Turkmenistan, Uzbekistan och Tibet i Kina på tio sämsta listan

Organisationen Freedom House är känd för sin årliga rankning av demokrati och frihet i världens länder. I en artikel i Foreign Policy har organisationen i en fotoessä presenterat de 20 värsta länderna avseende mänskliga rättigheter och demokrati. Urvalet är ingen nyhet utan gjort med utgångspunkt från en rankning som Freedom House publicerat tidigare i år, se SvD. De tio värsta länderna är Nordkorea, Burma (Myanmar), Ekvatorialguinea, Libyen, Somalia, Sudan, Turkmenistan, Uzbekistan, Tibet i Kina och Vitryssland. Essän tar även upp Kina allmänt och landet kommer då på 12:e plats. De enskilda placeringarna saknar naturligtvis betydelse. Det viktiga är att även när solen skiner och den svenska sommaren är som bäst skicka en tanke till de människor som arbetar för demokrati och frihet även under mycket svåra förhållanden.

För en vecka sedan bloggade jag om Turkmenistan och de tendenser till förnyad personkult och oförändrat auktoritärt styre som präglar landet. Det finns också en småaktighet hos de turkmenska myndigheterna som visar sig på olika sätt. Senast handlar det om de invånare i Turkmenistan som har såväl ryskt som turkmenskt medborgarskap. När dessa personer nu skall ut och resa har de två val antingen att avsäga sig sitt ryska medborgarskap och bli enbart turkmenska medborgare eller att avsäga sig sitt turkmenska medborgarskap och lämna Turkmenistan för gott. En före detta rysk-turkmensk  journalist på tidningen Neutrala Turkmenistan stoppades när han skulle åka till Istanbul för en ögonoperation. Troligen en ”rysk” person som myndigheterna gärna vill bli av med. I Uzbekistan är situationen för mänskliga rättigheter fortsatt dålig, se tidigare inlägg, och några tecken till förbättringar är definitivt inte i sikte efter de etniska motsättningarna i Kirgizistan. Misshandel, tortyr och korruption präglar hela det uzbekiska rättssystemet.

TIbets autonoma region (TAR) i Folkrepubliken Kina

Freedom House har valt att särskilt lyfta fram Tibet i Kina som en speciellt utsatt region. Jag tycker att även Xinjiang bör uppmärksammas särskilt. Jag bloggade för några veckor sedan om miljövännen Karma Samdrup som dömdes till 15 års fängelse för en avdammad förseelse om gravplundring från 1998. Det verkliga skälet till fängslandet var att han försökte få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. Den yngre brodern Chime Namgyal har tidigare skickats till omskolningsläger med hårt arbete i 21 månader för att ha skadat den sociala harmonin och för några veckor sedan var det Rinchen Samdrups tur. Han dömdes till fem års fängelse för att ha försökt splittra moderlandet efter att ha publicerat en artikel som nämnt Dalai Lama på sin webbsida. Detta trots att Richen Samdrup själv varken skrivit eller publicerat artikeln på nätet. Skälet till myndigheternas ilska är att Chime Namgyal och Rinchen Samdrup genom sin prisbelönta NGO avslöjat den omfattande tjuvjakt som lokala partipampar bedrivit i Tibet. Brödernas advokater har vid upprepade tillfällen nekats tillträde eller inte kunnat tala i enrum med sina klienter. Brödernas mor har misshandlats och flera kusiner har arresterats när de arbetat som tolkar eller försökt lämna fram petitioner till de kinesiska myndigheterna.

Situationen är svår för de som arbetar för mänskliga rättigheter på många håll i världen, men vi som är lyckliga nog att bo i länder med fria media kan göra en liten men betydelsefull insats genom att hålla oss informerade om det som händer och inte tillåta att EU och USA helt utan uppmärksamhet kan offra alla samtal om mänskliga rättigheter och demokrati på realpolitikens altare.

No Comments

Johan Fresk, juli 18th 2010 | Tags: , , , , , ,
Posted in Centralasien, Kina, Tibet, Turkmenistan, Uzbekistan

Kinas president i Uzbekistan på statsbesök

Karta över Uzbekistan

Kinas president Hu Jintao avlägger ett officiellt statsbesök hos president Islam Karimov i Tasjkent. Besöket sker i samband med att Shanghai Cooperation Organization (SCO) skall hålla sitt årliga statschefsmöte som 2010 hålls i den uzbekiska huvudstaden. Förhållandet mellan Kina och Uzbekistan är gott och den kinesiska principen att aldrig kritisera varandras interna angelägenheter passar president Karimov utmärkt. Handeln mellan Uzbekistan och Kina uppgår till ungefär två miljarder amerikanska dollar och har ökat kraftigt de senaste åren. För två auktoritära regimer är den här typen av besök ett sätt att befästa och bekräfta relationerna mellan länderna. Kineserna är mycket noga med att inte åsidosätta ledare av Karimovs typ. För Uzbekistan är det viktigt med goda relationer till mäktiga länder som kan ge tydliga fördelar för landet i umgänget med USA och EU. Upptrappningen av kriget i Afghanistan är ett annat trumfkort för president Karimov.

