Georgien efter valet – möjlighet för demokratisk utveckling?

18 oktober 2012
16:00till17:45

Efter en valrörelse som präglats av oegentligheter och smutskastning gick Georgien till parlamentsval den 1 oktober, ett val som med bred marginal vanns av oppositionen i landet. Vad innebär valresultatet för möjligheterna för en demokratisk utveckling? Samtal med Henrik Hallgren från Forum Eurasien som befunnit sig i Tbilisi under valet och ambassadör Hans-Gunnar Adén om de nya utmaningar som nu väntar Georgien.

Samtalsledare: Maria Hamberg, Östgruppen.

Arrangörer Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, OSSE-nätverket, Östgruppen samt ABF Stockholm.

• Fri entré      Klicka här för mer information

Oppositionen segrar och Georgien går in i en ny politisk fas

Tbilisi

Den internationella observatörsstyrkan avlevererar sitt preliminära utlåtande (Foto H Hallgren)

Inlägget publicerades också på Världen Österut.
Samtidigt som de internationella observatörerna anförda av Tonino Picula från OSSE:s parlamentariska församling med vissa invändningar förklarade att ”det georgiska folket fritt har uttryckt sin vilja” genom valet tillkännagjorde president Micheil Saakasjvili i tv att hans parti UNM förlorat majoriteten i parlamentet och kommer att gå i opposition.

Oppositionsalliansen Georgiska drömmen har fått en betryggande majoritet, även när mandaten från partilistor och enmansvalkretsar sammanräknas. Georgien är dock ett splittrat land när det gäller partisympatier. I stadsdelarna Vake och Saburtalo i Tbilisi, till stora delar befolkade av nyrik medelklass och ”intelligentsia” från Sovjettiden får Georgiska drömmen runt tre fjärdedelar av rösterna. I t ex Achaltsiche, georgiskdominerad centralort i den i övrigt till stora delar armeniskbefolkade provinsen Samtsche-Javacheti, får Saakasjvilis parti över 80% av sympatierna.

Bidzina Ivanisjvili (Foto H Hallgren)

Valsegraren Bidzina Ivanisjvili, som siktar på premiärministerposten, varnade idag för att landet skall få konkurrerande maktcentra och uppmanade i ett tal Saakasjvili att avgå. Han säger dock att det inte är ett krav från hans sida och att det inte är aktuellt med ett misstroendevotum, åtminstone inte nu.

Trots att Georgiska drömmen nu får majoritet i parlamentet kommer de heller inte att ha de två tredjedelar som krävs för att driva igenom en misstroendeförklaring. Gigi Bokeria, sekreterare i Nationella säkerhetsrådet och en av Saakasjvilis nära allierade, varnade för sådana förslag och kallade Ivanisjvilis uttalande för ”revolutionära” tendenser.

Saakasjvili har också sagt att resultatet skall respekteras och att det är dags för regeringsbildningen att starta. Det behöver inte bli alldeles lätt. Miljardären Ivanisjvilis koalition har hållits ihop av framför allt två saker – hans nära obegränsade kampanjresurser och en gemensam vilja att bli kvitt UNM:s dominans. Visserligen sitter Saakasjvili kvar på presidentposten – och fram till presidentvalet nästa år, då lagändringar träder i kraft, har presidenten stora maktbefogenheter – men Ivanisjvilis allians kommer ändå nu att tvingas namnge ett regeringskabinett och förmodligen också snart komma överens om ett avsiktsprogram med åtgärder som skall genomföras. Valplattformen (från båda huvudkandidaterna) har varit fattig på konkreta förslag och Georgiska drömmen innefattar en brokig skara av NATO- och EU-vänliga marknadsliberaler, mer socialdemokratiskt inriktade partier och tämligen hårdföra nationalister. På sin presskonferens häromdagen här i Tbilisi ville Ivanisjvili egentligen inte karaktärisera sig själv på en höger-vänsterskala, men svarade på en direkt fråga att han snarast skulle karaktärisera sig som något höger om mitten.

Glädje utanför Georgiska drömmens kampanjkontor när de första preliminära resultaten ger alliansen övertaget (Foto H Hallgren)

Å andra sidan kommer det nu att avslöjas hur mycket UNM, partiet Saakasjvili har byggt upp sedan han kom till makten 2003, är ett idédrivet parti och hur mycket sammanhållningen är byggd på att det i praktiken har utgjort makteliten alltsedan dess. Klart är att partiet – och därmed även beslutsfattandet i landets avgörande frågor – har varit centrerat kring en handfull mycket inflytelserika individer.

Samtidigt har UNM parallellt med den nya administrationen till skillnad från den så sent som i fjol grundade alliansen byggt upp en maktbas i hela landet, även i regioner och kommuner.

Sammanfattningsvis gäller alltså följande (tills något oförutsett händer):

  • Georgiska drömmen bildar regering och kommer som majoritetsregering att kunna få igenom de förslag de är ense om – men man får inte de 100 platser av 150 som krävs för att kunna ändra konstitutionen eller driva igenom misstroende
  • Saakasjvili sitter kvar som president fram till valet i oktober 2013 med stora befogenheter i många frågor, särskilt vad gäller landets säkerhet. Däremot kommer i praktiken hans möjligheter att gå emot en enig regering (och stifta lagar) att vara små
  • UNM har idag makten i princip i alla lokala och regionala församlingar och det är inte lokalval förrän 2014. Det innebär att t ex Tbilisis mäktige borgmästare Gigi Ugulava, en av de tongivande inom UNM, sitter kvar och kan lägga in veto mot många beslut som rör staden. Så länge lokalreegeringarna är lojala mot UNM kommer alltså Georgiska drömmens makt att inskränkas

Mycket är alltså fortfarande oklart när det gäller utvecklingen det närmaste året. Men det viktigaste resultatet av detta val och som alltså gör att det skiljer sig från de tidigare i Georgien – och de allra flesta postsovjetiska stater – är att vi för första gången har chansen att få se både en stark majoritet och en stark minoritet i opposition. Att, som flera har gjort det senaste dygnet, tala om ett framsteg för demokratin kan äga sin riktighet, även om det också stämmer till eftertanke hur detta maktövertagande blev möjligt.

Jag samtalade idag med Erekle Urusjadze från Transparency International i Tbilisi, som påpekade hur UNM, parallellt med att man genomförde många nödvändiga och lovvärda reformer, medvetet strävat efter och lyckats med att koncentrera makten och i det närmaste omöjliggöra politiska alternativ. Hur gick det till – samtidigt som man lyckades med att drastiskt minska brottsligheten, i det närmaste avskaffa vardagskorruptionen, förenkla affärslagstiftningen och få företag att börja betala skatt till statens kassa?

Framför allt genom att man redan tidigt riktade in sig på tre saker, enligt Urusjadze: För det första såg man till att få de rika donatorerna ur affärslivet på sin sida – ingen liten bedrift, eftersom de affärsmän i de postsovjetiska samhällena tenderar att stödja sittande regering. För det andra behöll man kontrollen över avgörande delar av rättsväsendet, framför allt genom att ge åklagarämbetet närmast oinskränkt makt och se till att domstolarna ofta blev deras lydiga instrument. Därför är det idag en sällsynthet i Georgien att någon som väl ställs inför rätta blir frikänd. För det tredje tog man, genom finter med aktieägarna och genom att utnyttja sitt inflytande över rättssystemet, gradvis kontroll över de viktiga, rikstäckande tv-stationerna – först Rustavi 2 och sedermera också Imedi, som dittills ägts av en annan motsträvig miljardär.

