7 feb: Seminarium om Nagorno-Karabach i Stockholm

Forum Eurasien i samarbete med Kvinna till Kvinna, Sällskapet för Studier av Ryssland, Öst- och Centraleuropa samt Centralasien och ABF Stockholm ger ett seminarium om den sällan uppmärksammade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan kring Nagorno-Karabach.

Möjligheterna och hindren för en förhandlingslösning och risken för förnyad konflikt kommer att diskuteras, liksom befolkningens och särskilt kvinnors frånvaro i den stagnerade fredsprocessen.

Tid: 7 februari 16.00-17.45

Plats: ABF Sveavägen 41, Stockholm (Beskowsalen)

Mer information här och på Facebook.

Medverkande:

Henrik Hallgren, Forum Eurasien (moderator)

Annika Karlsson, Kvinna till Kvinna

Svante Cornell, Institute for Security and Development Policy (ISDP)

Tobias Lorentzson, Utrikesdepartementet

 

 

Georgien efter valet – möjlighet för demokratisk utveckling?

18 oktober 2012
16:00till17:45

Efter en valrörelse som präglats av oegentligheter och smutskastning gick Georgien till parlamentsval den 1 oktober, ett val som med bred marginal vanns av oppositionen i landet. Vad innebär valresultatet för möjligheterna för en demokratisk utveckling? Samtal med Henrik Hallgren från Forum Eurasien som befunnit sig i Tbilisi under valet och ambassadör Hans-Gunnar Adén om de nya utmaningar som nu väntar Georgien.

Samtalsledare: Maria Hamberg, Östgruppen.

Arrangörer Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, OSSE-nätverket, Östgruppen samt ABF Stockholm.

• Fri entré      Klicka här för mer information

Oppositionen segrar och Georgien går in i en ny politisk fas

Tbilisi

Den internationella observatörsstyrkan avlevererar sitt preliminära utlåtande (Foto H Hallgren)

Inlägget publicerades också på Världen Österut.
Samtidigt som de internationella observatörerna anförda av Tonino Picula från OSSE:s parlamentariska församling med vissa invändningar förklarade att ”det georgiska folket fritt har uttryckt sin vilja” genom valet tillkännagjorde president Micheil Saakasjvili i tv att hans parti UNM förlorat majoriteten i parlamentet och kommer att gå i opposition.

Oppositionsalliansen Georgiska drömmen har fått en betryggande majoritet, även när mandaten från partilistor och enmansvalkretsar sammanräknas. Georgien är dock ett splittrat land när det gäller partisympatier. I stadsdelarna Vake och Saburtalo i Tbilisi, till stora delar befolkade av nyrik medelklass och ”intelligentsia” från Sovjettiden får Georgiska drömmen runt tre fjärdedelar av rösterna. I t ex Achaltsiche, georgiskdominerad centralort i den i övrigt till stora delar armeniskbefolkade provinsen Samtsche-Javacheti, får Saakasjvilis parti över 80% av sympatierna.

Bidzina Ivanisjvili (Foto H Hallgren)

Valsegraren Bidzina Ivanisjvili, som siktar på premiärministerposten, varnade idag för att landet skall få konkurrerande maktcentra och uppmanade i ett tal Saakasjvili att avgå. Han säger dock att det inte är ett krav från hans sida och att det inte är aktuellt med ett misstroendevotum, åtminstone inte nu.

Trots att Georgiska drömmen nu får majoritet i parlamentet kommer de heller inte att ha de två tredjedelar som krävs för att driva igenom en misstroendeförklaring. Gigi Bokeria, sekreterare i Nationella säkerhetsrådet och en av Saakasjvilis nära allierade, varnade för sådana förslag och kallade Ivanisjvilis uttalande för ”revolutionära” tendenser.

Saakasjvili har också sagt att resultatet skall respekteras och att det är dags för regeringsbildningen att starta. Det behöver inte bli alldeles lätt. Miljardären Ivanisjvilis koalition har hållits ihop av framför allt två saker – hans nära obegränsade kampanjresurser och en gemensam vilja att bli kvitt UNM:s dominans. Visserligen sitter Saakasjvili kvar på presidentposten – och fram till presidentvalet nästa år, då lagändringar träder i kraft, har presidenten stora maktbefogenheter – men Ivanisjvilis allians kommer ändå nu att tvingas namnge ett regeringskabinett och förmodligen också snart komma överens om ett avsiktsprogram med åtgärder som skall genomföras. Valplattformen (från båda huvudkandidaterna) har varit fattig på konkreta förslag och Georgiska drömmen innefattar en brokig skara av NATO- och EU-vänliga marknadsliberaler, mer socialdemokratiskt inriktade partier och tämligen hårdföra nationalister. På sin presskonferens häromdagen här i Tbilisi ville Ivanisjvili egentligen inte karaktärisera sig själv på en höger-vänsterskala, men svarade på en direkt fråga att han snarast skulle karaktärisera sig som något höger om mitten.

Glädje utanför Georgiska drömmens kampanjkontor när de första preliminära resultaten ger alliansen övertaget (Foto H Hallgren)

Å andra sidan kommer det nu att avslöjas hur mycket UNM, partiet Saakasjvili har byggt upp sedan han kom till makten 2003, är ett idédrivet parti och hur mycket sammanhållningen är byggd på att det i praktiken har utgjort makteliten alltsedan dess. Klart är att partiet – och därmed även beslutsfattandet i landets avgörande frågor – har varit centrerat kring en handfull mycket inflytelserika individer.

Samtidigt har UNM parallellt med den nya administrationen till skillnad från den så sent som i fjol grundade alliansen byggt upp en maktbas i hela landet, även i regioner och kommuner.

Sammanfattningsvis gäller alltså följande (tills något oförutsett händer):

  • Georgiska drömmen bildar regering och kommer som majoritetsregering att kunna få igenom de förslag de är ense om – men man får inte de 100 platser av 150 som krävs för att kunna ändra konstitutionen eller driva igenom misstroende
  • Saakasjvili sitter kvar som president fram till valet i oktober 2013 med stora befogenheter i många frågor, särskilt vad gäller landets säkerhet. Däremot kommer i praktiken hans möjligheter att gå emot en enig regering (och stifta lagar) att vara små
  • UNM har idag makten i princip i alla lokala och regionala församlingar och det är inte lokalval förrän 2014. Det innebär att t ex Tbilisis mäktige borgmästare Gigi Ugulava, en av de tongivande inom UNM, sitter kvar och kan lägga in veto mot många beslut som rör staden. Så länge lokalreegeringarna är lojala mot UNM kommer alltså Georgiska drömmens makt att inskränkas

Mycket är alltså fortfarande oklart när det gäller utvecklingen det närmaste året. Men det viktigaste resultatet av detta val och som alltså gör att det skiljer sig från de tidigare i Georgien – och de allra flesta postsovjetiska stater – är att vi för första gången har chansen att få se både en stark majoritet och en stark minoritet i opposition. Att, som flera har gjort det senaste dygnet, tala om ett framsteg för demokratin kan äga sin riktighet, även om det också stämmer till eftertanke hur detta maktövertagande blev möjligt.