Relationerna handlar främst om energi, handel och säkerhet. I december 2009 öppnades en ny gasledning mellan Turkmenistan och Kina som går via Uzbekistan och Kazakstan. Just nu pågår utbyggnaden av det andra röret för att dubbla kapaciteten till 2011. Här handlar det om att säkerställa goda relationer till Uzbekistan och erbjuda landet att exportera om det skulle bli uzbekisk gas tillgänglig i framtiden. Kinas behov av alternativ till kol är närmast omättliga. Handeln med Uzbekistan är fortfarande blygsam men genom mjuka krediter från Kina har bland annat lok levererats till den uzbekiska järnvägen. Bomull är en annan viktig importvara från Uzbekistan för Kina. Satsningar på utbyggnad av infrastruktur för att underlätta handelsutbytet sker redan indirekt genom kinesiska vägbyggen i Xinjiang och stöd till infrastruktur i Kirgizistan och Tadzjikistan.

En av de viktigaste frågorna för Kina är samarbetet kring säkerhet i regionen. Kampen mot de tre onda: terrorism, separatism och extremism som Uzbekistan och Kina enades om känns igen från den inrikespolitiska retoriken i Kina. Det är vad oppositionella i Tibet och Xinjiang brukar anklagas för. Kina och Uzbekistan delar också på officiell nivå en mycket stark misstro mot alla  former av islam som avviker från den av regimen sanktionerade. Andra områden som ligger kineserna varmt om hjärtat är säkerheten på världsutställningen i Shanghai som pågår till 31 oktober 2010 och säkerheten på de asiatiska spelen i Guangzhou (Kanton) under november 201o, vilket också nämndes i den officiella kommunikén. Varje sida får med sina hjärtefrågor men denna gång verkar det som kineserna hade flest. Ett besök som skall noteras och läggas till handlingarna som en av många pusselbitar i ländernas relationer.

No Comments

Johan Fresk, juni 10th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Kina, Uzbekistan

Lastbilar med Natomateriel attackerade i Pakistan

Karta över Pakistan

Sent på tisdagen, den 8 juni 2010, anföll beväpnade män en konvoj lastbilar med förnödenheter till de internationella Isaf-styrkorna i Afghanistan i närheten av Pakistans huvudstad Islamabad berättar DN, SvD, VG och Politiken.

Attacken ägde rum i staden Tarnol som är belägen endast cirka tio kilometer från Islamabad och innanför den hårdbevakade säkerhetssektor som omger huvudstaden. Ett dussintal beväpnade män anföll lastbilarna som stod parkerade i en depå för natten och öppnade eld med automatvapen och granatgevär innan de stack ett tjugotal bilar i brand. Minst sju människor skall ha dödats i attacken.

I rådande läge transporteras cirka 75 procent av alla förnödenheter till den internationella styrkan i Afghanistan den långa vågen genom Pakistan. Färden börjar i hamnstaden Karachi och går sedan norrut via Islamabad, Peshawar och genom Khyberpasset innan lasten slutligen når Afghanistan. En stor del av transporterna utgörs av drivmedel och lättare fordon, vilket också skall ha varit innehållet i den attackerade transporten. Detta är en lönsam verksamhet för många chaufförer i Pakistan men också allt farligare.

USA och Nato har under en längre tid sökt efter alternativ till transporterna genom Pakistan som blivit allt mer problematiska i takt med att striderna mellan de pakistanska inhemska talibanerna och regeringsstyrkorna ökat i omfattning. Efter den pakistanska militärens attack mot den Röda moskén i Islamabad och offensiver i Swatdalen och Södra Waziristan har antalet terrordåd ökat i Pakistan och även hotet mot Natos transporter. Dessa attacker utförs av inhemska terroristgrupper som endast mycket löst är knutna till de talibaner som kämpar mot Isaf-styrkorna i Afghanistan.

Alternativa försörjningslinjer landvägen skulle kunna gå via de centralasiatiska länderna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Turkmenistan är dock uteslutet på grund av landets strikta neutralitet. Uzbekistan har stor potential men regeringen är fortfarande ovillig att gå med på mer omfattande landtransporter. Tadzjikistan ligger sämre till och landet är dessutom inbegripet i en strid med grannlandet Uzbekistan om vattenkraftsutbyggnad, vilket lett till att Uzbekistan i det närmaste omöjliggör järnvägstransporter via Tadzjikistan. I nuläget finns alltså inte något omedelbart alternativ för Nato till transporterna genom Pakistan.

UPPDATERING KL 19:00

Omfattningen av attacken har visat sig större än tidigare rapporterat och enligt uppgifter i DN skall såväl stridsvagnar som lastbilar ha förstörts. Uppemot ett 60-tal fordon förstördes och ett 80-tal skadades vid attacken mot depån i Tarnol. Förövarnas identitet är fortfarande oklar och den pakistanska regeringen har tillsatt en undersökningskommission som skall rapportera preliminära resultat inom tre dagar.

No Comments

Johan Fresk, juni 9th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Pakistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan

Nya svenska mobilaffärer i Kazakstan och Uzbekistan

Svensk mobiltelefoni fortsätter växa i österled. Under senare år har framför allt Telia Sonera expanderat på marknaderna i det forna sovjetiska Centralasien och har idag bolag i Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Tele2 har varit framgångsrikt bland annat i Ryssland och tillkännagav sin första investering i Centralasien sent 2009.

I december 2009 meddelades att Tele2 köper 51 % av det kazakiska mobilföretaget Neo för drygt 900 miljoner kronor, se SvD. Neo är en mycket liten mobiloperatör med cirka 400 000 abonnenter. Marknaden i Kazakstan domineras av de två stora aktörerna K’cell som till 51 % ägs av Telia Sonera och Vimpelcom som är ryskägt. Båda företagen har ungefär sju miljoner abonnenter vardera. Tele2 planerar att inom ett år investera i Neos nät och kunna återlansera företaget under namnet Tele2 och presentera sig själv som utmanare till de två stora.

