I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2009. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna – eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland – och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd – associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit – t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov – lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men – man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

Att det är just Nazarbajev som står värd förvånar knappast. Han har under de senaste åren febrilt arbetat för att göra Kazakstan till en aktör i olika sammanhang och vill naturligtvis ha en ledande roll även i detta samarbete. CCTS bildades efter ett toppmöte i azerbajdzjanska Nachitjevan 2009, då fyra av de turkspråkiga ländernas presidenter beslöt att öka samarbetet. De övriga två turkspråkiga länderna Uzbekistan och Turkmenistan har hittills inte velat ansluta sig (men att de är välkomna framgår av CCTS:s webbplats, där samtliga sex länder figurerar).

Det är inte första gången ett försök görs att skapa ett panturkiskt samarbete. I början av 1990-talet var entusiasmen i Turkiet stor över att de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan plötsligt blivit självständiga stater och det fanns de som drömde om en union från Istanbul till Almaty (eller Ürümqi). Men det visade sig ganska snart att gemenskapen hade gränser (turkiska företrädare nödgades använda sig av tolk under resor i regionen) och framför allt att de nya staterna, i full färd med sina respektive nationsbyggnadsprocesser, hade begränsat intresse av något som kunde uppfattas som en ersättare för den union de just lämnat. Dessutom hade de visumfrihet och nära band till varandra och till Ryssland, men inte till Turkiet.

Sedermera kom en mer pragmatisk syn att prägla samarbetet och det leddes till stor del av turkiska företag som etablerat sig på bred front i Centralasien. Det rör sig ofta om företag i byggsektorn, men också en mängd varukedjor och småföretag. För exempelvis Kazakstans del utgör Turkiet vad man skulle kunna kalla en andra rangens export- och importpartner, efter aktörer som Ryssland, Kina och EU-länderna.

Ekonomiskt samarbete betonas också under detta toppmöte med bland annat ambitioner om frihandelsavtal och fritt varuflöde. Ett ekonomiskt (bilateralt) memorandum undertecknades också mellan Kazakstan och Turkiet. Däremot är det tveksamt hur mycket som konkret kommer ut av det hela. Det pågår flera liknande, och potentiellt konkurrerande, initiativ som strävar efter att binda samman ekonomierna. Under de senaste månaderna har Kazakstan, Ryssland och Vitryssland börjat implementera en tullunion med gemensamma tariffer och fri inre marknad, ett initiativ som Putin uppmuntrar och vill utvidga till övriga forna sovjetländer, men där endast Kirgizistan hittills bekräftat intentionen att gå med. Samtidigt pågår Rysslands långdragna WTO-förhandlingar (som, liksom många gånger tidigare, sägs vara i slutskedet), vilka Kazakstan också är beroende av för sitt eget inträde.

Samarbetet som skall förena medlemsstaterna i CCTS sägs baseras på acceptans av grundläggande principer i FN-stadgan och därutöver den ”särskilda solidaritet som grundas på förbundet i de turkspråkiga folkens gemensamma historia, kultur, identitet och språk”. Men, som Zaman skriver i en kommentar, i praktiken lär förståelsen mellan folken vara fortsatt begränsad så länge Turkiet och de övriga medlemmarna sinsemellan har kvar sina visumkrav, bland annat med följden att en stor del av de många gästarbetare från Centralasien som arbetar i Turkiet gör det illegalt och utan socialt skyddsnät.

Hillary Clinton gör just nu en blixtvisit till Södra Kaukasus. Hit till Azerbajdzjan kom hon i morse för samtal med president Ilham Alijev, men har nu redan åkt vidare till grannlandet Armenien för ett liknande möte med Alijevs motpart Serzj Sargsian.

Martyrernas Allé i Baku

I Baku gjorde Clinton enligt uppgift ett besök vid Martyrernas Allé (Şəhidlər Xiyabanı), där de stupade från bl a Karabach-kriget och det blodiga sovjetiska ingripandet mot demonstranter 1990 hedras, varefter hon fortsatte till Alijevs villa för överläggningar.

Man fäster särskild uppmärksamhet vid Clintons besök, lät man meddela från presidentadministrationen innan mötet. Det finns två anledningar till det. Den ena är att relationen mellan Azerbajdzjan och USA har surnat till på sistone. USA:s stöd för processen att upprätta diplomatiska relationer mellan Armenien och Turkiet upplevs i Baku som ett svek eftersom man inte konsulterats först (Turkiets blockad av Armenien är i Azerbajdzjans intresse för att isolera Armenien så länge Karabach-konflikten är olöst). Lika som när USA:s utrikesutskott i kongressen tidigare i år erkände massakrerna på armenier 1918 som folkmord (se tidigare inlägg) kan detta här ses som lobbyingframgångar av armeniska diasporan.

