughd-regionen i norr och södra delen av landet kopplar ihop landets elnät och medverkar till en starkt förbättrad elförsörjningssäkerhet – trots de stora tillgångarna på vattenkraft förekommer fortfarande elransonering och omfattande avbrott. Dessutom kan ledningen ha positiva konsekvenser för den politiska stabiliteten. Efter det att Uzbekistan hotat med (och sedan i slutet av 2009 gjort verklighet av hotet) att lämna det centralasiatiska elnätet från sovjettiden var Tadzjikistan tvunget att på andra sätt säkra eltillförseln till näst största staden Chudzjand i norr, en politiskt aktiv region med viss konfliktpotential.

Efter det senaste mötet med Shanghai-organisationen (SCO) i Dusjanbe i november i fjol deklarerade Kina och Ryssland att deras respektive valutor skall börja användas i bilateral handel i stället för dollarn. Om den nyheten inte fick riktigt det genomslag man kunde vänta sig var det nog ännu färre som reagerade på att Tadzjikistan redan börjat handla i renminbi med Kina ett år tidigare. Handeln med Kina har ökat kraftigt de senaste åren och 2009 var både export (24 %) och även import (18%) i paritet med den ryska, som hittills varit helt dominerande importpartner. Tadzjikistans export är begränsad sedan en stor del av den sovjettida industrin gått omkull och utöver bomull har det framför allt handlat om aluminium, som exporteras till bl a EU från ett stort (men energislukande och som helhet inte särskilt lönsamt) smältverk.

Hajj-kläder, made in China (foto H Hallgren)

Förutom infrastruktur har landet alltså behov av industrisatsningar och investeringar kommer bl a från Iran, som försöker ta initiativ för att ena de persiskspråkiga länderna ekonomiskt, och Turkiet, som nu är Tadzjikistans tredje största handelspartner. Men även kinesiska investeringar kan här öppna nya möjligheter, även om det hittills mest handlar om energi, exempelvis ett nytt värmeverk i Dusjanbe och vattenkraftverket Nurobad-2 med en prislapp på 300 miljoner dollar.

Att Kina har haft kraft att investera under finanskrisen, som slagit hårt mot de fattigare centralasiatiska länderna Tadzjikistan och Kirgizistan, är något som man förväntar sig skall betala sig framöver (man gav t ex också nyligen krisdrabbade Grekland ett gigantiskt investeringspaket). Det är också ett sätt att övervinna den skepsis lokala regeringar och befolkningar länge haft gentemot Kina.

Under parlamentssittningen i Dusjanbe idag meddelade Tadzjikistans inrikesminister enligt lokala Asia-Plus att man beslutat att reglera överhögheten över delar av de gränsterritorier i bergen som varit omstridda – ett område på 1000 kvadratkilometer skall överlämnas till Kina. Oppositionen reagerade inte lika mycket över att områdena överlämnades som att det hela hade skötts bak lyckta dörrar av presidenten och hans närmaste krets i direkta och inte särskilt genomskinliga förhandlingar.

Något kineserna nog inte har något emot, så länge Rahmon har kontroll internt.

No Comments

Henrik Hallgren, januari 12th 2011 | Tags: CRBC, ekonomi, Emomali Rahmon, Kina, Tadzjikistan
Posted in Tadzjikistan

Polygami ökar i Tadzjikistan

Enligt preliminära data från presidentadministrationens Centrum för Strategisk Forskning ökar antalet polygama förhållanden i Tadzjikistan. Omkring 10% av männen beräknas leva med mer än en hustru. Liksom i de övriga länderna i Centralasien är månggifte olagligt i Tadzjikistan och straffbart med flera års fängelse. Alla äktenskap måste enligt lagen registreras hos det statliga organet för civilståndsregistrering (ZAGS med en rysk förkortning).

Men i ett religiöst samhälle håller inte alla med om att familjerelaterade frågor skall hanteras av myndigheterna och många imamer ger sitt stöd till månggifte. På så sätt kan en man registrera legalt giftermål med sin första hustru och med de lokala religiösa företrädarnas välsignelse uppnå social acceptans för att senare ingå äktenskap med flera hustrur. Men även om det är socialt accepterat att ingå äktenskap enbart genom den religiösa proceduren (s k nikokh) innebär det naturligtvis att de nästkommande hustrurna kommer att stå utan rättsligt skydd. Enligt centrets Firuz Saidov, intervjuad av ferghana.ru, avstår också i undersökningar de flesta kvinnor från att svara på frågan vilken hustru i ordningen hon utgör i familjen.