Flera analytiker har varit kritiska till såväl pris, för högt, som strategi, för riskabel, se Realtid. Kazakstan är visserligen det rikaste landet i Centralasien med en levnadsstandard som motsvarar Ryssland men landet har bara 16 miljoner invånare så det finns tydliga begränsningar för fortsatt marknadstillväxt. Affären tycks har dragit ut lite på tiden men det är inget ovanligt att byråkratins kvarnar inte mal så snabbt i ett centralstyrt land som Kazakstan.

Telia Sonera har varit verksamt i Uzbekistan sedan 2007 då företaget köpte det amerikanska företaget MCT Corps andel på 85 % i det uzbekiska mobilföretaget Coscom. Coscom hade hotats med indragen licens av den uzbekiska kontrollmyndigheten för telefoni. Den officiella förklaringen var för låga investeringar i nätet men de dåliga politiska relationerna mellan USA och Uzbekistan kan eventuellt ha spelat in. Köpeskillingen för MCT som också hade mobilföretag i Tadzjikistan och Afghanistan var ca 300 miljoner USD.

Genom investeringar i nätet och framgångsrik återlansering av företaget under namnet U’cell hade bolaget utvecklats till Uzbekistans näst största mobiloperatör med 4,8 miljoner abonnenter i januari 2010. Uzbekistan har en ung befolkning och ca 28 miljoner invånare med en levnadsstandard som ligger på knappt hälften av den ryska och med stora skillnader mellan stad och landsbygd. Det fasta telefonnätet är dåligt utbyggt i landet och mobiltelefonin fyller här en viktig lucka.

I januari 2008 meddelade Telia Sonera att de hade sålt 26 % av aktierna i Coscom till en uzbekisk partner för 320 miljoner kronor för att stärka företagets ställning och inflytande på den uzbekiska marknaden. Coscom fick sin 3G licens. I januari i år har Telia Sonera köpt tillbaka 20 % av aktierna från den uzbekiska partnern för 1550 miljoner kronor som alltså gör ett rejält klipp. I samband med denna försäljning har det utbrutit en debatt och Telia Sonera har fått utstå hård kritik från organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter. Men Telia Soneras VD, Lars Nyberg har påpekat att de följer lagar och regler och bidrar till ökade möjligheter till kommunikation för vanligt folk  i Uzbekistan, se DN.

Uzbekistan är en diktatur där makten är koncentrerad i president Islam Karimovs hand. Det förekommer omfattande förföljelse av oliktänkande och alla former av islam, speciellt islam utanför statlig kontroll, betraktas med den största misstänksamhet. Säkerhetsorganen använder regelmässigt tortyr för att tvinga fram bekännelser. Rättsystemet är korrupt och politiskt styrt. Allt detta var dock välkänt redan 2007 när Telia Sonera gick in i Uzbekistan så det ter sig lite märkligt att debatten bryter ut nu. Att ledande företrädare i Uzbekistan på ett eller annat sätt får del i utländsk affärsverksamhet är självklart i ett land som är rankat på plats 174 av 180 vad gäller korruption. Til syvende og sidst är det en fråga om man tror att kontakt är bättre än isolering och om man anser att statliga företag skall följa speciella regler i affärslivet.

Det skall bli intressant att följa Tele2:s strategi i Kazakstan och se om Telia Sonera får vara ifred i fortsättningen i Uzbekistan och vad den lokale parten får för de återstående 6 % som ännu inte sålts.

No Comments

Johan Fresk, februari 11th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Centralasien, Kazakstan, Uzbekistan

Uppblossande dispyt mellan Uzbekistan och Tadzjikistan

På sistone har Uzbekistan uppvisat alltmer isolationistiska tendenser, åtminstone sett i den regionala kontexten. Relationen med USA har förbättrats långsamt under de senaste 2-3 åren. Men de regionala samarbetena knakar i fogarna. Det gäller både det Rysslandsdominerade militära samarbetet i CSTO, där Uzbekistan det senaste året har satt sig på tvären, och det regionala energisamarbetet som man annonserat sitt utträde ur. Det har gjort att gamla dispyter med grannländerna åter aktualiserats.

Häromdagen talade Tadzjikistans president Emomali Rahmon ovanligt öppenhjärtigt med journalister från Central Asian News. Han berättade att han och president Karimov tidigare varit goda vänner, men att Karimov nu ”för krig mot allt tadzjikiskt” och hindrar landets utveckling genom att blockera vägar och stänga av elleveranserna mitt i vintern. Han erinrar sig också en episod när han och Karimov var i Samarkand och han hade frågat en man på gatan vilken hans nationalitet var. Mannen, som var märkbart skräckslagen av Karimovs närvaro, svarade: ”Jag är samarkandier” (samarkandskij). Underförstått skulle mannen om han kunnat tala mer öppet ha identifierat sig som tadzjik. Vänskapen mellan de båda presidenterna har med tiden försämrats, och, fortsätter Rahmon, det har många gånger blivit gräl dem emellan. Vid två tillfällen ska de till och med ha slagits.*

När höga politiker talar så öppenhjärtigt med media och nästan tycks försäga sig uppstår alltid frågan om i vilken mån det ligger medveten planering bakom. Trodde han verkligen att han var ”off the record” eller låtsades han bara det för att få fram ett budskap som annars skulle gå förlorat i den politiska kutymens kanslispråk? I intervjun anspelar han dels på den gamla territoriella dispyt som har sin grund i sovjettidens indelning av Centralasien, där Samarkand och Bukhara kom att ingå i Uzbekistan trots att majoriteten av stadsbefolkningen där har tadzjikiska som modersmål. Dessutom tar han upp den nyligen eskalerade energikonflikten i regionen. Där går den huvudsakliga konfliktlinjen mellan ”uppströms” och nedströms”. Uppströmsländerna Tadzjikikstan och Kirgizistan sitter på källflödena till de stora floder som bevattnar låglandet i Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan. Uppströmsländerna vill utveckla vattenkraften, medan nedströmsländerna behöver samma vatten för sin bomullsodling.

