SCO håller toppmötet 2012 i Beijing

SCO (Shanghai Cooperation Organization) håller 2012 sitt årliga toppmöte i Beijing. På dagordningen står förutom de sedvanliga hyllningstalen om ökat samarbete och fördjupad ekonomisk integration en rad knivigare frågor som Natos uttåg ur Afghanistan och den hotande ekonomiska nedgången i Europa och USA. De viktigaste samtalen kommer med säkerhet att föras på bilateral nivå och utanför rampljuset. SCO har utvecklats till ett viktigt samtalsforum för medlemsländerna både multilateralt och bilateralt där de västliga demokratierna varken har tillträde eller inflytande och det är säkert så både Kina och Ryssland vill ha det. Den kinesiska ledningen solar sig i glansen av internationell uppmärksamhet och gläds åt att ha skapat en följsam organisation där USA inte finns med. Strävan är att SCO utvecklas till en del i den kinesiska visionen för Xinjiang och Afghanistan.

Upprinnelsen till SCO finns i det avtal om militär avspänning som undertecknades 1996 i Shanghai av ledarna för Kazakstan, Kina, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan, som då kallades Shanghai Fem gruppen. År 2001 återvände gruppen till Shanghai för att grunda SCO och nu bjöds även Uzbekistan in att delta. Från toppmötet i Sankt Petersburg 2002 har ambitionerna om samarbete successivt utökats till att omfatta ekonomi men även kultur. Under de senaste tio åren har Indien, Iran, Mongoliet och Pakistan fått status som observatör och Vitryssland och Sri Lanka har status som dialogpartner. 2012 knackar Turkiet på dörren för att få delta i samarbetet.

Förutom presidenterna för medlemsländerna kommer även presidenterna från Afghanistan, Iran och Pakistan till SCO-mötet i Beijing. Såväl Pakistan som Iran kommer att bli nyckelländer när väst drar sig ur Afghanistan 2014 och de har traditionellt positionerat sig på olika sidor i striderna i Afghanistan. Det är viktigt för SCO att ha dessa länder som observatörer men knappast inte som medlemmar med den risk för polarisering och religiös dogmatism som då skulle riskera att föras in i organisationen. Eliterna i Centralasien och Ryssland kännetecknas fortfarande av den sovjetiska misstänksamheten mot religion. Med så många nyckelpersoner på plats kan man anta att Ryssland, Kina och Iran sannolikt diskuterar det iranska kärnkraftsprogrammet och att Kina och Iran dryftar säkerställandet av fortsatta oljeleveranser.

Organisationens ursprungliga syfte att arbeta för säkerhet och stabilitet mellan medlemmarna och att demarkera gränserna har i stort sett uppnåtts; för Kinas del genom en rad bilaterala gränsavtal. Kinas önskan om att länderna i Centralasien inte skulle tjäna som brohuvuden för uigurisk eller kinesisk opposition har också infriats. SCO har i stora stycken anammat den kinesiska doktrinen om kampen mot de tre onda: mot separatism, terrorism och extremism. Denna ideologi utvecklades ursprungligen för att användas mot oppositionella tibetaner och uigurer i Kina och utanför. Under senare år har den ekonomiska aspekten trätt i förgrunden och organisationen arbetar med att underlätta handel och öka transportkapaciteten mellan medlemsländerna. Bakom många av dessa initiativ ligger naturligtvis ett kinesiskt egenintresse att säkra landbaserade råvaruleveranser och transportleder som inte går genom det känsliga Malackasundet. Från 2002 har SCO även haft kulturellt samarbete med konstfestivaler och folkdansuppvisningar.

Xinjiang en nyckelregion i Kinas Centralasienstrategi

Kina har sedan en tid tillbaka betraktat det autonoma området Xinjiang som ett brohuvud för förbättrade kommunikationer och utökad handel mot Centralasien och Sydasien och här passar den kinesiska strategin och SCO:s samarbetsdokument som hand i handske; kanske inte så märkligt eftersom SCO-kansliet ligger i Beijing. Viceguvernören för Xinjiang, Shi Dagang  (史大刚), illustrerade Xinjiangs centrala läge för Kina och SCO på en presskonferens den 5 juni 2012 med att konstatera att Xinjiang har en 5 743 kilometer lång gräns med åtta länder varav Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan redan är medlemmar i SCO och de återstående fyra: Mongoliet, Afghanistan, Pakistan och Indien är associerade med SCO på olika sätt.

Kina har under de senaste 15 åren genomfört en kraftig utbyggnad av infrastrukturen vad avser såväl järnvägar som vägnät i Xinjiang och transporterna sker nu snabbt och effektivt fram till gränspassagerna i exempelvis Khorgos (Kazakstan) och Irkhestam (Tadzjikistan). Problemen idag finns framför allt i länder som Kirgizistan och Tadzjikistan som inte har egna resurser att underhålla befintlig infrastruktur och än mindre att bygga ny. Kina har dels allmänt genom att ta upp och diskutera frågan i olika SCO-fora och dels konkret genom krediter och gåvor försökt påverka och påskynda utbyggnaden av infrastruktur i Centralasien. Kina skickar ofta hela brigader med såväl ingenjörer som arbetare som utför allt arbete utan att använda sig av lokalt anställd arbetskraft.

Shi Dagang berättade om ambitionerna att öka Xinjiangs handel med Indien. Av historiska och geografiska skäl saknas det en gränsövergång mellan Xinjiang och Indien. Indien betraktar det kinesiskkontrollerade området Aksai Chin som sitt. Handeln mellan Xinjiang och Indien sker idag via tredje land, oftast genom att handelsmän från Indien och Xinjiang träffas i Rawalpindi i Pakistan för att göra upp affärer. Guvernören för Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var i november 2011 i Indien i spetsen för en stor handelsdelegation för att försöka öka handeln. En annan kinesisk ambition är att göra staden Kashgar i sydvästra Xinjiang till ett centrum för handeln mellan länder i Centralasien och Sydasien.

Situationen i Xinjiang är politiskt stabil efter oroligheterna i Ürümqi i juli 2009 men spänningen mellan de muslimska och turkisktalande uigurerna och hankineserna finns kvar under ytan och har blossat upp några gånger i form av lokala våldsdåd bland annat i Kashgar och Hotan under 2011. Motsättningarna har flera orsaker men de viktigaste är att uigurerna upplever restriktionerna mot Islam och uiguriskans minskade roll som en attack mot den uiguriska kulturen. Den stora inflyttningen av hankineser sedan 1949 och den därmed ökande andelen kineser i Xinjiang liksom uigurernas ekonomiska marginalisering under den senare delen av reformperioden, sedan början på 90-talet, har inte heller bidragit till den officiellt så omhuldade vänskapen mellan folken.

Afghanistan, SCO och Kina

I takt med att Natos och USA:s uttåg ur Afghanistan 2014 rycker närmare blir det nödvändigt för SCO att fundera kring organisationens framtida roll i Afghanistan. Ett tydligt bevis för detta är att den afghanske presidenten, Hamid Karzai, har inbjudits att delta i mötet. Även den pakistanske presidenten är på plats. Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan har landgränser till Afghanistan och kommer att påverkas vid uttåget. Blir det ett inbördeskrig i Afghanistan så finns det naturligtvis stora risker att konflikten spiller över till hela regionen och inte minst till Tadzjikistan, men även en ökad regionalisering av Afghanistan med större inflytande för lokala krigsherrar kan bli problematisk. Redan idag påverkas Tadzjikistan och Kirgizistan på ett fundamentalt sett av den narkotikasmuggling som sker genom länderna. Narkotikahandeln är idag en stor och viktig del av de nationella ekonomierna och korruptionen är endemisk. Narkotikabeslagen minskar år från år i Centralasien samtidigt som mängden narkotika genom Centralasien ökar vilket kan utläsas av att antalet missbrukare i Ryssland och Europa med största sannolikhet ökar.

Kina har en cirka nio mil lång gräns till Afghanistan. Det afghanska ”fingret”, Wakhankorridoren, kom till under 1800-talet för att undvika att de dåvarande Ryska och Brittiska imperierna skulle gränsa till varandra. Idag saknas helt infrastruktur för direkt handel mellan Afghanistan och Kina. Handeln måste gå via tredje land, dvs via Tadzjikistan eller Pakistan. I samband med Hamid Karzais besök planerar Kina och Afghanistan att underteckna nya avtal om samarbete. Kina har aktivt strävat efter att utveckla sina ekonomiska relationer med Afghanistan främst inom gruvnäringen och den kinesiska investeringen på 4,4 miljarder USD i koppargruvan i Aynak är den hittills största utländska investeringen i Afghanistan. Kinesiska militära insatser eller ens träning av den afghanska polisen är inte sannolika. Ökad handel och ekonomisk utveckling kommer under överskådlig tid vara den kinesiska ambitionen i området och ovilligheten att ta på sig ett regionalt säkerhetsansvar är mycket stor.