Jag samtalade idag med Erekle Urusjadze från Transparency International i Tbilisi, som påpekade hur UNM, parallellt med att man genomförde många nödvändiga och lovvärda reformer, medvetet strävat efter och lyckats med att koncentrera makten och i det närmaste omöjliggöra politiska alternativ. Hur gick det till – samtidigt som man lyckades med att drastiskt minska brottsligheten, i det närmaste avskaffa vardagskorruptionen, förenkla affärslagstiftningen och få företag att börja betala skatt till statens kassa?

Framför allt genom att man redan tidigt riktade in sig på tre saker, enligt Urusjadze: För det första såg man till att få de rika donatorerna ur affärslivet på sin sida – ingen liten bedrift, eftersom de affärsmän i de postsovjetiska samhällena tenderar att stödja sittande regering. För det andra behöll man kontrollen över avgörande delar av rättsväsendet, framför allt genom att ge åklagarämbetet närmast oinskränkt makt och se till att domstolarna ofta blev deras lydiga instrument. Därför är det idag en sällsynthet i Georgien att någon som väl ställs inför rätta blir frikänd. För det tredje tog man, genom finter med aktieägarna och genom att utnyttja sitt inflytande över rättssystemet, gradvis kontroll över de viktiga, rikstäckande tv-stationerna – först Rustavi 2 och sedermera också Imedi, som dittills ägts av en annan motsträvig miljardär.

Så för att verkligen kunna utmana UNM krävdes troligen en kraftfull aktör som dels hade de nödvändiga resurserna och dels stod utanför hela det politiska systemet, kanske till och med utanför landet. Den stenrike Bidzina Ivanisjvili, en affärsman och filantrop som stora delar av sin tid verkat utanför Georgien, var kanske ur det perspektivet en av de verkligt få individerna som hade en chans att lyckas.

Utanför UNM:s kontor var det mindre uppsluppet. För några månader sedan givna segrare igen, idag ett oppositionsparti (Foto H Hallgren)

Men det är alltså inte bara så att parlamentsvalet verkar ha genomförts under lugna former och med verklig konkurrens – och dessutom ser ut att leda till landets första konstitutionsenliga maktskifte.

Mycket kan ännu hända, men om man väljer att se det från den hoppfulla sidan är det också så att vi nu kan se fram emot att få se en verklig politisk debatt, förd i parlamentet och inte på gatorna.

Luca Volontè från PACE sade igår på den internationella presskonferensen att Georgiens enda fiende nu är avsaknaden av fortsatta demokratiska reformer, eller som han också uttryckte det: Landet har fått chansen att gå vidare och måste nu försöka passera nästa politiska test. När man ser tillbaka på Georgiens turbulenta historia måste man se det som löftesrikt.

Också på plats i Georgien: Sveriges Radio, HBL.

Mer i svenska medier: SvD, DN (1, 2).

Oppositionen firar i Tbilisi, men båda sidor utropar sig till segrare

Tbilisi

Enligt de vallokalsundersökningar som släppts under kvällen har den georgiska oppositionsalliansen Georgiska drömmen fått fler röster än president Micheil Saakasjvilis Enade Nationella Rörelsen (UNM/ENM), som suttit vid makten sedan Rosenrevolutionen 2003. I huvudstaden Tbilisi är marginalen betydligt större för Georgiska drömmen.

Oppositionen firar på Frihetstorget i Tbilisi (foto H Hallgren)

Men enligt det georgiska valsystemet utses 73 av parlamentets 150 ledamöter i enmansvalkretsar i landets regioner och städer och i dessa antas allmänt UNM ha övertaget. Stämningen utanför UNM:s valkontor på Rustaveliavenyn i Tbilisi är dock mycket avslagen.

Hittills har båda sidor utropat seger, men det återstår alltså att se hur mandatfördelningen kommer att se ut, något vi inte får reda på förrän under morgonen, då Centrala valnämnden offentliggör sina resultat. Saakasjvili har i ett tv-uttalande sagt att vi nu alla kommer att behöva ”arbeta tillsammans”.

Oavsett den exakta fördelningen i det nya parlamentet innebär dagens resultat att UNM:s position som dominerande kraft i Georgiens politik är över. Fram till idag förfogade man över en betryggande absolut majoritet.

Bidzina Ivanisjvili talar strax efter de första opinionsundersökningarna har gett hans allians ledningen (foto H Hallgren)

Oppositionsalliansens ledare Bidzina Ivanisjvili var tidigt säker på segern i Tbilisi, där majoriteten sedan flera år övergett Saakasjvili och hans parti. Huvudstaden har vid återkommande tillfällen sett stora demonstrationer mot regeringspartiet, men det är inte förrän nu som oppositionen har kunnat enas om en kandidat, som kunnat bli en verklig utmanare.

Sista valmötena samlar tiotusentals i Tbilisi och Kutaisi

Tbilisi

Idag höll Bidzina Ivanisjvilis oppositionsallians Georgiska drömmen (Kartuli otsneba) sitt avslutande kampanjmöte. I Tbilisi och näst största staden Kutaisi samlade man samtidigt tiotusentals anhängare i en imponerande sista styrkedemonstration inför parlamentsvalet på måndag.

Micheil Saakasjvili talade på torsdagen för en arenapublik i Kutaisi, där även Ungerns gästande premiärminister Viktor Orbán upprepade Saakasjvilis budskap att inte vända utvecklingen tillbaka utan fortsätta bygga på det som uppnåtts sedan Rosenrevolutionen. (Saakasjvili berömde i sin tur enligt civil.ge den i demokratiskt hänseende kontroversielle Fidesz-ledaren Orbán som ”Europas starkast lysande politiska stjärna”). Saakasjvili har på sistone ofta varnat för att landet om oppositionen vinner återigen kommer att tas över av vad han kallar kanonieri kurdi (ungefär ”lagliga brottslingar”), d v s oligarker som Ivanisjvili. Att Ivanisjvili gjort sin förmögenhet i Ryssland, vilket han inte förnekar, utnyttjas förstås också.

Saakasjvili, premiärminister Vano Merabisjvili och deras Enade nationella alliansen (ENM eller UNM) höll igår sitt avslutande partimöte på fotbollsstadion Dinamo Arena i Tbilisi, där uppskattningsvis 60.000 deltog i ett välarrangerat program.

Georgiska drömmens massmöte i centrala Tbilisi idag hade visserligen planerats i förväg med fyra avstängda tillfartsgator till det centrala Frihetstorget och högtalare och skärmar längs ett par kilometers färdväg, men verkade också innehålla mer spontana sympatiyttringar.

Nedan några osorterade intryck från i eftermiddags i Tbilisi.

 

 

Nedräkning inför måndagens avgörande val i Georgien

Tbilisi

Det drar ihop sig till parlamentsval i Georgien (för mer bakgrund se tidigare inlägg samt exempelvis Hans Gunnar Adén på Världen Österut). Igår fyllde regeringspartiet Enade nationella rörelsen (ENM) stadion i Tbilisi med anhängare och idag lördag är det dags för oppositionsalliansen Georgiska drömmens planerade massmöte.

Aldrig i landets moderna historia har ett val varit så ovisst – eller så avgörande. Efter lagändringar 2010 som träder i kraft i och med presidentvalet nästa år får parlamentet, som utser premiärministern, betydligt större makt. Det finns inte heller några tillförlitliga opinionsundersökningar. National Democratic Institute (NDI) genomförde med Sida-finansiering en större undersökning under första halvan av augusti, där UNM fick 37% av stödet jämfört med 12% för Georgiska drömmen bland dem som tänkte rösta. Men hela 22% svarade att de inte visste och ytterligare 21% ville inte avslöja vem de tänker rösta på.

