Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.
I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.
Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2009. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.
Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.
Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)
Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna – eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland – och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.
Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.
Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.
Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd – associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.
Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit – t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov – lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.
Men – man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.
För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.
Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.
