Forum Eurasien » Xinjiang

Kinas ledare diskuterar utvecklingen av Västra regionen

Johan Fresk — Thu, 08 Jul 2010 09:55:36 +0000

Programmet "Den stora utvecklingen av Västra regionen" är det rödmarkerade området på kartan

Den kinesiska partiledningen avslutade den 6 juli 2010 ett arbetsmöte om utvecklingen av landets västra del. Kinas president Hu Jintao konstaterade att mycket har åstadkommits för att utveckla Kina till ett land med måttligt välstånd under de senaste tio åren men att mycket fortfarande återstår att göra. Detta gäller i synnerhet de områden som diskuterades på mötet: Inre Mongoliet, Sichuan, Yunnan, Qinghai-Tibet platån och Xinjiang, vilka alla är autonoma områden eller provinser med antingen en betydande andel etniska minoriteter eller att minoritetsfolk befolkar en stor del av provinsernas yta som i Sichuan och Qinghai där tibetanerna har geografiskt stor spridning men utgör en mindre del av befolkningen.

När Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna i Kina 1978 balanserade landet fortfarande på gränsen till hungersnöd och uppemot 60 % av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen. Den historiska ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren har inneburit att andelen mycket fattiga idag har minskat till cirka 10 %, vilket ändå innebär drygt 100 miljoner människor. De flesta av dem finns på landsbygden i västra Kina. För drygt tio år sedan introducerade dåvarande premiärministern Zhu Rongji programmet ”Den stora utvecklingen av Västra regionen” i ett försök att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den mycket expansiva kustregionen och det mindre dynamiska inlandet.

Utvecklingsprogrammet för västra Kina har flera komponenter där den mest iögonenfallande är de gigantiska satsningarna på infrastruktur främst i form av nya vägar och järnvägar. De nya järnvägslinjerna från Ürümqi till Kashgar i Xinjiang och den spektakulära linjen mellan Golmud och Lhasa i Tibet är kanske de mest kända men de är bara en liten del i ett mycket omfattande investeringsprogram som nu fortsätter med ännu större investeringar i bland annat ett snabbtågsnät. Dessa investeringar har utan tvekan betytt en ökad tillväxt i den västra regionen frågan är bara vem som dragit nytta av dessa satsningar från centralregeringen i Beijing. Jag har i tidigare inlägg beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa regioner.

Autonoma tibetanska områden (gulmarkerade) i Folkrepubliken Kina

För den som är intresserad av den tibetanska problematiken kan det vara värt att påminna sig att många tibetaner idag bor utanför Tibets autonoma region (TAR) och därför inte direkt omfattas av de politiska beslut och åtgärder som specifikt gäller TAR. Arbetskonferensen syftar till att förbättra förhållanden i områden med buddhistisk och muslimsk befolkning. De kinesiska ledarna är naturligtvis väl medvetna om missnöjet i uiguriska och tibetanska områden frågan är som alltid om huvudsakligen ekonomiska medel kan lösa problemen. Genom investeringar i infrastruktur skall området knytas närmare centrala och östra Kina, genom förändrad beskattning kommer främst Xinjiang få högre skatteintäkter och genom ökade industriinvesteringar skall nya jobb skapas. För att tibetaner och uigurer skall få jobb krävs dock att de är utbildade, talar god kinesiska och inte blir diskriminerade. Det finns problem på alla dessa områden men kraftiga satsningar på en förbättrad utbildning har genomförts och avgifterna i skolorna på lägre nivå har tagits bort för minoriteterna.

Andra åtgärder som diskuterades handlar om utbyte och utbildning av statsanställda från västra Kina i de mer utvecklade provinserna samt det alltid lita vaga uttalandet om att utveckla och respektera de etniska minoriteternas kultur. Det sistnämnda är centralt för att få med tibetaner och uigurer i båten men jag tror att Kina i någon mån har ett baltiskt dilemma. Hur väl ekonomin än utvecklas kommer självstyre och självständighet alltid att te sig mer attraktivt för tibetaner och uigurer än att vara en del av ett ofritt Kina. Den kinesiska ledningen gör uppenbarligen en annan analys; att det går att vinna över minoriteterna med ekonomisk utveckling. Jag tror också att det behövs ökad kulturell och religiös frihet annars finns inga förutsättningar att långsiktigt vinna minoriteternas förtroende. Om inte strategin är en total assimilering i den hankinesiska kulturen vilket vissa företrädare för uigurer och tibetaner hävdar. Resultatet av arbetskonferensen var föga förvånade. Partiledningen fortsätter på den inslagna vägen möjligen höjs beloppen ytterligare. Faran med att dessa satsningar lockar till sig hankineser och leder både till ökad immigration i minoritetsområden och utträngning av lokal arbetskraft med åtföljande missnöje diskuteras i vart fall ännu inte på allvar. Fortsättning lär följa om de etniska minoriteternas situation i dagens Kina.

Ett år sedan oroligheterna i Ürümqi

Johan Fresk — Mon, 05 Jul 2010 08:03:22 +0000

Ürümqi i Xinjiang, Kina

Idag, den 5 juli 2010, är det precis ett år sedan det utbröt oroligheter i Ürümqi, huvudstaden i Xinjiangs uiguriska autonoma region, se DN, VG och SvD. Lagom till ettårsminnet har det kommit rapporter från Amnesty International och UHRP (Uyghur Human Rights Project) som genom intervjuer försöker dokumentera vad som egentligen skedde i samband med händelserna den 5 juli 2009. Låt mig först slå fast att det inte finns anledning att betvivla de kinesiska rapporterna om att nära 200 människor dog och att de flesta av dem var hankineser. Problemet tycks enligt rapporterna snarare vara osäkerheten kring antalet offer bland uigurerna.

Den direkta orsaken till protesterna på Folkets torg i Ürümqi var de attacker mot uiguriska arbetare som inträffat på en leksaksfabrik i Shaoguan i provinsen Guangdong i södra Kina. En stor grupp uigurer samlades på torget för att protestera och polisen tycks ha förlorat kontrollen över händelsen eller gripits av panik. Många uiguriska vittnesmål berättar att polisen använde skarpa skott för att skingra demonstranterna. Det finns trovärdiga uppgifter om uiguriska dödsoffer från den incidenten. På kvällen den 5 juli gick sedan uiguriska grupper i främst södra delen av Ürümqi löst på bilar, egendom och hankineser. Det är i denna fas som internationella media släpps in för att filma oroligheterna. Till skillnad från oroligheterna i Tibet i mars 2008 så tilläts utländska journalister att delvis arbeta i Ürümqi i juli 2009. Efter oroligheterna införde myndigheterna dock en omfattande blockad av Internet, telefonsamtal och SMS som helt lyftes först i maj 2010, men vissa restriktioner kvarstår främst för uiguriska nyhetssajter. Övervakningen har också ökats betydligt i Xinjiang. Under året har 5 000 nya poliser rekryterats och nu senast har tusentals övervakningskameror installerats i Ürümqi, se SvD.