Studentprotest utanför universitetet i Tbilisi i veckan (foto H Hallgren)

Osäkerheten har också ökat de senaste dagarna efter att ett antal filmer som visar allvarliga fall av misshandel i Gdalifängelset i Tbilisi, spritts på nätet. Reaktionen bland befolkningen blev snabb och stark, även om misshandel och hot i landets fängelser är ett sedan länge känt problem bland människorättsorganisationer. Efter några dagar blev den nyligen utsedde inrikesministern Batjo Achalaia, en nära allierad till president Micheil Saakasjvili, tvungen att gå. Valkampanjen är smutsig med upprepade försök att misskreditera motståndaren, men även om det kan tyckas att filmerna dök upp vid en märkligt läglig tidpunkt för oppositionen är det svårt för regeringen och ENM, som med flera av de tongivande personerna intakta suttit vid makten sedan Rosenrevolutionen 2003, att undkomma ansvaret.

Georgiska drömmens ledare Bidzina Ivanisjvili höll presskonferens här i Tbilisi på fredageftermiddagen. Han inledde med att tala om de olika attacker han och hans allians, som inkluderar flera av de namnkunniga traditionella oppositionspartierna, utsatts för sedan han bestämde sig för att gå in i politiken och utmana det maktmonopol ENM i praktiken har i dagsläget. Han underströk upprepade gånger att nuvarande regering är den värsta landet haft med maktmissbruk och avsaknad av fungerande rättssystem. Detta skriver förmodligen inte alla georgier under på, de som varit med om Eduard Sjevardnadzes endemiska korruption eller 1990-talets krig. De frågor som till och med ENM själva medger att de hittills misslyckats med att utveckla en strategi för – jordbruket, sjukvården och arbetslösheten – borde färemot vara givna ämnen i debatten, men nu har även ENM försökt göra dessa till sina valfrågor. Enligt Alexander Rondeli, chef för Georgian Foundation for Strategic and International Studies, är Ivanisjvilis bas ändå inte de uppåt hälften av alla georgier som fortfarande lever ekonomiskt på gränsen i självhushållningsjordbruk, utan den urbana ”intelligentsia”, som fått ta del av hans många välgörenhetsprojekt.

Bidzina Ivanisjvili (foto H Hallgren)

Just det att Ivanisjvili inte är politiker använder han som ett av sina främsta argument. Han upprepar också på presskonferensen att han ”inte kan vänta” till den dag han får lämna politiken igen, men då efter att ha säkrat demokratin i landet. Som framgångsrik företagsledare – han är multimiljardär i dollar efter affärer i framför allt Ryssland – skall han ha de egenskaper som krävs för att prioritera, delegera och inte låta egenintressen ta över. Saakasjvili har tvärtom sagt att en av de viktigaste uppgifterna är att förhindra att landet återigen tas över av ”oligarker” med tydlig adress till Ivanisjvilis förflutna.

Om ENM skulle förlora makten på måndag vore det första gången Georgien fick ett maktskifte via valurnorna och ett starkt kvitto på landets demokratiska utveckling. Även om ENM går starkast ur kraftmätningen och får majoritet kommer oppositionen att få en betydande representation i parlamentet och tvingas formulera en konkret politik, som enad allians eller ej. Även det vore ett steg framåt för demokratin.

Men det förutsätter att förlorarna på måndag accepterar valresultatet och bevisar att Georgiens politik inte måste föras från gatan. Det blir en intressant vecka.

 

 

Mordet på shejk Said Afandi och tudelningen av islam i Kaukasus

Den ryska republiken Dagestan i norra Kaukasus har ibland liknats vid ett Afghanistan i miniatyr. Republikens knappt tre miljoner invånare utgör, även med kaukasiska mått mätt, en mycket divers befolkning med hela 14 officiella språk och ett stort antal etniska undergrupper på ett yta något större än Danmarks. Från och till har dess avancerade politiska maktdelningssystem setts som en möjlig modell för Afghanistan när det gäller samlevnad i ett etniskt och religiöst komplext område.

Men detta gällde fram till för några år sedan. Idag har Dagestan, som gränsar i väster till Tjetjenien och i söder till Azerbajdzjan, blivit Rysslands mest våldsdrabbade område med återkommande attacker mot säkerhetsstyrkor – vilket ofta resulterar i en spiral av upprensningsåtgärder och hämndaktioner – och även religiöst motiverade självmordsattacker.

Den 28 augusti föll republikens högst ansedde andlige ledare shejk Said Afandi Atsajev al-Chirkawi (Tjerkejskij) offer för en kvinnlig självmordsbombare, som sökt upp honom i hans hemby Tjerkej under förevändning att be honom om råd. Just detta var inget ovanligt, tvärtom hade Said Afandi, som han kallades lokalt, för vana att ta emot alla som kom till honom i andliga spörsmål och det antas att han hade samlat omkring sig kanske 10-20.000 hängivna lärjungar, murider. Till hans begravning ringlade sig köerna av stillastående fordon långa och den lilla byn besöktes av 150.000 människor, enligt vissa poliskällor kanske det dubbla.

Said Afandi var en representant för den traditionella sufismen, en rörelse inom islam med långa anor i Kaukasus som ofta har drag av introvert mystik och som innehåller många element av det djupt rotade klansamhället. Said Afandi var noga med att inte direkt blanda sig i politiken och samhällsfrågor alltför mycket, men trots att han mest sysselsatte sig med andliga och moraliska spörsmål kom han att betraktas som en av Dagestans mest inflytelserika personer. Anledningen till det var att hans auktoritet lockade till sig fler och fler åhörare och aktiva efterföljare, även bland affärsmän och politiker. Han fick även redan snart efter Sovjetunionens sönderfall, när religionen återetablerades, inflytande över Dagestans andliga direktorat (DUMD), som i flera avseenden kan ses som en av myndigheterna officiellt sanktionerad religiös auktoritet (DUMD har dock långt ifrån alltid spelat myndigheternas spel och var särskilt i slutet av Jeltsineran hårda kritiker av lokalregeringen).

Men lika populär, nästan dyrkad, som han blev av sina efterföljare, lika illa sedd blev han hos de mer radikalt muslimska anhängare som ibland (särskilt nedlåtande) kallas wahhabiter, men numera ofta benämns salafister. Gemensamt för dem är en tro på en återgång till koranens ord och den rena islam som skall ha existerat under profeten Muhammeds livstid. Man förkastar alla vedertagna senare uttolkningar (fiqh) av shari’ah och eftersom man strävar efter an återgång till den äkta monoteismen har man en tendens att se religiösa auktoriteter som avgudadyrkan. Men det finns en annan anledning till att salafismen alltsedan DUMD grundades 1990 har attraherat anhängare i Dagestan och norra Kaukasus: Om de religiösa auktoriteterna lyder, eller i alla fall accepterar, den världsliga makten, kommer de att associeras med dennas korruption och misslyckanden i samhället. I Kaukasus, med övergreppen i samband med Tjetjenienkrigen och Rysslands högsta arbetslöshet, finns mycket att anklaga myndigheterna för. Said Afandi är för salafisterna en symbol för båda dessa fel. Det faktum att han alltid predikade och skrev på folkspråket avariska (Dagestans största av många inhemska språk) och inte använde arabiska var också ett tecken på hans ogudaktighet. Salafisterna däremot fick ofta sin utbildning av imamer från Saudiarabien eller Turkiet.

