Forum Eurasien

Stalin tvingas flytta hemifrån till slut

I Stalins födelsestad Gori i centrala Georgien har man alltid haft ett speciellt förhållande till bygdens son. Förutom det grandiosa muséet, som byggts runt hans påvra födelsestuga och där besökarna ännu serveras ungefär samma version av Josef Dzjugasjvilis liv och gärning som på 1970-talet, stod han som sex meter hög staty på centraltorget sedan 1952. Men i natt togs han oannonserat ner (DN, SvD), mer än 50 år efter Chrusjtjovs töväder.

Stalin medan han fortfarande stod på torget i Gori

Likadant som i Gori såg det ut i de flesta städer av någon storlek vid den tiden i Sovjet och det som skulle bli Warszawapakten, men redan några år senare i och med tövädret ersattes den dyrkade och fruktade ledaren på de allra flesta ställen och Lenin blev ensam kvar som uttryck för den personkult Stalin hade varit med om att blåsa upp.

Men i Georgien, och särskilt i hemstaden, har Stalin alltid samtidigt förknippats med hemmets torva. När georgierna liksom alla andra sovjemedborgare stegvis fick sanningen upprullad för sig – under tövädret på 1960-talet och sedan i och med den fria informationen under perestrojka på 1980-talet – fortsatte han ha en parallell identitet som georgier och Gori-bo, en identitet som överlevde Sovjetunionens fall och även de starka stämningar mot Sovjetimperiet och Ryssland som de senare krigen medförde.

Jag minns själv under ett besök i Gori 2004 hur en lokal guide med stolthet berättade om hur hans farfar känt ”Koba” personligen och hur han själv hade fått det skönklingande namnet namnet Stalberi efter Stalin och hans georgiske (mingreliske) hantlangare Beria.

För Saakasjvilis regering har statyn däremot alltid varit en nagel i ögat som en symbol för mannen som cementerade ockupationen av Georgien och ibland har debatt blossat upp om vad som bör hända med statyn. Vissa förespråkare har hävdat att den borde få stå kvar som en del av Georgiens historiska arv.

Situationen spetsades till efter Ossetienkriget 2008 och den ryska invasionen, där Gori – vid avfartsvägen mot Tschinvali och belägen längs huvudtransportleden mellan Tbilisi och västra delen av landet – tillhörde de städer som utsattes för mest förstörelse utanför Sydossetien och ett tag ockuperades av ryska trupper. Det spekulerades i att ryssarna hade erbjudits pengar under kriget för att spränga statyn, men vägrat.

Nu har kulturminister Nikoloz Rurua sagt att statyn skall ersättas med ett minnesmonument över terrorn och också över offren för 2008 års krig.

Även om nog få georgier kommer att sakna statyn – de flesta jag själv pratat med förhåller sig mest indifferenta till saken – kan den säkert komma att försöka utnyttjas ett kort tag som slagträ i det tillspetsade klimatet mellan regeringen och oppositionen. Enligt Civil.ge rapporterades det om försök att dölja hela händelsen för att undvika bråk – och att övervakningskameran för säkerhets skull hade täckts över innan man skred till verket.

Själva statyn flyttar enligt uppgift in på muséet några hundra meter bort.

No Comments

Henrik Hallgren, juni 25th 2010 | Tags: Georgien, Gori, Josef Stalin
Posted in Georgien

Svensk-georgiska visiter

Saakasjvilis Georgien och Alliansregeringens Sverige har hela tiden haft särskilt nära relationer (som inte blev mindre hjärtliga när utrikesminister Bildt efter Ossetienkrigets utbrott 2008 jämförde Rysslands handlande med Hitlers ”doktrin” i Centraleuropa – det dröjde dock innan han var välkommen i Ryssland igen).

I veckan var Carl Bildt åter på besök i Georgien. En av de viktigare anledningarna var att diskutera status för associationsavtalet, som man har arbetat på under våren och som skall föra Georgien, liksom Armenien och Azerbajdzjan, närmare EU. Georgien har kommit klart längst i reformarbetet av de tre länderna och Bildt inhämtade säkerligen information för det informella mötet i polska Sopot strax efter. Där var ämnet för dagen det Östliga Partnerskapet (EaP eller Öst-P), det polsk-svenska initiativet för att skynda på reformer och närmande till EU för sex av unionens östra grannar som skall vara en mer specificerad fördjupning av Grannskapspolitiken (ENP). Vissa kritiker anser dock att EaP har varit något av en besvikelse sedan starten för ett drygt år sedan, med argument som att det varit underfinansierat, otillräckligt differentierat, toppstyrt (d v s inte fokuserat på civilsamhället) och ignorerat relationen till Ryssland. Det kan dock tänkas bli ett ökat inflytande för NGO:erna genom bl a initiativet Civil Society Forum och ett nytt fokus på regionalt utbyte verkar också kunna vara lovande.

Bildt såg också till att spendera en stund i klassiska internationella bokhandeln Prospero vid Rustaveliavenyn i Tbilisi och träffade både medierepresentanter och oppositionspolitiker, bl a Irakli Alasania, som kandiderar i morgondagens borgmästarval i huvudstaden. Sedan träffade han Saakasjvili i Batumi vid Svarta Havet och han bekräftade ”de facto en genuint imponerande utveckling” med nya hotell och kulturinstitutioner (med bl a får man förmoda det Nobelmuseum han själv var där och invigde 2007). Han skriver också på sin blogg att ”Georgiens europeiska reformstrategi är ju av avgörande betydelse för landets stabilitet och säkerhet”.

Där sätter han fingret på de två viktigaste punkterna för Saakasjvilis regering ända sedan Rosenrevolutionen 2003. Problemet verkar vara att strategin för att koppla ihop dem ofta fortfarande inte verkar särskilt klar, varken i Tbilisi eller i Bryssel.