De två rapporterna fokuserar på vad som hände sedan i Xinjiang. En våg av arresteringar följde i området som främst drabbade uigurer. Amnesty International talar om 1 000 och UHRP om 4 000 frihetsberövanden. Problemet är bristen på information om vad som hänt vissa som förts bort samt de omfattande rapporter om att tortyr använts för att tvinga fram erkännanden. Det behövs en oberoende undersökning av händelserna av flera skäl. Det viktigaste är utan tvekan att om inte korten läggs på bordet kommer en försoning mellan hankineser och uigurer att ytterligare försvåras och leda till att de två skilda och etniskt färgade händelsebeskrivningar som nu cirkulerar blir permanenta. Rättegångar har pågått i Xinjiang det gångna året men inte bidragit till att öka klarheten i förloppet. Fram till idag har 26 personer avrättats för upploppen i juli 2009 varav 24 är uigurer. Uigurerna var förövare den 5 juli men utsatts bland annat den 7 juli 2009 för hankinesiska hämndaktioner som är otillfredsställande dokumenterade. Uigurerna upplever att de kinesiska myndigheterna varit speciellt lyhörda för hankinesernas klagomål och en ny omgång av arresteringar följde på en våg av attacker med sprutor som utfördes i Ürümqi i september 2009. Ingen förnekar att dessa attacker inträffade men det finns indikationer på att rapporterna i kinesiska media var kraftigt överdrivna och bidrog till att försämra relationerna mellan hankineser och uigurer.

Den långsiktiga bakgrunden till händelserna i Ürümqi är den frustration som många uigurer känner över utvecklingen i Xinjiang sedan 1949. Kinesernas andel av befolkningen har ökat från cirka 5 % till kanske 45 % idag samtidigt som uigurernas situation blivit kulturellt mer utsatt. Uigurerna som talar ett turkspråk är muslimer med en centralasiatisk kultur. Det är på det språkliga och religiösa området som det största missnöjet finns idag. Utbildningen i skolan ges idag allt oftare, även på lägre nivåer, enbart på kinesiska och utövandet av islam är förbundet med omfattande restriktioner. Okänsliga kinesiska ombyggnadsprojekt bland annat av gamla stan i Kashgar har gett de uigurer ammunition som säger att befolkningsgruppen är utsatt för en kulturell attack från kineserna.

Den kinesiska regeringen har försökt blidka det uiguriska missnöjet genom gigantiska investeringar och överföringar i den centrala budgeten till Xinjiang. Utvecklingen i området har också varit spektakulär. Problemet är dock att en stor del av tillväxten endast kommer hankineser till godo eftersom uigurerna ofta inte kan tillräckligt bra kinesiska eller helt enkelt diskrimineras till förmån för hankinesiska sökande. En oberoende undersökning av händelserna och arresteringarna efter julihändelserna 2009 skulle vara ett viktigt första steg från de kinesiska myndigheterna att man tar uigurerna och deras rättigheter på allvar. Dessvärre är sannolikheten för en sådan undersökning i det närmaste obefintlig. Den skulle ses som en helt oacceptabel inblandning i Kinas inre angelägenheter.

En bok om Centralasiens historia

Johan Fresk — Wed, 30 Jun 2010 08:52:39 +0000

Bokrecension. För den som vill försöka förstå Centralasiens historia i ett längre perspektiv finns det inte så många böcker att välja på. Jag skulle vilja rekommendera boken: ”A History of Inner Asia” av Svat Soucek utgiven av Cambridge University Press år 2000, 369 sidor. Boken ger en god översikt av Centralasiens historia från Kökturkarna på 500-talet till upplösningen av Sovjetunionen. Soucek inleder boken med en geografisk introduktion som sätter in regionen i ett sammanhang såväl geografiskt som kulturellt. Växelverkan mellan nomader och bofasta samt den mängd olika namn på ett antal språk som förekommer i regionen introduceras.

Styrkan i Souceks bok ligger i den systematiska och detaljerade genomgången av området mellan de stora floderna Amu-Darja och Syr-Darja, ett område som historiskt brukar kallas för Transoxanien i väst och Mawarannahr av araberna. Soucek beskriver de olika turkiska grupperna som passerade området från öster mot väster i ett militärt och kulturellt perspektiv. Arabernas spridande av islam en rörelse som gick i motsatt riktning från väst mot öst är ett annat centralt tema. Han försummar inte heller den viktiga roll som den islamiska mystiken, sufismen, hade i området som religionsspridare och kulturbärare. Behandlingen av mongoltiden är mycket koncentrerad och kanske i kortaste laget men i en sammanfattande historia finns alltid problemet med begränsat utrymme. Jag uppskattar att Soucek ändå ibland ger utrymme i boken åt originalcitat från kökturkiska runinskrifter och olika urkunder för islamiska välgörenhetsinrättningar, waqfnama. Detta ger en viktig samtidskontakt. Boken innehåller också korta kapitel om Xinjiang och Mongoliet men dessa håller inte samma kvalitet som framställningen av Transoxanien.

Svat Souceks bok är den bästa introduktionen som jag har hittat på engelska men den är i vissa kapitel så rik på namn att läsbarheten sätts ned. Man får ibland anstränga sig för att se helheten i framställningen. Ett annat problem med boken är naturligtvis att den inte behandlar områdets antika historia med bland annat Alexander den Stores krigståg i Centralasien eller den intressanta period när skyterna var härskare på den euroasiatiska stäppen. ”A History of Inner Asia” ger mycket tillbaka för den läsare som tar sig tid att verkligen läsa boken och kanske är det först vid en omläsning som man till fullo inser hur mycket boken faktiskt innehåller. Den kan även tjäna som en utmärkt uppslagsbok för den historiskt intresserade. Jag rekommenderar som sagt Svat Soucek men man skall inte vänta sig en helt enkel läsning.