Men till denna i grunden egalitära reformideologi har också lockats våldsbenägna och marginaliserade grupper, som tar fasta på den snäva tolkningen av vad som är tillåtet och inte drar sig för att använda våldsmetoder mot utomstående. Det Kaukasiska Emiratet, som utropats av en löst sammanhållen organisation av militanta ”gudskrigare” och separatister, har sin just nu mest aktiva avdelning (vilaya) i Dagestan och huvudstaden Machatjkala (som dessa kallar Shamilkala efter 1800-talets mytomspunna motståndsledare mot Tsarrysslands arméer). Mordet på Said Afandi var det sjunde självmordsdådet i Kaukasus bara under 2012.

Enkelt uttryckt finns alltså en djupt rotad misstro mellan traditionellt sufiska och salafistiska anhängare, grundad i radikalt olika tolkningar av islam och förstärkt av sociala problem, som skär rakt igenom det nordkaukasiska samhället.

Men givetvis finns också en konkret koppling till konfrontationen mellan de radikala islamisterna och de ryskstödda maktstrukturerna. Självmordsbombaren identifierades som Aminat (Alla) Saprykina, en etnisk ryska som enligt ryska medier ett tag arbetade som skådespelerska på Ryska teatern i Machatjkala. Där träffade hon sin blivande make Marat Kurbanov (de skall ha dansat breakdance tillsammans på teatern) och hon konverterade till islam. Marats bror var medlem i en militant, islamistisk motståndsgrupp och när han dödades skall Marat ha tagit upp kampen fram till sin egen död 2009. Enligt en källa i ryska tidskriften Russkij Reporter exploderade hans bil i en skottlossning med polisen, som sedan hävdade att man hittat vapen i fordonet. Om det är så det gick till är det en ganska typisk händelse, där ingen inom säkerhetsapparaten efteråt verkligen behöver ställas till svars. Efter det verkar Saprykina ha radikaliserats allt mer, förmodligen under inflytande av sin nya bekantskapskrets. Till slut sällade hon sig till den tragiska skara ”svarta änkor” som stått för en stor del av självmordsattackerna i Kaukasus på senare år.

I april i år hade Said Afandi inlett en dialog med salafistiska företrädare efter ett historiskt torgmöte i Machatjkala. Efter en period av upptrappat våld kunde vinden möjligen ha vänt och det är just därför mordet på Said Afandi var så ett så välriktat slag av dem som inte önskar att republiken skall få slå sig till ro.

Magomedsalam Magomedov, som styr Dagestan sedan 2010, då han utnämndes av dåvarande president Medvedev, ärvde ett eskalerande problem med väpnat våld. Han insåg att ökad vedergällning från säkerhetsapparaten inte var en framkomlig väg och hans taktik har delvis varit en annan än föregångarens. Den har inneburit att lokala krafter har beväpnats för att stå emot attacker, snarare än att de skall förlita sig på republikens eller federala styrkor. Men den har också inneburit att oförsonligheten mot salafistiska element har avtagit med följden att de har blivit mer synliga och fått större inflytande bland befolkningen. Kanske har vi här en annan, mindre uppmuntrande likhet med Afghanistan?

Georgien går mot ovanligt viktigt val

Den 1 oktober går Georgien till parlamentsval. För första gången sedan Micheil Saakasjvili svors in som president efter ”Rosornas revolution” 2003 finns en utmanare till hans parti, som har lyckats samla det mesta av oppositionen och som enligt opinionsmätningarna kan vänta sig mer än några procents stöd.

Men det finns flera anledningar till att valet är av intresse. Efter presidentvalet i oktober nästa år, då Saakasjvili avslutar sin andra och sista mandatperiod, kommer parlamentet och regeringen enligt ny lagstiftning att få avsevärt ökad makt på bekostnad av presidenten och premiärministerposten kommer att bli en betydligt viktigare.

Dessutom blir resultatet intressant eftersom det i så stor utsträckning är ett kvitto på reformerna som genomförts under Saakasjvilis ledning. Han och hans parti, Enade nationella rörelsen (United National Movement, UNM), har idag absolut majoritet i parlamentet och är rimligen i befolkningens ögon helt ansvariga för den politik som drivits de senaste åren. Men det kommer också att avslöja om landets opposition kommer att hålla samman och är en kraft att räkna med – och hur man kommer att bete sig vid en eventuell förlust.

Huvudstaden Tbilisi har med jämna mellanrum, ungefär varannat år på senare år, skakats av stora protester mot regeringen. UNM känner väl till sina landsmäns protestbenägenhet – det var ju med stöd av massiva demonstrationer de själva tvingade bort Eduard Sjevardnadze från makten för snart ett decennium sedan. Då intogs parlamentet av segerrusiga folkmassor och oppositionella är idag övertygade om att de senaste årens återkommande oroligheter ligger bakom beslutet att flytta parlamentet till andra största staden Kutaisi, där det inte finns några förutsättningar för sådana protester.

Oppositionen leds av Bidzina Ivanisjvili, Georgiens rikaste man och nummer 153 på årets lista över världens miljardärer, god för 6,4 miljarder dollar. Han skapade sitt parti ”den Georgiska drömmen” (Kartuli Otsneba) hösten 2010 och har efterhand samlat en brokig skara oppositionskrafter bakom sig i en valallians, också den vid namn Georgiska drömmen. Den är nu det enda verkliga alternativet till UNM och ser, till skillnad från vad som varit fallet vid de senaste årens val, ut att kunna bli en kraft att räkna med. Att Ivanisjvilis enorma monetära resurser är ett hot har också regeringen insett. Redan 2010 blev han (lagligen) av med sitt georgiska medborgarskap eftersom han då också blev fransk medborgare, men ett särskilt tidsbegränsat undantag har införts som gör att Ivanisjvili kan ställa upp trots det. Denne har dock hittills inte tänkt finna sig i att på så sätt delta i politiken på nåder. Han har också tilldömts bötesbelopp på hittills ca 60 miljoner dollar (över 1% av hela Georgiens statsbudget) för bl a otillåtna kampanjbidrag, något utländska observatörer ser med oro på. Det är rimligt att anta att Ivanisjvili inte haft någon chans att ställa upp alls om inte relationerna med väst och ett demokratiskt anseende varit så viktiga för UNM och Saakasjvili.

Men Ivanisjvili har egentligen inte varit aktivt delaktig i den georgiska politiken efter Rosenrevolutionen 2003, något som givetvis är en fördel, eftersom han inte ses som en del av makteliten. Å andra sidan tycker stora delar av befolkningen utan tvekan att en hel del blivit bättre sedan dess och en återgång till den korrupta tiden under Sjevardnadze är det få som önskar sig. Ett fåtal frågor kommer den något disparata alliansen nog att kunna enas om i sin kampanj. Dit hör sjukvårdssystemet, som enligt många blivit av skiftande kvalitet och svåröverskådligt efter ostrukturerade privatiseringar. Dessutom står en stor del av georgierna i praktiken utan sjukförsäkring och tvingas i bästa fall lita till släktens solidaritet. En annan fråga är den höga arbetslösheten, som officiellt ligger runt 15%, men skulle vara åtskilligt högre om alla självförsörjande småbrukare och trädgårsodlande familjer räknades dit. De många utländska investeringsmiljonerna har heller inte givit någon självklar skjuts åt den inhemska industrin, utan ibland stannat vid spekulation i bl a fastigheter.

