7 feb: Seminarium om Nagorno-Karabach i Stockholm

Forum Eurasien i samarbete med Kvinna till Kvinna, Sällskapet för Studier av Ryssland, Öst- och Centraleuropa samt Centralasien och ABF Stockholm ger ett seminarium om den sällan uppmärksammade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan kring Nagorno-Karabach.

Möjligheterna och hindren för en förhandlingslösning och risken för förnyad konflikt kommer att diskuteras, liksom befolkningens och särskilt kvinnors frånvaro i den stagnerade fredsprocessen.

Tid: 7 februari 16.00-17.45

Plats: ABF Sveavägen 41, Stockholm (Beskowsalen)

Mer information här och på Facebook.

Medverkande:

Henrik Hallgren, Forum Eurasien (moderator)

Annika Karlsson, Kvinna till Kvinna

Svante Cornell, Institute for Security and Development Policy (ISDP)

Tobias Lorentzson, Utrikesdepartementet

 

 

Förnyat militäravtal mellan Ryssland och Armenien

Gjumri, Armenien

Rysslands president Dmitrij Medvedev har under sitt pågående besök i Jerevan skrivit under ett nytt militäravtal med sin armeniske motpart Serzj Sargsian (DN). Framför allt innehåller det en förlängning av kontraktet för den ryska militärbasen i staden Gjumri (som Forum Eurasien f ö besökte nyligen) nära turkiska gränsen till år 2044. Dessutom innebär avtalet ömsesidiga säkerhetsgarantier i fall av konflikt samt att Ryssland skall uppgradera Armeniens vapenpark med ”avancerade vapen”, enligt Sargsian. Vad det är fråga om är oklart. Idag huserar basen ca 5000 soldater samt MIG-29-plan och luftvärnssystemet S-300.

Överenskommelsen är en uppdatering av ett tidigare avtal från 1995 och bekräftar Armeniens ställning som Rysslands enda nära bundsförvant i Sydkaukasus. Både Georgien och Azerbajdzjan har sedan självständigheten drivit en betydligt mer diversifierad utrikespolitik, bland annat i nära samarbete med USA. Men Ryssland har också ambitionen att spela en mer aktiv roll i Sydkaukasus och då kan det inte bli fråga om ett ensidigt stöd för Armenien. Det gäller särskilt i frågan om Armeniens konflikt om Nagorno-Karabach med Azerbajdzjan och utrikesminister Sergej Lavrov tonade ned betydelsen av avtalet genom att betona att det inte kommer att bli fråga om några nya befogenheter för basen i Gjumri. Obekräftade rykten säger dessutom att Ryssland planerar att sälja luftvärnssystemet S-300 till Azerbajdzjan. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1990-talet som Azerbajdzjan gör större vapenköp av Ryssland och det vore potentiellt viktigt både för Azerbajdzjans försvarskraft och som politisk markör.

I Armenien har däremot företrädare för regeringen genast tolkat avtalet som en rysk försvarsgaranti i händelse av ett nytt krig om Karabach, en möjlighet Azerbajdzjans president Ilham Alijev allt oftare hotat med på sistone om det inte snart kommer konkreta resultat ur de låsta fredsförhandlingarna. Den azerbajdzjanska  armén har också upprustats markant under flera år av olje- och gasintäkter. Men det är inte troligt att man från rysk sida kommer att tolka överenskommelsen på det sättet och som tidigare armeniske säkerhetsrådgivaren Gerard Libaridian påpekar för RFE/RL innehåller avtalstexten knappast några automatiska garantier för militärt stöd i händelse av attack på armeniskt territorium. Till saken hör också att varken Ryssland eller något annat land officiellt erkänt den armeniska kontrollen av Karabach.

Det är klart att Armenien och Azerbajdzjan blir alltmer militärt upprustade och att talet om ett nytt krig återvänt till det officiella samtalet som en reell möjlighet. Möjligen skulle det nya avtalet kunna innebära en tillfälligt stabiliserande faktor för att få parterna att (via ryskledd medling?) sätta sig ner för seriösa samtal och för första gången medge verkliga eftergifter. Möjligen betyder det i dagens fastlåsta läge just ingenting.

Medvedev stannade kvar i Jerevan under gårdagkvällen för ett informellt möte med de övriga statscheferna i Kollektiva Säkerhetsorganisationen CSTO.

Armeniens pressade ekonomi (3): Försoningens möjligheter

Gjumri, Forum Eurasien

(Det här är sista delen av tre i en artikelserie om Armeniens ekonomi [del1, del 2].)

Gjumri framför berget Aragats i Armenien

Härifrån Gjumri (tidigare Leninakan) i nordvästra Armenien till Kars på andra sidan gränsen gick tidigare den enda järnvägsförbindelsen mellan Sovjetunionen och Turkiet. Sedan Karabach-kriget i början av 1990-talet har gränsen varit stängd och båda städerna har hamnat i ett bakvatten. Gjumri återhämtar sig fortfarande plågsamt långsamt efter den stora jordbävningen 1988 då 25000 människor i regionen omkom och en halv miljon blev hemlösa. Kars betraktas idag i Istanbul snarast som sinnebilden för isolerad avkrok (läs t ex Orhan Pamuks roman Snö).

De i fjol undertecknade protokollen mellan Armenien och Turkiet som skulle möjliggöra diplomatiska förbindelser och ett öppnande av gränsen har ännu inte ratificerats av respektive parlament och ser för närvarande ut att ha fastnat i inrikespolitiskt manövrerande. [Se ett antal tidigare inlägg på temat turkisk-armeniska relationer]

Men bortom de mycket infekterade politiska frågorna finns bland många människor en önskan om normala relationer och ett slut på avskärmningen. Ekonomin i det isolerade Armenien och i Turkiets fattiga östra landsdelar skulle påverkas kraftigt om normala förbindelser och handel över gränsen återupptogs. Exakt vad effekterna skulle bli är givetvis inte lätt att säga och frågan är dessutom på grund av den politiska laddningen något av ett tabu.

Amerikanska handelskammarens (AmCham) kontor i Armenien gjorde nyligen en omfattande intervjuomgång med experter, politiker och företrädare för näringslivet i landet i ett försök att undersöka konsekvenserna för den armeniska ekonomin.* Slutsatserna är att de förväntade positiva effekterna av ett öppnande med råge överträffar de negativa, särskilt i ett längre perspektiv.

Att konflikterna i området, som flera gånger de senaste 20 åren har övergått i krigshandlingar, har påverkat ekonomin negativt är inte svårt att inse. För Armeniens del innebar kriget om Nagorno-Karabach 1988-94 inte bara att allt utbyte med Azerbajdzjan bröts, utan att även Turkiet i sympati med sin allierade stängde gränsen och införde kraftiga handelsrestriktioner 1993. Trots att båda länderna är med i WTO (Armenien blev medlem 2003) har Turkiet upprätthållit en blockad genom att införa avsteg från WTO-reglerna mot Armenien (det var ett krav för att acceptera Armeniens medlemskap).

En viktig effekt av Turkiets politik är också att man lyckats få transitrutter att passera utanför armeniskt territorium med resultatet att Armenien kortslutits från sådana viktiga regionala projekt som oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC) och den parallella gasledningen BTE. Det planerade (men i dagsläget osäkra) Nabucco-projektet, som planerats för att göra Europa mer oberoende av rysk gastransit, passerar också förbi Armenien. Dessutom kan den gamla infrastrukturen i form av väg- och järnvägsnät inte utnyttjas av Armenien, eftersom de till stor del gick över azerbajdzjanskt territorium. Fortfarande innebär detta att Armenien har mycket begränsad bandbredd i trafiken till Europa och sin största handelspartner Ryssland.

Sammantaget har Armeniens ekonomi ändå lyckats relativt bra under 2000-talet med flera år av tvåsiffrig tillväxt. Flera reformer har gett resultat. Men i ekonomin finns nu ett starkt beroende inbyggt på inkomster från gästarbetare i framför allt Ryssland, på diasporan och utländska långivare, d v s näringslivet har anpassats till de rådande förhållandena med stängda gränser. Det har inte bara gjort ekonomin sårbar (vilket visat sig under finanskrisen) utan även fått följder som på längre sikt kan bli problematiska.

Framför allt har det med stor sannolikhet förhindrat diversifiering av industrin och bidragit till att den inhemska produktionen inte effektiviserats konkurrensmässigt. En annan viktig följd är naturligtvis att lokala näringsidkare – jordbrukare, mindre industri och lokala tjänsteproducenter – har begränsats till den lilla inhemska marknaden och inte kan utbyta varor och tjänster med grannstäderna, som ofta ligger bara kilometer bort och har liknande villkor och behov.