För tre veckor sedan var också talmannen i Georgiens parlament, Davit (David) Bakradze, i Stockholm för möten med bl a Bildt, talman Per Westerberg, utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker och en audiens med kungen. Han hade också tid med ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet (UI). Ämnet var ”Enhanced democracy in Georgia: A sustainable solution for external and internal challenges”.

Davit Bakradze på UI

Bakradze är en av de tongivande politikerna i Georgien, medlem av president Saakasjvilis styrande Förenade Nationella Rörelsen (ENM), som han ledde i parlamentsvalet 2008 efter Nino Burdzjanadzes avhopp till oppositionen. Han har tidigare bl a arbetat som landets särskilda sändebud till NATO, utrikesminister och som minister för konfliktfrågor, alltså chefsförhandlare gentemot Abchazien och Sydossetien några månader före kriget 2008.

På UI fokuserade han på tre områden: ekonomin, den inrikespolitiska situationen och säkerheten.

Vad gäller ekonomin hade han solskenssiffror att komma med, med en tillväxt under första kvartalet på 4,5% (Sverige hade 3%, vilket var en topplacering i EU) och en förväntning om 5-6% för hela året. De senaste två åren har naturligtvis varit exceptionella för den georgiska ekonomin, med kriget och i det närmaste totalt handelsstopp med Ryssland, som tidigare var största handelspartner. På en direkt fråga sade han att Rysslands sanktioner egentligen varit något av det bästa som hänt Georgien, eftersom man har tvingats diversifiera sitt handelsutbyte. Men det är helt tydligt att man också har fortsatt med reformarbetet inom ekonomin. Med en stark tro på tillväxt valde man att sänka inkomstskatten från 25 till 20% under krisåret 2009 och på Världsbankens doing business-ranking klättrar landet igen 2010 och är nu enligt dem elfte bästa land i världen att göra affärer i.

Inrikespolitiskt har det varit en del publicitet runt hanteringen av oppositionen och de gatuprotester som förekommit då och då (se t ex tidigare inlägg), men efter att man slog till hårt mot demonstranter 2007 med kraftig internationell kritik som följd verkar regeringen ha ändrat taktik. Bakradze säger nu att det största inrikespolitiska problemet i själva verket är för svag oppsition, vilket var anledningen till att Nationella Säkerhetsrådet började bjuda in oppositionella till diskussioner om säkerhetsfrågor (det var också ett sätt att bryta dödläget under demonstrationerna). Man inser att ett av problemen ligger i att kritik mot de styrande i Georgien alltför ofta tar sig uttryck i folkliga protester med krav på de ansvarigas avgång i stället för en politisk dialog. Därför vill man skapa en ”mainstream of coexistence” som han uttrycker det. Just genom folkligt uppror kom ju Saakasjvili själv till makten och kvittot på Rosenrevolutionens reslutat vore onekligen om han själv röstades bort i rättvisa val. Men med dagens splittrade opposition – som regeringen hävdar att man försöker ena – ser det ut att vara en bit kvar dit. Morgondagens lokalval ser heller knappast ut att bli ett trendbrott i det avseendet.

Landets säkerhet har alltid varit Saakasjvili-regeringens viktigaste fråga – och den svåraste för den att få grepp om. Sedan Aslan Abasjidze triumfatoriskt drevs ut ur den autonoma republiken Adzjara 2004 har egentligen inga reella framsteg gjorts. Ryssland har erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater och vägrar ha med regeringen att göra och NATO-medlemskapet ter sig längre bort än på länge efter först Bukarest-mötet, sedan kriget 2008. När Bakradze tillfrågas om lösningar återkommer han till att dialog nog vore bra, men inte förrän Ryssland uppfyller sina åtaganden (trupptillbakadragande enligt stilleståndsavtalet), en ståndpunkt Ryssland genom sina erkännanden lämnat bakom sig för länge sedan. I det korta perspektivet betonar han att man måste institutionalisera stabiliteten för att undvika nya våldsrisker och hoppas på framgångar i de minst sagt tvekande Genève-samtalen. Konkreta eftergifter för att bryta dödläget är det tunt med. Till det måste man nog också komma ihåg att det här är den diplomatiska version den sympatiske och intelligente Bakradze serverar utomlands till en av sina största internationella supporters.

Ibland undrar man när det gäller Georgiens säkerhetssituation om inte till och med önsketänkandet har lämnat in i Tbilisi, Stockholm och Bryssel.

No Comments

Henrik Hallgren, maj 30th 2010 | Tags: Carl Bildt, Davit Bakradze, Georgien, Georgienkriget 2008, Micheil Saakasjvili, Östliga Partnerskapet (EaP)
Posted in Georgien

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

No Comments

Henrik Hallgren, februari 11th 2010 | Tags: film, Georgien, Georgienkriget 2008, Kaukasus, Nagorno-Karabach, Ryssland, Sydossetien, Tjetjenien, Tjetjenienkrigen
Posted in Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Norra Kaukasus, Ryssland

Tåliga rosor, vissna tulpaner

Viktor Janukovytj ser ut att ta hem segern i Ukraina (DN, VG, Politiken, GP) men hur det än går är den ORANGEA REVOLUTIONEN idag historia. Kanske är det snarast passande om det slutar på samma sätt som det började i slutet av 2004 – med anklagelser om valfusk. Gårdagens kommentar från Janukovytj är talande (enligt SvD):

”Vi har haft nog med val. Idag tar vi det första steget för att komma över krisen.”