Det är denna konflikt som nu eskalerat sedan Uzbekistan i november meddelade sin avsikt att dra sig ur det regionala energisamarbetet och hotade att stänga av energileveranserna till Tadzjikistan under vintern. Tadzjikistan har svarat med att hota att stänga av vattenflödet till Uzbekistan under sommaren. Att Rahmon också anspelar på den gamla etnisk-territoriella konflikten innebär knappast att det inom överskådlig tid kommer att göras några verkliga territoriella anspråk. Uzbekistan har en betydligt starkare och mer välorganiserad armé än grannländerna. Däremot är det tänkbart att han försöker vinna popularitet och stöd hos folket i den pågående energikonflikten. På sikt kanske han också vill underminera Karimovs ställning hos den stora (15-20%) tadzjikiska minoriteten i Uzbekistan. Samtidigt finns det risk att den alltmer nationalistiska politiken i Tadzjikistan kan alienera den uzbekiska minoriteten där. Den nya språkpolitiken som innebär att ryskan förlorar sin status som officiellt språk för interetnisk kommunikation riskerar att göra det svårare för etniska minoriteter att hävda sig i samhället. På sikt finns det alltså risk för etniska konflikter i området och det har förekommit lokala konflikter kring vattendrag i byar nära gränsen mellan de båda länderna.

*I texten på Central Asian News används ordet ”podrat’sia” som betyder ungefär att slåss eller strida, men det framgår också att Rahmon egentligen använde ett grövre uttryck som ”av hänsyn till den politiska korrektheten” bytts ut.

No Comments

Henrik Ohlsson, december 12th 2009 | Tags: , , , , ,
Posted in Centralasien, Tadzjikistan, Uzbekistan

Fantomen lever: nya ljud- och videoband med IMU-ledaren

I slutet av september spreds nyheten (inte för första gången) att ledaren för Islamic Movement of Uzbekistan (IMU), Tohir Yo‘ldosh* dödats i en USA-ledd raketattack i Pakistanska Waziristan i augusti. (Se tidigare inlägg här, här och här.) Talesmän för IMU dementerade dock snabbt uppgiften och utlovade nya ljud- och videoinspelningar som skulle motbevisa påståendena. Nu har sådana inspelningar börjat dyka upp. 

Redan den 16 november rapporterade Middle East Media Research Institute (MEMRI) om en videoinspelning som tycks visa Yo‘ldosh vid liv. (Tyvärr går det inte att se hela artikeln utan att vara prenumerant på MEMRI:s publikation The Jihad and Terrorism Threat Monitor, men här är en länk för den som vill se en kort sammanfattning och/eller registrera sig som prenumerant.) Igår rapporterade BBC:s uzbekiska gren att ett ljudband börjat spridas som sägs återge ett tal av Yo‘ldosh inför någon sorts församling, där han kommenterar aktuella händelser i världen. (Även Fergana.ru tar upp nyheten idag.) Talet tycks ha hållits i samband med eller inför den muslimska offerhögtiden qurban, som i år inträffade den 27 november.

Det är ännu inte helt klarlagt att det faktiskt är Yo‘ldosh som förekommer i de båda inspelningarna, men de förefaller trovärdiga. Jag har tidigare spekulerat om varför sådana här rykten sprids, om de nu inte är sanna. Yo‘ldosh är ju inte den ende ledare för väpnade motståndsgrupper i Afghanistan och Pakistan som förklarats död upprepade gånger. Frågan är alltså i vems intresse det ligger att sprida sådana uppgifter. IMU skulle kunna vinna på att deras ledare framstår som en gäckande fantom som ständigt lurar döden och ockupationsstyrkorna. Artister säljer ju som bekant fler skivor när de nyligen dött. Det skulle också kunna ligga i USA:s och dess allierades intresse att visa konkreta resultat i ”kriget mot terrorismen”. Det kan också röra sig om rykten som sprids utan särskilt syfte och fångas upp av media som vill vara först, men inte alltid är så noga med med källkritiken.

Hur som helst säger denna osäkerhet och dessa ständiga rykten något om vilket osäkert läge USA och ISAF-styrkorna befinner sig i. Det är inte bara om motståndsledarna det råder stor osäkerhet, utan också om själva de väpnade grupperingarna, hur starka de är och vilka allianser de ingår i. På sistone har också oron ökat för att kriget ska spridas norrut till framförallt Tadzjikistan och Uzbekistan. Sommarens våldsamheter i den uzbekiska delen av Ferganadalen har, till exempel, av vissa bedömare kopplats till uzbekiska gerillakämpar som drivits ut ur den pakistanska Swatdalen genom den pakistanska arméns offensiv i våras. Men för ett par veckor sedan talade jag med en analytiker från EUCAM-projectet (EU-Central Asia Monitoring), Nicolas De Pedro, som gjort intervjuer i Ferganadalen strax efter händelserna. Enligt honom trodde de flesta på plats snarare att det rörde sig om rent kriminella grupper som sysslade med narkotikasmuggling och liknande. För att komplicera saken ytterligare kan dock gränsen mellan väpnat motstånd, terrorism och narkotikasmuggling vara ganska flytande. Inte minst IMU har ofta kopplats till narkotikasmuggling längs rutterna från norra Afghanistan.