Historiskt förekom polygami i Centralasien främst bland de mer framstående familjerna. Förutom att flera hustrur kom att bli en markör för makt och välstånd utgjorde systemet ett sätt att säkra släktens fortlevnad i barnlösa förhållanden – utan att den första hustrun måste överges och vanäras. Under tsartiden tilläts i stort sett det traditionella samhället fortgå utan inblandning, men efter det att sovjetmakten upprättats i Centralasien förbjöds månggifte 1924 tillsammans med andra vedertagna traditioner, som det mycket spridda brudpriset (kalym). Men trots periodvis mycket hårda kampanjer för att transformera och sovjetisera samhället levde traditionerna kvar i den privata sfären. Även under sovjettiden förekom alltså fenomenet med polygami även om det inte syntes i statistiken, men det har tilltagit efter självständigheten.

En traditionellt grundad praxis har alltså kommit att återupptas på grund av förhållandena i Centralasien sedan Sovjets sammanbrott. Tadzjikistans blodiga inbördeskrig 1992-97 krävde tiotusentals offer, varav de flesta var män i vapenför – och familjebildande – ålder. När den centralstyrda ekonomin föll samman drabbades också Centralasien hårt och Tadzjikistan med liten självständig industri och sviterna av kriget blev det fattigaste landet i det forna Sovjet. Rädslan för ett liv i fattigdom gör att giftermål som andra- eller tredjehustru till välbärgade män ses som en möjlighet. Äktenskapet ses alltså, trots avsaknaden av legala rättigheter, som en tillräckligt stark garanti för att kvinnan inte skall hamna i nöd.

En annan social förändring som påverkar familjebildningen, viktig även i Kirgizistan och Uzbekistan men mer än någon annanstans i Tadzjikistan, är också en effekt av fattigdomen och bristen på arbete – arbetsmigrationen. Det bedöms att långt över en miljon tadzjiker arbetar och lever utomlands, framför allt i Ryssland och Kazakstan. Av dessa är en majoritet män, även om också många kvinnor lämnar landet för arbete (och i vissa fall hamnar i prostitution i exempelvis Gulfländerna). Effekterna blir ofta drastiska och i många byar blir i stort sett bara kvinnor och äldre människor kvar. I en sådan situation kan polygamt giftermål ses som enda möjligheten till en anständig tillvaro. Dessutom gör männens långa bortavaro, där de ofta hamnar i en helt nya miljö i de ryska storstäderna, att de distanseras från familjen och livet därhemma och startar nya relationer. I en sådan situation har kvinnan som lämnats ofta mycket svårt att utverka någon form av ersättning (inte minst om äktenskapet bara ingåtts på religiös grund – se t ex en artikel från RFE/RL om män som ”skilt sig” per sms).

I samma undersökning framgår också att antalet skilsmässor ökar i landet, något som säkert delvis förklaras med effekterna av arbetsmigrationen. Men ökande polygami som lösning på fattigdomens problem är en mycket vansklig metod. I ett samhälle där de flesta – till skillnad från för hundra år sedan, då det uppskattas att endast 0,3% av kvinnorna var läskunniga - får en grundläggande utbildning och kommer i kontakt med olika aspekter av dagens samhälle, är det lätt att inse att månggiftestraditionen skapar problem – exempelvis om den första, lagligt vigda hustrun inte är överens med maken om idén med flera hustrur. Men det får också följder för barnen som växer upp i äktenskapet – vid skilsmässa eller makens frånfälle står hustru och barn utan arvsrätt.

På grund av den fattigdom många, framför allt kvinnor, i Tadzjikistan tampas med verkar månggifte på många håll vara på god väg att bli socialt accepterat och det hörs återkommande röster, även från kvinnliga aktivister, om att det vore bättre att acceptera och legalisera fenomenet. Regeringen har hittills vägrat ge efter för det man ser som religiöst bakåtsträvande, men allt tyder på att polygami kommer att finnas kvar så länge man inte lyckas komma till rätta med grundproblemet – landets desperata ekonomiska situation.

