Forum Eurasien » Kina

Turkmenistan, Uzbekistan och Tibet i Kina på tio sämsta listan

Johan Fresk — Sun, 18 Jul 2010 06:42:11 +0000

Organisationen Freedom House är känd för sin årliga rankning av demokrati och frihet i världens länder. I en artikel i Foreign Policy har organisationen i en fotoessä presenterat de 20 värsta länderna avseende mänskliga rättigheter och demokrati. Urvalet är ingen nyhet utan gjort med utgångspunkt från en rankning som Freedom House publicerat tidigare i år, se SvD. De tio värsta länderna är Nordkorea, Burma (Myanmar), Ekvatorialguinea, Libyen, Somalia, Sudan, Turkmenistan, Uzbekistan, Tibet i Kina och Vitryssland. Essän tar även upp Kina allmänt och landet kommer då på 12:e plats. De enskilda placeringarna saknar naturligtvis betydelse. Det viktiga är att även när solen skiner och den svenska sommaren är som bäst skicka en tanke till de människor som arbetar för demokrati och frihet även under mycket svåra förhållanden.

För en vecka sedan bloggade jag om Turkmenistan och de tendenser till förnyad personkult och oförändrat auktoritärt styre som präglar landet. Det finns också en småaktighet hos de turkmenska myndigheterna som visar sig på olika sätt. Senast handlar det om de invånare i Turkmenistan som har såväl ryskt som turkmenskt medborgarskap. När dessa personer nu skall ut och resa har de två val antingen att avsäga sig sitt ryska medborgarskap och bli enbart turkmenska medborgare eller att avsäga sig sitt turkmenska medborgarskap och lämna Turkmenistan för gott. En före detta rysk-turkmensk journalist på tidningen Neutrala Turkmenistan stoppades när han skulle åka till Istanbul för en ögonoperation. Troligen en ”rysk” person som myndigheterna gärna vill bli av med. I Uzbekistan är situationen för mänskliga rättigheter fortsatt dålig, se tidigare inlägg, och några tecken till förbättringar är definitivt inte i sikte efter de etniska motsättningarna i Kirgizistan. Misshandel, tortyr och korruption präglar hela det uzbekiska rättssystemet.

TIbets autonoma region (TAR) i Folkrepubliken Kina

Freedom House har valt att särskilt lyfta fram Tibet i Kina som en speciellt utsatt region. Jag tycker att även Xinjiang bör uppmärksammas särskilt. Jag bloggade för några veckor sedan om miljövännen Karma Samdrup som dömdes till 15 års fängelse för en avdammad förseelse om gravplundring från 1998. Det verkliga skälet till fängslandet var att han försökte få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. Den yngre brodern Chime Namgyal har tidigare skickats till omskolningsläger med hårt arbete i 21 månader för att ha skadat den sociala harmonin och för några veckor sedan var det Rinchen Samdrups tur. Han dömdes till fem års fängelse för att ha försökt splittra moderlandet efter att ha publicerat en artikel som nämnt Dalai Lama på sin webbsida. Detta trots att Richen Samdrup själv varken skrivit eller publicerat artikeln på nätet. Skälet till myndigheternas ilska är att Chime Namgyal och Rinchen Samdrup genom sin prisbelönta NGO avslöjat den omfattande tjuvjakt som lokala partipampar bedrivit i Tibet. Brödernas advokater har vid upprepade tillfällen nekats tillträde eller inte kunnat tala i enrum med sina klienter. Brödernas mor har misshandlats och flera kusiner har arresterats när de arbetat som tolkar eller försökt lämna fram petitioner till de kinesiska myndigheterna.

Situationen är svår för de som arbetar för mänskliga rättigheter på många håll i världen, men vi som är lyckliga nog att bo i länder med fria media kan göra en liten men betydelsefull insats genom att hålla oss informerade om det som händer och inte tillåta att EU och USA helt utan uppmärksamhet kan offra alla samtal om mänskliga rättigheter och demokrati på realpolitikens altare.

Kinas ledare diskuterar utvecklingen av Västra regionen

Johan Fresk — Thu, 08 Jul 2010 09:55:36 +0000

Programmet "Den stora utvecklingen av Västra regionen" är det rödmarkerade området på kartan

Den kinesiska partiledningen avslutade den 6 juli 2010 ett arbetsmöte om utvecklingen av landets västra del. Kinas president Hu Jintao konstaterade att mycket har åstadkommits för att utveckla Kina till ett land med måttligt välstånd under de senaste tio åren men att mycket fortfarande återstår att göra. Detta gäller i synnerhet de områden som diskuterades på mötet: Inre Mongoliet, Sichuan, Yunnan, Qinghai-Tibet platån och Xinjiang, vilka alla är autonoma områden eller provinser med antingen en betydande andel etniska minoriteter eller att minoritetsfolk befolkar en stor del av provinsernas yta som i Sichuan och Qinghai där tibetanerna har geografiskt stor spridning men utgör en mindre del av befolkningen.

När Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna i Kina 1978 balanserade landet fortfarande på gränsen till hungersnöd och uppemot 60 % av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen. Den historiska ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren har inneburit att andelen mycket fattiga idag har minskat till cirka 10 %, vilket ändå innebär drygt 100 miljoner människor. De flesta av dem finns på landsbygden i västra Kina. För drygt tio år sedan introducerade dåvarande premiärministern Zhu Rongji programmet ”Den stora utvecklingen av Västra regionen” i ett försök att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den mycket expansiva kustregionen och det mindre dynamiska inlandet.

Utvecklingsprogrammet för västra Kina har flera komponenter där den mest iögonenfallande är de gigantiska satsningarna på infrastruktur främst i form av nya vägar och järnvägar. De nya järnvägslinjerna från Ürümqi till Kashgar i Xinjiang och den spektakulära linjen mellan Golmud och Lhasa i Tibet är kanske de mest kända men de är bara en liten del i ett mycket omfattande investeringsprogram som nu fortsätter med ännu större investeringar i bland annat ett snabbtågsnät. Dessa investeringar har utan tvekan betytt en ökad tillväxt i den västra regionen frågan är bara vem som dragit nytta av dessa satsningar från centralregeringen i Beijing. Jag har i tidigare inlägg beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa regioner.

Autonoma tibetanska områden (gulmarkerade) i Folkrepubliken Kina

För den som är intresserad av den tibetanska problematiken kan det vara värt att påminna sig att många tibetaner idag bor utanför Tibets autonoma region (TAR) och därför inte direkt omfattas av de politiska beslut och åtgärder som specifikt gäller TAR. Arbetskonferensen syftar till att förbättra förhållanden i områden med buddhistisk och muslimsk befolkning. De kinesiska ledarna är naturligtvis väl medvetna om missnöjet i uiguriska och tibetanska områden frågan är som alltid om huvudsakligen ekonomiska medel kan lösa problemen. Genom investeringar i infrastruktur skall området knytas närmare centrala och östra Kina, genom förändrad beskattning kommer främst Xinjiang få högre skatteintäkter och genom ökade industriinvesteringar skall nya jobb skapas. För att tibetaner och uigurer skall få jobb krävs dock att de är utbildade, talar god kinesiska och inte blir diskriminerade. Det finns problem på alla dessa områden men kraftiga satsningar på en förbättrad utbildning har genomförts och avgifterna i skolorna på lägre nivå har tagits bort för minoriteterna.

Andra åtgärder som diskuterades handlar om utbyte och utbildning av statsanställda från västra Kina i de mer utvecklade provinserna samt det alltid lita vaga uttalandet om att utveckla och respektera de etniska minoriteternas kultur. Det sistnämnda är centralt för att få med tibetaner och uigurer i båten men jag tror att Kina i någon mån har ett baltiskt dilemma. Hur väl ekonomin än utvecklas kommer självstyre och självständighet alltid att te sig mer attraktivt för tibetaner och uigurer än att vara en del av ett ofritt Kina. Den kinesiska ledningen gör uppenbarligen en annan analys; att det går att vinna över minoriteterna med ekonomisk utveckling. Jag tror också att det behövs ökad kulturell och religiös frihet annars finns inga förutsättningar att långsiktigt vinna minoriteternas förtroende. Om inte strategin är en total assimilering i den hankinesiska kulturen vilket vissa företrädare för uigurer och tibetaner hävdar. Resultatet av arbetskonferensen var föga förvånade. Partiledningen fortsätter på den inslagna vägen möjligen höjs beloppen ytterligare. Faran med att dessa satsningar lockar till sig hankineser och leder både till ökad immigration i minoritetsområden och utträngning av lokal arbetskraft med åtföljande missnöje diskuteras i vart fall ännu inte på allvar. Fortsättning lär följa om de etniska minoriteternas situation i dagens Kina.

Dalai Lama fyller 75 år idag

Johan Fresk — Tue, 06 Jul 2010 07:34:47 +0000

Idag den 6 juli 2010 fyller Tenzin Gyatso, mer känd som Dalai lama, 75 år. Dalai lamorna av Gelugskolan har sedan 1600-talet varit Tibets andliga och världsliga ledare. En ordning som bestod under den manchuiska Qingdynastin (1644-1911) och den första halvan av 1900-talet. Hösten 1950 invaderades Tibet av Kina. Efter några år av gemensamt styre blev den politiska och religiösa situationen allt svårare i Tibet och Dalai lama valde efter ett misslyckat uppror 1959 att gå i landsflykt. Dalai lama och den tibetanska exilregeringen har sedan dess sitt säte i byn McLeod Ganj utanför Dharamsala i norra Indien. Dalai lama framstår idag på sin 75 årsdag som den klart lysande stjärnan och förkämpen för den tibetanska kampen för självstyre inom Kina, se DN och SvD.

Tenzin Gyatso, 14:e Dalai lama i juni 2005

75 år är ingen stor födelsedag i den tibetanska kalendern som är indelad i cykler om 12 år efter olika djur och fem element som anses ge en speciell aspekt åt året. Traditionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Det betyder att bemärkelsedagar delbara med 12 såsom 60, 72 och 84 år egentligen är viktigare för en tibetan. Nu är Dalai lama ingen vanlig tibetan utan en internationell berömdhet och hans 75 årsdag kommer att uppmärksammas på många håll i världen.

Tenzin Gyatzo föddes som Lhamo Dhöndrup i byn Taktser i Amdo, byn Hongya i dagens nordöstra Qinghai på gränsen till Gansu. Enligt en profetia skulle den 13:e Dalai lama återfödas i östra Tibet och en kommission skickades. Den nye 14:e Dalai lama identifierades och familjen flyttade till Lhasa där Tenzin Gyatso påbörjade sin utbildning. På grund av det osäkra politiska läget fick den 14:e Dalai lama redan 1950 viktiga funktioner i styrelsen av Tibet. Mao Zedong hade emellertid bestämt sig för att infoga Tibet i Kina och utan internationellt stöd var den självständighet som Tibet de facto haft sedan 1911 dömd. Tibets traditionella skyddsmakt Storbritannien hade genom Indiens självständighet 1947 inte längre något intresse för Tibet och Indien i sin tur ville inte stöta sig med Kina. USA var upptaget av kriget i Korea och var inte engagerat i frågan om Tibets status.

Efter ett decennium av alltmer problematisk samexistens med de kinesiska kommunisterna flydde Dalai lama 1959 med tiotusentals andra tibetaner till Indien i mars 1959. Tenzin Gyatso ha sedan dess arbetat oförtrutet med opinionsbildning för Tibets och den tibetanska buddhismens sak. Det är som internationell celebritet och religiös lärare han vunnit så många anhängare i USA och Europa genom sin ödmjuka och alltid lika positiva framtoning. Tibet har stått högt på den internationella dagordningen men det verkliga politiska engagemanget har saknats. Få stater är beredda att ta en verklig strid med Kina om Tibets status i synnerhet efter de senaste årtiondenas ekonomiska frammarsch. I slutet av 1980-talet lanserade Dalai lama sin vision om ett självstyrande Tibet inom Folkrepubliken Kinas ram. Han belönades 1989 med Nobels fredspris för sin kamp för Tibets frihet med fredliga medel. Dalai lamas plan har fått kritik från vissa tibetaner som menar att endast full självständighet är acceptabelt och från regeringen i Beijing som anklagar Dalai lama för att vilja splittra moderlandet.

När Tenzin Gyatso idag firar sin 75 årsdag är han alla tibetanernas oomstridde andlige ledare. Så länge den 14:e Dalai lama har hälsan kommer Tibet att stå kvar på den internationella dagordningen och den tibetanska exilrörelsen att vara enad i kampen för Tibet. Dalai lama skulle verkligen förtjäna att få se sin långa fredliga kamp krönas med framgång. De stora utmaningarna för tibetanerna väntar i framtiden när den nuvarande Dalai lama inte längre finns som ett andligt och politiskt ankare.

Ett år sedan oroligheterna i Ürümqi

Johan Fresk — Mon, 05 Jul 2010 08:03:22 +0000

Ürümqi i Xinjiang, Kina

Idag, den 5 juli 2010, är det precis ett år sedan det utbröt oroligheter i Ürümqi, huvudstaden i Xinjiangs uiguriska autonoma region, se DN, VG och SvD. Lagom till ettårsminnet har det kommit rapporter från Amnesty International och UHRP (Uyghur Human Rights Project) som genom intervjuer försöker dokumentera vad som egentligen skedde i samband med händelserna den 5 juli 2009. Låt mig först slå fast att det inte finns anledning att betvivla de kinesiska rapporterna om att nära 200 människor dog och att de flesta av dem var hankineser. Problemet tycks enligt rapporterna snarare vara osäkerheten kring antalet offer bland uigurerna.

Den direkta orsaken till protesterna på Folkets torg i Ürümqi var de attacker mot uiguriska arbetare som inträffat på en leksaksfabrik i Shaoguan i provinsen Guangdong i södra Kina. En stor grupp uigurer samlades på torget för att protestera och polisen tycks ha förlorat kontrollen över händelsen eller gripits av panik. Många uiguriska vittnesmål berättar att polisen använde skarpa skott för att skingra demonstranterna. Det finns trovärdiga uppgifter om uiguriska dödsoffer från den incidenten. På kvällen den 5 juli gick sedan uiguriska grupper i främst södra delen av Ürümqi löst på bilar, egendom och hankineser. Det är i denna fas som internationella media släpps in för att filma oroligheterna. Till skillnad från oroligheterna i Tibet i mars 2008 så tilläts utländska journalister att delvis arbeta i Ürümqi i juli 2009. Efter oroligheterna införde myndigheterna dock en omfattande blockad av Internet, telefonsamtal och SMS som helt lyftes först i maj 2010, men vissa restriktioner kvarstår främst för uiguriska nyhetssajter. Övervakningen har också ökats betydligt i Xinjiang. Under året har 5 000 nya poliser rekryterats och nu senast har tusentals övervakningskameror installerats i Ürümqi, se SvD.

De två rapporterna fokuserar på vad som hände sedan i Xinjiang. En våg av arresteringar följde i området som främst drabbade uigurer. Amnesty International talar om 1 000 och UHRP om 4 000 frihetsberövanden. Problemet är bristen på information om vad som hänt vissa som förts bort samt de omfattande rapporter om att tortyr använts för att tvinga fram erkännanden. Det behövs en oberoende undersökning av händelserna av flera skäl. Det viktigaste är utan tvekan att om inte korten läggs på bordet kommer en försoning mellan hankineser och uigurer att ytterligare försvåras och leda till att de två skilda och etniskt färgade händelsebeskrivningar som nu cirkulerar blir permanenta. Rättegångar har pågått i Xinjiang det gångna året men inte bidragit till att öka klarheten i förloppet. Fram till idag har 26 personer avrättats för upploppen i juli 2009 varav 24 är uigurer. Uigurerna var förövare den 5 juli men utsatts bland annat den 7 juli 2009 för hankinesiska hämndaktioner som är otillfredsställande dokumenterade. Uigurerna upplever att de kinesiska myndigheterna varit speciellt lyhörda för hankinesernas klagomål och en ny omgång av arresteringar följde på en våg av attacker med sprutor som utfördes i Ürümqi i september 2009. Ingen förnekar att dessa attacker inträffade men det finns indikationer på att rapporterna i kinesiska media var kraftigt överdrivna och bidrog till att försämra relationerna mellan hankineser och uigurer.

Den långsiktiga bakgrunden till händelserna i Ürümqi är den frustration som många uigurer känner över utvecklingen i Xinjiang sedan 1949. Kinesernas andel av befolkningen har ökat från cirka 5 % till kanske 45 % idag samtidigt som uigurernas situation blivit kulturellt mer utsatt. Uigurerna som talar ett turkspråk är muslimer med en centralasiatisk kultur. Det är på det språkliga och religiösa området som det största missnöjet finns idag. Utbildningen i skolan ges idag allt oftare, även på lägre nivåer, enbart på kinesiska och utövandet av islam är förbundet med omfattande restriktioner. Okänsliga kinesiska ombyggnadsprojekt bland annat av gamla stan i Kashgar har gett de uigurer ammunition som säger att befolkningsgruppen är utsatt för en kulturell attack från kineserna.

Den kinesiska regeringen har försökt blidka det uiguriska missnöjet genom gigantiska investeringar och överföringar i den centrala budgeten till Xinjiang. Utvecklingen i området har också varit spektakulär. Problemet är dock att en stor del av tillväxten endast kommer hankineser till godo eftersom uigurerna ofta inte kan tillräckligt bra kinesiska eller helt enkelt diskrimineras till förmån för hankinesiska sökande. En oberoende undersökning av händelserna och arresteringarna efter julihändelserna 2009 skulle vara ett viktigt första steg från de kinesiska myndigheterna att man tar uigurerna och deras rättigheter på allvar. Dessvärre är sannolikheten för en sådan undersökning i det närmaste obefintlig. Den skulle ses som en helt oacceptabel inblandning i Kinas inre angelägenheter.

En bok om Centralasiens historia

Johan Fresk — Wed, 30 Jun 2010 08:52:39 +0000

Bokrecension. För den som vill försöka förstå Centralasiens historia i ett längre perspektiv finns det inte så många böcker att välja på. Jag skulle vilja rekommendera boken: ”A History of Inner Asia” av Svat Soucek utgiven av Cambridge University Press år 2000, 369 sidor. Boken ger en god översikt av Centralasiens historia från Kökturkarna på 500-talet till upplösningen av Sovjetunionen. Soucek inleder boken med en geografisk introduktion som sätter in regionen i ett sammanhang såväl geografiskt som kulturellt. Växelverkan mellan nomader och bofasta samt den mängd olika namn på ett antal språk som förekommer i regionen introduceras.

Styrkan i Souceks bok ligger i den systematiska och detaljerade genomgången av området mellan de stora floderna Amu-Darja och Syr-Darja, ett område som historiskt brukar kallas för Transoxanien i väst och Mawarannahr av araberna. Soucek beskriver de olika turkiska grupperna som passerade området från öster mot väster i ett militärt och kulturellt perspektiv. Arabernas spridande av islam en rörelse som gick i motsatt riktning från väst mot öst är ett annat centralt tema. Han försummar inte heller den viktiga roll som den islamiska mystiken, sufismen, hade i området som religionsspridare och kulturbärare. Behandlingen av mongoltiden är mycket koncentrerad och kanske i kortaste laget men i en sammanfattande historia finns alltid problemet med begränsat utrymme. Jag uppskattar att Soucek ändå ibland ger utrymme i boken åt originalcitat från kökturkiska runinskrifter och olika urkunder för islamiska välgörenhetsinrättningar, waqfnama. Detta ger en viktig samtidskontakt. Boken innehåller också korta kapitel om Xinjiang och Mongoliet men dessa håller inte samma kvalitet som framställningen av Transoxanien.

Svat Souceks bok är den bästa introduktionen som jag har hittat på engelska men den är i vissa kapitel så rik på namn att läsbarheten sätts ned. Man får ibland anstränga sig för att se helheten i framställningen. Ett annat problem med boken är naturligtvis att den inte behandlar områdets antika historia med bland annat Alexander den Stores krigståg i Centralasien eller den intressanta period när skyterna var härskare på den euroasiatiska stäppen. ”A History of Inner Asia” ger mycket tillbaka för den läsare som tar sig tid att verkligen läsa boken och kanske är det först vid en omläsning som man till fullo inser hur mycket boken faktiskt innehåller. Den kan även tjäna som en utmärkt uppslagsbok för den historiskt intresserade. Jag rekommenderar som sagt Svat Soucek men man skall inte vänta sig en helt enkel läsning.

Miljövännen Karma Samdrup dömd till fängelse i Xinjiang för gravplundring

Johan Fresk — Fri, 25 Jun 2010 10:29:52 +0000

Karta över Xinjiang. Yanqi (Karashahr) ligger längs järnvägen söderut från Ürümqi vid sjön Bosten.

Den tibetanske miljövännen och konstsamlaren Karma Samdrup (kinesiska: Rukai Gamasangzhu) dömdes torsdagen den 24 juni 2010 till 15 års fängelse för gravplundring av en domstol i Yanqi (uiguriska: Karashahr (svarta staden)) i Xinjiang i nordvästra Kina. Organisationen HRW (Human Rights Watch) är starkt kritisk till domen av flera skäl, se DN och SvD. Det finns anledning att tro att domen är direkt kopplad till Karma Samdrups ansträngningar att få sina bröder som sitter fängslade i Tibet fria. Domen blir också något av ett testfall för det nya förbud för användandet av tortyr för att framtvinga bekännelser som högsta domstolen i Kina nyligen publicerat. Dessa regler föranleddes av ett fall där en man suttit tio år i fängelse för ett mord som aldrig inträffat på grund av en framtvingad bekännelse.

Karma Samdrups fall är taget ur sitt sammanhang märkligt eftersom den påstådda gravplundringen skall ha ägt rum redan 1998 vid gravfältet Shorchuk i närheten av Yanqi och åtalet för detta har tidigare lagts ned. Karma Samdrup arresterades i januari 2010 i Chengdu i Sichuan och fördes till Yanqi för rättegång. Han hölls sedan isolerad och fick inte träffa någon anhörig eller sin advokat på nästan sex månader. Under rättegången i Yanqi den 22 juni 2010 berättade Karma Samdrup att han blivit slagen av vakter och på vakternas uppmaning av andra fångar under förhören. Han blev också berövad sömn samt tvungen att svälja olika kemiska preparat som skulle göra honom omtöcknad. Allt för att få honom att underteckna en bekännelse, vilket han ännu inte gjort. Detta är ett tydligt fall där olika former av tortyr använts för att tvinga fram en bekännelse och borde falla inom högsta domstolens i Beijing nya riktlinjer för oacceptabelt förfarande.

Det verkliga skälet till Karma Samdrups dom är snarare den aktiva kampanj han bedrivit för att få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. De arresterades i augusti 2009 för att de uppmärksammat lokala miljöbrott i prefekturen Qamdo (kinesiska: Changdu) i östra Tibet på gränsen till Sichuan. Den äldre av bröderna Rinchen Samdrup sitter fortfarande arresterad medan den yngre brodern Chime (Jigme) Namgyal skickats till ett arbetsläger för politisk omskolning. De två bröderna är ett exempel på den stora makt lokala företrädare för KKP (Kinas Kommunistiska Parti) har och att det ofta räcker med att påtala uppenbara brister och olagligheter i systemet för att bli arresterad.

Det anmärkningsvärda är att de lokala myndigheterna i tre provinser Tibet, Sichuan och Xinjiang samarbetar för att arrestera och åtala Karma Samdrup. Karma Samdrup som grundat en prisbelönt miljöorganisation med syfte att skydda Tibet-Qinghai platåns djurliv och är en välkänd konstsamlare som dessutom varit politiskt lojal med regimen i Beijing. Dessutom utsätts Karma Samdrup för tortyr under sin åtalstid i strid med högsta domstolens nya riktlinjer och till råga på allt, för de kinesiska myndigheterna, har hans fall blivit internationellt uppmärksammat. Hur mycket bättre vore det inte att försöka kontrollera alla de lokala partikungarna och deras missbruk av systemet. De är den verkliga faran för KKP och inte lokala miljövänner som försöker se till att de regler som finns efterlevs.

Terroristgrupp sprängd i Xinjiang – kinesisk oro för läget i Kirgizistan

Johan Fresk — Thu, 24 Jun 2010 05:40:47 +0000

Karta över Xinjiang

Kina säger sig ha sprängt en terroristgrupp i Xinjiang i landets nordvästra del, se DN och SvD, berättade Wu Heping en talesman för Ministeriet för allmän säkerhet på en presskonferens i Beijing torsdagen den 24 juni 2010. Ett tiotal medlemmar, inklusive gruppens ledare har arresterats och de beskrivs som östturkestanska separatister. Östturkestan är det namn som många uigurer föredrar att använda istället för Xinjiang. Terroristgruppen anklagas för att ha varit inblandad i en attack mot gränspolisen i Kashgar (kinesiska: Kashi) och en bombkampanj i Kucha (Kuqa) under 2008. Separatism, terrorism och extremism är de tre brott som uigurer som protesterar mot det ökade kinesiska inflytandet i Xinjiang brukar anklagas för.

Xinjiang är en provins med etniskt blandad befolkning i Kina. Ungefär 45 % av befolkningen utgörs av uigurer. Uigurerna är muslimer och talar ett turkspråk, uiguriska. Många uigurer är oroliga för den stora inflyttningen av hankineser i området och för att den ekonomiska utvecklingen går dem förbi. Det finns också ett missnöje mot de begränsningar att utöva islam och att använda det uiguriska språket som kinesiska myndigheter har infört. I juli 2009 skakades huvudstaden Ürümqi av svåra sammanstötningar mellan uigurer och hankineser och knappt 200 personer skall ha dödats, de flesta av dem hankineser. I det spända läge som råder i Xinjiang, se tidigare inlägg, har många uigurer satts i fängelse och ställts inför rätta.

De två dåd den nu sprängda terroristgruppen sägs ha stått bakom skedde under 2008, se DN. Attacken i Kashgar inträffade den 4 augusti 2008, fyra dagar innan OS i Beijing skulle öppnas. Två uigurer, Abdurahman Azat och Kurbanjan Hemit, attackerade en polispostering i Kashgar. De körde in en lastbil i en grupp poliser och detonerade sprängämnen vid basens grind. Sammanlagt 17 poliser dog och 16 skadades i dådet. De två uigurerna fälldes för terrorism i domstol i Kashgar och avrättades i april 2009. Händelsen i Kucha, som ligger ungefär mittemellan Kashgar och Ürümqi, skall ha inträffat på morgonen den 10 augusti 2008 då ett antal explosioner skedde i stormarknader, hotell och regeringsbyggnader i staden. En säkerhetsvakt dog och två poliser skadades. I den efterföljande eldstriden uppger kinesiska myndigheter att åtta terrorister sköts ihjäl och två terrorister sprängde sig själva som självmordsbombare.

En förklaring till torsdagens presskonferens kan vara den nervositet som finns i Kina för de etniska upploppen i södra Kirgizistan. Det finns en oro för att en ökad instabilitet i området kan leda till flyktingströmmar och ökade möjligheter för terrorister att verka i Xinjiang. Detta i synnerhet om det uppstår ett maktvakuum i Kirgizistan. Handeln mellan Kina och Kirgizistan har också utvecklats positivt de senaste åren och den kan nu komma att minska kraftigt. Kina har också ambitiösa planer på att bygga en järnväg mellan Xinjiang och Uzbekistan genom Kirgizistan och även dessa planer kan nu äventyras. Det finns också c:a 30 000 kineser i Kirgizistan och en oro för deras säkerhet, 1 300 kinesiska medborgare har evakuerats från Osj sedan oroligheterna började i södra Kirgizistan. Resultatet av den nuvarande situationen kan bli att Ryssland stärker sitt inflytande i Kirgizistan på Kinas bekostnad eftersom säkerhetspolitiska och inte ekonomiska överväganden kan väntas var vägledande för den kirgiziska regeringens beslut den närmaste tiden.

Kinas president i Uzbekistan på statsbesök

Johan Fresk — Thu, 10 Jun 2010 20:45:04 +0000

Karta över Uzbekistan

Kinas president Hu Jintao avlägger ett officiellt statsbesök hos president Islam Karimov i Tasjkent. Besöket sker i samband med att Shanghai Cooperation Organization (SCO) skall hålla sitt årliga statschefsmöte som 2010 hålls i den uzbekiska huvudstaden. Förhållandet mellan Kina och Uzbekistan är gott och den kinesiska principen att aldrig kritisera varandras interna angelägenheter passar president Karimov utmärkt. Handeln mellan Uzbekistan och Kina uppgår till ungefär två miljarder amerikanska dollar och har ökat kraftigt de senaste åren. För två auktoritära regimer är den här typen av besök ett sätt att befästa och bekräfta relationerna mellan länderna. Kineserna är mycket noga med att inte åsidosätta ledare av Karimovs typ. För Uzbekistan är det viktigt med goda relationer till mäktiga länder som kan ge tydliga fördelar för landet i umgänget med USA och EU. Upptrappningen av kriget i Afghanistan är ett annat trumfkort för president Karimov.

Relationerna handlar främst om energi, handel och säkerhet. I december 2009 öppnades en ny gasledning mellan Turkmenistan och Kina som går via Uzbekistan och Kazakstan. Just nu pågår utbyggnaden av det andra röret för att dubbla kapaciteten till 2011. Här handlar det om att säkerställa goda relationer till Uzbekistan och erbjuda landet att exportera om det skulle bli uzbekisk gas tillgänglig i framtiden. Kinas behov av alternativ till kol är närmast omättliga. Handeln med Uzbekistan är fortfarande blygsam men genom mjuka krediter från Kina har bland annat lok levererats till den uzbekiska järnvägen. Bomull är en annan viktig importvara från Uzbekistan för Kina. Satsningar på utbyggnad av infrastruktur för att underlätta handelsutbytet sker redan indirekt genom kinesiska vägbyggen i Xinjiang och stöd till infrastruktur i Kirgizistan och Tadzjikistan.

En av de viktigaste frågorna för Kina är samarbetet kring säkerhet i regionen. Kampen mot de tre onda: terrorism, separatism och extremism som Uzbekistan och Kina enades om känns igen från den inrikespolitiska retoriken i Kina. Det är vad oppositionella i Tibet och Xinjiang brukar anklagas för. Kina och Uzbekistan delar också på officiell nivå en mycket stark misstro mot alla former av islam som avviker från den av regimen sanktionerade. Andra områden som ligger kineserna varmt om hjärtat är säkerheten på världsutställningen i Shanghai som pågår till 31 oktober 2010 och säkerheten på de asiatiska spelen i Guangzhou (Kanton) under november 201o, vilket också nämndes i den officiella kommunikén. Varje sida får med sina hjärtefrågor men denna gång verkar det som kineserna hade flest. Ett besök som skall noteras och läggas till handlingarna som en av många pusselbitar i ländernas relationer.

Konst från Gandhara – Buddhistisk konst från Pakistan

Johan Fresk — Wed, 09 Jun 2010 20:17:45 +0000

Stående Buddha från Gandhara, första århundradet. Musée Guimet.

I dessa dagar av islamisk extremism är det lätt att glömma bort att den nordvästra delen av dagens Pakistan har varit ett buddhistiskt centrum som skapat en av de mer remarkabla synteserna i konsthistorien. På Musée Guimet i Paris visas mellan den 21 april och den 16 augusti 2010 en utställning med drygt 200 föremål från det gamla Gandhara och dess buddhistiska arv. Den som har tillfälle att besöka utställningen i Paris har en rik upplevelse att se fram emot. Det finns också en tilltalande katalog med bilder på de utställda föremålen.

Gandhara var ett kungarike i nordvästra Pakistan med centrum i Peshawardalen där de viktigaste städerna var Peshawar och Taxila. Gandhara omfattade tidvis även Swatdalen som var ett buddhistiskt centrum redan på 300-talet f. Kr. Under samma århundrade inledde Alexander den Store sin erövring av det Persiska imperiet och han nådde ända till Indus innan soldaterna gjorde uppror. Alexander lämnade kvar garnisoner i de områden han erövrade. Ett system som behölls när generalerna delade upp riket efter Alexanders död 323 f. Kr.

Flera kungariken med grekisk tradition och kultur levde under århundraden vidare i området bland annat i norra Afghanistan som vid denna tid kallades Baktrien. Afghanistan och norra Indien och Pakistan var vid denna tid en korsväg och det indiska Maurya-imperiet, iranska saka (skyter) och parther utsträckte i tur och ordning även de sitt inflytande över området. Det första århundradet i vår tideräkning erövrades området av kushanerna (yuezhi på kinesiska) ett indoeuropeiskt ryttarfolk från Gansu i dagens Kina. Det var under kushanerna som Gandhara skulle uppleva sin kulturella storhetstid.

Det unika med konsten från Gandhara är att det grekiska och det indiska, representerat av buddhismen, under påverkan från skytisk och parthisk tradition smälte samman och bildade ett ny slags konst. Det var i Gandhara som de första avbildningarna av Buddha gjordes. Han hade tidigare endast avbildats i symbolisk form. Konsten i Gandhara dominerade i området fram till den muslimska erövringen. Gandharakonsten har påverkat den hinduiska konsten i Indien och den kinesiska konsten via buddhismens spridningsväg till Kina som gick genom oasstäderna i Tarimbäckenet runt Taklamakanöknen i det som idag är den kinesiska provinsen Xinjiangs sydvästra del.

För den som är intresserad av att förstå området på djupet är utställningen en viktig pusselbit och en påminnelse om områdets långa och rika historia. Den buddhistiska kulturen i Afghanistan runt Bamian (Bamiyan) och dess kända stora buddhabilder var starkt influerade av det buddistiska Gandhara. För en problematisering om att göra utställningar från områden i krig finns en intressant artikel i Le Figaro.

Panchen Lama – I Tibet på besök

Johan Fresk — Tue, 08 Jun 2010 22:27:55 +0000

I torsdags, den 3 juni 2010, inledde den 11:e Panchen Lama sitt årliga besök i Tibet. Den största delen av året befinner han sig i Beijing för att bedriva studier i buddhism. Den nuvarande Panchen Lama är politiskt omstridd men har under 2010 fått en mer offentlig roll. Han har valts till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet och till en högre post i det Kinesiska folkets politiska konsultativa konferens, se tidigare inlägg. Panchen Lama skickades också till det jordbävningsdrabbade Yushu i Qinghai, ett etniskt tibetanskt område, för att be för de dödas själar den 14 maj.

Den 10:e Panchen Lama dog 1989 och spelet kring den nye Panchen började i maj 1995 när Dalai Lama utsedde Gendun Choekyi Nyima till Panchen Lama. Detta accepterades inte av ledningen för Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och pojken och hans förädrar försvann tre dagar senare. Istället utsågs den nuvarande 11:e Panchen Lama, Gyaltsen Norbu, i november 1995 i Jokhangtemplet i Lhasa med hjälp av den Gyllene urnan. Regeln om den Gyllene urnan instiftades av den kinesiske kejsaren Qianlong 1792.

Den traditionella metoden i Tibet att utse en efterträdare är att konsultera orakel och studera barnets reaktion inför olika ägodelar som tillhörde den tidigare inkarnationen av laman. Tibetanerna tycker sällsynt illa om att begagna sig av den Gyllene urnan men har ändå själva använt den vid några tillfällen. Urnan förvaras traditionellt i Jokhangtemplet i Lhasa. Kandidaternas namn skrivs på metallbrickor och läggs i urnan. Dragningen sker sedan inför buddhan i Jokhang som ser till att rätt lott dras. Jokhang anses också av de flesta tibetaner som det heligaste och viktigaste templet i hela Tibet. Det är därför inte förvånande att Panchen Lamas första besök i Tibet brukar gå just ill Jokhang där han ger en khata, vanligen en vit silkeshalsduk, till de viktigaste buddhorna i templet.

Nästa anhalt var klostret i Reting (Radreng) i Lhünzhubdistriktet utanför Lhasa och ett möte med Reting Rinpoche. Klostret Reting grundades år 1056 av den bengaliske reformatorn Atishas främste lärljunge Dromtönpa och tillika grundare av Kadampa-skolan i tibetansk buddhism. Den store reformatorn Tsongkhapa och grundaren av Gelugpa-skolan verkade också vid Retingklostret. Lamainstitutionen Reting Rinpoche har stort anseende och den 5:e Reting Rinpoche spelade en ledande roll vid sökandet efter den nuvarande Dalai Lama. Den 6:e Reting Rinpoche dog 1997 och den nuvarande 7:e utsågs av den kinesiska regeringen i januari 2001. Ett val som inte har erkänts av Dalai Lama. Det var alltså två politiskt tillsatta religiösa ledare som möttes.

Det har också funnits tid för den 11:e Panchen Lama att besöka Lhokadistriktet (Shannan på kinesiska) i södra Tibet. Där har den uråldriga befästningen Yumbulagang, som är intimt förknippad med Tibets tidigaste kungar och ett av Tibets äldsta kloster Sanyai stått på programmet. Vid klosterbesöken brukar Panchen Lama recitera verser ur en sutra samt välsigna munkar och troende. I Lhoka hade han också tillfälle att träffa ”vanliga” tibetaner. Det är tydligt att den kinesiska ledningen strävar efter att höja profilen på Panchen Lama i Tibet och successivt vänja tibetanerna vid denne Panchen Zunma (Den falske Panchen) som han kallas av exilregeringen och många tibetaner. Syftet med att ha en lydig och populär Panchen Lama är naturligtvis att försöka ta initiativet i jakten på den nye Dalai Lama. Den nuvarande Dalai Lama har förvisso redan sagt att hans efterträdare kommer att födas utanför Kinas gränser men vad som verkligen händer återstår att se. Inrikespolitiskt i Kina bör detta innebära att Panchen Lama måste spendera mer tid i Tibet i framtiden men om det leder till att han intar en mer kritisk hållning till KKP:s politik står skrivet i stjärnorna. Så hårt koreograferade som hans besök tycks vara verkar det inte troligt under de närmaste åren.

Svensk officer, krigsfånge i Ryssland samt i den kalmuckiske khanens tjänst – Johan Gustaf Renat

Johan Fresk — Mon, 07 Jun 2010 19:14:23 +0000

Johan Gustaf Renats karta.

Vid en högtid under måndagen, den 7 juni 2010, på Uppsala universitetsbibliotek överlämnades en nyinköpt karta över Centralasien relaterad till de kartor Johan Gustaf Renat hade haft med sig från sin tid i tjänst hos den dzungariske khanen i Xinjiang i Kina.

Johan Gustaf Renat (1682-1744) var en svensk officer i Karl XII:s armé som blev krigsfånge i Ryssland efter slaget vid Poltava 1709. Som många andra svenska officerare fördes han till Tobolsk. Svenska officerare var ofta eftersökta av ryssarna och att träda i rysk tjänst var ett sätt att göra tiden i Ryssland drägligare. Johan Gustaf Renat deltog i en rysk expedition som skulle undersöka rykten om guldfyndigheter i södra Taklamakanöknen i dagens Xinjiang.

Förtruppen, där Renat ingick, attackerades emellertid av västmongoliska dzungarer även kallade kalmyker eller kalmucker, och Renat fördes i fångenskap till khanens huvudstad i Ghulja (Yining på kinesiska) vid Ilifloden i dagens Xinjiang på gränsen till Kazakstan. Johan Gustaf gjorde sig känd som en duglig karl och hans kunskaper i artilleri och gruvdrift gjorde att den dzungariske khanen fick upp ögonen för honom. Dzungarerna, ett mongoliskt nomadrike, var under 1720 och 1730-talen inbegripna i ständiga strider med den kinesiska Qingdynastin. Renats kunskaper att gjuta kanoner och i modern artillerikonst var därför mycket efterfrågade.

I Dzungariet (norra Xinjiang) befann sig också en svensk kvinna, Birgitta Scherzenfeldt (1684-1736), från Bäckaskog i Skåne som genom sin skicklighet i stickning och vävning hade vunnit en ställning som förtrogen till khanens hustru och Birgitta var till och med ”festfixare” några år åt en av prinsessorna, Seson, och skötte inköpen till hennes bröllop i staden Yarkand i sydvästra Xinjiang. Birgitta och Johan Gustaf träffade varandra hos kalmuckerna och blev helt enkelt sambo i fält. De gifte sig aldrig formellt men betraktades som man och hustru.

Efter 18 års fångenskap, 1733, lyckas Birgitta Scherzenfeldt övertala khanen att låta henne och Johan Gustaf Renat återvända till Sverige med löfte att de skulle komma tillbaka senare. Renat fick som en avskedsgåva av khanen med sig två kartor av Centralasien samt 20 mongoliska slavinnor. Tre av dessa kalmuckiska mongoler nådde tillsammans med paret Renat, via Moskva och St. Petersburg, Stockholm sommaren 1734.

De kartor Renat fick med sig skulle komma att bli mycket uppmärksammade. De utgör exempel på några av de allra tidigaste kartorna över Centralasien. Renat ritade själv en ny karta med utgångspunkt från de två dzungariska kartorna. Han försedde sin karta med latinsk skrift och vissa kommentarer. Originalkartorna är gjorda i den kinesiska karttraditionen men texten är skriven med mongolisk skrift. Renat var en flytande talare av den kalmuckiska dialekten av mongoliska och väl lämpad att göra en sådan karta. Renats karta kopierades under av samtiden i ytterligare minst två exemplar.

En av kopiorna hittades av August Strindberg i Linköping 1879 och användes senare i dennes strid med Sven Hedin. Strindbergs upptäckt ledde också till att Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, undersökte sina samlingar och fann att de två kartorna som Renat fått i gåva av den kalmuckiske khanen samt Renats egen karta fanns i bibliotekets samlingar, sedan drygt 130 år.

För några år sedan upptäcktes en andra kopia av Renats karta. Professor emeritus Staffan Rosén inledde då en kampanj för att bevara denna karta kvar i Sverige och med ekonomiskt stöd från Kungliga Vitterhetsakademien kunde kampanjen krönas med framgång och kartan inköpas och deponeras på Carolina Rediviva i Uppsala. Under måndagen hölls en ceremoni i Uppsala då kartan formellt deponerades på biblioteket. Staffan Rosén talade om Johan Gustaf Renat och hans kartor, Ulla Ehrensvärd berättade om kartografering och kartografer i Ryssland under Renats tid och Göran Bäärnhielm jämförde Renats kartor med dagens kartbild. Per Cullhed och Åsa Henningsson från Uppsala Universitetsbibliotek tackade för depositionen och talade om kartans plats i bibliotekets samlingar. Biblioteket hade också ordnat en utställning av Renats olika kartor samt annat samtida handskrifts- och kartmaterial.

För den som vill veta mer om kalmykerna (kalmuckerna) så finns inte längre några kvar i Xinjiang. Alla kalmucker dödades eller fördes bort i fångenskap av kineserna i mitten på 1700-talet. En liten grupp kalmucker hade dock tidigare utvandrat till Ryssland och där finns än idag deras ättlingar kvar i republiken Kalmykien. Kalmykerna utgör en majoritet av befolkningen och här talas kalmykiska och praktiseras den mongoliska formen av buddhism. För Kalmykien idag se tidigare blogginlägg.

Kina och Mongoliet – allt närmare samarbete

Johan Fresk — Thu, 03 Jun 2010 06:57:50 +0000

I onsdags, den 2 juni 2010, avslutade den kinesiske statsministern Wen Jiabao ett två dagar långt besök i Mongoliets huvudstad Ulaanbaatar. Statsminister Wen är ute på en asiatisk odyssé som tidigare tagit honom till Sydkorea och Japan. Att Wen Jiabao väljer att åka till Mongoliet är ingen slump. Kina har försökt intensifiera sina relationer med Mongoliet alltsedan Sovjetunionens fall 1991 såväl ekonomiskt som politiskt.

Våren 2010 har utbytet mellan de två länderna varit extra intensivt, särskilt de senaste månaderna. I april besökte den mongoliske statsministern Sükhbaataryn Batbold Beijing. Batbold har varit Mongoliets statsminister sedan 2009 och valdes i april 2010 till ledare för det Mongoliska folkets revolutionära parti, det idag helt reformerade gamla kommunistpartiet. I slutet av april och början på maj avlade president Tsakhia Elbegdorj ett sex dagar långt officiellt besök i Kina då han bland annat besökte världsutställningen i Shanghai. Elbegdorj förde också samtal med den kinesiske presidenten Hu Jintao.

Mongoliet är ett ytmässigt stort land, drygt tre gånger Sveriges storlek, men med endast knappt tre miljoner invånare. Efter en svår ekonomisk omställning under 1990-talet har ekonomin växt snabbt de senaste åren, inte minst på grund av en omfattande export av råvaror till Kina. Mongoliet har stora mineraltillgångar till exempel koppar, molybden, kol och järnmalm, tillgångar som i hög grad intresserar kineserna. Handeln mellan Mongoliet och Kina tiodubblades mellan 1998 och 2008 från 250 miljoner till 2 500 miljoner amerikanska dollar. Idag går 70 % av Mongoliets export och 30 % av landets import via Kina.

Gränshandeln sker via tolv olika gränsövergångar längs den mycket långa mongolisk-kinesiska gränsen och i provinsen Inre Mongoliet i Kina, som gränsar till Mongoliet byggs inte mindre än fyra olika järnvägslinjer för att underlätta handeln med Mongoliet. Det finns idag endast en fungerande järnvägsförbindelse mellan Mongoliet och Kina via Ehrenhot. På den mongoliska sidan släpar byggandet av infrastruktur efter vilket diskuterades under statsminister Wen Jiabaos besök.

Den kinesiske statsministern gjorde klart att Kina önskar ett mer omfattande samarbete med Mongoliet på snart sagt alla områden. Kina vill investera i gruvnäringen, bygga ut infrastrukturen i Mongoliet samt är berett att ställa medel till förfogande för detta. Kina vill också köpa fler jordbruksprodukter från Mongoliet och erbjuder omfattande hjälp och stöd. Kina strävar också efter ett närmare samarbete mellan länderna i olika multilaterala organisationer i till exempel Shangahi samarbetsorganisationen, SCO.

Det kinesiska intresset för Mongoliet är mycket stort och man kan förstå om mongolerna är rädda för att gå från att vara fångade i den ryska björnkramen till att hamna i den kinesiska drakens klor. Mongoliet som är en livaktig demokrati förtjänar stöd och uppmärksamhet från väst, men ekonomiskt kommer Kina att vara den viktigaste aktören under överskådlig tid. Mongolerna har också mycket att vinna på att vara granne med en ekonomi som växer med 10 % per år. En lång och tankeväckande artikel om Mongoliet, om än något pessimistisk, finns att läsa i den danska tidningen Politiken.

Kina, Xinjiang och den språngvisa utvecklingen

Johan Fresk — Mon, 31 May 2010 21:46:32 +0000

Karta över Xinjiang

Under de senaste månaderna har det Kinesiska kommunistpartiet tillkännagivit ett antal beslut om Xinjiangs framtida utveckling. Efter de etniskt betingade upploppen mellan hankineser och uigurer i Ürümqi i juli 2009 har det stått klart att den nuvarande utvecklingsmodellen för det autonoma området Xinjiang inte fungerar. Etniska kineser, hankineser, och uigurer, muslimer som talar ett turkspråk, utgör båda drygt 40 % av regionens befolkning men lever i skilda världar kulturellt och ekonomiskt. Uigurerna känner sig i många fall utträngda och förfördelade av hankineserna, vars andel av befolkningen i Xinjiang ökat från cirka 5 % vid Folkrepublikens bildande 1949. Frågan var om ledningen i Beijing skulle visa sig mer visionär i sin nya strategi visavi Xinjiang på arbetskonferensen än i sitt program för Tibets utveckling som presenterades tidigare i år, se tidigare inlägg om Tibet.

Det är visserligen en uigur som är guvernör i Xinjiang, Nur Bekri, men den mäktigaste mannen i Xinjiang är den lokale sekreteraren i Kinas kommunistiska parti (KKP). Under 15 år, 1995-2010 har det varit Wang Lequan men han byttes ut i slutet av april 2010 och den nye förstesekreteraren heter Zhang Chunxian. Zhang kommer närmast från samma post i Hunan i centrala Kina och har tidigare varit bland annat kommunikationsminister och biträdande partisekreterare i Yunnan, en annan provins med betydande etniska minoriteter. Zhang skall nog ses som en god administratör som har att genomföra Beijings strategi i Xinjiang samtidigt som ordningen och stabiliteten upprätthålls. President Hu Jintao och statsminister Wen Jiabao kommer att ersättas på partikongressen 2012 och de vill inte ha några obehagliga överraskningar fram tills dess.

Den främsta uppgiften för Zhang Chunxian kommer att vara bevarandet av ordningen och att föra kampen mot de tre onda företeelserna: separatism, terrorism och extremism. Säkerheten är ett högprioriterat område och här pågår efterarbetet till 2009 års upplopp. Antalet åtalade i olika domstolsprocesser uppgår nu till 198 och antalet väntas stiga. Kontrollen av Internet har skärpts ytterligare och det var först i början på maj 2010 som Internet släpptes på mer allmänt i Xinjiang för kinesiska sajter. Uigurerna klagar på att tillgängligheten fortfarande är begränsad för uiguriska nätplatser. Inom polisväsendet har den första omgången av drygt 2 000 nya medarbetare nu rekryterats och börjat arbeta. De skall verka över hela regionen och syssla främst med stärkandet av den interna säkerheten. Stabiliteten kommer alltid främst i Kina.

Det är emellertid ingen tvekan om att det i Kinas kommunistparti finns en insikt om att utvecklingen i Xinjiang hittills varit ojämn och inte kommit de etniska minoriteterna till godo i samma grad som hankineserna. Anledningen till detta förklaras dock med regionala skillnader i utveckling. Det är, liksom i övriga Kina, stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd i Xinjiang. Problemet för kommunistpartiet är att de etniska minoriteterna i betydligt högre grad bor på landsbygden än hankineserna och därför har lägre inkomster, vilket skapar en känsla av att stå utanför den ekonomiska boomen, se även DN. Den nya ekonomin med olje- och gasindustri samt en hög andel statliga bolag och byggprojekt i Xinjiang har också medfört att många välbetalda jobb gått till inflyttade hankineser. Denna utveckling har förstärkts av att uigurerna ofta har sämre utbildning och framför allt har sämre kunskaper i kinesiska. Det förekommer i Xinjiang, som på andra håll en etnisk diskriminering i arbetslivet, vilket dock inte diskuteras allmänt.

I mitten av maj hölls en arbetskonferens i Beijing där alla nio medlemmarna i politbyråns ständiga utskott deltog och slutsatserna för Xinjiangs framtida utveckling var inte nytänkande. Problem som religiös frihet och stärkande av uigurernas kulturella identitet nämns endast pliktskyldigast. Tanken är, liksom för Tibet, att utvecklingen skall vändas genom massiva investeringar i Xinjiangs infrastruktur och näringsliv, en språngvis utveckling skapas genom enorma överföringar från östra Kina till Xinjiang. Till 2015 skall Xinjiangs BNP per capita ha nått upp till genomsnittet för provinserna och till 2020 skall ett måttligt välfärdssamhälle ha skapats.

Det finns emellertid tydliga varningsmarkörer kring denna strategi. Det är mycket sannolikt att de kvantitativa målen kommer att uppnås på ett statistiskt plan. Frågan är bara vem som kommer att bli vinnare på denna nya strategi och om den kommer att bidra till att minska de etniska spänningarna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen tänker sig att som en del i utvecklingsstrategin använda sig av partnerregioner mellan östra Kina och Xinjiang. Risken för att denna typ av samarbete blir ett samarbete endast mellan hankineser är uppenbar. Liknande projekt i Tibet, om än på företagsnivå, ledde inte till en positiv utveckling för tibetanerna och mycket av investeringarna hamnade i östra Kina där företagen var baserade. Samma risker är intimt förknippade med de stora satsningar på infrastruktur som planeras, bland annat en kraftig utbyggnad av vägnätet och en snabbjärnväg mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. Vid byggandet av järnvägen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet fick lokalbefolkningen endast lättare handräckningsjobb och de stora kontrakten och de kvalificerade arbetena gick till företag och personer från östra Kina.

Det är glädjande att regeringen vill satsa på jordbrukssektorn eftersom många fattiga uigurer och kazaker återfinns här. Det är dock oroande att regeringen tänker sig kanalisera en stor del av jordbrukssatsningen genom Bingtuan (Xinjiangs produktions- och byggnadskår) som är en mycket speciell paramilitär hankinesiskt dominerad jordbruksorganisation i Xinjiang. Risken är stor att de fattigaste bönderna inte kommer att lyftas av en satsning via Bingtuan. Det finns också en känslig aspekt av vattenfördelning i sydvästra Xinjiang mellan Bingtuans storskaliga jordbruk och lokala uiguriska småbönder som ofta kan bli en etniskt färgad konflikt.

Min slutsats blir att Xinjiangs BNP kommer att öka kraftigt under det kommande årtiondet men att utvecklingen troligen främst kommer komma hankineser till del och att de etniska spänningarna i Xinjiang kommer att bestå och kanske till och med öka om klyftan vidgas än mer mellan kineser och uigurer. Detta riskerar att späda på den uiguriska nationalismen och separatismen ytterligare. Någon risk för att Xinjiang skulle avskiljas från Kina finns inte givet de stora grupper hankineser som finns i området och den betydande säkerhetsapparat som Kina har till sitt förfogande.

Tigerns år har börjat i Tibet och Kina

Johan Fresk — Sat, 13 Feb 2010 21:03:04 +0000

Den 14 februari 2010 inleds Tigerns år i Tibet och Kina. I år infaller nyårsdagen samtidigt i de båda månkalendrarna. Traditionellt är nyåret en tid för familjen att träffas och fira och att besöka släktingar men i Tibet kan det också innebära att man beger sig till Lhasa som pilgrim för att delta i de religiösa ceremonierna. Nyåret eller losar på tibetanska brukar firas under de första femton dagarna på årets första månad och den andra viktiga högtiden Mönlam (Monlam), den stora bönefestivalen, firades traditionellt dag 4 – 11 under årets första månad.

Den tibetanska månkalendern har en lång historisk tradition och den indiska kalendertraditionen har kombinerats med djuren från den kinesiska zodiaken. Traditionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Varje element varar i två år och det första året anses ha manlig aspekt och det andra kvinnlig. Detta låter sig i sin tur kombineras i 60-års cykler. I år är det järntigerns år med manlig aspekt nästa år blir då järnharens år med kvinnlig aspekt och så går det vidare. För att månår och solår skall löpa ungefär parallellt skjuter tibetanerna in en skottmånad vart annat eller vart tredje år. I det dagliga livet används idag uteslutande den västerländska gregorianska kalendern.

Bönefestivalen, Mönlam, infördes av munken Tsongkhapa i Lhasa på 1400-talet men gick tillbaka på mycket äldre ritualer. I sin buddhistiska tappning blev Mönlam en symbol för buddhismens seger i Tibet och för den rituella föreningen av stat och religion i den religiösa stat som grundlades av den femte Dalai Lama på 1600-talet. Munkarna i de tre ledande klostren runt Lhasa Sera, Drepung och Ganden hade stort inflytande och gav staten legitimitet genom sitt deltagande i bönefestivalen. Det var också under Mönlam som examen till den högsta munkvärdigheten avlades.

I Tibets moderna historia efter revolten 1959 och Dali Lamas flykt till Indien har perioden kring nyåret och Mönlam vid vissa tillfällen blivit en tändande gnista för protester mot det kinesiska styret. Pilgrimer, munkar och nunnor uppehåller sig då i stort antal i Lhasa. Under de tjugo åren mellan 1959 och 1979 var religionsutövningen antingen starkt begränsad eller helt förbjuden. Under Kulturrevolutionen 1966-76 förekom omfattande förstörelse av kloster och förföljelse av munkar och nunnor. Detta är i mycket färskare minne hos tibetanerna än de oförrätter som enligt propagandan drabbade dem under Dalai Lama styret.

Mönlam har sedan 1959 endast tillåtits tre gånger 1986-88 och 1988 blev det kulmen på en rad protester av munkar och nunnor mot det kinesiska styret i Tibet då också krav på självständighet framfördes. Även i mars 1989 förekom omfattande demonstrationer mot religiöst förtryck och krav på frigivning av olagligt arresterade munkar och nunnor vilket ledde till tre dagars kravaller i Lhasa och ett antal dödsoffer. Därefter följde en lång period av undantagstillstånd i Tibet och hård kontroll i klostren och det dröjde ända till den 10 mars 2008 innan nya större protester ägde rum i Tibet igen. Den 10 mars var årsdagen för upproret mot kineserna 1959. Den 14 mars 2008 urartade en demonstration i Lhasa i kravaller, plundring och attacker mot icke-tibetaner främst hankineser (etniska kineser). Kinas premiärminister Wen Jiabao anklagade den 14:e Dali Lama för att ligga bakom, vilket han bestämt avvisar.

Blir det nå några protester i Lhasa 2010? Det kan naturligtvis inte helt uteslutas men med den ökade kontroll och övervakning som nu sker och en stor polisnärvaro i Lhasa vore det förvånande om det skulle bli omfattande protester. Lhasas etniska balans förändras också hela tiden med allt fler hankineser så den typen av spontan anslutning som skedde vid tidigare tillfällen är svårare att tänka sig. Grundproblemet för kineserna idag är att den ökade religionsfriheten har skapat en välartikulerad grupp munkar och nunnor som är motståndare till den ateistiska kinesiska staten och lojala till Tibet, buddhism och Dalai Lama. Här finns en oöverbryggbar motsättning mellan ateism och buddhism. Det kinesiska kommunistpartiets strategi för att skapa lojalitet till Kina är att försöka köpa vanliga tibetaners lugn och lojalitet genom massiva överföringar av resurser och att tillåta religion till husbehov och officiellt uppmuntra tibetanska seder och bruk. Detta låter som ett problematiskt sätt för att vinna folks hjärtan och sinnen. Ekonomiska indikatorer enbart kan aldrig få tibetanerna att välja styre från Beijing framför styre från Lhasa. Det verkar som autonomi under Dalai Lama skulle vara en bra strategi…

Tigerns år firas förutom i Tibet och Kina även i övriga Sydostasien, se t ex SvD.

Kina, USA och Dalai Lama – Fortsatt tango för två

Johan Fresk — Fri, 12 Feb 2010 11:32:19 +0000

Vita Husets talesman Robert Gibbs har nu bekräftat det som alla redan visste. Barack Obama kommer att träffa Dalai Lama torsdagen den 18 februari i Vita Husets kartrum. Sällan har så mycket energi ägnats åt ett besök i Vita Huset. Kina och USA utbyter inövade repliker i en väl koreograferad dans där båda parter kan sina steg. Se till exempel DN, GP, SDS, Politiken och VG.

En förklaring till den energi som ägnas åt frågan är att det är den minst farliga i raden av trätoämnen mellan de två länderna, se tidigare inlägg. För Obamaadministrationen är det ett enkelt sätt att skaffa sig inrikespolitiska poäng genom att visa sig kraftfull mot Kina i en ganska harmlös fråga. Av verkliga inrikespolitiska frågor i USA har de flesta av Barack Obamas förslag kört fast i Kongressen sedan det felviktade stimulanspaketet, för mycket skattesänkningar och för lite investeringar, antogs förra året.

För Kinas del är det en chans att visa sig bestämd och jämbördig med USA på den internationella arenan och spela på den nationalistiska strängen på hemmaplan. Att ordväxlingen följer vissa regler bekräftas mellan raderna av en artikel i China Daily och uttalanden av Robert Gibbs som visar att båda parter har för avsikt att begränsa meningsutbytet till Dalai Lamas besök och inte låta det påverka relationen på andra områden.

I onsdags framträdde vice ministern i enhetsfronten som tillhör kommunistpartiets centralkommitté, Zhu Weiqun, på nytt och rapporterade om förhandlingarna med Dalai Lama. Han upprepade Kinas oeftergivliga krav gentemot Dalai Lama som framförts i den senaste samtalsrundan, se tidigare inlägg, i fyra punkter. Dessa punkter sammanfattar ganska väl den officiella kinesiska ståndpunkten angående Tibet och förhandlingar och jag återger dem kort nedan.

Den första punkten handlar om Kinas suveränitet och territorium och här konstateras att det inte finns något som helst utrymme för kompromisser. Den andra punkten handlar om den kinesiska konstitutionens okränkbarhet och det som kallas ”Stortibet”. (Alla områden i Kina där det bor tibetaner.) Krav på självstyre för områden utanför Tibets autonoma region (TAR) avvisas bestämt och Dalai Lama uppmanas att ge upp dessa krav om fortsatta samtal skall vara meningsfulla. Den tredje punkten fördömer Dalai Lama för att han ägnar sig åt internationell opinionsbildning för Tibet och uppmanar honom att sluta med sabotage och anti-kinesisk propaganda och slutligen den fjärde punkten är mer en trossats om att sabotage och infiltration inte kommer att lyckas men att dessa aktiviteter kommer att göra Dalai Lama mer isolerad gentemot de etniska grupperna (antagligen menar man tibetanerna).

Vi kommer att få vänja oss vid fortsatta kinesiska protester när Dalai Lama eller ledaren för uigurerna i exil, Rebiya Kadeer, träffar offentliga företrädare eller får annan uppmärksamhet i Väst. Det kostar mycket lite för den kinesiska regeringen att försöka isolera dessa exilgrupper och i takt med att Kinas inflytande växer kommer detta antagligen att lyckas i allt högre grad. Om USA tvekar att ta emot Dalai Lama då vet kineserna att de lyckats i sin propaganda. För de kinesisk-amerikanska förbindelserna är ekonomiska relationer, en eventuell försäljning av offensiva vapen till Taiwan eller möjligen Iran av mycket större betydelse än Dalai Lamas besök i Washington nästa torsdag. Det publiceras många kritiska artiklar om USA, se Politiken, i dagens Kina men det finns också en stor insikt att USA är den starkare parten. Kina testar gränserna. En indikation på att det inte är så allvarligt är att planeringen för president Hu Jintaos statsbesök i USA senare i år fortskrider som inget hade hänt.