Karta över Afghanistan

I mitten på augusti 2011 startade godstrafik på en ny järnvägslinje i Afghanistan. Det är den första riktiga järnvägen i Afghanistan. Den nybyggda järnvägen förbinder den uzbekisk-afghanska gränsstationen Hairatan med en godsterminal i närheten av flygplatsen i staden Mazar-i-Sharif i Afghanistan. Linjen som är 75 km lång och med rysk spårvidd (1520 mm) har byggts till en kostnad av 165 miljoner dollar och är finansierad av den Asiatiska utvecklingsbanken (ADB). Under de första tre åren kommer Uzbekistans järnvägsbolag (UTY) driva linjen. UTY kommer också att utbilda afghansk personal för drift och underhåll av linjen.

Linjen till Hairatan i Afghanistan är ursprungligen ett sovjetiskt stickspår från den uzbekiska staden Termez. Termez är idag en viktig knutpunkt i det Norra distributionsnätverket (NDN). NDN är det alternativa distributionssystem som USA har etablerat för civila varutransporter till trupperna i Afghanistan, se nedan. Terminalen i Hairatan har, trots förbättringar av vägnätet, slagit i kapacitetstaket på 4000 ton gods per månad för landsvägstransporter och den nya järnvägslinjen fyller därför ett stort behov. I framtiden förväntas en mycket kraftig ökning av godsvolymerna mellan Centralasien och Afghanistan.

Det finns planer på att förlänga järnvägen från Mazar-i-Sharif till Herat i väster och den tadzjikiska gränsen i öster. Detta är dock idag endast vaga planer. Något längre gången är Irans plan att bygga en järnvägslinje från Mashhad till Herat. I norra Afghanistan finns också ett annat stickspår som leder från Turkmenistan till Towraghondi (Turgundi) i Afghanistan, som är av stort intresse för NDN.

Idag går huvuddelen av USA:s transporter av icke-känsligt gods till Afghanistan via den pakistanska hamnen i Karachi. Två tredjedelar passerar via Khyberpasset och Torkham till Kabul och en tredjedel via Khojakpasset och Chaman i Baluchistan till Kandahar. Dessa transportvägar har utsatts för attacker av såväl pakistanska som afghanska talibaner och USA har därför strävat efter att utveckla ett alternativt distributionsnätverk från norr. Ett alternativ med endast flygfrakt har bedömts vara alltför kostsamt och resurskrävande.

Under 2008 och 2009 slöts avtal med en rad stater för att kunna få transportera icke-militär materiel från norr in i Afghanistan. Dessa transportrutter gavs namnet The Northern Distribution Network (NDN) och består idag av tre huvudsakliga linjer. Den första linjen går via järnväg från Riga i Lettland via Ryssland, Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Den andra linjen går från hamnstaden Poti i Georgien till Baku i Azerbajdzjan. I Baku lastas godset om för sjötransport över Kaspiska havet till Aktau i Kazakstan, varifrån det går vidare med järnväg via Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Denna linje undviker därmed helt ryskt territorium. Båda dessa transportvägar kan nu potentiellt förlängas direkt till Mazar-i-Sharif i Afghanistan.

Det finns en tredje reservlinje som går via Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan för att avlasta den uzbekiska gränspassagen i Termez. På grund av dåliga vägar i Tadzjikistan har detta alternativ en begränsad transportkapacitet. En av grundtankarna med NDN har varit att utnyttja kommersiella transportföretag och därmed tona ned den militära karaktären på transporterna. Ett land som saknas i ekvationen är Turkmenistan som på grund av sin neutralitet hittills varit ovilligt att sluta avtal om transporter inom NDN. Vissa leveranser sker dock redan idag och ett turkmenskt deltagande skulle förkorta transporttiderna och öppna ytterligare en järnvägslänk in till Towraghondi i Afghanistan via Serhetabad i Turkmenistan. USA och Nato arbetar för att få även Asjgabat med i transportkalkylen.

Den artificiella sjön ovanför Nurek-dammen i Tadzjikistan. Foto: Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

för att bilda oss en uppfattning om potentiella säkerhetsrisker kopplade till vattensituationen. Studien har resulterat i en rapport som finns tillgänglig i sin helhet på följande länk. (För en mer utskriftsvänlig version sparad sidovis, använd denna länk.)