På tisdag väntas president Barack Obama presentera sin nya Afghanistanstrategi. Enligt förhandstips från amerikanska armékällor blir det troligen en förstärkning på ca 30-35000 soldater, alltså något färre än de 40000 som general Stanley McChrystal efterfrågat. Mer intressant än antalet soldater är dock vad dessa ska ägna sig åt. Taktiken att döda enskilda motståndsledare med raketattacker har hittills inte gjort så mycket för att stävja det ökande våldet.

*En vanligare – men mindre korrekt – stavning av namnet är är Tahir Yuldash(ev). Se även fotnoten till mitt första inlägg om IMU-ledaren.

No Comments

Henrik Ohlsson, november 28th 2009 | Tags: , , , , , , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Uzbekistan

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin årliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivån inom offentlig verksamhet och baseras på en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera både administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes åtgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivån i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. År 2003 hade Georgien ett index på 1,8 och låg på samma nivå som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom går det alltså uppåt även i år trots fjolårets krig. TI påpekar dock något som ofta framhålls i utländska media – även om t ex den reformerade poliskåren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption på högsta nivå, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men också försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mål att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom på andra håll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001).  Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.

2 Comments

Henrik Hallgren, november 22nd 2009 | Tags: , , , , , ,
Posted in Armenien, Azerbajdzjan, Centralasien, Georgien, Kaukasus, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan

Sanjar Umarov frigiven

Den 7/11 frigavs den uzbekiske oppositionsledaren Sanjar Umarov efter fyra år i fängelse, meddelar Fergana.ru. Frigivningen kommer precis en vecka före utgången av de sanktioner mot Uzbekistan som EU för två veckor sedan beslöt att inte förlänga (se tidigare inlägg).

Sanjar Umarov var ordförande för den så kallade Solskenskoalitionen, en sorts nätverk av oppositionella som kom till under våren 2005 på initiativ av det oregistrerade partiet Ozod dehkonlar (ODP) ”Fria bönder”, och som samlade akademiker, affärsmän och människorättsaktivister. Det här skedde ungefär samtidigt med den så kallade blomsterrevolutionen i grannlandet Kirgizistan, men organisationens uttalade mål var inte att byta regering, utan att inleda en dialog med makten om behovet av politiska och ekonomiska reformer.

Tiden kring 2005 var svår och osäker. Händelserna i Kirgizistan fick den uzbekiska regeringen att anlägga en ännu hårdare attityd mot oppositionella krafter, vilket kulminerade i massakern i Andizjan den 13/5 2005. I oktober samma år greps Sanjar Umarov, och dömdes sedermera för organiserande av kriminell grupp, förskingring, skattebrott och andra ekonomiska brott till 14 års fängelse. (I samband med en senare amnesti sänktes hans straff till 7,9 år.  Han nekade till samtliga anklagelser och rättegången anses inte ha levt upp till grundläggande krav på rättsäkerhet.

Att han nu friges efter endast fyra år kan förmodligen ses i samband med att EU beslutat att inte förlänga de sanktioner mot Uzbekistan som infördes efter Andizjan-massakern. Detta i sin tur motiverades från EU:s sida framförallt med att Uzbekistan nu ingår i regelbundna samtal om mänskliga rättigheter. Frigivningen av Umarov kan vara den Uzbekiska regeringens sätt att visa god vilja genom att släppa en symboliskt viktig politisk fånge. Regeringens beteende är dock notoriskt svårtolkat. Häromdagen var jag på ett seminarium där Audrone Perauskiene från Generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd delgav sina erfarenheter av dialogen med Uzbekistan. Vanligtvis, sa hon, passar regeringen på att släppa några politiska fångar inför mötena med EU, men den senaste gången hade man istället gripit ett antal människorättsaktivister som velat lämna en petition till EU-delegationen. 

För den politiska situationen i Uzbekistan har frigivningen av Umarov antagligen ingen nämnvärd betydelse. Det är inte troligt att han tillåts verka politiskt inom landet. Det är än så länge inte klart vilka villkor som gäller för frigivningen. Om han tillåts lämna landet kan han ansluta sig till sin familj i USA och eventuellt fortsätta att verka politiskt från exilen.

No Comments

Henrik Ohlsson, november 9th 2009 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Uzbekistan

EU lyfter sanktionerna mot Uzbekistan

Som väntat beslöt EU:s utrikesministrar igår att upphäva vapenembargot mot Uzbekistan (se tidigare inlägg), den sista av de sanktioner som infördes efter Andizjan-massakern 2005 då ett stort antal demonstranter dödades av säkerhetsstyrkor. (Den officiella dödssiffran är 187, men det verkliga antalet är troligen betydligt högre.)