2003 paraderade man fortfarande under hammaren och skäran på självständighetsdagen i Kiev

Man introducerar inte en fungerande demokrati med val allena. De senaste årens trätor mellan president och premiärminister har lamslagit landet, sägs det, men det är också ett tecken på det demokratiska politiska systemets omognad att två individer har kunnat göra statsapparaten besluts- och regeringsofähig under långa perioder i flera år. Individer stödda av nätverk och intressegrupper, men ofta bara med ett önsketänkande om att folkets åsikter sammanfaller med de egna. Viktor Jusjtjenkos förhoppningar om NATO-medlemskap har inte delats av folket på länge; Jan Blomgren i SvD brukar kalla Julija Tymosjenko för ”dynamisk” när hon byter fot och avger nya vallöften, men långsiktigt är det knappast den typen av politiker folket vill ha. Ekonomin kan dessutom efter en kombination av handelsförlamning i ekonomisk lagstiftning, kompromisser med inhemska affärsintressen, dyra löften till väljarkåren, västlig misstro med uteblivna investeringar, därtill iskalla relationer med avgörande handelspartnern Ryssland, nu närmast betraktas som en katastrof.

Risken är uppenbar att en dåligt fungerande demokrati misskrediterar demokratin som koncept. ”Är Ukraina en demokrati?” frågade IFES folket årligen i en undersökning. Sedan 2005 har har andelen som tycker det halverats.

En direkt anledning till det som kom att heta TULPANREVOLUTIONEN våren 2005 i Kirgizistan var också anklagelser om valfusk, i det fallet i parlamentsvalet. Men de viktigaste bakomliggande orsakerna var korruptionen och det ekonomiska läget. Kirgizistan hade utlandsskulder på 2,5 miljarder dollar och ekonomin under president Askar Akajev hade blivit kraftigt beroende av inflöden från kirgiziska gästarbetare i framför allt Ryssland. Samtidigt stod Akajevs egna barn bland dem som gynnats av valet och man misstänkte att landet höll på att utvecklas till en arvsrepublik. Efter att tiotusentals demonstranter samlats i huvudstaden och i landets södra delar tvingades Akajev fly till Moskva (där han nu har anställning som matematikprofessor) och Kurmanbek Bakijev blev tillförordnad president. Tulpanrevolutionen sågs av många i Väst – inte minst delar av Bush-administrationen i USA – som det efterlängtade första steget mot en demokratisk utveckling i Centralasien.

Men ganska snart stod det klart att Bakijev, som tidigare varit premiärminister, men kommit på kant med Akajev, snarast var bättre på dennes metoder. Han neutraliserade snabbt sin viktigaste opponent genom att lova denne premiärministerposten och valdes till president med 89% av rösterna. Sedan drev han igenom en folkomröstning som möjliggjorde en konstitutionsändring för att stärka presidentmakten. Det skulle inte dröja länge förrän demonstranterna åter var ute på gatorna, men Bakijev hade stärkt sin position och hade inga planer på att låta folket komma till tals ännu en gång. Enligt Freedom House:

”President Bakiyev has become infamous for even greater levels of corruption, authoritarianism and ineffective policies than his predecessor.”

Det har på sistone förekommit flera rapporter om ökat våld mot journalister och ökat tryck på media – ett område där Kirgizistan tidigare varit relativt fritt jämfört med sina grannar. Och hur har det gått med korruptionen? 2004 låg Kirgizistan illa till på Transparency Internationals korruptionsranking med bara 2,2 poäng av 10 möjliga – 122:a plats i världen. I den senaste undersökningen (se också här) hade man halkat till plats 162 med 1,9 poäng. Vad gäller ekonomin räknar man idag (2009) med att bidragen från gästarbetare motsvarar 27% av BNP – samma nivåer eller till och med något högre än före ”revolutionen”.

Ifjol återvaldes Bakijev till presidentposten med 78% marginal – men efter att oberoende valbevakare rapporterat om massiva oegentligheter och den främste utmanaren hoppat av valet. Tulpanrevolutionen är definitivt förbi och dess ledare har infört en reaktionspolitik mot det som möjliggjorde hans egen väg till makten.

Men det var ju i Georgien allt började – det vill säga det som i Väst stjärnögt kom att betraktas som en våg av fredligt och demokratiskt folkuppror i det forna Sovjet, rentav en naturlig fortsättning på järnridåns fall, och i Ryssland med alltmer paranoia som ett hot mot landets intressen. Och på sätt och vis var ROSENREVOLUTIONEN verkligen en föregångare till det som hände i Ukraina och Kirgizistan (Jusjtjenko hälsade sina anhängare med ros i handen). Även då, senhösten 2003, rörde det sig om ett falsifierat parlamentsval. När Eduard Sjevardnadze öppnade det nyvalda parlementet blev protesterna snart så kraftiga att han tvingades införa undantagstillstånd. När armén inte längre lydde honom och han tvingades avgå (under medling av ryske utrikesministern Ivanov) var det kanske hundra tusen som firade på Tbilisis gator och den unge, västutbildade Micheil Saakasjvili valdes till president med 96% av rösterna, en siffra som få hade invändningar mot vid den tiden.

Några av många flaggstänger i Georgien 2004. Tsvetitschoveli-katedralen i Mtscheta

Det blev också verkligen förändringar. Man bytte ut landets flagga, började rusta upp Tbilisi och rensa bort spår av sovjeteran som hade konserverats under Sjevardnadzes sista år. I princip hela ledarskiktet byttes ut mot ett ungt garde, ofta utbildade i USA och Europa. Praktiskt hade man dock stora problem att tampas med och man gjorde en genuin och mycket snabb ansats att tackla korruptionen, driva på ekonomisk liberalisering och bygga upp olika eftersatta institutioner – en taktik som gör att epitetet revolution inte känns som en alltför stor överdrift.