Så för att verkligen kunna utmana UNM krävdes troligen en kraftfull aktör som dels hade de nödvändiga resurserna och dels stod utanför hela det politiska systemet, kanske till och med utanför landet. Den stenrike Bidzina Ivanisjvili, en affärsman och filantrop som stora delar av sin tid verkat utanför Georgien, var kanske ur det perspektivet en av de verkligt få individerna som hade en chans att lyckas.

Utanför UNM:s kontor var det mindre uppsluppet. För några månader sedan givna segrare igen, idag ett oppositionsparti (Foto H Hallgren)

Men det är alltså inte bara så att parlamentsvalet verkar ha genomförts under lugna former och med verklig konkurrens – och dessutom ser ut att leda till landets första konstitutionsenliga maktskifte.

Mycket kan ännu hända, men om man väljer att se det från den hoppfulla sidan är det också så att vi nu kan se fram emot att få se en verklig politisk debatt, förd i parlamentet och inte på gatorna.

Luca Volontè från PACE sade igår på den internationella presskonferensen att Georgiens enda fiende nu är avsaknaden av fortsatta demokratiska reformer, eller som han också uttryckte det: Landet har fått chansen att gå vidare och måste nu försöka passera nästa politiska test. När man ser tillbaka på Georgiens turbulenta historia måste man se det som löftesrikt.

Också på plats i Georgien: Sveriges Radio, HBL.

Mer i svenska medier: SvD, DN (1, 2).

Oppositionen firar i Tbilisi, men båda sidor utropar sig till segrare

Tbilisi

Enligt de vallokalsundersökningar som släppts under kvällen har den georgiska oppositionsalliansen Georgiska drömmen fått fler röster än president Micheil Saakasjvilis Enade Nationella Rörelsen (UNM/ENM), som suttit vid makten sedan Rosenrevolutionen 2003. I huvudstaden Tbilisi är marginalen betydligt större för Georgiska drömmen.

Oppositionen firar på Frihetstorget i Tbilisi (foto H Hallgren)

Men enligt det georgiska valsystemet utses 73 av parlamentets 150 ledamöter i enmansvalkretsar i landets regioner och städer och i dessa antas allmänt UNM ha övertaget. Stämningen utanför UNM:s valkontor på Rustaveliavenyn i Tbilisi är dock mycket avslagen.

Hittills har båda sidor utropat seger, men det återstår alltså att se hur mandatfördelningen kommer att se ut, något vi inte får reda på förrän under morgonen, då Centrala valnämnden offentliggör sina resultat. Saakasjvili har i ett tv-uttalande sagt att vi nu alla kommer att behöva ”arbeta tillsammans”.

Oavsett den exakta fördelningen i det nya parlamentet innebär dagens resultat att UNM:s position som dominerande kraft i Georgiens politik är över. Fram till idag förfogade man över en betryggande absolut majoritet.

Bidzina Ivanisjvili talar strax efter de första opinionsundersökningarna har gett hans allians ledningen (foto H Hallgren)

Oppositionsalliansens ledare Bidzina Ivanisjvili var tidigt säker på segern i Tbilisi, där majoriteten sedan flera år övergett Saakasjvili och hans parti. Huvudstaden har vid återkommande tillfällen sett stora demonstrationer mot regeringspartiet, men det är inte förrän nu som oppositionen har kunnat enas om en kandidat, som kunnat bli en verklig utmanare.

Sista valmötena samlar tiotusentals i Tbilisi och Kutaisi

Tbilisi

Idag höll Bidzina Ivanisjvilis oppositionsallians Georgiska drömmen (Kartuli otsneba) sitt avslutande kampanjmöte. I Tbilisi och näst största staden Kutaisi samlade man samtidigt tiotusentals anhängare i en imponerande sista styrkedemonstration inför parlamentsvalet på måndag.

Micheil Saakasjvili talade på torsdagen för en arenapublik i Kutaisi, där även Ungerns gästande premiärminister Viktor Orbán upprepade Saakasjvilis budskap att inte vända utvecklingen tillbaka utan fortsätta bygga på det som uppnåtts sedan Rosenrevolutionen. (Saakasjvili berömde i sin tur enligt civil.ge den i demokratiskt hänseende kontroversielle Fidesz-ledaren Orbán som ”Europas starkast lysande politiska stjärna”). Saakasjvili har på sistone ofta varnat för att landet om oppositionen vinner återigen kommer att tas över av vad han kallar kanonieri kurdi (ungefär ”lagliga brottslingar”), d v s oligarker som Ivanisjvili. Att Ivanisjvili gjort sin förmögenhet i Ryssland, vilket han inte förnekar, utnyttjas förstås också.

Saakasjvili, premiärminister Vano Merabisjvili och deras Enade nationella alliansen (ENM eller UNM) höll igår sitt avslutande partimöte på fotbollsstadion Dinamo Arena i Tbilisi, där uppskattningsvis 60.000 deltog i ett välarrangerat program.

Georgiska drömmens massmöte i centrala Tbilisi idag hade visserligen planerats i förväg med fyra avstängda tillfartsgator till det centrala Frihetstorget och högtalare och skärmar längs ett par kilometers färdväg, men verkade också innehålla mer spontana sympatiyttringar.

Nedan några osorterade intryck från i eftermiddags i Tbilisi.

 

 

Nedräkning inför måndagens avgörande val i Georgien

Tbilisi

Det drar ihop sig till parlamentsval i Georgien (för mer bakgrund se tidigare inlägg samt exempelvis Hans Gunnar Adén på Världen Österut). Igår fyllde regeringspartiet Enade nationella rörelsen (ENM) stadion i Tbilisi med anhängare och idag lördag är det dags för oppositionsalliansen Georgiska drömmens planerade massmöte.

Aldrig i landets moderna historia har ett val varit så ovisst – eller så avgörande. Efter lagändringar 2010 som träder i kraft i och med presidentvalet nästa år får parlamentet, som utser premiärministern, betydligt större makt. Det finns inte heller några tillförlitliga opinionsundersökningar. National Democratic Institute (NDI) genomförde med Sida-finansiering en större undersökning under första halvan av augusti, där UNM fick 37% av stödet jämfört med 12% för Georgiska drömmen bland dem som tänkte rösta. Men hela 22% svarade att de inte visste och ytterligare 21% ville inte avslöja vem de tänker rösta på.

Studentprotest utanför universitetet i Tbilisi i veckan (foto H Hallgren)

Osäkerheten har också ökat de senaste dagarna efter att ett antal filmer som visar allvarliga fall av misshandel i Gdalifängelset i Tbilisi, spritts på nätet. Reaktionen bland befolkningen blev snabb och stark, även om misshandel och hot i landets fängelser är ett sedan länge känt problem bland människorättsorganisationer. Efter några dagar blev den nyligen utsedde inrikesministern Batjo Achalaia, en nära allierad till president Micheil Saakasjvili, tvungen att gå. Valkampanjen är smutsig med upprepade försök att misskreditera motståndaren, men även om det kan tyckas att filmerna dök upp vid en märkligt läglig tidpunkt för oppositionen är det svårt för regeringen och ENM, som med flera av de tongivande personerna intakta suttit vid makten sedan Rosenrevolutionen 2003, att undkomma ansvaret.