Underlaget till rapporten består dels av material från internationella organisationer, och dels av Forum Eurasiens intervjuer med framförallt NGO-representanter och akademiker i regionen. Syftet är att ge en kortfattad överblick över vattensituationen i Centralasien i relation till konfliktrisker på både mellan- och inomstatlig nivå. Den är tänkt som ingång till vidare fördjupning i Centralasiens vattenproblematik för skandinaviska aktörer, inom näringsliv och inom NGO-sfären, som på olika sätt arbetar med vattenrelaterade frågor. Vi har dock i stort sett utelämnat problematiken kring Aralsjön, och fokuserar istället på Ferghanadalen, där vi ser den mest överhängande konfliktrisken.

Karta över Turkmenistan

Enligt ännu officiellt obekräftade uppgifter skall en stor explosion ha ägt rum i ett vapenlager i staden Abadan (tidigare Bezmein) 25 kilometer nordväst om den turkmenska huvudstaden Asjgabat på torsdag eftermiddag den 7 juli 2011. Abadan ligger längs järnvägslinjen Asjgabat – Turkmenbashy (tidigare Krasnovodsk) och har drygt 40 000 invånare. Nyhetsmedia utanför Turkmenistan rapporterar om upp till 200 dödsoffer, se DN, och en omfattande förödelse.

Anledningen till explosionen sägs ha varit ett åsidosättande av säkerhetsföreskrifter när ett militärt transportfordon gick sönder i den drygt 40 gradiga värmen vilket skall ha utlöst de första explosionerna som sedan snabbt resulterade i nya explosioner och en eldsvåda som spred sig i det stora vapenlagret i Abadan. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 centraliserade Turkmenistan lagringen av ammunition till bland annat Abadan.

Oberoende sajter som Eurasianet och Chrono – TM rapporterar om en omfattande förödelse i Abadan och om en intensiv trafik av ambulanser med skadade till sjukhusen i Asjgabat. Bilder som publicerats tycks tyda på omfattande materiella skador och att militär ammunition varit inblandad i explosionen. Andra indikationer på allvaret i lyckan är att det lokala mobiltelefonnätet och Internet stängts ned. Västra Asjgabat uppges också vara utan elektricitet vilket tyder på att även kraftverket i Abadan som levererar el till Asjgabat skadats. Ögonvittnesskildringar berättar om döda och sårade, om saknade nära och kära, krossade fönsterrutor och ammunition som ligger strödd vida omkring. Av de 200 rapporterade dödsoffren skall cirka hälften vara militär personal och den andra hälften civila dödsoffer däribland ett antal barn. Det finns rapporter om att ett daghem jämnats med av explosionen.

Det officiella Turkmenistan under president Gurbanguly Berdymuhammedow och hans regering hävdar i knapphändiga uttalanden att det var pyrotekniskt material avsett för fyrverkeripjäser som självantänt i den höga värmen. Något motsägelsefullt så framhålls i kommunikén om att det inte finns några offer eller någon förödelse samtidigt som det talades om att sjukvård och annan assistans gavs till befolkningen och att militär och polis hade rapporterat till presidenten om händelsen och om de åtgärder som vidtagits för att ”eliminera händelsens konsekvenser”. Det officiella Turkmenistan agerar på precis samma sätt som under den sovjetiska tiden och försöker förneka och mörklägga att något ägt rum. Istället tar sig president Berdymuhammedow tid att bjuda in oppositionen till deltagande i presidentvalet i februari 2012, se SvD, och skicka gratulationstelegram till det kinesiska kommunistpartiets 90-års jubileum.