Det är också ganska otvetydigt att det har gett resultat på många håll, till exempel i poliskåren och utbildningssystemen, som förr var notoriskt korrupta. Om vi betraktar samma korruptionsindex igen kan vi se en ökning från 1,8 år 2003 (klart sämre än Kirgizistan till exempel) till 4,1 i fjol eller plats 66 i hela världen – ett verkligt imponerande resultat givet att man accepterar TI:s mätmetoder. På Världsbankens ”doing business”-ranking är Georgien i år på plats 11, strax efter Danmark och Norge, men före Finland och Sverige. Det har förstås också lett till att de utländska investeringarna har ökat och i kombination med omfattande privatiseringar ökade BNP med i genomsnitt 10% årligen mellan 2004 och 2008.

Men det har hela tiden funnits två andra centrala komponenter i Rosenrevolutionen. Den viktigaste är den nationella integriteten. Saakasjvili ärvde ett land utan de facto kontroll över tre landsändar och han har flera gånger själv erkänt hur återintegrationen av hela landet är ett mål som för honom överskuggar allt annat. Den första republiken, Adzjarien, lyckades han efter några månader svepa med i den nya andan och dess potentat, Aslan Abasjidze, fick fly till Moskva. Men med Abchazien och Sydossetien var det annorlunda och det tog ett tag innan man insåg det. En del skulle nog hävda att man fortfarande inte riktigt insett det och det har delvis att göra med den andra faktorn: en till förblindelse övertygad västorientering.

Kriget 2008, då Georgien förlorade militärt mot Ryssland och i praktiken även chansen till återintegration av Sydossetien och Abchazien, åtminstone för lång tid framöver, har av många kommit att ses som slutet på Saakasjvilis era. Inte minst är det sant i vissa kretsar inom landet, framför allt den urbana medelklassen, som i fjol åter tog till gatuprotester i månader (se tidigare inlägg) för att få bort honom från makten. Det är inte bara kriget man är missnöjd med utan vad man upplever som en ökad maktfullkomlighet – presidentmakten stärktes också tidigt under revolutionen på bekostnad av balanserande maktfaktorer. Det har sedan hjälpt till att skapa dagens splittrade opposition i kombination med ett ökande statligt grepp om media, trots att man i ord bekänner sig till pressfrihet. Kriget – liksom frånvaron av beslut att ge Georgien några utsikter till medlemskap i NATO och EU – bevisade också att stödet i Väst inte motsvarade förväntningarna i Tbilisi.

Det är något både Ukraina och Georgien har fått erfara. Därför är det nog nu också oundvikligt med en mer pragmatisk attityd gentemot omvärlden – och i praktiken innebär det att Rysslands åsikter inte längre kan ignoreras. Polariseringen gentemot Ryssland kan sägas ha varit en av de viktigare konsekvenserna av ”blomsterrevolutionerna” och även om en hel del av de inrikespolitiska förhoppningarna har infriats – framför allt i Georgien – är dagens läge en stor besvikelse för dem som hoppades kunna bryta sig ur Rysslands ”intressesfär”.

Men en annan dyster effekt av de här händelserna är att de ofta har kommit att användas som argument för att hålla sig ifrån demokratiska experiment och ekonomisk liberalisering. Inte minst är det fallet i Ryssland, där man t ex ofta utmålar det ukrainska kaoset som ett avskräckande exempel och förespråkar sin ”kontrollerade demokrati”, och i de centralasiatiska länderna, där samtliga regimer – alltså även Kirgizistan – rört sig mot än mer auktoritära regimer.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/ny-viktor-vid-makten-i-ukraina-1.1040952

1 Comment

Henrik Hallgren, februari 8th 2010 | Tags: Georgien, Kirgizistan, Kurmanbek Bakijev, Micheil Saakasjvili, Orangea revolutionen, Rosenrevolutionen, Tulpanrevolutionen, Ukraina, Viktor Janukovytj
Posted in Georgien, Kirgizistan

Georgienkriget och Europas ökade osäkerhet

Igår hade ISDP i Stockholm besök av den amerikanske europakännaren Ronald D Asmus, som leder Transatlantic Center and Strategic Planning vid Tyska Marshallfonden. Han var under Clintoneran en av huvudarkitekterna bakom NATO:s östutvidgning och är en ledande specialist på transatlantiska säkerhetsfrågor. Temat var Georgienkriget 2008 – dess upptakt och följder och inte minst hur det påverkade, och fortsätter att påverka, säkerhetssituationen i Europa. Idag släpps hans nya bok på samma tema, A little war that shook the world: Georgia, Russia, and the future of the West.

Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2008, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg).

Asmus’ främsta bidrag är framför allt att han granskar ”Västs” (NATO, OSSE, USA, EU) handlande före och efter kriget. Här har han genom att själv ha varit aktiv i samtal med framför allt europeiska och georgiska företrädare och med insyn i den amerikanska administrationens handlande en del intressant att tillägga.

För det första påpekar han att Georgien alltsedan första Sydossetienkriget 1991-92, då den fredsbevarande Joint Control Commission (JCC) etablerades, fastnat i ett asymmetriskt förhandlingsläge (parterna var Georgien, Sydossetien, Ryssland och Nordossetien) och att Väst inte pressade Ryssland angående Georgiens krav på att ersätta Nordossetiens representation med EU, OSSE och den nyupprättade georgiskstödda sydossetiska exilregeringen. Ryssland kunde obehindrat utnyttja sin vetorätt i FN och OSSE. Resultatet blev att Georgien ensidigt lämnade JCC i mars 2008.

Vidare argumenterar han för att man inte hade någon plan för konsekvenserna av erkännandet av Kosovos självständighet. Ryssland hade tydligt signalerat att man skulle komma att se det som en modell för lösning av låsta konflikter i det forna Sovjet. Antagligen förlitade man sig på att man skulle lyckas med att visa att Kosovo var ett kvalitativt särfall. Dessutom hade man tidigare räknat med att Ryssland inte skulle utnyttja argumentet på grund av sitt eget separatistproblem i Tjetjenien. Men vid den tidpunkten hade ryska och proryska krafter hjälpligt pacificerat Tjetjenien och argumenten om Kosovos särstatus blev inte övertygande, accentuerat av att alla EU- och NATO-länder fortfarande inte erkänt självständigheten.

