Ny partisekreterare i Tibets autonoma region (Tar)

Chen Quanguo har i ett beslut den 25 augusti 2011 av det Kinesiska kommunistpartiets centralkommitté utsetts till ny partisekreterare i Tibets autonoma region (Tar). Chen Quanguo ersätter den ideologiskt hårdföre Zhang Qingli. som blir ny partisekreterare i provinsen Hebei där han i sin tur ersätter Zhang Yunchuan.

Chen Quanguo (partisekreterare i Tibets autonoma region augusti 2011-)

Chen Quanguo kommer närmast från posten som guvernör i Hebeiprovinsen. Chen blev medlem i kommunistpartiet 1976 och har tillbringat hela sin hittillsvarande karriär i Henan och Hebei i närheten av Beijing. Han har till skillnad från Zhang Qingli ingen tidigare erfarenhet av minoritetsfolk och arbete med dessa frågor. Chen Quanguo tycks ha arbetat lugnt och systematiskt utan att göra något större väsen av sig under sina år i kommunistpartiet. Han arbetade sig under 20 år upp från positionen som chef för en fabrik som tillverkade bildelar till att bli ordförande för kommunistpartiet i ett län i Henan.

I efterhand tycks det betydelsefullt att Chen i november 2009 utsågs till vice partisekreterare i Hebei och bara en månad senare blev verkställande guvernör i Hebei för att efter ett drygt år på posten i Hebei i augusti 2011 utses till partisekreterare i Tibet. Chen är ekonom men har i sin partikarriär inte gjort sig känd för några speciella framgångar. Han är förmodligen tillräckligt stark i partiet för att få posten i Tibet, men utan styrkan att ta egna initiativ. Det finns antagligen en insikt om att en ”gråare” och mindre stridslysten partisekreterare är av nöden i Tibet. Någon som genomför partidirektiven utan alltför stora ideologiska åthävor, vilket ofta var fallet under företrädaren Zhang Qingli. Huvuduppgiften för Chen blir att genomföra den 12:e femårsplanens ambitiösa program för att industrialisera Tibet och då balansera de etniska spänningar och miljöproblem som kommer att bli en oundviklig följd av en omfattande industrialisering i Tibet.

Zhang Qingli (partisekreterare i Tibets autonoma region november 2005 - augusti 2011)

Till skillnad från Chen Quanguo hade företrädaren Zhang Qingli en lång erfarenhet av minoritetsfolk och minoritetspolitik innan han kom till Tibet.  Från 1999 till november 2005, då Zhang blev tillförordnad partisekreterare i Tibet, tjänstgjorde Zhang i Xinjiang under den dåvarande hårdföre partisekreteraren Wang Lequan. Det tycks vara under tiden i Xinjiang och i kontakten med den uiguriska minoriteten som Zhang fick rykte om sig att vara något av en ideolog. Zhang tar med sig sina erfarenheter från Xinjiang till Tibet och startar nästan omedelbart en omfattande kampanj som syftar till ”fosterländsk omskolning” av munkar, nunnor och andra tibetaner som visar sympatier för Dalai Lama, buddhismen eller större autonomi för Tibet.

Zhang Qingli gjorde sig också känd för sina svavelosande attacker på Dalai Lama. Många tibetaner har vittnat om att hårdheten i Zhangs ideologiska kampanjer var en viktig orsak till protesterna i mars 2008 i Tibet.  Zhangs hårda utfall mot Dalai Lama , hans försök att aktivt förbjuda tibetaner i provinsadministrationen att delta i buddhistiska ceremonier och den hårda repressionen efter protesterna ledde till stort missnöje bland tibetanerna. Det bidrog till att även den grupp tibetaner som kineserna använder sig av för att styra Tibet och hålla kontakt med de tibetanska massorna började ta avstånd från Zhang och det Kinesiska kommunistpartiet. Det återstår att se om Chen Quanguo kan börja återskapa förtroendet mellan hankineser och tibetaner och vilka direktiv han får från Beijing gällande Tibet. En återcentralisering tycks vara på gång i kommunistpartiet där de lokala partisekreterarna har än mindre möjligheter att föra en självständig linje och ta egna initiativ.

Nya järnvägar i västra Kina

I samband med den Nationella Folkkongressens möte i Beijing i mars 2011 har Kinas tolfte femårsplan som sträcker sig från 2011-2015 presenterats. För oss som är intresserade av järnvägar och snabbtåg innehåller den nya femårsplanen många godbitar. Jag kommer i denna postning skriva om de planer som finns på nya järnvägslinjer i västra Kina; det vill säga provinserna Gansu och Qinghai samt de autonoma regionerna Tibet och Xinjiang. Jag kommer inte närmare behandla de olika bevekelsegrunder som kan finnas bakom beslutet att bygga varje enskild linje, men det är självklart att i ett land som Kina vissa järnvägar inte byggs enbart av ekonomiska skäl.

Klicka för större bild

Järnvägsnätet i Kina med snabbtågslinjerna färgmarkerade efter hastighet

Under det senaste årtiondet har två linjer i västra Kina lagt till nya destinationer på järnvägskartan. I Xinjiang färdigställdes 1999 en ny linje mellan Korla och Kashgar. Linjen följer den gamla rutten längs Sidenvägen som löpte norr om öknen Taklamakan i dagens Xinjiang. Linjen i sin helhet är 145 mil från Turpan där järnvägen viker av från huvudlinjen mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. 2006 invigdes den 114 mil långa nya spektakulära förbindelsen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet. Järnvägen passerar Tanggulapasset på 5 072 meter över havet och har där världens högst belägna spår.

Det är på dessa lagrar som det kinesiska järnvägsministeriet, 铁道部 (tiědào bù), nu raskt planerar att bygga vidare under den tolfte femårsplanen. En ny knappt 50 mil lång förbindelse i södra Xinjiang från Kashgar (Kashi) till Hotan (Hetian) har redan öppnats för godstrafik och passagerartrafiken planeras komma igång under 2011. I Tibet började den 25 mil långa förlängningen mellan Lhasa och Shigatse, Tibets näst största stad, byggas 2010. Det finns planer på att därefter fortsätta utbyggnaden till den nepalesiska gränsen.

Golmud i Qinghai kommer under de kommande fem åren, om alla planer realiseras, att bli något av en järnvägsknut. Tre nya linjer kommer att börja byggas från Golmud. En linje i nordvästlig riktning mot Korla i Xinjiang, som för första gången kommer att knyta ihop Xinjiang och Qinghai med järnväg, en andra linje norrut mellan Golmud och Dunhuang i Gansu och den tredje linjen mot Chengdu, provinshuvudstaden i Sichuan, i sydost. Alla de linjer som hittills beskrivits är järnvägar som byggs för normal hastighet; det vill säga lägre än 200 kilometer i timmen.

Planen är också att en ny snabbtågslinje byggd enbart för persontrafik skall färdigställas mellan Beijing och Ürümqi under perioden 2011-2015 för att frigöra godskapacitet på den befintliga stambanan mellan Ürümqi och Lanzhou som idag är hårt belastad. Den nya linjen som sammanlagt är cirka 345 mil kommer att byggas i fem etapper och de två västligaste mellan Baoji och Lanzhou och mellan Lanzhou och Ürümqi är 40 respektive 180 mil. De kommer att byggas för en hastighet på 350 kilometer i timmen. Målsättningen är att en passagerare skall kunna avverka hela sträckan mellan Ürümqi och Beijing på mindre än tolv timmar.

Den kinesiska järnvägsutbyggnaden sker idag i ett svindlande tempo men de extra satsningar som föranleddes av finanskrisen 2008 kommer successivt att avvecklas och investeringarna att återgå till mer normala nivåer under femårsplanens lopp. Utbyggnaden i Kina har finansierats genom att järnvägsministeriet emitterar obligationer och banker beviljar lån till lokala aktörer för deras andel. Den nytillträdde chefen för järnvägsministeriet Sheng Guangzu berättade att skuldsättningen hittills uppgår till 1 800 miljarder yuan (ungefär detsamma i svenska kronor) men att han inte betraktade detta som en farlig nivå. Den snabba utbyggnaden och de många stora kontrakten kan uppenbarligen vara en stor frestelse. Shengs företrädare Liu Zhijun avskedades nyligen från sin post och undersöks nu för tagande av mutor och andra oegentligheter. Den nye ministern Sheng Guangzu lovade dock att detta inte skulle påverka utbyggnaden av nya järnvägar i Kina. Ministeriet tuffar på med oförändrad hastighet.