Två misstänkta uigurer ihjälskjutna av kinesisk polis

Det Uiguriska självstyrande området Xinjiang (rött) i Kina

Två av de uigurer som misstänktes för helgens oroligheter i staden Kashgar, se tidigare blogginlägg, i norra Kina har skjutits till döds av den kinesiska polisen, se DN och SvD. Tiliwaldi Memtieli och Hasan Turson efterlystes för delaktighet i en attack mot en restaurang inne i Kashgar i söndags. Den kinesiska polisen hade utfäst en belöning på 100 000 kronor för deras gripande. De två hittades och sköts till döds då de gömde sig på en majsåker utanför staden.

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, har uppmanat alla att stå eniga mot bakgrund av helgens våldsamma attacker och påpekade att terroristerna är fiender till alla etniska grupper i Xinjiang. I samband med att han besökte skadade på sjukhus i Kashgar lovade han att slå till med full kraft mot dem som iscensatt attackerna och ställa dem inför rätta. Ordföranden för kommunistpartiet, hankinesen Zhang Chunxian, hade tidigare också lovat ett kraftfullt agerande mot våldsverkarna.

I de senaste dagarnas rapportering har de kinesiska myndigheterna talat om de tre onda faktorerna terrorism, separatism och extremism, vilka hotar moderlandets stabilitet och riskerar att i värsta fall splittra Xinjiang från Kina. I de flesta fall när hot mot stabiliteten i Xinjiang diskuteras spelar det ingen roll vilken av dessa tre faktorer som någon står anklagad för. De tre faktorerna är mycket allvarliga i myndigheternas ögon och leder nästan undantagslöst till långa fängelsestraff. Det kan dock vara på sin plats och erinra sig att det sker många protestaktioner i Kina ofta betingade av konflikter om landanvändning. Konflikten i Hotan tidigare i juli 2011 kan ha varit ett exempel. Skillnaden mellan övriga Kina och Xinjiang blir då tydlig. Gäller det en händelse i Xinjiang som berör uigurer blir det nästan alltid tal om terrorism, separatism och islamisk extremism men om bönder eller bybor protesterar på andra håll i  Kina handlar det om en massaktion som det talas tyst om.

Myndigheterna talar ofta om östturkestanska krafter som hotar Kinas närvaro i Xinjiang. Det värsta uttrycket för dessa aktiviteter är naturligtvis terrorismen och den symboliseras av den terroriststämplade Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM), se tidigare blogginlägg. Denna organisation, idag baserad i Waziristan i Pakistan, finns förmodligen fortfarande som aktör men kinesiska myndigheter tillskriver med största sannolikhet organisationen ett alltför stort inflytande. En annan av dessa onda krafter, i myndigheternas ögon, är den Uiguriska världskongressen (World Uyghur Congress, WUC) som leds av den tidigare affärskvinnan och politiska fången Rebiya Kadeer, se en recension av hennes memoarer. WUC är en organisation skapad av uigurer i exil och arbetar för ökade kulturella och religiösa rättigheter för uigurerna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen betraktar den Uiguriska världskongressen som en avläggare till ETIM.

Som tidigare påpekats är konflikten i Xinjiang mångfacetterad. Stödet för terrorismen bland uigurerna i Xinjiang är mycket begränsat. Frustrationen inför den kinesiska inflyttningen, det ekonomiska utanförskapet och det kulturella förtrycket skall dock inte underskattas. Problemet i en enpartistat som Kina är att det inte finns kanaler att föra fram sitt missnöje när partiet bestämt att det råder etnisk harmoni och goda ekonomiska förhållanden för alla etniska grupper i Xinjiang.

Den Östturkestanska islamiska rörelsen – ETIM

Karta över Xinjiang

De kinesiska myndigheterna lägger skulden för våldsdåden i Kashgar (Kashi) i Xinjiang den 31 juli 2011 på organisationen den Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM). ETIM har blivit en organisation som kineserna använder som symbol för terrorismen i Xinjiang och som ett bevis för att de kraftfulla repressiva motåtgärder som sätts in i Xinjiang är påkallade av externa hot. Det råder ingen tvekan om att det finns en grupp uigurer som önskar fördriva kineserna med våld och inte drar sig för att använda terrorn som metod. Denna grupp är dock mycket liten och de flesta uigurer tar kraftigt avstånd från våld och terror. Frågan är också om det är ETIM som också går under namnen Turkestanska islamiska rörelsen och Turkestanska islamiska partiet som verkligen ligger bakom alla de terrordåd som organisationen tillskrivs av den kinesiska regimen. Det är viktigt att vid analysen av olika våldsutbrott försöka utröna om det rör sig verklig terrorism eller upplopp orsakade av specifika lokala orsaker. Såväl kinesiska myndigheter som ETIM har ett intresse att överdriva inslaget av terrorism i olika händelser.

Den Östturkestanska islamiska rörelsen är en obskyr organisation och många uppgifter måste tas med försiktighet eftersom de kommer från kinesiska källor, men det går att oberoende bekräfta organisationens existens före september 2001. Den drivande kraften vid bildandet tycks ha varit Hasan Mahsum som grundade ETIM 1993 men omedelbart arresterades och sattes i kinesiskt omskolningsläger i tre år för att ha förespråkat jihad och lett ett träningsläger i Yechengområdet i Xinjiang. Han flydde från Kina och nybildade rörelsen 1997 och flyttade dess högkvarter till Kabul där han 1999 påstås ha sammanträffat med Usama bin Ladin och erhållit finansiering från honom. Detta förnekades alltid av Hasan Mahsum. Under slutet av 90-talet tycks hundratals uigurer ha tagit sig till Afghanistan och Pakistan för träning med vapen och utbildning om sprängmedel men denna rekrytering minskade starkt efter 2001. Det är också osannolikt att alla rekryterats av ETIM eller blev medlemmar efter avslutad träning. Organisationen försvagades kraftigt efter talibanregimens fall i Afghanistan och i likhet med många andra tycks Hasan Mahsum och återstående anhängare ha tagit sig till FATA-området i Pakistan. Han dödades i Södra Waziristan under en räd genomförd av den pakistanska armén i oktober 2003. Hasan Mahsum anklagas av de kinesiska myndigheterna för att ligga bakom mord i Ürümqi och Hotan under 1999.

Karta över FATA-området i Pakistan

Under 2002 publicerade den kinesiska regeringen rapporter som visade att ETIM-medlemmar tränade i al-Qaida-ledda läger och amerikanska källor bekräftade att uigurer deltagit på al-Qaidas sida under operationerna i Afghanistan efter den 11 september 2001. Detta ledde till att ETIM terroriststämplades av såväl USA som Förenta Nationernas säkerhetsråd. Den nye ledaren för ETIM blev Abdul Haq. Under Abdul Haq, som från 2005 också var ledamot i al-Qaidas ledningsråd, radikaliserades ETIM och det talades om att angripa kinesiska mål såväl innanför som utanför landets gränser. Framför allt skruvades retoriken upp inför olympiaden i Beijing 2008 och ETIM placerade bland annat ut bussbomber i Kunming, misslyckades med en flygplanskapning i Ürümqi och genomförde en attack mot kinesiska poliser nära Kashgar på våren 2008. Under 2007 hade kineser skjutits ihjäl i pakistanska Baluchistan som en hämnd för att en av ETIM:s ledare avrättats i Kina. ETIM anklagas också för att ha planerat sprängattentat i Dubai och Norge under 2009 och 2010. Sammantaget har ETIM tagit på sig ansvaret för över 200 terrordåd då drygt 160 människor omkommit och över 400 skadats. Dessa siffror måste bör betraktas med stor försiktighet. Abdul Haq dödades i en attack med en amerikansk drönare i februari 2010 nära Mir Ali i Norra Waziristan och Östturkestanska islamiska rörelsen uppges nu ledas av Abdul Shakoor.

Terrorism var den än förekommer måste fördömas med full kraft och det finns inga belägg för att ETIM skulle ha speciellt omfattande stöd i Xinjiang. Det är viktigt att kinesiska myndigheter nu inte överdriver hotet från terrorismen utan istället ser att det är vardagliga problem som ekonomisk eftersläpning, kulturella och religiösa restriktioner och bristande inflytande i sin egen vardag som upprör vanliga uigurer och gör dem kritiska mot det kinesiska styret. En kraftigt ökad repression kan endast spela organisationer som ETIM i händerna.

 

 

Nya våldsdåd i Xinjiang

Karta över Xinjiang

De officiella kinesiska reaktionerna efter helgens våldsdåd i staden Kashgar i sydvästra i Xinjiang beskriver söndagens händelser som ett verk av religiösa extremister tillhöriga den Östturkestanska islamiska rörelsen (Eastern Turkestan Islamic Movement, ETIM), se DN och SvD. Enligt lokala källor i Kashgar skall gruppens ledare ha lärt sig tillverka sprängämnen och hantera skjutvapen i Pakistan innan de tog sig in i Xinjiang. ETIM tros ha sina baser någonstans längs gränsen mellan Pakistan och Afghanistan och har tidigare klassificerats som en terroristorganisation av såväl den kinesiska regeringen som FN. I söndagens dåd dog sex personer och skadades 15. Myndigheterna i Kashgar har utfärdat en arresteringsorder för två misstänkta uigurer som uppgetts ha flytt från platsen och utfärdat en belöning på 100 000 kronor för deras gripande.