Finansministeriet i Jerevan

Armeniens finansminister Tigran Davtian är övervägande positiv till öppna gränser i AmChams rapport och framhäver att Armenien kommer att få tillgång till marknaderna i Europa och Mellanöstern via den turkiska infrastrukturen – järnvägsnätet och hamnar vid både Svarta Havet och Medelhavet – och också kommer att kunna dra nytta av Turkiets tullunion med EU. Hur mycket det kommer att resultera i i form av reella ökade skatteintäkter är det dock svårt att sia om. Davtian förutser också just att Gjumri kommer att bli ett regionalt transportcentrum (igen), vilket kommer att påverka utvecklingen i staden drastiskt.

En av de viktigaste aspekterna för Armeniens del blir nog att näringslivet kommer att tvingas till modernisering och differentiering, en i längden nödvändig process. Under nuvarande villkor med stängda gränser och ett begränsat antal avsättningskanaler finns en tendens att monopolbildning blir det mest gynnsamma scenariot inom vissa sektorer. Förutsatt att inte alltför många protektionistiska restriktioner införs kommer konkurrensen att ändra på detta. I det korta perspektivet är det däremot flera näringsidkare som oroar sig.

Inte minst gäller det jordbruket och en del sektorer kommer att försöka få till undantagsregler. Vice jordbruksminister Samvel Avetisian säger dock att regeringen har undersökt 46 typer av varor och funnit att endast sex har lägre prisnivå hos turkiska producenter. Det innebär naturligtvis å andra sidan en risk för storskalig import av turkiska produkter – Turkiet är även globalt sett en storproducent av jordbruksprodukter – med prisdumpning som följd. Enligt Avetisian har man dock möjligheter att inledningsvis införa importtullar. Han hävdar att Armenien tar ut 0-10% i tullavgifter av sina handelspartners, medan Turkiet utövar strafftullar, exempelvis på upp till 400% på kött. Förhoppningen är att ojämlikheten skall upphöra efter ett avtal, men hur som helst måste Armeniens jordbrukssektor moderniseras. Däremot bör det finnas möjligheter till armenisk jordbruksexport till Turkiets östra delar, där man exempelvis inte producerar druvor i tillräcklig skala.

I processen kommer det starka beroendet av Ryssland att minska. Som Avetisian säger apropå Armeniens läge:

Föreställ dig att du vill gå ut på gatan från ditt hus, men grannarna har stängt av det från tre sidor så att det bara finns en kvar – och där är en stor hund bunden.

Sektorer som ganska självklart kommer att se ett uppsving med öppna gränser är turism och framför allt transportindustrin, som kommer att utvecklas dramatiskt, men även sektorer med hög andel högutbildade – högteknologi, viss bygg- och processindustri, hälsovård och IT – borde kunna ha en gyllene framtid med tillgång till Turkiet, Mellanöstern och även de europeiska marknaderna.

Men en annan viktig effekt är att med ett avtal med Turkiet – och kanske i det bästa scenariot också Azerbajdzjan – på plats kommer utländska investeringar med största sannolikhet att öka dramatiskt (det här är extra svårförutsägbart, men ekonomiminister Nerses Jeritsian citerar undersökningar som visar på mer än 50% ökning).

I Turkiet kommer effekterna av naturliga skäl att bli mindre – den totala armeniska exporten är t ex inte ens en hundradel av Turkiets – men landet har stora regionala skillnader och det skulle ge stora chanser att utveckla östra Anatolien, landets fattigaste del. Än viktigare kommer kanske den indirekta effekten att bli för Turkiet, eftersom ett viktigt argument mot full integration i EU försvinner.

Sammantaget skulle ett turkisk-armeniskt avtal och framsteg mot en diplomatisk lösning av frågan om Nagorno-Karabach med allra största sannolikhet vara positivt för alla parter ur ekonomisk synvinkel. Det skulle innebära ett ökat utbyte av varor och tjänster med en höjning av levnadsstandarden för många människor i regionen som följd. Affärskontakter och resor över gränsen skulle i sin tur öka förståelsen för ”den andre” och förbättra chanserna till efterlevnad av ett fredsavtal mellan länderna.

Frågan är bara om det rådande politiska klimatet tillåter att marknadens logik får komma till tals.

* Temanumret av Armenian AmCham Magazine finns också att läsa online.

Armeniens pressade ekonomi (2): Isolering

Jerevan, Forum Eurasien

Centrala Jerevan, en ständig byggarbetsplats under de senaste fem åren

Armeniens huvudstad Jerevan bygger och staden förändras från månad till månad, men det kan inte dölja det faktum att ekonomin är sårbar och nu efter flera års expansion har problem, med en tvåsiffrig negativ tillväxt under 2009 (se tidigare inlägg). Det är flera faktorer som bidrar till det dystra ekonomiska läget – främst uteblivna överföringar från gästarbetare i Ryssland och stagnation i byggsektorn – men ett av de viktigaste strukturella hindren för framtida utveckling är definitivt den komplicerade relationen till grannländerna.

Armenien har kraftigt negativ bytesbalans, där den viktigaste importen består av naturgas och oljeprodukter. Exporten uppgick 2009 enligt Armenian Development Agency till 698 miljoner dollar*, där Ryssland normalt står för ca 20% (2009 vek dock exporten till Ryssland kraftigt p g a avstannat byggande), medan grannlandet Georgien står för ca 7,5% av exporten. Efter kriget om Nagorno-Karabach 1994 ströps inte bara handeln med Azerbajdzjan, som är det enda land i Kaukasus som kan betraktas som en ”oljeekonomi” med avsevärd potentiell köpkraft, utan även Turkiet stängde gränsen i sympati med sin allierade Azerbajdzjan. Turkiets östra delar vore i normala fall en självklar avsättningsmarknad för armeniska produkter, men i dagsläget går endast ett par promille av landets export till Turkiet.

EU betraktat som helhet är största handelspartner och Tyskland, Nederländerna och Belgien importerar mest av EU-länderna (i det sistnämnda fallet rör det sig om processade diamanter). Men handeln med EU är långt ifrån problemfri. För det första är EU-marknaden svåråtkomlig på grund av formella handelshinder av olika slag; idag har Armenien ett s k GSP+-avtal (en sorts privilegierad handelsstatus med reducerade tullavgifter, men också med flera undantag och villkor). Förhoppningen är dock att det tilltänkta associationsavtalet framförhandlat inom Östliga Partnerskapet (EaP) skall underlätta i det avseendet (för ett par veckor sedan uttrycktes viss förhoppning från EU-kommissionens Armenien-ambassadör om att avtalet ”snart” skall komma att undertecknas). Ett annat problem är dock rent logistiskt, eftersom Armenien inte har direkt tillgång till EU eller dess gränshav, vilket gör att man blir helt beroende av relationen till grannländerna.

I norr ligger Georgien, ett land som varit instabilt under stora delar av den postsovjetiska perioden och där Ossetienkriget 2008 blev ett mycket allvarligt avbräck för Armenien, eftersom gränsen till Ryssland stängdes. En gränsövergång mellan Georgien och Ryssland är nu åter öppen (Lars/Larsi), men vägen är på sina håll dålig och korsar höga bergspass som inte lämpar sig särskilt väl för tunga transporter.

Via Georgien har Armenien också tillgång till hamnar vid Svarta Havet, men landsvägen mellan de två länderna har låg kapacitet. Man tvingas alltså förhandla med Georgien för tillgång till både EU-marknaden och Ryssland (det var mycket för den armenisk-ryska handelns skull Georgien gick med på att åter öppna en gränsstation mot Ryssland). Järnvägen tar en hel långsam natt mellan Jerevan och Tbilisi, medan några minibussar om dagen kör sträckan på fem timmar. Under Sovjettiden gick den snabbaste förbindelsen några kilometer över azerbajdzjanskt territorium och den är nu stängd. Direkt flygförbindelse mellan huvudstäderna har långa perioder inte funnits (för närvarande flyger armeniska Armavia sträckan igen) och det gäller givetvis även till och från Baku i Azerbajdzjan. Till Istanbul finns numera viss flygrafik, men för regionala transporter är den rutten mindre lämplig.

Beroendet av Ryssland är i den här situationen starkt, både direkt och indirekt. Nära 20% av såväl import som export var 2008 med Ryssland, som också har ett generösare frihandelsavtal med Armenien än EU och USA. Landet har ägarandelar i industrier i Armenien och ryska aktörer leder elproduktionen vid det enda kärnkraftverket Metsamor – ett resultat av avbetalningsvillkoren på de lån Armenien beviljats av Ryssland. Förutom handel och direktinvesteringar kommer en stor andel av inkomsterna, framför allt för de fattigare på landsbyden, via överföringar från gästarbetare i Ryssland. När den ryska byggsektorn kraschade 2009 drabbades många gästarbetare hårt (det problemet delar Armenien givetvis med andra ekonomier, som Moldova och länder i Centralasien).

Handeln med Iran har ökat och kommunikationerna dit förbättrats (från att tidigare varit mycket dåliga). En ny gasledning invigdes 2008, som dock inte väntas få full kapacitet förrän ytterligare investeringar har gjorts. Ändå är Iran än så länge en försumbar exportpartner för armeniska produkter, medan knappt 5% av importen kom därifrån 2008.