No Comments

Henrik Hallgren, september 5th 2010 | Tags: polygami, Tadzjikistan
Posted in Tadzjikistan

Teheran håller ”toppmöte” för ökat persiskt samarbete

Irans president Mahmoud Ahmadinejad bjöd igår in till ett persiskt ”toppmöte” i Teheran (en dag efter att han utsattes för ett eventuellt attentatsförsök; DN, GP). Närvarande vid mötet var Afghanistans Hamid Karzai och Tadzjikistans Emomali Rahmon och de tre presidenterna träffade även Irans högste andlige ledare ayatollah Ali Khamenei.

Enligt Radio Azattyk (den kazakiska grenen av Radio Liberty) föreslog Ahmadinejad ett NATO-likt samarbete mellan de persiska länderna så snart den alliansens styrkor har lämnat Centralasien. Han betonade att problemen i Afghanistan skall lösas inom regionen och att den NATO-ledda alliansen varken har genuint intresse eller förmåga att hantera situationen.

Iran förkastar talibanernas tolkning av islam och ser dem som ett hot, en känsla som förstärktes efter det att talibanerna tog iranska diplomater som gisslan 1998 under intagandet av Mazar-i-Sharif och tio diplomater och en journalist dödades. Alltså stödde man i tysthet USA:s störtande av regimen. Att öppet stödja den USA-ledda alliansen är däremot omöjligt i dagsläget, men indirekt gör man det genom att stötta Karzais regering diplomatiskt och ekonomiskt. För Afghanistan kommer det iranska stödet att vara avgörande den dag militärinsatsen avslutas.

Ahmadinejad öppnade för ett par dagar sedan igen upp för samtal med Barack Obama i samband med sittningen i FN:s generalförsamling i New York i september. Om det ligger allvar bakom planerna skulle Karzai möjligen kunna vara en länk till USA-administrationen – Ahmadinejad är fullt medveten om hur viktig utvecklingen i Afghanistan är för Obama.

De tre presidenterna hade också annat än militära frågor att tala om. Man kom överens om ökat ekonomiskt, handels- och transportsamarbete, men om det slöts några konkreta avtal är oklart. Ett av Irans motiv med mötet med de utländska statscheferna är säkert att visa hemmapubliken att landet inte är så internationellt isolerat. Kanske är det viktigare än att få till ett verkligt allpersiskt samarbete, där avtalen oftast varit bilaterala och av mer pragmatisk än ideologisk art. Iran har bland annat stora ekonomiska intressen i tadzjikisk vattenkraft, men under järnvägskonflikten nyligen, då Uzbekistan stoppade byggnadsmaterial från att nå Tadzjikistan uttalade sig Iran tydligt till Tadzjikistans försvar, vilket kan ses som att man inte heller drar sig för politiska ingripanden.

Vid gårdagens toppmöte bekräftade de tre statscheferna också rätten till fredlig användning av kärnenergi i regionen, en fråga där Iran kan anse sig behöva lite internationellt medhåll. I den frågan har Tadzjikistans Rahmon tidigare gett Iran sitt officiella stöd.

Något som antagligen ändå står i vägen för ett allt för långt drivet samarbete är att Iran, en islamisk republik grundad på shiitisk islam som statsbärande ideologi, inte kan använda just detta sitt potentiellt starkaste kort i relationerna med Afghanistan och Tadzjikistan. Det är visserligen mycket som tyder på att antalet aktivt troende ökar i Tadzjikistan, dels genom Rahmons nya försiktiga uppmuntran av islam som nationellt kitt, men säkert också till stor del ofrivilligt genom att religionen blir en tillflyktsort i det ekonomiskt och socialt pressade landet. Det är dock inget Teheran kan utnyttja. Dels är den allt överväldigande delen av befolkningen sunniter och dels är en av grundpelarna i Rahmons inställning till islam att den skall hållas under strikt kontroll, både vad gäller utövning och utlärning.

Men givet att man rättar sig efter de hänsyn Afghanistan och i viss mån Tadzjikistan måste ta till USA och andra internationella aktörer och så länge de religiösa meningsskiljaktigheterna inte tillåts lägga hinder i vägen, finns det nog en potential för ett både bredare och djupare regionalt persiskt samarbete.

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 6th 2010 | Tags: Afghanistan, Emomali Rahmon, Hamid Karzai, Iran, Mahmoud Ahmadinejad, Tadzjikistan
Posted in Afghanistan, Iran, Tadzjikistan

Lastbilar med Natomateriel attackerade i Pakistan

Karta över Pakistan

Sent på tisdagen, den 8 juni 2010, anföll beväpnade män en konvoj lastbilar med förnödenheter till de internationella Isaf-styrkorna i Afghanistan i närheten av Pakistans huvudstad Islamabad berättar DN, SvD, VG och Politiken.