Baymurat Hojamuhammedow reste också som speciell representant för den turkmenske presidenten Gurbanguly Berdymuhammedow vilket gav besöket en viss extra tyngd och renderade honom ett möte med den kinesiske presidenten Hu Jintao. Det viktigaste konkreta resultatet av mötet var en överenskommelse om utökat energisamarbete och ett löfte om ökade turkmenska naturgasleveranser till Kina med 20 miljarder kubikmeter per år till 30 miljarder kubikmeter per år. Detta kungjordes av den kinesiska planmyndigheten i ett uttalande den 2 mars 2011. Ett mer detaljerat avtal beräknas under andra halvan av 2011. Förra året slöt det kinesiska oljebolaget, CNPC (China National Petroleum Corporation), ett avtal med Uzbekistan om leverans av 10 miljarder kubikmeter gas per år. Förhandlingar med grannlandet Kazakstan pågår också om leveranser av naturgas, allt för att täcka det närmast omättliga kinesiska energibehovet.

Naturgasledningen mellan Centralasien och Kina

Möjligheterna för Turkmenistan att exportera sin naturgas har förändrats dramatiskt till det bättre sedan december 2009 då en ny naturgasledning från östra Turkmenistan och genom grannländerna Uzbekistan och Kazakstan och via Horgos in i Xinjiang i västra Kina öppnades. Under 2011 väntas ett andra rör läggas parallellt med det första mellan Turkmenistan och Kina, vilket möjliggör en total export på 40 miljarder kubikmeter centralasiatisk naturgas om året. Under 2010 öppnades också en andra pipeline från Turkmenistan till Iran, den första öppnades 1997. Iran kan nu ta emot 20 miljarder kubikmeter turkmensk naturgas om året.

Tidigare var Turkmenistan hänvisat till det gamla sovjetiska systemet av pipelines och drygt 70 % av gasen gick via Ryssland. Turkmenistan tvingades ofta acceptera mycket låga priser och betala höga transiteringsavgifter till den ryska gasgiganten Gazprom för att kunna få ut sin gas till kunder i Europa. Turkmenistan planerar efter den nya situationen att minska sin export till Ryssland till cirka 30 miljarder kubikmeter per år. Det förändrade förhållandet har lett till att Gazprom nu gått med på att betala ett högre pris för gasen.

För en vecka sedan bloggade jag om Turkmenistan och de tendenser till förnyad personkult och oförändrat auktoritärt styre som präglar landet. Det finns också en småaktighet hos de turkmenska myndigheterna som visar sig på olika sätt. Senast handlar det om de invånare i Turkmenistan som har såväl ryskt som turkmenskt medborgarskap. När dessa personer nu skall ut och resa har de två val antingen att avsäga sig sitt ryska medborgarskap och bli enbart turkmenska medborgare eller att avsäga sig sitt turkmenska medborgarskap och lämna Turkmenistan för gott. En före detta rysk-turkmensk  journalist på tidningen Neutrala Turkmenistan stoppades när han skulle åka till Istanbul för en ögonoperation. Troligen en ”rysk” person som myndigheterna gärna vill bli av med. I Uzbekistan är situationen för mänskliga rättigheter fortsatt dålig, se tidigare inlägg, och några tecken till förbättringar är definitivt inte i sikte efter de etniska motsättningarna i Kirgizistan. Misshandel, tortyr och korruption präglar hela det uzbekiska rättssystemet.

TIbets autonoma region (TAR) i Folkrepubliken Kina

Freedom House har valt att särskilt lyfta fram Tibet i Kina som en speciellt utsatt region. Jag tycker att även Xinjiang bör uppmärksammas särskilt. Jag bloggade för några veckor sedan om miljövännen Karma Samdrup som dömdes till 15 års fängelse för en avdammad förseelse om gravplundring från 1998. Det verkliga skälet till fängslandet var att han försökte få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. Den yngre brodern Chime Namgyal har tidigare skickats till omskolningsläger med hårt arbete i 21 månader för att ha skadat den sociala harmonin och för några veckor sedan var det Rinchen Samdrups tur. Han dömdes till fem års fängelse för att ha försökt splittra moderlandet efter att ha publicerat en artikel som nämnt Dalai Lama på sin webbsida. Detta trots att Richen Samdrup själv varken skrivit eller publicerat artikeln på nätet. Skälet till myndigheternas ilska är att Chime Namgyal och Rinchen Samdrup genom sin prisbelönta NGO avslöjat den omfattande tjuvjakt som lokala partipampar bedrivit i Tibet. Brödernas advokater har vid upprepade tillfällen nekats tillträde eller inte kunnat tala i enrum med sina klienter. Brödernas mor har misshandlats och flera kusiner har arresterats när de arbetat som tolkar eller försökt lämna fram petitioner till de kinesiska myndigheterna.