Intressant nog betecknas lördagens dåd då åtta personer dog och 27 skadades inte som ett verk av terrorister. Vid ett krismöte i Xinjiangs huvudstad Ürümqi har Zhang Chunxian, ordföranden i kommunistpartiet, beordrat kraftfulla åtgärder mot terrorism, religiös extremism och andra olagliga religiösa aktiviteter. En djupare analys av de bakomliggande orsakerna till klyftan mellan uigurer och hankineser lyser med sin frånvaro och det är synnerligen osannolikt att enbart ökad repression kommer att ha önskad effekt för att åstadkomma den ”harmoni mellan folken” som myndigheterna säger sig eftersträva.

Sent på lördagskvällen den 30 juli 2011 skall sju personer ha knivskurits till döds i staden Kashgar i sydvästra Xinjiang i Kina, rapporterar DN, SvD och VG. Enligt rapporter i lokala media skall två explosioner först ha hörts och därefter kapades en buss av två uigurer som efter att ha dödat föraren körde runt i staden och försökte ramma fotgängare. Senare skall de två gärningsmännen ha hoppat ut ur bussen och börjat hugga vilt omkring sig. I den följande konfrontationen skall sju personer ha dödats och 28 skadats. En av förövarna rapporteras ha dödats och en arresterats. Offrens nationalitet har ännu inte klarlagts. Våldet har fortsatt under söndagen och en explosion inne i Kashgar uppgavs först ha dödat tre personer men senare uppgifter ger vid handen att det istället rör sig om en beväpnad attack mot en restaurang där ägaren och en anställd dödades. Därefter skall gärningsmännen ha gett sig ut på gatan och attackerat förbipasserande. Offren skall ha huggits till döds av flera olika angripare. Samtidigt uppges polisen ha skjutit ihjäl fyra personer som betecknades som misstänkta. Uiguriska exilkällor meddelar att undantagstillstånd har införts i Kashgar och att över 100 personer har arresterats. Osäkerheten i händelseförloppet är fortfarande mycket stor men att nu även Kashgar, liksom tidigare i juli Hotan, skakats av etniskt betingat våld mellan uigurer och hankineser tycks  stå i öppen dager.

Händelserna igår i Kashgar följer på en annan etniskt betingad konflikt i staden Hotan för knappt två veckor sedan den 18 juli och för vilken rapporterna går starkt isär mellan uiguriska exilgrupper och officiella media. Enligt Uiguriska världskongressen (World Uyghur Congress, WUC) startade konfrontationen i Hotan med en fredlig uigurisk demonstration nära den stora marknadsplatsen (bazaren) mot ett hårdhänt polisingripande. Polisaktionen kan ha gällt att kvinnor burit heltäckande islamisk klädedräkt. Enligt Uiguriska världskongressen skall 20 personer ha dödats vid det tidigare ingripandet. Den kinesiska versionen av händelsen koncentrerar sig på att orosstiftarna (terroristerna) skall ha stormat en lokal polisstation med knivar och granater och tagit gisslan. Denna sammanstötning slutade med dödsoffer såväl bland poliserna som bland de uiguriska demonstranterna/upploppsmännen. I senare kinesiska kommentarer har två av de arresterade uigurerna utpekats som medlemmar av terroristgruppen Östturkestanska islamiska rörelsen, ETIM. Enligt min mening är de två ovan beskrivna händelseförloppen ganska enkla att förena till ett. En uigurisk demonstration som möts med våld och urartar till kravaller och en attack mot en kinesisk polisstation vore inte ett osannolikt scenario. Att de två sidorna därefter väljer att fokusera på olika händelser för att själv komma i bästa möjliga dager är ganska naturligt.

Situationen i Xinjiang har varit spänd under juli 2011 eftersom tvåårsdagen av de stora kravallerna i Ürümqi den 5 juli 2009 har infallit under månaden. Dessa kravaller, som hade sitt ursprung i en demonstration i Ürümqi mot mordet på flera uiguriska fabriksarbetare i Guangdongprovinsen i södra Kina, ledde till att flera hundra kineser dödades liksom ett okänt antal uigurer. De kinesiska myndigheterna ökade kraftigt den politiska kontrollen i Xinjiang, genomförde en årslång blockad av Internet i området och åtalade och dömde ett antal uiguriska journalister. Internet är fortfarande, även med kinesiska mått mätt, hårt censurerat i Xinjiang. Det är mot bakgrund av den ökade övervakningen särskilt under juli månad desto mer förvånande att händelserna i Hotan och Kashgar ägt rum och måste definitivt betraktas som ett misslyckande för Zhang Chunxian, den relativt nytillträdde ordföranden i kommunistpartiet i Xinjiang.

Blått för andel uigurer och rött för andel hankineser

Etnisk sammansättning i Xinjiang

Grundproblemet i Xinjiang är en djup förtroendeklyfta mellan uigurer och hankineser som har flera orsaker. Ett av de tydligaste tecknen på kinesisk dominans för en uigur är den ökande andelen kineser i Xinjiang från att ha varit under 5 % 1949 till över 40 % idag och då är militära styrkor oräknade. Den kinesiska närvaron ökar nu också i sydvästra Xinjiang, ett område som traditionellt varit en uigurisk bastion, vilket möjligen kan vara en delförklaring till protesterna i Hotan och Kashgar. De flesta uigurer är muslimer och det kinesiska förtrycket av Islam har varit konstant sedan mitten på femtiotalet och nådde oanade höjder under Kulturrevolutionen 1966-1976. Eftersom den kinesiska staten har varit oförmögen att själv göra upp med excesserna under Kulturrevolutionen har den förtroendeklyfta som då grundlades mellan hankineser och minoritetsfolk som uigurer, tibetaner och mongoler aldrig kunnat överbryggas. Den ekonomiska utvecklingsmodell som den kinesiska regeringen har valt bygger på en kraftig ekonomisk tillväxt i sig som skall lyfta BNP per capita allmänt i Xinjiang och därmed, är det tänkt, också den uiguriska befolkningen. Problemet har blivit att uigurerna som har lägre utbildning, kan betydligt sämre kinesiska och är offer för etnisk diskriminering hamnar längst bak i den ekonomiska kön i Xinjiang. Uigurerna känner sig också kulturellt hotade med kraftiga restriktioner för Islam och en minskad andel av undervisningen på uiguriska språket i skolorna. Det är därför föga förvånande att det jäser av missnöje bland den uiguriska befolkningen i Xinjiang och att avståndet mellan de två befolkningsgrupperna uigurer och hankineser fortsätter att vara stort. Den radikala omläggning av politiken mot reell kulturell autonomi och en satsning på uigurernas ekonomiska utveckling som skulle behövas ter sig inte trolig under de närmaste åren.

Ny järnväg mellan Kashgar och Hotan

Järnvägen mellan Ürümqi och Hotan i Xinjiang, KinaUnder juni 2011 har två nya järnvägslinjer öppnat i Xinjiang i nordvästra Kina. Järnvägsnätet byggs ut snabbt i Xinjiang, som har en blandad befolkning med drygt 40 procent uigurer, en muslimsk minoritet som talar ett turkspråk och drygt 40 procent hankineser samt kazaker, hui (kinesiska muslimer) och andra minoriteter. I norra Xinjiang har den 47 mil långa sträckan mellan Kuytun och Beitun öppnats för passagerartrafik och i söder har en linje på knappt 49 mil öppnat mellan Kashgar och Hotan (Khotan).

Den nya sträckan mellan Kashgar och Hotan började byggas 2008 och öppnades för godstrafik i slutet av 2010. Kostanden för järnvägen uppgick till knappt fem miljarder kronor. Järnvägslinjen löper mellan två gamla karavanstäder längs den legendariska Sidenvägen och förhoppningen är att järnvägen förutom att förbättra kommunikationerna för lokalbefolkningen och transportmöjligheterna för industrin även skall ge en skjuts åt turismen i regionen. Planen är att tio persontåg per dag skall trafikera sträckan och att cirka 15 miljoner ton gods per år skall transporteras. Den drygt 200 mil långa sträckan mellan Hotan och till provinshuvudstaden Ürümqi tar 34-37 timmar.

Planerna för vidare utbyggnad av järnvägen i Xinjiang under de 12:e och 13:e femårsplanerna 2011-2020 omfattar nybyggnad på över 800 mil och en investering på drygt 300 miljarder kronor. Visionen är att göra Xinjiang till en knutpunkt med järnvägar från Centralasien och Pakistan samt en region väl länkad med övriga Kina.

En ny järnvägslinje för i regel med sig ekonomisk utveckling och nya kinesiska immigranter till en region vilket kan vara kontroversiellt i Xinjiang. I Kashgar i sydvästra Xinjiang som traditionellt bebotts av uigurer har andelen hankineser ökat markant sedan den järnvägen mellan Ürümqi och Kashgar blev klar 1999. Det finns en oro bland uigurerna att marginaliseras på arbetsmarknaden och att de bästa arbetena endast går till hankineser. Nog så viktiga problem att beakta om de kinesiska myndigheterna verkligen önskar se framväxten av ett harmoniskt samhälle.