Attacken ägde rum i staden Tarnol som är belägen endast cirka tio kilometer från Islamabad och innanför den hårdbevakade säkerhetssektor som omger huvudstaden. Ett dussintal beväpnade män anföll lastbilarna som stod parkerade i en depå för natten och öppnade eld med automatvapen och granatgevär innan de stack ett tjugotal bilar i brand. Minst sju människor skall ha dödats i attacken.

I rådande läge transporteras cirka 75 procent av alla förnödenheter till den internationella styrkan i Afghanistan den långa vågen genom Pakistan. Färden börjar i hamnstaden Karachi och går sedan norrut via Islamabad, Peshawar och genom Khyberpasset innan lasten slutligen når Afghanistan. En stor del av transporterna utgörs av drivmedel och lättare fordon, vilket också skall ha varit innehållet i den attackerade transporten. Detta är en lönsam verksamhet för många chaufförer i Pakistan men också allt farligare.

USA och Nato har under en längre tid sökt efter alternativ till transporterna genom Pakistan som blivit allt mer problematiska i takt med att striderna mellan de pakistanska inhemska talibanerna och regeringsstyrkorna ökat i omfattning. Efter den pakistanska militärens attack mot den Röda moskén i Islamabad och offensiver i Swatdalen och Södra Waziristan har antalet terrordåd ökat i Pakistan och även hotet mot Natos transporter. Dessa attacker utförs av inhemska terroristgrupper som endast mycket löst är knutna till de talibaner som kämpar mot Isaf-styrkorna i Afghanistan.

Alternativa försörjningslinjer landvägen skulle kunna gå via de centralasiatiska länderna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Turkmenistan är dock uteslutet på grund av landets strikta neutralitet. Uzbekistan har stor potential men regeringen är fortfarande ovillig att gå med på mer omfattande landtransporter. Tadzjikistan ligger sämre till och landet är dessutom inbegripet i en strid med grannlandet Uzbekistan om vattenkraftsutbyggnad, vilket lett till att Uzbekistan i det närmaste omöjliggör järnvägstransporter via Tadzjikistan. I nuläget finns alltså inte något omedelbart alternativ för Nato till transporterna genom Pakistan.

UPPDATERING KL 19:00

Omfattningen av attacken har visat sig större än tidigare rapporterat och enligt uppgifter i DN skall såväl stridsvagnar som lastbilar ha förstörts. Uppemot ett 60-tal fordon förstördes och ett 80-tal skadades vid attacken mot depån i Tarnol. Förövarnas identitet är fortfarande oklar och den pakistanska regeringen har tillsatt en undersökningskommission som skall rapportera preliminära resultat inom tre dagar.

No Comments

Johan Fresk, juni 9th 2010 | Tags: Afghanistan, Centralasien, ISAF, Islamabad, NATO, Pakistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan
Posted in Afghanistan, Centralasien, Pakistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan

Uppblossande dispyt mellan Uzbekistan och Tadzjikistan

På sistone har Uzbekistan uppvisat alltmer isolationistiska tendenser, åtminstone sett i den regionala kontexten. Relationen med USA har förbättrats långsamt under de senaste 2-3 åren. Men de regionala samarbetena knakar i fogarna. Det gäller både det Rysslandsdominerade militära samarbetet i CSTO, där Uzbekistan det senaste året har satt sig på tvären, och det regionala energisamarbetet som man annonserat sitt utträde ur. Det har gjort att gamla dispyter med grannländerna åter aktualiserats.