Karabachkriget i början av 1990-talet var katastrofalt för utländska investeringar i Armenien, särskilt som det fortfarande inte fått någon lösning, men även Georgienkriget 2008 bidrog till att investerare ser Kaukasus som en instabil och oförutsägbar region. Den stora armeniska diasporan (runt 5,5 miljoner att jämföra med 3 miljoner i republiken Armenien) har alltid varit en viktig investorgrupp, framför allt under 1990-talet, även om mycket har varit i form av humanitär hjälp eller exempelvis riktade infrastrukturprojekt.

Regeringens strategi måste vara att i framtiden göra ekonomin så oberoende som möjligt av diasporan och gästarbetarna och försöka finna en diversifiering av handeln för att minska beroendet på enskilda aktörer, men också för att kunna utnyttja den potential som finns nästgårds i form av råvaror, energi, transportrutter och avsättningsmarknader.

I nästa inlägg om den armeniska ekonomin försöker vi ta en titt på de möjligheter och risker som kan tänkas uppkomma den dag gränserna öppnas.

* En sak att ha i åtanke när man tittar på Armeniens utrikeshandel är att den icke erkända Republiken Nagorno-Karabach (NKR) ofta räknas som utland, bland annat exporterar Armenien energi till NKR, medan en del utlandsinvesteringar i Karabach – från t ex diasporan – i själva verket görs i Armenien p g a NKR:s internationellt icke erkända status.

Armeniens pressade ekonomi (1): Översikt

Jerevan, Forum Eurasien

Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen, hårdare än många andra länder. Efter några års tillväxt krympte ekonomin 2009 med ca 15% och den industri som åter börjat etablerats liksom den gryende servicesektorn har fått sig en allvarlig knäck.

Arbetslösheten var enligt CIA år 2007 officiellt 7,1%, men dels har siffran stigit sedan dess och dels säger den knappast hela sanningen. Många som officiellt är i arbete (eller studier) kan  heller inte leva på sin lön – enligt samma källa lever över en fjärdedel av hela befolkningen under fattigdomsgränsen.

Vad gäller sysselsättningssektorer är Armenien till stora delar fortfarande ett jordbruksland – knappt 20% av BNP kommer från jordbruket, men det sysselsätter nära hälften. Det är en sektor som brottas med problem. Avsaknaden av konkurrens från importprodukter har gjort metoderna ineffektiva och produkterna relativt dyra – även om mycket gott kan sägas om de naturligt solmognade grönsakerna och frukten här. Inte minst finns det druvor som skulle kunna gå på export, men både Iran och framför allt Turkiet är också stora producenter. Samtidigt fungerar jordbrukssektorn delvis som något som kan liknas vid en självhushållningsekonomi, där småbrukarna (över)lever av byteshandel.

Under sovjettiden hade Armenien, liksom de andra delrepublikerna, en industri som var beroende av utbyte med resten av unionen. För Armeniens del gällde det inte minst att få tillgång till råvaror – landet har sparsamt med egna naturtillgångar. Olja och gas saknas för ekonomiskt lönsam utvinning, men man har viss tillgång på koppar, bauxit och andra mineraler. Olika typer av byggnadsmaterial, inklusive marmor, finns också i ganska stor omfattning i det steniga Armenien. En av de största exportprodukterna är i själva verket slipade diamanter, som exporteras till EU (Belgien och Holland) och där rådiamant måste importeras från Ryssland. Även verkstadsprodukter och verktyg framställs, liksom textilprodukter.

Servicesektorn har upplevt ett stort uppsving de senaste åren och uppskattades 2008 utgöra nära 50% av BNP. En liten men växande del av detta kommer från IT-industrin, där Armenien attraherat internationella företag, som bland annat placerat supportcenter i landet, som generellt har hög utbildningsnivå. Man har också en del utländsk turism (ca en halv miljon besökare årligen), framför allt från armenier i diasporan.

Efter Karabach-kriget genomförde regeringen med stöd av IMF ett reformprogram för privatisering och lyckades också under slutet av 00-talet få ner de höga inflationstalen under 5%. Privatiseringen har dock på vissa håll i praktiken resulterat i monopolisering, något som förstärkts av avsaknaden av konkurrens från utländska varor. Detta trots att Armenien blev medlem av Världshandelsorganisationen WTO 2003.

Det har blivit lättare för utländska företag att göra affärer i Armenien – enligt det av världsbanken initierade ”doing business”-index klättrade Armenien i rankingen i fjol, men ligger ändå efter grannarna Georgien och Azerbajdzjan, som båda haft målinriktade program för att gynna investeringar. Det är bl a särskilt problematiskt att driva in skatteinbetalningar, men även att få kontrakt att efterlevas. I det här sammanhanget är också den komplicerade gränshandeln ett stort hinder, som vi återkommer till i ett senare inlägg. Dessutom har direktinvesteringarna (FDI) i landet förutom de ovanstående faktorerna påverkats starkt av den allmänna instabiliteteten i regionen och avsaknaden av fredskontrakt med Azerbajdzjan.

Korruption är också ett allvarligt problem. Som vi har konstaterat tidigare (se här) har situationen på sistone försämrats, åtminstone om man får tro indikatorerna hos Transparency Internationals korruptionsindex. Det politiska inflytandet över näringslivet och rättsskipningen är ett faktum och misstanke om politiskt motiverade anklagelser mot affärsmän är vanliga, vilket visar på symbiosen mellan politik och ekonomi. Världsbankens landschef läxade härom dagen upp Armenien för att inte ta tag i den ”informella sektorn” i ekonomin, som han uppskattade kunde uppgå till 35-40% med uteblivna skatteintäkter (och politiskt-demokratiska) konsekvenser som följd.

En annan mindre transparent men mycket viktig faktor i den armeniska ekonomin är överföringar från gästarbetare utomlands, till största delen i Ryssland. 2008 räknade Centralbanken med att 15% av BNP utgjordes av sådana transaktioner, men det räknar bara in överföringar via storbankerna. I själva verket kan siffran vara uppåt 30%. Det inses alltså lätt att den globala krisen och inte minst de allvarliga följderna i Ryssland skapar stora problem för Armenien.

Grundläggande reformer finns fortfarande kvar att genomföra och tillsvidare förblir Armeniens ekonomi i en beroendeställning gentemot internationella långivare.

Spänt längs stilleståndslinjen runt Nagorno-Karabach

Tbilisi, Forum Eurasien

Flera dödsoffer har krävts de senaste dagarna längs de facto-gränsen mellan armeniskkontrollerade Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan, dit området enligt internationell konsensus fortfarande hör.

För bakgrunden till situationen i Karabach, se tidigare inlägg på ämnet.

Efter kriget som rasade med varierande intensitet 1988-1994 har det med ojämna mellanrum förekommit incidenter, främst mellan soldater i gränsområdena runt Karabach och i den buffertzon Karabach-armeniska styrkor erövrade före stilleståndet 1994. Skottlossning och krypskyttsaktivitet har förekommit utan att hittills ha eskalerat till fullskaligt våld, men situationen är instabil och eftersom gränsen inte patrulleras av externa styrkor riskerar den här typen av incidenter att eskalera, särskilt när det politiska läget är spänt.

De senaste händelserna beskrivs som de allvarligaste på drygt två år och startade sent förra veckan, då fyra armeniska och en azerbajdzjansk soldat omkom i nordöstra Karabach under vad som från armeniskt håll beskrevs som ett nattligt överfall. Igår dödades en azerbajdzjansk soldat i det azerbajdzjanska distriktet Fizuli sydöst om Karabach, som delvis kontrolleras av armeniska trupper (där man ser det som en del av Hadrut-provinsen).

EU:s speciella sändebud för Sydkaukasus, Peter Semneby, kommenterade händelserna som oacceptabla, alltmedan det – tvärtemot den officiella retoriken – diskuteras om EU:s engagemang i hela regionen skall trappas ner och det spekuleras i om närvaron skall begränsas till Georgien.

Som vanligt skiljer sig de båda sidornas versioner av vad som hände och av bakgrunden till det inträffade. Enligt RFE/RL hävdar källor inom den självutnämnda republikens armé att Azerbajdzjan har brutit vapenvilan inte mindre än 284 gånger under senaste dygnet. Från azerbajdzjansk sida säger man i stället att dess trupper besköts med massiv automateld från de armeniska gränslinjerna.

Armenien sade från officiellt håll att attacken förra veckan var en medveten provokation för att förhindra fredsförhandlingarna mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter. Bevis på det skall vara att det inträffade just efter det senaste mötet, arrangerat av Rysslands president Medvedev i Petersburg. OSSE yttrade sig i liknande toner och ett yttrande från Elhan Poluchov, en talesman för Azerbajdzjans utrikesministerium, verkar bekräfta att räden kan ha varit planerad.