Ett annat irritationsmoment för Azerbajdzjan var att Washington i åtskilliga månader höll ambassadörsposten i Baku vakant, vilket sågs som ett tecken på nedprioriterade relationer. Till sist utsågs Matthew Bryza, som tidigare varit USA:s medlare i Karabach-konflikten inom ramen för den s k Minsk-processen. Då var det dock snarare Armenien som ifrågasatte hans neutralitet i medlingen och en av anledningarna till USA:s senfärdighet måste ha varit att timingen för att avsluta Bryzas tidigare känsliga uppdrag skulle bli rätt.

I det klimatet blåstes saker gärna upp, som den lite märkliga incidenten då en amerikansk rapport hävdade att 30-35% av de azerbajdzjanska studenterna var drogberoende (det visade sig vara ett översättningsfel). När så USA höll sin atomenergikonferens i april och bjöd in Turkiet och Armenien, men inte Azerbajdzjan (som inte har något atomenergiprogram), nådde relationen bottenläge. En av de oskrivna reglerna i USA:s diplomati i Kaukasus har varit att matcha kontakterna med armeniska och azerbajdzjanska företrädare.

Det är säkert en sak man kommer att försöka hålla på framöver och säkerligen betonade Clinton idag igen hur strategiskt viktigt Azerbajdzjan är för energileveranser (även om Azerbajdzjan som transitland väger något lättare när USA nu har bättrat på sina relationer till Ryssland igen) och kanske något om hur man i princip stödjer rätten till territoriell integritet – vilket är en av Azerbajdzjans huvudståndpunkter i Karabach-konflikten – gentemot Armenien som enkelt uttryckt hävdar att befolkningens självbestämmanderätt går före.

"I Baku väntar man otåligt på Clinton". Azerbajdzjansk tidning igår

De dödliga incidenterna den senaste tiden har satt nytt fokus på konflikten om Nagorno-Karabach. Det verkar som om de (och det faktum att inga reella framsteg har gjorts medan retoriken tilltar) har fungerat som en väckarklocka för de internationella medlarna. OSSE:s medlare i den s k Minsk-gruppen som leds av USA, Ryssland och Frankrike, åkte till Karabach igår och talade med utbrytarrepublikens ledare (vilket man oftast gör trots att de inte formellt är med i förhandlingarna). De skall också sedan ha anslutit till Clinton för att göra gemensam sak och se till att partnerna så långt det går binder sig vid den plan man utarbetat (de s k Madrid-principerna). Det här är Azerbajdzjans andra förhoppning inför USA:s ökade aktivitet – att få Armenien att acceptera nuvarande lydelse så att det kan bli konkreta framsteg inför OSSE-mötet i Kazakstan i slutet av juli.

Förväntningarna i Armenien inför Clintons visit har däremot varit betydligt lägre och man tror inte att något av substans kommer att uppnås. Men det är å andra sidan tyvärr som det brukar att de två länderna intar helt motsatta ståndpunkter. Media och även politiker på båda sidor försöker tolka inte bara de föreslagna dokumenten utan också internationella kommentarer om dokumenten till sin fördel.

Om Clinton och det internationella samfundet skall komma någonstans räcker det knappast med relationer och betyganden om engagemang – verkliga påtryckningar eller incitament kommer att krävas. Frågan är man har dem?

Clinton avslutar sin östeuropaturné (SvD) med att åka vidare till Georgien i morgon.

Flera dödsoffer har krävts de senaste dagarna längs de facto-gränsen mellan armeniskkontrollerade Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan, dit området enligt internationell konsensus fortfarande hör.

För bakgrunden till situationen i Karabach, se tidigare inlägg på ämnet.

Efter kriget som rasade med varierande intensitet 1988-1994 har det med ojämna mellanrum förekommit incidenter, främst mellan soldater i gränsområdena runt Karabach och i den buffertzon Karabach-armeniska styrkor erövrade före stilleståndet 1994. Skottlossning och krypskyttsaktivitet har förekommit utan att hittills ha eskalerat till fullskaligt våld, men situationen är instabil och eftersom gränsen inte patrulleras av externa styrkor riskerar den här typen av incidenter att eskalera, särskilt när det politiska läget är spänt.

De senaste händelserna beskrivs som de allvarligaste på drygt två år och startade sent förra veckan, då fyra armeniska och en azerbajdzjansk soldat omkom i nordöstra Karabach under vad som från armeniskt håll beskrevs som ett nattligt överfall. Igår dödades en azerbajdzjansk soldat i det azerbajdzjanska distriktet Fizuli sydöst om Karabach, som delvis kontrolleras av armeniska trupper (där man ser det som en del av Hadrut-provinsen).

EU:s speciella sändebud för Sydkaukasus, Peter Semneby, kommenterade händelserna som oacceptabla, alltmedan det – tvärtemot den officiella retoriken – diskuteras om EU:s engagemang i hela regionen skall trappas ner och det spekuleras i om närvaron skall begränsas till Georgien.