Georgiska drömmens ledare Bidzina Ivanisjvili höll presskonferens här i Tbilisi på fredageftermiddagen. Han inledde med att tala om de olika attacker han och hans allians, som inkluderar flera av de namnkunniga traditionella oppositionspartierna, utsatts för sedan han bestämde sig för att gå in i politiken och utmana det maktmonopol ENM i praktiken har i dagsläget. Han underströk upprepade gånger att nuvarande regering är den värsta landet haft med maktmissbruk och avsaknad av fungerande rättssystem. Detta skriver förmodligen inte alla georgier under på, de som varit med om Eduard Sjevardnadzes endemiska korruption eller 1990-talets krig. De frågor som till och med ENM själva medger att de hittills misslyckats med att utveckla en strategi för – jordbruket, sjukvården och arbetslösheten – borde färemot vara givna ämnen i debatten, men nu har även ENM försökt göra dessa till sina valfrågor. Enligt Alexander Rondeli, chef för Georgian Foundation for Strategic and International Studies, är Ivanisjvilis bas ändå inte de uppåt hälften av alla georgier som fortfarande lever ekonomiskt på gränsen i självhushållningsjordbruk, utan den urbana ”intelligentsia”, som fått ta del av hans många välgörenhetsprojekt.

Bidzina Ivanisjvili (foto H Hallgren)

Just det att Ivanisjvili inte är politiker använder han som ett av sina främsta argument. Han upprepar också på presskonferensen att han ”inte kan vänta” till den dag han får lämna politiken igen, men då efter att ha säkrat demokratin i landet. Som framgångsrik företagsledare – han är multimiljardär i dollar efter affärer i framför allt Ryssland – skall han ha de egenskaper som krävs för att prioritera, delegera och inte låta egenintressen ta över. Saakasjvili har tvärtom sagt att en av de viktigaste uppgifterna är att förhindra att landet återigen tas över av ”oligarker” med tydlig adress till Ivanisjvilis förflutna.

Om ENM skulle förlora makten på måndag vore det första gången Georgien fick ett maktskifte via valurnorna och ett starkt kvitto på landets demokratiska utveckling. Även om ENM går starkast ur kraftmätningen och får majoritet kommer oppositionen att få en betydande representation i parlamentet och tvingas formulera en konkret politik, som enad allians eller ej. Även det vore ett steg framåt för demokratin.

Men det förutsätter att förlorarna på måndag accepterar valresultatet och bevisar att Georgiens politik inte måste föras från gatan. Det blir en intressant vecka.

 

 

Georgien går mot ovanligt viktigt val

Den 1 oktober går Georgien till parlamentsval. För första gången sedan Micheil Saakasjvili svors in som president efter ”Rosornas revolution” 2003 finns en utmanare till hans parti, som har lyckats samla det mesta av oppositionen och som enligt opinionsmätningarna kan vänta sig mer än några procents stöd.

Men det finns flera anledningar till att valet är av intresse. Efter presidentvalet i oktober nästa år, då Saakasjvili avslutar sin andra och sista mandatperiod, kommer parlamentet och regeringen enligt ny lagstiftning att få avsevärt ökad makt på bekostnad av presidenten och premiärministerposten kommer att bli en betydligt viktigare.

Dessutom blir resultatet intressant eftersom det i så stor utsträckning är ett kvitto på reformerna som genomförts under Saakasjvilis ledning. Han och hans parti, Enade nationella rörelsen (United National Movement, UNM), har idag absolut majoritet i parlamentet och är rimligen i befolkningens ögon helt ansvariga för den politik som drivits de senaste åren. Men det kommer också att avslöja om landets opposition kommer att hålla samman och är en kraft att räkna med – och hur man kommer att bete sig vid en eventuell förlust.

Huvudstaden Tbilisi har med jämna mellanrum, ungefär varannat år på senare år, skakats av stora protester mot regeringen. UNM känner väl till sina landsmäns protestbenägenhet – det var ju med stöd av massiva demonstrationer de själva tvingade bort Eduard Sjevardnadze från makten för snart ett decennium sedan. Då intogs parlamentet av segerrusiga folkmassor och oppositionella är idag övertygade om att de senaste årens återkommande oroligheter ligger bakom beslutet att flytta parlamentet till andra största staden Kutaisi, där det inte finns några förutsättningar för sådana protester.

Oppositionen leds av Bidzina Ivanisjvili, Georgiens rikaste man och nummer 153 på årets lista över världens miljardärer, god för 6,4 miljarder dollar. Han skapade sitt parti ”den Georgiska drömmen” (Kartuli Otsneba) hösten 2010 och har efterhand samlat en brokig skara oppositionskrafter bakom sig i en valallians, också den vid namn Georgiska drömmen. Den är nu det enda verkliga alternativet till UNM och ser, till skillnad från vad som varit fallet vid de senaste årens val, ut att kunna bli en kraft att räkna med. Att Ivanisjvilis enorma monetära resurser är ett hot har också regeringen insett. Redan 2010 blev han (lagligen) av med sitt georgiska medborgarskap eftersom han då också blev fransk medborgare, men ett särskilt tidsbegränsat undantag har införts som gör att Ivanisjvili kan ställa upp trots det. Denne har dock hittills inte tänkt finna sig i att på så sätt delta i politiken på nåder. Han har också tilldömts bötesbelopp på hittills ca 60 miljoner dollar (över 1% av hela Georgiens statsbudget) för bl a otillåtna kampanjbidrag, något utländska observatörer ser med oro på. Det är rimligt att anta att Ivanisjvili inte haft någon chans att ställa upp alls om inte relationerna med väst och ett demokratiskt anseende varit så viktiga för UNM och Saakasjvili.

Men Ivanisjvili har egentligen inte varit aktivt delaktig i den georgiska politiken efter Rosenrevolutionen 2003, något som givetvis är en fördel, eftersom han inte ses som en del av makteliten. Å andra sidan tycker stora delar av befolkningen utan tvekan att en hel del blivit bättre sedan dess och en återgång till den korrupta tiden under Sjevardnadze är det få som önskar sig. Ett fåtal frågor kommer den något disparata alliansen nog att kunna enas om i sin kampanj. Dit hör sjukvårdssystemet, som enligt många blivit av skiftande kvalitet och svåröverskådligt efter ostrukturerade privatiseringar. Dessutom står en stor del av georgierna i praktiken utan sjukförsäkring och tvingas i bästa fall lita till släktens solidaritet. En annan fråga är den höga arbetslösheten, som officiellt ligger runt 15%, men skulle vara åtskilligt högre om alla självförsörjande småbrukare och trädgårsodlande familjer räknades dit. De många utländska investeringsmiljonerna har heller inte givit någon självklar skjuts åt den inhemska industrin, utan ibland stannat vid spekulation i bl a fastigheter.

Men om Georgiska drömmen har någon konkret alternativplan är mer tveksamt – särskilt med tanke på de många politiskt oerfarna kandidater som rekryterats till Ivanisjvilis kampanj. Egentligen blir valet snarare en omröstning om UNM:s och Saakasjvilis reformpolitik, som bestått av en ekonomisk liberalisering, skattesänkningar (initialt för att invånarna alls skulle börja betala skatt) och bantning av byråkratin. Det senare har också bidragit till att Georgien nu betraktas som ett av de minst korrupta länderna i forna Sovjet vad gäller vardagsmutor, även om många hävdar att den verkliga korruptionen nu sker på toppnivå, i gränsskiktet mellan ekonomi och politik.

Lika intressant blir om oppositionen vid en eventuell förlust kommer att finna sig i valresultatet eller – som Saakasjvilis tidigare parhäst och numera bittraste rival Nino Burdjanadze gjort flera gånger under de senaste åren – tar till gatans tribun och försöker uppvigla massdemonstrationer i syfte att avsätta regeringen.