Häromdagen talade Tadzjikistans president Emomali Rahmon ovanligt öppenhjärtigt med journalister från Central Asian News. Han berättade att han och president Karimov tidigare varit goda vänner, men att Karimov nu ”för krig mot allt tadzjikiskt” och hindrar landets utveckling genom att blockera vägar och stänga av elleveranserna mitt i vintern. Han erinrar sig också en episod när han och Karimov var i Samarkand och han hade frågat en man på gatan vilken hans nationalitet var. Mannen, som var märkbart skräckslagen av Karimovs närvaro, svarade: ”Jag är samarkandier” (samarkandskij). Underförstått skulle mannen om han kunnat tala mer öppet ha identifierat sig som tadzjik. Vänskapen mellan de båda presidenterna har med tiden försämrats, och, fortsätter Rahmon, det har många gånger blivit gräl dem emellan. Vid två tillfällen ska de till och med ha slagits.*

När höga politiker talar så öppenhjärtigt med media och nästan tycks försäga sig uppstår alltid frågan om i vilken mån det ligger medveten planering bakom. Trodde han verkligen att han var ”off the record” eller låtsades han bara det för att få fram ett budskap som annars skulle gå förlorat i den politiska kutymens kanslispråk? I intervjun anspelar han dels på den gamla territoriella dispyt som har sin grund i sovjettidens indelning av Centralasien, där Samarkand och Bukhara kom att ingå i Uzbekistan trots att majoriteten av stadsbefolkningen där har tadzjikiska som modersmål. Dessutom tar han upp den nyligen eskalerade energikonflikten i regionen. Där går den huvudsakliga konfliktlinjen mellan ”uppströms” och nedströms”. Uppströmsländerna Tadzjikikstan och Kirgizistan sitter på källflödena till de stora floder som bevattnar låglandet i Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan. Uppströmsländerna vill utveckla vattenkraften, medan nedströmsländerna behöver samma vatten för sin bomullsodling.

Det är denna konflikt som nu eskalerat sedan Uzbekistan i november meddelade sin avsikt att dra sig ur det regionala energisamarbetet och hotade att stänga av energileveranserna till Tadzjikistan under vintern. Tadzjikistan har svarat med att hota att stänga av vattenflödet till Uzbekistan under sommaren. Att Rahmon också anspelar på den gamla etnisk-territoriella konflikten innebär knappast att det inom överskådlig tid kommer att göras några verkliga territoriella anspråk. Uzbekistan har en betydligt starkare och mer välorganiserad armé än grannländerna. Däremot är det tänkbart att han försöker vinna popularitet och stöd hos folket i den pågående energikonflikten. På sikt kanske han också vill underminera Karimovs ställning hos den stora (15-20%) tadzjikiska minoriteten i Uzbekistan. Samtidigt finns det risk att den alltmer nationalistiska politiken i Tadzjikistan kan alienera den uzbekiska minoriteten där. Den nya språkpolitiken som innebär att ryskan förlorar sin status som officiellt språk för interetnisk kommunikation riskerar att göra det svårare för etniska minoriteter att hävda sig i samhället. På sikt finns det alltså risk för etniska konflikter i området och det har förekommit lokala konflikter kring vattendrag i byar nära gränsen mellan de båda länderna.

*I texten på Central Asian News används ordet ”podrat’sia” som betyder ungefär att slåss eller strida, men det framgår också att Rahmon egentligen använde ett grövre uttryck som ”av hänsyn till den politiska korrektheten” bytts ut.

No Comments

Henrik Ohlsson, december 12th 2009 | Tags: CSTO, Emomali Rahmon, energisamarbete, Islom Karimov, Tadzjikistan, Uzbekistan
Posted in Centralasien, Tadzjikistan, Uzbekistan

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin årliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivån inom offentlig verksamhet och baseras på en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera både administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes åtgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivån i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. År 2003 hade Georgien ett index på 1,8 och låg på samma nivå som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom går det alltså uppåt även i år trots fjolårets krig. TI påpekar dock något som ofta framhålls i utländska media – även om t ex den reformerade poliskåren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption på högsta nivå, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men också försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mål att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom på andra håll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001). Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.

2 Comments

Henrik Hallgren, november 22nd 2009 | Tags: Centralasien, CPI, Kaukasus, korruption, Ryssland, Transparency International, Världsbanken
Posted in Armenien, Azerbajdzjan, Centralasien, Georgien, Kaukasus, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

2 Comments

Forum Eurasiens vattenrapport är klar

No Comments

Kinesiska investeringar finansierar Tadzjikistans ”oberoende”

No Comments

Polygami ökar i Tadzjikistan

No Comments

Teheran håller ”toppmöte” för ökat persiskt samarbete

No Comments

Lastbilar med Natomateriel attackerade i Pakistan

No Comments

Uppblossande dispyt mellan Uzbekistan och Tadzjikistan

No Comments

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

2 Comments

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Nordiska blogglänkar

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Aktuella teman

Nordiska blogglänkar