Men om Georgiska drömmen har någon konkret alternativplan är mer tveksamt – särskilt med tanke på de många politiskt oerfarna kandidater som rekryterats till Ivanisjvilis kampanj. Egentligen blir valet snarare en omröstning om UNM:s och Saakasjvilis reformpolitik, som bestått av en ekonomisk liberalisering, skattesänkningar (initialt för att invånarna alls skulle börja betala skatt) och bantning av byråkratin. Det senare har också bidragit till att Georgien nu betraktas som ett av de minst korrupta länderna i forna Sovjet vad gäller vardagsmutor, även om många hävdar att den verkliga korruptionen nu sker på toppnivå, i gränsskiktet mellan ekonomi och politik.

Lika intressant blir om oppositionen vid en eventuell förlust kommer att finna sig i valresultatet eller – som Saakasjvilis tidigare parhäst och numera bittraste rival Nino Burdjanadze gjort flera gånger under de senaste åren – tar till gatans tribun och försöker uppvigla massdemonstrationer i syfte att avsätta regeringen.

Men det finns också en chans att Georgien för första gången på länge får en parlamentarisk opposition som ges verkligt inflytande och tvingas formulera ett politiskt alternativ för att profilera sig inför nästa års presidentval. För Sverige och EU som de senaste åren hoppats och satsat mycket på Georgiens demokratiska utveckling är valet den 1 oktober värt att titta noga på.

Seminarium 11 maj: Kvinnor i konflikt och återuppbyggnad

Forum Eurasien bjuder in till det första i en serie om tre seminarier på tema

Säkerhetsfrågor i Centralasien och Kaukasus:

 

Kvinna i Osj, Kirgizistan, 2010 (Foto: H Hallgren)

Kvinnor i Konflikt och Återuppbyggnad

11 maj 09.00-11.00

ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm (länk till karta)

Medverkande:

- Bonnie Bernström, Ordförande, Liberala Kvinnor

- Eva Zillén, Senior Rådgivare, Kvinna till Kvinna

- Henrik Hallgren, Ordförande, Forum Eurasien

Kvinnor drabbas ofta hårt i väpnad konflikt. I Centralasien såg vi senast under de blodiga sammanstötningarna i Kirgizistan 2010 resultat av genderbaserat våld. I våra kontakter med civilsamhället i Centralasien och Kaukasus – i synnerhet när det gäller organisationer med en aktiv fredsskapande verksamhet – har vi observerat att kvinnor ofta har ledande roller. Samtidigt har kvinnors positioner i samhället försvagats i flera av länderna sedan självständigheten för 20 år sedan.

Vad betyder det för den allmänna samhällsutvecklingen att kvinnor tar ledningen i lokala och regionala fredsinitiativ? Kan kvinnors engagemang i dessa frågor också leda till framflyttade positioner i samhället i stort? Och omvänt: leder bakslagen för kvinnors rättigheter till samhällelig stagnation och ökad konfliktbenägenhet?

Att frågan är aktuell och att utvecklingen mot ett större kvinnligt deltagande i fredsprocesser samtidigt går mycket långsamt uppmärksammades bl a av SvD igår i samband med Kvinna till Kvinnas pågående arbete med att sätta fokus på kvinnors roll i väpnad konflikt, freds- och återuppbyggande.

Mer information och inbjudan här samt på Facebook. Kaffe och smörgås serveras före seminariet.

Anmälan sker via e-post. Välkommen!

Nytt läge för gastillförsel till EU

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2009. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna – eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland – och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd – associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit – t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov – lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men – man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

 

Ekonomiskt samarbete tema för turkspråkigt toppmöte

I slutet av veckan hölls i Kazakstans tidigare huvudstad Almaty det första toppmötet i Turkspråkiga Staters Samarbetsråd (Cooperation Council of Turkic Speaking States, CCTS, eller helt enkelt Turkiska Rådet). Ordförande var Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och Kirgizistans och Azerbajdzjans presidenter närvarade, medan Turkiet representerades av vice premiärminister Bekir Bozdağ efter att premiärminister Erdoğan ställt in resan på grund av veckans blodiga PKK-attacker i sydöstra Turkiet (DN, SvD, Zaman).

Att det är just Nazarbajev som står värd förvånar knappast. Han har under de senaste åren febrilt arbetat för att göra Kazakstan till en aktör i olika sammanhang och vill naturligtvis ha en ledande roll även i detta samarbete. CCTS bildades efter ett toppmöte i azerbajdzjanska Nachitjevan 2009, då fyra av de turkspråkiga ländernas presidenter beslöt att öka samarbetet. De övriga två turkspråkiga länderna Uzbekistan och Turkmenistan har hittills inte velat ansluta sig (men att de är välkomna framgår av CCTS:s webbplats, där samtliga sex länder figurerar).

Det är inte första gången ett försök görs att skapa ett panturkiskt samarbete. I början av 1990-talet var entusiasmen i Turkiet stor över att de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan plötsligt blivit självständiga stater och det fanns de som drömde om en union från Istanbul till Almaty (eller Ürümqi). Men det visade sig ganska snart att gemenskapen hade gränser (turkiska företrädare nödgades använda sig av tolk under resor i regionen) och framför allt att de nya staterna, i full färd med sina respektive nationsbyggnadsprocesser, hade begränsat intresse av något som kunde uppfattas som en ersättare för den union de just lämnat. Dessutom hade de visumfrihet och nära band till varandra och till Ryssland, men inte till Turkiet.

Sedermera kom en mer pragmatisk syn att prägla samarbetet och det leddes till stor del av turkiska företag som etablerat sig på bred front i Centralasien. Det rör sig ofta om företag i byggsektorn, men också en mängd varukedjor och småföretag. För exempelvis Kazakstans del utgör Turkiet vad man skulle kunna kalla en andra rangens export- och importpartner, efter aktörer som Ryssland, Kina och EU-länderna.

Ekonomiskt samarbete betonas också under detta toppmöte med bland annat ambitioner om frihandelsavtal och fritt varuflöde. Ett ekonomiskt (bilateralt) memorandum undertecknades också mellan Kazakstan och Turkiet. Däremot är det tveksamt hur mycket som konkret kommer ut av det hela. Det pågår flera liknande, och potentiellt konkurrerande, initiativ som strävar efter att binda samman ekonomierna. Under de senaste månaderna har Kazakstan, Ryssland och Vitryssland börjat implementera en tullunion med gemensamma tariffer och fri inre marknad, ett initiativ som Putin uppmuntrar och vill utvidga till övriga forna sovjetländer, men där endast Kirgizistan hittills bekräftat intentionen att gå med. Samtidigt pågår Rysslands långdragna WTO-förhandlingar (som, liksom många gånger tidigare, sägs vara i slutskedet), vilka Kazakstan också är beroende av för sitt eget inträde.