Miljövännen Karma Samdrup dömd till fängelse i Xinjiang för gravplundring

Johan Fresk — Fri, 25 Jun 2010 10:29:52 +0000

Karta över Xinjiang. Yanqi (Karashahr) ligger längs järnvägen söderut från Ürümqi vid sjön Bosten.

Den tibetanske miljövännen och konstsamlaren Karma Samdrup (kinesiska: Rukai Gamasangzhu) dömdes torsdagen den 24 juni 2010 till 15 års fängelse för gravplundring av en domstol i Yanqi (uiguriska: Karashahr (svarta staden)) i Xinjiang i nordvästra Kina. Organisationen HRW (Human Rights Watch) är starkt kritisk till domen av flera skäl, se DN och SvD. Det finns anledning att tro att domen är direkt kopplad till Karma Samdrups ansträngningar att få sina bröder som sitter fängslade i Tibet fria. Domen blir också något av ett testfall för det nya förbud för användandet av tortyr för att framtvinga bekännelser som högsta domstolen i Kina nyligen publicerat. Dessa regler föranleddes av ett fall där en man suttit tio år i fängelse för ett mord som aldrig inträffat på grund av en framtvingad bekännelse.

Karma Samdrups fall är taget ur sitt sammanhang märkligt eftersom den påstådda gravplundringen skall ha ägt rum redan 1998 vid gravfältet Shorchuk i närheten av Yanqi och åtalet för detta har tidigare lagts ned. Karma Samdrup arresterades i januari 2010 i Chengdu i Sichuan och fördes till Yanqi för rättegång. Han hölls sedan isolerad och fick inte träffa någon anhörig eller sin advokat på nästan sex månader. Under rättegången i Yanqi den 22 juni 2010 berättade Karma Samdrup att han blivit slagen av vakter och på vakternas uppmaning av andra fångar under förhören. Han blev också berövad sömn samt tvungen att svälja olika kemiska preparat som skulle göra honom omtöcknad. Allt för att få honom att underteckna en bekännelse, vilket han ännu inte gjort. Detta är ett tydligt fall där olika former av tortyr använts för att tvinga fram en bekännelse och borde falla inom högsta domstolens i Beijing nya riktlinjer för oacceptabelt förfarande.

Det verkliga skälet till Karma Samdrups dom är snarare den aktiva kampanj han bedrivit för att få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. De arresterades i augusti 2009 för att de uppmärksammat lokala miljöbrott i prefekturen Qamdo (kinesiska: Changdu) i östra Tibet på gränsen till Sichuan. Den äldre av bröderna Rinchen Samdrup sitter fortfarande arresterad medan den yngre brodern Chime (Jigme) Namgyal skickats till ett arbetsläger för politisk omskolning. De två bröderna är ett exempel på den stora makt lokala företrädare för KKP (Kinas Kommunistiska Parti) har och att det ofta räcker med att påtala uppenbara brister och olagligheter i systemet för att bli arresterad.

Det anmärkningsvärda är att de lokala myndigheterna i tre provinser Tibet, Sichuan och Xinjiang samarbetar för att arrestera och åtala Karma Samdrup. Karma Samdrup som grundat en prisbelönt miljöorganisation med syfte att skydda Tibet-Qinghai platåns djurliv och är en välkänd konstsamlare som dessutom varit politiskt lojal med regimen i Beijing. Dessutom utsätts Karma Samdrup för tortyr under sin åtalstid i strid med högsta domstolens nya riktlinjer och till råga på allt, för de kinesiska myndigheterna, har hans fall blivit internationellt uppmärksammat. Hur mycket bättre vore det inte att försöka kontrollera alla de lokala partikungarna och deras missbruk av systemet. De är den verkliga faran för KKP och inte lokala miljövänner som försöker se till att de regler som finns efterlevs.

Terroristgrupp sprängd i Xinjiang – kinesisk oro för läget i Kirgizistan

Johan Fresk — Thu, 24 Jun 2010 05:40:47 +0000

Karta över Xinjiang

Kina säger sig ha sprängt en terroristgrupp i Xinjiang i landets nordvästra del, se DN och SvD, berättade Wu Heping en talesman för Ministeriet för allmän säkerhet på en presskonferens i Beijing torsdagen den 24 juni 2010. Ett tiotal medlemmar, inklusive gruppens ledare har arresterats och de beskrivs som östturkestanska separatister. Östturkestan är det namn som många uigurer föredrar att använda istället för Xinjiang. Terroristgruppen anklagas för att ha varit inblandad i en attack mot gränspolisen i Kashgar (kinesiska: Kashi) och en bombkampanj i Kucha (Kuqa) under 2008. Separatism, terrorism och extremism är de tre brott som uigurer som protesterar mot det ökade kinesiska inflytandet i Xinjiang brukar anklagas för.

Xinjiang är en provins med etniskt blandad befolkning i Kina. Ungefär 45 % av befolkningen utgörs av uigurer. Uigurerna är muslimer och talar ett turkspråk, uiguriska. Många uigurer är oroliga för den stora inflyttningen av hankineser i området och för att den ekonomiska utvecklingen går dem förbi. Det finns också ett missnöje mot de begränsningar att utöva islam och att använda det uiguriska språket som kinesiska myndigheter har infört. I juli 2009 skakades huvudstaden Ürümqi av svåra sammanstötningar mellan uigurer och hankineser och knappt 200 personer skall ha dödats, de flesta av dem hankineser. I det spända läge som råder i Xinjiang, se tidigare inlägg, har många uigurer satts i fängelse och ställts inför rätta.

De två dåd den nu sprängda terroristgruppen sägs ha stått bakom skedde under 2008, se DN. Attacken i Kashgar inträffade den 4 augusti 2008, fyra dagar innan OS i Beijing skulle öppnas. Två uigurer, Abdurahman Azat och Kurbanjan Hemit, attackerade en polispostering i Kashgar. De körde in en lastbil i en grupp poliser och detonerade sprängämnen vid basens grind. Sammanlagt 17 poliser dog och 16 skadades i dådet. De två uigurerna fälldes för terrorism i domstol i Kashgar och avrättades i april 2009. Händelsen i Kucha, som ligger ungefär mittemellan Kashgar och Ürümqi, skall ha inträffat på morgonen den 10 augusti 2008 då ett antal explosioner skedde i stormarknader, hotell och regeringsbyggnader i staden. En säkerhetsvakt dog och två poliser skadades. I den efterföljande eldstriden uppger kinesiska myndigheter att åtta terrorister sköts ihjäl och två terrorister sprängde sig själva som självmordsbombare.