Situationen är svår för de som arbetar för mänskliga rättigheter på många håll i världen, men vi som är lyckliga nog att bo i länder med fria media kan göra en liten men betydelsefull insats genom att hålla oss informerade om det som händer och inte tillåta att EU och USA helt utan uppmärksamhet kan offra alla samtal om mänskliga rättigheter och demokrati på realpolitikens altare.

Karta över Turkmenistan

Ett besked nådde oss den 10 juli 2010 från Turkmenistans huvudstad Asjgabat att president Gurbanguly Berdimuhamedow hållit ett tal och uttalat sig för att tillåta privat ägande av tv, radio och tidningar och även för ett införande av flerpartisystem. Fast med det sistnämnda skulle man inte ha för bråttom. President Berdimuhamedow tog över i Turkmenistan efter den bisarre företrädaren Saparmurat Nijasov 2006. Det fanns då stora förhoppningar om att Turkmenistan skulle öppna sig mer mot omvärlden. De flesta av dessa förhoppningar har kommit på skam och Turkmenistan fortsätter att vara ett slutet och isolerat land. Att Turkmenistan ändå inte ligger sämre till beror på de stora tillgångar av gas som finns i landet. Sedan tidigare finns gasledningar till Ryssland och i december 2009 öppnades en ny ledning via Uzbekistan och Kazakstan till Kina.  Gasen garanterar en jämn ström av dollar till statskassan. Det mesta av detta kommer inte befolkningen till godo men i alla fall en tillräckligt stor andel fördelas för att direkt nöd skall undvikas.

Turkmenistans president Gurbanguly Berdimuhamedow

Gurbanguly Berdimuhamedows regering består fortfarande av många av Nijasovs män som uppenbarligen har svårt att tänka nytt. Det finns idag tydliga tecken på en ökande personkult kring Berdimuhamedow. En nyligen utkommen hyllningsbok om presidenten ”Sonsonen uppfyller farfaderns drömmar” skulle fått Stalin att nicka igenkännande och den skall nu anbefallas till läsning i landets skolor och universitet. Boken talar tyst om företrädaren Saparmurad Nijasov. I ett tal i maj till en församling av äldste talade Berdimuhamedow om att skapa ett nytt landsbygdsparti i Turkmenistan. Det enda parti som är tillåtet idag är det gamla sovjetiska kommunistpartiet som döpts om till det demokratiska partiet. Det är i detta ljus som Berdimuhamedows tal om ökat privat ägande inom mediesektorn skall ses. Kontrollen av media kommer på samma sätt som kontrollen av politiken att innehas av den  styrande eliten. Att det på papperet finns flera partier eller privat ägande av medier saknar betydelse. Men alltid lurar det någon i väst.

President Berdimuhamedows tal var möjligen också inspirerat av den strida ström av besökare som tittat förbi i presidentpalatset i Asjgabat. FN:s generalsekreterare var där i mars och i juni trakterades representanter från bland annat OSSE, USA och Frankrike den turkmenska gästfriheten. Alla tyckte de sig märka tendenser till en förbättring av situationen i Turkmenistan. Den franske ambassadören Francois Zimeray fick visserligen inte besöka de politiska fångar han önskade. I ena stunden konstaterade Zimeray att inga förbättringar skett vad gäller mänskliga rättigheter sedan 2006 för att i nästa mening berömma den turkmenska ledningen för goda intentioner. Han tyckte vidare att det var kontraproduktivt att kritisera Turkmenistan för polisbrutalitet, erbarmliga fängelser och politiskt kontrollerade rättegångar. Detta samtidigt som organisationen Läkare utan gränser har lämnat landet på grund av de omöjliga arbetsvillkoren och de turkmenska myndigheternas bromsande av hälsoarbetet i landet. Ambassadör Zimerays uttalanden banade väg för den franske utrikeshandelsministerns Anne-Marie Idracs besök i Asjgabat. Det franska företaget Bouygues vill bygga fler marmorpalats i staden.