Men det finns också en chans att Georgien för första gången på länge får en parlamentarisk opposition som ges verkligt inflytande och tvingas formulera ett politiskt alternativ för att profilera sig inför nästa års presidentval. För Sverige och EU som de senaste åren hoppats och satsat mycket på Georgiens demokratiska utveckling är valet den 1 oktober värt att titta noga på.

Tre år sedan Georgienkriget

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s  politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

IbarBridgeMitrovica

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

 

Abchaziens ledare död

Abchaziens president Sergej Bagapsj avled i morse på ett sjukhus i Moskva (DN), bekräftar hans officiella hemsida. Han genomgick en lungoperation för en vecka sedan, men tillståndet förvärrades under veckan. Han hade då tillfälligt överlämnat sina åtaganden till vicepresident Alexander Ankvab.

Sergej Bagapsj

Bagapsj återvaldes 2009 till president i svartahavsstaten Abchazien, som endast erkänns av Ryssland, Venezuela, Nicaragua och den mikronesiska ön Nauru. Resten av världen ser fortfarande landet som en del av Georgien, även efter det att georgiska trupper förlorade kontrollen över de sista delarna av Abchaziens territorium i och med augustikriget mot Ryssland 2008.

Bagapsj blev alltså den som fick äran av det ryska erkännandet av landet, men han kan också sägas vara en politiker med en kompromissinställning i viktiga frågor. Han studerade i Tbilisi i sin ungdom och var en av ledarna inom georgiska Komsomol, men han var verksam i Abchazien större delen av sitt liv, bland annat som direktör för ett energibolag, innan han ställde upp i presidentvalet 2004. I det valet utropades  hans motståndare Raul Chadzjimba först till segrare, men efter protester hölls ett omval, där Bagapsj blev president med Chadzjimba tillfälligt som vicepresident. Resultatet av valet var intressant, eftersom Moskva ganska öppet hade stött Chadzjimba. Bagapsj har också haft goda relationer till Moskva och president Medvedev  prisade i morse honom som en ”övertygad företrädare för vänskapen” mellan länderna. Något annat har heller inte varit ett alternativ, så länge abchazierna känt osäkerhet inför hotet från Georgien. Men han var också övertygad om Abchaziens rätt till oberoende och möjlighet att överleva som självständig stat.

Men nu när det hotet inte längre känns lika akut kommer meningsskiljaktigheter i dagen. Nyligen var det till och med tal om oenigheter om gränsdragningen mot Ryssland och bland annat har den ortodoxa kyrkan i Abchazien splittrats mellan anhängare till Moskvapatriarkatet och en i praktiken autonom kyrka (Moskvapatriarkatet erkänner hittills georgiska ortodoxa kyrkans jurisdiktion i Abchazien, även efter Moskvas politiska erkännande). Men de största problemen är ekonomiska. Abchazien har regler som säger att egendom inte får förvärvas av utlänningar (inklusive ryssar), något som gett upphov till missnöje i Ryssland och hämmat investeringar. Bagapsj har dock tillåtit kompromisser i frågan.

Abchazien blir inte mindre aktuellt för Ryssland när upptakten till vinter-OS i Sotji 2014 tar fart. Abchaziska gränsen ligger bara kilometer från Sotji och Ryssland försöker neutralisera alla problem med det av omvärlden icke erkända Abchazien till dess (Georgien däremot vill gärna se det omvända; bland annat röstade georgiska parlamentet för en vecka sedan enhälligt för att ”erkänna” ryska imperiets fördrivning av tjerkesserna på 1800-talet som folkmord). Att det finns konflikter i landet, inte minst mellan olika affärsintressen, bekräftas också av att nu tillförordnade presidenten Ankvab har utsatts för inte mindre än fyra attentatsförsök, det senaste i september i fjol, då hans hus besköts med granatgevär.

Enligt konstitutionen skall presidentval nu hållas inom tre månader. Till dess kommer Ankvab att agera som president och han är också en tänkbar presidentkandidat, anser Aleksej Vlasov vid Moskvauniversitetet. En annan lågoddsare är premiärminister Sergej Sjamba, tidigare abchazisk ”utrikesminister”. Sjamba har satsat på att upprätta goda relationer även med andra än Ryssland, t ex Turkiet och europeiska stater, men han anses som en stark anhängare av Abchaziens självständighet och mot kompromisser med Georgien. Bagapsj har, trots invändningar, varit en anhängare av de s k Genève-samtalen, där företrädare för Georgien och Abchazien samt internationella samfundet diskuterar bland annat säkerhetsfrågor. Med vilket engagemang den dialogen kommer att fortsätta blir en viktig värdemätare på inställningen hos nästa president.

Se också tidigare inlägg om Bagapsj och Abchazien i samband med senaste presidentvalet. Om Abchazien skrev också Torgny Hinnemo tidigare i år i SvD efter en resa dit.

Stalin tvingas flytta hemifrån till slut

I Stalins födelsestad Gori i centrala Georgien har man alltid haft ett speciellt förhållande till bygdens son. Förutom det grandiosa muséet, som byggts runt hans påvra födelsestuga och  där besökarna ännu serveras ungefär samma version av Josef Dzjugasjvilis liv och gärning som på 1970-talet, stod han som sex meter hög staty på centraltorget sedan 1952. Men i natt togs han oannonserat ner (DN, SvD), mer än 50 år efter Chrusjtjovs töväder.

Stalin medan han fortfarande stod på torget i Gori

Likadant som i Gori såg det ut i de flesta städer av någon storlek vid den tiden i Sovjet och det som skulle bli Warszawapakten, men redan några år senare i och med tövädret ersattes den dyrkade och fruktade ledaren på de allra flesta ställen och Lenin blev ensam kvar som uttryck för den personkult Stalin hade varit med om att blåsa upp.

Men i Georgien, och särskilt i hemstaden, har Stalin alltid samtidigt förknippats med hemmets torva. När georgierna liksom alla andra sovjemedborgare stegvis fick sanningen upprullad för sig – under tövädret på 1960-talet och sedan i och med den fria informationen under perestrojka på 1980-talet – fortsatte han ha en parallell identitet som georgier och Gori-bo, en identitet som överlevde Sovjetunionens fall och även de starka stämningar mot Sovjetimperiet och Ryssland som de senare krigen medförde.

Jag minns själv under ett besök i Gori 2004 hur en lokal guide med stolthet berättade om hur hans farfar känt ”Koba” personligen och hur han själv hade fått det skönklingande namnet namnet Stalberi efter Stalin och hans georgiske (mingreliske) hantlangare Beria.

För Saakasjvilis regering har statyn däremot alltid varit en nagel i ögat som en symbol för mannen som cementerade ockupationen av Georgien och ibland har debatt blossat upp om vad som bör hända med statyn. Vissa förespråkare har hävdat att den borde få stå kvar som en del av Georgiens historiska arv.

Situationen spetsades till efter Ossetienkriget 2008 och den ryska invasionen, där Gori – vid avfartsvägen mot Tschinvali och belägen längs huvudtransportleden mellan Tbilisi och västra delen av landet – tillhörde de städer som utsattes för mest förstörelse utanför Sydossetien och ett tag ockuperades av ryska trupper. Det spekulerades i att ryssarna hade erbjudits pengar under kriget för att spränga statyn, men vägrat.

Nu har kulturminister Nikoloz Rurua sagt att statyn skall ersättas med ett minnesmonument över terrorn och också över offren för 2008 års krig.