Ingen “Jasminrevolution” i Kina – Lhasa och Ürümqi hårdbevakas

Under några veckors tid har det förekommit spridda uppmaningar på Internet i och utanför Kina att folk på söndagarna skall samlas på utvalda platser för att protestera mot den kommunistiska regimen i Beijing. Dessa uppmaningar har naturligtvis inspirerats av de protester och stora omvälvningar som ägt rum i arabvärlden. I Kina har resultaten av uppmaningarna varit små eller helt uteblivit, se DN, GP och SvD. De kinesiska myndigheterna har dock tagit hotet på stort allvar och kommenderat ut mycket stora mängder beväpnad polis i Beijing och Shanghai men också i de känsliga städerna Lhasa i Tibet och Ürümqi i Xinjiang. I både Tibet och Xinjiang finns minoriteter om vilkas lojalitet till moderlandet makthavarna i Beijing inte är helt övertygade. Rapporterna från Lhasa och Ürümqi talar om en kraftigt ökad polisbevakning och patrullerande polisbilar i städerna 24 timmar om dygnet. Några rapporter om protester har ännu inte förekommit.

Lördagen den 5 mars 2011 startade den årliga sessionen av den Nationella folkkongressen vilket ytterligare har ökat spänningen och spätt på oron för protester. Den kinesiska polisen har agerat mycket klumpigt i hanteringen av protesterna och i Beijing, med sin stora presskår, har journalister som försökt bevaka de små eller obefintliga protesterna blivit varnade, arresterade och till och med misshandlade. I samband med Folkkongressens öppnande har de officiella företrädarna för kommunistpartiet uttalat sig om både Tibet och Xinjiang.

Tibets autonoma region inom Folkrepubliken Kina

President Hu Jintao, som var partisekreterare i Tibet 1988-1992, underströk, som alltid, i sitt tal vikten av stabilitet och fortlöpande reformer. Med reformer menar Hu Jintao ekonomiska reformer med syfte att öka levnadsstandarden i Tibet. De stora skillnaderna mellan stad och landsbygd skall övervinnas genom ännu större transfereringar från den centrala budgeten till Tibet och genom ökade satsningar på utbildning av befolkningen på landsbygden. Skolavgifterna har nu tagits bort och ökade bidrag kommer att ges så att barn och ungdomar har råd att stanna på internat under skoltiden. Den tibetanska oppositionen välkomnar säkert satsningen på utbildning men skulle samtidigt påpeka att undervisningen i bästa fall sker på en tibetanska kraftigt påverkad av kinesiskan eller direkt på kinesiska. Den tibetanske partisekreteraren Zhang Qingli var ett eko av sin president och talade om ett nyktert och vaksamt sinnelag för att förhindra sabotage mot stabiliteten i Tibet. Han förutskickade också ännu större satsningar på turistsektorn i Tibet. Infrastrukturen skall byggas ut under den 12:e femårsplanen (2011-2015) med fler vägar och flygplatser samtidigt som järnvägslinjen mellan Lhasa och Shigatse skall färdigställas.

Ett bevis på den stora nervositet som nu råder är det beslut om att tillfälligt stoppa turistresorna som tycks ha fattats av de kinesiska myndigheterna, se SvD och DN. Förutom oro för influenser från Mellanöstern finns minnet av två lokala protester mot det kinesiska styret. Både i mars 1989 och mars 2008 förekom omfattande tibetanska protester mot den kinesiska makten. Båda gångerna handlade det om ett allmänt missnöje som 1989 kombinerades med en misstanke om att kineserna varit inblandade i den 10:e Panchen Lamas död och 2008 om demonstranter som ville uppmärksamma världen på situationen i Tibet inför OS i Beijing sommaren 2008.

Xinjiangs autonoma region inom Folkrepubliken Kina

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var om möjligt ännu mer allvarlig i sina uttalanden och beskrev kampen mot separatismen och bekämpandet av de tre onda: terrorism, separatism och extremism som ett centralt inslag för att bevara den sociala stabiliteten i Xinjiang. Samtidigt som Nur Bekri ansåg att den sociala situationen blivit bättre medgav han att situationen är bräcklig och att många utmaningar återstår. Även för Xinjiang är utvecklingen av turismen ett prioriterat område under de kommande åren. Antalet besökare till regionen steg med över 40 % under 2010 efter en stor nedgång 2009 som en följd av oroligheterna i Ürümqi i juli 2009.

Övervakningen av befolkningen i Xinjiang har ökat kraftigt sedan 2009 bland annat genom att tusentals nya poliser har anställts och tiotusentals övervakningskameror har monterats upp i Ürümqi. Uigurer uppger också att de i dagsläget har mycket svårt att skaffa pass och att de känner sig speciellt påpassade och utpekade. I slutet av februari 2011 kom dessutom fyra nya dödsdomar mot uigurer som anklagats för terrorism. Tyvärr var rättegångarna mycket snabba och i de flesta fall helt slutna. Dödsdomarna har bekräftats av Högsta domstolen i Beijing och kan därmed verkställas när som helst. Alla omnämnanden av Jasminrevolutionen uppges bli blockerade på uiguriska internetsajter och butiksägare som försökt sälja filmen ”Kärlekens tio villkor”, som handlar om den uiguriska ledarens, Rebiya Kadeer, liv och kamp, har arresterats. Det känns inte som den nuvarande politiken kommer att leda till ett närmande mellan folkgrupperna i Xinjiang.

Det är intressant att se hur viktigt Internet har blivit som medium i Kina. Idag anses 450 miljoner kineser ha tillgång till och aktivt använda nätet. Bloggandet har blivit en folkrörelse och de två kinesiska mikrobloggsajterna www.qq.com och www.sina.com har i dagarna meddelat att de har över 100 miljoner bloggare var. Kinesiska myndigheter och en stor mängd delegater till Folkkongressen har öppnat bloggsajter för att nå ut med information och pejla opinion. Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao deltog traditionsenligt i en chatt på Internet inför Folkkongressens öppnande. Den högste kinesiske makthavaren med en egen blogg är för närvarande partichefen i Xinjiang, Zhang Chunxian, vars kinesiska blogg finns på: (http://t.qq.com/zhangchunxianlx). Vi får se när den första medlemmen i politbyråns ständiga utskott börjar blogga. Jag kan tänka mig att Wen Jiabao vore en möjlig kandidat.

Harens år välkomnas i Tibet – Tashi delek!

Den 5 mars 2011 inleds Harens år i Tibet. Enligt den astrologiska traditionen är haren ett lyckosamt tecken och harar brukar beskrivas med karaktärsdrag som kreativitet, medkänsla och uppmärksamhet. Harar anses vara vänliga och utåtriktade och tycker om att vara i goda vänners lag. Harar skyr konflikter och tävlingssituationer och undviker att ta för stora risker. Kulturella frågor och främmande länder väcker en hares intresse. Att haren i år kombineras med elementet järn innebär enligt astrologerna att karaktärsdragen är speciellt tydliga. Även i Kina är det harens år men detta inleddes redan den 3 februari 2011.

Traditionellt är det tibetanska nyåret, losar, en tid för familjen att träffas och fira tillsammans och att besöka släktingar och vänner för utbyta den traditionella nyårshälsningen ”tashi delek” (må det gå dig väl). I Tibet kan nyåret också innebära att man beger sig till Lhasa som pilgrim för att delta i de religiösa ceremonierna. Losar brukar firas under de första femton dagarna under årets första månad. Den andra stora högtiden i Tibet Mönlam (Monlam), den stora bönefestivalen, firades traditionellt dag 4 – 11 under årets första månad.

Den tibetanska månkalendern har en lång historisk tradition. Konventionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras i sin tur med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Varje element varar i två år och det första året anses ha manlig aspekt och det andra året kvinnlig. Detta bildar stora cykler om 60 år. De tolv djuren kan vart och ett kombineras med ett av de fem elementen vilket ger sammanlagt 60 kombinationer. 2010 var det järntigerns år med manlig aspekt och 2011 är järnharens år med kvinnlig aspekt och 2012 går det vidare med vattendrakens år med manlig aspekt. Enligt 60-års cykeln innebär det att förra gången det var järnharens år var 1951 och nästa gång blir år 2071. För att månår och solår skall löpa ungefär parallellt skjuter tibetanerna in en skottmånad vart annat eller vart tredje år. Det är just en sådan tibetansk skottmånad som gjort att det blivit ovanligt långt mellan det tibetanska och kinesiska nyåret 2011.