Fransmännen är inte ensamma i sitt dubbelspel och sin uppvaktning av Turkmenistan ty utan turkmensk gas blir det svårt att bygga en gasledning till Europa under Kaspiska havet och Turkmenistan har dessutom en lång gräns till Afghanistan som bör bevakas väl. Asjgabat har mycket lite att frukta från väst och behöver inte genomföra några reformer. Att ibland slänga ett eller annat köttben i den internationella diplomatins namn innebär ingen större uppoffring. Få tecken tyder på en förändring av regimens grundläggande strukturer inom en snar framtid. Inga nyheter från Turkmenistan med andra ord.

Karta över Pakistan

Sent på tisdagen, den 8 juni 2010, anföll beväpnade män en konvoj lastbilar med förnödenheter till de internationella Isaf-styrkorna i Afghanistan i närheten av Pakistans huvudstad Islamabad berättar DN, SvD, VG och Politiken.

Attacken ägde rum i staden Tarnol som är belägen endast cirka tio kilometer från Islamabad och innanför den hårdbevakade säkerhetssektor som omger huvudstaden. Ett dussintal beväpnade män anföll lastbilarna som stod parkerade i en depå för natten och öppnade eld med automatvapen och granatgevär innan de stack ett tjugotal bilar i brand. Minst sju människor skall ha dödats i attacken.

I rådande läge transporteras cirka 75 procent av alla förnödenheter till den internationella styrkan i Afghanistan den långa vågen genom Pakistan. Färden börjar i hamnstaden Karachi och går sedan norrut via Islamabad, Peshawar och genom Khyberpasset innan lasten slutligen når Afghanistan. En stor del av transporterna utgörs av drivmedel och lättare fordon, vilket också skall ha varit innehållet i den attackerade transporten. Detta är en lönsam verksamhet för många chaufförer i Pakistan men också allt farligare.

USA och Nato har under en längre tid sökt efter alternativ till transporterna genom Pakistan som blivit allt mer problematiska i takt med att striderna mellan de pakistanska inhemska talibanerna och regeringsstyrkorna ökat i omfattning. Efter den pakistanska militärens attack mot den Röda moskén i Islamabad och offensiver i Swatdalen och Södra Waziristan har antalet terrordåd ökat i Pakistan och även hotet mot Natos transporter. Dessa attacker utförs av inhemska terroristgrupper som endast mycket löst är knutna till de talibaner som kämpar mot Isaf-styrkorna i Afghanistan.

Alternativa försörjningslinjer landvägen skulle kunna gå via de centralasiatiska länderna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Turkmenistan är dock uteslutet på grund av landets strikta neutralitet. Uzbekistan har stor potential men regeringen är fortfarande ovillig att gå med på mer omfattande landtransporter. Tadzjikistan ligger sämre till och landet är dessutom inbegripet i en strid med grannlandet Uzbekistan om vattenkraftsutbyggnad, vilket lett till att Uzbekistan i det närmaste omöjliggör järnvägstransporter via Tadzjikistan. I nuläget finns alltså inte något omedelbart alternativ för Nato till transporterna genom Pakistan.

UPPDATERING KL 19:00

Omfattningen av attacken har visat sig större än tidigare rapporterat och enligt uppgifter i DN skall såväl stridsvagnar som lastbilar ha förstörts. Uppemot ett 60-tal fordon förstördes och ett 80-tal skadades vid attacken mot depån i Tarnol. Förövarnas identitet är fortfarande oklar och den pakistanska regeringen har tillsatt en undersökningskommission som skall rapportera preliminära resultat inom tre dagar.

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin årliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivån inom offentlig verksamhet och baseras på en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera både administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes åtgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivån i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. År 2003 hade Georgien ett index på 1,8 och låg på samma nivå som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom går det alltså uppåt även i år trots fjolårets krig. TI påpekar dock något som ofta framhålls i utländska media – även om t ex den reformerade poliskåren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption på högsta nivå, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men också försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mål att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom på andra håll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001).  Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.

]]> http://www.neweurasia.org/blog/2009/11/omfattande-korruption-i-centralasien-och-kaukasus-men-trenden-varierar/feed/ 2