En annan avgörande vändning blev NATO-toppmötet i Bukarest i april 2008 knappt tre månader efter Kosovos självständighetsförklaring, där Georgien och Ukraina trots tidigare spekulationer och tidvis tydliga intentioner från främst USA inte inbjöds till den s k Membership Action Plan (MAP). Diskrepansen mellan de långtgående utfästelserna i tidigare uttalanden och avsaknaden av verklig handlingsplan kom att tolkas av Ryssland som att NATO:s utvidgningsplaner lagts på is och som en inre oenighet.

Med tanke på att Ryssland upprepade gånger signalerat sina intentioner att återetablera en inflytelsesfär i sitt närområde och Georgien ständigt hänvisade till ryska provokationer går det att argumentera för att beredskapen borde varit större i Väst under våren och sommaren 2008. Parterna hade vid det här laget i ord och handling rört sig så långt ifrån varandra att det nog var mycket svårt att återupprätta verklig dialog, men även i detta läge påpekar Asmus att man i USA helt enkelt inte hade tillgång till tillförlitlig underrättelseinformation. Dessutom undvek de europeiska och amerikanska ledarna att kommunicera skarpa klargöranden gentemot Moskva på den information de hade. Man valde att inte inse allvaret. Enligt Asmus var Rysslands krigsmål georgiskt regimskifte, något man i Vita huset insåg först efter två och ett halvt dygns stridigheter och först då skärptes tonläget snabbt.

Men vad värre är, de stora frågor som aktualiserades genom kriget är fortfarande obesvarade. Det är inte bara det att Abchazien och Sydossetien har hamnat i en internationellt odefinierad situation och att Georgiens väg till integration i västliga säkerhetsstrukturer inom erkända gränser har omöjliggjorts. Handlingsförlamningen tyder delvis på oenighet inom NATO och EU med avseende på förhållandet till Ryssland, något som bland annat blir tydligt i frågan om Europas energiförsörjning. Men det är också ett symptom på att man inte ens teoretiskt har en bild av hur man skall vidareutveckla eller ersätta den ordning som utarbetades efter Parisöverenskommelserna 1990 för det nya Europa och principerna för OSSE.

I förhållandet till Ryssland har man dock länge varit fast i ett önsketänkande, grundat på Jeltsinerans närmande till Väst, ett närmande som nog dock till stor del hade sin förklaring i en desorientering och avsaknad av politisk linje i Ryssland (där man kanske hyste förväntningar om att den bipolära ordningen skulle ersättas av en multipolär, i stället för med ett från Rysslands synvinkel hegemoniskt fortlevande NATO). Ryssland är enligt Asmus fast i ett tänkande baserat på ”inflytelsesfärer” till skillnad från den västliga demokratiska modellens principer om varje nations rätt att fritt välja väg (han sammanfattade sina tankar kort i Washington Post nyligen). Tyvärr följer det naturligt om man accepterar det resonemanget att Ryssland måste se NATO:s utvidgning som just en utökning av Västs (USA:s) ”inflytelsesfär”.

Ryssland har ju den senaste tiden upprepat att det behövs en ny transatlantisk säkerhetsstruktur, något som oftast kategoriskt avvisas i Bryssel och Washington. Kommande numret av rysksponsrade International Affairs har bland annat en artikel på ämnet. Hur mycket av konkreta förslag dessa utspel innehåller kan diskuteras (i en annan artikel), men de gör klart en sak; att det är viktigt för Ryssland – ibland genom åkallan av CSTO och SCO – att se sig själv som jämbördig motpart till NATO.

Förutom att Parisprinciperna skulle förhindra uppkomsten av inflytelsesfärer i Europa har alltså OSSE:s principer om gränsers okränkbarhet nu åsidosatts. Säkerheten för de länder som befinner sig i EU:s och NATO:s och Rysslands gemensamma gränsland har inte ökat. Asmus erkänner också att förhoppningen om en gemensam plan för Ukrainas och Georgiens anslutning till NATO inte längre är realistisk.

Europa behöver ett nytt paradigm för säkerheten, som på något sätt lyckas närma de motstridiga synsätten för att i slutänden sätta upp konkreta regelverk. Det kommer antagligen att krävas efterträdare till 1990-talets dokument som avslutade Kalla kriget och det i sin tur kräver samarbetsvilja. Det kommer inte att bli lätt, särskilt så länge det inte finns en aktiv diskussion om alternativen.

Försiktigheten är i och för sig förståelig. Risken att hamna i ett svårhanterligt moras om man börjar ifrågasätta principer som gränsers okränkbarhet och staters rätt till utrikespolitiskt självbestämmande är uppenbar. Men frågan borde stå högt på agendan i Washington, Bryssel och i Moskva. Annars är risken inte obetydlig att Europa ganska snart ställs inför nya obehagliga säkerhetspolitiska faits accomplis.

No Comments

Henrik Hallgren, januari 19th 2010 | Tags: Georgien, Georgienkriget 2008, Kosovo, NATO, OSSE, Ronald Asmus, Ryssland, säkerhetspolitik, Sydossetien
Posted in Georgien, Kaukasus, Ryssland

Abchaziens presidentval – en ingrediens i statsbyggandet

Abchazien, en av Georgiens två utbrytarrepubliker, höll i helgen presidentval och återvalde sittande presidenten Sergej Bagapsj för en ny femårsperiod redan i första omgången.