Beslutet möter hård kritik från människorättsorganisationer, som anser att EU:s trovärdighet skadas om man släpper sanktionerna utan att de ursprungliga kraven har mötts. Amnesty International skrev redan i våras, i samband med 4-årsminnet av Andizjan-massakern ett öppet brev där man  uppmanade EU att inte släppa kravet på en oberoende internationell utredning om händelserna, vilket ingick i EU:s ursprungliga sanktionsbeslut.

Någon sådan utredning har ännu inte kunnat genomföras. Istället motiveras gårdagens beslut med att det skett vissa framsteg på människorättsområdet, såsom avskaffandet av dödstraffet och frisläppandet av ett antal politiska fångar. Det finns dock fortfarande ett stort antal politiska och religiösa fångar kvar i uzbekiska fängelser. Upphävandet av sanktionerna ska framförallt ses som en uppmuntran till vidare framsteg för mänskliga rättigheter.

Troligen är det dock handelsintressen och strategiska överväganden som vägt tyngst för gårdagens beslut. Uzbekistan ses som en potentiellt viktig framtida handelspartner, främst på energiområdet. Att landet på senare tid visat större beredvillighet att upplåta sitt territorium för militärtransporter till amerikanska och europeiska insatser i Afghanistan har säkert också bidragit till att EU kommit att betrakta Uzbekistan som en viktig strategisk partner.

1 Comment

Henrik Ohlsson, oktober 27th 2009 | Tags: , , , ,
Posted in Centralasien, Uzbekistan

EU på väg att häva vapenembargot mot Uzbekistan

Efter massakern i Andizjan 2005, då uzbekisk militär öppnade eld mot demonstranter och dödade minst 187, men enligt vissa uppgifter flera hundra, inledde EU omfattande sanktioner mot landet. Bit för bit har dessa sanktioner hävts och nu ser det ut som om den sista delen – vapenembargot – också är på väg att tas bort, enligt ett beslutsutkast inför EU:s utrikesministermöte på måndag 26/10, som EU Observer tagit del av.

Enligt det ursprungliga EU-beslutet den 14/11 2005 ska sanktionerna omprövas en gång per år, och nu den 14e november är det alltså dags igen. Delar av de ursprungliga sanktionerna har redan tagits bort. Inreseförbudet för ett antal uzbekiska politiker hävdes redan 2007.

Det preliminära beslutet har mött kritik från människorättsorganisationer. Omprövningen skall, enligt de ursprungliga villkoren från 2005, ske mot bakgrund av en bedömning av utvecklingen i Uzbekistan med avseende på mänskliga rättigheter. Ett mer specifikt krav ställdes på Uzbekistan att acceptera en oberoende internationell utredning om Andizjan-händelserna. Någon sådan utredning har inte skett. Så vad har EU för skäl att häva sanktionerna nu? EU Observer citerar motiveringen i beslutsunderlaget till ministermötet på måndag:

“With a view to encouraging the Uzbek authorities to take further substantive steps to improve the rule of law and human rights situation on the ground and taking into consideration their commitments, the Council decides not to renew the remaining restrictive measures set out in the Council Common Position [of 2008],”

Det tycks alltså som om lyftningen av sanktionerna ska förstås som en uppmuntran till framtida förbättringar av människorättssituationen snarare än en belöning för redan genomförda förändringar. Uzbekistan deltar i återkommande samtal med EU om mänskliga rättigheter, men förutom avskaffandet av dödsstraffet förra året finns hittills inte särskilt mycket konkreta framsteg att peka på. Detta upprör människorättsorganisationer som anser att ett upphävande av sanktionerna i nuläget riskerar att sätta ett dåligt exempel och urholka EU:s trovärdighet.

”The Uzbek government’s record in international relations is not good, inter-regionally or internationally. Their relations with their neighbors swing all over the place. You can buy favor for a short time but is that worth selling out on your principles? It’s not only about what Uzbekistan thinks of the EU, it’s about what Kyrgyzstan, Turkmenistan and Russia sees the EU doing, and what messages it sends.”, säger Jacqueline Hale från Open Society Institute (OSI) till Eurasianet.

EU har hela tiden försökt balansera vikten av principfasthet mot handels- och säkerhetsintressen. Tyskland har länge varit pådrivande för att häva sanktionerna, dels p. g. a. sina handelsintressen i landet, men också, tycks det, utifrån ett ideologiskt motstånd mot sanktionsverktyget. När Uzbekistans relationer med EU och USA försämrades 2005 genom sanktioner och internationella protester närmade sig landet istället Ryssland och Kina. På senare tid har man dock åter ökat samarbetet med västmakterna. Kanske vill EU nu uppmuntra den trenden i tron att detta i längden ska leda till förbättringar också på människorättsområdet.

1 Comment

Henrik Ohlsson, oktober 23rd 2009 | Tags: , , ,
Posted in Centralasien, Uzbekistan

Följetongen fortsätter. IMU-ledarens död dementeras igen.

I måndags började uppgiften spridas att ledaren för Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) (se tidigare post) Tohir Yo‘ldosh hade dött i sviterna av en amerikansk missilattack i den pakistanska västprovinsen Waziristan den 27e augusti. Uppgifterna bekräftades i fredags av pakistanska säkerhetskällor för nyhetsbyrån Reuters. Som jag påpekade i gårdagens post har dock tidigare rykten om hans död visat sig betydligt överdrivna.