Samarbetet som skall förena medlemsstaterna i CCTS sägs baseras på acceptans av grundläggande principer i FN-stadgan och därutöver den ”särskilda solidaritet som grundas på förbundet i de turkspråkiga folkens gemensamma historia, kultur, identitet och språk”. Men, som Zaman skriver i en kommentar, i praktiken lär förståelsen mellan folken vara fortsatt begränsad så länge Turkiet och de övriga medlemmarna sinsemellan har kvar sina visumkrav, bland annat med följden att en stor del av de många gästarbetare från Centralasien som arbetar i Turkiet gör det illegalt och utan socialt skyddsnät.

 

Tre år sedan Georgienkriget

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s  politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

IbarBridgeMitrovica

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

 

Abchaziens ledare död

Abchaziens president Sergej Bagapsj avled i morse på ett sjukhus i Moskva (DN), bekräftar hans officiella hemsida. Han genomgick en lungoperation för en vecka sedan, men tillståndet förvärrades under veckan. Han hade då tillfälligt överlämnat sina åtaganden till vicepresident Alexander Ankvab.

Sergej Bagapsj

Bagapsj återvaldes 2009 till president i svartahavsstaten Abchazien, som endast erkänns av Ryssland, Venezuela, Nicaragua och den mikronesiska ön Nauru. Resten av världen ser fortfarande landet som en del av Georgien, även efter det att georgiska trupper förlorade kontrollen över de sista delarna av Abchaziens territorium i och med augustikriget mot Ryssland 2008.

Bagapsj blev alltså den som fick äran av det ryska erkännandet av landet, men han kan också sägas vara en politiker med en kompromissinställning i viktiga frågor. Han studerade i Tbilisi i sin ungdom och var en av ledarna inom georgiska Komsomol, men han var verksam i Abchazien större delen av sitt liv, bland annat som direktör för ett energibolag, innan han ställde upp i presidentvalet 2004. I det valet utropades  hans motståndare Raul Chadzjimba först till segrare, men efter protester hölls ett omval, där Bagapsj blev president med Chadzjimba tillfälligt som vicepresident. Resultatet av valet var intressant, eftersom Moskva ganska öppet hade stött Chadzjimba. Bagapsj har också haft goda relationer till Moskva och president Medvedev  prisade i morse honom som en ”övertygad företrädare för vänskapen” mellan länderna. Något annat har heller inte varit ett alternativ, så länge abchazierna känt osäkerhet inför hotet från Georgien. Men han var också övertygad om Abchaziens rätt till oberoende och möjlighet att överleva som självständig stat.

Men nu när det hotet inte längre känns lika akut kommer meningsskiljaktigheter i dagen. Nyligen var det till och med tal om oenigheter om gränsdragningen mot Ryssland och bland annat har den ortodoxa kyrkan i Abchazien splittrats mellan anhängare till Moskvapatriarkatet och en i praktiken autonom kyrka (Moskvapatriarkatet erkänner hittills georgiska ortodoxa kyrkans jurisdiktion i Abchazien, även efter Moskvas politiska erkännande). Men de största problemen är ekonomiska. Abchazien har regler som säger att egendom inte får förvärvas av utlänningar (inklusive ryssar), något som gett upphov till missnöje i Ryssland och hämmat investeringar. Bagapsj har dock tillåtit kompromisser i frågan.

Abchazien blir inte mindre aktuellt för Ryssland när upptakten till vinter-OS i Sotji 2014 tar fart. Abchaziska gränsen ligger bara kilometer från Sotji och Ryssland försöker neutralisera alla problem med det av omvärlden icke erkända Abchazien till dess (Georgien däremot vill gärna se det omvända; bland annat röstade georgiska parlamentet för en vecka sedan enhälligt för att ”erkänna” ryska imperiets fördrivning av tjerkesserna på 1800-talet som folkmord). Att det finns konflikter i landet, inte minst mellan olika affärsintressen, bekräftas också av att nu tillförordnade presidenten Ankvab har utsatts för inte mindre än fyra attentatsförsök, det senaste i september i fjol, då hans hus besköts med granatgevär.

Enligt konstitutionen skall presidentval nu hållas inom tre månader. Till dess kommer Ankvab att agera som president och han är också en tänkbar presidentkandidat, anser Aleksej Vlasov vid Moskvauniversitetet. En annan lågoddsare är premiärminister Sergej Sjamba, tidigare abchazisk ”utrikesminister”. Sjamba har satsat på att upprätta goda relationer även med andra än Ryssland, t ex Turkiet och europeiska stater, men han anses som en stark anhängare av Abchaziens självständighet och mot kompromisser med Georgien. Bagapsj har, trots invändningar, varit en anhängare av de s k Genève-samtalen, där företrädare för Georgien och Abchazien samt internationella samfundet diskuterar bland annat säkerhetsfrågor. Med vilket engagemang den dialogen kommer att fortsätta blir en viktig värdemätare på inställningen hos nästa president.

Se också tidigare inlägg om Bagapsj och Abchazien i samband med senaste presidentvalet. Om Abchazien skrev också Torgny Hinnemo tidigare i år i SvD efter en resa dit.

Doku Umarov, Domodedovo och vägen därifrån

Självmordsattentatet i ankomsthallen på Moskvas Domodedovo-flygplats (SvD) för två veckor sedan, som släckte livet på minst 36, har av de allra flesta misstänkts vara ett verk av kaukasiska islamister. Idag publicerade den islamisttrogna sajten Kavkaz Center en video där tjetjenen Doku Umarov, ledaren för det s k Kaukasiska Emiratet, tar på sig ansvaret (SvD/DN/VG). Han har tidigare på liknande sätt sagt sig beordra ett antal terrordåd mot ryska mål, både mot myndigheter och civila, inklusive tunnelbanesprängningen i Moskva i mars i fjol.

Klicka här för ett antal tidigare inlägg om Umarov, inklusive en kort biografi.

Umarov hävdar i videon att den spelats in samma dag som attentatet, men av någon anledning har det dröjt tills igår innan Kavkaz Center fått den per mail för publicering. Umarov talar ryska och ger inte direkt ett stridslystet intryck, snarare verkar han trött. Han uppehåller sig länge vid den globala kampen mot oförrätter begångna mot muslimer, men lovar också att attentaten skall fortsätta ”tills Ryssland lämnar Kaukasus”.

Ryska säkerhetstjänsten FSB avböjer att kommentera med hänvisningen att ”vi kommenterar inga uttalanden från terrorister”. Däremot uppgav FSB:s chef Aleksandr Bortnikov härom dagen att man gripit ett antal personer i Moskva och myndigheterna sade sig också ha identifierat självmordsbombaren, utan att vilja uppge hans identitet.

Men ryska media tror sig via läckta bilder på förövarens huvud ha identifierat mannen som en 20-åring, Magomed Jevlojev, från Ingusjien. Denne skall under namnet Seyfullah (islamistkrigarna antar normalt nya namn när de engagerar sig i ”emiratets” aktiviteter) ha förekommit i en annan video som publicerades av samma sajt i fredags. Där sitter han tillsammans med Umarov, som ”beklagar” att Seyfullah skall fara till Ryssland och offra sig i kampen (exakt hur specificeras dock inte). Om det är riktigt, är det naturligtvis ett tecken på att Umarov personligen varit inblandad eller informerad.