En förklaring till torsdagens presskonferens kan vara den nervositet som finns i Kina för de etniska upploppen i södra Kirgizistan. Det finns en oro för att en ökad instabilitet i området kan leda till flyktingströmmar och ökade möjligheter för terrorister att verka i Xinjiang. Detta i synnerhet om det uppstår ett maktvakuum i Kirgizistan. Handeln mellan Kina och Kirgizistan har också utvecklats positivt de senaste åren och den kan nu komma att minska kraftigt. Kina har också ambitiösa planer på att bygga en järnväg mellan Xinjiang och Uzbekistan genom Kirgizistan och även dessa planer kan nu äventyras. Det finns också c:a 30 000 kineser i Kirgizistan och en oro för deras säkerhet, 1 300 kinesiska medborgare har evakuerats från Osj sedan oroligheterna började i södra Kirgizistan. Resultatet av den nuvarande situationen kan bli att Ryssland stärker sitt inflytande i Kirgizistan på Kinas bekostnad eftersom säkerhetspolitiska och inte ekonomiska överväganden kan väntas var vägledande för den kirgiziska regeringens beslut den närmaste tiden.

Konst från Gandhara – Buddhistisk konst från Pakistan

Johan Fresk — Wed, 09 Jun 2010 20:17:45 +0000

Stående Buddha från Gandhara, första århundradet. Musée Guimet.

I dessa dagar av islamisk extremism är det lätt att glömma bort att den nordvästra delen av dagens Pakistan har varit ett buddhistiskt centrum som skapat en av de mer remarkabla synteserna i konsthistorien. På Musée Guimet i Paris visas mellan den 21 april och den 16 augusti 2010 en utställning med drygt 200 föremål från det gamla Gandhara och dess buddhistiska arv. Den som har tillfälle att besöka utställningen i Paris har en rik upplevelse att se fram emot. Det finns också en tilltalande katalog med bilder på de utställda föremålen.

Gandhara var ett kungarike i nordvästra Pakistan med centrum i Peshawardalen där de viktigaste städerna var Peshawar och Taxila. Gandhara omfattade tidvis även Swatdalen som var ett buddhistiskt centrum redan på 300-talet f. Kr. Under samma århundrade inledde Alexander den Store sin erövring av det Persiska imperiet och han nådde ända till Indus innan soldaterna gjorde uppror. Alexander lämnade kvar garnisoner i de områden han erövrade. Ett system som behölls när generalerna delade upp riket efter Alexanders död 323 f. Kr.

Flera kungariken med grekisk tradition och kultur levde under århundraden vidare i området bland annat i norra Afghanistan som vid denna tid kallades Baktrien. Afghanistan och norra Indien och Pakistan var vid denna tid en korsväg och det indiska Maurya-imperiet, iranska saka (skyter) och parther utsträckte i tur och ordning även de sitt inflytande över området. Det första århundradet i vår tideräkning erövrades området av kushanerna (yuezhi på kinesiska) ett indoeuropeiskt ryttarfolk från Gansu i dagens Kina. Det var under kushanerna som Gandhara skulle uppleva sin kulturella storhetstid.

Det unika med konsten från Gandhara är att det grekiska och det indiska, representerat av buddhismen, under påverkan från skytisk och parthisk tradition smälte samman och bildade ett ny slags konst. Det var i Gandhara som de första avbildningarna av Buddha gjordes. Han hade tidigare endast avbildats i symbolisk form. Konsten i Gandhara dominerade i området fram till den muslimska erövringen. Gandharakonsten har påverkat den hinduiska konsten i Indien och den kinesiska konsten via buddhismens spridningsväg till Kina som gick genom oasstäderna i Tarimbäckenet runt Taklamakanöknen i det som idag är den kinesiska provinsen Xinjiangs sydvästra del.

För den som är intresserad av att förstå området på djupet är utställningen en viktig pusselbit och en påminnelse om områdets långa och rika historia. Den buddhistiska kulturen i Afghanistan runt Bamian (Bamiyan) och dess kända stora buddhabilder var starkt influerade av det buddistiska Gandhara. För en problematisering om att göra utställningar från områden i krig finns en intressant artikel i Le Figaro.

Svensk officer, krigsfånge i Ryssland samt i den kalmuckiske khanens tjänst – Johan Gustaf Renat

Johan Fresk — Mon, 07 Jun 2010 19:14:23 +0000

Johan Gustaf Renats karta.

Vid en högtid under måndagen, den 7 juni 2010, på Uppsala universitetsbibliotek överlämnades en nyinköpt karta över Centralasien relaterad till de kartor Johan Gustaf Renat hade haft med sig från sin tid i tjänst hos den dzungariske khanen i Xinjiang i Kina.

Johan Gustaf Renat (1682-1744) var en svensk officer i Karl XII:s armé som blev krigsfånge i Ryssland efter slaget vid Poltava 1709. Som många andra svenska officerare fördes han till Tobolsk. Svenska officerare var ofta eftersökta av ryssarna och att träda i rysk tjänst var ett sätt att göra tiden i Ryssland drägligare. Johan Gustaf Renat deltog i en rysk expedition som skulle undersöka rykten om guldfyndigheter i södra Taklamakanöknen i dagens Xinjiang.

Förtruppen, där Renat ingick, attackerades emellertid av västmongoliska dzungarer även kallade kalmyker eller kalmucker, och Renat fördes i fångenskap till khanens huvudstad i Ghulja (Yining på kinesiska) vid Ilifloden i dagens Xinjiang på gränsen till Kazakstan. Johan Gustaf gjorde sig känd som en duglig karl och hans kunskaper i artilleri och gruvdrift gjorde att den dzungariske khanen fick upp ögonen för honom. Dzungarerna, ett mongoliskt nomadrike, var under 1720 och 1730-talen inbegripna i ständiga strider med den kinesiska Qingdynastin. Renats kunskaper att gjuta kanoner och i modern artillerikonst var därför mycket efterfrågade.