Nu dementeras åter uppgiften om Yo‘ldoshs död i ett e-postmeddelande till Radio ozodlik från en talesman för IMU. Meddelandet ska också ha innehållit ett nytaget foto och en ljudinspelning som sägs återge Yo‘ldoshs tal på ett möte med organisationens beslutsförsamling. Enligt talesmannen är IMU starkare än någonsin och kämpar nu på två fronter – i Pakistan och i Afghanistan. Vidare är det ”under ledarens värdighet” att ägna sig åt att motbevisa de rykten som sprids. Snart utlovas dock nya framträdanden där Yo‘ldosh kommer att uttala sig om viktigare frågor.

Har Tohir Yo‘ldosh alltså lurat döden återigen? Det blir intressant att se om det dyker upp några nya videoinspelningar. Om det visar sig att ryktet om hans död var falskt också denna gång kan man verkligen börja fråga sig vem det är som sprider dessa rykten – och varför? Är det så att ”kriget mot terrorismen” behöver dessa symboliska segrar för att hålla modet uppe hos soldaterna? Eller är det IMU själva som vill skapa en bild av sin ledare som en gäckande fantom och därigenom stärka sitt eget ”varumärke”?

1 Comment

Henrik Ohlsson, oktober 4th 2009 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Uzbekistan

Är IMU-ledaren död den här gången?

Ledaren för Islamic Movement of Uzbekistan (se tidigare post) Tohir Yo‘ldoshev, (eller Yo‘ldosh, som han hetat på senare år efter att ha tagit bort den ryska namnändelsen)*, påstås nu återigen vara död. Tidigare rykten om hans död har visat sig betydligt överdrivna och ofta motbevisats genom videoframträdanden. Men igår bekräftade pakistanska säkerhetskällor uppgiften för nyhetsbyrån Reuters.

Uppgiften började spridas via Radio ozodlik, (den uzbekiskspråkiga avdelningen av Radio Liberty), som förra lördagen mottog ett anonymt SMS-meddelande. I måndags kontaktade den anonyme uppgiftslämnaren åter radiostationen och gav mer detaljerade uppgifter. Han påstod sig ha tillhört Yo‘ldoshs livvaktsstyrka och berättade att IMU-ledaren omkommit efter en raketattack från ett obemannat amerikanskt flygplan i den pakistanska västprovinsen Waziristan den 27e augusti.

Tohir Yo‘ldosh bildade, tillsammans med vapenbrodern Juma Namangani ungdomsrörelsen Adolat, ”rättvisa” i den uzbekiska Fergana-regionen i början av 1990-talet. Adolat fungerade från början som en sorts medborgargarde. Inspirerade av radikala islamistiska idéer fick gruppen snart mer långtgående ambitioner och krävde att Uzbekistan skulle omvandlas till en islamisk stat. Karimov-regimen visade sig dock stabilare än Adolat hade räknat med, och Yo‘ldosh och Namangani flydde till Tadzjikistan där de under några år kämpade i inbördeskriget. I slutet av 1990-talet tycks de ha återvänt till Uzbekistan under en period och bildat Islamic Movement of Uzbekistan (IMU). Gruppen kopplades samman med en serie bombningar i Tasjkent 1999, men därefter förflyttade man sig åter ut ur landet – denna gång till det talibanstyrda Afghanistan.

Juma Namangani dödades redan tidigt under de USA-ledda attackerna i Afghanistan 2001, och IMU ansågs länge vara svårt decimerade. Under senare tid har gruppen åter varit i ropet. Videoinspelningar med Tohir Yo‘ldosh har spritts där han hotar med jihad i Pakistan. IMU har enligt uppgift byggt upp en styrka av ca 5000 gerillakämpar som har sitt högkvarter i Waziristan nära den afghanska gränsen. IMU anses vara nära kopplade till både Talibanerna och al-Qaida och Yo‘ldosh har ibland betecknats som ”en av al-Qaidas högsta ledare”, men exakt vad det innebär preciseras sällan. Att en grupp har ”kopplingar till al-Qaida” har närmast blivit ett vanemässigt uttryck när man talar om militanta islamister, och med den allmänna förvirring som råder kring vad al-Qaida egentligen är kan det vara klokt att undvika sådana formuleringar.

Vad Yo‘ldoshs död innebär för IMU och för militanta islamistiska upprorsrörelser i Centralasien i allmänhet kan man bara spekulera i. Strategin med raketattacker mot utvalda motståndsledare har hittills mest lett till oskyldiga offer, vilket i sin tur har inneburit ett starkare stöd för de militanta grupperna.

*Tohir Yo‘ldoshev/Yo‘ldosh är den uzbekiska stavningen av namnet (med och utan rysk ändelse). I internationella media ser man vanligen den rent ryska formen som i transkribering stavas Yuldashev/Yuldash och förnamnet Tahir istället för Tohir.

1 Comment

Henrik Ohlsson, oktober 3rd 2009 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Uzbekistan

Minskat barnarbete i bomullsskörden

Börjar Uzbekistan ge vika för internationella påtryckningar angående barnarbetet i bomullsskörden? Under senare år har tvångsinkallningen av skolelever till den årliga bomullsskörden fått en del internationell uppmärksamhet. Ännu har systemet inte avskaffats, men nu rapporteras att den lokala administrationen i Fergana-provinsen har bestämt sig för att klara sig utan barnarbete i år.