Nya järnvägar i västra Kina

I samband med den Nationella Folkkongressens möte i Beijing i mars 2011 har Kinas tolfte femårsplan som sträcker sig från 2011-2015 presenterats. För oss som är intresserade av järnvägar och snabbtåg innehåller den nya femårsplanen många godbitar. Jag kommer i denna postning skriva om de planer som finns på nya järnvägslinjer i västra Kina; det vill säga provinserna Gansu och Qinghai samt de autonoma regionerna Tibet och Xinjiang. Jag kommer inte närmare behandla de olika bevekelsegrunder som kan finnas bakom beslutet att bygga varje enskild linje, men det är självklart att i ett land som Kina vissa järnvägar inte byggs enbart av ekonomiska skäl.

Klicka för större bild

Järnvägsnätet i Kina med snabbtågslinjerna färgmarkerade efter hastighet

Under det senaste årtiondet har två linjer i västra Kina lagt till nya destinationer på järnvägskartan. I Xinjiang färdigställdes 1999 en ny linje mellan Korla och Kashgar. Linjen följer den gamla rutten längs Sidenvägen som löpte norr om öknen Taklamakan i dagens Xinjiang. Linjen i sin helhet är 145 mil från Turpan där järnvägen viker av från huvudlinjen mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. 2006 invigdes den 114 mil långa nya spektakulära förbindelsen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet. Järnvägen passerar Tanggulapasset på 5 072 meter över havet och har där världens högst belägna spår.

Det är på dessa lagrar som det kinesiska järnvägsministeriet, 铁道部 (tiědào bù), nu raskt planerar att bygga vidare under den tolfte femårsplanen. En ny knappt 50 mil lång förbindelse i södra Xinjiang från Kashgar (Kashi) till Hotan (Hetian) har redan öppnats för godstrafik och passagerartrafiken planeras komma igång under 2011. I Tibet började den 25 mil långa förlängningen mellan Lhasa och Shigatse, Tibets näst största stad, byggas 2010. Det finns planer på att därefter fortsätta utbyggnaden till den nepalesiska gränsen.

Golmud i Qinghai kommer under de kommande fem åren, om alla planer realiseras, att bli något av en järnvägsknut. Tre nya linjer kommer att börja byggas från Golmud. En linje i nordvästlig riktning mot Korla i Xinjiang, som för första gången kommer att knyta ihop Xinjiang och Qinghai med järnväg, en andra linje norrut mellan Golmud och Dunhuang i Gansu och den tredje linjen mot Chengdu, provinshuvudstaden i Sichuan, i sydost. Alla de linjer som hittills beskrivits är järnvägar som byggs för normal hastighet; det vill säga lägre än 200 kilometer i timmen.

Planen är också att en ny snabbtågslinje byggd enbart för persontrafik skall färdigställas mellan Beijing och Ürümqi under perioden 2011-2015 för att frigöra godskapacitet på den befintliga stambanan mellan Ürümqi och Lanzhou som idag är hårt belastad. Den nya linjen som sammanlagt är cirka 345 mil kommer att byggas i fem etapper och de två västligaste mellan Baoji och Lanzhou och mellan Lanzhou och Ürümqi är 40 respektive 180 mil. De kommer att byggas för en hastighet på 350 kilometer i timmen. Målsättningen är att en passagerare skall kunna avverka hela sträckan mellan Ürümqi och Beijing på mindre än tolv timmar.

Den kinesiska järnvägsutbyggnaden sker idag i ett svindlande tempo men de extra satsningar som föranleddes av finanskrisen 2008 kommer successivt att avvecklas och investeringarna att återgå till mer normala nivåer under femårsplanens lopp. Utbyggnaden i Kina har finansierats genom att järnvägsministeriet emitterar obligationer och banker beviljar lån till lokala aktörer för deras andel. Den nytillträdde chefen för järnvägsministeriet Sheng Guangzu berättade att skuldsättningen hittills uppgår till 1 800 miljarder yuan (ungefär detsamma i svenska kronor) men att han inte betraktade detta som en farlig nivå. Den snabba utbyggnaden och de många stora kontrakten kan uppenbarligen vara en stor frestelse. Shengs företrädare Liu Zhijun avskedades nyligen från sin post och undersöks nu för tagande av mutor och andra oegentligheter. Den nye ministern Sheng Guangzu lovade dock att detta inte skulle påverka utbyggnaden av nya järnvägar i Kina. Ministeriet tuffar på med oförändrad hastighet.

Ingen “Jasminrevolution” i Kina – Lhasa och Ürümqi hårdbevakas

Under några veckors tid har det förekommit spridda uppmaningar på Internet i och utanför Kina att folk på söndagarna skall samlas på utvalda platser för att protestera mot den kommunistiska regimen i Beijing. Dessa uppmaningar har naturligtvis inspirerats av de protester och stora omvälvningar som ägt rum i arabvärlden. I Kina har resultaten av uppmaningarna varit små eller helt uteblivit, se DN, GP och SvD. De kinesiska myndigheterna har dock tagit hotet på stort allvar och kommenderat ut mycket stora mängder beväpnad polis i Beijing och Shanghai men också i de känsliga städerna Lhasa i Tibet och Ürümqi i Xinjiang. I både Tibet och Xinjiang finns minoriteter om vilkas lojalitet till moderlandet makthavarna i Beijing inte är helt övertygade. Rapporterna från Lhasa och Ürümqi talar om en kraftigt ökad polisbevakning och patrullerande polisbilar i städerna 24 timmar om dygnet. Några rapporter om protester har ännu inte förekommit.

Lördagen den 5 mars 2011 startade den årliga sessionen av den Nationella folkkongressen vilket ytterligare har ökat spänningen och spätt på oron för protester. Den kinesiska polisen har agerat mycket klumpigt i hanteringen av protesterna och i Beijing, med sin stora presskår, har journalister som försökt bevaka de små eller obefintliga protesterna blivit varnade, arresterade och till och med misshandlade. I samband med Folkkongressens öppnande har de officiella företrädarna för kommunistpartiet uttalat sig om både Tibet och Xinjiang.

Tibets autonoma region inom Folkrepubliken Kina

President Hu Jintao, som var partisekreterare i Tibet 1988-1992, underströk, som alltid, i sitt tal vikten av stabilitet och fortlöpande reformer. Med reformer menar Hu Jintao ekonomiska reformer med syfte att öka levnadsstandarden i Tibet. De stora skillnaderna mellan stad och landsbygd skall övervinnas genom ännu större transfereringar från den centrala budgeten till Tibet och genom ökade satsningar på utbildning av befolkningen på landsbygden. Skolavgifterna har nu tagits bort och ökade bidrag kommer att ges så att barn och ungdomar har råd att stanna på internat under skoltiden. Den tibetanska oppositionen välkomnar säkert satsningen på utbildning men skulle samtidigt påpeka att undervisningen i bästa fall sker på en tibetanska kraftigt påverkad av kinesiskan eller direkt på kinesiska. Den tibetanske partisekreteraren Zhang Qingli var ett eko av sin president och talade om ett nyktert och vaksamt sinnelag för att förhindra sabotage mot stabiliteten i Tibet. Han förutskickade också ännu större satsningar på turistsektorn i Tibet. Infrastrukturen skall byggas ut under den 12:e femårsplanen (2011-2015) med fler vägar och flygplatser samtidigt som järnvägslinjen mellan Lhasa och Shigatse skall färdigställas.

Ett bevis på den stora nervositet som nu råder är det beslut om att tillfälligt stoppa turistresorna som tycks ha fattats av de kinesiska myndigheterna, se SvD och DN. Förutom oro för influenser från Mellanöstern finns minnet av två lokala protester mot det kinesiska styret. Både i mars 1989 och mars 2008 förekom omfattande tibetanska protester mot den kinesiska makten. Båda gångerna handlade det om ett allmänt missnöje som 1989 kombinerades med en misstanke om att kineserna varit inblandade i den 10:e Panchen Lamas död och 2008 om demonstranter som ville uppmärksamma världen på situationen i Tibet inför OS i Beijing sommaren 2008.

Xinjiangs autonoma region inom Folkrepubliken Kina

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var om möjligt ännu mer allvarlig i sina uttalanden och beskrev kampen mot separatismen och bekämpandet av de tre onda: terrorism, separatism och extremism som ett centralt inslag för att bevara den sociala stabiliteten i Xinjiang. Samtidigt som Nur Bekri ansåg att den sociala situationen blivit bättre medgav han att situationen är bräcklig och att många utmaningar återstår. Även för Xinjiang är utvecklingen av turismen ett prioriterat område under de kommande åren. Antalet besökare till regionen steg med över 40 % under 2010 efter en stor nedgång 2009 som en följd av oroligheterna i Ürümqi i juli 2009.