I Dzungariet (norra Xinjiang) befann sig också en svensk kvinna, Birgitta Scherzenfeldt (1684-1736), från Bäckaskog i Skåne som genom sin skicklighet i stickning och vävning hade vunnit en ställning som förtrogen till khanens hustru och Birgitta var till och med ”festfixare” några år åt en av prinsessorna, Seson, och skötte inköpen till hennes bröllop i staden Yarkand i sydvästra Xinjiang. Birgitta och Johan Gustaf träffade varandra hos kalmuckerna och blev helt enkelt sambo i fält. De gifte sig aldrig formellt men betraktades som man och hustru.

Efter 18 års fångenskap, 1733, lyckas Birgitta Scherzenfeldt övertala khanen att låta henne och Johan Gustaf Renat återvända till Sverige med löfte att de skulle komma tillbaka senare. Renat fick som en avskedsgåva av khanen med sig två kartor av Centralasien samt 20 mongoliska slavinnor. Tre av dessa kalmuckiska mongoler nådde tillsammans med paret Renat, via Moskva och St. Petersburg, Stockholm sommaren 1734.

De kartor Renat fick med sig skulle komma att bli mycket uppmärksammade. De utgör exempel på några av de allra tidigaste kartorna över Centralasien. Renat ritade själv en ny karta med utgångspunkt från de två dzungariska kartorna. Han försedde sin karta med latinsk skrift och vissa kommentarer. Originalkartorna är gjorda i den kinesiska karttraditionen men texten är skriven med mongolisk skrift. Renat var en flytande talare av den kalmuckiska dialekten av mongoliska och väl lämpad att göra en sådan karta. Renats karta kopierades under av samtiden i ytterligare minst två exemplar.

En av kopiorna hittades av August Strindberg i Linköping 1879 och användes senare i dennes strid med Sven Hedin. Strindbergs upptäckt ledde också till att Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, undersökte sina samlingar och fann att de två kartorna som Renat fått i gåva av den kalmuckiske khanen samt Renats egen karta fanns i bibliotekets samlingar, sedan drygt 130 år.

För några år sedan upptäcktes en andra kopia av Renats karta. Professor emeritus Staffan Rosén inledde då en kampanj för att bevara denna karta kvar i Sverige och med ekonomiskt stöd från Kungliga Vitterhetsakademien kunde kampanjen krönas med framgång och kartan inköpas och deponeras på Carolina Rediviva i Uppsala. Under måndagen hölls en ceremoni i Uppsala då kartan formellt deponerades på biblioteket. Staffan Rosén talade om Johan Gustaf Renat och hans kartor, Ulla Ehrensvärd berättade om kartografering och kartografer i Ryssland under Renats tid och Göran Bäärnhielm jämförde Renats kartor med dagens kartbild. Per Cullhed och Åsa Henningsson från Uppsala Universitetsbibliotek tackade för depositionen och talade om kartans plats i bibliotekets samlingar. Biblioteket hade också ordnat en utställning av Renats olika kartor samt annat samtida handskrifts- och kartmaterial.

För den som vill veta mer om kalmykerna (kalmuckerna) så finns inte längre några kvar i Xinjiang. Alla kalmucker dödades eller fördes bort i fångenskap av kineserna i mitten på 1700-talet. En liten grupp kalmucker hade dock tidigare utvandrat till Ryssland och där finns än idag deras ättlingar kvar i republiken Kalmykien. Kalmykerna utgör en majoritet av befolkningen och här talas kalmykiska och praktiseras den mongoliska formen av buddhism. För Kalmykien idag se tidigare blogginlägg.

Kina, Xinjiang och den språngvisa utvecklingen

Johan Fresk — Mon, 31 May 2010 21:46:32 +0000

Karta över Xinjiang

Under de senaste månaderna har det Kinesiska kommunistpartiet tillkännagivit ett antal beslut om Xinjiangs framtida utveckling. Efter de etniskt betingade upploppen mellan hankineser och uigurer i Ürümqi i juli 2009 har det stått klart att den nuvarande utvecklingsmodellen för det autonoma området Xinjiang inte fungerar. Etniska kineser, hankineser, och uigurer, muslimer som talar ett turkspråk, utgör båda drygt 40 % av regionens befolkning men lever i skilda världar kulturellt och ekonomiskt. Uigurerna känner sig i många fall utträngda och förfördelade av hankineserna, vars andel av befolkningen i Xinjiang ökat från cirka 5 % vid Folkrepublikens bildande 1949. Frågan var om ledningen i Beijing skulle visa sig mer visionär i sin nya strategi visavi Xinjiang på arbetskonferensen än i sitt program för Tibets utveckling som presenterades tidigare i år, se tidigare inlägg om Tibet.

Det är visserligen en uigur som är guvernör i Xinjiang, Nur Bekri, men den mäktigaste mannen i Xinjiang är den lokale sekreteraren i Kinas kommunistiska parti (KKP). Under 15 år, 1995-2010 har det varit Wang Lequan men han byttes ut i slutet av april 2010 och den nye förstesekreteraren heter Zhang Chunxian. Zhang kommer närmast från samma post i Hunan i centrala Kina och har tidigare varit bland annat kommunikationsminister och biträdande partisekreterare i Yunnan, en annan provins med betydande etniska minoriteter. Zhang skall nog ses som en god administratör som har att genomföra Beijings strategi i Xinjiang samtidigt som ordningen och stabiliteten upprätthålls. President Hu Jintao och statsminister Wen Jiabao kommer att ersättas på partikongressen 2012 och de vill inte ha några obehagliga överraskningar fram tills dess.

Den främsta uppgiften för Zhang Chunxian kommer att vara bevarandet av ordningen och att föra kampen mot de tre onda företeelserna: separatism, terrorism och extremism. Säkerheten är ett högprioriterat område och här pågår efterarbetet till 2009 års upplopp. Antalet åtalade i olika domstolsprocesser uppgår nu till 198 och antalet väntas stiga. Kontrollen av Internet har skärpts ytterligare och det var först i början på maj 2010 som Internet släpptes på mer allmänt i Xinjiang för kinesiska sajter. Uigurerna klagar på att tillgängligheten fortfarande är begränsad för uiguriska nätplatser. Inom polisväsendet har den första omgången av drygt 2 000 nya medarbetare nu rekryterats och börjat arbeta. De skall verka över hela regionen och syssla främst med stärkandet av den interna säkerheten. Stabiliteten kommer alltid främst i Kina.