Pilgrimer i Lhasa under Mönlam

Den stora bönefestivalen, Mönlam, infördes av munken Tsongkhapa i Lhasa i början på 1400-talet men gick tillbaka på mycket äldre traditioner. I sin buddhistiska tappning blev Mönlam en symbol för buddhismens seger i Tibet och för den rituella föreningen av stat och religion i den religiösa stat som grundlades av den femte Dalai Lama på 1600-talet. Munkarna från de tre ledande klostren runt Lhasa, Sera, Drepung och Ganden, samlades till böner och ritualer runt Jokhangtemplet. Munkarna hade stort inflytande och gav staten legitimitet genom sitt deltagande i bönefestivalen. Det var också under Mönlam som examen till den högsta munkvärdigheten, geshe, avlades. Bönefestivalen har med undantag av några få år på 80-talet varit förbjuden i Tibet sedan kulturrevolutionen inleddes i Kina på 1960-talet.

I Tibets moderna historia efter protesterna och Dalai Lamas flykt till Indien 1959 har perioden runt losar och Mönlam vid vissa tillfällen blivit en tändande gnista för protester mot det kinesiska styret, vilket bland annat inträffade 1989 och 2008. Inför nyåret 2011 är det mot bakgrund av oroligheterna i Nordafrika extra viktigt för de kinesiska myndigheterna att hålla tillbaka varje form av protest i Lhasa i synnerhet och i Tibet och tibetanska områden i allmänhet. Med tanke på den ökade övervakning som nu sker och de stora polisstyrkor som finns tillgängliga verkar det osannolikt att några mer omfattande demonstrationer skulle kunna äga rum i Lhasa. De största möjligheterna till protester finns troligen idag, liksom 2008, i de tibetanska områdena utanför Tibets autonoma region.

Turkmenistan, Uzbekistan och Tibet i Kina på tio sämsta listan

Organisationen Freedom House är känd för sin årliga rankning av demokrati och frihet i världens länder. I en artikel i Foreign Policy har organisationen i en fotoessä presenterat de 20 värsta länderna avseende mänskliga rättigheter och demokrati. Urvalet är ingen nyhet utan gjort med utgångspunkt från en rankning som Freedom House publicerat tidigare i år, se SvD. De tio värsta länderna är Nordkorea, Burma (Myanmar), Ekvatorialguinea, Libyen, Somalia, Sudan, Turkmenistan, Uzbekistan, Tibet i Kina och Vitryssland. Essän tar även upp Kina allmänt och landet kommer då på 12:e plats. De enskilda placeringarna saknar naturligtvis betydelse. Det viktiga är att även när solen skiner och den svenska sommaren är som bäst skicka en tanke till de människor som arbetar för demokrati och frihet även under mycket svåra förhållanden.

För en vecka sedan bloggade jag om Turkmenistan och de tendenser till förnyad personkult och oförändrat auktoritärt styre som präglar landet. Det finns också en småaktighet hos de turkmenska myndigheterna som visar sig på olika sätt. Senast handlar det om de invånare i Turkmenistan som har såväl ryskt som turkmenskt medborgarskap. När dessa personer nu skall ut och resa har de två val antingen att avsäga sig sitt ryska medborgarskap och bli enbart turkmenska medborgare eller att avsäga sig sitt turkmenska medborgarskap och lämna Turkmenistan för gott. En före detta rysk-turkmensk  journalist på tidningen Neutrala Turkmenistan stoppades när han skulle åka till Istanbul för en ögonoperation. Troligen en ”rysk” person som myndigheterna gärna vill bli av med. I Uzbekistan är situationen för mänskliga rättigheter fortsatt dålig, se tidigare inlägg, och några tecken till förbättringar är definitivt inte i sikte efter de etniska motsättningarna i Kirgizistan. Misshandel, tortyr och korruption präglar hela det uzbekiska rättssystemet.

TIbets autonoma region (TAR) i Folkrepubliken Kina

Freedom House har valt att särskilt lyfta fram Tibet i Kina som en speciellt utsatt region. Jag tycker att även Xinjiang bör uppmärksammas särskilt. Jag bloggade för några veckor sedan om miljövännen Karma Samdrup som dömdes till 15 års fängelse för en avdammad förseelse om gravplundring från 1998. Det verkliga skälet till fängslandet var att han försökte få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. Den yngre brodern Chime Namgyal har tidigare skickats till omskolningsläger med hårt arbete i 21 månader för att ha skadat den sociala harmonin och för några veckor sedan var det Rinchen Samdrups tur. Han dömdes till fem års fängelse för att ha försökt splittra moderlandet efter att ha publicerat en artikel som nämnt Dalai Lama på sin webbsida. Detta trots att Richen Samdrup själv varken skrivit eller publicerat artikeln på nätet. Skälet till myndigheternas ilska är att Chime Namgyal och Rinchen Samdrup genom sin prisbelönta NGO avslöjat den omfattande tjuvjakt som lokala partipampar bedrivit i Tibet. Brödernas advokater har vid upprepade tillfällen nekats tillträde eller inte kunnat tala i enrum med sina klienter. Brödernas mor har misshandlats och flera kusiner har arresterats när de arbetat som tolkar eller försökt lämna fram petitioner till de kinesiska myndigheterna.

Situationen är svår för de som arbetar för mänskliga rättigheter på många håll i världen, men vi som är lyckliga nog att bo i länder med fria media kan göra en liten men betydelsefull insats genom att hålla oss informerade om det som händer och inte tillåta att EU och USA helt utan uppmärksamhet kan offra alla samtal om mänskliga rättigheter och demokrati på realpolitikens altare.

Kinas ledare diskuterar utvecklingen av Västra regionen

Programmet "Den stora utvecklingen av Västra regionen" är det rödmarkerade området på kartan

Den kinesiska partiledningen avslutade den 6 juli 2010 ett arbetsmöte om utvecklingen av landets västra del. Kinas president Hu Jintao konstaterade att mycket har åstadkommits för att utveckla Kina till ett land med måttligt välstånd under de senaste tio åren men att mycket fortfarande återstår att göra. Detta gäller i synnerhet de områden som diskuterades på mötet: Inre Mongoliet, Sichuan, Yunnan, Qinghai-Tibet platån och Xinjiang, vilka alla är autonoma områden eller provinser med antingen en betydande andel etniska minoriteter eller att minoritetsfolk befolkar en stor del av provinsernas yta som i Sichuan och Qinghai där tibetanerna har geografiskt stor spridning men utgör en mindre del av befolkningen.

När Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna i Kina 1978 balanserade landet fortfarande på gränsen till hungersnöd och uppemot 60 % av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen. Den historiska ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren har inneburit att andelen mycket fattiga idag har minskat till cirka 10 %, vilket ändå innebär drygt 100 miljoner människor. De flesta av dem finns på landsbygden i västra Kina. För drygt tio år sedan introducerade dåvarande premiärministern Zhu Rongji programmet ”Den stora utvecklingen av Västra regionen” i ett försök att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den mycket expansiva kustregionen och det mindre dynamiska inlandet.

Utvecklingsprogrammet för västra Kina har flera komponenter där den mest iögonenfallande är de gigantiska satsningarna på infrastruktur främst i form av nya vägar och järnvägar. De nya järnvägslinjerna från Ürümqi till Kashgar i Xinjiang och den spektakulära linjen mellan Golmud och Lhasa i Tibet är kanske de mest kända men de är bara en liten del i ett mycket omfattande investeringsprogram som nu fortsätter med ännu större investeringar i bland annat ett snabbtågsnät. Dessa investeringar har utan tvekan betytt en ökad tillväxt i den västra regionen frågan är bara vem som dragit nytta av dessa satsningar från centralregeringen i Beijing. Jag har i tidigare inlägg  beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa regioner.

Autonoma tibetanska områden (gulmarkerade) i Folkrepubliken Kina

För den som är intresserad av den tibetanska problematiken kan det vara värt att påminna sig att många tibetaner idag bor utanför Tibets autonoma region (TAR) och därför inte direkt omfattas av de politiska beslut och åtgärder som specifikt gäller TAR. Arbetskonferensen syftar till att förbättra förhållanden i områden med buddhistisk och muslimsk befolkning. De kinesiska ledarna är naturligtvis väl medvetna om missnöjet i uiguriska och tibetanska områden frågan är som alltid om huvudsakligen ekonomiska medel kan lösa problemen. Genom investeringar i infrastruktur skall området knytas närmare centrala och östra Kina, genom förändrad beskattning kommer främst Xinjiang få högre skatteintäkter och genom ökade industriinvesteringar skall nya jobb skapas. För att tibetaner och uigurer skall få jobb krävs dock att de är utbildade, talar god kinesiska och inte blir diskriminerade. Det finns problem på alla dessa områden men kraftiga satsningar på en förbättrad utbildning har genomförts och avgifterna i skolorna på lägre nivå har tagits bort för minoriteterna.

