Doku Umarov beklagar förluster i kaukasiska islamistnätverket

På den ingusjiska rebellsidan hunafa.com syns ledaren för den nordkaukasiska islamiströrelsen Doku Umarov (Dokka Abu Usman) för första gången i en video sedan han tog på sig tunnelbanebombningarna i Moskva i mars (det inslagets äkthet har ifrågasatts).

I den nya videon, som lades ut nu men är daterad till juni, bekräftar han det rebellsidan redan tillkännagjort – att Achmed Jevlojev (också känd som Amir Magas) tillfångatogs levande av FSB den 9 juni. ”Vår muslimske broder, vår av alla älskade broder Achmed, rördes i juni av olyckan på grund av förräderi av några fiender, vilka vi ännu inte känner” heter det enligt de publicerade ryska undertexterna till talet, som hålls på tjetjenska.

Den 7 juli annonserade samma sida att man spårat ”förrädaren”, en infiltratör i de stridande grupperingarna, och att han dödats under ett försök att tillfångata honom.

Jevlojev är en av den militanta rebellrörelsens mest framträdande individer och fram till tillfångatagandet en av de mest eftersökta. Under Andra Tjetjenienkriget agerade han som militär ledare under Sjamil Basajev och efter att denne dödats 2006 blev han så småningom högste militäre ledare för det beväpnade upproret inom det som då kallades Tjetjenska Republiken Itjkeria. Det omvandlades 2007 av Umarov till det Kaukasiska Emiratet, en sorts islamisk parallellstat omfattande hela norra Kaukasus, som förutom att sharialag utövas lokalt på vissa platser i verkligheten främst är en militär gerillaorganisation. Samma år tog Jevlojev också ledningen för det s k Ingusjiska Jamaat, d v s den provins (vilayat) av det separatistiska Kaukasiska Emiratet som omfattar republiken Ingusjien. Man räknar med att han personligen har varit involverad i flera dödliga attacker mot säkerhetsstyrkor.

Även om det är oklart exakt vilka roller som innehas av vem i den militära ledningen (och hur hierarkiskt sammanhållen rörelsen verkligen är) är Jevlojev definitivt en nyckelperson. Umarov beskriver tillfångatagandet av Jevlojev som ”en stor förlust”, men ”inget jihad är utan förluster”. ”Idag kände vi alla denna broder. Han var vår broder i detta jihad och vi anser att han arbetade hårdare än någon av oss, fysiskt och med övertygelse”.

Umarov uppträder i den senaste videon tillsammans med Supjan Abdullajev, veteran från Tjetjenienkrigen, religiös ideolog och möjlig andreman inom rörelsen. Ingen efterträdare till Jevlojev har ännu utsetts för Ingusjiska Jamaat eller i den militära organisationen, enligt Abdullajev.

En annan etablerad rebellsajt, kavkazcenter.com, publicerade härom dagen några andra uttalanden av Umarov, där han utsåg Magomedali Vagabov (också känd som Emir Seyfullah från Gubden) till kadi (huvuddomare) i Emiratets shariadomstol, en post som tidigare innehades av den i mars dödade Anzor Astemirov. Det hävdas (se t ex Kalle Kniiviläs diVERse eller Kommersant (ryska)) att Vagabov var make till Marjam Sjaripova, en av självmordsbombarna i tunnelbaneattentaten i Moskva.

No Comments

Henrik Hallgren, juli 21st 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland

Clinton i Azerbajdzjan för att starta om relationerna

Baku, Forum Eurasien

Hillary Clinton gör just nu en blixtvisit till Södra Kaukasus. Hit till Azerbajdzjan kom hon i morse för samtal med president Ilham Alijev, men har nu redan åkt vidare till grannlandet Armenien för ett liknande möte med Alijevs motpart Serzj Sargsian.

Martyrernas Allé i Baku

I Baku gjorde Clinton enligt uppgift ett besök vid Martyrernas Allé (Şəhidlər Xiyabanı), där de stupade från bl a Karabach-kriget och det blodiga sovjetiska ingripandet mot demonstranter 1990 hedras, varefter hon fortsatte till Alijevs villa för överläggningar.

Man fäster särskild uppmärksamhet vid Clintons besök, lät man meddela från presidentadministrationen innan mötet. Det finns två anledningar till det. Den ena är att relationen mellan Azerbajdzjan och USA har surnat till på sistone. USA:s stöd för processen att upprätta diplomatiska relationer mellan Armenien och Turkiet upplevs i Baku som ett svek eftersom man inte konsulterats först (Turkiets blockad av Armenien är i Azerbajdzjans intresse för att isolera Armenien så länge Karabach-konflikten är olöst). Lika som när USA:s utrikesutskott i kongressen tidigare i år erkände massakrerna på armenier 1918 som folkmord (se tidigare inlägg) kan detta här ses som lobbyingframgångar av armeniska diasporan.

Ett annat irritationsmoment för Azerbajdzjan var att Washington i åtskilliga månader höll ambassadörsposten i Baku vakant, vilket sågs som ett tecken på nedprioriterade relationer. Till sist utsågs Matthew Bryza, som tidigare varit USA:s medlare i Karabach-konflikten inom ramen för den s k Minsk-processen. Då var det dock snarare Armenien som ifrågasatte hans neutralitet i medlingen och en av anledningarna till USA:s senfärdighet måste ha varit att timingen för att avsluta Bryzas tidigare känsliga uppdrag skulle bli rätt.

I det klimatet blåstes saker gärna upp, som den lite märkliga incidenten då en amerikansk rapport hävdade att 30-35% av de azerbajdzjanska studenterna var drogberoende (det visade sig vara ett översättningsfel). När så USA höll sin atomenergikonferens i april och bjöd in Turkiet och Armenien, men inte Azerbajdzjan (som inte har något atomenergiprogram), nådde relationen bottenläge. En av de oskrivna reglerna i USA:s diplomati i Kaukasus har varit att matcha kontakterna med armeniska och azerbajdzjanska företrädare.

Det är säkert en sak man kommer att försöka hålla på framöver och säkerligen betonade Clinton idag igen hur strategiskt viktigt Azerbajdzjan är för energileveranser (även om Azerbajdzjan som transitland väger något lättare när USA nu har bättrat på sina relationer till Ryssland igen) och kanske något om hur man i princip stödjer rätten till territoriell integritet – vilket är en av Azerbajdzjans huvudståndpunkter i Karabach-konflikten – gentemot Armenien som enkelt uttryckt hävdar att befolkningens självbestämmanderätt går före.

"I Baku väntar man otåligt på Clinton". Azerbajdzjansk tidning igår

De dödliga incidenterna den senaste tiden har satt nytt fokus på konflikten om Nagorno-Karabach. Det verkar som om de (och det faktum att inga reella framsteg har gjorts medan retoriken tilltar) har fungerat som en väckarklocka för de internationella medlarna. OSSE:s medlare i den s k Minsk-gruppen som leds av USA, Ryssland och Frankrike, åkte till Karabach igår och talade med utbrytarrepublikens ledare (vilket man oftast gör trots att de inte formellt är med i förhandlingarna). De skall också sedan ha anslutit till Clinton för att göra gemensam sak och se till att partnerna så långt det går binder sig vid den plan man utarbetat (de s k Madrid-principerna). Det här är Azerbajdzjans andra förhoppning inför USA:s ökade aktivitet – att få Armenien att acceptera nuvarande lydelse så att det kan bli konkreta framsteg inför OSSE-mötet i Kazakstan i slutet av juli.

Förväntningarna i Armenien inför Clintons visit har däremot varit betydligt lägre och man tror inte att något av substans kommer att uppnås. Men det är å andra sidan tyvärr som det brukar att de två länderna intar helt motsatta ståndpunkter. Media och även politiker på båda sidor försöker tolka inte bara de föreslagna dokumenten utan också internationella kommentarer om dokumenten till sin fördel.

Om Clinton och det internationella samfundet skall komma någonstans räcker det knappast med relationer och betyganden om engagemang – verkliga påtryckningar eller incitament kommer att krävas. Frågan är man har dem?

Clinton avslutar sin östeuropaturné (SvD) med att åka vidare till Georgien i morgon.

No Comments

Henrik Hallgren, juli 4th 2010 | Tags: , ,
Posted in Azerbajdzjan

Armeniens pressade ekonomi (3): Försoningens möjligheter

Gjumri, Forum Eurasien

(Det här är sista delen av tre i en artikelserie om Armeniens ekonomi [del1, del 2].)

Gjumri framför berget Aragats i Armenien

Härifrån Gjumri (tidigare Leninakan) i nordvästra Armenien till Kars på andra sidan gränsen gick tidigare den enda järnvägsförbindelsen mellan Sovjetunionen och Turkiet. Sedan Karabach-kriget i början av 1990-talet har gränsen varit stängd och båda städerna har hamnat i ett bakvatten. Gjumri återhämtar sig fortfarande plågsamt långsamt efter den stora jordbävningen 1988 då 25000 människor i regionen omkom och en halv miljon blev hemlösa. Kars betraktas idag i Istanbul snarast som sinnebilden för isolerad avkrok (läs t ex Orhan Pamuks roman Snö).