Den lilla subtropiska svartahavsrepubliken, under sovjettiden ett populärt rekreationsområde, utropade ensidigt sin självständighet från Georgien 1992. Efter detta utbröt ett blodigt krig, som varade ungefär ett år och resulterade i att hundratusentals människor fördrevs från sina hem, de flesta etniska georgier, som sedan kom att utgöra en stor flyktingpopulation i Georgien. Sedan 1993 har abchaziska styrkor haft kontroll över hela den forna sovjetiska autonoma republiken förutom Övre Kodoridalen i öster, som hölls av georgier fram till Georgienkriget 2008.

Det var dock först efter fjolårets krig som Ryssland som första land erkände Abchaziens, och Sydossetiens, självständighet. Hittills har endast Nicaragua och Venezuela följt exemplet (den lilla stillahavsrepubliken Nauru annonserade också i helgen att man övertalats i utbyte mot ryskt bistånd).

Abchaziska republikens status gör att valet inte erkänns som legitimt i större delen av världen och de enda officiella valövervakarna på plats kom från Ryssland och Venezuela (Sverige som ordförande i EU betecknade idag valet som ogiltigt). En talesperson för Georgiens president Saakasjvili dömde redan tidigare ut valet som en ”omoralisk komedi”, där Kreml styr landet som ett ”ockuperat territorium”. Idag uttalade sig Temur Jakobasjvili, som sedan ifjol innehar posten som ”reintegrationsminister” – alltså en form av chefsförhandlare för regeringen gentemot Abchazien och Sydossetien – och sade att Moskva hade valt den ”bekvämaste” kandidaten, men att han trots allt hoppades att relationen med Bagapsj skulle bli någotsånär ”bekväm” även för Georgien.

För närvarande finns dock inte mycket dialog mellan de abchaziska och georgiska regeringarna förutom vad gäller praktiska saker som som gränsbevakning. Abchazien har slutgiltigt valt sida, formell självständighet som dock är helt avhängig Ryssland både vad gäller ekonomi – ca 90% av handeln är med Ryssland – och försvar av territoriet. Georgien har länge hävdat att ryssarna i själva verket aldrig lämnat den stora sovjetiska flygbasen Bombora nära Gudauta (Gwdowtha på abchaziska), men nu när Moskva och Suchumi (abchaz Suchum) har bilaterala relationer blir den officiellt återupprättad. Det finns dessutom planer på en permanent bas i Kodoridalen samt en flottbas i Otjamtjire (Otjamtjyra), en ort som ligger nära stilleståndslinjen mot Georgien och varifrån ryska svartahavsflottan skulle kunna utöva kontroll också över georgiska farvatten. Järnvägen, flygplatserna och gränsposteringarna kontrolleras också av Ryssland.

Abchaziens starka beroende av Ryssland föranledde t ex Radio Free Europe att kalla presidentvalet ”ett val om ingenting” och klart är att ingen av kandidaterna förespråkade något annat än fortsatt fördjupade relationer med Ryssland – det vore politiskt självmord (och kanske värre än så). Det finns en betydande grupp etniska georgier som bor kvar eller har återvänt till Abchazien (kanske 45000, men etnisk fördelning har länge varit en av de stora tvistefrågorna och siffrorna är osäkra) – men av dessa har uppskattningsvis bara en fjärdedel abchaziskt pass och sålunda rätt att rösta. De många abchazier som de senaste åren erbjudits ryska pass har däremot inga problem – dubbelt medborgarskap tillåts endast med Ryssland.

Faktum är att frågan om georgiernas medborgarskap på senare tid varit en av de viktigaste inrikespolitiska tvistefrågorna, men inför presidentvalet var den försvunnen från debatten. Alltså finns för de flesta röstberättigade abchazier inte återförening med Georgien på agendan och valet verkar i mycket ha handlat om förtroende och stabilitet. Bagapsj har setts på valaffischerna tillsammans med premiärminister Putin, som idag gratulerade till segern.

Det finns dock klara tecken på att Rysslands stora inflytande och påverkan på Abchaziens självbestämmande kommer att få större betydelse i den abchaziska debatten framöver. Främste utmanare var Raul Chadzjimba, en annan veteran och f d KGB-officer, som mycket knappt förlorade förra presidentvalet mot Bagapsj. Chadzjimba stöddes då öppet av Moskva, vilket antogs ha setts som alltför stor rysk inblandning i landets affärer och kan ha bidragit till förlusten. Chadzjimba gick sedan med på att agera vicepresident under Bagapsj, men bröt med denne tidigare i år och blev oppositionens huvudkandidat. Enligt de officiella resultaten fick han dock bara 15% mot 59% för Bagapsj.

Oppositionen har protesterat över både valoegentligheter och kraftigt propagandaövertag för sittande presidenten under valkampanjen, men det är inte troligt att det kommer att utbryta några omfattande protester. För många abchazier är nog det viktigaste att slutligen försöka övertyga omvärlden om att Abchazien är en fungerande stat, även om det hittills inte är många andra än Ryssland som låter sig övertygas.

No Comments

Henrik Hallgren, december 14th 2009 | Tags: Abchazien, Georgien, Raul Chadzjimba, Ryssland, Sergej Bagapsj
Posted in Georgien, Kaukasus

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin årliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivån inom offentlig verksamhet och baseras på en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera både administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes åtgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivån i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. År 2003 hade Georgien ett index på 1,8 och låg på samma nivå som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom går det alltså uppåt även i år trots fjolårets krig. TI påpekar dock något som ofta framhålls i utländska media – även om t ex den reformerade poliskåren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption på högsta nivå, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men också försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mål att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom på andra håll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001). Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.