Även om nog få georgier kommer att sakna statyn – de flesta jag själv pratat med förhåller sig mest indifferenta till saken – kan den säkert komma att försöka utnyttjas ett kort tag som slagträ i det tillspetsade klimatet mellan regeringen och oppositionen. Enligt Civil.ge rapporterades det om försök att dölja hela händelsen för att undvika bråk – och att övervakningskameran för säkerhets skull hade täckts över innan man skred till verket.

Själva statyn flyttar enligt uppgift in på muséet några hundra meter bort.

Svensk-georgiska visiter

Saakasjvilis Georgien och Alliansregeringens Sverige har hela tiden haft särskilt nära relationer (som inte blev mindre hjärtliga när utrikesminister Bildt efter Ossetienkrigets utbrott 2008 jämförde Rysslands handlande med Hitlers ”doktrin” i Centraleuropa – det dröjde dock innan han var välkommen i Ryssland igen).

I veckan var Carl Bildt åter på besök i Georgien. En av de viktigare anledningarna var att diskutera status för associationsavtalet, som man har arbetat på under våren och som skall föra Georgien, liksom Armenien och Azerbajdzjan, närmare EU. Georgien har kommit klart längst i reformarbetet av de tre länderna och Bildt inhämtade säkerligen information för det informella mötet i polska Sopot strax efter. Där var ämnet för dagen det Östliga Partnerskapet (EaP eller Öst-P), det polsk-svenska initiativet för att skynda på reformer och närmande till EU för sex av unionens östra grannar som skall vara en mer specificerad fördjupning av Grannskapspolitiken (ENP). Vissa kritiker anser dock att EaP har varit något av en besvikelse sedan starten för ett drygt år sedan, med argument som att det varit underfinansierat, otillräckligt differentierat, toppstyrt (d v s inte fokuserat på civilsamhället) och ignorerat relationen till Ryssland. Det kan dock tänkas bli ett ökat inflytande för NGO:erna genom bl a initiativet Civil Society Forum och ett nytt fokus på regionalt utbyte verkar också kunna vara lovande.

Bildt såg också till att spendera en stund i klassiska internationella bokhandeln Prospero vid Rustaveliavenyn i Tbilisi och träffade både medierepresentanter och oppositionspolitiker, bl a Irakli Alasania, som kandiderar i morgondagens borgmästarval i huvudstaden. Sedan träffade han Saakasjvili i Batumi vid Svarta Havet och han bekräftade ”de facto en genuint imponerande utveckling” med nya hotell och kulturinstitutioner (med bl a får man förmoda det Nobelmuseum han själv var där och invigde 2007). Han skriver också på sin blogg att ”Georgiens europeiska reformstrategi är ju av avgörande betydelse för landets stabilitet och säkerhet”.

Där sätter han fingret på de två viktigaste punkterna för Saakasjvilis regering ända sedan Rosenrevolutionen 2003. Problemet verkar vara att strategin för att koppla ihop dem ofta fortfarande inte verkar särskilt klar, varken i Tbilisi eller i Bryssel.

För tre veckor sedan var också talmannen i Georgiens parlament, Davit (David) Bakradze, i Stockholm för möten med bl a Bildt, talman Per Westerberg, utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker och en audiens med kungen. Han hade också tid med ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet (UI). Ämnet var ”Enhanced democracy in Georgia: A sustainable solution for external and internal challenges”.

Foto: H Hallgren

Davit Bakradze på UI

Bakradze är en av de tongivande politikerna i Georgien, medlem av president Saakasjvilis styrande Förenade Nationella Rörelsen (ENM), som han ledde i parlamentsvalet 2008 efter Nino Burdzjanadzes avhopp till oppositionen. Han har tidigare bl a arbetat som landets särskilda sändebud till NATO, utrikesminister och som minister för konfliktfrågor, alltså chefsförhandlare gentemot Abchazien och Sydossetien några månader före kriget 2008.

På UI fokuserade han på tre områden: ekonomin, den inrikespolitiska situationen och säkerheten.

Vad gäller ekonomin hade han solskenssiffror att komma med, med en tillväxt under första kvartalet på 4,5% (Sverige hade 3%, vilket var en topplacering i EU) och en förväntning om 5-6% för hela året. De senaste två åren har naturligtvis varit exceptionella för den georgiska ekonomin, med kriget och i det närmaste totalt handelsstopp med Ryssland, som tidigare var största handelspartner. På en direkt fråga sade han att Rysslands sanktioner egentligen varit något av det bästa som hänt Georgien, eftersom man har tvingats diversifiera sitt handelsutbyte. Men det är helt tydligt att man också har fortsatt med reformarbetet inom ekonomin. Med en stark tro på tillväxt valde man att sänka inkomstskatten från 25 till 20% under krisåret 2009 och på Världsbankens doing business-ranking klättrar landet igen 2010 och är nu enligt dem elfte bästa land i världen att göra affärer i.

Inrikespolitiskt har det varit en del publicitet runt hanteringen av oppositionen och de gatuprotester som förekommit då och då (se t ex tidigare inlägg), men efter att man slog till hårt mot demonstranter 2007 med kraftig internationell kritik som följd verkar regeringen ha ändrat taktik. Bakradze säger nu att det största inrikespolitiska problemet i själva verket är för svag oppsition, vilket var anledningen till att Nationella Säkerhetsrådet började bjuda in oppositionella till diskussioner om säkerhetsfrågor (det var också ett sätt att bryta dödläget under demonstrationerna). Man inser att ett av problemen ligger i att kritik mot de styrande i Georgien alltför ofta tar sig uttryck i folkliga protester med krav på de ansvarigas avgång i stället för en politisk dialog. Därför vill man skapa en ”mainstream of coexistence” som han uttrycker det. Just genom folkligt  uppror kom ju Saakasjvili själv till makten och kvittot på Rosenrevolutionens reslutat vore onekligen om han själv röstades bort i rättvisa val. Men med dagens splittrade opposition – som regeringen hävdar att man försöker ena – ser det ut att vara en bit kvar dit. Morgondagens lokalval ser heller knappast ut att bli ett trendbrott i det avseendet.

Landets säkerhet har alltid varit Saakasjvili-regeringens viktigaste fråga – och den svåraste för den att få grepp om. Sedan Aslan Abasjidze triumfatoriskt drevs ut ur den autonoma republiken Adzjara 2004 har egentligen inga reella framsteg gjorts. Ryssland har erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater och vägrar ha med regeringen att göra och NATO-medlemskapet ter sig längre bort än på länge efter först Bukarest-mötet, sedan kriget 2008. När Bakradze tillfrågas om lösningar återkommer han till att dialog nog vore bra, men inte förrän Ryssland uppfyller sina åtaganden (trupptillbakadragande enligt stilleståndsavtalet), en ståndpunkt Ryssland genom sina erkännanden lämnat bakom sig för länge sedan. I det korta perspektivet betonar han att man måste institutionalisera stabiliteten för att undvika nya våldsrisker och hoppas på framgångar i de minst sagt tvekande Genève-samtalen. Konkreta eftergifter för att bryta dödläget är det tunt med. Till det måste man nog också komma ihåg att det här är den diplomatiska version den sympatiske och intelligente Bakradze serverar utomlands till en av sina största internationella supporters.

Ibland undrar man när det gäller Georgiens säkerhetssituation om inte till och med önsketänkandet har lämnat in i Tbilisi, Stockholm och Bryssel.