Andra åtgärder som diskuterades handlar om utbyte och utbildning av statsanställda från västra Kina i de mer utvecklade provinserna samt det alltid lita vaga uttalandet om att utveckla och respektera de etniska minoriteternas kultur. Det sistnämnda är centralt för att få med tibetaner och uigurer i båten men jag tror att Kina i någon mån har ett baltiskt dilemma. Hur väl ekonomin än utvecklas kommer självstyre och självständighet alltid att te sig mer attraktivt för tibetaner och uigurer än att vara en del av ett ofritt Kina. Den kinesiska ledningen gör uppenbarligen en annan analys; att det går att vinna över minoriteterna med ekonomisk utveckling. Jag tror också att det behövs ökad kulturell och religiös frihet annars finns inga förutsättningar att långsiktigt vinna minoriteternas förtroende. Om inte strategin är en total assimilering i den hankinesiska kulturen vilket vissa företrädare för uigurer och tibetaner hävdar. Resultatet av arbetskonferensen var föga förvånade. Partiledningen fortsätter på den inslagna vägen möjligen höjs beloppen ytterligare. Faran med att dessa satsningar lockar till sig hankineser och leder både till ökad immigration i minoritetsområden och utträngning av lokal arbetskraft med åtföljande missnöje diskuteras i vart fall ännu inte på allvar. Fortsättning lär följa om de etniska minoriteternas situation i dagens Kina.

Dalai Lama fyller 75 år idag

Idag den 6 juli 2010 fyller Tenzin Gyatso, mer känd som Dalai lama, 75 år. Dalai lamorna av Gelugskolan har sedan 1600-talet varit Tibets andliga och världsliga ledare. En ordning som bestod under den manchuiska Qingdynastin (1644-1911) och den första halvan av 1900-talet. Hösten 1950 invaderades Tibet av Kina. Efter några år av gemensamt styre blev den politiska och religiösa situationen allt svårare i Tibet och Dalai lama valde efter ett misslyckat uppror 1959  att gå i landsflykt. Dalai lama och den tibetanska exilregeringen har sedan dess sitt säte i byn McLeod Ganj utanför Dharamsala i norra Indien. Dalai lama framstår idag på sin 75 årsdag som den klart lysande stjärnan och förkämpen för den tibetanska kampen för självstyre inom Kina, se DN och SvD.

Tenzin Gyatso, 14:e Dalai lama i juni 2005

75 år är ingen stor födelsedag i den tibetanska kalendern som är indelad i cykler om 12 år efter olika djur och fem element som anses ge en speciell aspekt åt året. Traditionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Det betyder att bemärkelsedagar delbara med 12 såsom 60, 72 och 84 år egentligen är viktigare för en tibetan. Nu är Dalai lama ingen vanlig tibetan utan en internationell berömdhet och hans 75 årsdag  kommer att uppmärksammas på många håll i världen.

Tenzin Gyatzo föddes som Lhamo Dhöndrup i byn Taktser i Amdo, byn Hongya i dagens nordöstra Qinghai på gränsen till Gansu. Enligt en profetia skulle den 13:e Dalai lama återfödas i östra Tibet och en kommission skickades. Den nye 14:e Dalai lama identifierades och familjen flyttade till Lhasa där Tenzin Gyatso påbörjade sin utbildning. På grund av det osäkra politiska läget fick den 14:e Dalai lama redan 1950 viktiga funktioner i styrelsen av Tibet. Mao Zedong hade emellertid bestämt sig för att infoga Tibet i Kina och utan internationellt stöd var den självständighet som Tibet de facto haft sedan 1911 dömd. Tibets traditionella skyddsmakt Storbritannien hade genom Indiens självständighet 1947 inte längre något intresse för Tibet och Indien i sin tur ville inte stöta sig med Kina. USA var upptaget av kriget i Korea och var inte engagerat i frågan om Tibets status.

Efter ett decennium av alltmer problematisk samexistens med de kinesiska kommunisterna flydde Dalai lama 1959 med tiotusentals andra tibetaner till Indien i mars 1959. Tenzin Gyatso ha sedan dess arbetat oförtrutet med opinionsbildning för Tibets och den tibetanska buddhismens sak. Det är som internationell celebritet och religiös lärare han vunnit så många anhängare i USA och Europa genom sin ödmjuka och alltid lika positiva framtoning. Tibet har stått högt på den internationella dagordningen men det verkliga politiska engagemanget har saknats. Få stater är beredda att ta en verklig strid med Kina om Tibets status i synnerhet efter de senaste årtiondenas ekonomiska frammarsch. I slutet av 1980-talet lanserade Dalai lama sin vision om ett självstyrande Tibet inom Folkrepubliken Kinas ram. Han belönades 1989 med Nobels fredspris för sin kamp för Tibets frihet med fredliga medel. Dalai lamas plan har fått kritik från vissa tibetaner som menar att endast full självständighet är acceptabelt och från regeringen i Beijing som anklagar Dalai lama för att vilja splittra moderlandet.

När Tenzin Gyatso idag firar sin 75 årsdag är han alla tibetanernas oomstridde andlige ledare. Så länge den 14:e Dalai lama har hälsan kommer Tibet att stå kvar på den internationella dagordningen och den tibetanska exilrörelsen att vara enad i kampen för Tibet. Dalai lama skulle verkligen förtjäna att få se sin långa fredliga kamp krönas med framgång. De stora utmaningarna för tibetanerna väntar i framtiden när den nuvarande Dalai lama inte längre finns som ett andligt och politiskt ankare.

Miljövännen Karma Samdrup dömd till fängelse i Xinjiang för gravplundring

Karta över Xinjiang. Yanqi (Karashahr) ligger längs järnvägen söderut från Ürümqi vid sjön Bosten.

Den tibetanske miljövännen och konstsamlaren Karma Samdrup (kinesiska: Rukai Gamasangzhu) dömdes torsdagen den 24 juni 2010 till 15 års fängelse för gravplundring av en domstol i Yanqi (uiguriska: Karashahr (svarta staden)) i Xinjiang i nordvästra Kina. Organisationen HRW (Human Rights Watch) är starkt kritisk till domen av flera skäl, se DN och SvD. Det finns anledning att tro att domen är direkt kopplad till Karma Samdrups ansträngningar att få sina bröder som sitter fängslade i Tibet fria. Domen blir också något av ett testfall för det nya förbud för användandet av tortyr för att framtvinga bekännelser som högsta domstolen i Kina nyligen publicerat. Dessa regler föranleddes av ett fall där en man suttit tio år i fängelse för ett mord som aldrig inträffat på grund av en framtvingad bekännelse.

Karma Samdrups fall är taget ur sitt sammanhang märkligt eftersom den påstådda gravplundringen skall ha ägt rum redan 1998 vid gravfältet Shorchuk i närheten av Yanqi och åtalet för detta har tidigare lagts ned. Karma Samdrup arresterades i januari 2010 i Chengdu i Sichuan och fördes till Yanqi för rättegång. Han hölls sedan isolerad och fick inte träffa någon anhörig eller sin advokat på nästan sex månader. Under rättegången i Yanqi den 22 juni 2010 berättade Karma Samdrup att han blivit slagen av vakter och på vakternas uppmaning av andra fångar under förhören. Han blev också berövad sömn samt tvungen att svälja olika kemiska preparat som skulle göra honom omtöcknad. Allt för att få honom att underteckna en bekännelse, vilket han ännu inte gjort. Detta är ett tydligt fall där olika former av tortyr använts för att tvinga fram en bekännelse och borde falla inom högsta domstolens i Beijing nya riktlinjer för oacceptabelt förfarande.

Det verkliga skälet till Karma Samdrups dom är snarare den aktiva kampanj han bedrivit för att få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. De arresterades i augusti 2009 för att de uppmärksammat lokala miljöbrott i prefekturen Qamdo (kinesiska: Changdu) i östra Tibet på gränsen till Sichuan. Den äldre av bröderna Rinchen Samdrup sitter fortfarande arresterad medan den yngre brodern Chime (Jigme) Namgyal skickats till ett arbetsläger för politisk omskolning. De två bröderna är ett exempel på den stora makt lokala företrädare för KKP (Kinas Kommunistiska Parti) har och att det ofta räcker med att påtala uppenbara brister och olagligheter i systemet för att bli arresterad.

Det anmärkningsvärda är att de lokala myndigheterna i tre provinser Tibet, Sichuan och Xinjiang samarbetar för att arrestera och åtala Karma Samdrup. Karma Samdrup som grundat en prisbelönt miljöorganisation med syfte att skydda Tibet-Qinghai platåns djurliv och är en välkänd konstsamlare som dessutom varit politiskt lojal med regimen i Beijing. Dessutom utsätts Karma Samdrup för tortyr under sin åtalstid i strid med högsta domstolens nya riktlinjer och till råga på allt, för de kinesiska myndigheterna, har hans fall blivit internationellt uppmärksammat. Hur mycket bättre vore det inte att försöka kontrollera alla de lokala partikungarna och deras missbruk av systemet. De är den verkliga faran för KKP och inte lokala miljövänner som försöker se till att de regler som finns efterlevs.