2 Comments

Henrik Hallgren, november 22nd 2009 | Tags: Centralasien, CPI, Kaukasus, korruption, Ryssland, Transparency International, Världsbanken
Posted in Armenien, Azerbajdzjan, Centralasien, Georgien, Kaukasus, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan

Georgienkriget till Hollywood

Radio Free Europe/Radio Liberty (RFE/RL) och även TT/SvD skriver att ett amerikanskt filmteam är i Georgiens huvudstad Tbilisi för att spela in en film om fjolårets krig mellan Georgien och Ryssland.

I huvudrollen som president Saakasjvili kommer biobesökarna att få se Andy Garcia, som anlände i söndags för att filma scener i presidentpalatset, enligt den största privatägda georgiska TV-kanalen Rustavi 2 (som för övrigt liksom flera andra nyhetsmedia återkommande anklagas för att gå i regeringens ledband).

Det har redan gjorts en filmatisering om Georgienkriget, actionfilmen Olympus Inferno, som sändes i rysk TV i våras och som producerades av Pervyj Kanal (Kanal 1), TV-kanalen med störst täckning i Ryssland och majoritetsägd av staten. Filmen skall ha varit tydlig med vem som bar ansvaret för kriget.

Den här filmen däremot skall enligt filmteamet syfta till att ”visa krig som någonting dåligt” och inte ta ställning i ansvarsfrågan.

Regissör blir Renny Harlin (Cliffhanger och Die Hard 2), en av producenterna Papuna Davitaia, parlamentsledamot för Saakasjvilis regeringsparti Förenade Nationella Rörelsen.

1 Comment

Henrik Hallgren, oktober 20th 2009 | Tags: film, Georgien, Georgienkriget 2008, Micheil Saakasjvili
Posted in Georgien, Kaukasus

EU:s rapport om Georgienkriget: ”They have all failed”

Åtskilligt försenad har nu den oberoende internationella rapporten om augustikriget 2008 som startade i Sydossetien offentliggjorts, sponsrad av EU och utförd på uppdrag av Europeiska Rådet (Independent International Fact-Finding Mission on the Conflict in Georgia; IIFFMCG på sedvanlig elegant euro-akronymiska). Den drygt tusensidiga rapporten finns för nedladdning. Sedan arbetets start den 2 december i fjol har man med hjälp av ett antal experter företagit ett trettiotal resor, genomfört intervjuer och insamlat material. Målet var att belysa alla relevanta aspekter så noggrant och opartiskt det är möjligt. Man poängterar dock att man inte är en tribunal och att man endast kan närma sig en lösning genom att parterna uppnår en gemensam syn på vad som egentligen hände.

Några huvuddrag i slutsatserna:

- De öppna fientligheterna inleddes i och med Georgiens omfattande militära operation mot sydossetiska Tschinvali med omnejd natten till den 8 augusti. Denna attack var inte förenlig med internationell rätt.

- Man har inte kunnat belägga att en storskalig rysk truppförflyttning till Sydossetien hade skett före 8 augusti. Med anledning av det var de georgiska anfallen mot de ryska fredsbevarande styrkorna i Sydossetien samma natt inte heller de berättigade.

- De ryska styrkornas våldsanvändning indelar man i två faser. Den första, i försvar av de fredsbevarande trupperna, anses berättigad. Den andra, då ryska styrkor snart trängde in på georgiskt territorium utanför Sydossetien och Abchazien, kan inte anses ”ens avlägset förenlig” med hotet mot de fredsbevarande styrkorna.

”In a matter of a very few days, the pattern of legitimate and illegitimate military action had thus turned around between the two main actors Georgia and Russia.”

- Ryssland har använt två huvudargument för att motivera sitt ingripande. Dels hävdade man rätten till humanitär intervention, med hänvisning till ”folkmord” på ossetier. Slutsatsen är dock att man inte kunde finna att folkmord hade begåtts eller planerats och att den rättsliga grunden för ett sådant ingripande ändå är omtvistad (däremot fann man indicier för etnisk rensning av georgiska byar från ossetiskt håll).

- Den andra bevekelsegrunden är försvaret av ryska medborgare utomlands, något som finns inskrivet i den ryska konstitutionens artikel §61:2. Under internationell rätt däremot är principen inte allmänt accepterad och dessutom låg fokus inte på evakuering av medborgare. I det här sammanhanget påpekar man också att Rysslands utdelning av medborgarskap till stora delar av Abchaziens och Sydossetiens befolkning inte kan anses vara laglig.

I rapporten är man dock noga med att betona att man inte skall tillmäta själva krigshändelserna alltför stor vikt, utan gå till botten med hur respektive lands officiella handlande i stället för att söka lösningar alltför ofta lade grunden till försämrade relationer och på så sätt möjliggjorde upptakten till konflikten.

Det finns flera viktiga läxor som rör hur den spända situationen hanterats. En av dem är hur de fredsbevarande styrkor som sattes in efter det tidiga 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien antingen blev politiserade eller förlorade inflytande till förmån för utomstående direktintressen. På så sätt rörde sig parterna längre och längre ifrån samförstånd.

Inte minst är det ett misslyckande för det internationella samfundet, som inte lyckades se det allvarliga i situationen eller enas om en aktionsplan. Kanske har man heller inte möjligheterna för närvarande, när de inflytelserika aktörerna är splittrade i sitt förhållande till Ryssland och när man dessutom kan ha anses hamnat i ett rättsligt limbo i och med det partiella erkännandet av Kosovo; åtminstone finns goda möjligheter att se det så för den som önskar. I fallen Sydossetien och Abchazien har ju principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande ställts på sin spets.

Slutsatsen av rapporten är att det inte går att utmäta en entydig skuldbörda.

”They have all failed, and it should be their responsibility to make good for it.”

Men naturligtvis vill man inte heller komma fram till en skyldig part. Allt som skrivs kan och kommer att användas som ammunition i vidare förhandlingar, eller som argument för att aldrig sätta sig vid förhandlingsbordet.