Ryssland har ökat sin aktivitet för att aktivera fredsprocessen, även om man officiellt agerar inom ramen för den s k Minsk-processen, där också USA och Frankrike deltar på mandat av OSSE. De s k Madrid-principerna, som behandlar knäckfrågor som säkerhetsgarantier för den armeniska befolkningen i Karabach, flyktingstatus och återlämnande av områden runt Karabach till Azerbajdzjan har upprepade gånger ”i princip” godkänts av de båda parterna, men fortfarande finns reservationer som förhindrar reella framsteg. I den självutnämnda republiken finns dessutom en ständig reservation mot att Armenien ensamt tillgodoser Karabachs intressen och även efter det senaste mötet ville man ha tillgång till direkta förhandlingar, något som är utestlutet för Azerbajdzjan, som ser det som en internationell konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Ett allvarligt problem är också att de två regeringarna internt har ett helt annat tonläge än det som verkliga förhandlingar förutsätter. Befolkningen i båda länderna är således i ännu lägre grad redo att acceptera några kompromisser än ledarskapet. Det skapar ett potentiellt farligt läge om frustrationen ökar, särskilt som det inte finns några formella mekanismer för att förhindra eskalering av incidenter som de som inträffat de senaste dagarna.

Dessutom har krigsretoriken tilltagit i Azerbajdzjan senaste året, dels på grund av ökad militär styrka som har möjliggjorts genom ökade oljeinkomster, dels genom frustrationen över närmandena mellan Armenien och Turkiet. Men ledningen i Baku har stark kontroll över statsapparaten och det är inte troligt att man skulle se sig ha något att vinna på en öppen konflikt i dagsläget.

Men om våldet stegras kan många års oförsonlig retorik i värsta fall snabbt tvinga fram drastiska åtgärder för att förhindra interna oroligheter. Den olösta konflikten kan se stabil ut på papperet utan något storskaligt våld under de senaste 16 åren, men oavsett det relativa lugnet är konflikten båda ländernas mest brännande olösta problem, som under 1990-talet fick de styrande i båda länderna på fall.

Det finns snarast anledning för EU att utöka sitt engagemang i Armenien och Azerbajdzjan och för Semneby att komma upp med konkreta förslag till stabiliserande insatser.

Nagorno-Karabach väljer parlament, Europa tittar bort

Idag är det parlamentsval för femte gången i ordningen i den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR), formellt en del av Azerbajdzjan, men kontrollerad av Karabach-armenier sedan striderna mellan länderna tystnade 1994. Inget land har erkänt republiken, inte ens Armenien (om än snarast av taktiska skäl). Azerbajdzjans utrikesministerium uttalade sig i välkända ordalag för Kavkazskij Uzel:

”Den av Armenien skapade icke erkända separatistiska regimen på Azerbajdzjans territorium som resultat av etnisk rensning av den azerbajdzjanska befolkningen utgör inget annat än en olaglig struktur. De så kallade valen genomförs av denna struktur i syfte att dölja Armeniens annekteringspolitik och konsolidera resultaten av den fortsatta ockupationen av Azerbajdzjans territorium.”

EU:s utrikestalesperson Catherine Ashton betonade också att man ser valen som olagliga och att man inte vill att de skall ”färga” fredsansträngningarna. EU kom också med ett uttalande i veckan om att unionen vill spela en större roll i Södra Kaukasus, inklusive vad  gäller de frusna konflikterna. Men utvidgningskommissionär Štefan Füle indikerade samtidigt att man i stort sett anser sig ha en bra strategi för regionen och inga lär stora kursändringar är att vänta. Många anser i själva verket att det, inte minst av Sverige, så hårt marknadsförda Östliga Partnerskapsprogrammet (EaP), där de tre sydkaukasiska länderna ingår, i stort sett har legat still vid kajen sedan det sjösattes för lite drygt ett år sedan. Som så ofta när EU har interna problem prioriteras grannskapet ned och det verkar inte helt långsökt att hävda att engagemanget var ett retoriskt försök till svar på Rysslands och Turkiets nya, mer offensiva regionala politik. Vad det gäller Karabach förlitar man sig fortsatt på den s k Minsk-processen, ledd av USA, Ryssland och Frankrike, som har lett till ett antal möten på hög nivå de senaste åren mellan Armenien och Azerbajdzjan – men inga konkreta resultat.

Valet som gäller de 16 partivalda och 17 personvalda platserna i det lilla parlamentet i Stepanakert har inga förutsättningar att bli särskilt spännande. Fyra partier är representerade, av vilka två är i maktställning och Kommunisterna och den nartionalistiskt armeniska revolutionella rörelsen Dasjnaktsutiun är i ”opposition”. Men vad gäller alla viktigare frågor om republikens status och försvars- och utrikespolitik är samtliga kandidater rörande eniga. I det förra presidentvalet stöddes president Bako Sahakyan av samtliga partier och den här gången blir det heller inga avvikande röster i parlamentsvalet, annat än att t ex Kommunisterna betonar ”jobb”, Dasjnak ”nationell enhet”. Skillnaderna för gemene man i Karabach lär alltså inte bli särskilt stora hur det nya parlamentet än ser ut och det blir säkert många som röstar på kandidater de känner personligen.

Men för Karabachs politiker är det ändå mycket viktigt att valen blir så rättvist och väl genomförda som möjligt. När Forum Eurasien träffade republikens ”ambassadör” i USA i höstas (läs intervjun här) betonade han att man ser sig som ett demokratiskt föredöme i Kaukasus och jämför förstås inte minst med de närmast symboliska valen i Azerbajdzjan, som man hänvisar till som ett avskräckande exempel och ytterligare en motivering till att aldrig mer sätta sig i någon form av beroendeställning gentemot Baku.

Men egentligen innehåller både kontrahenternas och EU:s hållning ett stort mått av önsketänkande. NKR:s parlament hävdar att de tidigare valen alltid har övervakats av internationella observatörer och det kommer man att säga i år också. Säkert kommer några européer och amerikaner att vara där på valdagen, men inga med mandat från OSSE eller någon annan internationell organisation. Azerbajdzjan har å sin sida förklarat alla observatörer till det ”s k parlamentsvalet” non grata i landet och kanske skramlat lite högre än vanligt med hot om en militär lösning. EU å andra sidan verkar ibland se varje händelse i regionen med nervös misstanke och som ett hot mot den gamla invanda ”fredsprocessen” och de i mycket kosmetiska stegen mot normalisering av relationerna mellan Armenien och grannarna.

I Nagorno-Karabach har man under tiden för länge sedan vant sig vid att det onormala är normalt.

Tidigare osedd ekumenisk förbrödring i Baku

För första gången har den högste ledaren för Armeniens apostoliska kyrka, katholikos Garegin II, besökt Azerbajdzjan. De två länderna har inga diplomatiska förbindelser sedan kriget om Nagorno-Karabach i början av 1990-talet (situationen har diskuterats i ett antal tidigare inlägg).

Foto: H Hallgren 2005

Gregorius Upplysarens armenisk-apostoliska kyrka, Baku

Garegin hade inbjudits till ett stort mellanreligiöst möte i Baku av Sheikh ul-Islam Allahshukur Pashazade (Allahşükür Paşazadə), stormufti för Södra Kaukasus. De flesta av muslimerna i regionen bor i Azerbajdzjan och är shiiter, men Pashazade anses också vara överhuvud för sunniterna i de tre sydkaukasiska länderna. Georgisk-ortodoxa kyrkans patriark Ilia II var under sjukbehandling, men ledaren för Moskvapatriarkatet, Kirill, var närvarande och de tre möttes för samtal.

Då togs den infekterade frågan om Nagorno-Karabach upp och de tre gjorde ett gemensamt uttalande där de gav sitt stöd till Armeniens, Azerbajdzjans och det internationella samfundets ansträngningar att hitta en fredlig lösning. Garegin passade också på att bjuda in Pashazade att besöka Armenien. Dessutom träffade han Azerbajdzjans president Ilham Alijev under ”otvungen och ärlig stämning” och fick därtill besöka den symbolladdade Gregorios Upplysarens (Grigor Lusavoritj) kyrka i centrala Baku, som varit stängd sedan armenierna flydde staden 1990 och nu används för att förvara böcker. Under dagens möten verkar man ha enats om intentioner att rusta upp kyrkan och den stora moskén i Şuşa (arm Sjusji) i Nagorno-Karabach, som stått i ruiner sedan kriget.

Foto: H Hallgren 2004

Övre Govhar Aga-moskén i Şuşa (az.)/Sjusji (am.), Nagorno-Karabach

Vad mötet får för praktiska konsekvenser är svårt att säga. Kyrkan har stort, nationellt symbolvärde i Armenien, världens första kristnade nation, även om det verkliga inflytandet över politiken är begränsat. Symbolvärde kan man också anta att Alijev vill uppnå genom att försöka göra Baku till en fredlig korsväg för religioner, något det kan sägas ha varit för hundra år sedan. Men det är också positivt att kontakter förekommer i det annars frostiga klimatet mellan Armenien och grannarna. Efter en period av ständigt svalnande klimat mellan Armenien och Turkiet suspenderade Armenien den 22 april de protokoll om att öppna gränserna och upprätta diplomatiska förbindelser som skrevs under ifjol, men ännu inte ratificerats. Efter den senaste tidens händelser ser den processen nu nästan helt avsomnad ut. Delvis är det för att Turkiet har börjat koppla sin ratificering till framsteg i Karabach-konflikten, något som från början inte skulle vara en förutsättning. Azerbajdzjans inbjudan kom säkerligen också för att man vill visa att man tar initiativ och inte är helt i händerna på Turkiets agerande; när det ett tag såg ut som om protokollen kunde komma att ratificeras blev relationerna mellan länderna ovanligt svala.