Panchen Lama – I Tibet på besök

I torsdags, den 3 juni 2010, inledde den 11:e Panchen Lama sitt årliga besök i Tibet. Den största delen av året befinner han sig i Beijing för att bedriva studier i buddhism. Den nuvarande Panchen Lama är politiskt omstridd men har under 2010 fått en mer offentlig roll. Han har valts till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet och till en högre post i det Kinesiska folkets politiska konsultativa konferens, se tidigare inlägg. Panchen Lama skickades också till det jordbävningsdrabbade Yushu i Qinghai, ett etniskt tibetanskt område, för att be för de dödas själar den 14 maj.

Den 10:e Panchen Lama dog 1989 och spelet kring den nye Panchen började i maj 1995 när Dalai Lama utsedde Gendun Choekyi Nyima till Panchen Lama. Detta accepterades inte av ledningen för Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och pojken och hans förädrar försvann tre dagar senare. Istället utsågs den nuvarande 11:e Panchen Lama, Gyaltsen Norbu, i november 1995 i Jokhangtemplet i Lhasa med hjälp av den Gyllene urnan. Regeln om den Gyllene urnan instiftades av den kinesiske kejsaren Qianlong 1792.

Den traditionella metoden i Tibet att utse en efterträdare är att konsultera orakel och studera barnets reaktion inför olika ägodelar som tillhörde den tidigare inkarnationen av laman. Tibetanerna tycker sällsynt illa om att begagna sig av den Gyllene urnan men har ändå själva använt den vid några tillfällen. Urnan förvaras traditionellt i Jokhangtemplet i Lhasa. Kandidaternas namn skrivs på metallbrickor och läggs i urnan. Dragningen sker sedan inför buddhan i Jokhang som ser till att rätt lott dras. Jokhang anses också av de flesta tibetaner som det heligaste och viktigaste templet i hela Tibet. Det är därför inte förvånande att Panchen Lamas första besök i Tibet brukar gå just ill Jokhang där han ger en khata, vanligen en vit silkeshalsduk, till de viktigaste buddhorna i templet.

Nästa anhalt var klostret i Reting (Radreng) i Lhünzhubdistriktet utanför Lhasa och ett möte med Reting Rinpoche. Klostret Reting grundades år 1056 av den bengaliske reformatorn Atishas främste lärljunge Dromtönpa och tillika grundare av Kadampa-skolan i tibetansk buddhism. Den store reformatorn Tsongkhapa och grundaren av Gelugpa-skolan verkade också vid Retingklostret. Lamainstitutionen Reting Rinpoche har stort anseende och den 5:e Reting Rinpoche spelade en ledande roll vid sökandet efter den nuvarande Dalai Lama. Den 6:e  Reting Rinpoche dog 1997 och den nuvarande 7:e utsågs av den kinesiska regeringen i januari 2001. Ett val som inte har erkänts av Dalai Lama. Det var alltså två politiskt tillsatta religiösa ledare som möttes.

Det har också funnits tid för den 11:e Panchen Lama att besöka Lhokadistriktet (Shannan på kinesiska) i södra Tibet. Där har den uråldriga befästningen Yumbulagang, som är intimt förknippad med Tibets tidigaste kungar och ett av Tibets äldsta kloster Sanyai stått på programmet. Vid klosterbesöken brukar Panchen Lama recitera verser ur en sutra samt välsigna munkar och troende. I Lhoka hade han också tillfälle att träffa ”vanliga” tibetaner. Det är tydligt att den kinesiska ledningen strävar efter att höja profilen på Panchen Lama i Tibet och successivt vänja tibetanerna vid denne Panchen Zunma (Den falske Panchen) som han kallas av exilregeringen och många tibetaner. Syftet med att ha en lydig och populär Panchen Lama är naturligtvis att försöka ta initiativet i jakten på den nye Dalai Lama. Den nuvarande Dalai Lama har förvisso redan sagt att hans efterträdare kommer att födas utanför Kinas gränser men vad som verkligen händer återstår att se. Inrikespolitiskt i Kina bör detta innebära att Panchen Lama måste spendera mer tid i Tibet i framtiden men om det leder till att han intar en mer kritisk hållning till KKP:s politik står skrivet i stjärnorna. Så hårt koreograferade som hans besök tycks vara verkar det inte troligt under de närmaste åren.

Tigerns år har börjat i Tibet och Kina

Den 14 februari 2010 inleds Tigerns år i Tibet och Kina. I år infaller nyårsdagen samtidigt i de båda månkalendrarna. Traditionellt är nyåret en tid för familjen att träffas och fira och att besöka släktingar men i Tibet kan det också innebära att man beger sig till Lhasa som pilgrim för att delta i de religiösa ceremonierna. Nyåret eller losar på tibetanska brukar firas under de första femton dagarna på årets första månad och den andra viktiga högtiden Mönlam (Monlam), den stora bönefestivalen, firades traditionellt dag 4 – 11 under årets första månad.

Den tibetanska månkalendern har en lång historisk tradition och den indiska kalendertraditionen har kombinerats med djuren från den kinesiska zodiaken. Traditionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Varje element varar i två år och det första året anses ha manlig aspekt och det andra kvinnlig. Detta låter sig i sin tur kombineras i 60-års cykler. I år är det järntigerns år med manlig aspekt nästa år blir då järnharens år med kvinnlig aspekt och så går det vidare. För att månår och solår skall löpa ungefär parallellt skjuter tibetanerna in en skottmånad vart annat eller vart tredje år. I det dagliga livet används idag uteslutande den västerländska gregorianska kalendern.

Bönefestivalen, Mönlam, infördes av munken Tsongkhapa i Lhasa på 1400-talet men gick tillbaka på mycket äldre ritualer. I sin buddhistiska tappning blev Mönlam en symbol för buddhismens seger i Tibet och för den rituella föreningen av stat och religion i den religiösa stat som grundlades av den femte Dalai Lama på 1600-talet. Munkarna i de tre ledande klostren runt Lhasa Sera, Drepung och Ganden hade stort inflytande och gav staten legitimitet genom sitt deltagande i bönefestivalen. Det var också under Mönlam som examen till den högsta munkvärdigheten avlades.

I Tibets moderna historia efter revolten 1959 och Dali Lamas flykt till Indien har perioden kring nyåret och Mönlam vid vissa tillfällen blivit en tändande gnista för protester mot det kinesiska styret. Pilgrimer, munkar och nunnor uppehåller sig då i stort antal i Lhasa. Under de tjugo åren mellan 1959 och 1979 var religionsutövningen antingen starkt begränsad eller helt förbjuden. Under Kulturrevolutionen 1966-76 förekom omfattande förstörelse av kloster och förföljelse av munkar och nunnor. Detta är i mycket färskare minne hos tibetanerna än de oförrätter som enligt propagandan drabbade dem under Dalai Lama styret.

Mönlam har sedan 1959 endast tillåtits tre gånger 1986-88 och 1988 blev det kulmen på en rad protester av munkar och nunnor mot det kinesiska styret i Tibet då också krav på självständighet framfördes. Även i mars 1989 förekom omfattande demonstrationer mot religiöst förtryck och krav på frigivning av olagligt arresterade munkar och nunnor vilket ledde till tre dagars kravaller i Lhasa och ett antal dödsoffer. Därefter följde en lång period av undantagstillstånd i Tibet och hård kontroll i klostren och det dröjde ända till den 10 mars 2008 innan nya större protester ägde rum i Tibet igen. Den 10 mars var årsdagen för upproret mot kineserna 1959. Den 14 mars 2008 urartade en demonstration i Lhasa i kravaller, plundring och attacker mot icke-tibetaner främst hankineser (etniska kineser). Kinas premiärminister Wen Jiabao anklagade den 14:e Dali Lama för att ligga bakom, vilket han bestämt avvisar.