Övervakningen av befolkningen i Xinjiang har ökat kraftigt sedan 2009 bland annat genom att tusentals nya poliser har anställts och tiotusentals övervakningskameror har monterats upp i Ürümqi. Uigurer uppger också att de i dagsläget har mycket svårt att skaffa pass och att de känner sig speciellt påpassade och utpekade. I slutet av februari 2011 kom dessutom fyra nya dödsdomar mot uigurer som anklagats för terrorism. Tyvärr var rättegångarna mycket snabba och i de flesta fall helt slutna. Dödsdomarna har bekräftats av Högsta domstolen i Beijing och kan därmed verkställas när som helst. Alla omnämnanden av Jasminrevolutionen uppges bli blockerade på uiguriska internetsajter och butiksägare som försökt sälja filmen ”Kärlekens tio villkor”, som handlar om den uiguriska ledarens, Rebiya Kadeer, liv och kamp, har arresterats. Det känns inte som den nuvarande politiken kommer att leda till ett närmande mellan folkgrupperna i Xinjiang.

Det är intressant att se hur viktigt Internet har blivit som medium i Kina. Idag anses 450 miljoner kineser ha tillgång till och aktivt använda nätet. Bloggandet har blivit en folkrörelse och de två kinesiska mikrobloggsajterna www.qq.com och www.sina.com har i dagarna meddelat att de har över 100 miljoner bloggare var. Kinesiska myndigheter och en stor mängd delegater till Folkkongressen har öppnat bloggsajter för att nå ut med information och pejla opinion. Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao deltog traditionsenligt i en chatt på Internet inför Folkkongressens öppnande. Den högste kinesiske makthavaren med en egen blogg är för närvarande partichefen i Xinjiang, Zhang Chunxian, vars kinesiska blogg finns på: (http://t.qq.com/zhangchunxianlx). Vi får se när den första medlemmen i politbyråns ständiga utskott börjar blogga. Jag kan tänka mig att Wen Jiabao vore en möjlig kandidat.

Kinas ledare diskuterar utvecklingen av Västra regionen

Programmet "Den stora utvecklingen av Västra regionen" är det rödmarkerade området på kartan

Den kinesiska partiledningen avslutade den 6 juli 2010 ett arbetsmöte om utvecklingen av landets västra del. Kinas president Hu Jintao konstaterade att mycket har åstadkommits för att utveckla Kina till ett land med måttligt välstånd under de senaste tio åren men att mycket fortfarande återstår att göra. Detta gäller i synnerhet de områden som diskuterades på mötet: Inre Mongoliet, Sichuan, Yunnan, Qinghai-Tibet platån och Xinjiang, vilka alla är autonoma områden eller provinser med antingen en betydande andel etniska minoriteter eller att minoritetsfolk befolkar en stor del av provinsernas yta som i Sichuan och Qinghai där tibetanerna har geografiskt stor spridning men utgör en mindre del av befolkningen.

När Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna i Kina 1978 balanserade landet fortfarande på gränsen till hungersnöd och uppemot 60 % av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen. Den historiska ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren har inneburit att andelen mycket fattiga idag har minskat till cirka 10 %, vilket ändå innebär drygt 100 miljoner människor. De flesta av dem finns på landsbygden i västra Kina. För drygt tio år sedan introducerade dåvarande premiärministern Zhu Rongji programmet ”Den stora utvecklingen av Västra regionen” i ett försök att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den mycket expansiva kustregionen och det mindre dynamiska inlandet.

Utvecklingsprogrammet för västra Kina har flera komponenter där den mest iögonenfallande är de gigantiska satsningarna på infrastruktur främst i form av nya vägar och järnvägar. De nya järnvägslinjerna från Ürümqi till Kashgar i Xinjiang och den spektakulära linjen mellan Golmud och Lhasa i Tibet är kanske de mest kända men de är bara en liten del i ett mycket omfattande investeringsprogram som nu fortsätter med ännu större investeringar i bland annat ett snabbtågsnät. Dessa investeringar har utan tvekan betytt en ökad tillväxt i den västra regionen frågan är bara vem som dragit nytta av dessa satsningar från centralregeringen i Beijing. Jag har i tidigare inlägg  beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa regioner.

Autonoma tibetanska områden (gulmarkerade) i Folkrepubliken Kina

För den som är intresserad av den tibetanska problematiken kan det vara värt att påminna sig att många tibetaner idag bor utanför Tibets autonoma region (TAR) och därför inte direkt omfattas av de politiska beslut och åtgärder som specifikt gäller TAR. Arbetskonferensen syftar till att förbättra förhållanden i områden med buddhistisk och muslimsk befolkning. De kinesiska ledarna är naturligtvis väl medvetna om missnöjet i uiguriska och tibetanska områden frågan är som alltid om huvudsakligen ekonomiska medel kan lösa problemen. Genom investeringar i infrastruktur skall området knytas närmare centrala och östra Kina, genom förändrad beskattning kommer främst Xinjiang få högre skatteintäkter och genom ökade industriinvesteringar skall nya jobb skapas. För att tibetaner och uigurer skall få jobb krävs dock att de är utbildade, talar god kinesiska och inte blir diskriminerade. Det finns problem på alla dessa områden men kraftiga satsningar på en förbättrad utbildning har genomförts och avgifterna i skolorna på lägre nivå har tagits bort för minoriteterna.

Andra åtgärder som diskuterades handlar om utbyte och utbildning av statsanställda från västra Kina i de mer utvecklade provinserna samt det alltid lita vaga uttalandet om att utveckla och respektera de etniska minoriteternas kultur. Det sistnämnda är centralt för att få med tibetaner och uigurer i båten men jag tror att Kina i någon mån har ett baltiskt dilemma. Hur väl ekonomin än utvecklas kommer självstyre och självständighet alltid att te sig mer attraktivt för tibetaner och uigurer än att vara en del av ett ofritt Kina. Den kinesiska ledningen gör uppenbarligen en annan analys; att det går att vinna över minoriteterna med ekonomisk utveckling. Jag tror också att det behövs ökad kulturell och religiös frihet annars finns inga förutsättningar att långsiktigt vinna minoriteternas förtroende. Om inte strategin är en total assimilering i den hankinesiska kulturen vilket vissa företrädare för uigurer och tibetaner hävdar. Resultatet av arbetskonferensen var föga förvånade. Partiledningen fortsätter på den inslagna vägen möjligen höjs beloppen ytterligare. Faran med att dessa satsningar lockar till sig hankineser och leder både till ökad immigration i minoritetsområden och utträngning av lokal arbetskraft med åtföljande missnöje diskuteras i vart fall ännu inte på allvar. Fortsättning lär följa om de etniska minoriteternas situation i dagens Kina.

Ett år sedan oroligheterna i Ürümqi

Ürümqi i Xinjiang, Kina

Idag, den 5 juli 2010, är det precis ett år sedan det utbröt oroligheter i Ürümqi, huvudstaden i Xinjiangs uiguriska autonoma region, se DN, VG och SvD. Lagom till ettårsminnet har det kommit rapporter från Amnesty International och UHRP (Uyghur Human Rights Project) som genom intervjuer försöker dokumentera vad som egentligen skedde i samband med händelserna den 5 juli 2009. Låt mig först slå fast att det inte finns anledning att betvivla de kinesiska rapporterna om att nära 200 människor dog och att de flesta av dem var hankineser. Problemet tycks enligt rapporterna snarare vara osäkerheten kring antalet offer bland uigurerna.

Den direkta orsaken till protesterna på Folkets torg i Ürümqi var de attacker mot uiguriska arbetare som inträffat på en leksaksfabrik i Shaoguan i provinsen Guangdong i södra Kina. En stor grupp uigurer samlades på torget för att protestera och polisen tycks ha förlorat kontrollen över händelsen eller gripits av panik. Många uiguriska vittnesmål berättar att polisen använde skarpa skott för att skingra demonstranterna. Det finns trovärdiga uppgifter om uiguriska dödsoffer från den incidenten. På kvällen den 5 juli gick sedan uiguriska grupper i främst södra delen av Ürümqi löst på bilar, egendom och hankineser. Det är i denna fas som internationella media släpps in för att filma oroligheterna. Till skillnad från oroligheterna i Tibet i mars 2008 så tilläts utländska journalister att delvis arbeta i Ürümqi i juli 2009. Efter oroligheterna införde myndigheterna dock en omfattande blockad av Internet, telefonsamtal och SMS som helt lyftes först i maj 2010, men vissa restriktioner kvarstår främst för uiguriska nyhetssajter. Övervakningen har också ökats betydligt i Xinjiang. Under året har 5 000 nya poliser rekryterats och nu senast har tusentals övervakningskameror installerats i Ürümqi, se SvD.

De två rapporterna fokuserar på vad som hände sedan i Xinjiang. En våg av arresteringar följde i området som främst drabbade uigurer. Amnesty International talar om 1 000 och UHRP om 4 000 frihetsberövanden. Problemet är bristen på information om vad som hänt vissa som förts bort samt de omfattande rapporter om att tortyr använts för att tvinga fram erkännanden. Det behövs en oberoende undersökning av händelserna av flera skäl. Det viktigaste är utan tvekan att om inte korten läggs på bordet kommer en försoning mellan hankineser och uigurer att ytterligare försvåras och leda till att de två skilda och etniskt färgade händelsebeskrivningar som nu cirkulerar blir permanenta. Rättegångar har pågått i Xinjiang det gångna året men inte bidragit till att öka klarheten i förloppet. Fram till idag har 26 personer avrättats för upploppen i juli 2009 varav 24 är uigurer. Uigurerna var förövare den 5 juli men utsatts bland annat den 7 juli 2009 för hankinesiska hämndaktioner som är otillfredsställande dokumenterade. Uigurerna upplever att de kinesiska myndigheterna varit speciellt lyhörda för hankinesernas klagomål och en ny omgång av arresteringar följde på en våg av attacker med sprutor som utfördes i Ürümqi i september 2009. Ingen förnekar att dessa attacker inträffade men det finns indikationer på att rapporterna i kinesiska media var kraftigt överdrivna och bidrog till att försämra relationerna mellan hankineser och uigurer.

Den långsiktiga bakgrunden till  händelserna i Ürümqi är den frustration som många uigurer känner över utvecklingen i Xinjiang sedan 1949. Kinesernas andel av befolkningen har ökat från cirka 5 % till kanske 45 % idag samtidigt som uigurernas situation blivit kulturellt mer utsatt. Uigurerna som talar ett turkspråk är muslimer med en centralasiatisk kultur. Det är på det språkliga och religiösa området som det största missnöjet finns idag. Utbildningen i skolan ges idag allt oftare, även på lägre nivåer, enbart på kinesiska och utövandet av islam är förbundet med omfattande restriktioner. Okänsliga kinesiska ombyggnadsprojekt bland annat av gamla stan i Kashgar har gett de uigurer ammunition som säger att befolkningsgruppen är utsatt för en kulturell attack från kineserna.

Den kinesiska regeringen har försökt blidka det uiguriska missnöjet genom gigantiska investeringar och överföringar i den centrala budgeten till Xinjiang. Utvecklingen i området har också varit spektakulär. Problemet är dock att en stor del av tillväxten endast kommer hankineser till godo eftersom uigurerna ofta inte kan tillräckligt bra kinesiska eller helt enkelt diskrimineras till förmån för hankinesiska sökande. En oberoende undersökning av händelserna och arresteringarna efter julihändelserna 2009 skulle vara ett viktigt första steg från de kinesiska myndigheterna att man tar uigurerna och deras rättigheter på allvar. Dessvärre är sannolikheten för en sådan undersökning i det närmaste obefintlig. Den skulle ses som en helt oacceptabel inblandning i Kinas inre angelägenheter.

En bok om Centralasiens historia

Bokrecension. För den som vill försöka förstå Centralasiens historia i ett längre perspektiv finns det inte så många böcker att välja på. Jag skulle vilja rekommendera boken: ”A History of Inner Asia” av Svat Soucek utgiven av Cambridge University Press år 2000, 369 sidor. Boken ger en god översikt av Centralasiens historia från Kökturkarna på 500-talet till upplösningen av Sovjetunionen. Soucek inleder boken med en geografisk introduktion som sätter in regionen i ett sammanhang såväl geografiskt som kulturellt. Växelverkan mellan nomader och bofasta samt den mängd olika namn på ett antal språk som förekommer i regionen introduceras.

Styrkan i Souceks bok ligger i den systematiska och detaljerade genomgången av området mellan de stora floderna Amu-Darja och Syr-Darja, ett område som historiskt brukar kallas för Transoxanien i väst och Mawarannahr av araberna. Soucek beskriver de olika turkiska grupperna som passerade området från öster mot väster i ett militärt och kulturellt perspektiv. Arabernas spridande av islam en rörelse som gick i motsatt riktning från väst mot öst är ett annat centralt tema. Han försummar inte heller den viktiga roll som den islamiska mystiken, sufismen, hade i området som religionsspridare och kulturbärare. Behandlingen av mongoltiden är mycket koncentrerad och kanske i kortaste laget men i en sammanfattande historia finns alltid problemet med begränsat utrymme. Jag uppskattar att Soucek ändå ibland ger utrymme i boken åt originalcitat från kökturkiska runinskrifter och olika urkunder för islamiska välgörenhetsinrättningar, waqfnama. Detta ger en viktig samtidskontakt. Boken innehåller också korta kapitel om Xinjiang och Mongoliet men dessa håller inte samma kvalitet som framställningen av Transoxanien.

Svat Souceks bok är den bästa introduktionen som jag har hittat på engelska men den är i vissa kapitel så rik på namn att läsbarheten sätts ned. Man får ibland anstränga sig för att se helheten i framställningen. Ett annat problem med boken är naturligtvis att den inte behandlar områdets antika historia med bland annat Alexander den Stores krigståg i Centralasien eller den intressanta period när skyterna var härskare på den euroasiatiska stäppen. ”A History of Inner Asia” ger mycket tillbaka för den läsare som tar sig tid att verkligen läsa boken och kanske är det först vid en omläsning som man till fullo inser hur mycket boken faktiskt innehåller. Den kan även tjäna som en utmärkt uppslagsbok för den historiskt intresserade. Jag rekommenderar som sagt  Svat Soucek men man skall inte vänta sig en helt enkel läsning.

Miljövännen Karma Samdrup dömd till fängelse i Xinjiang för gravplundring

Karta över Xinjiang. Yanqi (Karashahr) ligger längs järnvägen söderut från Ürümqi vid sjön Bosten.

Den tibetanske miljövännen och konstsamlaren Karma Samdrup (kinesiska: Rukai Gamasangzhu) dömdes torsdagen den 24 juni 2010 till 15 års fängelse för gravplundring av en domstol i Yanqi (uiguriska: Karashahr (svarta staden)) i Xinjiang i nordvästra Kina. Organisationen HRW (Human Rights Watch) är starkt kritisk till domen av flera skäl, se DN och SvD. Det finns anledning att tro att domen är direkt kopplad till Karma Samdrups ansträngningar att få sina bröder som sitter fängslade i Tibet fria. Domen blir också något av ett testfall för det nya förbud för användandet av tortyr för att framtvinga bekännelser som högsta domstolen i Kina nyligen publicerat. Dessa regler föranleddes av ett fall där en man suttit tio år i fängelse för ett mord som aldrig inträffat på grund av en framtvingad bekännelse.

Karma Samdrups fall är taget ur sitt sammanhang märkligt eftersom den påstådda gravplundringen skall ha ägt rum redan 1998 vid gravfältet Shorchuk i närheten av Yanqi och åtalet för detta har tidigare lagts ned. Karma Samdrup arresterades i januari 2010 i Chengdu i Sichuan och fördes till Yanqi för rättegång. Han hölls sedan isolerad och fick inte träffa någon anhörig eller sin advokat på nästan sex månader. Under rättegången i Yanqi den 22 juni 2010 berättade Karma Samdrup att han blivit slagen av vakter och på vakternas uppmaning av andra fångar under förhören. Han blev också berövad sömn samt tvungen att svälja olika kemiska preparat som skulle göra honom omtöcknad. Allt för att få honom att underteckna en bekännelse, vilket han ännu inte gjort. Detta är ett tydligt fall där olika former av tortyr använts för att tvinga fram en bekännelse och borde falla inom högsta domstolens i Beijing nya riktlinjer för oacceptabelt förfarande.

Det verkliga skälet till Karma Samdrups dom är snarare den aktiva kampanj han bedrivit för att få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. De arresterades i augusti 2009 för att de uppmärksammat lokala miljöbrott i prefekturen Qamdo (kinesiska: Changdu) i östra Tibet på gränsen till Sichuan. Den äldre av bröderna Rinchen Samdrup sitter fortfarande arresterad medan den yngre brodern Chime (Jigme) Namgyal skickats till ett arbetsläger för politisk omskolning. De två bröderna är ett exempel på den stora makt lokala företrädare för KKP (Kinas Kommunistiska Parti) har och att det ofta räcker med att påtala uppenbara brister och olagligheter i systemet för att bli arresterad.

Det anmärkningsvärda är att de lokala myndigheterna i tre provinser Tibet, Sichuan och Xinjiang samarbetar för att arrestera och åtala Karma Samdrup. Karma Samdrup som grundat en prisbelönt miljöorganisation med syfte att skydda Tibet-Qinghai platåns djurliv och är en välkänd konstsamlare som dessutom varit politiskt lojal med regimen i Beijing. Dessutom utsätts Karma Samdrup för tortyr under sin åtalstid i strid med högsta domstolens nya riktlinjer och till råga på allt, för de kinesiska myndigheterna, har hans fall blivit internationellt uppmärksammat. Hur mycket bättre vore det inte att försöka kontrollera alla de lokala partikungarna och deras missbruk av systemet. De är den verkliga faran för KKP och inte lokala miljövänner som försöker se till att de regler som finns efterlevs.

Terroristgrupp sprängd i Xinjiang – kinesisk oro för läget i Kirgizistan

Karta över Xinjiang

Kina säger sig ha sprängt en terroristgrupp i Xinjiang i landets nordvästra del, se DN och SvD, berättade Wu Heping en talesman för Ministeriet för allmän säkerhet på en presskonferens i Beijing torsdagen den 24 juni 2010. Ett tiotal medlemmar, inklusive gruppens ledare har arresterats och de beskrivs som östturkestanska separatister. Östturkestan är det namn som många uigurer föredrar att använda istället för Xinjiang. Terroristgruppen anklagas för att ha varit inblandad i en attack mot gränspolisen i Kashgar (kinesiska: Kashi) och en bombkampanj i Kucha (Kuqa) under 2008. Separatism, terrorism och extremism är de tre brott som uigurer som protesterar mot det ökade kinesiska inflytandet i Xinjiang brukar anklagas för.