Som vanligt skiljer sig de båda sidornas versioner av vad som hände och av bakgrunden till det inträffade. Enligt RFE/RL hävdar källor inom den självutnämnda republikens armé att Azerbajdzjan har brutit vapenvilan inte mindre än 284 gånger under senaste dygnet. Från azerbajdzjansk sida säger man i stället att dess trupper besköts med massiv automateld från de armeniska gränslinjerna.

Armenien sade från officiellt håll att attacken förra veckan var en medveten provokation för att förhindra fredsförhandlingarna mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter. Bevis på det skall vara att det inträffade just efter det senaste mötet, arrangerat av Rysslands president Medvedev i Petersburg. OSSE yttrade sig i liknande toner och ett yttrande från Elhan Poluchov, en talesman för Azerbajdzjans utrikesministerium, verkar bekräfta att räden kan ha varit planerad.

Ryssland har ökat sin aktivitet för att aktivera fredsprocessen, även om man officiellt agerar inom ramen för den s k Minsk-processen, där också USA och Frankrike deltar på mandat av OSSE. De s k Madrid-principerna, som behandlar knäckfrågor som säkerhetsgarantier för den armeniska befolkningen i Karabach, flyktingstatus och återlämnande av områden runt Karabach till Azerbajdzjan har upprepade gånger ”i princip” godkänts av de båda parterna, men fortfarande finns reservationer som förhindrar reella framsteg. I den självutnämnda republiken finns dessutom en ständig reservation mot att Armenien ensamt tillgodoser Karabachs intressen och även efter det senaste mötet ville man ha tillgång till direkta förhandlingar, något som är utestlutet för Azerbajdzjan, som ser det som en internationell konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Ett allvarligt problem är också att de två regeringarna internt har ett helt annat tonläge än det som verkliga förhandlingar förutsätter. Befolkningen i båda länderna är således i ännu lägre grad redo att acceptera några kompromisser än ledarskapet. Det skapar ett potentiellt farligt läge om frustrationen ökar, särskilt som det inte finns några formella mekanismer för att förhindra eskalering av incidenter som de som inträffat de senaste dagarna.

Dessutom har krigsretoriken tilltagit i Azerbajdzjan senaste året, dels på grund av ökad militär styrka som har möjliggjorts genom ökade oljeinkomster, dels genom frustrationen över närmandena mellan Armenien och Turkiet. Men ledningen i Baku har stark kontroll över statsapparaten och det är inte troligt att man skulle se sig ha något att vinna på en öppen konflikt i dagsläget.

Men om våldet stegras kan många års oförsonlig retorik i värsta fall snabbt tvinga fram drastiska åtgärder för att förhindra interna oroligheter. Den olösta konflikten kan se stabil ut på papperet utan något storskaligt våld under de senaste 16 åren, men oavsett det relativa lugnet är konflikten båda ländernas mest brännande olösta problem, som under 1990-talet fick de styrande i båda länderna på fall.

Det finns snarast anledning för EU att utöka sitt engagemang i Armenien och Azerbajdzjan och för Semneby att komma upp med konkreta förslag till stabiliserande insatser.

”Den av Armenien skapade icke erkända separatistiska regimen på Azerbajdzjans territorium som resultat av etnisk rensning av den azerbajdzjanska befolkningen utgör inget annat än en olaglig struktur. De så kallade valen genomförs av denna struktur i syfte att dölja Armeniens annekteringspolitik och konsolidera resultaten av den fortsatta ockupationen av Azerbajdzjans territorium.”

EU:s utrikestalesperson Catherine Ashton betonade också att man ser valen som olagliga och att man inte vill att de skall ”färga” fredsansträngningarna. EU kom också med ett uttalande i veckan om att unionen vill spela en större roll i Södra Kaukasus, inklusive vad  gäller de frusna konflikterna. Men utvidgningskommissionär Štefan Füle indikerade samtidigt att man i stort sett anser sig ha en bra strategi för regionen och inga lär stora kursändringar är att vänta. Många anser i själva verket att det, inte minst av Sverige, så hårt marknadsförda Östliga Partnerskapsprogrammet (EaP), där de tre sydkaukasiska länderna ingår, i stort sett har legat still vid kajen sedan det sjösattes för lite drygt ett år sedan. Som så ofta när EU har interna problem prioriteras grannskapet ned och det verkar inte helt långsökt att hävda att engagemanget var ett retoriskt försök till svar på Rysslands och Turkiets nya, mer offensiva regionala politik. Vad det gäller Karabach förlitar man sig fortsatt på den s k Minsk-processen, ledd av USA, Ryssland och Frankrike, som har lett till ett antal möten på hög nivå de senaste åren mellan Armenien och Azerbajdzjan – men inga konkreta resultat.