Jag gråter för att vi som amirer tvingas skicka iväg de bästa av de bästa på denna specialoperation.” — Doku Umarov i video publicerad 4 februari

Umarov säger också att de inte har hundratals som är redo att offra sig på detta sätt, men att de kommer att hitta 50-60 villiga och kan slå till varje månad eller till och med varje vecka.

Gordon M Hahn, som bl a undervisat i rysk politik vid Stanford och specialiserat sig på att följa islamisterna i Kaukasus, konkluderar av den tidigare videon att dådet antagligen utförts av den s k Riyad us-Saliheen-brigaden. Det är en gruppering som grundades med syfte att genomföra attacker genom istishkhad, martyrskap, och leddes av den tjetjenske krigsherren Sjamil Basajev i inledningen av Andra Tjetjenienkriget 1999. Efter kriget insomnade gruppen, men återupplivades av Umarov 2009, nu utan specifikt tjetjenska förtecken. Bland annat har man tagit på sig flera dåd i de nordkaukasiska republikerna, men också förstörelsen av Sajano-Sjusjensk-dammen vid Jenisej i Sibirien 2009, som officiella utredningar visade var en olycka.

Det har också ibland funnits anledning för islamisterna att marknadsföra sitt inflytande. De olika grupperna inom paraplyet som utgör det löst sammanlänkade ”emiratet” fick känna på ett antal bakslag de senaste åren, där flera högt profilerade ledare slogs ut av ryska säkerhetsstyrkor. Det kulminerade i en splittring i augusti 2010 (se tidigare inlägg), då ett antal yngre tjetjenska krigare bröt sig ur leden och av allt att döma konfronterade Umarov.

Ingen enstaka händelse

Men den lokala aktiviteten har snarast ökat och 2010 blev ett mycket blodigt år i norra Kaukasus. Som Kalle Kniivilä skriver kan det faktiskt med fog betraktas som ett pågående inbördeskrig, där republikanska och federala polisiära och militära styrkor, inklusive specialförband ledda av FSB, ställs mot allt mer innovativa terroristattacker – exempelvis i förra veckan då ”vägskyltar” för ”emiratets” olika delar plötsligt satts upp, apterade med sprängladdningar. Oftast, men inte alltid, är det lokala poliser och myndigheter som är måltavlorna.

Enligt beräkningar gjorda av nyhetssajten Kavkazskij Uzel (Kaukasiska Knuten) omkom 754 personer och 956 skadades i väpnade konfrontationer i norra Kaukasus under 2010. Av dessa förklarades 349 tillhöra militanta grupperingar, 225 säkerhetsstyrkorna, medan 180 skall ha varit civila offer. Totalt inträffade 238 explosioner och terrorattacker – alltså i medeltal nästan fem varje vecka.

Det finns siffror – som t ex refereras av Kremls internationella språkrör Russia Today - som säger att terrordåden har avtagit på senare tid, men det beror i så fall på att man omdefinierat vad som klassas som terrorism i den officiella statistiken. På det sättet kunde man t ex visa att inget enda terrordåd begåtts i Tjetjenien under de nio första månaderna i fjol (däremot ett par hundra incidenter ”av terroristkaraktär”) – läs mer hos RFE/RL.

De flesta attackerna skedde i Dagestan, följt av Ingusjien. I båda dessa republiker ökade aktiviteten i och med att Tjetjenien under Ramzan Kadyrov med stort militärt och monetärt stöd från Moskva hjälpligt pacificerades under 2000-talet. Nu har även antalet attentat i Tjetjenien åter börjat stiga, trots att Putin 2009 officiellt förklarade antiterroroperationerna där avslutade.

Explosion – sedan tystnad

Men märkligt nog är det mellan de spektakulära dåden i Moskva som om inget särskilt försiggick, som om det inte pågick ett krig inom landets gränser. Möjligen kan situationen jämföras med kartellkrigen i Mexiko. Liksom där kan huvudstadsbon med åren ha invaggats i en tilläckligt stabil föreställning om att hur mycket blod som än spills gäller det alltid någon annan, någon annanstans.

Det finns säkert flera tänkbara orsaker till att de här problemen inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Människor har vant sig vid tanken på att det alltid kommer att förekomma ett visst mått av problem längs den södra gränsen. I stort sett sedan Ryssland stod som självständig stat 1991 har ju problemen existerat och trots allt, jämfört med den aktiva fasen av Tjetjenienkrigen – flygbombningarna, flyktingarna, raserade städer, kidnappningar, ett otal ryska ungdomar som sänds i döden utan tillräckliga förberedelser – är väl detta att föredra? Särskilt som de viktigaste media sällan tar upp ämnet till granskning. Det man inte vet om har man inte heller ont av.

Men jag misstänker också att en stor del av apatin – och här har vi en avgörande skillnad mot Mexiko – ligger i att vad man än anser om hur de styrande hanterar problemet – och rimligen finns det många som tycker att den officiella versionen om att problemet är på väl mot lösning börjat klinga ganska ihåligt – har man ingen möjlighet att påverka situationen. Det krävs mycket för att engagera sig i något som med stor sannolikhet är utsiktslöst inom överskådlig tid. Då är det lättare att vända bort blicken.

Man måste komma ihåg att den här konflikten, till skillnad från vad både Kreml och ledarna som försöker hålla ihop det s k ”emiratet” säger, aldrig i första hand har varit en del i ett världsomspännande jihad. Det är naturligtvis svårt att veta, men antagligen tänker inte en ”islamist” i Kaukasus i första hand på den muslimska umma, gemenskapens, bästa och Guds vilja i världen när han går med i en stridande grupp. Ofta handlar det nog snarare om en personlig oförrätt, kanske en släkting som dödats i en av otaliga specialoperationer i området, eller en känsla av att inte lyckas göra rätt för sig i det traditionsbundna samhället – vilket inte är ovanligt i norra Kaukasus, regionen med störst arbetslöshet i hela Ryssland.

Dessutom har det under åren utvecklats en sorts inneboende dynamik, eller statik snarare, i förhållandet mellan separatister och styrande. Våld föder våld självklart, särskilt som de allra flesta likvideringar av ”banditer” sker utanför rättssystemet, medan de senare naturligtvis sällan försöker utöva påverkan på myndigheterna med lagliga medel.

Men det är också lätt att hemfalla till spekulationer om att det finns inofficiella överenskommelser grundade i gemensamma utbyten. I den extremt korrupta självstyrande ”staten” Tjetjenien som existerade mellan Tjetjenienkrigen (1996-99) var de lokala myndigheterna involverade i stora mängder olaglig verksamhet, där de som vann på situationen ofta satt i maktens korridorer i Moskva. Dessutom har de obehagliga spekulationerna om Kremls utnyttjande av terrorism för att stärka den egna makten återkommit flera gånger. Framför allt Vladimir Putin har anklagats för att utnyttja detta kort för att behålla sin ställning – eller som i fallet med Andra Tjetjenienkriget, att konsolidera den. Att denna metod fortfarande skulle fungera, som Jelena Milasjina från oberoende Novaja Gazeta skrev för ett par dagar sedan, kan man kanske däremot ifrågasätta. Annat då än att den bidrar till apatin och den politiska cynismen.

En ny ton – någon som lyssnar?