Xinjiang är en provins med etniskt blandad befolkning i Kina. Ungefär 45 % av befolkningen utgörs av uigurer. Uigurerna är muslimer och talar ett turkspråk, uiguriska. Många uigurer är oroliga för den stora inflyttningen av hankineser i området och för att den ekonomiska utvecklingen går dem förbi. Det finns också ett missnöje mot de begränsningar att utöva islam och att använda det uiguriska språket som kinesiska myndigheter har infört. I juli 2009 skakades huvudstaden Ürümqi av svåra sammanstötningar mellan uigurer och hankineser och knappt 200 personer skall ha dödats, de flesta av dem hankineser. I det spända läge som råder i Xinjiang, se tidigare inlägg, har många uigurer satts i fängelse och ställts inför rätta.

De två dåd den nu sprängda terroristgruppen sägs ha stått bakom skedde under 2008, se DN. Attacken i Kashgar inträffade den 4 augusti 2008, fyra dagar innan OS i Beijing skulle öppnas. Två uigurer, Abdurahman Azat och Kurbanjan Hemit, attackerade en polispostering i Kashgar. De körde in en lastbil i en grupp poliser och detonerade sprängämnen vid basens grind. Sammanlagt 17 poliser dog och 16 skadades i dådet. De två uigurerna fälldes för terrorism i domstol i Kashgar och avrättades i april 2009. Händelsen i Kucha, som ligger ungefär mittemellan Kashgar och Ürümqi, skall ha inträffat på morgonen den 10 augusti 2008 då ett antal explosioner skedde i stormarknader, hotell och regeringsbyggnader i staden. En säkerhetsvakt dog och två poliser skadades. I den efterföljande eldstriden uppger kinesiska myndigheter att åtta terrorister sköts ihjäl och två terrorister sprängde sig själva som självmordsbombare.

En förklaring till torsdagens presskonferens kan vara den nervositet som finns i Kina för de etniska upploppen i södra Kirgizistan. Det finns en oro för att en ökad instabilitet i området kan leda till flyktingströmmar och ökade möjligheter för terrorister att verka i Xinjiang. Detta i synnerhet om det uppstår ett maktvakuum i Kirgizistan. Handeln mellan Kina och Kirgizistan har också utvecklats positivt de senaste åren och den kan nu komma att minska kraftigt. Kina har också ambitiösa planer på att bygga en järnväg mellan Xinjiang och Uzbekistan genom Kirgizistan och även dessa planer kan nu äventyras. Det finns också c:a 30 000 kineser i Kirgizistan och en oro för deras säkerhet, 1 300 kinesiska medborgare har evakuerats från Osj sedan oroligheterna började i södra Kirgizistan. Resultatet av den nuvarande situationen kan bli att Ryssland stärker sitt inflytande i Kirgizistan på Kinas bekostnad eftersom säkerhetspolitiska och inte ekonomiska överväganden kan väntas var vägledande för den kirgiziska regeringens beslut den närmaste tiden.

Konst från Gandhara – Buddhistisk konst från Pakistan

Stående Buddha från Gandhara, första århundradet. Musée Guimet.

I dessa dagar av islamisk extremism är det lätt att glömma bort att den nordvästra delen av dagens Pakistan har varit ett buddhistiskt centrum som skapat en av de mer remarkabla synteserna i konsthistorien. På Musée Guimet i Paris visas mellan den 21 april och den 16 augusti 2010 en utställning med drygt 200 föremål från det gamla Gandhara och dess buddhistiska arv. Den som har tillfälle att besöka utställningen i Paris har en rik upplevelse att se fram emot. Det finns också en tilltalande katalog med bilder på de utställda föremålen.

Gandhara var ett kungarike i nordvästra Pakistan med centrum i Peshawardalen där de viktigaste städerna var Peshawar och Taxila. Gandhara omfattade tidvis även Swatdalen som var ett buddhistiskt centrum redan på 300-talet f. Kr. Under samma århundrade inledde Alexander den Store sin erövring av det Persiska imperiet och han nådde ända till Indus innan soldaterna gjorde uppror. Alexander lämnade kvar garnisoner i de områden han erövrade. Ett system som behölls när generalerna delade upp riket efter Alexanders död 323 f. Kr.

Flera kungariken med grekisk tradition och kultur levde under århundraden vidare i området bland annat i norra Afghanistan som vid denna tid kallades Baktrien. Afghanistan och norra Indien och Pakistan var vid denna tid en korsväg och det indiska Maurya-imperiet, iranska saka (skyter) och parther utsträckte i tur och ordning även de sitt inflytande över området. Det första århundradet i vår tideräkning erövrades området av kushanerna (yuezhi på kinesiska) ett indoeuropeiskt ryttarfolk från Gansu i dagens Kina. Det var under kushanerna som Gandhara skulle uppleva sin kulturella storhetstid.

Det unika med konsten från Gandhara är att det grekiska och det indiska, representerat av buddhismen, under påverkan från skytisk och parthisk tradition smälte samman och bildade ett ny slags konst. Det var i Gandhara som de första avbildningarna av Buddha gjordes. Han hade tidigare endast avbildats i symbolisk form. Konsten i Gandhara dominerade i området fram till den muslimska erövringen. Gandharakonsten har påverkat den hinduiska konsten i Indien och den kinesiska konsten via buddhismens spridningsväg till Kina som gick genom oasstäderna i Tarimbäckenet runt Taklamakanöknen i det som idag är den kinesiska provinsen Xinjiangs sydvästra del.

För den som är intresserad av att förstå området på djupet är utställningen en viktig pusselbit och en påminnelse om områdets långa och rika historia. Den buddhistiska kulturen i Afghanistan runt Bamian (Bamiyan) och dess kända stora buddhabilder var starkt influerade av det buddistiska Gandhara. För en problematisering om att göra utställningar från områden i krig finns en intressant artikel i Le Figaro.

Svensk officer, krigsfånge i Ryssland samt i den kalmuckiske khanens tjänst – Johan Gustaf Renat

Johan Gustaf Renats karta.

Vid en högtid under måndagen, den 7 juni 2010, på Uppsala universitetsbibliotek överlämnades en nyinköpt karta över Centralasien relaterad till de kartor Johan Gustaf Renat hade haft med sig från sin tid i tjänst hos den dzungariske khanen i Xinjiang i Kina.

Johan Gustaf Renat (1682-1744) var en svensk officer i Karl XII:s armé som blev krigsfånge i Ryssland efter slaget vid Poltava 1709. Som många andra svenska officerare fördes han till Tobolsk. Svenska officerare var ofta eftersökta av ryssarna och att träda i rysk tjänst var ett sätt att göra tiden i Ryssland drägligare. Johan Gustaf Renat deltog i en rysk expedition som skulle undersöka rykten om guldfyndigheter i södra Taklamakanöknen i dagens Xinjiang.

Förtruppen, där Renat ingick, attackerades emellertid av västmongoliska dzungarer även kallade kalmyker eller kalmucker, och Renat fördes i fångenskap till khanens huvudstad i Ghulja (Yining på kinesiska) vid Ilifloden i dagens Xinjiang på gränsen till Kazakstan. Johan Gustaf gjorde sig känd som en duglig karl och hans kunskaper i artilleri och gruvdrift gjorde att den dzungariske khanen fick upp ögonen för honom. Dzungarerna, ett mongoliskt nomadrike, var under 1720 och 1730-talen inbegripna i ständiga strider med den kinesiska Qingdynastin. Renats kunskaper att gjuta kanoner och i modern artillerikonst var därför mycket efterfrågade.

I Dzungariet (norra Xinjiang) befann sig också en svensk kvinna, Birgitta Scherzenfeldt (1684-1736), från Bäckaskog i Skåne som genom sin skicklighet i stickning och vävning hade vunnit en ställning som förtrogen till khanens hustru och Birgitta var till och med ”festfixare” några år åt en av prinsessorna, Seson, och skötte inköpen till hennes bröllop i staden Yarkand i sydvästra Xinjiang. Birgitta och Johan Gustaf träffade varandra hos kalmuckerna och blev helt enkelt sambo i fält. De gifte sig aldrig formellt men betraktades som man och hustru.

Efter 18 års fångenskap, 1733, lyckas Birgitta Scherzenfeldt övertala khanen att låta henne och Johan Gustaf Renat återvända till Sverige med löfte att de skulle komma tillbaka senare. Renat fick som en avskedsgåva av khanen med sig två kartor av Centralasien samt 20 mongoliska slavinnor. Tre av dessa kalmuckiska mongoler nådde tillsammans med paret Renat, via Moskva och St. Petersburg, Stockholm sommaren 1734.