Valet som gäller de 16 partivalda och 17 personvalda platserna i det lilla parlamentet i Stepanakert har inga förutsättningar att bli särskilt spännande. Fyra partier är representerade, av vilka två är i maktställning och Kommunisterna och den nartionalistiskt armeniska revolutionella rörelsen Dasjnaktsutiun är i ”opposition”. Men vad gäller alla viktigare frågor om republikens status och försvars- och utrikespolitik är samtliga kandidater rörande eniga. I det förra presidentvalet stöddes president Bako Sahakyan av samtliga partier och den här gången blir det heller inga avvikande röster i parlamentsvalet, annat än att t ex Kommunisterna betonar ”jobb”, Dasjnak ”nationell enhet”. Skillnaderna för gemene man i Karabach lär alltså inte bli särskilt stora hur det nya parlamentet än ser ut och det blir säkert många som röstar på kandidater de känner personligen.

Men för Karabachs politiker är det ändå mycket viktigt att valen blir så rättvist och väl genomförda som möjligt. När Forum Eurasien träffade republikens ”ambassadör” i USA i höstas (läs intervjun här) betonade han att man ser sig som ett demokratiskt föredöme i Kaukasus och jämför förstås inte minst med de närmast symboliska valen i Azerbajdzjan, som man hänvisar till som ett avskräckande exempel och ytterligare en motivering till att aldrig mer sätta sig i någon form av beroendeställning gentemot Baku.

Men egentligen innehåller både kontrahenternas och EU:s hållning ett stort mått av önsketänkande. NKR:s parlament hävdar att de tidigare valen alltid har övervakats av internationella observatörer och det kommer man att säga i år också. Säkert kommer några européer och amerikaner att vara där på valdagen, men inga med mandat från OSSE eller någon annan internationell organisation. Azerbajdzjan har å sin sida förklarat alla observatörer till det ”s k parlamentsvalet” non grata i landet och kanske skramlat lite högre än vanligt med hot om en militär lösning. EU å andra sidan verkar ibland se varje händelse i regionen med nervös misstanke och som ett hot mot den gamla invanda ”fredsprocessen” och de i mycket kosmetiska stegen mot normalisering av relationerna mellan Armenien och grannarna.

I Nagorno-Karabach har man under tiden för länge sedan vant sig vid att det onormala är normalt.

Gregorius Upplysarens armenisk-apostoliska kyrka, Baku

Garegin hade inbjudits till ett stort mellanreligiöst möte i Baku av Sheikh ul-Islam Allahshukur Pashazade (Allahşükür Paşazadə), stormufti för Södra Kaukasus. De flesta av muslimerna i regionen bor i Azerbajdzjan och är shiiter, men Pashazade anses också vara överhuvud för sunniterna i de tre sydkaukasiska länderna. Georgisk-ortodoxa kyrkans patriark Ilia II var under sjukbehandling, men ledaren för Moskvapatriarkatet, Kirill, var närvarande och de tre möttes för samtal.

Då togs den infekterade frågan om Nagorno-Karabach upp och de tre gjorde ett gemensamt uttalande där de gav sitt stöd till Armeniens, Azerbajdzjans och det internationella samfundets ansträngningar att hitta en fredlig lösning. Garegin passade också på att bjuda in Pashazade att besöka Armenien. Dessutom träffade han Azerbajdzjans president Ilham Alijev under ”otvungen och ärlig stämning” och fick därtill besöka den symbolladdade Gregorios Upplysarens (Grigor Lusavoritj) kyrka i centrala Baku, som varit stängd sedan armenierna flydde staden 1990 och nu används för att förvara böcker. Under dagens möten verkar man ha enats om intentioner att rusta upp kyrkan och den stora moskén i Şuşa (arm Sjusji) i Nagorno-Karabach, som stått i ruiner sedan kriget.

Övre Govhar Aga-moskén i Şuşa (az.)/Sjusji (am.), Nagorno-Karabach

Vad mötet får för praktiska konsekvenser är svårt att säga. Kyrkan har stort, nationellt symbolvärde i Armenien, världens första kristnade nation, även om det verkliga inflytandet över politiken är begränsat. Symbolvärde kan man också anta att Alijev vill uppnå genom att försöka göra Baku till en fredlig korsväg för religioner, något det kan sägas ha varit för hundra år sedan. Men det är också positivt att kontakter förekommer i det annars frostiga klimatet mellan Armenien och grannarna. Efter en period av ständigt svalnande klimat mellan Armenien och Turkiet suspenderade Armenien den 22 april de protokoll om att öppna gränserna och upprätta diplomatiska förbindelser som skrevs under ifjol, men ännu inte ratificerats. Efter den senaste tidens händelser ser den processen nu nästan helt avsomnad ut. Delvis är det för att Turkiet har börjat koppla sin ratificering till framsteg i Karabach-konflikten, något som från början inte skulle vara en förutsättning. Azerbajdzjans inbjudan kom säkerligen också för att man vill visa att man tar initiativ och inte är helt i händerna på Turkiets agerande; när det ett tag såg ut som om protokollen kunde komma att ratificeras blev relationerna mellan länderna ovanligt svala.

Vissa protester förekom i Baku mot inbjudan av den armeniske andlige ledaren, men i stort sett verkar det historiska mötet ha avlöpt enligt förhoppningarna. I den kompromissovilliga atmosfär som råder på båda sidor är sådana här händelser välbehövliga.