Vissa protester förekom i Baku mot inbjudan av den armeniske andlige ledaren, men i stort sett verkar det historiska mötet ha avlöpt enligt förhoppningarna. I den kompromissovilliga atmosfär som råder på båda sidor är sådana här händelser välbehövliga.

Ännu mycket bättre vore om fler vanliga människor från de båda länderna fick chansen att mötas för första gången ansikte mot ansikte på över 15 år.

Chans till historiskt närmande rinner bort

Reaktionerna på Sveriges beslut att klassa massakrerna på armenier och andra kristna 1915 som folkmord har inte väntat på sig. Det har talats om en länge efterlängtad upprättelse för många tusen ättlingar i Sverige, om hur inrikespolitiska beslut har spelat in, hur Bildt skall förhålla sig till riksdagen, hur de svenska handelsrelationerna med Turkiet påverkas. I Turkiet fortsätter protesterna (SvD). Men vad innebär det egentligen för Turkiet och Armenien och för deras chanser till normala relationer, till öppna gränser och en direkt dialog?

Först en tillbakablick på några av de viktigaste reaktionerna från regionen.

I den armeniska diasporan är kommentarerna som väntat mycket positiva till gårdagens beslut. Armeniska riksförbundet i Sverige säger sig ha fått mängder av reaktioner, men hänvisar tillsvidare till forumet folkmordet1915.se. Den drivs av svensk-armeniska informationssajten armenica.org, som initierade ett upprop för att övertyga riksdagsledamöterna att rösta för motionen.

Den medeltida armeniska staden Ani på gränsen mellan Turkiet och Armenien, stängd sedan drygt 15 år

Från det officiella Armenien är dock tonen mer återhållsam. Armeniska parlamentets talman Hovik Abrahamian skickade en tackhälsning till kollegan i riksdagen Per Westerberg:

Genom att erkänna det armeniska folkmordet har ni bidragit till att förhindra liknande brott i framtiden… Genom sitt historiska beslut bidrar också Sveriges riksdag till fred och stabilitiet i Södra Kaukasus.

President Serzj Sargsian uttryckte dock i en intervju i le Figaro 11 mars (just innan Sveriges omröstning) hur stödet i Armenien för de protokoll för återupprättande av relationer mellan Armenien och Turkiet som nu ligger hos parlamenten för godkännande urholkas ju längre tiden går och andemeningen var att om Turkiet fortsatte länka dem till Karabach fanns inget som hindrar Armenien från att dra sig ur överenskommelsen. Däremot tonade han ner en aning det amerikanska beslutet i kongressens utrikesutskott förra veckan med inställningen att andra länders accepterande av folkmordet välkomnas, men att det är upp till respektive land.

Från Turkiet har reaktionen som kunde förväntas varit snabb och otvetydig. Suat Kiniklioğlu, vice ordförande i det regerande AK-partiet, kommenterade redan härom dagen apropå det amerikanska beslutet att det hade gjort det ”ännu svårare” att skriva under protokollen.

Det är nästan omöjligt. Speciellt efter [antagandet av representanthusets resolution] 252 är det nästan omöjligt.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan publicerade direkt ett skarpt uttalande, som dock också antydde att beslutet var en manöver inför svenska riksdagsvalet i höst.

Vi fördömer starkt detta beslut, som har tagits utifrån politiska beräkningar. (…) Det motsvarar inte den nära vänskapen mellan våra länder. Vi kallar hem vår ambassadör för konsultationer.

Ambassadör Zergün Korutürk gjorde sig resklar direkt. Hon sades ha haft kontakt med turkiske utrikesministern Ahmet Davutoğlu redan under omröstningen i riksdagen. Igår kommenterade Erdoğan vidare:

Parlament sammanträder, röstar och bestämmer om händelser som inträffade för 95 år sedan. Det här tillvägagångssättet saknar logik och sunt förnuft, Jag understryker att sådana beslut kommer att ha en negativ effekt på våra ansträngningar att normalisera relationerna mellan Turkiet och Armenien. Turkiet är ett mycket stort land som inte kommer att böja sig och tillåta några faits accomplis, illasinnade initiativ och oansvariga ståndpunkter.

Turkiska nättidningar hade händelsen som en huvudnyhet. På vissa håll framhåller man att riksdagsledamoten Gulan Avci, som har kurdiskt ursprung, lade den avgörande rösten för den knappa majoriteten.

Utrikesminister Davutoğlu i sin tur var igår i finska Lappland för ett informellt möte med några av EU:s utrikesministrar, inklusive Carl Bildt och EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton. Efter mötet kommenterade han riksdagens beslut.

Vi beklagar att Sveriges riksdag har beslutat att godkänna resolutionen. För det första anser vi inte att parlamentsledamöter skall utvärdera historiska händelser av det här slaget, eftersom de flesta ledamöter inte har tillräcklig information om händelserna. Politisering av historien leder till allvarliga problem för våra samhällen. Vi anser att detta beslut av svenska riksdagen är ett stort misstag. Det är omöjligt att acceptera det.

För det andra, det existerade utmärkta relationer mellan Turkiet och Sverige. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan hade planerat ett besök till Sverige nästa vecka för att ytterligare förbättra våra bilaterala relationer, som vi betecknade som en typ av strategiskt partnerskap. I ljuset av den senaste utvecklingen var vi tvungna att ställa in premiärminister Erdoğans besök. Vi har också kallat hem vår ambassadör i Stockholm för konsultationer. Vi hade inte förväntat oss ett sådant beslut från ett vänligt sinnat lands parlament.

Jag framförde våra åsikter till Bildt. Vi hoppas att sådana beslut som provocerar utvecklingen i regionen inte kommer att tas framöver. Turkiet kommer inte att tillåta någon annan att utvärdera dess historia.

Davutoğlu är huvudarkitekten bakom Turkiets nya utrikespolitik, som ibland har kallats ”noll problem med grannar”-doktrinen. I den ingår en nyorientering av politiken gentemot Kaukasus, som länge präglats av ensidigt stöd för Azerbajdzjan i frågan om Nagorno-Karabach – något som de senaste 15 åren inneburit helt frusna relationer med Armenien. Framför allt efter Georgienkriget 2008, då även Ryssland blev mer aktivt som medlare i Karabach, har Turkiet försökt öka sitt inflytande i området.

Man verkar ha insett att den viktigaste komponenten för att kunna bli en seriös aktör i regionen är avspänning gentemot Armenien. Därför började den turkiska och armeniska ledningen en gradvis process av närmande, som ledde till att Davutoğlu och hans armeniske kollega efter flera hinder kunde underteckna två banbrytande protokoll som skulle innebära att diplomatiska förbindelser upprättades och gränserna öppnades.

Enda anledningen till att de båda regeringarna över huvud taget lyckades driva igenom ett undertecknande var ett nytt, innovativt grepp, som förhandlats fram under schweizisk medling. Det innebar att de två svåraste stridsfrågorna skildes ut från ländernas bilaterala relationer – Nagorno-Karabachs status skulle behandlas separat inom ramen för pågående förhandlingar och folkmordsfrågan skulle utredas av en gemensam kommission med historiker från båda länderna.

Men protokollen har ännu inte ratificerats av de respektive parlamenten. Det finns i båda länderna en stark opposition mot att genomföra närmandet och varje handling måste vägas på guldvåg för att inte betraktas som att regeringen säljer ut landets intressen. Redan har frågan om Karabach förts på tal av den turkiska sidan, där exempelvis Erdoğan har antytt att han vill se en konkret plan för lösning innan han kan driva igenom en underskrift i nationalförsamlingen. Det har i sin tur matchats av åtgärder från Armenien, som nyligen röstade igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt dra sig ur internationella överenskommelser innan de trätt i kraft.

Det är i det här mycket laddade klimatet besluten från amerikanska kongressens utrikesutskott och nu svenska riksdagen kommer in. Vad det innebär är alltså nu att även den andra stridsfrågan dras fram i ljuset. Varken Armenien eller Turkiet har någon som helst möjlighet att undvika att kommentera (välkomna respektive fördöma) liknande beslut. Det är ett väl känt faktum för var och en som har följt händelserna i regionen de senaste åren.

Sett i det ljuset ser det onekligen allt mer ut som om de senaste dagarnas händelser håller på att bidra till att en historisk chans, en ny väg mot försoning, håller på att gå förlorad.