Det måste dock sägas att det har hörts flera gånger från Kreml (d v s Dmitrij Medvedev) de senaste två åren att detta verkligen är ett nationellt problem och att det är högsta prioritet att ta itu med det. Han försökte också en ny taktik genom att skapa ett nytt separat federalt distrikt för Nordkaukasus i början av 2010 (se tidigare inlägg) och som chef tillsätta Aleksandr Chloponin, som inte stammar från säkerhetsstrukturerna eller lokala maktskikt utan varit affärsman och guvernör i Sibirien. Utnämningen av Junus-bek Jevkurov i det oroliga och mycket fattiga Ingusjien var också ett försök i den riktningen.

Dessutom har stora satsningar på ekonomin börjat göras – något som om inte annat är ett måste för att komma tillrätta med säkerhetssituationen inför OS i närliggande Sotji 2014. Bland annat har man satt av 2 miljarder dollar ur statsbudgeten till nya skidorter och infört skattebefriade zoner.

Problemet är bara att strategin hittills inte ser ut att fungera. Den typen av satsningar har oftast gjorts i de relativt stabila västra delarna av Kaukasus, medan det i den oroliga östern med hög abetslöshet hittills inte finns tillräckligt med skattebetalande företag att befria (faktum är också att separatismen på sistone sett ut att sprida sig västerut, till republiken Kabardino-Balkarien). Det i sin tur har ett direkt samband med den lokala korruptionen och bristen på rättssäkerhet, faktorer som dessutom gör att resultaten av eventuella investeringar inte på ett effektivt sätt når lokalbefolkningen.

Är kontentan då att varken Putins eller Medvedevs strategi fungerar? Är Kreml dömt att misslyckas i Norra Kaukasus?

Antagligen ändå inte. Även om konflikterna har återkommit under de ca 150 år Ryssland aktivt behärskat regionen, kunde mycket antagligen ha blivit annorlunda om kaoset vid konsolideringen av den ryska staten runt 1991 och tragedin i Tjetjenien kunnat undvikas. Även idag, eller åtminstone i morgon, kan det bli möjligt.

Men så länge regionens gräns mot Georgien är stängd för (laglig) handel och Abchazien och Sydossetien verkar i ett halvlegalt limbo, så länge allmänheten i Ryssland uppmuntras att se ordet ”kaukasier” och läsa problem, så länge kriminella inte straffas inom rättssystemets ramar, så länge lokalbefolkningen inte känner tilltro till ett opartiskt våldsmonopol eller har en möjlighet att påverka sin egen framtid på lagligt sätt, då kommer det inte att bli lätt.

Men låt oss hoppas på i övermorgon ändå.

Ingen ny kalmykisk gambit för Iljumzjinov

Kirsan Iljumzjinov ((c) www.kremlin.ru)

Republiken Kalmykiens ledare Kirsan Iljumzjinov tillkännagav igår att han inte kommer att kandidera för en ny period. Iljumzjinov är en av de sista i raden av långlivade ryska regionledare som suttit vid makten konstant sedan början av 1990-talet.

Se tidigare inlägg om Iljumzjinov och Kalmykien.

Tillkännagivandet gjordes via ett citat från lenta.ru på hans egen kampanjsajt inför valet till ordförande i Världsschackförbundet FIDE, som han också lett sedan 1995. Där är han mitt uppe i en kampanj mot en annan rysk medborgare, tidigare världsmästaren Anatolij Karpov.

Den 24 oktober löper min fjärde period som Kalmykiens president ut och jag anser inte att det är möjligt att kandidera för en femte period”, heter det. Som anledning till att han inte ställer upp säger han att  han stödjer den ryske presidentens politik att förnya ledarskapet i regionerna.

I själva verket har han knappast något val. Redan i måndags rapporterade man på hemsidan för Putins och Medvedevs stödparti Enade Ryssland (där Iljumzjinov liksom de allra flesta i maktställning också är medlem) att man diskuterat det fortsatta ledarskapet i Kalmykien. Presidentens röst fördes av Vladislav Surkov, vice ordförande i presidentadministrationen och möjligen den som haft allra störst inflytande på den inrikespolitiska agendan under Putin/Medvedev. Iljumzjinov var uppenbarligen inte inbjuden.

Trots hans eget uttalande har Iljumzjinov faktiskt formellt inte varit president sedan 2005, då han återutmämndes av Putin, men då som republikens överhuvud (glava). Det konceptet är för övrigt något som Tjetjeniens Kreml- och Putin-trogne ledare Ramzan Kadyrov också tog fasta på nyligen, då han avsade sig själv presidenttiteln, med argumentet att Ryssland bara skall ha en president.

Kalmykien vid Kaspiska havet

Det kom knappast som någon överraskning att Moskva önskar sig nytt ledarskap i Kalmykien. Det senaste året har flera till synes permanenta namn bytts ut: Eduard Rossel i Sverdlovsk-regionen, Mintimer Sjajmijev i Tatarstan, Murtaza Rachimov i Basjkortostan.

Iljumzjinov är heller inte vad man skulle kunna kalla en okontroversiell ledare. Han har under sina år sedan 1993 visserligen gjort stora (och dyra) ansträngningar för att återuppta det kalmykisk-mongoliska arvet och den buddhistiska religionen i republiken och ett visst mått av ökat självförtroende har det säkert gett befolkningen med bl a återkommande visiter av Dalai Lama. Han har också satsat stora resurser på att göra huvudstaden Elista till ett centrum för schack, hans stora passion.

Buddhistiska klostret Geden Sheddup Choikorling utanför Kalmykiens huvudstad Elista

Men Iljumzjinov har också fått mer än en seriös bedömare att höja på ögonbrynen när han berättat om hur han vid ett tillfälle i Moskva blev bortförd av utomjordingar, något han senare upprepat och som på sistone har slagits upp igen i ryska, till stor del Kreml-kontrollerade media. Han skall bland annat också ha hävdat att han kommunicerar med sina undersåtar och andra ledare inte bara muntligen, utan via en sorts aura.

Men även sådana excentriciteter kunde makthavarna möjligen ha överseende med, om det inte vore för att Kalmykien efter hans år vid makten fortfarande är en av Rysslands fattigare regioner samtidigt som Iljumzjinov själv, med en bakgrund som framgångsrik entreprenör under perestrojkatiden, har samlat på sig en avsevärd förmögenhet.

Det är antagligen en kombination av båda sakerna som föranledde dumans talman och en av Enade Rysslands ledare Boris Gryzlov att tala om att Kalmykien nu behöver en ”professionell, effektiv, ansvarsfull ledare med förmåga att lösa folkets problem”. Vem det kan bli frågan om spekulerar Nikolaj Petrov från Carnegie Moscow Center om i Moscow Times idag. Att det blir en etnisk kalmyk är ganska säkert med tanke på Medvedevs policy vid de senaste utnämningarna. Om valet skulle falla på en person som stått utanför de lokala politiska kretsarna ställs den nye ledaren förmodligen inför den digra uppgiften att förhålla sig till de korruptionsnätverk som skapats under Iljumzjinovs år vid makten.

Iljumzjinov själv säger i sina första kommentarer att han kommer att fortsätta engagera sig i republiken, bland annat genom att arrangera ett nytt besök av Dalai Lama. Dessutom verkar han ha fullt upp i den allt smutsigare kampanjen om ordförandeskapet i Världsschackförbundet, något som verkar ta en stor del av hans engagemang numera.

Någon chans till ny gambit inom politiken blir det däremot knappast för Iljumzjinov.