Ännu mycket bättre vore om fler vanliga människor från de båda länderna fick chansen att mötas för första gången ansikte mot ansikte på över 15 år.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin årliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivån inom offentlig verksamhet och baseras på en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera både administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes åtgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivån i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. År 2003 hade Georgien ett index på 1,8 och låg på samma nivå som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom går det alltså uppåt även i år trots fjolårets krig. TI påpekar dock något som ofta framhålls i utländska media – även om t ex den reformerade poliskåren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption på högsta nivå, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men också försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mål att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom på andra håll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001).  Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.

]]> http://www.neweurasia.org/blog/2009/11/omfattande-korruption-i-centralasien-och-kaukasus-men-trenden-varierar/feed/ 2 http://www.neweurasia.org/blog/2009/11/fangelse-for-azeriska-ungdomsaktivister/ http://www.neweurasia.org/blog/2009/11/fangelse-for-azeriska-ungdomsaktivister/#comments Wed, 11 Nov 2009 21:23:25 +0000 Henrik Hallgren http://www.neweurasia.org/blog/?p=559 Fängelsedomar på två respektive 2,5 år har fallit i Baku i en internationellt uppmärksammad rättegång mot Adnan Hacizade och Emin Milli, 26 respektive 30 år gamla. Brottsrubriceringarna blev huliganism samt uppsåtligt vållande av mindre kroppsskada efter en ifrågasatt incident på ett utomhuscafé i Baku. Även i Azerbajdzjan har deras ålder och det faktum att de nått stor spridning via internetbaserade media gjort att de samlat många, särskilt yngre, som har protesterat öppet mot rättegången. De blev bekanta genom ett satiriskt videoblogginlägg, spritt via youtube, där en åsna får peka ut bristen på fri- och rättigheter i landet. I nyhetsrapporteringen kallas de därefter helt enkelt ”bloggarna” och har blivit en symbol för inskränkningar i press- och yttrandefriheten.  Flera svenska tidningar tar upp nyheten (SvD/DN/GP) från TT.

Både Milli och Hacizade har utländsk utbildning och har sedan dess haft karriärer i hemlandet. Milli ledde bland annat den azerbajdzjanska grenen av Friedrich Ebert-Stiftung, en stiftelse för samhällelig och politisk utbildning kopplad till tyska socialdemokratin. Han har också arbetat med rättighetsfrågor i olika funktioner för OSSE, International Republican Institute (IRI) och Europarådet i landet. Hacizade arbetar för BP i Azerbajdzjan och var med om att grunda ungdomsorganisationen OL! Azərbaycan Gənclər Hərəkatı (Azerbajdzjanska ungdomsrörelsen), som i sitt manifest bland annat säger att man vill arbeta för en fritt tänkande, men också mer aktiv ungdom för att uppnå nödvändig reformering av landet.

Inte långt efter arresteringen av Milli och Hacizade tidigare i år arresterades också ledaren för en annan ungdomsorganisation, Hədəf (Mål), officiellt för smitning från militärtjänst, och det började uppstå misstankar i bloggosfären att de styrande riktat in sig mot ungdomar som valt att engagera sig politiskt. Frågan blev känslig, men regeringen avvisade kritik med att rättsproceduren måste få ha sin gång.

Upprördheten skall dock också ses mot bakgrund av några lagändringar som genomförts i landet det senaste året, bland annat en kontroversiell grundlagsändring (genomförd efter en folkomröstning, där över 90% skall ha röstat för), som bland annat innebär att president Ilham Aliev kan fortsätta som president på obestämd framtid. Men anledningen till oron internationellt har också varit nya förordningar som inskränker utländska medias och organisationers aktivitet i landet. Utländska radiostationer tillåts inte längre sända över landsomfattande frekvenser, vilket ytterligare begränsar tillgången till oberoende information. Dessutom genomfördes ändringar i förordningarna för NGO:er, vilket inskränker möjligheterna för en del organisationer som verkar för att stärka civilsamhället.

Sammantaget är domarna idag alltså möjligen att betrakta i ljuset av en trend under det senaste året att konsolidera den statliga kontrollen ytterligare över dels tillgången till oberoende information, dels möjligheterna att organisera sig kring samhällsfrågor.

Läs intervjun i sin helhet här.

Även om det lilla sydkaukasiska området de facto fungerat som självstyrande stat i femton år har inget land erkänt Nagorno-Karabachs självständighet. Representationen i USA är dock registrerad hos amerikanska justitiedepartementet och fullföljer via informella kontakter och samarbeten en del av en ambassads funktioner. I övrigt ägnar man sig åt informations- och lobbyarbete med målet att uppnå en lösning på den långa konflikten i Nagorno-Karabach (se tidigare inlägg) och ett erkännande av staten. Det senare verkar dock vara ett avlägset mål, även om frågan är mer aktuell än på många år. Senast för ett par dagar sedan rapporterade RFE/RL att USA fått dementera uppgifter i azerbajdzjanska media om att man skulle hotat med ett erkännande av NKR såvida Azerbajdzjan inte förpliktigade sig till en fredlig lösning på konflikten.

Representationen i Washington utses direkt av NKR:s president och etablerades redan 1997 med understöd av Armenian Assembly of America (AAA), en informations- och lobbyorganisation som verkar för att stärka banden mellan USA och Armenien/NKR. Förutom i Armenien och USA har NKR också representation i Ryssland, Frankrike, Tyskland, Libanon och Australien.

Det som präglar stora delar av det politiska och i förlängningen även det vardagliga livet för människorna i Nagorno-Karabach är hur den långa frusna tillståndet kan komma att tina upp. Här följer, baserat på intervjun, en diskussion kring några av nyckelpunkterna.

Närmandet mellan Armenien och Turkiet (för bakgrund, se tidigare inlägg). Det finns ett mycket högljutt motstånd mot den här processen och de underskrivna men ej ratificerade protokollen runt om i den armeniska diasporan, mycket på grund av att avtalen inte behandlar skulden för massmorden på armenier i Anatolien runt 1915. Avetisyan säger dock att de styrande i NKR är positiva till processen och hävdar att NKR vill se Turkiet ”spela en mer positiv roll”:

Our opinion is that Turkey could be a much more positive player in the region than it was until the signing of the protocols. And the fact that the Nagorno-Karabakh settlement is not in any way linked to this process is very much satisfactory. We are sure that interlinking these two processes could jeopardize both.

When I say that Turkey could play a more positive role in the region I meant that Turkey could refrain from unilateral support of all the Azerbaijani actions, such that they have been doing throughout the years.

Det är alltså tydligt att man vill se fredsprocessen i Karabach som en helt separat fråga, något som också förutsatts i protokollen. Samtidigt är anledningen till att man ser positivt på öppnandet av den turkisk-armeniska gränsen att man hoppas att Turkiet skall inta en mer nyanserad hållning till Azerbajdzjans krav på att säkra sitt territorium. På så sätt skiljer det sig antagligen en del från armeniska regeringens bevekelsegrunder, som också innefattar ekonomiska hänsyn samt en förhoppning om öppnare relationer med regionen och omvärlden. Möjligen kan NKR:s förhoppningar ha visst stöd i Turkiets nya, mer offensiva utrikespolitik i Kaukasus, där man inte längre enbart vill bidra till låsningar utan har satt press på aktörerna och omvärlden att lösa Karabach-frågan. Att döma av den senaste tidens turkiska uttalanden är det inte mycket som tyder på att man skulle ställa konkreta krav på Azerbajdzjan att ändra sin hållning, (men å andra sidan, i aktiv diplomati ingår givetvis att behålla förtoendet hos samtliga parter).

Minsk-processen, det vill säga OSSE:s och det internationella samfundets enda samordnade och konsekventa försök att skapa en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach, har stundtals utsatts för kritik. Dels kritiseras gruppen, som leds av en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike, ibland på ett allmänt plan för att så få framsteg nåtts, men även sammansättningen har ifrågasatts, eftersom de officiella förhandligarna oftast sker direkt mellan representanter (på senare tid ofta presidenterna) från Armenien och Azerbajdzjan utan medverkan av NKR eller den azeriska flyktingpopulationen från Karabach. Avetisyan:

Our opinion is that the Minsk process is the only format which is possible now, the most

Möjliga lösningar på konflikten. Hur ser man då på en möjlig lösning och vägen dit? Enligt indikationer från Minsk-gruppens amerikanska företrädare (till nyligen) Matthew Bryza är det förslag som nu ligger på bordet en stegvis lösningsvariant, som i stora drag innebär att trupper dras tillbaka från de armeniskockuperade områdena (tidigare benämnda buffertzoner av armenierna) utanför det som utgjorde den sovjetiska enheten Nagorno-Karabach, flyktingars rätt att  återvända, samt en interimsstatus (i praktiken troligen status quo) under en längre period tills slutlig status efter förtroendeskapande åtgärder kan avgöras genom folkomröstning. Det saknas många detaljer i den här planen, men det får förutsättas att det som diskuterats på sistone mellan Armeniens och Azerbajdzjans företrädare i Minsk-gruppens regi inte är alltför långt från detta.

Här skiljer sig NKR:s syn markant. Framför allt kan man av säkerhetsskäl endast tänka sig en ”paketlösning”, där status avgörs samtidigt som alla andra frågor innan man bryter dagens status quo. En annan faktor gäller Karabachs gränser:

Those territories which are considered by many people in Azerbaijan and outside Azerbaijan as occupied territories, they now form the territory of the Nagorno-Karabakh republic. In the summer of 2006 we adopted our constitution, which clearly fixes the territory of Nagorno-Karabakh as all the territories under control. So there is no such thing as occupied territories. There is the territory of the Nagorno-Karabakh republic and any change of the territory must be due to a nation-wide referendum.

En ultimativ inställning till en av dessa två punkter är tillräcklig för att försätta fredsprocessen i sin nuvarande form i dödläge*. Det man talar om som möjliga vägar framåt är i stället olika typer av mindre förtroendeskapande åtgärder – förutsatt att man inte tummar på de nämnda kriterierna.

Men om man skall behålla en gnista av hopp om en fredlig lösning är kanske det som utkristalliseras en situation, där NKR:s företrädare, tack vare att de inte sitter med direkt i förhandlingarna, kan och känner sig tvingade att inta en mer radikal position, från vilken sedan Armeniens president och regering väntas kompromissa. Men Jerevan måste i så fall få sådan kraft bakom en eventuell överenskommelse att den verkligen kan genomföras. Säkert är det så att inte mycket kan omsättas i praktiken om det inte byggs upp ett samförstånd i tid. En annan del av ekvationen är ju också att uppnå ett tillräckligt stöd i alla instanser inom Armenien och Azerbajdzjan. Även om båda presidenterna har formell majoritet i parlamenten kan denna, den viktigaste av alla politiska frågor i båda samhällena, mobilisera en verklig politisk opposition. Det är också något som i en sådan situation skulle kunna underlättas av att ledarna hittills sällan eller aldrig har förankrat, eller ens offentliggjort, förhandlingarna för sitt lands befolkning.

Men innan ett genombrott eventuellt sker kommer Nagorno-Karabach i allt väsentligt att fortsätta fungera som en självstyrande stat.

Nagorno-Karabach har haft fyra omgångar president- och parlamentsval sedan vapenstilleståndet undertecknades 1994. Även om OSSE och en del andra organisationer pga NKR:s status inte har haft officiell bevakning har andra organisationer rapporterat om relativt väl genomförda val. Det skall ställas i relation till de hårt kontrollerade, närmast symboliska valen i Azerbajdzjan och de problem Armenien haft runt sina val (senast i samband med fjolårets presidentval, då stora demonstrationer slogs ner av kravallpolis med tiotals fängelsedomar för uppvigling som följd). Enligt Avetisyan har man också en tilltagande trend vad gäller antalet besökare, en diversifierande ekonomi och enligt egna officiella uppgifter en ekonomisk tillväxt under första hälften av krisåret 2009 på 16,9%.

Det är alltså förståeligt att man inte vill förlora det man hittills uppnått, speciellt inte med tanke på alternativet till en förhandlingslösning.

We know what war is. We don’t want it to happen again.

Efter femton år är det naturligt om en del invaggats i tron att status quo – det är det vapenstillestånd i världen som hållit längst utan övervakning – är ett ganska stabilt tillstånd och avsaknad av officiella förbindelser med omvärlden kanske ett acceptabelt pris.

Men för en fredlig lösning kommer fler kompromisser att behövas.

* Så vitt jag har kunnat se specificerar inte konstitutionen från 2006 (antagen med 99% majoritet) gränserna explicit. Däremot definierar den (artikel 142) att konstitutionen ”tills gränserna  specificerats” gäller inom alla de områden där NKR för närvarande utövar jurisdiktion, alltså även ”buffertzonen” (delar av tre områden som tillhörde det sovjetiska N-K befinner sig för övrigt under azerbajdzjansk kontroll).

]]> http://www.neweurasia.org/blog/2009/11/diplomat-utan-land-diskussion-med-nagorno-karabachs-ambassador/feed/ 0 http://www.neweurasia.org/blog/2009/10/nagorno-karabach-ut-i-rampljuset/ http://www.neweurasia.org/blog/2009/10/nagorno-karabach-ut-i-rampljuset/#comments Wed, 14 Oct 2009 20:01:40 +0000 Henrik Hallgren http://www.neweurasia.org/blog/?p=300 I Svenska Dagbladet och på sin blogg skriver Bitte Hammargren för närvarande om Kaukasus, där hon är på rundresa. Nu har hon kommit till Nagorno-Karabach och det är en ovan känsla att se ett helt uppslag om området när man viker upp morgontidningen.* För trots att denna den första konflikten i den dåvarande kommuniststyrda halvan av Europa var en av de utlösande faktorerna kring Sovjetunionens upplösning, trots att kriget efter åratals strider tvingade över en miljon människor att lämna sina hem – varav många fortfarande betraktas som flyktingar, trots att det sedan vapenstilleståndet 1994 inte finns något fredskontrakt i sikte och trots att konflikten är en nyckelkomponent i relationerna mellan omgivande länder, har det inte skrivits mycket om läget där sedan det tidiga 1990-talet.

Att ämnet kommer upp just nu har att göra med avtalen mellan Armenien och Turkiet, som respektive utrikesminister undertecknade i Schweiz i helgen (se tidigare inlägg här och här). För att de överhuvud taget skulle komma till förhandlingsbordet hade man bilagt frågan om Nagorno-Karabach till pågående och kommande separata diskussioner och bland annat förbrödrats med ett turkiskt toppbesök i Armenien för en VM-kvalmatch i fotboll – returmatchen spelas idag i Bursa, Turkiet, med Armeniens president Sargsian på läktaren.

Men bara ett par dagar efter underskriften använde Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan ‘K-ordet’ igen och insisterade på att en ”positiv attityd” till Armenien kräver ett tillbakadragande av de armeniska styrkorna från Karabach och angränsande, ockuperade områden.

Den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR) har i praktiken fungerat som en självstyrande stat i femton år, med finansiellt och moraliskt stöd från Armenien, även om inte ens Armenien erkänt republikens självständighet (dock snarast av taktiska skäl). Den enda förbindelsen till omvärlden är via Armenien, framför allt via den s k Latjin-korridoren, där en av de modernaste landsvägarna i Kaukasus knyter ihop området med Armenien. Men NKR:s folkvalda (jo, man har allmänna val, som av utländska observatörer på sistone setts som relativt väl genomförda – men de flesta organisationer, som OSSE, deltar inte i övervakningen, eftersom NKR inte  är en erkänd stat) är inte välkomna på statsbesök i omvärlden och i den mån de reser i världen är det inofficiellt. Ett ställe delegationer från NKR har besökt flera gånger är faktiskt Åland, eftersom man ibland beger sig på studieresor i autonomimodeller (även om det nog egentligen är av begränsad relevans; se även understreckare om Åland nyligen i SvD).

Rent praktiskt har det gjorts många försök att medla i konflikten, i huvudsak i OSSE:s regi genom den så kallade Minsk-processen, där Sverige och Jan Eliasson var med vid starten, men där nu en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike är ledande. Det föreligger nu ett principförslag om vilken process Armenien och Azerbajdzjan skall använda för att i slutänden nå en lösning. Men några praktiska framsteg när det gäller hur slutlösningen skall se ut har man egentligen inte gjort på dessa femton år, något OSSE mellan raderna själva erkänner (en rekommendation för den intresserade är att läsa Minsk-gruppens USA-ambassadör Matthew Bryzas sista intervju i Armenien innan han lämnade sin post i år).

Men trots Minsk-gruppens sammansättning är det nog inte i huvudsak stormaktsintressen som hindrat konflikten från att nå en lösning. Parterna har helt enkelt inte varit redo att kompromissa. Eftergifterna har varit få genom åren och även om både presidenter och utrikesministrar mötts ett flertal gånger och kommit överens om principdeklarationer är det ibland som om man på högsta nivå verkar ha hittat en politisk samlevnad runt status quo. Utan att här gå in alltför mycket på anledningarna är det tydligt att det finns två stora problem; att Armenien, Azerbajdzjan och det internationella samfundet inte involverar alla aktörer i förhandlingarna – framför allt NKR:s regering och den azeriska flyktingpopulationen från Karabach – och att ledarskiktet aldrig förbereder befolkningen på någon form av eftergiftspolitik (i opinionsundersökningar är nu befolkningen oftast mer fientlig till kompromisser än ledarna). Det här är givetvis också ett utslag av inrikespolitiska överväganden – både i en ofullständig demokrati som Armenien och en icke-totalitär autokrati som Azerbajdzjan är nationella känslor ett av de starkaste styrmedlen. Resultatet är att tiden för Karabach politiskt har frusit fast vid 1994.

Så på många sätt verkar slutlösningen för Nagorno-Karabach längre bort än på länge. Azerbajdzjans president Aliev har nyligen talat om att samtalen om Karabach är i slutskedet, medan Armenien har dementerat eller inte kommenterat med den uppenbara baktanken att genomföra öppnandet mot Turkiet utan statusändringar i Karabach-frågan och sedan fortsätta driva status quo-politik.

Att nu Erdoğan antyder att implementationen av de nyss undertecknade protokollen är beroende av en lösning i Karabach kan bero på flera saker; att man vill försäkra Azerbajdzjan om fortsatt lojalitet, att man på allvar tror att avtalen kan innebära ett genombrott i Karabach – eller möjligen att man egentligen aldrig ville se en implementation av avtalen.

Hur som helst är det ett mycket riskabelt vågspel i dagens känsliga atmosfär eftersom de turkiska och armeniska parlamenten nu måste ratificera avtalen för att de skall träda i kraft och gränsen verkligen skall öppnas. Om det skulle sluta med att de turkisk-armeniska avtalen lyfts till att blir beroende av en slutlösning i Karabach-frågan kommer de med allra största sannolikhet att bli parentetiskt ihågkomna som det närmaste Armenien och Turkiet kommit varandra för att uppnå – status quo.

För Nagorno-Karabach innebär det i så fall bara en ny hastig scen innan rampljuset släcks.

* För den som har pappersversionen av SvD är för övrigt moskén på den stora bilden samma byggnad som har fått bidra med minareterna till vår bloggrubrik, den övergivna Övre Govhar Aga-moskén i Şuşa (az.)/Sjusji (am.). Förfallet har fortsatt sedan 2004 då vår bild togs.