Allt fler europeiska och amerikanska klädtillverkare bojkottar uzbekisk bomull, vilket sätter hård press på Uzbekistan, vars ekonomi är starkt beroende av bomullsexport. Förra året skrev president Islom Karimov under ILO:s konvention 138 mot barnarbete, och den inhemska lagstiftningen har anpassats till konventionens krav på 15 år som minimiålder för arbete. Trots det fortsätter barnarbetet även i år. I Surxondaryo-provinsen i södra delen av landet har omkring 90000 skolelever i årskurs 7, 8 och 9 skickats ut på fälten, och när som helst kan det bli de yngre elevernas tur, enligt uppgifter till Fergana.ru.

Det kan dock vara förändring på gång. Den 22/9 rapporterade Harakat.net, en nyhetssajt med koppling till det oppositionella partiet Birlik, att Fergana-provinsens regionala styre beslutat att inte använda skolelever i årets bomullsskörd utan låta undervisningen fortgå.

Det tycks fortfarande oklart om detta var ett lokalt beslut eller ett direktiv från regeringen. Kan det vara så att barnarbetet är på väg att successivt avskaffas? Utan tvångsarbete kan det bli svårt att hålla uppe lönsamheten i en produktion som kräver alltmer resurser i form av vatten och gödningsmedel till de utarmade jordarna, vilket är den främsta orsaken till Aralsjöns uttorkning. Men kanske har regeringen inte heller råd att fortsätta göra sig impopulär hos den uppväxande generationen.

No Comments

Henrik Ohlsson, september 24th 2009 | Tags: , ,
Posted in Uzbekistan

Uzbekiska gerillakämpar – ett hot mot Karimov-regimen?

Vad ska man tro om den senaste tidens våldsamma incidenter i Ferganadalen? Området, som delas mellan Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan, har länge varit känt för islamistisk aktivism. Efter massakern i Andizjan 2005, när den uzbekiska armén sköt ihjäl ett sort antal demonstranter (troligen flera hundra, men inga säkra siffror har hittills fastställts) var området i flera år besparat från allvarliga våldsamheter. Under året har det dock inträffat både självmordsbombningar och skottlossning mellan polis och vad som antas vara islamistiska aktivister.

Våldet är inte heller begränsat till Ferganadalen. I augusti inträffade en skottlossning i huvudstaden Tasjkent där både poliser och civila dödades. Enligt uzbekiska myndigheter var det en konfrontation med terrorister från Uzbekistans islamiska rörelse, internationellt känd under namnet Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) Det bör dock påpekas att uppgifter från de uzbekiska myndigheterna i allmänhet ska tas med en rejäl skopa salt.

IMU:s ledarskikt sökte sig redan i början av 1990-talet till Afghanistan för att kämpa sida vid sida med talibanerna och gruppen antogs länge vara mer eller mindre utraderad av de amerikanska krigsinsatserna där. Men på senare tid har namnet IMU dykt upp allt oftare i samband med våldsamheter även i Afghanistan. På den amerikanska Registan-bloggen, som är inriktad på Centralasien, förekom uppgifter i början av sommaren om att IMU skulle ligga bakom en motståndsvåg i den nordliga Jawzjan-provinsen, med en stor uzbekisktalande befolkningsgrupp.

Det har spekulerats i att oroligheterna också i Ferganadalen kan tillskrivas gerillakämpar med ursprung i de forna sovjetrepublikerna i Centralasien som börjat återvända hem p. g. a. den offensiv Pakistans armé inledde i våras i de så kallade stamterritorierna nära gränsen till Afghanistan. Den pakistanska tidningen Daily Times rapporterade den 13/9 att mer än 5000 uzbekiska gerillakämpar, medlemmar i IMU, gömmer sig på den pakistanska sidan i Waziristan. Tidigare har det oftast talats om några hundra.

Den centralasiatiska nyhetssajten Fergana.ru följde upp dessa uppgifter med en artikel den 18/9 och en intervju med den pakistanske senatsledamoten Muhammad IbrahimKhan. Han säger där att Uzbekerna från IMU utgör den största av de utländska gerillagrupper som är verksamma i Pakistans stamterritorier. Han påstår sig också ha bevis för att medlemmar i organisationen frekvent rör sig fram och tillbaka mellan Pakistan och Uzbekistan, och då utger sig för att vara affärsmän.

När IMU bildades i början av 1990-talet i den uzbekiska delen av Ferganadalen fungerade den från början som en sorts medborgargarde bestående av ungdomar som inspirerats av radikala islamistiska idéer. Snart började de ställa krav på regeringen med målet att göra Uzbekistan till en islamisk stat. Men även om en del av medlemmarna hade militära erfarenheter från Sovjetunionens krig i Afghanistan på 1980-talet – och därefter så att säga bytt sida – så var IMU på den tiden knappast en välorganiserad militär styrka som på allvar kunde hota den uzbekiska staten. Nu, efter år av krig i Afghanistan och de pakistanska gränsterritorierna, ser de ut att ha formats till en regelrätt gerillastyrka.

Om IMU från början främst riktade sig mot den uzbekiska staten tycks målet nu vara ett centralasiatiskt kalifat som inte erkänner nuvarande nationsgränser. Men hur realistiskt är det då att man faktiskt kan hota de centralasiatiska staterna? Karimov-regimen tycks sitta säkrare än någonsin, men den är samtidigt extremt paranoid. Risken är stor att de värsta våldsamheterna kommer i form av regimens motattacker. Vanliga fromma muslimer i Ferganadalen utsätts redan för extrema förföljelser. Den mest påtagliga risken efter den senaste tidens händelser är att dessa förföljelser förvärras ytterligare.

4 Comments

Henrik Ohlsson, september 20th 2009 | Tags: , ,
Posted in Uzbekistan