De kartor Renat fick med sig skulle komma att bli mycket uppmärksammade. De utgör exempel på några av de allra tidigaste kartorna över Centralasien. Renat ritade själv en ny karta med utgångspunkt från de två dzungariska kartorna. Han försedde sin karta med latinsk skrift och vissa kommentarer. Originalkartorna är gjorda i den kinesiska karttraditionen men texten är skriven med mongolisk skrift. Renat var en flytande talare av den kalmuckiska dialekten av mongoliska och väl lämpad att göra en sådan karta. Renats karta kopierades under av samtiden i ytterligare minst två exemplar.

En av kopiorna hittades av August Strindberg i Linköping 1879 och användes senare i dennes strid med Sven Hedin. Strindbergs upptäckt ledde också till att Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, undersökte sina samlingar och fann att de två kartorna som Renat fått i gåva av den kalmuckiske khanen samt Renats egen karta fanns i bibliotekets samlingar, sedan drygt 130 år.

För några år sedan upptäcktes en andra kopia av Renats karta. Professor emeritus  Staffan Rosén inledde då en kampanj för att bevara denna karta kvar i Sverige och med ekonomiskt stöd från Kungliga Vitterhetsakademien kunde kampanjen krönas med framgång och kartan inköpas och deponeras på Carolina Rediviva i Uppsala. Under måndagen hölls en ceremoni i Uppsala då kartan formellt deponerades på biblioteket. Staffan Rosén talade om Johan Gustaf Renat och hans kartor, Ulla Ehrensvärd berättade om kartografering och kartografer i Ryssland under Renats tid och Göran Bäärnhielm jämförde Renats kartor med dagens kartbild. Per Cullhed och Åsa Henningsson från Uppsala Universitetsbibliotek tackade för depositionen och talade om kartans plats i bibliotekets samlingar. Biblioteket hade också ordnat en utställning av Renats olika kartor samt annat samtida handskrifts- och kartmaterial.

För den som vill veta mer om kalmykerna (kalmuckerna) så finns inte längre några kvar i Xinjiang. Alla kalmucker dödades eller fördes bort i fångenskap av kineserna i mitten på 1700-talet. En liten grupp kalmucker hade dock tidigare utvandrat till Ryssland och där finns än idag deras ättlingar kvar i republiken Kalmykien. Kalmykerna utgör en majoritet av befolkningen och här talas kalmykiska och praktiseras den mongoliska formen av buddhism. För Kalmykien idag se tidigare blogginlägg.

Kina, Xinjiang och den språngvisa utvecklingen

Karta över Xinjiang

Under de senaste månaderna har det Kinesiska kommunistpartiet tillkännagivit ett antal beslut om Xinjiangs framtida utveckling. Efter de etniskt betingade upploppen mellan hankineser och uigurer i Ürümqi i juli 2009 har det stått klart att den nuvarande utvecklingsmodellen för det autonoma området Xinjiang inte fungerar. Etniska kineser, hankineser, och uigurer, muslimer som talar ett turkspråk, utgör båda drygt 40 % av regionens befolkning men lever i skilda världar kulturellt och ekonomiskt. Uigurerna känner sig i många fall utträngda och förfördelade av hankineserna, vars andel av befolkningen i Xinjiang ökat från cirka 5 % vid Folkrepublikens bildande 1949. Frågan var om ledningen i Beijing skulle visa sig mer visionär i sin nya strategi visavi Xinjiang på arbetskonferensen än i sitt program för Tibets utveckling som presenterades tidigare i år, se tidigare inlägg om Tibet.

Det är visserligen en uigur som är guvernör i Xinjiang, Nur Bekri, men den mäktigaste mannen i Xinjiang är den lokale sekreteraren i Kinas kommunistiska parti (KKP). Under 15 år, 1995-2010 har det varit Wang Lequan men han byttes ut i slutet av april 2010 och den nye förstesekreteraren heter Zhang Chunxian. Zhang kommer närmast från samma post i Hunan i centrala Kina och har tidigare varit bland annat kommunikationsminister och biträdande partisekreterare i Yunnan, en annan provins med betydande etniska minoriteter. Zhang skall nog ses som en god administratör som har att genomföra Beijings strategi i Xinjiang samtidigt som ordningen och stabiliteten upprätthålls. President Hu Jintao och statsminister Wen Jiabao kommer att ersättas på partikongressen 2012 och de vill inte ha några obehagliga överraskningar fram tills dess.

Den främsta uppgiften för Zhang Chunxian kommer att vara bevarandet av ordningen och att föra kampen mot de tre onda företeelserna: separatism, terrorism och extremism. Säkerheten är ett högprioriterat område och här pågår efterarbetet till 2009 års upplopp. Antalet åtalade i olika domstolsprocesser uppgår nu till 198 och antalet väntas stiga. Kontrollen av Internet har skärpts ytterligare och det var först i början på maj 2010 som Internet släpptes på mer allmänt i Xinjiang för kinesiska sajter. Uigurerna klagar på att tillgängligheten fortfarande är begränsad för uiguriska nätplatser. Inom polisväsendet har den första omgången av drygt 2 000 nya medarbetare nu rekryterats och börjat arbeta. De skall verka över hela regionen och syssla främst med stärkandet av den interna säkerheten. Stabiliteten kommer alltid främst i Kina.

Det är emellertid ingen tvekan om att det i Kinas kommunistparti finns en insikt om att utvecklingen i Xinjiang hittills varit ojämn och inte kommit de etniska minoriteterna till godo i samma grad som hankineserna. Anledningen till detta förklaras dock med regionala skillnader i utveckling. Det är, liksom i övriga Kina, stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd i Xinjiang. Problemet för kommunistpartiet är att de etniska minoriteterna i betydligt högre grad bor på landsbygden än hankineserna och därför har lägre inkomster, vilket skapar en känsla av att stå utanför den ekonomiska boomen, se även DN. Den nya ekonomin med olje- och gasindustri samt en hög andel statliga bolag och byggprojekt i Xinjiang har också medfört att många välbetalda jobb gått till inflyttade hankineser. Denna utveckling har förstärkts av att uigurerna ofta har sämre utbildning och framför allt har sämre kunskaper i kinesiska. Det förekommer i Xinjiang, som på andra håll en etnisk diskriminering i arbetslivet, vilket dock inte diskuteras allmänt.

I mitten av maj hölls en arbetskonferens i Beijing där alla nio medlemmarna i politbyråns ständiga utskott deltog och slutsatserna för Xinjiangs framtida utveckling var inte nytänkande. Problem som religiös frihet och stärkande av uigurernas kulturella identitet nämns endast pliktskyldigast. Tanken är, liksom för Tibet, att utvecklingen skall vändas genom massiva investeringar i Xinjiangs infrastruktur och näringsliv, en språngvis utveckling skapas genom enorma överföringar från östra Kina till Xinjiang. Till 2015 skall Xinjiangs BNP per capita ha nått upp till genomsnittet för provinserna och till 2020 skall ett måttligt välfärdssamhälle ha skapats.

Det finns emellertid tydliga varningsmarkörer kring denna strategi. Det är mycket sannolikt att de kvantitativa målen kommer att uppnås på ett statistiskt plan. Frågan är bara vem som kommer att bli vinnare på denna nya strategi och om den kommer att bidra till att minska de etniska spänningarna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen tänker sig att som en del i utvecklingsstrategin använda sig av partnerregioner mellan östra Kina och Xinjiang. Risken för att denna typ av samarbete blir ett samarbete endast mellan hankineser är uppenbar. Liknande projekt i Tibet, om än på företagsnivå, ledde inte till en positiv utveckling för tibetanerna och mycket av investeringarna hamnade i östra Kina där företagen var baserade. Samma risker är intimt förknippade med de stora satsningar på infrastruktur som planeras, bland annat en kraftig utbyggnad av vägnätet och en snabbjärnväg mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. Vid byggandet av järnvägen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet fick lokalbefolkningen endast lättare handräckningsjobb och de stora kontrakten och de kvalificerade arbetena gick till företag och personer från östra Kina.

Det är glädjande att regeringen vill satsa på jordbrukssektorn eftersom många fattiga uigurer och kazaker återfinns här. Det är dock oroande att regeringen tänker sig kanalisera en stor del av jordbrukssatsningen genom Bingtuan (Xinjiangs produktions- och byggnadskår) som är en mycket speciell paramilitär hankinesiskt dominerad jordbruksorganisation i Xinjiang. Risken är stor att de fattigaste bönderna inte kommer att lyftas av en satsning via Bingtuan. Det finns också en känslig aspekt av vattenfördelning i sydvästra Xinjiang mellan Bingtuans storskaliga jordbruk och lokala uiguriska småbönder som ofta kan bli en etniskt färgad konflikt.

Min slutsats blir att Xinjiangs BNP kommer att öka kraftigt under det kommande årtiondet men att utvecklingen troligen främst kommer komma hankineser till del och att de etniska spänningarna i Xinjiang kommer att bestå och kanske till och med öka om klyftan vidgas än mer mellan kineser och uigurer. Detta riskerar att späda på den uiguriska nationalismen och separatismen ytterligare. Någon risk för att Xinjiang skulle avskiljas från Kina finns inte givet de stora grupper hankineser som finns i området och den betydande säkerhetsapparat som Kina har till sitt förfogande.