Det är emellertid ingen tvekan om att det i Kinas kommunistparti finns en insikt om att utvecklingen i Xinjiang hittills varit ojämn och inte kommit de etniska minoriteterna till godo i samma grad som hankineserna. Anledningen till detta förklaras dock med regionala skillnader i utveckling. Det är, liksom i övriga Kina, stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd i Xinjiang. Problemet för kommunistpartiet är att de etniska minoriteterna i betydligt högre grad bor på landsbygden än hankineserna och därför har lägre inkomster, vilket skapar en känsla av att stå utanför den ekonomiska boomen, se även DN. Den nya ekonomin med olje- och gasindustri samt en hög andel statliga bolag och byggprojekt i Xinjiang har också medfört att många välbetalda jobb gått till inflyttade hankineser. Denna utveckling har förstärkts av att uigurerna ofta har sämre utbildning och framför allt har sämre kunskaper i kinesiska. Det förekommer i Xinjiang, som på andra håll en etnisk diskriminering i arbetslivet, vilket dock inte diskuteras allmänt.

I mitten av maj hölls en arbetskonferens i Beijing där alla nio medlemmarna i politbyråns ständiga utskott deltog och slutsatserna för Xinjiangs framtida utveckling var inte nytänkande. Problem som religiös frihet och stärkande av uigurernas kulturella identitet nämns endast pliktskyldigast. Tanken är, liksom för Tibet, att utvecklingen skall vändas genom massiva investeringar i Xinjiangs infrastruktur och näringsliv, en språngvis utveckling skapas genom enorma överföringar från östra Kina till Xinjiang. Till 2015 skall Xinjiangs BNP per capita ha nått upp till genomsnittet för provinserna och till 2020 skall ett måttligt välfärdssamhälle ha skapats.

Det finns emellertid tydliga varningsmarkörer kring denna strategi. Det är mycket sannolikt att de kvantitativa målen kommer att uppnås på ett statistiskt plan. Frågan är bara vem som kommer att bli vinnare på denna nya strategi och om den kommer att bidra till att minska de etniska spänningarna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen tänker sig att som en del i utvecklingsstrategin använda sig av partnerregioner mellan östra Kina och Xinjiang. Risken för att denna typ av samarbete blir ett samarbete endast mellan hankineser är uppenbar. Liknande projekt i Tibet, om än på företagsnivå, ledde inte till en positiv utveckling för tibetanerna och mycket av investeringarna hamnade i östra Kina där företagen var baserade. Samma risker är intimt förknippade med de stora satsningar på infrastruktur som planeras, bland annat en kraftig utbyggnad av vägnätet och en snabbjärnväg mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. Vid byggandet av järnvägen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet fick lokalbefolkningen endast lättare handräckningsjobb och de stora kontrakten och de kvalificerade arbetena gick till företag och personer från östra Kina.

Det är glädjande att regeringen vill satsa på jordbrukssektorn eftersom många fattiga uigurer och kazaker återfinns här. Det är dock oroande att regeringen tänker sig kanalisera en stor del av jordbrukssatsningen genom Bingtuan (Xinjiangs produktions- och byggnadskår) som är en mycket speciell paramilitär hankinesiskt dominerad jordbruksorganisation i Xinjiang. Risken är stor att de fattigaste bönderna inte kommer att lyftas av en satsning via Bingtuan. Det finns också en känslig aspekt av vattenfördelning i sydvästra Xinjiang mellan Bingtuans storskaliga jordbruk och lokala uiguriska småbönder som ofta kan bli en etniskt färgad konflikt.

Min slutsats blir att Xinjiangs BNP kommer att öka kraftigt under det kommande årtiondet men att utvecklingen troligen främst kommer komma hankineser till del och att de etniska spänningarna i Xinjiang kommer att bestå och kanske till och med öka om klyftan vidgas än mer mellan kineser och uigurer. Detta riskerar att späda på den uiguriska nationalismen och separatismen ytterligare. Någon risk för att Xinjiang skulle avskiljas från Kina finns inte givet de stora grupper hankineser som finns i området och den betydande säkerhetsapparat som Kina har till sitt förfogande.

Xinjiang – fortsatt hårt klimat efter upploppen 2009

Johan Fresk — Sun, 07 Feb 2010 22:30:38 +0000

Karta över Xinjiang

I början på juli 2009 skakades Xinjiang i nordvästra Kina av omfattande etniska upplopp mellan hankineser (etniska kineser) och uigurer (turkiska muslimer) i områdets huvudstad, Ürümqi. I samband med upploppen införde kinesiska myndigheter en lång rad restriktioner för Internet och mobiltelefoni. Dessa restriktioner har börjat lyftas under 2010. På andra områden är klimatet fortsatt hårt och speciellt omständigheter i samband med rättegångar och återvändande av flyktingar inger oro.

Den tändande gnistan kring upploppen i Xinjiang i juli 2009 anses vara att två uiguriska män slogs ihjäl i södra Kina efter ett rykte att de ofredat kinesiska kvinnor. Detta rykte visade sig vara falskt. Uigurerna i Ürümqi samlades till en protest som urartade när kinesiska myndigheter försökte bryta upp demonstrationen. Slutresultatet blev omfattande kravaller där 197 personer skall ha dödats och över 1700 skadats. De flesta av de omkomna var hankineser. Kinesiska myndigheter har anklagat utländska element, däribland Rebiya Kadeer, för att ligga bakom upploppen. Något som Kadeer, ordförande i den Uiguriska världskongressen (WUC), bestämt avvisat. Till skillnad från protesterna i Lhasa i Tibet 2008 tillät myndigheterna utländska media att bevaka oroligheterna i Ürümqi i Xinjiang 2009.

I samband med oroligheterna stängde de kinesiska myndigheterna i Xinjiang av Internet, mobiltelefoni och fasta telefoner till utlandet. Det var först i januari i år som myndigheterna sakta började återställa Internet och mobiltelefoni men med stora restriktioner. Det är endast ett trettiotal kinesiska webbsajter som fungerar och även där är innehållet begränsat. Det går till exempel inte att logga in och kommentera inlägg i normal omfattning. Det går i februari 2010 att skicka SMS igen inom Kina men inte utomlands och antalet SMS är begränsat till 20 stycken per dag. SMS-trafiken övervakas också mycket noga och den som sänder meddelanden som kan antas orsaka ryktesspridning stoppas.

Roten till konflikten finns i motsättningen mellan den ursprungliga befolkningen i södra Xinjiang, uigurerna, och de inflyttade hankineserna. Uigurerna är muslimer och talar uiguriska som är ett turkspråk närmast släkt med uzbekiska men även på längre håll med turkiska i Turkiet. Uigurerna utgör idag 45 % av befolkningen i Xinjiang. Deras andel av befolkningen har, trots höga födelsetal stadigt minskat sedan 1949 när Xinjiang åter införlivades med Kina. Uigurerna är muslimer och många upplever restriktionerna mot islam som diskriminerande. Det finns också ett missnöje med uiguriska språkets försvagade ställning inom skolväsendet och kinesernas allt större etniska och ekonomiska dominans i Xinjiang. Hankineserna utgör idag 41 % av befolkningen.

Den hårda tonen från myndigheterna fortsätter trots att sju månader gått sedan oroligheterna. Den uiguriske borgmästaren i Ürümqi, Jerla Isamudin, har utlovat en fortsatt kampanj mot ”de tre krafterna” terrorism, separatism och extremism i Xinjiang. Samtidigt har den kinesiska regeringen tillkännagivit en plan där 5000 nya polismän till specialstyrkorna skall rekryteras för att förhindra att nya upplopp bryter ut och stärka kontrollen och övervakningen i området. Den ökade kontrollen gäller i hög grad Internet och mobiltelefoni som pekats ut i samband med ”de allvarliga händelserna i juli 2009″. De nya rekryterna kommer att lyda under den regionala säkerhetsbyrån.

Samtidigt pågår det juridiska efterspelet till upploppen i juli 2009. Vad som inger oro är inte att brottslingar ställs inför rätta utan hur detta sker. Rättegångarna hålls bakom stängda dörrar där anhöriga inte tillåts närvara och anklagelser har förekommit att anklagade inte fått tillgång till advokat eller juridiskt biträde. Domarna är ofta mycket hårda där dödsstraff inte är ovanligt. Till februari 2010 har 26 personer dömts till döden, se SvD och DN. Dödsstraff måste numera överprövas av Högsta Domstolen i Beijing men det har inte lett till någon minskning av användningen. Uiguriska flyktingar har sänts tillbaka från Kambodja och Burma (Myanmar) i december och januari för att sedan försvinna efter ankomsten till Kina trots upprepade internationella förfrågningar. Händelser av det här slaget leder dessvärre till ökad ryktesspridning och fördjupade klyftor mellan uigurer och hankineser.

Uigurerna har i motsats till tibetanerna haft svårt att nå ut i internationella media om sin syn på situationen i Xinjiang eller Östturkestan som de föredrar att kalla området. På senare år har denna situation förbättrats. Det skedde när Rebiya Kadeer släpptes ur kinesiskt fängelse och valdes till ordförande för den Uiguriska världskongressen. Hon har skrivit en bok om sitt händelserika liv, läs recensionen. Hon har också besökt Sverige flera gånger, läs om det senaste besöket.

En artikel om hur Internet får allt större betydelse för säkerhetsorganens arbete i Kina finns i VG.

Uigur, människorättskämpe, terrorist. Rebiya Kadeer i Sverige

Henrik Hallgren — Wed, 02 Dec 2009 13:48:45 +0000

Den uiguriska taleskvinnan och ordföranden för Uiguriska världskongressen (WUC) är i dagarna i Stockholm på en inofficiell visit, inbjuden av kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson.

Se tidigare inlägg för bakgrund om Kadeer och en recension av biografin om hennes liv, som nyligen kom ut på engelska.

Svenska Dagbladet publicerar idag en intervju, där hon vädjar om en oberoende utredning om vad som egentligen hände under upploppen som skakade Xinjiangs provinshuvudstad Ürümqi i juli och som kostade många människor livet och resulterade i flera dödsdomar. Hon säger sig samtidigt se ett samband mellan upploppen och Kinas politik i den autonoma republiken Xinjiang-Uyghur (XUAR), vilken hon anser syftar till assimilering av uigurerna. Ett av elementen i detta är enligt henne organiserade folkförflyttningar, dels av han-kineser till främst städerna i XUAR, dels utflyttning av uigurer, inte minst unga kvinnor, som arbetskraft till östra och södra Kina. I intervjun hänvisar hon till att anledningen till att protesterna startade är att 60 kvinnor skall ha blivit slagna till döds under en attack i Guangdong.

Men den officiella versionen av händelserna och av läget i Xinjiang, som sprids via kanaler som den statliga nyhetsbyrån Xinhua och bland annat propageras i ett nyligen utkommet whitepaper om utvecklingen i XUAR, skiljer sig fundamentalt från den här versionen. Man talar om de framsteg som gjorts och förklarar att ”den socioekonomiska utvecklingen i Xinjiang har givit upphov till ett återkommande arbetskraftsflöde, vilket har lett till en rad förändringar i regionens befolkning och etniska fördelning”. Men även i denna framstegsrapport, och trots att den kinesiska regeringen utövar stark kontroll över de flesta informationskanaler, ägnas mycken retorisk möda åt att framställa den ”östturkestanska separatismen” som en rörelse utan uppnåeliga mål och utan folkligt stöd. Det kan inte tolkas annorlunda än att man trots allt känner ett hot.

För att försöka sammanställa en alternativ bild arbetar exiluigurer inom genom det USA-baserade Uyghur Human Rights Project (UHRP), associerat med WUC, där man har försökt kartlägga bland annat dessa folkförflyttningar och systematisk etnisk diskriminering från myndigheternas sida. Men man har ett problem, vilket Kadeer i intervjun i SvD också säger rent ut:

Det enda sättet för oss att få information om situationen är från de som har lyckats fly från Kina.

Mellan den officiella kinesiska versionen, baserad på omfattande, men bearbetad och statligt sanktionerad statistik och rapporter från administrativa organ, och den fragmentariska bild ur vilken organisationer som UHRP försöker sammanställa sin bild av organiserat förtryck, i mycket baserad på personliga berättelser och källor som inte längre befinner sig i Xinjiang, är gapet enormt. Någonstans finns sanningen, men innan en oberoende granskning görs, är varje försök att hävda att man hittat den dömt att riskera att kallas politik.

Fotnot: Bilden av informationssituationen bekräftades när Forum Eurasien träffade WUC:s talesman Alim Seytoff och UHRP i Washington nyligen för att få fler detaljer om deras syn på situationen för uigurerna i Kina. Delar av intervjun kommer att publiceras här inom kort.

Rebiya Kadeer – Passionerad taleskvinna för uigurerna

Johan Fresk — Thu, 22 Oct 2009 03:11:23 +0000

Rebiya Kadeer i mitten (2006)

Rebiya Kadeer föddes 1948 i Altajbergen i norra Xinjiang i Republiken Kina. Under senare år har Rebiya Kadeer trätt fram som ordförande för den Uiguriska världskongressen (WUC) och uigurernas mest kända personlighet på den internationella arenan och hon har även besökt Sverige för att vittna om uigurernas situation. Hon är en engagerad förkämpe för de mänskliga rättigheterna i Kina i allmänhet och uigurernas rättigheter i synnerhet. Hon har också blivit en av den kinesiska regimens främsta måltavlor för kritik och anklagas för att vara separatist och hota moderlandets stabilitet.

Uigurerna i Xinjiang är en sunnimuslimsk minoritet i nordvästra Kina i Xinjiang uiguriska självstyrande region som det officiellt heter. Uigurerna utgör idag cirka 45 % av befolkningen i Xinjiang. De cirka nio miljoner Uigurerna talar ett turkspråk, uiguriska , som är närmast besläktat med det centralasiatiska turkspråket uzbekiska. De står i ett förhållande ungefär motsvarande relationen svenska och danska till varandra. Uiguriskan har en lång litterär tradition med rötter till den berömda ordboken Diwan Lughat at-Turk (Sammanställning över turkarnas spåk) skriven av Mahmud Kashgari och utgiven i Baghdad 1072. Turkietturkiskan, det största turkspåket, skiljer sig betydligt mer från uiguriskan.

Även om Xinjiang redan 1884 formellt blev en provins i Kina var det först med utropandet av Folkrepubliken Kina 1949 som området på allvar kom att infogas i den kinesiska administrationen. Uigurerna och andra minoriteter i Xinjiang däribland kazaker, hui (kinesiska muslimer), mongoler och kirgiser utgjorde 1949 över 90 % av befolkningen. Det är de oförrätter som Rebiya Kadeer ser drabba den egna befolkningsgruppen som blir drivkraften i hennes kamp för uigurernas rättigheter i Xinjiang. Hennes vanmakt att känna hur uigurerna blir främlingar i sitt eget land.

Boken Die Himmelsstürmerin (Himlastormerskan) kom ut 2007 på Heyne Verlag och har 2009 kommit i en engelsk utgåva med titeln Dragon Fighter på Kales Press. Boken tillkom 2006-2007 genom att den tyska författarinnan Alexandra Cavelius genomförde en lång rad intervjuer med Rebiya Kadeer i USA och Tyskland som hon sedan sammanställde till en detaljerad biografi. Hon låter Rebiya Kadeer tala själv om sitt liv och sin kamp för uigurerna. Detta är en passionerad partsinlaga för uigurerna och deras rättigheter.

Boken börjar med en skildring av uppväxten i Altaj och upplevelsen av de olika kampanjerna som drabbade Kina under slutet av 50-talet däribland Det stora språnget framåt 1958-61 och hur familjen fördrevs från sitt hem två gånger 1956 och 1961. Vedermödorna under hungersnöden efter ankomsten till det nya hemmet i Aksu som ligger mellan Kucha och Kashgar på randen av öknen Taklamakan och hur Rebiya Kadeer tvingas in i ett första äktenskap vid 16 års ålder är gripande. Det är den biografiska kärnan kring Rebiya som driver boken framåt.

Bokens senare del handlar om glädjen i det nya äktenskapet med Sidik och Rebiya Kadeers framgångar och motgångar som affärskvinna i 80- och 90-talens Xinjiang, Kina och Centralasien. Hon väljs till allt mer inflytelserika politiska poster i Xinjiang och uppfattas som en engagerad förkämpe och taleskvinna för uigurerna. Hennes frispråkighet och oräddhet är tankeväckande. Den politiska karriärens zenit är hennes tal inför Folkkongressen i Beijing 1999 där hon väljer att lämna in ett falskt manus till censorn för att istället tala fritt ur hjärtat och beskriva uigurernas problem i Xinjiang. Detta är början till slutet på Rebiya Kadeers möjlighet att verka i Kina. Inte lång tid därefter döms hon till åtta års fängelse för att ha lämnat ut statshemligheter till USA.

Beskrivningen av tiden i fängelset är mörk. Rebiya Kadeer själv torteras aldrig men hon tvingas se och höra hur andra bryts ned. Hon uppfattas som för farlig av regimen för att ge sig på direkt. De värsta perioderna under fångenskapen är när hon sitter isolerad och inte får röra sig från sin pall. Hon fruktar då att hon skall bli galen. Besöken från hennes barn räddar henne. Hennes man, Sidik, för en internationell kampanj för att få henne frigiven och 2005 faller Beijing till föga och Rebiya Kadeer tillåts resa ut till USA.

Tonen i boken kan kanske av vissa uppfattas som självgod. Det förekommer många gånger att Rebiya Kadeer berättar vad hon åtsadkommer, vilka svårigheter hon övervinner och hur mycket pengar hon tjänar. Som läsare överser jag gärna med det eftersom jag vill veta mer om den fascinerande personlighet som framträder. En kvinna som går sju år i skolan och under två äktenskap fostrar elva barn och samtidigt lyckats betvinga hindren att var kvinna i en mansdominerad kultur som den uiguriska och tillhöra en etnisk minoritet i Kina och bli Kinas rikaste kvinna. Hon har en historia att berätta.

Rebiya Kadeer har anklagats för att vara terrorist, islamisk fundamentalist och separatist av den kinesiska regimen. Jag tror att Rebiya Kadeer är den begeistrade förkämpe för det uiguriska språket, den uiguriska kulturen och religiösa rättigheter som hon säger sig vara. Hon är en passionerad taleskvinna för den desperation som många uigurer idag känner inför den ökade hankinesiska dominansen i Xinjiang. Regimen borde dra viktiga lärdomar av boken. Det räcker inte att ge uigurerna visst välstånd om dessa ändå uppfattar sig som förfördelade i sitt eget land. Stabilitet måste gå hand i hand med någon form av kulturella och religiösa rättigheter. Situationen är explosiv i Xinjiang som händelserna i Ürümqi i början på juli visar, och att tolkningen skiljer sig markant mellan Kina och västerländska media. En fortsatt okänslighet från kinesisk sida riskerar att frammana just den form av separatism och terrorism som kineserna idag fruktar. Uigurerna måste tillåtas vara uigurer.