Blir det nå några protester i Lhasa 2010? Det kan naturligtvis inte helt uteslutas men med den ökade kontroll och övervakning som nu sker och en stor polisnärvaro i Lhasa vore det förvånande om det skulle bli omfattande protester. Lhasas etniska balans förändras också hela tiden med allt fler hankineser så den typen av spontan anslutning som skedde vid tidigare tillfällen är svårare att tänka sig. Grundproblemet för kineserna idag är att den ökade religionsfriheten har skapat en välartikulerad grupp munkar och nunnor som är motståndare till den ateistiska kinesiska staten och lojala till Tibet, buddhism och Dalai Lama. Här finns en oöverbryggbar motsättning mellan ateism och buddhism. Det kinesiska kommunistpartiets strategi för att skapa lojalitet till Kina är att försöka köpa vanliga tibetaners lugn och lojalitet genom massiva överföringar av resurser och att tillåta religion till husbehov och officiellt uppmuntra tibetanska seder och bruk. Detta låter som ett problematiskt sätt för att vinna folks hjärtan och sinnen. Ekonomiska indikatorer enbart kan aldrig få tibetanerna att välja styre från Beijing framför styre från Lhasa. Det verkar som autonomi under Dalai Lama skulle vara en bra strategi…

Tigerns år firas förutom i Tibet och Kina även i övriga Sydostasien, se t ex SvD.

Kina, USA och Dalai Lama – Fortsatt tango för två

Vita Husets talesman Robert Gibbs har nu bekräftat det som alla redan visste. Barack Obama kommer att träffa Dalai Lama torsdagen den 18 februari i Vita Husets kartrum. Sällan har så mycket energi ägnats åt ett besök i Vita Huset. Kina och USA utbyter inövade repliker i en väl koreograferad dans där båda parter kan sina steg. Se till exempel DN, GP, SDS, Politiken och VG.

En förklaring till den energi som ägnas åt frågan är att det är den minst farliga i raden av trätoämnen mellan de två länderna, se tidigare inlägg. För Obamaadministrationen är det ett enkelt sätt att skaffa sig inrikespolitiska poäng genom att visa sig kraftfull mot Kina i en ganska harmlös fråga. Av verkliga inrikespolitiska frågor i USA har de flesta av Barack Obamas förslag kört fast i Kongressen sedan det felviktade stimulanspaketet, för mycket skattesänkningar och för lite investeringar, antogs förra året.

För Kinas del är det en chans att visa sig bestämd och jämbördig med USA på den internationella arenan och spela på den nationalistiska strängen på hemmaplan. Att ordväxlingen följer vissa regler bekräftas mellan raderna av en artikel i China Daily och uttalanden av Robert Gibbs som visar att båda parter har för avsikt att begränsa meningsutbytet till Dalai Lamas besök och inte låta det påverka relationen på andra områden.

I onsdags framträdde vice ministern i enhetsfronten som tillhör kommunistpartiets centralkommitté, Zhu Weiqun, på nytt och rapporterade om förhandlingarna med Dalai Lama. Han upprepade Kinas oeftergivliga krav gentemot Dalai Lama som framförts i den senaste samtalsrundan, se tidigare inlägg, i fyra punkter. Dessa punkter sammanfattar ganska väl den officiella kinesiska ståndpunkten angående Tibet och förhandlingar och jag återger dem kort nedan.

Den första punkten handlar om Kinas suveränitet och territorium och här konstateras att det inte finns något som helst utrymme för kompromisser. Den andra punkten handlar om den kinesiska konstitutionens okränkbarhet och det som kallas ”Stortibet”. (Alla områden i Kina där det bor tibetaner.) Krav på självstyre för områden utanför Tibets autonoma region (TAR) avvisas bestämt och Dalai Lama uppmanas att ge upp dessa krav om fortsatta samtal skall vara meningsfulla. Den tredje punkten fördömer Dalai Lama för att han ägnar sig åt internationell opinionsbildning för Tibet och uppmanar honom att sluta med sabotage och anti-kinesisk propaganda och slutligen den fjärde punkten är mer en trossats om att sabotage och infiltration inte kommer att lyckas men att dessa aktiviteter kommer att göra Dalai Lama mer isolerad gentemot de etniska grupperna (antagligen menar man tibetanerna).

Vi kommer att få vänja oss vid fortsatta kinesiska protester när Dalai Lama eller ledaren för uigurerna i exil, Rebiya Kadeer, träffar offentliga företrädare eller får annan uppmärksamhet i Väst. Det kostar mycket lite för den kinesiska regeringen att försöka isolera dessa exilgrupper och i takt med att Kinas inflytande växer kommer detta antagligen att lyckas i allt högre grad. Om USA tvekar att ta emot Dalai Lama då vet kineserna att de lyckats i sin propaganda. För de kinesisk-amerikanska förbindelserna är ekonomiska relationer, en eventuell försäljning av offensiva vapen till Taiwan eller möjligen Iran av mycket större betydelse än Dalai Lamas besök i Washington nästa torsdag. Det publiceras många kritiska artiklar om USA, se Politiken, i dagens Kina men det finns också en stor insikt att USA är den starkare parten. Kina testar gränserna. En indikation på att det inte är så allvarligt är att planeringen för president Hu Jintaos statsbesök i USA senare i år fortskrider som inget hade hänt.

Kina + USA = Dalai Lama, Taiwan, Yuan, Iran och Google

De senaste veckorna har vi fått ett antal rapporter om ett höjt tonläge mellan Kina och USA, se DN, Politiken och VG. Det vi ser är bara början på detta sekels viktigaste bilaterala relation. Kinas större ekonomiska och politiska betydelse innebär att de båda länderna kommer i kontakt med varandra allt oftare. Kina är en kommunistisk diktatur och USA en demokrati med en stark presidentmakt. Självklart ser de på saker och ting med olika glasögon. Det finns bara anledning till oro om meningsutbytet skulle gå över styr.

Dalai Lamas besök i USA och hans möte med USA:s president Barack Obama har kraftigt fördömts av Kina och USA har å sin sida starkt försvarat mötet, se SvD och HD. Kina upplever all kontakt med Dalai Lama som en inblandning i landets inre angelägenheter och försöker konsekvent hindra alla kontakter mellan Dalai Lama och utländska regeringar. Detta är ett känt mönster och det finns ingen anledning till oro. Obama måste också börja visa sig kraftfull och att ta emot Dalai Lama i Vita Huset är ett ganska lätt sätt att få inrikespolitiska pluspoäng.

Enligt en lag från 1979 är USA förpliktigat att hjälpa till med försvaret av Taiwan och försäljning av defensiva vapen är en del i detta. Faktum är att taiwaneserna antagligen är ganska besvikna att de bara fått köpa två minsvepare, drygt hundra Patriotmissiler och 60 helikoptrar för lite drygt sex miljarder dollar. Det Taiwan verkligen vill köpa är jaktflygplan och u-båtar men här har USA hittills sagt nej. Om USA skulle börja sälja offensiva vapen till Taiwan skulle situationen kunna utvecklas till något verkligt allvarligt. Idag kan Kina och USA stegen i tangon och håller meningsutbytet på rätt nivå. Även om kineserna naturligtvis officiellt uttrycker sin ilska. (Se till exempel DN, SvD och VG) Inställda militära kontakter någon tid är inget att bekymra sig för. Kinesiska sanktioner mot amerikanska företag blir ett problem först om de är omfattande och långvariga.

Den viktigaste relationen mellan länderna är utan tvekan den ekonomiska och det vi oftast hör talas om är det amerikanska handelsunderskottet till Kina som de två senaste åren uppgått till nästan 500 miljarder dollar. Amerikanerna anser att en viktig förklaring är den kinesiska valutan, yuan, som enligt USA är undervärderad och bör skrivas upp. En annan sida av samma mynt är att kineserna köpt kanske 1000 miljarder dollar i amerikanska statspapper och hjälpt till att finansiera den amerikanska köpfesten, ofta just av kinesiska varor. Det viktiga här är att den ekonomiska relationen är så central för båda parter att de inte kan tillåta att den skadas på allvar. Lite retorik och en och annan dumpingtull, se tex VG, men inte ett stort handelskrig är min prognos.

Iran är en viktig leverantör av olja till Kina och kineserna har varit ovilliga under lång tid att införa sanktioner. Kineserna förespråkar förhandlingar med Iran och att Iran skall skicka kärnbränsle till väst för upparbetning, se tex VG. Under januari 2010 var Kina ordförande i FN:s säkerhetsråd och då hände som väntat inte mycket på sanktionsfronten. Frankrike tog över i februari och vi ser redan en betydligt högre aktivitet. USA måste försöka övertyga Kina om den långsiktiga risken för upprustning i Persiska viken om Iran får kärnvapen och risken för en israelisk attack mot iranska kärnanläggningar som skulle riskera att destabilisera hela regionen. Det kommer inte bli enkelt att få Kina med i båten.