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade  Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Tåliga rosor, vissna tulpaner

Viktor Janukovytj ser ut att ta hem segern i Ukraina (DN, VG, Politiken, GP) men hur det än går är den ORANGEA REVOLUTIONEN idag historia. Kanske är det snarast passande om det slutar på samma sätt som det började i slutet av 2004 – med anklagelser om valfusk. Gårdagens kommentar från Janukovytj är talande (enligt SvD):

”Vi har haft nog med val. Idag tar vi det första steget för att komma över krisen.”

2003 paraderade man fortfarande under hammaren och skäran på självständighetsdagen i Kiev

Man introducerar inte en fungerande demokrati med val allena. De senaste årens trätor mellan president och premiärminister har lamslagit landet, sägs det, men det är också ett tecken på det demokratiska politiska systemets omognad att två individer har kunnat göra statsapparaten besluts- och regeringsofähig under långa perioder i flera år. Individer stödda av nätverk och intressegrupper, men ofta bara med ett önsketänkande om att folkets åsikter sammanfaller med de egna. Viktor Jusjtjenkos förhoppningar om NATO-medlemskap har inte delats av folket på länge; Jan Blomgren i SvD brukar kalla Julija Tymosjenko för ”dynamisk” när hon byter fot och avger nya vallöften, men långsiktigt är det knappast den typen av politiker folket vill ha. Ekonomin kan dessutom efter en kombination av handelsförlamning i ekonomisk lagstiftning, kompromisser med inhemska affärsintressen, dyra löften till väljarkåren, västlig misstro med uteblivna investeringar, därtill iskalla relationer med avgörande handelspartnern Ryssland, nu närmast betraktas som en katastrof.

Risken är uppenbar att en dåligt fungerande demokrati misskrediterar demokratin som koncept. ”Är Ukraina en demokrati?” frågade IFES folket årligen i en undersökning. Sedan 2005 har har andelen som tycker det halverats.

En direkt anledning till det som kom att heta TULPANREVOLUTIONEN våren 2005 i Kirgizistan var också anklagelser om valfusk, i det fallet i parlamentsvalet. Men de viktigaste bakomliggande orsakerna var korruptionen och det ekonomiska läget. Kirgizistan hade utlandsskulder på 2,5 miljarder dollar och ekonomin under president Askar Akajev hade blivit kraftigt beroende av inflöden från kirgiziska gästarbetare i framför allt Ryssland. Samtidigt stod Akajevs egna barn bland dem som gynnats av valet och man misstänkte att landet höll på att utvecklas till en arvsrepublik. Efter att tiotusentals demonstranter samlats i huvudstaden och i landets södra delar tvingades Akajev fly till Moskva (där han nu har anställning som matematikprofessor) och Kurmanbek Bakijev blev tillförordnad president. Tulpanrevolutionen sågs av många i Väst – inte minst delar av Bush-administrationen i USA – som det efterlängtade första steget mot en demokratisk utveckling i Centralasien.

Men ganska snart stod det klart att Bakijev, som tidigare varit premiärminister, men kommit på kant med Akajev, snarast var bättre på dennes metoder. Han neutraliserade snabbt sin viktigaste opponent genom att lova denne premiärministerposten och valdes till president med 89% av rösterna. Sedan drev han igenom en folkomröstning som möjliggjorde en konstitutionsändring för att stärka presidentmakten. Det skulle inte dröja länge förrän demonstranterna åter var ute på gatorna, men Bakijev hade stärkt sin position och hade inga planer på att låta folket komma till tals ännu en gång. Enligt Freedom House:

”President Bakiyev has become infamous for even greater levels of corruption, authoritarianism and ineffective policies than his predecessor.”

Det har på sistone förekommit flera rapporter om ökat våld mot journalister och ökat tryck på media – ett område där Kirgizistan tidigare varit relativt fritt jämfört med sina grannar. Och hur har det gått med korruptionen? 2004 låg Kirgizistan illa till på Transparency Internationals korruptionsranking med bara 2,2 poäng av 10 möjliga – 122:a plats i världen. I den senaste undersökningen (se också här) hade man halkat till plats 162 med 1,9 poäng. Vad gäller ekonomin räknar man idag (2009) med att bidragen från gästarbetare motsvarar 27% av BNP – samma nivåer eller till och med något högre än före ”revolutionen”.

Ifjol återvaldes Bakijev till presidentposten med 78% marginal – men efter att oberoende valbevakare rapporterat om massiva oegentligheter och den främste utmanaren hoppat av valet. Tulpanrevolutionen är definitivt förbi och dess ledare har infört en reaktionspolitik mot det som möjliggjorde hans egen väg till makten.

Men det var ju i Georgien allt började – det vill säga det som i Väst stjärnögt kom att betraktas som en våg av fredligt och demokratiskt folkuppror i det forna Sovjet, rentav en naturlig fortsättning på järnridåns fall, och i Ryssland med alltmer paranoia som ett hot mot landets intressen. Och på sätt och vis var ROSENREVOLUTIONEN verkligen en föregångare till det som hände i Ukraina och Kirgizistan (Jusjtjenko hälsade sina anhängare med ros i handen). Även då, senhösten 2003, rörde det sig om ett falsifierat parlamentsval. När Eduard Sjevardnadze öppnade det nyvalda parlementet blev protesterna snart så kraftiga att han tvingades införa undantagstillstånd. När armén inte längre lydde honom och han tvingades avgå (under medling av ryske utrikesministern Ivanov) var det kanske hundra tusen som firade på Tbilisis gator och den unge, västutbildade Micheil Saakasjvili valdes till president med 96% av rösterna, en siffra som få hade invändningar mot vid den tiden.

Några av många flaggstänger i Georgien 2004. Tsvetitschoveli-katedralen i Mtscheta

Det blev också verkligen förändringar. Man bytte ut landets flagga, började rusta upp Tbilisi och rensa bort spår av sovjeteran som hade konserverats under Sjevardnadzes sista år. I princip hela ledarskiktet byttes ut mot ett ungt garde, ofta utbildade i USA och Europa.  Praktiskt hade man dock stora problem att tampas med och man gjorde en genuin och mycket snabb ansats att tackla korruptionen, driva på ekonomisk liberalisering och bygga upp olika eftersatta institutioner – en taktik som gör att epitetet revolution inte känns som en alltför stor överdrift.

Det är också ganska otvetydigt att det har gett resultat på många håll, till exempel i poliskåren och utbildningssystemen, som förr var notoriskt korrupta. Om vi betraktar samma korruptionsindex igen kan vi se en ökning från 1,8 år 2003 (klart sämre än Kirgizistan till exempel) till 4,1 i fjol eller plats 66 i hela världen – ett verkligt imponerande resultat givet att man accepterar TI:s mätmetoder. På Världsbankens ”doing business”-ranking är Georgien i år på plats 11, strax efter Danmark och Norge, men före Finland och Sverige. Det har förstås också lett till att de utländska investeringarna har ökat och i kombination med omfattande privatiseringar ökade BNP med i genomsnitt 10% årligen mellan 2004 och 2008.

Men det har hela tiden funnits två andra centrala komponenter i Rosenrevolutionen. Den viktigaste är den nationella integriteten. Saakasjvili ärvde ett land utan de facto kontroll över tre landsändar och han har flera gånger själv erkänt hur återintegrationen av hela landet är ett mål som för honom överskuggar allt annat. Den första republiken, Adzjarien, lyckades han efter några månader svepa med i den nya andan och dess potentat, Aslan Abasjidze, fick fly till Moskva. Men med Abchazien och Sydossetien var det annorlunda och det tog ett tag innan man insåg det. En del skulle nog hävda att man fortfarande inte riktigt insett det och det har delvis att göra med den andra faktorn: en till förblindelse övertygad västorientering.