De i fjol undertecknade protokollen mellan Armenien och Turkiet som skulle möjliggöra diplomatiska förbindelser och ett öppnande av gränsen har ännu inte ratificerats av respektive parlament och ser för närvarande ut att ha fastnat i inrikespolitiskt manövrerande. [Se ett antal tidigare inlägg på temat turkisk-armeniska relationer]

Men bortom de mycket infekterade politiska frågorna finns bland många människor en önskan om normala relationer och ett slut på avskärmningen. Ekonomin i det isolerade Armenien och i Turkiets fattiga östra landsdelar skulle påverkas kraftigt om normala förbindelser och handel över gränsen återupptogs. Exakt vad effekterna skulle bli är givetvis inte lätt att säga och frågan är dessutom på grund av den politiska laddningen något av ett tabu.

Amerikanska handelskammarens (AmCham) kontor i Armenien gjorde nyligen en omfattande intervjuomgång med experter, politiker och företrädare för näringslivet i landet i ett försök att undersöka konsekvenserna för den armeniska ekonomin.* Slutsatserna är att de förväntade positiva effekterna av ett öppnande med råge överträffar de negativa, särskilt i ett längre perspektiv.

Att konflikterna i området, som flera gånger de senaste 20 åren har övergått i krigshandlingar, har påverkat ekonomin negativt är inte svårt att inse. För Armeniens del innebar kriget om Nagorno-Karabach 1988-94 inte bara att allt utbyte med Azerbajdzjan bröts, utan att även Turkiet i sympati med sin allierade stängde gränsen och införde kraftiga handelsrestriktioner 1993. Trots att båda länderna är med i WTO (Armenien blev medlem 2003) har Turkiet upprätthållit en blockad genom att införa avsteg från WTO-reglerna mot Armenien (det var ett krav för att acceptera Armeniens medlemskap).

En viktig effekt av Turkiets politik är också att man lyckats få transitrutter att passera utanför armeniskt territorium med resultatet att Armenien kortslutits från sådana viktiga regionala projekt som oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC) och den parallella gasledningen BTE. Det planerade (men i dagsläget osäkra) Nabucco-projektet, som planerats för att göra Europa mer oberoende av rysk gastransit, passerar också förbi Armenien. Dessutom kan den gamla infrastrukturen i form av väg- och järnvägsnät inte utnyttjas av Armenien, eftersom de till stor del gick över azerbajdzjanskt territorium. Fortfarande innebär detta att Armenien har mycket begränsad bandbredd i trafiken till Europa och sin största handelspartner Ryssland.

Sammantaget har Armeniens ekonomi ändå lyckats relativt bra under 2000-talet med flera år av tvåsiffrig tillväxt. Flera reformer har gett resultat. Men i ekonomin finns nu ett starkt beroende inbyggt på inkomster från gästarbetare i framför allt Ryssland, på diasporan och utländska långivare, d v s näringslivet har anpassats till de rådande förhållandena med stängda gränser. Det har inte bara gjort ekonomin sårbar (vilket visat sig under finanskrisen) utan även fått följder som på längre sikt kan bli problematiska.

Framför allt har det med stor sannolikhet förhindrat diversifiering av industrin och bidragit till att den inhemska produktionen inte effektiviserats konkurrensmässigt. En annan viktig följd är naturligtvis att lokala näringsidkare – jordbrukare, mindre industri och lokala tjänsteproducenter – har begränsats till den lilla inhemska marknaden och inte kan utbyta varor och tjänster med grannstäderna, som ofta ligger bara kilometer bort och har liknande villkor och behov.

Finansministeriet i Jerevan

Armeniens finansminister Tigran Davtian är övervägande positiv till öppna gränser i AmChams rapport och framhäver att Armenien kommer att få tillgång till marknaderna i Europa och Mellanöstern via den turkiska infrastrukturen – järnvägsnätet och hamnar vid både Svarta Havet och Medelhavet – och också kommer att kunna dra nytta av Turkiets tullunion med EU. Hur mycket det kommer att resultera i i form av reella ökade skatteintäkter är det dock svårt att sia om. Davtian förutser också just att Gjumri kommer att bli ett regionalt transportcentrum (igen), vilket kommer att påverka utvecklingen i staden drastiskt.

En av de viktigaste aspekterna för Armeniens del blir nog att näringslivet kommer att tvingas till modernisering och differentiering, en i längden nödvändig process. Under nuvarande villkor med stängda gränser och ett begränsat antal avsättningskanaler finns en tendens att monopolbildning blir det mest gynnsamma scenariot inom vissa sektorer. Förutsatt att inte alltför många protektionistiska restriktioner införs kommer konkurrensen att ändra på detta. I det korta perspektivet är det däremot flera näringsidkare som oroar sig.

Inte minst gäller det jordbruket och en del sektorer kommer att försöka få till undantagsregler. Vice jordbruksminister Samvel Avetisian säger dock att regeringen har undersökt 46 typer av varor och funnit att endast sex har lägre prisnivå hos turkiska producenter. Det innebär naturligtvis å andra sidan en risk för storskalig import av turkiska produkter – Turkiet är även globalt sett en storproducent av jordbruksprodukter – med prisdumpning som följd. Enligt Avetisian har man dock möjligheter att inledningsvis införa importtullar. Han hävdar att Armenien tar ut 0-10% i tullavgifter av sina handelspartners, medan Turkiet utövar strafftullar, exempelvis på upp till 400% på kött. Förhoppningen är att ojämlikheten skall upphöra efter ett avtal, men hur som helst måste Armeniens jordbrukssektor moderniseras. Däremot bör det finnas möjligheter till armenisk jordbruksexport till Turkiets östra delar, där man exempelvis inte producerar druvor i tillräcklig skala.

I processen kommer det starka beroendet av Ryssland att minska. Som Avetisian säger apropå Armeniens läge:

Föreställ dig att du vill gå ut på gatan från ditt hus, men grannarna har stängt av det från tre sidor så att det bara finns en kvar – och där är en stor hund bunden.

Sektorer som ganska självklart kommer att se ett uppsving med öppna gränser är turism och framför allt transportindustrin, som kommer att utvecklas dramatiskt, men även sektorer med hög andel högutbildade – högteknologi, viss bygg- och processindustri, hälsovård och IT – borde kunna ha en gyllene framtid med tillgång till Turkiet, Mellanöstern och även de europeiska marknaderna.

Men en annan viktig effekt är att med ett avtal med Turkiet – och kanske i det bästa scenariot också Azerbajdzjan – på plats kommer utländska investeringar med största sannolikhet att öka dramatiskt (det här är extra svårförutsägbart, men ekonomiminister Nerses Jeritsian citerar undersökningar som visar på mer än 50% ökning).

I Turkiet kommer effekterna av naturliga skäl att bli mindre – den totala armeniska exporten är t ex inte ens en hundradel av Turkiets – men landet har stora regionala skillnader och det skulle ge stora chanser att utveckla östra Anatolien, landets fattigaste del. Än viktigare kommer kanske den indirekta effekten att bli för Turkiet, eftersom ett viktigt argument mot full integration i EU försvinner.

Sammantaget skulle ett turkisk-armeniskt avtal och framsteg mot en diplomatisk lösning av frågan om Nagorno-Karabach med allra största sannolikhet vara positivt för alla parter ur ekonomisk synvinkel. Det skulle innebära ett ökat utbyte av varor och tjänster med en höjning av levnadsstandarden för många människor i regionen som följd. Affärskontakter och resor över gränsen skulle i sin tur öka förståelsen för ”den andre” och förbättra chanserna till efterlevnad av ett fredsavtal mellan länderna.

Frågan är bara om det rådande politiska klimatet tillåter att marknadens logik får komma till tals.

* Temanumret av Armenian AmCham Magazine finns också att läsa online.

No Comments

Henrik Hallgren, juli 1st 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Armenien, Turkiet

Armeniens pressade ekonomi (2): Isolering

Jerevan, Forum Eurasien

Centrala Jerevan, en ständig byggarbetsplats under de senaste fem åren

Armeniens huvudstad Jerevan bygger och staden förändras från månad till månad, men det kan inte dölja det faktum att ekonomin är sårbar och nu efter flera års expansion har problem, med en tvåsiffrig negativ tillväxt under 2009 (se tidigare inlägg). Det är flera faktorer som bidrar till det dystra ekonomiska läget – främst uteblivna överföringar från gästarbetare i Ryssland och stagnation i byggsektorn – men ett av de viktigaste strukturella hindren för framtida utveckling är definitivt den komplicerade relationen till grannländerna.

Armenien har kraftigt negativ bytesbalans, där den viktigaste importen består av naturgas och oljeprodukter. Exporten uppgick 2009 enligt Armenian Development Agency till 698 miljoner dollar*, där Ryssland normalt står för ca 20% (2009 vek dock exporten till Ryssland kraftigt p g a avstannat byggande), medan grannlandet Georgien står för ca 7,5% av exporten. Efter kriget om Nagorno-Karabach 1994 ströps inte bara handeln med Azerbajdzjan, som är det enda land i Kaukasus som kan betraktas som en ”oljeekonomi” med avsevärd potentiell köpkraft, utan även Turkiet stängde gränsen i sympati med sin allierade Azerbajdzjan. Turkiets östra delar vore i normala fall en självklar avsättningsmarknad för armeniska produkter, men i dagsläget går endast ett par promille av landets export till Turkiet.

EU betraktat som helhet är största handelspartner och Tyskland, Nederländerna och Belgien importerar mest av EU-länderna (i det sistnämnda fallet rör det sig om processade diamanter). Men handeln med EU är långt ifrån problemfri. För det första är EU-marknaden svåråtkomlig på grund av formella handelshinder av olika slag; idag har Armenien ett s k GSP+-avtal (en sorts privilegierad handelsstatus med reducerade tullavgifter, men också med flera undantag och villkor). Förhoppningen är dock att det tilltänkta associationsavtalet framförhandlat inom Östliga Partnerskapet (EaP) skall underlätta i det avseendet (för ett par veckor sedan uttrycktes viss förhoppning från EU-kommissionens Armenien-ambassadör om att avtalet ”snart” skall komma att undertecknas). Ett annat problem är dock rent logistiskt, eftersom Armenien inte har direkt tillgång till EU eller dess gränshav, vilket gör att man blir helt beroende av relationen till grannländerna.

I norr ligger Georgien, ett land som varit instabilt under stora delar av den postsovjetiska perioden och där Ossetienkriget 2008 blev ett mycket allvarligt avbräck för Armenien, eftersom gränsen till Ryssland stängdes. En gränsövergång mellan Georgien och Ryssland är nu åter öppen (Lars/Larsi), men vägen är på sina håll dålig och korsar höga bergspass som inte lämpar sig särskilt väl för tunga transporter.

Via Georgien har Armenien också tillgång till hamnar vid Svarta Havet, men landsvägen mellan de två länderna har låg kapacitet. Man tvingas alltså förhandla med Georgien för tillgång till både EU-marknaden och Ryssland (det var mycket för den armenisk-ryska handelns skull Georgien gick med på att åter öppna en gränsstation mot Ryssland). Järnvägen tar en hel långsam natt mellan Jerevan och Tbilisi, medan några minibussar om dagen kör sträckan på fem timmar. Under Sovjettiden gick den snabbaste förbindelsen några kilometer över azerbajdzjanskt territorium och den är nu stängd. Direkt flygförbindelse mellan huvudstäderna har långa perioder inte funnits (för närvarande flyger armeniska Armavia sträckan igen) och det gäller givetvis även till och från Baku i Azerbajdzjan. Till Istanbul finns numera viss flygrafik, men för regionala transporter är den rutten mindre lämplig.

Beroendet av Ryssland är i den här situationen starkt, både direkt och indirekt. Nära 20% av såväl import som export var 2008 med Ryssland, som också har ett generösare frihandelsavtal med Armenien än EU och USA. Landet har ägarandelar i industrier i Armenien och ryska aktörer leder elproduktionen vid det enda kärnkraftverket Metsamor – ett resultat av avbetalningsvillkoren på de lån Armenien beviljats av Ryssland. Förutom handel och direktinvesteringar kommer en stor andel av inkomsterna, framför allt för de fattigare på landsbyden, via överföringar från gästarbetare i Ryssland. När den ryska byggsektorn kraschade 2009 drabbades många gästarbetare hårt (det problemet delar Armenien givetvis med andra ekonomier, som Moldova och länder i Centralasien).

Handeln med Iran har ökat och kommunikationerna dit förbättrats (från att tidigare varit mycket dåliga). En ny gasledning invigdes 2008, som dock inte väntas få full kapacitet förrän ytterligare investeringar har gjorts. Ändå är Iran än så länge en försumbar exportpartner för armeniska produkter, medan knappt 5% av importen kom därifrån 2008.

Karabachkriget i början av 1990-talet var katastrofalt för utländska investeringar i Armenien, särskilt som det fortfarande inte fått någon lösning, men även Georgienkriget 2008 bidrog till att investerare ser Kaukasus som en instabil och oförutsägbar region. Den stora armeniska diasporan (runt 5,5 miljoner att jämföra med 3 miljoner i republiken Armenien) har alltid varit en viktig investorgrupp, framför allt under 1990-talet, även om mycket har varit i form av humanitär hjälp eller exempelvis riktade infrastrukturprojekt.

Regeringens strategi måste vara att i framtiden göra ekonomin så oberoende som möjligt av diasporan och gästarbetarna och försöka finna en diversifiering av handeln för att minska beroendet på enskilda aktörer, men också för att kunna utnyttja den potential som finns nästgårds i form av råvaror, energi, transportrutter och avsättningsmarknader.

I nästa inlägg om den armeniska ekonomin försöker vi ta en titt på de möjligheter och risker som kan tänkas uppkomma den dag gränserna öppnas.

* En sak att ha i åtanke när man tittar på Armeniens utrikeshandel är att den icke erkända Republiken Nagorno-Karabach (NKR) ofta räknas som utland, bland annat exporterar Armenien energi till NKR, medan en del utlandsinvesteringar i Karabach – från t ex diasporan – i själva verket görs i Armenien p g a NKR:s internationellt icke erkända status.

No Comments

Henrik Hallgren, juni 28th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Armenien

Armeniens pressade ekonomi (1): Översikt

Jerevan, Forum Eurasien

Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen, hårdare än många andra länder. Efter några års tillväxt krympte ekonomin 2009 med ca 15% och den industri som åter börjat etablerats liksom den gryende servicesektorn har fått sig en allvarlig knäck.

Arbetslösheten var enligt CIA år 2007 officiellt 7,1%, men dels har siffran stigit sedan dess och dels säger den knappast hela sanningen. Många som officiellt är i arbete (eller studier) kan  heller inte leva på sin lön – enligt samma källa lever över en fjärdedel av hela befolkningen under fattigdomsgränsen.

Vad gäller sysselsättningssektorer är Armenien till stora delar fortfarande ett jordbruksland – knappt 20% av BNP kommer från jordbruket, men det sysselsätter nära hälften. Det är en sektor som brottas med problem. Avsaknaden av konkurrens från importprodukter har gjort metoderna ineffektiva och produkterna relativt dyra – även om mycket gott kan sägas om de naturligt solmognade grönsakerna och frukten här. Inte minst finns det druvor som skulle kunna gå på export, men både Iran och framför allt Turkiet är också stora producenter. Samtidigt fungerar jordbrukssektorn delvis som något som kan liknas vid en självhushållningsekonomi, där småbrukarna (över)lever av byteshandel.

Under sovjettiden hade Armenien, liksom de andra delrepublikerna, en industri som var beroende av utbyte med resten av unionen. För Armeniens del gällde det inte minst att få tillgång till råvaror – landet har sparsamt med egna naturtillgångar. Olja och gas saknas för ekonomiskt lönsam utvinning, men man har viss tillgång på koppar, bauxit och andra mineraler. Olika typer av byggnadsmaterial, inklusive marmor, finns också i ganska stor omfattning i det steniga Armenien. En av de största exportprodukterna är i själva verket slipade diamanter, som exporteras till EU (Belgien och Holland) och där rådiamant måste importeras från Ryssland. Även verkstadsprodukter och verktyg framställs, liksom textilprodukter.

Servicesektorn har upplevt ett stort uppsving de senaste åren och uppskattades 2008 utgöra nära 50% av BNP. En liten men växande del av detta kommer från IT-industrin, där Armenien attraherat internationella företag, som bland annat placerat supportcenter i landet, som generellt har hög utbildningsnivå. Man har också en del utländsk turism (ca en halv miljon besökare årligen), framför allt från armenier i diasporan.

Efter Karabach-kriget genomförde regeringen med stöd av IMF ett reformprogram för privatisering och lyckades också under slutet av 00-talet få ner de höga inflationstalen under 5%. Privatiseringen har dock på vissa håll i praktiken resulterat i monopolisering, något som förstärkts av avsaknaden av konkurrens från utländska varor. Detta trots att Armenien blev medlem av Världshandelsorganisationen WTO 2003.

Det har blivit lättare för utländska företag att göra affärer i Armenien – enligt det av världsbanken initierade ”doing business”-index klättrade Armenien i rankingen i fjol, men ligger ändå efter grannarna Georgien och Azerbajdzjan, som båda haft målinriktade program för att gynna investeringar. Det är bl a särskilt problematiskt att driva in skatteinbetalningar, men även att få kontrakt att efterlevas. I det här sammanhanget är också den komplicerade gränshandeln ett stort hinder, som vi återkommer till i ett senare inlägg. Dessutom har direktinvesteringarna (FDI) i landet förutom de ovanstående faktorerna påverkats starkt av den allmänna instabiliteteten i regionen och avsaknaden av fredskontrakt med Azerbajdzjan.

Korruption är också ett allvarligt problem. Som vi har konstaterat tidigare (se här) har situationen på sistone försämrats, åtminstone om man får tro indikatorerna hos Transparency Internationals korruptionsindex. Det politiska inflytandet över näringslivet och rättsskipningen är ett faktum och misstanke om politiskt motiverade anklagelser mot affärsmän är vanliga, vilket visar på symbiosen mellan politik och ekonomi. Världsbankens landschef läxade härom dagen upp Armenien för att inte ta tag i den ”informella sektorn” i ekonomin, som han uppskattade kunde uppgå till 35-40% med uteblivna skatteintäkter (och politiskt-demokratiska) konsekvenser som följd.

En annan mindre transparent men mycket viktig faktor i den armeniska ekonomin är överföringar från gästarbetare utomlands, till största delen i Ryssland. 2008 räknade Centralbanken med att 15% av BNP utgjordes av sådana transaktioner, men det räknar bara in överföringar via storbankerna. I själva verket kan siffran vara uppåt 30%. Det inses alltså lätt att den globala krisen och inte minst de allvarliga följderna i Ryssland skapar stora problem för Armenien.

Grundläggande reformer finns fortfarande kvar att genomföra och tillsvidare förblir Armeniens ekonomi i en beroendeställning gentemot internationella långivare.

1 Comment

Henrik Hallgren, juni 27th 2010 | Tags: ,
Posted in Armenien

Stalin tvingas flytta hemifrån till slut

I Stalins födelsestad Gori i centrala Georgien har man alltid haft ett speciellt förhållande till bygdens son. Förutom det grandiosa muséet, som byggts runt hans påvra födelsestuga och  där besökarna ännu serveras ungefär samma version av Josef Dzjugasjvilis liv och gärning som på 1970-talet, stod han som sex meter hög staty på centraltorget sedan 1952. Men i natt togs han oannonserat ner (DN, SvD), mer än 50 år efter Chrusjtjovs töväder.

Stalin medan han fortfarande stod på torget i Gori

Likadant som i Gori såg det ut i de flesta städer av någon storlek vid den tiden i Sovjet och det som skulle bli Warszawapakten, men redan några år senare i och med tövädret ersattes den dyrkade och fruktade ledaren på de allra flesta ställen och Lenin blev ensam kvar som uttryck för den personkult Stalin hade varit med om att blåsa upp.

Men i Georgien, och särskilt i hemstaden, har Stalin alltid samtidigt förknippats med hemmets torva. När georgierna liksom alla andra sovjemedborgare stegvis fick sanningen upprullad för sig – under tövädret på 1960-talet och sedan i och med den fria informationen under perestrojka på 1980-talet – fortsatte han ha en parallell identitet som georgier och Gori-bo, en identitet som överlevde Sovjetunionens fall och även de starka stämningar mot Sovjetimperiet och Ryssland som de senare krigen medförde.

Jag minns själv under ett besök i Gori 2004 hur en lokal guide med stolthet berättade om hur hans farfar känt ”Koba” personligen och hur han själv hade fått det skönklingande namnet namnet Stalberi efter Stalin och hans georgiske (mingreliske) hantlangare Beria.

För Saakasjvilis regering har statyn däremot alltid varit en nagel i ögat som en symbol för mannen som cementerade ockupationen av Georgien och ibland har debatt blossat upp om vad som bör hända med statyn. Vissa förespråkare har hävdat att den borde få stå kvar som en del av Georgiens historiska arv.

Situationen spetsades till efter Ossetienkriget 2008 och den ryska invasionen, där Gori – vid avfartsvägen mot Tschinvali och belägen längs huvudtransportleden mellan Tbilisi och västra delen av landet – tillhörde de städer som utsattes för mest förstörelse utanför Sydossetien och ett tag ockuperades av ryska trupper. Det spekulerades i att ryssarna hade erbjudits pengar under kriget för att spränga statyn, men vägrat.

Nu har kulturminister Nikoloz Rurua sagt att statyn skall ersättas med ett minnesmonument över terrorn och också över offren för 2008 års krig.

Även om nog få georgier kommer att sakna statyn – de flesta jag själv pratat med förhåller sig mest indifferenta till saken – kan den säkert komma att försöka utnyttjas ett kort tag som slagträ i det tillspetsade klimatet mellan regeringen och oppositionen. Enligt Civil.ge rapporterades det om försök att dölja hela händelsen för att undvika bråk – och att övervakningskameran för säkerhets skull hade täckts över innan man skred till verket.

Själva statyn flyttar enligt uppgift in på muséet några hundra meter bort.

No Comments

Henrik Hallgren, juni 25th 2010 | Tags: , ,
Posted in Georgien

Spänt längs stilleståndslinjen runt Nagorno-Karabach

Tbilisi, Forum Eurasien

Flera dödsoffer har krävts de senaste dagarna längs de facto-gränsen mellan armeniskkontrollerade Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan, dit området enligt internationell konsensus fortfarande hör.

För bakgrunden till situationen i Karabach, se tidigare inlägg på ämnet.

Efter kriget som rasade med varierande intensitet 1988-1994 har det med ojämna mellanrum förekommit incidenter, främst mellan soldater i gränsområdena runt Karabach och i den buffertzon Karabach-armeniska styrkor erövrade före stilleståndet 1994. Skottlossning och krypskyttsaktivitet har förekommit utan att hittills ha eskalerat till fullskaligt våld, men situationen är instabil och eftersom gränsen inte patrulleras av externa styrkor riskerar den här typen av incidenter att eskalera, särskilt när det politiska läget är spänt.

De senaste händelserna beskrivs som de allvarligaste på drygt två år och startade sent förra veckan, då fyra armeniska och en azerbajdzjansk soldat omkom i nordöstra Karabach under vad som från armeniskt håll beskrevs som ett nattligt överfall. Igår dödades en azerbajdzjansk soldat i det azerbajdzjanska distriktet Fizuli sydöst om Karabach, som delvis kontrolleras av armeniska trupper (där man ser det som en del av Hadrut-provinsen).

EU:s speciella sändebud för Sydkaukasus, Peter Semneby, kommenterade händelserna som oacceptabla, alltmedan det – tvärtemot den officiella retoriken – diskuteras om EU:s engagemang i hela regionen skall trappas ner och det spekuleras i om närvaron skall begränsas till Georgien.

Som vanligt skiljer sig de båda sidornas versioner av vad som hände och av bakgrunden till det inträffade. Enligt RFE/RL hävdar källor inom den självutnämnda republikens armé att Azerbajdzjan har brutit vapenvilan inte mindre än 284 gånger under senaste dygnet. Från azerbajdzjansk sida säger man i stället att dess trupper besköts med massiv automateld från de armeniska gränslinjerna.

Armenien sade från officiellt håll att attacken förra veckan var en medveten provokation för att förhindra fredsförhandlingarna mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter. Bevis på det skall vara att det inträffade just efter det senaste mötet, arrangerat av Rysslands president Medvedev i Petersburg. OSSE yttrade sig i liknande toner och ett yttrande från Elhan Poluchov, en talesman för Azerbajdzjans utrikesministerium, verkar bekräfta att räden kan ha varit planerad.

Ryssland har ökat sin aktivitet för att aktivera fredsprocessen, även om man officiellt agerar inom ramen för den s k Minsk-processen, där också USA och Frankrike deltar på mandat av OSSE. De s k Madrid-principerna, som behandlar knäckfrågor som säkerhetsgarantier för den armeniska befolkningen i Karabach, flyktingstatus och återlämnande av områden runt Karabach till Azerbajdzjan har upprepade gånger ”i princip” godkänts av de båda parterna, men fortfarande finns reservationer som förhindrar reella framsteg. I den självutnämnda republiken finns dessutom en ständig reservation mot att Armenien ensamt tillgodoser Karabachs intressen och även efter det senaste mötet ville man ha tillgång till direkta förhandlingar, något som är utestlutet för Azerbajdzjan, som ser det som en internationell konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Ett allvarligt problem är också att de två regeringarna internt har ett helt annat tonläge än det som verkliga förhandlingar förutsätter. Befolkningen i båda länderna är således i ännu lägre grad redo att acceptera några kompromisser än ledarskapet. Det skapar ett potentiellt farligt läge om frustrationen ökar, särskilt som det inte finns några formella mekanismer för att förhindra eskalering av incidenter som de som inträffat de senaste dagarna.

Dessutom har krigsretoriken tilltagit i Azerbajdzjan senaste året, dels på grund av ökad militär styrka som har möjliggjorts genom ökade oljeinkomster, dels genom frustrationen över närmandena mellan Armenien och Turkiet. Men ledningen i Baku har stark kontroll över statsapparaten och det är inte troligt att man skulle se sig ha något att vinna på en öppen konflikt i dagsläget.

Men om våldet stegras kan många års oförsonlig retorik i värsta fall snabbt tvinga fram drastiska åtgärder för att förhindra interna oroligheter. Den olösta konflikten kan se stabil ut på papperet utan något storskaligt våld under de senaste 16 åren, men oavsett det relativa lugnet är konflikten båda ländernas mest brännande olösta problem, som under 1990-talet fick de styrande i båda länderna på fall.

Det finns snarast anledning för EU att utöka sitt engagemang i Armenien och Azerbajdzjan och för Semneby att komma upp med konkreta förslag till stabiliserande insatser.

1 Comment

Henrik Hallgren, juni 22nd 2010 | Tags: ,
Posted in Armenien, Azerbajdzjan

Svensk-georgiska visiter

Saakasjvilis Georgien och Alliansregeringens Sverige har hela tiden haft särskilt nära relationer (som inte blev mindre hjärtliga när utrikesminister Bildt efter Ossetienkrigets utbrott 2008 jämförde Rysslands handlande med Hitlers ”doktrin” i Centraleuropa – det dröjde dock innan han var välkommen i Ryssland igen).

I veckan var Carl Bildt åter på besök i Georgien. En av de viktigare anledningarna var att diskutera status för associationsavtalet, som man har arbetat på under våren och som skall föra Georgien, liksom Armenien och Azerbajdzjan, närmare EU. Georgien har kommit klart längst i reformarbetet av de tre länderna och Bildt inhämtade säkerligen information för det informella mötet i polska Sopot strax efter. Där var ämnet för dagen det Östliga Partnerskapet (EaP eller Öst-P), det polsk-svenska initiativet för att skynda på reformer och närmande till EU för sex av unionens östra grannar som skall vara en mer specificerad fördjupning av Grannskapspolitiken (ENP). Vissa kritiker anser dock att EaP har varit något av en besvikelse sedan starten för ett drygt år sedan, med argument som att det varit underfinansierat, otillräckligt differentierat, toppstyrt (d v s inte fokuserat på civilsamhället) och ignorerat relationen till Ryssland. Det kan dock tänkas bli ett ökat inflytande för NGO:erna genom bl a initiativet Civil Society Forum och ett nytt fokus på regionalt utbyte verkar också kunna vara lovande.

Bildt såg också till att spendera en stund i klassiska internationella bokhandeln Prospero vid Rustaveliavenyn i Tbilisi och träffade både medierepresentanter och oppositionspolitiker, bl a Irakli Alasania, som kandiderar i morgondagens borgmästarval i huvudstaden. Sedan träffade han Saakasjvili i Batumi vid Svarta Havet och han bekräftade ”de facto en genuint imponerande utveckling” med nya hotell och kulturinstitutioner (med bl a får man förmoda det Nobelmuseum han själv var där och invigde 2007). Han skriver också på sin blogg att ”Georgiens europeiska reformstrategi är ju av avgörande betydelse för landets stabilitet och säkerhet”.

Där sätter han fingret på de två viktigaste punkterna för Saakasjvilis regering ända sedan Rosenrevolutionen 2003. Problemet verkar vara att strategin för att koppla ihop dem ofta fortfarande inte verkar särskilt klar, varken i Tbilisi eller i Bryssel.

För tre veckor sedan var också talmannen i Georgiens parlament, Davit (David) Bakradze, i Stockholm för möten med bl a Bildt, talman Per Westerberg, utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker och en audiens med kungen. Han hade också tid med ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet (UI). Ämnet var ”Enhanced democracy in Georgia: A sustainable solution for external and internal challenges”.

Foto: H Hallgren

Davit Bakradze på UI

Bakradze är en av de tongivande politikerna i Georgien, medlem av president Saakasjvilis styrande Förenade Nationella Rörelsen (ENM), som han ledde i parlamentsvalet 2008 efter Nino Burdzjanadzes avhopp till oppositionen. Han har tidigare bl a arbetat som landets särskilda sändebud till NATO, utrikesminister och som minister för konfliktfrågor, alltså chefsförhandlare gentemot Abchazien och Sydossetien några månader före kriget 2008.

På UI fokuserade han på tre områden: ekonomin, den inrikespolitiska situationen och säkerheten.

Vad gäller ekonomin hade han solskenssiffror att komma med, med en tillväxt under första kvartalet på 4,5% (Sverige hade 3%, vilket var en topplacering i EU) och en förväntning om 5-6% för hela året. De senaste två åren har naturligtvis varit exceptionella för den georgiska ekonomin, med kriget och i det närmaste totalt handelsstopp med Ryssland, som tidigare var största handelspartner. På en direkt fråga sade han att Rysslands sanktioner egentligen varit något av det bästa som hänt Georgien, eftersom man har tvingats diversifiera sitt handelsutbyte. Men det är helt tydligt att man också har fortsatt med reformarbetet inom ekonomin. Med en stark tro på tillväxt valde man att sänka inkomstskatten från 25 till 20% under krisåret 2009 och på Världsbankens doing business-ranking klättrar landet igen 2010 och är nu enligt dem elfte bästa land i världen att göra affärer i.

Inrikespolitiskt har det varit en del publicitet runt hanteringen av oppositionen och de gatuprotester som förekommit då och då (se t ex tidigare inlägg), men efter att man slog till hårt mot demonstranter 2007 med kraftig internationell kritik som följd verkar regeringen ha ändrat taktik. Bakradze säger nu att det största inrikespolitiska problemet i själva verket är för svag oppsition, vilket var anledningen till att Nationella Säkerhetsrådet började bjuda in oppositionella till diskussioner om säkerhetsfrågor (det var också ett sätt att bryta dödläget under demonstrationerna). Man inser att ett av problemen ligger i att kritik mot de styrande i Georgien alltför ofta tar sig uttryck i folkliga protester med krav på de ansvarigas avgång i stället för en politisk dialog. Därför vill man skapa en ”mainstream of coexistence” som han uttrycker det. Just genom folkligt  uppror kom ju Saakasjvili själv till makten och kvittot på Rosenrevolutionens reslutat vore onekligen om han själv röstades bort i rättvisa val. Men med dagens splittrade opposition – som regeringen hävdar att man försöker ena – ser det ut att vara en bit kvar dit. Morgondagens lokalval ser heller knappast ut att bli ett trendbrott i det avseendet.

Landets säkerhet har alltid varit Saakasjvili-regeringens viktigaste fråga – och den svåraste för den att få grepp om. Sedan Aslan Abasjidze triumfatoriskt drevs ut ur den autonoma republiken Adzjara 2004 har egentligen inga reella framsteg gjorts. Ryssland har erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater och vägrar ha med regeringen att göra och NATO-medlemskapet ter sig längre bort än på länge efter först Bukarest-mötet, sedan kriget 2008. När Bakradze tillfrågas om lösningar återkommer han till att dialog nog vore bra, men inte förrän Ryssland uppfyller sina åtaganden (trupptillbakadragande enligt stilleståndsavtalet), en ståndpunkt Ryssland genom sina erkännanden lämnat bakom sig för länge sedan. I det korta perspektivet betonar han att man måste institutionalisera stabiliteten för att undvika nya våldsrisker och hoppas på framgångar i de minst sagt tvekande Genève-samtalen. Konkreta eftergifter för att bryta dödläget är det tunt med. Till det måste man nog också komma ihåg att det här är den diplomatiska version den sympatiske och intelligente Bakradze serverar utomlands till en av sina största internationella supporters.

Ibland undrar man när det gäller Georgiens säkerhetssituation om inte till och med önsketänkandet har lämnat in i Tbilisi, Stockholm och Bryssel.

No Comments

Henrik Hallgren, maj 30th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Georgien

Nagorno-Karabach väljer parlament, Europa tittar bort

Idag är det parlamentsval för femte gången i ordningen i den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR), formellt en del av Azerbajdzjan, men kontrollerad av Karabach-armenier sedan striderna mellan länderna tystnade 1994. Inget land har erkänt republiken, inte ens Armenien (om än snarast av taktiska skäl). Azerbajdzjans utrikesministerium uttalade sig i välkända ordalag för Kavkazskij Uzel:

”Den av Armenien skapade icke erkända separatistiska regimen på Azerbajdzjans territorium som resultat av etnisk rensning av den azerbajdzjanska befolkningen utgör inget annat än en olaglig struktur. De så kallade valen genomförs av denna struktur i syfte att dölja Armeniens annekteringspolitik och konsolidera resultaten av den fortsatta ockupationen av Azerbajdzjans territorium.”

EU:s utrikestalesperson Catherine Ashton betonade också att man ser valen som olagliga och att man inte vill att de skall ”färga” fredsansträngningarna. EU kom också med ett uttalande i veckan om att unionen vill spela en större roll i Södra Kaukasus, inklusive vad  gäller de frusna konflikterna. Men utvidgningskommissionär Štefan Füle indikerade samtidigt att man i stort sett anser sig ha en bra strategi för regionen och inga lär stora kursändringar är att vänta. Många anser i själva verket att det, inte minst av Sverige, så hårt marknadsförda Östliga Partnerskapsprogrammet (EaP), där de tre sydkaukasiska länderna ingår, i stort sett har legat still vid kajen sedan det sjösattes för lite drygt ett år sedan. Som så ofta när EU har interna problem prioriteras grannskapet ned och det verkar inte helt långsökt att hävda att engagemanget var ett retoriskt försök till svar på Rysslands och Turkiets nya, mer offensiva regionala politik. Vad det gäller Karabach förlitar man sig fortsatt på den s k Minsk-processen, ledd av USA, Ryssland och Frankrike, som har lett till ett antal möten på hög nivå de senaste åren mellan Armenien och Azerbajdzjan – men inga konkreta resultat.

Valet som gäller de 16 partivalda och 17 personvalda platserna i det lilla parlamentet i Stepanakert har inga förutsättningar att bli särskilt spännande. Fyra partier är representerade, av vilka två är i maktställning och Kommunisterna och den nartionalistiskt armeniska revolutionella rörelsen Dasjnaktsutiun är i ”opposition”. Men vad gäller alla viktigare frågor om republikens status och försvars- och utrikespolitik är samtliga kandidater rörande eniga. I det förra presidentvalet stöddes president Bako Sahakyan av samtliga partier och den här gången blir det heller inga avvikande röster i parlamentsvalet, annat än att t ex Kommunisterna betonar ”jobb”, Dasjnak ”nationell enhet”. Skillnaderna för gemene man i Karabach lär alltså inte bli särskilt stora hur det nya parlamentet än ser ut och det blir säkert många som röstar på kandidater de känner personligen.

Men för Karabachs politiker är det ändå mycket viktigt att valen blir så rättvist och väl genomförda som möjligt. När Forum Eurasien träffade republikens ”ambassadör” i USA i höstas (läs intervjun här) betonade han att man ser sig som ett demokratiskt föredöme i Kaukasus och jämför förstås inte minst med de närmast symboliska valen i Azerbajdzjan, som man hänvisar till som ett avskräckande exempel och ytterligare en motivering till att aldrig mer sätta sig i någon form av beroendeställning gentemot Baku.

Men egentligen innehåller både kontrahenternas och EU:s hållning ett stort mått av önsketänkande. NKR:s parlament hävdar att de tidigare valen alltid har övervakats av internationella observatörer och det kommer man att säga i år också. Säkert kommer några européer och amerikaner att vara där på valdagen, men inga med mandat från OSSE eller någon annan internationell organisation. Azerbajdzjan har å sin sida förklarat alla observatörer till det ”s k parlamentsvalet” non grata i landet och kanske skramlat lite högre än vanligt med hot om en militär lösning. EU å andra sidan verkar ibland se varje händelse i regionen med nervös misstanke och som ett hot mot den gamla invanda ”fredsprocessen” och de i mycket kosmetiska stegen mot normalisering av relationerna mellan Armenien och grannarna.

I Nagorno-Karabach har man under tiden för länge sedan vant sig vid att det onormala är normalt.

No Comments

Henrik Hallgren, maj 23rd 2010 | Tags: , ,
Posted in Armenien, Azerbajdzjan

Tidigare osedd ekumenisk förbrödring i Baku

För första gången har den högste ledaren för Armeniens apostoliska kyrka, katholikos Garegin II, besökt Azerbajdzjan. De två länderna har inga diplomatiska förbindelser sedan kriget om Nagorno-Karabach i början av 1990-talet (situationen har diskuterats i ett antal tidigare inlägg).

Foto: H Hallgren 2005

Gregorius Upplysarens armenisk-apostoliska kyrka, Baku

Garegin hade inbjudits till ett stort mellanreligiöst möte i Baku av Sheikh ul-Islam Allahshukur Pashazade (Allahşükür Paşazadə), stormufti för Södra Kaukasus. De flesta av muslimerna i regionen bor i Azerbajdzjan och är shiiter, men Pashazade anses också vara överhuvud för sunniterna i de tre sydkaukasiska länderna. Georgisk-ortodoxa kyrkans patriark Ilia II var under sjukbehandling, men ledaren för Moskvapatriarkatet, Kirill, var närvarande och de tre möttes för samtal.

Då togs den infekterade frågan om Nagorno-Karabach upp och de tre gjorde ett gemensamt uttalande där de gav sitt stöd till Armeniens, Azerbajdzjans och det internationella samfundets ansträngningar att hitta en fredlig lösning. Garegin passade också på att bjuda in Pashazade att besöka Armenien. Dessutom träffade han Azerbajdzjans president Ilham Alijev under ”otvungen och ärlig stämning” och fick därtill besöka den symbolladdade Gregorios Upplysarens (Grigor Lusavoritj) kyrka i centrala Baku, som varit stängd sedan armenierna flydde staden 1990 och nu används för att förvara böcker. Under dagens möten verkar man ha enats om intentioner att rusta upp kyrkan och den stora moskén i Şuşa (arm Sjusji) i Nagorno-Karabach, som stått i ruiner sedan kriget.

Foto: H Hallgren 2004

Övre Govhar Aga-moskén i Şuşa (az.)/Sjusji (am.), Nagorno-Karabach

Vad mötet får för praktiska konsekvenser är svårt att säga. Kyrkan har stort, nationellt symbolvärde i Armenien, världens första kristnade nation, även om det verkliga inflytandet över politiken är begränsat. Symbolvärde kan man också anta att Alijev vill uppnå genom att försöka göra Baku till en fredlig korsväg för religioner, något det kan sägas ha varit för hundra år sedan. Men det är också positivt att kontakter förekommer i det annars frostiga klimatet mellan Armenien och grannarna. Efter en period av ständigt svalnande klimat mellan Armenien och Turkiet suspenderade Armenien den 22 april de protokoll om att öppna gränserna och upprätta diplomatiska förbindelser som skrevs under ifjol, men ännu inte ratificerats. Efter den senaste tidens händelser ser den processen nu nästan helt avsomnad ut. Delvis är det för att Turkiet har börjat koppla sin ratificering till framsteg i Karabach-konflikten, något som från början inte skulle vara en förutsättning. Azerbajdzjans inbjudan kom säkerligen också för att man vill visa att man tar initiativ och inte är helt i händerna på Turkiets agerande; när det ett tag såg ut som om protokollen kunde komma att ratificeras blev relationerna mellan länderna ovanligt svala.

Vissa protester förekom i Baku mot inbjudan av den armeniske andlige ledaren, men i stort sett verkar det historiska mötet ha avlöpt enligt förhoppningarna. I den kompromissovilliga atmosfär som råder på båda sidor är sådana här händelser välbehövliga.

Ännu mycket bättre vore om fler vanliga människor från de båda länderna fick chansen att mötas för första gången ansikte mot ansikte på över 15 år.

No Comments

Henrik Hallgren, april 27th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Armenien, Azerbajdzjan

Tjetjenska, kärlekens språk

Idag firas i Tjetjenien det tjetjenska språkets dag. President Ramzan Kadyrov talade inför ett auditorium fullt av lokala dignitärer, som i sin tur tackade för inbjudan genom att prisa framstegen som har gjorts i republiken under Ramzans och hans far Achmads (dödad i ett attentat 2004) styre.

Det var Kadyrov som instiftade dagen 2007 – på samma dag som premiärutgåvan av den första tjetjenska tidningen Serlo (ljus) 1923 – som ett led i att stärka den nationella känslan. På regeringstrogna chechnyatoday.com refereras dagens firande, där bland annat framstående poeter och vetenskapsmän belönades för sina insatser med ny lägenhet eller bilnycklar. Kadyrov säger i sitt öppningstal:

Vi måste fördjupa kunskaperna i tjetjenska språket, höja vårt modersmåls image, utveckla det för att bevara det för kommande generationer. I världen finns det en andel av folks språks som dör ut. Vi måste undkomma ett sådant sorgligt öde, för ett folk som inte har ett språk förlorar sin särart. Och för tjetjenerna, liksom för vilket folk som helst, är att förlora sitt språk lika med att förlora sin själ.

Nu är dock tjetjenskan knappast akut hotad. Enligt den nya folkräkningen fanns i Tjetjenien drygt en miljon etniska tjetjener och de allra flesta talar sitt modersmål flytande. Därtill tillkommer tjetjener på andra håll.

Aslan Doukaev, chefen för Radio Free Europes nordkaukasiska avdelning, har idag spelat in ett litet lyssningsvärt ljudklipp, där han förklarar varför tjetjenska språket är så fascinerande, trots att det anses så pass komplicerat att lära sig och trots att det har ”väldigt få svordomar, så det skiljer sig från ryskan, som har en mycket rik vokabulär i det avseendet”.

Han framhäver i stället att det har ett komplext system för att uttrycka olika känslor, särskilt på området kärlek och tillgivenhet. När han skall närma sig en flickas hjärta är det tjetjenska som är vägen att gå.

Kanadensiska modellen Chrystal Callahan gör TV från Groznyj

Någon som nog håller med är kanadensiska modellen Chrystal Callahan, som en gång i veckan leder en TV-show i tjetjensk tv.

Visserligen verkar hon fortfarande ha vissa svårigheter med det ovana uttalet och glosorna, men hon tar sången till hjälp och har sjungit in en låt på tjetjenska. Hon kommenterar på sin blogg:

I am completely nervous about this. My accent is soooooo strong, I don’t pronounce words correctly and I am singing the sappiest love song imaginable. It sounds great in if you don’t know the meaning in English – but one I found out the words – I almost died!!!!! I was like – OH NO!!!! I can’t say this….but I did.

Att Callahan lämnade catwalken för att börja spela in TV i Tjetjenien kan verka otippat (hon har just skrivit på för en andra säsong), men det är resultatet av ett projekt hon gjorde för tre år sedan när hon åkte dit för att göra en dokumentär om ungdomar efter krigen. Sedan dess är hon fast för den tjetjenska kulturen.

Och för Ramzan Kadyrov, enligt kritikerna. Hur mycket hon får för att göra programmen är inte känt. (”My first impression was, wow, what a down-to-earth person. He was funny; he made really funny jokes. He was clever. He was a gentleman.”)

Hennes program idkar knappast kritisk journalistik av typen Anna Politkovskaja fick betala med sitt liv för, utan de skall ”visa den vackra sidan av hur folk försöker bevara sin kultur och sina traditioner. Jag tar upp människor och berättelser som gör positiva förändringar i republiken”. Inte för att inte det kan behövas.

Tjetjenska alfabetet, kyrilliskt med många specialtecken

För den språkintresserade kan kanske det tjetjenska språket (Noxçiyn mott) också vara anledning till förälskelse.

Det är ett nordostkaukasiskt språk, tillräckligt nära släkt med den västra grannrepublikens språk ingusjiskan för att de skall vara ömsesidigt förståeliga. Dessa två nach-folk har också mycket gemensamt kulturellt och historiskt. Till den nordostkaukasiska gruppen hör också ett antal språk i östra Kaukasus’ bergsregioner, där flera är mycket små, men där bland annat den avariska familjen samt olika darginska dialekter och lak ingår, alltså de flesta av de huvudsakliga språkgrupperna i Dagestan. På längre avstånd är de möjligen släkt med de nordvästkaukasiska språken, bl a abchaziska och kabardinska.

De nordost- och nordvästkaukasiska språken

Om inte kopplingen till den komplexa språkmosaiken i Kaukasusbergen skulle räcka för att få hjärtat att slå snabbare har tjetjenskan också en ovanlig och på många sätt komplicerad språkstruktur.

Det är ett ergativt-agglutinativt språk, där det senare betyder att nya betydelser och grammatiska funktioner bildas genom att man lägger till ytterligare morfem, som suffix eller prefix – turkiska är ett exempel. För att försöka förklara ergativitet skulle vi nog behöva bjuda in till en hel diskussionsserie här på bloggen (ropa inte hej, det kanske kommer..). Språket har åtta kasus och bland annat ett verbsystem med ett stort antal förflutna tempus.

Om man bestämmer sig för att kringgå böjningar och syntax och ge sig direkt på vardagsfraser måste man tänka på att tjetjenskan har långt fler olika språkljud att särskilja än de flesta europeiska språk, särskilt en uppsjö av konsonantljud.

För den som redan är övertygad och vill fördjupa sig finns en möjlighet på Malmö högskola som planerar att ge en nybörjarkurs med start i höst eller en kort onlineintroduktion här.

För alla finns poesin.

Буьйса декъал йогIийла.*

(* God natt.)

No Comments

Henrik Hallgren, april 26th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland

Moskva, Dagestan, Afghanistan?

Under Andra Tjetjenienkriget och särskilt sedan 2001 har Ryssland betonat hur terroraktiviteten i Kaukasus finansieras från utlandet och är en del av en internationellt tränad islamistisk terrorrörelse. Bekräftelser på det tycker man sig bland annat se i det att flera stridande av arabiskt ursprung har dödats av ryska styrkor under Tjetjenienkriget och efteråt. Det spekuleras också om hur många tjetjener som deltar på talibanernas sida i Afghanistan.

Tråden togs upp igen i veckan när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under ett G8-möte i Kanada indikerade att tunnelbanedåden var del av en internationell terroriströrelse. Han nämnde specifikt gränsområdena Afghanistan/Pakistan, som man vet för närvarande är NATO:s ömmaste tå säkerhetspolitiskt.

I norra Kaukasus har de flesta av de grupper som strider mot ryska styrkor nu svurit trohet mot ett emirat under Doku Umarov (mer info, se här). Den våg av attacker mot polisstyrkor och maktutövare som det senaste året har sköljt över framför allt Dagestan och Ingusjien kan alltså formellt, om än inte praktiskt – vem som exakt utför vad är svårt att bekräfta – sägas ha styrts av Umarov. Medvedev och Putin gjorde även klart att man kopplar samman attacken mot staden Kizljar i Dagestan på onsdagen med samma ”terroraktivitet” som den i Moskva (SvD, DN).

På ett sätt stämmer ju det; vilka som än utfört det dådet är ute efter att skada ryska makthavares intressen. Kizljar i nordvästra Dagestan är ett av de få områden i republiken där ryssarna är största folkgrupp (ca 45%) och där finns relativt stark närvaro av säkerhetsstyrkor. Men det finns flera skillnader. Dådet var visserligen ett av de blodigare på sistone, men allt tyder på att det utfördes på samma sätt och med samma mål som en lång rad attentat i Dagestan det senaste året. Det riktar sig mot säkerhetsstyrkorna snarare än allmänheten (av de minst 12 döda var nio poliser, däribland den lokale polischefen) och utfördes enligt ett annat mönster. Först utlöste föraren för ett fordon en bilbomb efter att ha stoppats av polisen, vilket följdes av en detonation utlöst av en självmordsbombare utklädd till polis. Systemet med lockbeten för att locka till sig polis har använts vid flera tillfällen på sistone i Dagestan.

Även republikens nye ledare Magomedsalam Magomedov (se tidigare inlägg för bakgrund om honom), som av egen erfarenhet och via sin far (som även han var president i många år) känner mönstret i Dagestan, kopplar samman händelserna. Det skall dock inte uteslutas att det också har att göra med att han vill bekräfta sin ställning i Kreml och Vita huset och säkra federala resurser till republiken.

Terrordåden kan i förlängningen ses som ett tecken på en och samma sak, den ryska vertikala maktstrukturens oförmåga att ta hänsyn till lokala förhållanden och förankra sin legitimitet. Men just det gör också att samma metod inte är svaret på alla problem.

No Comments

Henrik Hallgren, april 1st 2010 | Tags: , , ,
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland

Doku Umarovs långa skugga

Doku Umarov (Dokka abu Usman, tjetjenska Jumar K’ant Dokka) var Rysslands mest eftersökta man redan innan han tog på sig att direkt ha beordrat måndagens tunnelbanesprängningar i Moskva (SvD, DN, Sydsvenskan). Han hävdar enligt en video inskickad till rebellnära sajten Kavkaz Center att det är en hämndaktion för de civila som dog under en stor specialoperation i det oroliga Ingusjien i februari (se tidigare inlägg).

Umarov är högste ledare för det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz), en ”stat” han själv utropade i oktober 2007 som en islamisk enhet i Kaukasus. Emiratet omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena.

Emiratet bildades ur den s k Kaukasiska Fronten, en separatistisk motståndsgruppering, som innan Umarov tog över leddes av den i Ryssland ökände Sjamil Basajev, ansvarig för bland annat gisslantagningen i nordossetiska Beslan 2004, då över 300 dog. Även Umarov skall enligt obekräftade uppgifter då ha varit bland gisslantagarna. Grunden till motståndet och de organisationen lades under de båda krigen i Tjetjenien (1994-96 och 1999-2000, officiellt avslutat 2009) och det var också då både Basajev och Umarov avancerade till ledarpositioner för rebellerna.

Doku Umarov föddes 1964 i en by i Sjatoj-distriktet i södra Tjetjenien i en teip (den tjetjenska typen av klanstruktur, centrerad kring en plats eller en gemensam anfader) dit även bland andra Iljas Achmadov, tidigare ”utrikesminister” för den tjetjenska separatistrepubliken hör. Det är också i dessa områden Umarov har sin starkaste maktbas – och tillflyktsort. Under första Tjetjenienkriget anslöt han sig till Achmed Zakajev (som numera är premiärminister i exil för separatistrepubliken) och när de ryska styrkorna lämnade Tjetjenien 1996 dekorerades han till hjälte av den tjetjenska nationen i den i praktiken självstyrande republiken.

När andra Tjetjenienkriget bröt ut 1999 deltog han i försvaret under den ryska belägringen av Groznyj, men sårades och återkom först något år senare, då som befälhavare för den Sydvästra Fronten, alltså hemtrakterna kring sluttningarna och bergsområdena mot Ingusjien. Då hade dock situationen i Tjetjenien förändrats. Ryska styrkor hade tagit kontroll över större delen av republiken men hjälp av sina allierade i Kadyrov-klanen och Umarov var i stället med och ledde terrorattacker mot ryska styrkor och räder in i grannrepublikerna.

2006 utsågs Umarov till president för den separatistiska Tjetjenska Republiken Itjkeria, vid det laget en skuggstruktur för rebellrörelsen – i praktiken blev han alltså ledare för det islamistiska separatistiska motståndet. Redan från början svor han att sprida upproret till övriga delar av norra Kaukasus och andra delar av Ryssland. I en intervju publicerad av Kavkaz Center i början av mars lovade han att ”befria” Stavropol-området, Astrachan (vid Kaspiska havet) och Volgadalen och har sedan efter flera motgångar för rebellrörelsen svurit att ta kriget till Rysslands städer.

I oktober 2007 utropade han det Kaukasiska Emiratet med sig själv som emir. Den tjetjenska republiken blev en provins i emiratet. Islamistiska rörelser i andra delar av norra Kaukasus, som Ingusjiska Jamaat, Yarmuk Jamaat i Kabardinien-Balkarien (vars ledare Anzor Astemirov dödades förra veckan) och Shariat Jamaat i Dagestan enades formellt under hans kommando. Men i och med detta uppstod också en spricka mellan befälhavarna i separatistgrupperna, som till största delen stödde Umarov, och den mer moderata regeringen för Itjkeria, ledd av Zakajev som lever i exil i Storbritannien.

I Moskva sätter man ofta etiketten ”wahhabiter” på samtliga rebellrörelser i Kaukasus, men faktum är att Umarovs motiv från början snarare tycks ha varit – som många andra vid den tiden – att försvara den tjetjenska nationella utbrytarrepubliken mot rysk överhöghet. Umarov sade sig själv tillhöra qadiriyyah, en tariqa (sunniislamisk sufiorden) med långa traditioner i Kaukasus som blev mycket spridd i Tjetjenien efter 1800-talets kaukasiska krig när den första kampen mot Ryssland kvästes. Men liksom flera andra rebeller har han stegrat den islamiska retoriken sedan det andra Tjetjenienkriget, inte minst efter 11 september 2001 då också Putin började tala om upproret som en internationell islamistisk rörelse.

De senaste månaderna har det spekulerats i om Kreml är på väg att långsamt byta taktik i norra Kaukasus – Medvedevs utnämning av Aleksandr Chloponin med mer ekonomiinriktad profil för det nya Nordkaukasiska Federala Distriktet kunde tyda på det. Hur man nu tolkar resultaten av sin strategi efter de nya smärtsamma attentaten återstår att se, men de första reaktionerna har övervägande tytt på att man tänker fortsätta den hårdföra linjen (”bekämpa terrorn ända till slutet och utan att tveka” enligt Medvedev).

Utan ett genuint och även brett samarbete med lokala makthavare kommer nog vare sig urskillningslösa upprensningar av polis och säkerhetsstyrkor eller ett ökat inflöde av subsidier att stabilisera läget annat än tillfälligt. Risken är tyvärr att moskvaborna i så fall tvingas fortsätta leva i oro.

1 Comment

Henrik Hallgren, april 1st 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland

Ny strategisk front eller personlig desperation? Ryska terrordåd ger många förlorare

Det är inte säkert att det framkommer klara bevis för vem som bär ansvaret för attackerna idag i Moskvas tunnelbana (DN, SvD, GP, Sydsvenskan). Den officiella versionen som kommer att presenteras efter händelserna brukar sällan i detalj redovisa sina bevis och det finns anledning att tro att politiska överväganden spelar in i slutsatserna. Att en rebellrörelse tar på sig attentatet är inte heller något säkert bevis, eftersom man kan se anledningar för de stridande att vilja höja sin profil, särskilt efter den senaste tidens bakslag för islamisterna i Kaukasus.

Se också kommentarer till likvideringen av de högt uppsatta islamisterna Anzor Astemirov och Said Burjatskij under de senaste veckorna.

Det har dessutom förekommit attentat i stort sett varje vecka de senaste månaderna mot myndigheterna i framför allt republikerna Ingusjien och Dagestan. Därtill kommer att antalet ”specialoperationer” mot rebellerna har ökat, som den i början av februari, då inte bara ett antal stridande utan även några lökplockande tjetjener som befann sig i närheten omkom (se Kalle Kniiviläs blogg).

Mot den bakgrunden kunde man spontant vänta sig två saker. Dels att ledningen för det Kaukasiska Emiratet, den islamiska virtuella staten i Nordkaukasus som utropades i Tjetjenienkrigens efterföljd, planerar hämndaktioner. Dels att ryssar i gemen borde ha känt på sig att något sådant här skulle kunna hända. Men det är inte självklart att något av det är sant.

Återigen rör det sig enligt de preliminära rapporterna om kvinnliga självmordsbombare. Första gången den typen av attentat inträffade i Moskva var 2003, då 15 personer på en utomhuskonsert föll offer för sprängladdningar funna hos två kvinnor. I Tjetjenien genomförde inte långt dessförinnan en kvinnlig självmordsbombare ett mordförsök på Achmad Kadyrov, den putintrogne nuvarande tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs far. Dessutom var flera av gisslantagarna kvinnor vid det traumatiska gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva 2002, då totalt ungefär 170 personer omkom, liksom vid gisslantagningen vid skolan i Beslan 2004 med långt över 300 offer, varav 155 barn.

Varför? Liksom hela den ”wahhabitiska” islamistiska vågen i Kaukasus är fenomenet ett resultat av krigen i Tjetjenien. Efter över ett decennium av strider var det tjetjenska samhället så i grunden raserat att en stor del av människorna förlorat inte bara flera närstående utan även möjligheter att råda över sin egen framtid. UNICEF uppskattar t ex att en tredjedel av barnen lider av posttraumatisk stress. Kvinnor utsattes inte sällan för våldtäkter under ”upprensningsaktioner” av ryska trupper. Det antas att två av kvinnorna under Dubrovkadramat var systrar som rövats från sina hem och utsatts för gruppvåldtäkt. En mycket stor andel har också förlorat man, bröder eller andra närstående och möjligheten till utkomst. Dessutom kan en våldtäkt i ett samhälle som det traditionellt tjetjenska ofta innebära utfrysning och att giftermål blir en omöjlighet.

Vem som än eventuellt tar på sig attentatet – om det till slut blir kaukasiska islamister kan det liksom efter bombningen av tåget Nevskij Express 2009 tänkas bli Doku Umarov, upprorets högste ledare och emiren av Kaukasiska Emiratet – säger det inte automatiskt särskilt mycket om strukturen i organisationen eller planeringen bakom dådet. I dagsläget ligger det i flera separatisters intresse att visa upp en enad front. Om det sedan visar sig vara två kvinnor som genom att ha blivit födda i norra Kaukasus’ kaos berövats sina chanser till ett verkligt liv, då är de hädanefter automatiskt frontsoldater i den heliga kampen.

Det sägs från flera håll att de här attackerna kom oväntat. En ung man sade till RIA Novosti att han efteråt gick igenom nyheterna från Kaukasus på nätet och blev förvånad över hur mycket våld som försiggår där, nästan varje dag. Man tittar bort, förtränger, och förvånas.

Två kvinnor med kaukasiskt utseende misshandlades snart efter händelserna i Moskva av några unga män, rapporterar Echo Moskvy. Polisen ingrep, men inga fördömanden av sådana handlingar har hörts. Irina Lagunina på RFE/RL rapporterade att myndigheterna hade gjort uttalanden om att genomföra en DNA-analys för att avgöra om förövarna verkligen kommer från Kaukasus, något som givetvis knappast är tekniskt rimligt. Men hon reflekterar över ett faktum som har blivit tydligt även efter tidigare terroraktioner. Media, som ju till stora delar återspeglar Kremls officiella hållning, förmedlar bilden av ”terror från Kaukasus” utan att skilja på extremister och fredliga invånare.

För allmänheten i Ryssland som inte söker aktivt ges mycket få chanser att avgöra hur brett stödet verkligen är i de kaukasiska republikerna eller bland kaukasierna i Moskva för den här typen av handlingar, än mindre den fulla bakgrunden till hur det kan komma sig att detta stöd ändå finns hos en del av befolkningen. ”De har alltid hatat oss”, som en man sade till nyhetsmedia just efter dådet.

Islam är Rysslands näst största religion med flera miljoner anhängare, tillsammans med ortodox kristendom, buddhism och judendom ansedd som en inhemsk religion. I stället för att ena folket mot extremism och övergrepp riskerar tragedier av det här slaget att splittra Rysslands folk än mer.

3 Comments

Henrik Hallgren, mars 29th 2010 | Tags: , ,
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland

Kabardinska islamistledaren Anzor Astemirov bekräftas död

Ledaren för det islamistiska upproret i den nordkaukasiska republiken Kabardinien-Balkarien, Anzor Astemirov, dödades den 24 mars, vilket rapporterades under gårdagen av ryska militären via RIA Novosti. Sedan bekräftades det också av Islam Din, en sajt som står rebellerna nära.

Rörelsen Astemirov ledde kallas ofta Yarmuk Jamaat och är en lokal gren av det s k Kaukasiska Emiratet, en islamisk ”stat” som upprättades 2007 som en sorts parallell maktstruktur till det ryska styret, där sharialagstiftning skall vara giltig lag. Organisationen uppstod ur den militanta grenen av motståndet under Andra Tjetjenienkriget. I praktiken har dock emiratet ingen verklig kontroll över området, utan bedriver förutom islamiska värvningskampanjer olika typer av separatistisk och kriminell verksamhet under sin högste ledare Doku Umarov.

Astemirovs gren av rörelsen ansvarar för en vilayat (islamisk makt eller i det här fallet provins), som omfattar den ryska republiken Kabardinien-Balkarien, belägen väster om Nordossetien i Norra Kaukasus. Kabardinien-Balkarien har inte varit lika oroligt som andra republiker i ryska Kaukasus, som Ingusjien och Dagestan, varifrån attentat mot polis och makthavare rapporteras varje vecka. För några år sedan drabbades dock huvudstaden Naltjik av ett antal våldsdåd, som kopplas till Yarmuk Jamaat.

Det allvarligaste och mest spektakulära var en serie attacker 13-14 oktober 2005, då flera anläggningar tillhörande bland andra militären, säkerhetstjänsten FSB och inikesministeriet anfölls. Planen var uppenbarligen att ta över eller lamslå maktstrukturerna i republiken, men försöket misslyckades efter två dagars skottväxling. Det är oklart hur många som omkom i striderna, men det rör sig om åtskilliga tiotal människor, kanske över hundra, inklusive civilpersoner. Vilken roll Astemirov spelade är inte heller helt klart, även om han allmänt antas ha lett operationen (rebelledaren Sjamil Basajev tog sedan på sig det överordnade ansvaret).

Anzor Astemirov (även kallad Emir Sayfullah) föddes 1976 i den ukrainska industristaden Krementjuk, men han var av en framträdande kabardinsk släkt. Kabardinerna, som talar ett nordvästkaukasiskt språk, är ett av titulärfolken i republiken tillsammans med de turkspråkstalande balkarerna – i övrigt antas det att Yarmuk Jamaats medlemmar övervägande är balkarer. Astemirov blev en tongivande ideolog bland islamisterna och yttrade sig ofta om motivationen bakom heligt uppror. Han utsågs också till ledare för Kaukasiska Emiratets shariadomstol av Doku Umarov, som han för övrigt själv ansåg sig ha inspirerat till att utropa emiratet.

Kaukasiska Emiratet och dess militära anhang Kaukasiska Fronten är en relativt lös organisation och vad gäller Kabardinien-Balkarien har det på sistone varit relativt lugnt, vilket skulle tyda på att Astemirovs död inte förändrar så mycket i sak. Samtidigt har rebellrörelsen drabbats av flera bakslag på sistone, inte minst förlusten av den framträdande Said Burjatskij, som dödades under en militär specialoperation i Ingusjien. RFE/RL rapporterade dessutom för en vecka sedan om ett anonymt och obekräftat tips från en ”tjetjensk krigare” att Doku Umarov själv skulle ha dödats i en eldstrid i västra delen av republiken, där han har sin bas. I Tjetjenien har separatisterna länge varit trängda och om de ryska styrkornas insatser i grannrepublikerna nu ger någon form av resultat i form av vikande våld kan det hända att man i Kreml kan börja betrakta sin hårdföra taktik som lyckad.

Historien visar att det – till priset av stora insatser – har fungerat vid flera tillfällen tidigare, men också att motståndet kommer tillbaka i en eller annan form, ofta stärkt av nya oförrätter. Så länge man inte tydligare kommer fram till vilken roll Moskva och de lokala regeringarna skall spela i förhållande till lokala maktstrukturer och existerande traditionella normsystem kommer det att finnas utrymme för en enande separatism, i islamisk eller annan skepnad.

2 Comments

Henrik Hallgren, mars 26th 2010 | Tags: , , , , , ,
Posted in Norra Kaukasus, Ryssland
« Older Posts