Man behöver inte läsa den så, men det verkar finnas en lätt underton av sorg över rapportens slutsatser. Kanske över det att man trots allt mänskligt lidande kriget medförde och med alla fakta på bordet inte kan komma med entydiga goda råd eller ens se en trovärdig anledning till att händelserna från ifjol inte skall kunna upprepas.

”The threat and use of force have now returned to European politics”

medger man motvilligt och kanske något uppgivet.

2 Comments

Henrik Hallgren, oktober 1st 2009 | Tags: Abchazien, Georgien, Georgienkriget 2008, IIFFMCG, Ryssland, Sydossetien
Posted in Georgien, Kaukasus, Ryssland

Georgiens opposition söker nya vägar efter protester

Idag är det två månader sedan de omfattande gatuprotesterna i Georgiens huvudstad Tbilisi upphörde och trafiken började flyta som vanligt igen på Rustaveli-avenyn, stadens huvudstråk. Det rapporterades flitigt, även i svenska media, om den till slut 107 dagar långa aktionen, som tidvis lamslog stora delar av huvudstaden och som av vissa sågs som en möjlig repris av rosenrevolutionen 2003, den som förde Micheil Saakasjvili till makten.

Efter fjolårets för Georgien förödmjukande krig mot Ryssland, och med en känsla av att den demokratiska reformprocessen gått i stå, fanns ett starkt stöd hos befolkningen för en nystart. Med drygt fem år vid makten och en upplevelse av att allt mer makt koncentrerats runt Saakasjvili och en begränsad krets runt honom, fann många det ett naturligt steg att kräva presidentens avgång. Dessutom fanns tecken på en möjlig splittring inom armén och ett myteri vid militärbasen Muchrovani utanför Tbilisi fick avvärjas i maj. Och ändå, efter 107 dagars protester har knappast något av oppositionens krav tillgodosetts. Vad hände?

Jag minns hur jag pratade med en bekant i Tbilisi samma dag som protesterna skulle starta. Man kunde höra hennes frustration över situationen, men också ett engagemang som kom av att det nu gavs möjlighet till förändring; man ville ut på gatorna och bli kvar där tills målen uppnåtts. När jag frågade vad ledarna för protestaktionen hade för krav, svarade hon efter en sekunds tvekan ‘Saakasjvilis avgång’. Däri låg förstås mycket av förklaringen. Det enda oppositionen egentligen enats om på förhand var att man skulle göra presidentposten vakant, men inte vem som skulle fylla den framöver. Framför allt var det tydligt att man inte hade en koherent bild av vilken politik man ville att den nye presidenten skulle driva.

Det visade sig snart också att det fanns meningsskiljaktigheter bland de olika oppositionsledarna vad gällde metoderna. Till de minst kompromissvilliga visade sig bl a Nino Burdzjanadze höra, tidigare mångårig talman i parlamentet som bröt med Saakasjvili efter kriget 2008 och nu leder oppositionspartiet Demokratiska Rörelsen-Förenade Georgien. Tidigare FN-ambassadören Irakli Alasania däremot, som först sent engagerade sig i politisk opposition, nu som ledare för paraplyet Allians för Georgien, intog tidigt en mer förhandlingsinriktad linje och deltog i samtal med Saakasjvili. Kanske är det riktigt för närvarande. Enligt en opinionsundersökning, gjord i juni i år av International Republican Institute, är 81% av de tillfrågade för att oppositionen och regeringen skall fortsätta dialogen.

En av de saker som delvis uppnåddes efter sommarens samtal var reformering och tidigareläggande av lokalvalen (även om detaljerna ännu inte har klargjorts). Alasania förklarade i veckan att han som första namn beslutat att ställa upp som borgmästarkandidat i Tbilisi. Antagligen är siktet ställt högre än så, men det ligger i linje med Alasanias uttalanden om att det enda sättet att få till en förändring i landet är genom demokratiska metoder, däribland val (här är också ett illa dolt budskap om att nuvarande regering inte håller sig till samma metoder). Ett flertal partier, inklusive sedan ett par dagar Alasanias, samarbetar också för att få fram förslag om ändringar i valsystemet, något som uppfattas som ett av de största hindren på vägen mot fortsatt demokratisering.

Oppositionens problem är att enligt nuvarande system kommer man med lagliga medel inte att kunna uppnå sitt uttalade mål från vårens demonstrationer förrän 2013, då Saakasjvili måste lämna sin post. Under den tiden kommer regeringen att kunna fortsätta genomföra mer eller mindre kosmetiska förändringar för att blidka – eller troligare splittra – oppositionen och samtidigt i allt väsentligt fortsätta som tidigare. Men även om det skulle bli så verkar tendensen för tillfället vara att regering och opposition har ett något större ömsesidigt inflytande på varandra, och det kan i sig medföra positiva kompromisser.

Å andra sidan, det är ett tag till 2013. Under vilken period hittills har Georgien upplevt fyra år utan en omvälvande händelse som helt har vänt inrikespolitiken ut och in?

No Comments

Henrik Hallgren, september 25th 2009 | Tags: Georgien, Irakli Alasania, Micheil Saakasjvili
Posted in Georgien, Kaukasus

Stalin tvingas flytta hemifrån till slut

No Comments

Svensk-georgiska visiter

No Comments

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

No Comments

Tåliga rosor, vissna tulpaner

1 Comment

Georgienkriget och Europas ökade osäkerhet

No Comments

Abchaziens presidentval – en ingrediens i statsbyggandet

No Comments

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

2 Comments

Georgienkriget till Hollywood

1 Comment

EU:s rapport om Georgienkriget: ”They have all failed”

2 Comments

Georgiens opposition söker nya vägar efter protester

No Comments

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Nordiska blogglänkar

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Aktuella teman

Nordiska blogglänkar