Kriget 2008, då Georgien förlorade militärt mot Ryssland och i praktiken även chansen till återintegration av Sydossetien och Abchazien, åtminstone för lång tid framöver, har av många kommit att ses som slutet på Saakasjvilis era. Inte minst är det sant i vissa kretsar inom landet, framför allt den urbana medelklassen, som i fjol åter tog till gatuprotester i månader (se tidigare inlägg) för att få bort honom från makten. Det är inte bara kriget man är missnöjd med utan vad man upplever som en ökad maktfullkomlighet – presidentmakten stärktes också tidigt under revolutionen på bekostnad av balanserande maktfaktorer. Det har sedan hjälpt till att skapa dagens splittrade opposition i kombination med ett ökande statligt grepp om media, trots att man i ord bekänner sig till pressfrihet. Kriget – liksom frånvaron av beslut att ge Georgien några utsikter till medlemskap i NATO och EU – bevisade också att stödet i Väst inte motsvarade förväntningarna i Tbilisi.

Det är något både Ukraina och Georgien har fått erfara. Därför är det nog nu också oundvikligt med en mer pragmatisk attityd gentemot omvärlden – och i praktiken innebär det att Rysslands åsikter inte längre kan ignoreras. Polariseringen gentemot Ryssland kan sägas ha varit en av de viktigare konsekvenserna av ”blomsterrevolutionerna” och även om en hel del av de inrikespolitiska förhoppningarna har infriats – framför allt i Georgien – är dagens läge en stor besvikelse för dem som hoppades kunna bryta sig ur Rysslands ”intressesfär”.

Men en annan dyster effekt av de här händelserna är att de ofta har kommit att användas som argument för att hålla sig ifrån demokratiska experiment och ekonomisk liberalisering. Inte minst är det fallet i Ryssland, där man t ex ofta utmålar det ukrainska kaoset som ett avskräckande exempel och förespråkar sin ”kontrollerade demokrati”, och i de centralasiatiska länderna, där samtliga regimer – alltså även Kirgizistan – rört sig mot än mer auktoritära regimer.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/ny-viktor-vid-makten-i-ukraina-1.1040952

Georgienkriget och Europas ökade osäkerhet

Igår hade ISDP i Stockholm besök av den amerikanske europakännaren Ronald D Asmus, som leder Transatlantic Center and Strategic Planning vid Tyska Marshallfonden. Han var under Clintoneran en av huvudarkitekterna bakom NATO:s östutvidgning och är en ledande specialist på transatlantiska säkerhetsfrågor. Temat var Georgienkriget 2008 – dess upptakt och följder och inte minst hur det påverkade, och fortsätter att påverka, säkerhetssituationen i Europa. Idag släpps hans nya bok på samma tema, A little war that shook the world: Georgia, Russia, and the future of the West.

Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2008, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg).

Asmus’ främsta bidrag är framför allt att han granskar ”Västs” (NATO, OSSE, USA, EU) handlande före och efter kriget. Här har han genom att själv ha varit aktiv i samtal med framför allt europeiska och georgiska företrädare och med insyn i den amerikanska administrationens handlande en del intressant att tillägga.

För det första påpekar han att Georgien alltsedan första Sydossetienkriget 1991-92, då den fredsbevarande Joint Control Commission (JCC) etablerades, fastnat i ett asymmetriskt förhandlingsläge (parterna var Georgien, Sydossetien, Ryssland och Nordossetien) och att Väst inte pressade Ryssland angående Georgiens krav på att ersätta Nordossetiens representation med EU, OSSE och den nyupprättade georgiskstödda sydossetiska exilregeringen. Ryssland kunde obehindrat utnyttja sin vetorätt i FN och OSSE. Resultatet blev att Georgien ensidigt lämnade JCC i mars 2008.

Vidare argumenterar han för att man inte hade någon plan för konsekvenserna av erkännandet av Kosovos självständighet. Ryssland hade tydligt signalerat att man skulle komma att se det som en modell för lösning av låsta konflikter i det forna Sovjet. Antagligen förlitade man sig på att man skulle lyckas med att visa att Kosovo var ett kvalitativt särfall. Dessutom hade man tidigare räknat med att Ryssland inte skulle utnyttja argumentet på grund av sitt eget separatistproblem i Tjetjenien. Men vid den tidpunkten hade ryska och proryska krafter hjälpligt pacificerat Tjetjenien och argumenten om Kosovos särstatus blev inte övertygande, accentuerat av att alla EU- och NATO-länder fortfarande inte erkänt självständigheten.

En annan avgörande vändning blev NATO-toppmötet i Bukarest i april 2008 knappt tre månader efter Kosovos självständighetsförklaring, där Georgien och Ukraina trots tidigare spekulationer och tidvis tydliga intentioner från främst USA inte inbjöds till den s k Membership Action Plan (MAP). Diskrepansen mellan de långtgående utfästelserna i tidigare uttalanden och avsaknaden av verklig handlingsplan kom att tolkas av Ryssland som att NATO:s utvidgningsplaner lagts på is och som en inre oenighet.

Med tanke på att Ryssland upprepade gånger signalerat sina intentioner att återetablera en inflytelsesfär i sitt närområde och Georgien ständigt hänvisade till ryska provokationer går det att argumentera för att beredskapen borde varit större i Väst under våren och sommaren 2008. Parterna hade vid det här laget i ord och handling rört sig så långt ifrån varandra att det nog var mycket svårt att återupprätta verklig dialog, men även i detta läge påpekar Asmus att man i USA helt enkelt inte hade tillgång till tillförlitlig underrättelseinformation. Dessutom undvek de europeiska och amerikanska ledarna att kommunicera skarpa klargöranden gentemot Moskva på den information de hade. Man valde att inte inse allvaret. Enligt Asmus var Rysslands krigsmål georgiskt regimskifte, något man i Vita huset insåg först efter två och ett halvt dygns stridigheter och först då skärptes tonläget snabbt.

Men vad värre är, de stora frågor som aktualiserades genom kriget är fortfarande obesvarade. Det är inte bara det att Abchazien och Sydossetien har hamnat i en internationellt odefinierad situation och att Georgiens väg till integration i västliga säkerhetsstrukturer inom erkända gränser har omöjliggjorts. Handlingsförlamningen tyder delvis på oenighet inom NATO och EU med avseende på förhållandet till Ryssland, något som bland annat blir tydligt i frågan om Europas energiförsörjning. Men det är också ett symptom på att man inte ens teoretiskt har en bild av hur man skall vidareutveckla eller ersätta den ordning som utarbetades efter Parisöverenskommelserna 1990 för det nya Europa och principerna för OSSE.

I förhållandet till Ryssland har man dock länge varit fast i ett önsketänkande, grundat på Jeltsinerans närmande till Väst, ett närmande som nog dock till stor del hade sin förklaring i en desorientering och avsaknad av politisk linje i Ryssland (där man kanske hyste förväntningar om att den bipolära ordningen skulle ersättas av en multipolär, i stället för med ett från Rysslands synvinkel hegemoniskt fortlevande NATO). Ryssland är enligt Asmus fast i ett tänkande baserat på ”inflytelsesfärer” till skillnad från den västliga demokratiska modellens principer om varje nations rätt att fritt välja väg (han sammanfattade sina tankar kort i Washington Post nyligen). Tyvärr följer det naturligt om man accepterar det  resonemanget att Ryssland måste se NATO:s utvidgning som just en utökning av Västs (USA:s) ”inflytelsesfär”.

Ryssland har ju den senaste tiden upprepat att det behövs en ny transatlantisk säkerhetsstruktur, något som oftast kategoriskt avvisas i Bryssel och Washington. Kommande numret av rysksponsrade International Affairs har bland annat en artikel på ämnet. Hur mycket av konkreta förslag dessa utspel innehåller kan diskuteras (i en annan artikel), men de gör klart en sak; att det är viktigt för Ryssland – ibland genom åkallan av CSTO och SCO – att se sig själv som jämbördig motpart till NATO.

Förutom att Parisprinciperna skulle förhindra uppkomsten av inflytelsesfärer i Europa har alltså OSSE:s principer om gränsers okränkbarhet nu åsidosatts. Säkerheten för de länder som befinner sig i EU:s och NATO:s och Rysslands gemensamma gränsland har inte ökat. Asmus erkänner också att förhoppningen om en gemensam plan för Ukrainas och Georgiens anslutning till NATO inte längre är realistisk.

Europa behöver ett nytt paradigm för säkerheten, som på något sätt lyckas närma de motstridiga synsätten för att i slutänden sätta upp konkreta regelverk. Det kommer antagligen att krävas efterträdare till 1990-talets dokument som avslutade Kalla kriget och det i sin tur kräver samarbetsvilja. Det kommer inte att bli lätt, särskilt så länge det inte finns en aktiv diskussion om alternativen.

Försiktigheten är i och för sig förståelig. Risken att hamna i ett svårhanterligt moras om man börjar ifrågasätta principer som gränsers okränkbarhet och staters rätt till utrikespolitiskt självbestämmande är uppenbar. Men frågan borde stå högt på agendan i Washington, Bryssel och i Moskva. Annars är risken inte obetydlig att Europa ganska snart ställs inför nya obehagliga säkerhetspolitiska faits accomplis.

Abchaziens presidentval – en ingrediens i statsbyggandet

Abchazien, en av Georgiens två utbrytarrepubliker, höll i helgen presidentval och återvalde sittande presidenten Sergej Bagapsj för en ny femårsperiod redan i första omgången.

Den lilla subtropiska svartahavsrepubliken, under sovjettiden ett populärt rekreationsområde, utropade ensidigt sin självständighet från Georgien 1992. Efter detta utbröt ett blodigt krig, som varade ungefär ett år och resulterade i att hundratusentals människor fördrevs från sina hem, de flesta etniska georgier, som sedan kom att utgöra en stor flyktingpopulation i Georgien. Sedan 1993 har abchaziska styrkor haft kontroll över hela den forna sovjetiska autonoma republiken förutom Övre Kodoridalen i öster, som hölls av georgier fram till Georgienkriget 2008.

Det var dock först efter fjolårets krig som Ryssland som första land erkände Abchaziens, och Sydossetiens, självständighet. Hittills har endast Nicaragua och Venezuela följt exemplet (den lilla stillahavsrepubliken Nauru annonserade också i helgen att man övertalats i utbyte mot ryskt bistånd).

Abchaziska republikens status gör att valet inte erkänns som legitimt i större delen av världen och de enda officiella valövervakarna på plats kom från Ryssland och Venezuela (Sverige som ordförande i EU betecknade idag valet som ogiltigt). En talesperson för Georgiens president Saakasjvili dömde redan tidigare ut valet som en ”omoralisk komedi”, där Kreml styr landet som ett ”ockuperat territorium”. Idag uttalade sig Temur Jakobasjvili, som sedan ifjol innehar posten som ”reintegrationsminister” – alltså en form av chefsförhandlare för regeringen gentemot Abchazien och Sydossetien – och sade att Moskva hade valt den ”bekvämaste” kandidaten, men att han trots allt hoppades att relationen med Bagapsj skulle bli någotsånär ”bekväm” även för Georgien.

För närvarande finns dock inte mycket dialog mellan de abchaziska och georgiska regeringarna förutom vad gäller praktiska saker som som gränsbevakning. Abchazien har slutgiltigt valt sida, formell självständighet som dock är helt avhängig Ryssland både vad gäller ekonomi – ca 90% av handeln är med Ryssland – och försvar av territoriet. Georgien har länge hävdat att ryssarna i själva verket aldrig lämnat den stora sovjetiska flygbasen Bombora nära Gudauta (Gwdowtha på abchaziska), men nu när Moskva och Suchumi (abchaz Suchum) har  bilaterala relationer blir den officiellt återupprättad. Det finns dessutom planer på en permanent bas i Kodoridalen samt en flottbas i Otjamtjire (Otjamtjyra), en ort som ligger nära stilleståndslinjen mot Georgien och varifrån ryska svartahavsflottan skulle kunna utöva kontroll också över georgiska farvatten. Järnvägen, flygplatserna och gränsposteringarna kontrolleras också av Ryssland.

Abchaziens starka beroende av Ryssland föranledde t ex Radio Free Europe att kalla presidentvalet ”ett val om ingenting” och klart är att ingen av kandidaterna förespråkade något annat än fortsatt fördjupade relationer med Ryssland – det vore politiskt självmord (och kanske värre än så). Det finns en betydande grupp etniska georgier som bor kvar eller har återvänt till Abchazien (kanske 45000, men etnisk fördelning har länge varit en av de stora tvistefrågorna och siffrorna är osäkra) – men av dessa har uppskattningsvis bara en fjärdedel abchaziskt pass och sålunda rätt att rösta. De många abchazier som de senaste åren erbjudits ryska pass har däremot inga problem – dubbelt medborgarskap tillåts endast med Ryssland.

Faktum är att frågan om georgiernas medborgarskap på senare tid varit en av de viktigaste inrikespolitiska tvistefrågorna, men inför presidentvalet var den försvunnen från debatten. Alltså finns för de flesta röstberättigade abchazier inte återförening med Georgien på agendan och valet verkar i mycket ha handlat om förtroende och stabilitet. Bagapsj har setts på valaffischerna tillsammans med premiärminister Putin, som idag gratulerade till segern.

Det finns dock klara tecken på att Rysslands stora inflytande och påverkan på Abchaziens självbestämmande kommer att få större betydelse i den abchaziska debatten framöver. Främste utmanare var Raul Chadzjimba, en annan veteran och f d KGB-officer, som mycket knappt förlorade förra presidentvalet mot Bagapsj. Chadzjimba stöddes då öppet av Moskva, vilket antogs ha setts som alltför stor rysk inblandning i landets affärer och kan ha bidragit till förlusten. Chadzjimba gick sedan med på att agera vicepresident under Bagapsj, men bröt med denne tidigare i år och blev oppositionens huvudkandidat. Enligt de officiella resultaten fick han dock bara 15% mot 59% för Bagapsj.

Oppositionen har protesterat över både valoegentligheter och kraftigt propagandaövertag för sittande presidenten under valkampanjen, men det är inte troligt att det kommer att utbryta några omfattande protester. För många abchazier är nog det viktigaste att slutligen försöka övertyga omvärlden om att Abchazien är en fungerande stat, även om det hittills inte är många andra än Ryssland som låter sig övertygas.

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin årliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivån inom offentlig verksamhet och baseras på en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera både administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes åtgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivån i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. År 2003 hade Georgien ett index på 1,8 och låg på samma nivå som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom går det alltså uppåt även i år trots fjolårets krig. TI påpekar dock något som ofta framhålls i utländska media – även om t ex den reformerade poliskåren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption på högsta nivå, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men också försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mål att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom på andra håll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001).  Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.