Striden om kinesiska attacker mot e-postkonton hos Google är naturligtvis mycket olustig och yttrandefrihet och kamp för mänskliga rättigheter ses inte med blida ögon av regimen i Beijing. Jag kan dock inte låta bli att tänka tanken att Google kanske behövde lite draghjälp och gratisreklam. Google har ju nämligen sedan lång tid varit en del av ”den stora kinesiska brandmuren” tillsammans med Microsoft och Yahoo. I Kina går det inte så bra för Google där företaget är klar tvåa efter den lokala konkurrenten Baidu. Vad kan slå bättre i USA än att deklarera sin tro på yttrandefrihet och att hota lämna en lönande marknad. Men så kan det väl ändå inte vara? Nu skall även amerikanska myndigheter hjälpa Google att spana, se DN.

Sammantaget tror jag att vi får se mycket retorik och betydande friktion mellan Kina och USA i framtiden men båda parter kommer nog att akta sig för att trissa upp situationen så att den på allvar kan skada de bilaterala relationerna. De är helt enkelt för viktiga för att inte fungera.

Panchen Lama – religiös och politisk bricka i kampen om Tibets folk

I Beijing valdes onsdagen den 3 februari 2010 den nittonårige 11:e Panchen Lama, den näst viktigaste personen i tibetansk buddhism, till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Allt skedde under överinseende av Kinas kommunistiska parti. Den nuvarande officielle Panchen Lama har varit omstridd nästan ända sedan han föddes.

Tron på själens återfödelse från liv till liv spelar stor roll inom buddhismen. Inom tibetansk buddhism finns en särskild föreställning om att speciellt upplysta buddhistiska mästare kan använda sig av återfödelsen för att komma tillbaka i en annan mänsklig existens. Framträdandet av en återfödd kropp kallas tulku inom tibetansk budddhism. Kineserna använder ofta ordet huofo, levande buddha, men det bruket är ovanligt utanför Kina.

De två viktigaste tulku i Tibet är Dalai Lama och Panchen Lama. Linjen av Panchen Lama går tillbaka till 1400-talet. När en lama dör har tibetanerna traditionellt använt sig av olika sökprocesser och sätt för igenkänning för att hitta den kropp där tulkun tagit sin boning. Det normala har också varit att Dalai Lama godkänt den nye Panchen Lama och tvärtom. Det är också här striden börjar.

1989 dog den 10:e Panchen Lama och sökprocessen tog sin början på normalt sett i Tibet. En lämplig pojke hittades genom profetior och visioner och Dalai Lama själv utförde den slutgiltiga identifieringen. Han bekräftade i maj 1995 att den sexårige Gendun Choekyi Nyima var den 11:e reinkarnationen av Panchen Lama. Tre dagar senare försvann Gendun Choekyi Nyima och hans familj. Var han befinner sig idag är okänt.

Den politiska nyttan för Beijing att ha Panchen Lama på sin sida i Tibet när Dalai Lama är i landsflykt i Indien är uppenbar och i december 1995 installerades Gyaltsen Norbu, ofta kallad Erdini Qoigyijabu i kinesiska källor, som den nye Panchen Lama av den politiska makten i Beijing. Gyaltsen Norbu har utbildats i Beijing och endast ett fåtal gånger besökt Tibet. Exilregeringen under Dalai Lama och många tibetaner betraktar honom som Panchen Zunma, den falske Panchen.

Den 11:e Panchen Lama höll ett tal i samband med sitt val till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Han lovade bland annat att verka för en utveckling där tibetansk buddhism och socialism är förenliga och även bidra till nationell förening, etnisk samhörighet, spridandet av buddhistisk lära och världsfred, en tydlig slagsida till förmån för kinesisk politik.  Jia Qinglin, ledamot i politbyråns ständiga utskott, mötte senare de nyvalda ledamöterna.

Spelet om inflytandet över buddhismen i Tibet sker på många plan och att försöka ta kontrollen inifrån är en metod Problemet för det kinesiska kommunistpartiet är att Panchen Lama har mycket svårt att få någon auktoritet om han varken är erkänd av Dalai Lama eller tillåts verka i Tibet, av fruktan för att han skall fly till Indien. För att förhindra att en liknande situation skall uppstå när Dalai Lama dör har denne förklarat att hans tulku inte kommer att återfödas i Tibet om han inte själv har återvänt. Den politiska striden kring Panchen Lama lär fortsätta. Kommunistpartiets ambition att föra fram honom som ett alternativ till Dalai Lama är uppenbar.

Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Dalai Lama (2007)

Den nionde omgången av samtal sedan 2002 mellan representanter för Dalai Lama och det kinesiska kommunistpartiet om situationen i Tibet har nu avslutats. Tibetanernas motpart i Kina var den tibetanska avdelningen vid enhetsfronten hos kommunistpartiets centralkommitté. Enhetsfronten är det partiorgan som ansvarar för kontakter med intressegrupper utanför partiet.

Den tibetanska delegationen leddes av Lodi Gyari och Kelsang Gyaltsen och de kinesiska förhandlingarna fördes av Du Qinglin, ledamot i centralkommittén och ordförande i enhetsfronten och Zhu Weiqun biträdande minister i enhetsfronten. Tibetanerna lade fram sin plan om meningsfull autonomi för Tibet och tibetanska områden i Kina och den kinesiska sidan förde fram sina ståndpunkter om Kinas oinskränkta suveränitet över Tibet, se tex VG, och krav på att Dalai Lama skall upphöra med sin internationella opinionsbildning för Tibet och försök att splittra moderlandet (Kina). Detta närmast rituella utbytande av ståndpunkter måste ses i sitt historiska sammanhang.

Det var därför inte förvånande när Zhu Weiqun på den kinesiska presskonferensen efter den nionde förhandlingsomgången med den tibetanska delegationen intog en mycket oförsonlig hållning, se DN, Dagen, GP, VG och SvD. Han konstaterade att parterna står lång ifrån varandra och betecknade Dalai Lama som en bråkmakare. Han uppmanade vidare Dalai Lama att noga tänka igenom och ompröva sin politiska ståndpunkt i Tibetfrågan om han förväntar sig resultat i förhandlingarna. Zhu Weiqun tog också tillfället i akt och varna den amerikanske presidenten, Barack Obama, för ett eventuellt möte med Dalai Lama, något som den amerikanske presidenten inte fäster avseende vid, Politiken. Ett sådant möte skulle allvarligt skada fundamentet i de kinesisk-amerikanska förbindelserna menade Zhu.

USA bekräftade på tisdagen att ett möte mellan president Barack Obama och Tibets religiöse ledare Dalai Lama kommer att äga rum. Det kinesiska utrikesdepartementets talesman, Ma Zhaoxu underströk vid onsdagens pressträff på nytt det kinesiska missnöjet för mötet och varnade för de långtgående följderna för förbindelserna mellan USA och Kina, se VG, GP och SvD. Där speciellt USA:s försäljning av vapen till Taiwan har upprört kineserna sedan tidigare. USA säljer dock endast defensiva vapen och långtifrån allt Taiwan önskar köpa. Det blir inte heller denna gång någon försäljning av ubåtar. Försäljningen sker enligt ett avtal från 1979 där USA lovar att försvara Taiwan.

De första tjugo åren efter Dalai Lamas flykt (1959-1979) förekom inga samtal eller kontakter med regeringen i Beijing. Kontakterna mellan Dalai Lama och Kina inleddes sedan den kinesiska reformprocessen påbörjats 1978. Deng Xiaoping, Kinas dåvarande ledare, bjöd in Dalai Lamas äldre bror Gyalo Dondup till samtal i Beijing i mars 1979. Samtalen åtföljdes av ”faktasökande delegationer” till Tibet från exilregeringen i Dharamsala under sommaren 1979. Den första delegationen hälsades av extatiska folkmassor som utryckte sin vördnad och lojalitet till Dalai Lama och det restes även krav på självständighet. Det blev inte så många sådana delegationer.

Besöket fick betydande konsekvenser för Tibet och de fortsatta samtalen. För det första insåg den kinesiska ledningen att den egna politiken varit ett misslyckande och måste förändras. För det andra blev det tydligt att samtalen med Dalai Lama i själva verket riskerade att handla om suveräniteten över en strategiskt viktig del av Kina. Den lättköpta politiska vinsten att få ”hem” Dali Lama utan verkliga motprestationer var utom räckhåll. Samtalen fortsatte men parterna stod för långt ifrån varandra för att framsteg skulle vara möjliga.

När kineserna visade sig ovilliga att förhandla inledde Dalai lama under 80-talet en internationell kampanj för att föra upp Tibet på den internationella dagordningen och vid ett tal till Europaparlamentet i Strasbourg 1988 lanserade han idén om långtgående självstyre för Tibet inom Folkrepubliken Kina. 90-talet var en förlorad period och inga möten hölls förrän i slutet av årtiondet. Vid ett amerikansk-kinesiskt toppmöte 1998 lovade dåvarande presidenten Jiang Zemin, efter amerikanska påtryckningar, att nya kontakter skulle tas, vilket 2002 ledde till att den nuvarande samtalsomgången inleddes.