Snabba och kraftiga reaktioner på riksdagens folkmordsbeslut

Redan några minuter efter offentliggörandet att riksdagen röstat för en motion (se förra inlägget för diskussion) om att rubricera händelserna vid sönderfallet av Ottomanska riket 1915 som folkmord, hade nyheten nått armeniska internetmedia via armenier i Sverige.

Turkiet kallade också direkt hem sin ambassadör i Sverige, Zergün Korutürk, som enligt Sydsvenskan/DN/GP/SvD pratade med turkiske utrikesministern Ahmet Davutoğlu redan i riksdagen. Även exempelvis danska Politiken rapporterar om händelsen. Korutürk kommenterar:

Allt kommer att gå tillbaka. Det här kommer att påverka våra bilaterala relationer drastiskt (…) Jag är mycket besviken och det är verkligen ledsamt att så goda relationer har blivit överskuggade. Det är en stor besvikelse.

Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan meddelar redan på torsdagkvällen att han ställer in ett planerat besök 17 mars i Sverige.

Enligt Sveriges radio tog den turkiska oppositionen genast tillfället i akt och uppmanar regeringen att överge de protokoll om öppnande av gränser och diplomatiska förbindelser som undertecknades i fjol med Armenien. Oppositionen i båda länderna har sedan dess ständigt sökt anledningar att riva upp de historiska protokollen och ratificeringen verkar nu alltmer osannolik.

Turkiska Hürriyet har under dagen haft historien om Lars Vilks på sin internationella förstasida, men i den turkiska versionen är beslutet en huvudnyhet. Från premiärministerns sekretariat låter man meddela att man djupt beklagar beslutet.

Sveriges riksdag erkänner folkmord 1915

Ganska oväntat röstade idag Sveriges riksdag med en rösts marginal igenom en motion om att erkänna som folkmord de händelser som från 1915 och framåt fördrev miljoner människor främst från det som idag är östra Turkiet – en process där många hundra tusen miste livet.  Se artiklar i DN/SvD/GP/Dagen/Sydsvenskan.

Hårdast drabbades armenierna, som i stora delar av regionen då utgjorde majoritet, men vars ättlingar nu är spridda i diasporan. Ofta anses 1-1,5 miljon armenier och ytterligare hundratusentals inom andra minoriteter ha omkommit, men siffrorna är på grund av bristande tillgång till arkivuppgifter, olika tolkning av händelserna och stark politisk laddning osäkra.

Den svenska motionen (2008/09:U332) formulerar det som ett folkmord på flera kristna minoriteter, ”armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker”. Bakom den står ett antal företrädare för samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Socialdemokraternas partikongress röstade i höstas för ett erkännande, något som bland annat deras utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tidigare motsatte sig. Även om flera borgerliga ledamöter hade förklarat att de stödjer frågan hade alliansregeringen däremot fattat en överenskommelse att inte besluta om folkmordsrubricering för närvarande – nu visade det sig alltså att några borgerliga ledamöter avvek från regeringens linje.

Det har ofta antagits att en majoritet av de individuella riksdagsledamöterna är för ett erkännande, men splittringen inom partierna är stor. En stor del av tveksamheten beror däremot inte på huruvida man tror sig säker på att en medveten etnisk kampanj som borde rubriceras som folkmord verkligen begicks i Turkiet under första världskigets slutskede och den kaotiska konsolideringen av den turkiska nationalstaten. Det tror antagligen en majoritet. Stridsfrågan gällde i stället om det skall vara en fråga för andra länders regeringar att officiellt ”erkänna” sådana brott och vilka konsekvenserna blir.

Utrikesutskottet hade tidigare tagit ställning mot motionen, men eftersom oppositionen hade reserverat sig, hölls idag omröstning i kammaren. I riksdagsdebatten framförde oppositionen framför allt följande argument: Eftersom det som skedde med största sannolikhet hade betraktats som folkmord om FN:s konvention från 1948 varit i kraft, skall regeringen ”kalla saker vid deras rätta namn”. Det är också viktigt ur ett allmänt perspektiv för att inte historien skall upprepas. Man betonar också alla offrens och deras ättlingars rätt till upprättelse; det är också på initiativ från de många anhöriga i Sverige som motionen lagts fram.

Centerpartiets Kerstin Lundgren, som tidigare motionerat för ett erkännande, förmedlade tydligast motsidans argument, som kan sammanfattas i två punkter: Även om åsikter i en så viktig fråga är ett politiskt ställningstagande, är det inte en fråga för riksdagen, utan för det internationella juridiska systemet. Den andra aspekten är mer praktisk. Man vill gynna den bräckliga försoningsprocess som startat mellan Turkiet och Armenien och tror att ett erkännande kan lägga hinder i vägen, inte minst för Sveriges möjligheter att påverka.

Blick ut över Van-sjön i sydöstra Turkiet med rester av Vans gamla stad, före 1915 till stor del befolkad av armenier

Det är bortom allt tvivel att det kemalistiska Turkiet har en inställning till nationaliteter som i många avseenden är demokratiskt osund och ibland känns som en fläkt från en svunnen tid av totalitära ideologier i Europa. Den får också fortfarande praktiska konsekvenser, inte minst för behandlingen av kurdernas ansatser till erkännande av sin nationella identitet, men även i tonläget mot armenier och andra minoriteter. Det finns dock för närvarande processer som talar för att sakernas tillstånd håller på att ändras.

En sådan är det diplomatiska utbyte som lett till en tvekande försoningsprocess mellan Turkiet och Armenien – en process där läget nu är att ländernas utrikesministrar i fjol undertecknade två protokoll om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser, som fortfarande väntar på ett erkännande av respektive lands parlament (se flera tidigare inlägg här på forumet). Tidigare idag kommenterade dock en företrädare för det regerande AK-partiet att det är ”nästan omöjligt” för Turkiet att ratificera protokollen i dagsläget, bland annat med hänvisning till amerikanska utrikesutskottets beslut om 1915 som folkmord: ”Varken det turkiska parlamentet eller något annat lands parlament skall fälla omdömen om andra folks historia”. Den känsliga stämningen i processen kan inte undgå någon bedömare.

En annan tendens är att rättsskipningen och den verkliga politiska makten i Turkiet ser ut att börja flyttas till civila instanser och den s k ”djupa statens” (militär, underrättelse- och säkerhetsstrukturer, ibland i kombination med extralegala nätverk) makt minskar. Att den trenden fortsätter är viktigt inte bara i samband med Turkiets närmande och slutliga inträde i EU, utan även för att militära strukturer är de som starkast håller fast vid en mer kompromisslös tolkning av den kemalistiska ideologins grundvalar, bland annat sekularism och nationalism. Troligen förutsätter en mer nyanserad bild av historien i Turkiet, liksom försoning och politiskt öppnande, att processen fortgår.

Frågan är bara hur det bäst uppnås. Inte mycket  sades under dagens debatt om de möjliga praktiska konsekvenserna av ett eventuellt erkännande, annat än att Sveriges relation med Turkiet skulle bli ansträngd under en tid framöver. Det i sig skulle knappast öka möjligheterna på kort sikt att påverka processen. Men kanske mer anmärkningsvärt är att inget sades om de konsekvenser ett sådant beslut borde få för Sveriges handlande. Vad innebär det att man ”erkänner” ett folkmord? Sverige kan av uppenbara skäl aldrig be om förlåtelse för något som begicks i Anatolien 1915, utan det yttersta syftet måste vara att uppnå försoning och verka för ett avslut på detta nu 95 år gamla trauma.

Hur skall regeringen nu förhålla sig till ett Turkiet man officiellt anser inte har gjort upp med ett förflutet som belastas med folkmord? Det lägger ett ansvar på Sverige att leva upp till sitt beslut genom en praktisk strategi. Av erfarenhet vet man att ett folkmordsbeslut i ett lands parlament i praktiskt taget alla ledande kretsar i Turkiet utlöser en ryggmärgsreflex, som går ut på att det moderna Turkiet (staten, men också folket) belastas med en extraordinär och orättfärdig skuldbörda. Som jag var inne på som hastigast i ett tidigare inlägg kan det tänkas (även om det inte är troligt) att USA:s ledning hade utarbetat en plan för påtryckningar när kongressens utrikesutskott i förra veckan beslutade att erkänna folkmordet. Sveriges ställning är naturligtvis väsensskild, men man har som en av de främsta förespråkarna i EU för ett turkiskt medlemsskap potentiellt ett visst inflytande. En strategi för hur ett erkännande skall användas som ett instrument i en praktisk politik för att få de här påbörjade processerna att fortgå vore det minsta man kunde avkräva en ansvarig politiker. Men någon sådan finns med all säkerhet inte – och det är ju också därför det främst är partierna som för närvarande är i opposition som brukar göra det här till en hjärtefråga.

Men ett nationellt trauma av den skala händelserna 1915 innebar har en dimension långt utöver den praktiska politiken. Det är fråga om att ge retroaktiv upprättelse för miljoner människors lidanden, det är en fråga om att markera att man står upp för allmänmänskliga ideal och rättigheter. Beslutet idag är därför en stor och efterlängtad seger för alla de personer i Sverige med anknytning till områdena som personligen berörts av det som ibland kallats ”folkmordens prototyp”.

Men den förkrossande tyngden av dessa moraliska argument och det historiens faktum att de flesta ättlingar till de drabbade idag bor i diaspora runt om i världen, gör att vägen till historisk upprättelse och vägen till försoning och praktisk samlevnad för människan på marken, i Armenien och i Turkiet, inte nödvändigtvis är densamma.

I Turkiet, Armenien och diasporan brukar sådana här beslut snabbt utlösa starka reaktioner. Redan några minuter efter riksdagens beslut dök rapporter upp i armeniska nyhetsmedia. Det blir intressant att se vilka eventuella effekter det får i regionen och hur Sverige hanterar sin roll i regionen och inom EU framöver.

. 2008/09:U332

1915 omigen

”I have been in Congress 27 years and it has never been the right time” sade Howard Berman som ledde omröstningen i USA:s utrikesutskott i kongressen, där man med knapp marginal (23-22) röstade för en deklaration som betecknar massmorden på armenier under Ottomanska imperiets fall som folkmord (se DN/SvD/VG/Politiken). Resolutionen är inte bindande och förväntas nu gå vidare till omröstning i hela representanthuset. En liknande resolution röstades igenom i utrikesutskottet 2007, men då bordlades frågan utan att gå till omröstning. Den här gången kan dock timingen verkligen visa sig vara ovanligt dålig.

Turkiet kallade omedelbart hem sin nyutnämnde ambassadör ”för konsultationer”. Det verkade under debatterna som föregick omröstningen som om flera av ledamöterna stödde förslaget i princip, men valde att inte rösta för på grund av risken att USA:s relationer med Turkiet skulle skadas och ge ekonomiska konsekvenser. Dessutom betonar man säkerheten för de amerikanska styrkorna i Mellanöstern. Något mindre utrymme ägnades i amerikanska media åt hur det kommer att påverka de arvtagare till händelserna 1915, som fortfarande bor och lever i området.

De flesta är ense om att deportationerna av armenier från det som idag är Turkiets östra provinser, då åtskilliga hundra tusen omkom genom umbäranden, övergrepp och i regelrätta massakrer, är en av 1900-talets stora mänskligt framkallade tragedier. Men inställningen till vad som hände och vem som bär ansvaret är en oerhört kontroversiell fråga. Turkiet har traditionellt hävdat att det som hände inte var en överlagd strategi, utan sidoeffekter av kaoset i samband med första världskriget och konsolideringen av den turkiska staten. Till skillnad från en medvetet riktad kampanj mot armenier hävdar man att alla folkslag i området drabbades (i östra Turkiet har man t ex på muséerna till och med inrättat speciella avdelningar för ”folkmordet” som man hävdar skall ha begåtts på turkarna).

Tsitsernakaberd. Photo: H Hallgren

Tsitsernakaberd, Jerevan

För många armenier världen över är händelserna däremot ett ständigt värkande trauma. I Jerevan samlas stora folkmassor årligen den 24 april (dagen då förföljelserna anses ha börjat) vid minnesmonumentet Tsitsernakaberd. Hit förväntas också besökande dignitärer – precis som vid minneskomplexet över förintelsen Yad Vashem i Jerusalem – komma för att visa sin respekt.

Politiskt drivs dock frågan som starkast bland armenierna i diasporan, som ju i sig till stor del är ett resultat av att ”västra Armenien” inlemmades i den nya nationalistiska turkiska staten. De starka armeniska organisationerna i USA stödjer tämligen mangrant gårdagens beslut i utrikesutskottet. För organisationer som Armenian Assembly of America (AAA), som lagt ned mycken lobbyverksamhet i frågan, är omröstningen en framgång.

Men även i Sverige är folkmordsfrågan aktuell. En motion (2008/09:U332) har lagts fram för riksdagen av ett antal ledamöter från samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Där sägs i tre punkter att Sverige skall rubricera händelserna somm drabbade kristna (armenier, assyrier/syrianer/kaldéer, greker) som folkmord och dessutom verka för ett turkiskt och internationellt erkännande. Utrikesutskottet har yrkat avslag (läs utlåtandet här) med hänvisning till att frågor rörande folkmord skall avgöras i internationell domstol, men eftersom oppositionen reserverat sig kommer motionen att gå till omröstning. I Sverige startade bland annat Armeniska Riksförbundet i fjol sidan Folkmordet1915.se för att på motsvarande sätt sprida information och försöka påverka beslutsfattare i frågan.

Ett stort antal armenier i diasporan har också öppet visat sitt missnöje med Armeniens och Turkiets försök till närmande, så länge Turkiet inte gör officiell avbön och erkänner händelserna som folkmord. Man brukar också hävda att det även ligger i Turkiets eget intresse att kasta av sig den historiska barlasten och närma sig Europa. Men även om EU tog upp frågan blev den inte en förutsättning för medlemskapsdiskussionerna (för övrigt är EU liksom i många andra utrikesfrågor oenigt med bl a Frankrike i minoritet att erkänna ”folkmordet”).

I linje med detta driver diasporaorganisationer också kampanjer mot den konkreta, men trevande process för närmande mellan Armenien och Turkiet, som inleddes i fjol. Relationerna mellan länderna är officiellt brutna (även om t ex ett ansenligt antal armenier besöker de turkiska badorterna vid Medelhavet årligen) och landgränsen stängd. Den nya viljan till upptinande av relationerna gav ett genombrott den 10 oktober, då ländernas utrikesministrar skrev under två banbrytande protokoll – om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser.

Men sedan dess har inget av ländernas parlament ratificerat protokollen och i stället verkar eftertankens kranka blekhet och inrikespolitisk rädsla lägga allt fler hinder i vägen. Armeniens parlament röstade för två veckor sedan igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt ogiltigförklara internationella avtal så länge de inte ratificerats av båda parter. Även om det inte skulle få praktiska konsekvenser sänder det naturligtvis knappast förtroendeingivande signaler till Ankara. I Turkiet började man å sin sida nästan direkt efter undertecknandet antyda att en lösning av konflikten om Nagorno-Karabach (se flera tidigare inlägg på ämnet) mellan Armenien och Turkiets traditionellt allierade Azerbajdzjan skulle vara en förutsättning för ratificering, något som medvetet utelämnats i protokollen för att få dem till stånd.

Sammantaget är atmosfären mycket känslig och det ömsesidiga förtroendet nära noll. Ju längre tid som går, desto större är antagligen behovet av en positiv händelse eller en förtroendeskapande gest, som kan tas upp av respektive lands ledarskap och ge processen nytt momentum utan att det framstår som en reträtt. Gårdagens omröstning i utrikesutskottet är nog tyvärr inte en sådan. Den eventuella möjlighet man kan se är om USA:s administration har en väl utarbetad plan för hur man skall sätta press på Turkiet att fullfölja avtalen med Armenien – och på så sätt undvika att resolutionen röstas igenom i kongressen. Men med tanke på att Obama och Clinton tidigare röstat för liknande förslag och hittills förhållit sig relativt passiva till att förhindra förslaget ser det antagandet ganska långsökt ut.

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade  Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin årliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivån inom offentlig verksamhet och baseras på en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera både administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes åtgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivån i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. År 2003 hade Georgien ett index på 1,8 och låg på samma nivå som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom går det alltså uppåt även i år trots fjolårets krig. TI påpekar dock något som ofta framhålls i utländska media – även om t ex den reformerade poliskåren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption på högsta nivå, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men också försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mål att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom på andra håll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001).  Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.

Diplomat utan land. Diskussion med Nagorno-Karabachs ”ambassadör”

Forum Eurasien/New Eurasia Center träffade Robert Avetisyan, den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabachs (NKR) officiella representant i USA.

Läs intervjun i sin helhet här.

Även om det lilla sydkaukasiska området de facto fungerat som självstyrande stat i femton år har inget land erkänt Nagorno-Karabachs självständighet. Representationen i USA är dock registrerad hos amerikanska justitiedepartementet och fullföljer via informella kontakter och samarbeten en del av en ambassads funktioner. I övrigt ägnar man sig åt informations- och lobbyarbete med målet att uppnå en lösning på den långa konflikten i Nagorno-Karabach (se tidigare inlägg) och ett erkännande av staten. Det senare verkar dock vara ett avlägset mål, även om frågan är mer aktuell än på många år. Senast för ett par dagar sedan rapporterade RFE/RL att USA fått dementera uppgifter i azerbajdzjanska media om att man skulle hotat med ett erkännande av NKR såvida Azerbajdzjan inte förpliktigade sig till en fredlig lösning på konflikten.

Representationen i Washington utses direkt av NKR:s president och etablerades redan 1997 med understöd av Armenian Assembly of America (AAA), en informations- och lobbyorganisation som verkar för att stärka banden mellan USA och Armenien/NKR. Förutom i Armenien och USA har NKR också representation i Ryssland, Frankrike, Tyskland, Libanon och Australien.

Det som präglar stora delar av det politiska och i förlängningen även det vardagliga livet för människorna i Nagorno-Karabach är hur den långa frusna tillståndet kan komma att tina upp. Här följer, baserat på intervjun, en diskussion kring några av nyckelpunkterna.

Närmandet mellan Armenien och Turkiet (för bakgrund, se tidigare inlägg). Det finns ett mycket högljutt motstånd mot den här processen och de underskrivna men ej ratificerade protokollen runt om i den armeniska diasporan, mycket på grund av att avtalen inte behandlar skulden för massmorden på armenier i Anatolien runt 1915. Avetisyan säger dock att de styrande i NKR är positiva till processen och hävdar att NKR vill se Turkiet ”spela en mer positiv roll”:

Our opinion is that Turkey could be a much more positive player in the region than it was until the signing of the protocols. And the fact that the Nagorno-Karabakh settlement is not in any way linked to this process is very much satisfactory. We are sure that interlinking these two processes could jeopardize both.

When I say that Turkey could play a more positive role in the region I meant that Turkey could refrain from unilateral support of all the Azerbaijani actions, such that they have been doing throughout the years.

Det är alltså tydligt att man vill se fredsprocessen i Karabach som en helt separat fråga, något som också förutsatts i protokollen. Samtidigt är anledningen till att man ser positivt på öppnandet av den turkisk-armeniska gränsen att man hoppas att Turkiet skall inta en mer nyanserad hållning till Azerbajdzjans krav på att säkra sitt territorium. På så sätt skiljer det sig antagligen en del från armeniska regeringens bevekelsegrunder, som också innefattar ekonomiska hänsyn samt en förhoppning om öppnare relationer med regionen och omvärlden. Möjligen kan NKR:s förhoppningar ha visst stöd i Turkiets nya, mer offensiva utrikespolitik i Kaukasus, där man inte längre enbart vill bidra till låsningar utan har satt press på aktörerna och omvärlden att lösa Karabach-frågan. Att döma av den senaste tidens turkiska uttalanden är det inte mycket som tyder på att man skulle ställa konkreta krav på Azerbajdzjan att ändra sin hållning, (men å andra sidan, i aktiv diplomati ingår givetvis att behålla förtoendet hos samtliga parter).

Minsk-processen, det vill säga OSSE:s och det internationella samfundets enda samordnade och konsekventa försök att skapa en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach, har stundtals utsatts för kritik. Dels kritiseras gruppen, som leds av en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike, ibland på ett allmänt plan för att så få framsteg nåtts, men även sammansättningen har ifrågasatts, eftersom de officiella förhandligarna oftast sker direkt mellan representanter (på senare tid ofta presidenterna) från Armenien och Azerbajdzjan utan medverkan av NKR eller den azeriska flyktingpopulationen från Karabach. Avetisyan:

Our opinion is that the Minsk process is the only format which is possible now, the most

appropriate for the negotiation process now. We are in the Minsk process already for 17 years and we know that the major achievement of this process is that there is still relative peace in the region.
We don’t feel that we are deprived of the participation in the negotiation process, we just say that the full format should be restored, in the sense that we should be there when the presidents speak. If one is trying to discuss the fate of Nagorno-Karabakh it is quite natural that representatives of the authorities of Nagorno-Karabakh should be there. Without that no tangible results can be reached and this idea was supported by all the OSCE co-chairs.

Men även om man ser att NKR:s önskemål och farhågor behandlas via konsultationer i en öppen dialog med armeniska ledningen betonar man att ett avtal med detaljer som förhandlats fram utan deltagande från presidenten och regeringen i Karabach inte kommer att kunna påtvingas republiken. Med tanke på tidigare erfarenheter finns det alltså en reell risk om öppenheten inte är total att Karabach lägger in sitt ogillande och processen går i stå. Detta innebär alltså att det krävs en samsyn mellan de styrande  i Armenien och Karabach vad gäller alla detaljer. Den större frågan är alltså om Minsk-processens format någonsin kan bli produktivt för en lösning. Men just nu finns inga organiserade alternativ.

Möjliga lösningar på konflikten. Hur ser man då på en möjlig lösning och vägen dit? Enligt indikationer från Minsk-gruppens amerikanska företrädare (till nyligen) Matthew Bryza är det förslag som nu ligger på bordet en stegvis lösningsvariant, som i stora drag innebär att trupper dras tillbaka från de armeniskockuperade områdena (tidigare benämnda buffertzoner av armenierna) utanför det som utgjorde den sovjetiska enheten Nagorno-Karabach, flyktingars rätt att  återvända, samt en interimsstatus (i praktiken troligen status quo) under en längre period tills slutlig status efter förtroendeskapande åtgärder kan avgöras genom folkomröstning. Det saknas många detaljer i den här planen, men det får förutsättas att det som diskuterats på sistone mellan Armeniens och Azerbajdzjans företrädare i Minsk-gruppens regi inte är alltför långt från detta.

Här skiljer sig NKR:s syn markant. Framför allt kan man av säkerhetsskäl endast tänka sig en ”paketlösning”, där status avgörs samtidigt som alla andra frågor innan man bryter dagens status quo. En annan faktor gäller Karabachs gränser:

Those territories which are considered by many people in Azerbaijan and outside Azerbaijan as occupied territories, they now form the territory of the Nagorno-Karabakh republic. In the summer of 2006 we adopted our constitution, which clearly fixes the territory of Nagorno-Karabakh as all the territories under control. So there is no such thing as occupied territories. There is the territory of the Nagorno-Karabakh republic and any change of the territory must be due to a nation-wide referendum.

En ultimativ inställning till en av dessa två punkter är tillräcklig för att försätta fredsprocessen i sin nuvarande form i dödläge*. Det man talar om som möjliga vägar framåt är i stället olika typer av mindre förtroendeskapande åtgärder – förutsatt att man inte tummar på de nämnda kriterierna.

Men om man skall behålla en gnista av hopp om en fredlig lösning är kanske det som utkristalliseras en situation, där NKR:s företrädare, tack vare att de inte sitter med direkt i förhandlingarna, kan och känner sig tvingade att inta en mer radikal position, från vilken sedan Armeniens president och regering väntas kompromissa. Men Jerevan måste i så fall få sådan kraft bakom en eventuell överenskommelse att den verkligen kan genomföras. Säkert är det så att inte mycket kan omsättas i praktiken om det inte byggs upp ett samförstånd i tid. En annan del av ekvationen är ju också att uppnå ett tillräckligt stöd i alla instanser inom Armenien och Azerbajdzjan. Även om båda presidenterna har formell majoritet i parlamenten kan denna, den viktigaste av alla politiska frågor i båda samhällena, mobilisera en verklig politisk opposition. Det är också något som i en sådan situation skulle kunna underlättas av att ledarna hittills sällan eller aldrig har förankrat, eller ens offentliggjort, förhandlingarna för sitt lands befolkning.

Men innan ett genombrott eventuellt sker kommer Nagorno-Karabach i allt väsentligt att fortsätta fungera som en självstyrande stat.

Nagorno-Karabach har haft fyra omgångar president- och parlamentsval sedan vapenstilleståndet undertecknades 1994. Även om OSSE och en del andra organisationer pga NKR:s status inte har haft officiell bevakning har andra organisationer rapporterat om relativt väl genomförda val. Det skall ställas i relation till de hårt kontrollerade, närmast symboliska valen i Azerbajdzjan och de problem Armenien haft runt sina val (senast i samband med fjolårets presidentval, då stora demonstrationer slogs ner av kravallpolis med tiotals fängelsedomar för uppvigling som följd). Enligt Avetisyan har man också en tilltagande trend vad gäller antalet besökare, en diversifierande ekonomi och enligt egna officiella uppgifter en ekonomisk tillväxt under första hälften av krisåret 2009 på 16,9%.

Det är alltså förståeligt att man inte vill förlora det man hittills uppnått, speciellt inte med tanke på alternativet till en förhandlingslösning.

We know what war is. We don’t want it to happen again.

Efter femton år är det naturligt om en del invaggats i tron att status quo – det är det vapenstillestånd i världen som hållit längst utan övervakning – är ett ganska stabilt tillstånd och avsaknad av officiella förbindelser med omvärlden kanske ett acceptabelt pris.

Men för en fredlig lösning kommer fler kompromisser att behövas.

* Så vitt jag har kunnat se specificerar inte konstitutionen från 2006 (antagen med 99% majoritet) gränserna explicit. Däremot definierar den (artikel 142) att konstitutionen ”tills gränserna  specificerats” gäller inom alla de områden där NKR för närvarande utövar jurisdiktion, alltså även ”buffertzonen” (delar av tre områden som tillhörde det sovjetiska N-K befinner sig för övrigt under azerbajdzjansk kontroll).