Det är mot denna historiska bakgrund som varje samtalsrunda måste ses. Det finns två skolor kring den kinesiska förhandlingstaktiken, en optimistisk och en pessimistisk. Den pessimistiska skolan gör gällande att samtalen är en enda lång förhalningstaktik från kinesernas sida. Diskussionerna förs endast för att blidka den internationella opinionen. Syftet är endast att vänta ut den nu 75-årige Dalai Lamas död i förhoppningen att det internationella opinionstrycket skall minska och att tibetanerna skall splittras utan den XIV Dalai Lama. Under tiden skall de ekonomiska reformerna i Tibet vinna över tibetanerna. Inga eftergifter är möjliga eller värda de politiska riskerna.

Den optimistiska skolan menar att kommunistpartiet i Kina visst är känsligt för den internationella opinionen och är i hög grad medvetet om de stora politiska vinster landet skulle göra om partiet kom till en överenskommelse med Dalai Lama. Det skulle ge Kina oomtvistad legitimitet över Tibet och en lojalitet från tibetanerna till den kinesiska staten. Man pekar också på att partiet och samhället går mot ökad öppenhet i Kina och det riktas kritik från kinesiska intellektuella mot det religiösa förtrycket i Tibet, vilket påverkar partiet mot att föra samtal och bli mer kompromissvilligt.

I alla stora organisationer finns det olika åsikter, så även i Kinas kommunistiska parti. Hu Jintao var dock partisekreterare i Tibet 1988 – 1992, en av de mest repressiva perioderna under reformperioden. Hus utnämningar av Padma Choling till guvernör i Tibet, och Zhang Qingli till partisekreterare tyder inte på att en politisk liberalisering står för dörren. Sannolikheten för att det skulle komma ett genombrott i förhandlingarna med Dalai Lama under Hus tid som president fram till 2012 är ytterst liten. Den kinesiska politiken att försöka vinna över tibetanerna med endast ekonomiska medel tycks ligga fast. En ny ledare i Kina skall väljas 2012, kanske blir det Xi Jinping, behöver en period att konsolidera sin makt. En omläggning av den tibetanska politiken kommer troligen inte före 2017 och då är Dalai Lama 82 år gammal.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Min avsikt med detta inlägg är att med utgångspunkt i det kinesiska kommunistpartiets analys av situationen fundera kring utvecklingen i Tibet under 10-talet. Den 18-20 januari 2010 höll den högsta partiledningen, politbyråns ständiga utskott, ett möte i Beijing om utvecklingen i Tibets autonoma region, TAR, och områden med tibetansk befolkning i provinserna Sichuan, Qinghai, Gansu och Yunnan under de kommande tio åren. President Hu Jintao började med att sammanfatta utvecklingen i Tibet sedan förra mötet som hölls 2001.

President Hu pekade på den positiva utvecklingen i Tibet under de gångna åren inom ekonomin, skyddet av miljön och förbättringen av tibetanernas levnadsstandard. Kampen mot separatismen ansågs ha förts framgångsrikt och samhörigheten mellan de etniska grupperna ha ökat. Centralregeringen har investerat 310 miljarder yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i Tibet sedan 2001 och ekonomin har växt med i genomsnitt 12,3 % per år och BNP (värdet av varor och tjänster producerade under ett år) för Tibet beräknas uppgå till 44 miljarder yuan för 2009, se tidigare inlägg om de stora inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd i Tibet och mellan tibetaner och hankineser.

På det politiska planet var tonen på mötet å ena sidan kategoriskt renlärig. Kommunistpartiets politik, i synnerhet sedan reformerna i Kina inleddes 1978, sades ha varit absolut korrekt, anpassad till nationella förhållanden och Tibets verkliga situation och de olika folkgruppernas fundamentala intressen. Kommunistpartiet skulle vidare oomkullrunkeligt hålla fast vid och förbättra partiets teorier och politik gentemot nationaliteter och systemet för de etniska gruppernas autonomi i Tibet.

Mötet noterade å andra sidan att, liksom i övriga Kina, hade en fundamental motsättning uppstått mellan de växande materiella och kulturella behoven hos befolkningen och den eftersläpande ”sociala produktionen”. För Tibet fanns dessutom motsättningen mellan alla etniska grupper i Tibet och de separatistiska krafterna ledda av Dalai (Lama) klicken. Detta innebär, enligt forumet, att viktiga frågeställningar för arbetet med Tibet under de kommande tio åren måste innefatta dels ett språng i utvecklingen och dels varaktig stabilitet i regionen.

Att analysera vad som avses med ovanstående politiska jargong är i vanskligt men om jag tolkar välvilligt har kommunistpartiet gjort en i huvudsak korrekt analys av läget i Tibet efter 30 års reformer. Problemen för kommunistpartiet idag är ett för litet civilsamhälle, fortsatt motsättning mellan tibetaner och hankineser och fortsatt stark lojalitet till buddhism och Dalai Lama bland tibetanerna. Frågan är om kommunistpartiets har lösningar på problemen och om de i så fall kan tänkas vara verkningsfulla.

Den första frågan avser den sociala produktionen och utvecklingen av det civila samhället. Här handlar det om takten i demokratiseringen av det kinesiska samhället i stort och vad det kan tänkas innebära för utvecklingen i Tibet. Om den ekonomiska utvecklingen tickar på kommer demokratiseringen ske mycket långsamt. Framväxten av diskussionsgrupper på Internet, protester mot miljöförstöring och ett större religiöst intresse är exempel på ett begynnande civilsamhälle utanför partiets kontroll. Det kan också vara på sin plats att reflektera kring framväxten av den kinesiska nationalismen för de som hoppas på tibetansk självständighet. Ett demokratiskt men nationalistiskt Kina är troligen inte berett att ge upp gränsregioner som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Frågan om demokratisering diskuteras inte öppet av det kinesiska kommunistpartiet.

Den andra frågan, motsättningen mellan tibetaner och hankineser, är naturligtvis mycket mångfacetterad. Här finns ekonomiska, språkliga, religiösa, kulturella och historiska orsaker till att ett misstroende kan ha växt fram och skälen varierar också från individ till individ. Kinas kommunistiska parti väljer att primärt se denna motsättning som ekonomiskt betingad och baserar sina lösningar på det. Faktum är att det verkar finns en tro att bara ekonomin utvecklas tillräckligt snabbt kan alla tre problemen lösas.

Inom detta område föreslås lösningar som bör vara positiva för tibetanerna och ekonomin i Tibet. Utbildningen skall göras kostnadsfri upp till gymnasienivå. Ett pensionssystem skall införas i städerna och på landsbygden. Satsningar skall göras på jordbruket och boskapsskötseln för att höja landsbygdsbefolkningens inkomster upp till det nationella genomsnittet fram till 2020. En åtgärd som främst skulle gynna tibetanerna. Ytterligare satsningar skall göras på infrastruktur, ansvarsfull gruvbrytning, turism och gränshandel för att utveckla ekonomin. Dessa lösningar kan vara verkningsfulla för att överbrygga de ekonomiska klyftorna givet att tibetanerna blir delaktiga i utvecklingen. Att de etniska motsättningarna minskar är inte lika självklart.

Den tredje frågan, buddhismen och Dalai Lama, hänger naturligtvis samman med de två andra men det är den som ger tibetanerna en särställning bland Kinas etniska minoriteter. Här talar mötet om att ”säkerställa den normala ordningen för tibetansk buddhism”. All form av religion och annan auktoritet som ligger utanför partiet är ett potentiellt hot mot det kommunistiska maktmonopolet och detta blir speciellt tydligt med Dalai Lama som kan verka som en internationell opinionsbildare. Taktiken fram tills idag har varit att fördöma Dalai Lama och undvika verkliga samtal och försöka få tibetanerna att glömma buddhismen till förmån för den kommunistiska ”ekonomismen”. Det verkar inte vara en framgångsrik väg och i takt med att kineserna blir rikare går det att spåra ett andligt sökande även i Kina.

Lösningen på Tibetproblemet för Kinas kommunistiska parti tycks vara att ignorera frågan om demokratisering och Dalai Lamas inflytande på den tibetanska nationen till förmån för att överösa Tibet med pengar och försöka köpa över tibetanerna till Kina. Det är en högst tvivelaktig strategi. Människan lever inte av bröd allena.

DN har publicerat ett läsvärt reportage från Tibet om dagens svåra situation.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar