Kabardinska islamistledaren Anzor Astemirov bekräftas död

Ledaren för det islamistiska upproret i den nordkaukasiska republiken Kabardinien-Balkarien, Anzor Astemirov, dödades den 24 mars, vilket rapporterades under gårdagen av ryska militären via RIA Novosti. Sedan bekräftades det också av Islam Din, en sajt som står rebellerna nära.

Rörelsen Astemirov ledde kallas ofta Yarmuk Jamaat och är en lokal gren av det s k Kaukasiska Emiratet, en islamisk ”stat” som upprättades 2007 som en sorts parallell maktstruktur till det ryska styret, där sharialagstiftning skall vara giltig lag. Organisationen uppstod ur den militanta grenen av motstÃ¥ndet under Andra Tjetjenienkriget. I praktiken har dock emiratet ingen verklig kontroll över omrÃ¥det, utan bedriver förutom islamiska värvningskampanjer olika typer av separatistisk och kriminell verksamhet under sin högste ledare Doku Umarov.

Astemirovs gren av rörelsen ansvarar för en vilayat (islamisk makt eller i det här fallet provins), som omfattar den ryska republiken Kabardinien-Balkarien, belägen väster om Nordossetien i Norra Kaukasus. Kabardinien-Balkarien har inte varit lika oroligt som andra republiker i ryska Kaukasus, som Ingusjien och Dagestan, varifrån attentat mot polis och makthavare rapporteras varje vecka. För några år sedan drabbades dock huvudstaden Naltjik av ett antal våldsdåd, som kopplas till Yarmuk Jamaat.

Det allvarligaste och mest spektakulära var en serie attacker 13-14 oktober 2005, då flera anläggningar tillhörande bland andra militären, säkerhetstjänsten FSB och inikesministeriet anfölls. Planen var uppenbarligen att ta över eller lamslå maktstrukturerna i republiken, men försöket misslyckades efter två dagars skottväxling. Det är oklart hur många som omkom i striderna, men det rör sig om åtskilliga tiotal människor, kanske över hundra, inklusive civilpersoner. Vilken roll Astemirov spelade är inte heller helt klart, även om han allmänt antas ha lett operationen (rebelledaren Sjamil Basajev tog sedan på sig det överordnade ansvaret).

Anzor Astemirov (även kallad Emir Sayfullah) föddes 1976 i den ukrainska industristaden Krementjuk, men han var av en framträdande kabardinsk släkt. Kabardinerna, som talar ett nordvästkaukasiskt sprÃ¥k, är ett av titulärfolken i republiken tillsammans med de turksprÃ¥kstalande balkarerna – i övrigt antas det att Yarmuk Jamaats medlemmar övervägande är balkarer. Astemirov blev en tongivande ideolog bland islamisterna och yttrade sig ofta om motivationen bakom heligt uppror. Han utsÃ¥gs ocksÃ¥ till ledare för Kaukasiska Emiratets shariadomstol av Doku Umarov, som han för övrigt själv ansÃ¥g sig ha inspirerat till att utropa emiratet.

Kaukasiska Emiratet och dess militära anhang Kaukasiska Fronten är en relativt lös organisation och vad gäller Kabardinien-Balkarien har det pÃ¥ sistone varit relativt lugnt, vilket skulle tyda pÃ¥ att Astemirovs död inte förändrar sÃ¥ mycket i sak. Samtidigt har rebellrörelsen drabbats av flera bakslag pÃ¥ sistone, inte minst förlusten av den framträdande Said Burjatskij, som dödades under en militär specialoperation i Ingusjien. RFE/RL rapporterade dessutom för en vecka sedan om ett anonymt och obekräftat tips frÃ¥n en ”tjetjensk krigare” att Doku Umarov själv skulle ha dödats i en eldstrid i västra delen av republiken, där han har sin bas. I Tjetjenien har separatisterna länge varit trängda och om de ryska styrkornas insatser i grannrepublikerna nu ger nÃ¥gon form av resultat i form av vikande vÃ¥ld kan det hända att man i Kreml kan börja betrakta sin hÃ¥rdföra taktik som lyckad.

Historien visar att det – till priset av stora insatser – har fungerat vid flera tillfällen tidigare, men ocksÃ¥ att motstÃ¥ndet kommer tillbaka i en eller annan form, ofta stärkt av nya oförrätter. SÃ¥ länge man inte tydligare kommer fram till vilken roll Moskva och de lokala regeringarna skall spela i förhÃ¥llande till lokala maktstrukturer och existerande traditionella normsystem kommer det att finnas utrymme för en enande separatism, i islamisk eller annan skepnad.

Karismatiska islamisten Said Burjatskij rapporteras död i Ingusjien

Polisen i Ingusjien rapporterar att Aleksandr Tichomirov, mer känd som Shejk Said Burjatskij (Said Abu Saad al-Buryati), dödades under en specialoperation i Ekazjevodistriktet just utanför huvudstaden Magas i tisdags – för övrigt samma plats där den under lÃ¥ng tid fruktade rebelledaren Sjamil Basajev slutligen mötte sitt öde 2006.

Interfax och gazeta.ru rapporterar att man säger sig ha hittat Tichomirovs pass, men hittills har hans död inte bekräftats av rebellernas vanliga internetkanaler. Det är för övrigt inte första gången Burjatskij rapporteras död. Efter en blodig självmordsattack mot ett polishögkvarter i Ingusjiens största stad Nazran 17 augusti fjol då 25 personer dog och 260 skadades rapporterade separatisttrogna Kavkaz Center att han lidit martyrdöden.

Förutom det attentatet, ett av de värsta på senare tid, anklagades han bland annat för inblandning i mordförsöket på Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov i fjol och har av ryska experter kallats för den underjordiska islamiströrelsens huvudideolog i Kaukasus.

Hans bakgrund är nÃ¥got ovanlig. Han föddes i det mongoliska Burjatien öster om Ural (därav hans tillnamn), son till en buddhistisk far och ortodox mor. Redan som 15-Ã¥ring konverterade han under inflytande av ingusjiska vänner och studerade sedan sunniislam i Arabvärlden innan han Ã¥tervände till Ryssland. ”En man som först var buddhist, sedan kristen och nu kallar sig muslim! PÃ¥ kort tid har han bytt religion tre gÃ¥nger. Vad kan han veta om islam?”, raljerade Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov.

Samtidigt har även han fÃ¥tt erkänna att sedan Burjatskij anslöt sig till Doku Umarov – ledaren för det av denne själv utropade Kaukasiska Emiratet – har rörelsen fÃ¥tt ett propagandauppsving. Förutom att han i kretsarna räknas som ideologiskt stÃ¥ndaktig med missionära ambitioner är han ovanligt medial. Otaliga videoinspelningar har spritts, där 27-Ã¥ringen med det fördelaktiga utseendet metodiskt propagerar för kampen mot otrogna och avfällingar.

Så även om Burjatskij inte räknas som en av de militära ledarfigurerna kan islamisterna, om hans död bekräftas, ha förlorat en av sina bästa medlemsvärvare.

Kalmykien, Europas buddhistiska centrum

Kalmykiens vapen med buddhistiska och nationella symboler

Det är inte bara kineser och tibetaner som firar nyÃ¥r i dagarna (se tidigare inlägg). I början av veckan uppmärksammar republiken Kalmykien tsagaan sar (vita mÃ¥naden) med officiell helgdag. Det blir besök hos vänner och släktingar, presentutdelning och ymnigt med mat – särskilt bortsoki, en sorts piroger – som skall föräras Buddhas och boddhisattvors altare.

Kalmykien vid Kaspiska Havets västra strand mellan Volgas utlopp och Dagestan är Europas enda omrÃ¥de med buddhistiskt majoritetsfolk och utgör idag en autonom republik inom Ryska Federationen. Kalmykerna (kalmuckerna) är ättlingar till mongolfolket oiraterna, som utvandrade frÃ¥n Dzungariet och kom till omrÃ¥dena väster om Volga i början av 1600-talet, antagligen under en kombination av räder och jakt efter betesmarker. Namnet är dock av turkiskt ursprung och släkt med turkiskans kalmak (stanna/bli kvar). OmrÃ¥det var vid den tiden främst befolkat  av turkfolk och hade ganska nyligen annekterats av ryssarna. Det var mycket glest koloniserat och i praktiken kom kalmykerna att etablera ett khanat, som fick tillgÃ¥ng till handel mellan Moskva och de södra gränstrakterna i utbyte mot att de försvarade gränserna (och riktade sina räder Ã¥t annat hÃ¥ll än mot det ryska kärnlandet). PÃ¥ sÃ¥ sätt spelade det kalmykiska khanatet en tid runt Ã¥r 1700 en viktig roll i Rysslands relationer med Kaukasus (inte minst genom Ã¥terkommande kalmykiska attacker söderut), men man upprätthöll ocksÃ¥ kontakter med sina anfränder i Dzungariet – nu norra Xinjiang – och med Dalai Lama.

I slutet av 1700-talet började ryssarna stärka sin kontroll över de kalmykiska områdena och kalmykernas siste khan, Ubashi, ledde en återutvandring av en stor del av befolkningen till Dzungariet. De kvarvarande kalmykerna kom att bli mer bofasta och integrerade i Ryssland. Man började också bygga buddhistiska tempel, bland annat i den nygrundade staden Elista, som idag är Kalmykiens  huvudstad. Även om man i stort accepterade ryssarnas överhöghet och det knappast förekom försök till separatism behöll man inom samhället en stark lojalitet mot den traditionella adeln och munkklassen. Till en början visade sedan bolsjevikerna också viss tolerans även mot religionen, bland annat för att man ville utöva inflytande i Mongoliet och Kinas västliga provinser. Under andra världskriget intogs Elista av tyska trupper och kalmykerna blev ett av de folk (tillsammans med tjetjener, balkarer, krimtatarer m fl) som anklagades för samarbete med tyskarna och deporterades till Sibirien och Centralasien 1943-44. Kalmykien raderades från kartorna.

Gyllene Templet i Elista, Europas största buddhisthelgedom

Liksom de andra deporterade folken rehabiliterades kalmykerna på 1950-talet, men tiden i diasporan decimerade dem och utarmade kunskaperna i språket till den grad att det idag anses hotat. Men republiken är återskapad och idag satsar man på att återta det kalmykisk-mongoliska och inte minst det buddhistiska arvet.

Republikens överhuvud, Kirsan Iljumzjinov, har suttit vid makten sedan 1993 och har under den tiden satsat mycket pÃ¥ religionen – det har inte bara byggts buddhisttempel, utan även ortodoxa och katolska kyrkor. Han är ocksÃ¥ ordförande i Internationella Världsschackförbundet FIDE och hans passion har satt sina spÃ¥r i republiken, där schack nu är obligatoriskt skolämne och där stora resurser (för stora, enligt mÃ¥nga) har satsats pÃ¥ att Kalmykien skall bli ett erkänt centrum för schack. Samtidigt har republiken en av Rysslands lägsta BNP/capita och förlitar sig, förutom viss oljeutvinning, till stor del pÃ¥ ett jordbruk som är starkt beroende av ofta ineffektiv konstbevattning. Iljumzjinov har däremot gjort sig en förmögenhet och hÃ¥ller sig med privatjet och ett antal limousiner. Det rimmar bra med den valslogan han en gÃ¥ng lär ha använt sig av: ”En rik president är ett skydd mot korruption”. Iljumzjinov spelade en viss roll under den konstitutionella krisen i Moskva 1993, dÃ¥ Jeltsin besköt parlamentet, en episod han själv har beskrivit med stor inlevelse i sin självbiografi ”Presidentens törnekrona”. Han har ocksÃ¥ fÃ¥tt viss uppmärksamhet för att han i intervjuer hävdat att han blivit bortförd till en främmande stjärna av utomjordingar, en händelse som enligt honom själv är ganska vanlig (läs t ex ett reportage i Independent).

Det förekom en del protester mot Iljumzjinov innan han återutnämndes till republikens ledare av Putin 2005 och när hans period i år går ut är det inte otänkbart att hans mandat är slut. Som jag har spekulerat lite om tidigare har Medvedev möjligen också en annan syn på vilken typ av ledare han vill ha som guvernörer.

Men buddhismen har alltså gjort ett högst påtagligt återtåg i Kalmykien, där den XIV Dalai Lamas porträtt är ett vanligt inslag i gatubilden. Den tibetanske andlige ledaren i exil har besökt republiken ett antal gånger, senast i fjol, då man uppmärksammade 400-årsjubiléet av Kalmykien som en del av Ryssland. Den högste andlige ledaren för Kalmykiens buddhister, Erdne Ombadykow, har också erkänts av Dala Lama som inkarnationen av en buddhistisk helig man, Telo Telku Rinpoche.

Ombadykows bakgrund är också på ett sätt en illustration av buddhismens kris och pånyttfödelse bland kalmykerna. Han föddes i Philadelphia i en exilkalmykisk arbetarfamilj, men skickades till Indien för att studera till buddhistmunk redan vid sju års ålder. Han reste med Dalai Lama till Kalmykien 1992 och det var då denne utnämnde honom till högste ledare, Sjadzjin Lama. Det var till en början problematiskt, eftersom han inte kunde vare sig ryska eller kalmykiska, inte hade kännedom om kulturen, knappt visste var republiken låg. Fjärran från en avskärmad monastisk bakgrund har han hankat sig fram med restaurangjobb, telemarketing och som tullinspektör i USA och under en period då han inte lystrade till klosterkallet även gift sig. Även om han nu funnit sig tillrätta med sin lott lever han fortfarande halva året i stort sett sitt gamla liv hemma i Colorado med fru och barn.

Kalmykerna, som slutgiltigt antog den tibetanska buddhismen under 1500-talet och trots de långa avstånden aldrig förlorade kontakten med den andliga hierarkin i Tibet, har liksom flera andra folkslag i Ryssland fått uppleva först religiös förföljelse och deportation under sovjettiden och sedan hur det moderna livet har gjort sina insteg i samhället och trängt ut religionen. Hur mycket som finns  kvar av den buddhistiska tron är inte lätt att säga, men i en fattig republik har man åtminstone på ytan återupplivat ett i Europa unikt kulturellt arv.

Stridande och civila döda i specialoperationer i Ingusjien

11-12 februari genomförde ryska styrkor en antiterroristoperation i nordkaukasiska Ingusjien. Delar av republiken försattes under s k KTO-regim (kontraterroristisk operation). Ingusjien, till ytan inte mycket större än Gotland, har på sistone varit hårt drabbat av sammanstötningar mellan separatister och regeringsstyrkor. Under 2009 infördes KTO inte mindre än 14 gånger i olika delar av republiken.

Under torsdagen uppgavs tio stridande, eller bandity vilket är det uttryck ryska media ofta använder, ha dödats. Nu rapporteras om omkring 20 döda, samt en skadad soldat. Militärledningen har inte medgett några förluster i operationen. Dessutom har fyra civila tjetjener dödats, enligt Ingusjiens presidentadministration, något man officiellt har bett grannrepubliken om ursäkt för. Kavkazskij Uzel citerar obekräftade källor som hävdar att civila dödsfall orsakades av att specialtrupperna sköt precisionslöst från helikopter.

Operationerna utfördes enligt RIA Novosti av en specialstyrka sammansatt av medlemmar från federala säkerhetstjänsten FSB, inrikestrupperna och reguljära armén och inriktar sig på militanta grupperingar i byar i den östliga Sunzja-regionen nära Tjetjenien.

Grannrepubliken Tjetjeniens inrikesministerium har förstärkt gränserna och president Ramzan Kadyrov har erbjudit hjälp med specialförband. I Tjetjenien dödades häromdagen flera soldater och rebeller i eldstrider i Tjetjenien, men Ingusjien har plÃ¥gats av betydligt fler attacker än Tjetjenien sedan Moskva officiellt avslutade de tjetjenska antiterroroperationerna i april 2009. Kadyrov har ocksÃ¥ erbjudit sig att sätta upp gränsöverkridande specialförband för att ”utrota” banditerna.

Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov gav för ett par dagar sedan innan operationen startade de stridande möjlighet att lägga ner vapnen i utbyte mot mild behandling. Han besökte under fredageftermiddagen idag besökt området och sade då enligt presidentens officiella sajt:

”Specialoperationen är nära sin fullbordan. 18 medlemmar av olagliga, militanta formationer, som inte lämnade invÃ¥narna i närliggande samhällen i fred, har oskadliggjorts. VÃ¥rt främsta mÃ¥l är att stabilisera situationen i republiken och i Kaukasus som helhet och säkra ett tryggt liv för vÃ¥ra fredliga invÃ¥nare.”

Enligt FSB rör det sig om en grupp militanta anhängare till separatistledaren Doku (Dokka) Umarov, som numera allmänt anses vara ledaren bakom mycket av motstÃ¥ndsaktiviteterna i Norra Kaukasus. Han var under en period 2006-07 ledare för tjetjenska motstÃ¥ndsrörelsens alternativa republik (den s k Tjetjenska Republiken Itjkeria), men 2007 rapporterade separatistiska tjetjenska media att han utropat det Kaukasiska Emiratet, en shariastyrd stat innefattande hela Norra Kaukasus, som skall förverkligas med olika metoder genom kamp mot ”de otrogna”. Umarov tog tidigare avstÃ¥nd frÃ¥n terrorism, men efter att Emiratet utropats och tjetjenske exilledaren Ahmed Zakajev brutit med honom, verkar rörelsen ha radikaliserats. Dess anhängare tog bl a pÃ¥ sig skulden för tÃ¥gbombningen av Nevskij Express 27 november 2009, som skördade 28 offer.

Identiteten på dödade och tillfångatagna i den pågående operationen har inte tillkännagivits, men enligt Kommersant har rebellaktiviteten i de omringade byarna ökat på sistone och det spekulerades inledningsvis om att även Umarov själv kunde finnas bland dem.

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade  Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför pÃ¥ initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har ocksÃ¥ initierat Ã¥terkommande projekt för att visa invÃ¥narna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka sÃ¥ren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Ledarrotation i Dagestan

Idag utnämnde Dmitrij Medvedev Magomedsalam Magomedov till ny president för den nordkaukasiska republiken Dagestan. Det skedde efter flera veckors spekulationer och uppenbarligen diverse intriger och flagranta mutförsök (se tidigare inlägg). Magomedov inleder i en intervju med RIA Novosti med att betona hur viktigt det är att man nu försöker enas:

Det första och alla efterföljande steg (som Dagestans president) kommer att inriktas på att konsolidera samhället, att ena folket. Problemen kopplade till motstånd, intriger, konflikter, måste lämnas bakom oss.

Och sÃ¥dana problem finns det gott om. Dagestan plÃ¥gas tillsammans med Ingusjien och Tjetjenien av ständigt Ã¥terkommande attacker mot framför allt poliser, soldater och makthavare. Senast i fredags sköts polischefen i huvudstaden Machatjkala ihjäl i sin bil under vad som blev ett även för norra Kaukasus ovanligt blodigt dygn. En ”enkel” förklaring till vÃ¥ldet i norra Kaukasus kan kanske lÃ¥ta sÃ¥ här: en kombination av kriminella element (som ofta hamnat utanför det traditionella klan- eller djamaat-samhället) lockas av en socialt egalitär islamism, som dÃ¥ radikaliseras militärt genom närvaron av dessa element och genom övervÃ¥ld frÃ¥n lokala polisstyrkor och inrikestrupper skapas en vÃ¥ldsspiral. Till det kommer korruption inom maktstrukturerna och ren utomlegal ”affärsverksamhet”. Kreml brukar ofta ha en ännu enklare förklaring: ”wahhabism”.

Men Dagestan har ytterligare en komplikation som gör det unikt. Eftersom det är Rysslands mest etniskt komplexa region med 14 erkända etniciteter och ca 35 olika inhemska sprÃ¥k har man bÃ¥de under sovjettiden och under 1990-talet använt ett komplicerat system av kompensationsmekanismer och maktrotation för att undvika att det lilla landet drabbas av etniska konfliktsituationer. Därför är det ocksÃ¥ närmast obligatoriskt att Magomedov, som själv tillhör folkgruppen darginerna, kommer att utnämna en avar – Dagestans största folkgrupp – till premiärminister och en annan av de stora nationaliteterna till talman i parlamentet. Alla poster mÃ¥ste bytas samtidigt. Sedan Putin tillträdde och började ”stärka maktvertikalen”, alltsÃ¥ utöva hÃ¥rdare kontroll över republikerna direkt frÃ¥n Kreml, har det här systemet urholkats och det är därför Medvedevs utnämning idag över huvud taget är möjlig (strängt taget är Medvedevs val fortfarande bara en ”rekommendation”). Problemet är inte bara att man riskerar att rubba maktbalansen utan ocksÃ¥ att legitimiteten försvagas.

På så sätt kan man säga att Magomedsalam (Magomedalijevitj) Magomedov är ett säkert kort. Han är nämligen son till Magomedali Magomedov, som styrde Dagestan ända från perestrojkatiden till 2006, då han fick lämna plats för Muchu Alijev, som även han suttit med i makttoppen sedan dess. Alijev har dock alltid betraktats som en teknokrat och han har varken lyckats få bukt med våldet eller infriat förhoppningar om bättre ekonomi och infrastruktur (vilket stora problem med vattenförsörjningen härom veckan visade).

Makten är alltså tillbaka i släkten. Man har spekulerat i om Medvedev efter att ha inrättat det Nordkaukasiska Federala Distriktet och valt outsidern Chloponin till guvernör, skulle fortsätta med en ny oväntad utnämning. Det blev i stället en försiktig kompromiss mellan fortsatt kontinuitet och förnyelse med ekonomiskt fokus. Varken Dagestans maktelit eller folket, som oftast brukar beväpna sig och visa sina protester genom att spärra av genomfartsvägar, hade nog accepterat annat än kontinuitet.

Magomedsalam har en ekonomiutbildning från Dagestans statliga universitet och arbetade i olika expertkommissioner fram till 2006, då han utsågs till ordförande i Folkförsamlingen (Narodnoe sobranie, Dagestans parlament). Han är också involverad i flera företagsprojekt i republiken. Han är medlem i Enade Ryssland. Givetvis.

Maktskiften för dörren i ryska Kaukasus?

I slutet av januari tillkännagav Mintimer Sjajmijev, president för republiken Tatarstan i centrala Ryssland, att han kommer att kliva av frÃ¥n posten när hans mandatperiod gÃ¥r ut inom kort. Han har stÃ¥tt vid rodret sedan 1991 och startade sin karriär i kommunistpartiet redan 1967. Han lyckades under Jeltsineran manövrera fram det mest lÃ¥ngtgÃ¥ende självstyret – i praktiken ett bilateralt avtal mellan Tatarstan och Moskva – av alla Rysslands federationssubjekt (territoriella enheter) för Tatarstan, men när Putin stärkte centralregeringens kontroll pÃ¥ bekostnad av federationssubjekten gick han med i dennes parti Enade Ryssland och behöll makten. AvgÃ¥ngen sker nu genom en ganska genomskinlig överenskommelse med Kreml att hans handplockade efterträdare skall komma att ta över.

Men det  spekuleras ganska flitigt i media om att flera potentater från Jeltsineran som suttit på övertid är på väg ut (namn som nämns är Tatarstans grannrepublik Basjkortostans president Murtaza Rachimov och Moskvas egensinnige borgmästare Jurij Luzjkov).

I DAGESTAN verkar det i alla fall snart kunna vara dags. Sjuttioårige president Muchu Alijev har varit president sedan 2006, men har suttit med i republikens makttopp ända sedan perestrojkaeran. Hans första period går snart ut och maktspelet och spekulationerna är sedan ett par månader i full gång. Medvedev fick i slutet av förra året en lista på fem kandidater av sina lokala partikamrater och vissa antar att han inte vill se Alijev omvald.

Dagestan är Rysslands etniskt mest komplexa omrÃ¥de, där ingen etnisk grupp har majoritet. Det skiljer sig pÃ¥ sÃ¥ sätt frÃ¥n de andra nordkaukasiska republikerna och hela styrelseskicket byggdes pÃ¥ 1990-talet upp pÃ¥ ett intrikat system av kompensationsmodeller och rotation mellan de största etniska grupperna pÃ¥ de högsta posterna (mer om det snart här pÃ¥ forumet). Även om det systemet har urholkats i och med att Putin införde hÃ¥rdare direktstyre och Rysslands president numera i praktiken utser sin dagestanska motsvarighet är de etniska övervägandena fortfarande av största betydelse. Alijev tillhör den största gruppen, avarerna, liksom tre av de övriga kandidaterna pÃ¥ listan, medan den femte, Magomedsalam Magomedov, tillhör den näst största gruppen darginerna. Den sistnämnde är ocksÃ¥ son till Magomedali Magomedov, som styrde republiken frÃ¥n Rysslands självständighet till 2006. Hans ”frivilliga” avgÃ¥ng efter ett möte i Kreml gav ocksÃ¥ utrymme för spekulation och att hans son nu är aktuell för högsta makten belyser en annan extremt viktig aspekt av dagestansk politik, personliga nätverk. Utan dessa kommer man ingenstans och det är därför troligt att de senaste dagarnas mutor och kohandel kommer att vara avgörande för slutresultatet.

Men man mÃ¥ste ocksÃ¥ se avvaktan i ljuset av Medvedevs försök till nya grepp i Norra Kaukasus. När han gav Aleksandr Chloponin ansvar för det nybildade Nordkaukasiska Federala Distriktet (se tidigare inlägg) och Putin uppmanade lokala ledare att rätta in sig i ledet är det en signal om att man Ã¥tminstone ser behovet av en nyorientering. I vilken riktning är dock ännu inte klart. Medvedev verkar inställd pÃ¥ att förbättra ekonomin, vilket man kan se som en nödvändig men inte tillräcklig strategi – idag är samtliga nordkaukasiska republikers ekonomier helt beroende av bidrag frÃ¥n Moskva. Taktiken har prövats förr och gett kortsiktiga resultat, men utan lokal legitimitet är nog Kremls nya ansatser lika dömda pÃ¥ lÃ¥ng sikt som de senaste 150 Ã¥rens försök.

INGUSJIEN är för närvarande ett av Rysslands största problem med skriande arbetslöshet och en eskalerande våldsspiral mellan olika banditgäng, en växande militant islamiströrelse och okontrollerat våld utövat av federala inrikestrupper och lokal polis. Läget blev bara värre under de senaste åren under den inkompetente Murat Ziazikov, utsedd av Putin. Att Medvedev valde Junus-bek Jevkurov till hans efterträdare i oktober 2008 (se också tidigare inlägg) är ett tecken på nya prioriteringar både vad gäller ekonomi och ledarstil. Jevkurov har bland annat försökt engagera sig personligen både vad gäller polisens maktmissbruk och motstånd från diverse militanta grupper. Men även om strategin är ett verkligt innovativt trendbrott möter den också stort motstånd från etablerade nätverk. De konkreta resultaten i form av ökad säkerhet låter vänta på sig och Jevkurov var i fjol själv mycket nära att dödas i ett attentat.

Men det verkar som om hans insatser fortfarande har stöd i Moskva – fast däremot inte av grannrepubliken TJETJENIENs härskare Ramzan Kadyrov, som anser sig ha hittat rätt metod att genom en kombination av moskvafinansierad ekonomisk uppbyggnad och vÃ¥ldshot pacificera sin republik. Ingusjiska antydningar om att tjetjenerna historiskt har legat bakom ökat vÃ¥ld i Ingusjien (vi mÃ¥ste komma ihÃ¥g att ingusjerna, trots att de talar nästan samma sprÃ¥k, aldrig officiellt stödde den tjetjenska frihetskampen), anklagelser frÃ¥n Kadyrov om dÃ¥ligt säkerhetssamarbete och olösta gränstvister förstärker intrycken av konfrontation. Den är inte alldeles lÃ¥ngsökt att dra slutsatser om maktspelet i Kreml via sprickan mellan den obrottsligt Putin-lojale Kadyrov och Medvedevs man i Ingusjien.

Men det finns andra tecken på sistone som talar för att Kadyrovs stöd i Moskva kan vara i gungning. Det uppseendeväckande uttalandet från Putin efter Chloponins utnämning att underlätta för organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter är svårt att inte se som kritik mot Kadyrov. Han har tidigare visat öppet förakt för organisationer som arbetar i Tjetjenien, bland annat för den mördade Natalja Estemirova som arbetade för den ansedda ryska organisationen Memorial. Han har på sistone lanserat den smått otroliga anklagelsen att hennes ouppklarade mord iscensattes av Boris Berezovskij, oligarken som gick i exil efter Putins makttillträde. Det senaste i den vägen är att man försöker åtala ledaren för Moscow Helsinki Group, Ljudmila Aleksejeva, för förtal mot Kadyrov.

Det har också en tid funnits en diskrepans mellan Kremls och Kadyrovs syn på säkerhetssituationen, där den senare alltid hävdat att bara en handfull snart utrotade rebeller återstår, medan Moskva hävdar att det rör sig om flera hundra. Fortsatta attacker som den under natten till idag, då minst sex rebeller och fem soldater verkar ha dödats i bergen söder om Groznyj, är graverande för Kadyrov, eftersom säkerheten är hans starkaste kort.

Men Ramzan Kadyrovs starka position i republiken kan ocksÃ¥ spela in. Dels har hans kompromisslöshet mot oliktänkande gett honom ett starkt lokalt stöd inom den tjetjenska makteliten – men ocksÃ¥ bland delar av befolkningen som kan kontrastera dagens relativa välstÃ¥nd mot krigsÃ¥rens kaos och vanmakt. Det är en egenskap som är mycket svÃ¥r att ersätta, särskilt av nÃ¥gon som utses uppifrÃ¥n. Men hans maktaspirationer kan ocksÃ¥ ses som ett hot i Moskva. Helst vill han se direktrapporering till Kreml – nÃ¥got som blir svÃ¥rare i och med det nya federala distriktet – och full auktoritet pÃ¥ tjetjenskt omrÃ¥de (hans ljumma kommentarer i samband med Ingusjien och efter Chloponins utnämning kan ocksÃ¥ tyda pÃ¥ att han har större ambitioner). Det är nog inget Moskva önskar. Kadyrovklanen stred initialt mot Moskva och bytte sida först vid Andra Tjetjenienkrigets utbrott 1999. Det kan hända igen.

Georgienkriget och Europas ökade osäkerhet

IgÃ¥r hade ISDP i Stockholm besök av den amerikanske europakännaren Ronald D Asmus, som leder Transatlantic Center and Strategic Planning vid Tyska Marshallfonden. Han var under Clintoneran en av huvudarkitekterna bakom NATO:s östutvidgning och är en ledande specialist pÃ¥ transatlantiska säkerhetsfrÃ¥gor. Temat var Georgienkriget 2008 – dess upptakt och följder och inte minst hur det pÃ¥verkade, och fortsätter att pÃ¥verka, säkerhetssituationen i Europa. Idag släpps hans nya bok pÃ¥ samma tema, A little war that shook the world: Georgia, Russia, and the future of the West.

Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2008, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg).

Asmus’ främsta bidrag är framför allt att han granskar ”Västs” (NATO, OSSE, USA, EU) handlande före och efter kriget. Här har han genom att själv ha varit aktiv i samtal med framför allt europeiska och georgiska företrädare och med insyn i den amerikanska administrationens handlande en del intressant att tillägga.

För det första påpekar han att Georgien alltsedan första Sydossetienkriget 1991-92, då den fredsbevarande Joint Control Commission (JCC) etablerades, fastnat i ett asymmetriskt förhandlingsläge (parterna var Georgien, Sydossetien, Ryssland och Nordossetien) och att Väst inte pressade Ryssland angående Georgiens krav på att ersätta Nordossetiens representation med EU, OSSE och den nyupprättade georgiskstödda sydossetiska exilregeringen. Ryssland kunde obehindrat utnyttja sin vetorätt i FN och OSSE. Resultatet blev att Georgien ensidigt lämnade JCC i mars 2008.

Vidare argumenterar han för att man inte hade någon plan för konsekvenserna av erkännandet av Kosovos självständighet. Ryssland hade tydligt signalerat att man skulle komma att se det som en modell för lösning av låsta konflikter i det forna Sovjet. Antagligen förlitade man sig på att man skulle lyckas med att visa att Kosovo var ett kvalitativt särfall. Dessutom hade man tidigare räknat med att Ryssland inte skulle utnyttja argumentet på grund av sitt eget separatistproblem i Tjetjenien. Men vid den tidpunkten hade ryska och proryska krafter hjälpligt pacificerat Tjetjenien och argumenten om Kosovos särstatus blev inte övertygande, accentuerat av att alla EU- och NATO-länder fortfarande inte erkänt självständigheten.

En annan avgörande vändning blev NATO-toppmötet i Bukarest i april 2008 knappt tre månader efter Kosovos självständighetsförklaring, där Georgien och Ukraina trots tidigare spekulationer och tidvis tydliga intentioner från främst USA inte inbjöds till den s k Membership Action Plan (MAP). Diskrepansen mellan de långtgående utfästelserna i tidigare uttalanden och avsaknaden av verklig handlingsplan kom att tolkas av Ryssland som att NATO:s utvidgningsplaner lagts på is och som en inre oenighet.

Med tanke på att Ryssland upprepade gånger signalerat sina intentioner att återetablera en inflytelsesfär i sitt närområde och Georgien ständigt hänvisade till ryska provokationer går det att argumentera för att beredskapen borde varit större i Väst under våren och sommaren 2008. Parterna hade vid det här laget i ord och handling rört sig så långt ifrån varandra att det nog var mycket svårt att återupprätta verklig dialog, men även i detta läge påpekar Asmus att man i USA helt enkelt inte hade tillgång till tillförlitlig underrättelseinformation. Dessutom undvek de europeiska och amerikanska ledarna att kommunicera skarpa klargöranden gentemot Moskva på den information de hade. Man valde att inte inse allvaret. Enligt Asmus var Rysslands krigsmål georgiskt regimskifte, något man i Vita huset insåg först efter två och ett halvt dygns stridigheter och först då skärptes tonläget snabbt.

Men vad värre är, de stora frågor som aktualiserades genom kriget är fortfarande obesvarade. Det är inte bara det att Abchazien och Sydossetien har hamnat i en internationellt odefinierad situation och att Georgiens väg till integration i västliga säkerhetsstrukturer inom erkända gränser har omöjliggjorts. Handlingsförlamningen tyder delvis på oenighet inom NATO och EU med avseende på förhållandet till Ryssland, något som bland annat blir tydligt i frågan om Europas energiförsörjning. Men det är också ett symptom på att man inte ens teoretiskt har en bild av hur man skall vidareutveckla eller ersätta den ordning som utarbetades efter Parisöverenskommelserna 1990 för det nya Europa och principerna för OSSE.

I förhÃ¥llandet till Ryssland har man dock länge varit fast i ett önsketänkande, grundat pÃ¥ Jeltsinerans närmande till Väst, ett närmande som nog dock till stor del hade sin förklaring i en desorientering och avsaknad av politisk linje i Ryssland (där man kanske hyste förväntningar om att den bipolära ordningen skulle ersättas av en multipolär, i stället för med ett frÃ¥n Rysslands synvinkel hegemoniskt fortlevande NATO). Ryssland är enligt Asmus fast i ett tänkande baserat pÃ¥ ”inflytelsesfärer” till skillnad frÃ¥n den västliga demokratiska modellens principer om varje nations rätt att fritt välja väg (han sammanfattade sina tankar kort i Washington Post nyligen). Tyvärr följer det naturligt om man accepterar det  resonemanget att Ryssland mÃ¥ste se NATO:s utvidgning som just en utökning av Västs (USA:s) ”inflytelsesfär”.

Ryssland har ju den senaste tiden upprepat att det behövs en ny transatlantisk säkerhetsstruktur, nÃ¥got som oftast kategoriskt avvisas i Bryssel och Washington. Kommande numret av rysksponsrade International Affairs har bland annat en artikel pÃ¥ ämnet. Hur mycket av konkreta förslag dessa utspel innehÃ¥ller kan diskuteras (i en annan artikel), men de gör klart en sak; att det är viktigt för Ryssland – ibland genom Ã¥kallan av CSTO och SCO – att se sig själv som jämbördig motpart till NATO.

Förutom att Parisprinciperna skulle förhindra uppkomsten av inflytelsesfärer i Europa har alltså OSSE:s principer om gränsers okränkbarhet nu åsidosatts. Säkerheten för de länder som befinner sig i EU:s och NATO:s och Rysslands gemensamma gränsland har inte ökat. Asmus erkänner också att förhoppningen om en gemensam plan för Ukrainas och Georgiens anslutning till NATO inte längre är realistisk.

Europa behöver ett nytt paradigm för säkerheten, som på något sätt lyckas närma de motstridiga synsätten för att i slutänden sätta upp konkreta regelverk. Det kommer antagligen att krävas efterträdare till 1990-talets dokument som avslutade Kalla kriget och det i sin tur kräver samarbetsvilja. Det kommer inte att bli lätt, särskilt så länge det inte finns en aktiv diskussion om alternativen.

Försiktigheten är i och för sig förståelig. Risken att hamna i ett svårhanterligt moras om man börjar ifrågasätta principer som gränsers okränkbarhet och staters rätt till utrikespolitiskt självbestämmande är uppenbar. Men frågan borde stå högt på agendan i Washington, Bryssel och i Moskva. Annars är risken inte obetydlig att Europa ganska snart ställs inför nya obehagliga säkerhetspolitiska faits accomplis.

Ryssland skapar nytt distrikt för Norra Kaukasus

Rysslands president Medvedev annonserade idag genom dekret att man skapar ett nytt, Ã¥ttonde federalt distrikt (federal’nyj okrug) för sju nordkaukasiska omrÃ¥den genom att bryta ut dem frÃ¥n det Södra Federala Distriktet.

Det Nordkaukasiska Federala Distriktet kommer att omfatta Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Karatjajevo-Tjerkessien och Stavropol-regionen (dock inte Adygeja och Krasnodar-regionen, som ibland räknas till omrÃ¥det). Huvudstad blir Pjatigorsk, en stad i Stavropol-regionen, känd som kurort med mineralvattenproduktion – och för att vara platsen där den romantiske poeten Michail Lermontov dog i en duell.

Till guvernör med direktrapportering till presidenten utsågs Aleksandr Chloponin, en tidigare affärsman som fram till idag varit guvernör i sibiriska Krasnojarsk. Under 1990-talet var han verksam inom metallindustrin innan han år 2001 togs in i politiken under Putin. Han blir dessutom samtidigt vice premiärminister, vilket innebär ökat inflytande över ekonomiska frågor.

Det är den första förändringen av distriktsstrukturen sedan okrug-systemet infördes av Putin år 2000 för att stärka den direkta presidentkontrollen över de mindre provinserna, vars ledare under Jeltsin på vissa håll hade tillskansat sig betydande makt gentemot Moskva. Systemet var då del i en större reform av det federala systement för att stärka centralmakten och det är i samma ljus skapandet av det nya distriktet måste ses. Medvedev har länge talat om det instabila Norra Kaukasus som Rysslands största problem och ofta också talat om behovet av en ny strategi.

Chloponin har ingen erfarenhet av området, som är Rysslands fattigaste med utbredd korruption, ideliga våldsamma attacker mot polis och makthavare och återkommande kritik om övergrepp från myndigheternas sida. Etablerade strukturer och lokala makthavare kommer säkert inte att avhända sig makt frivilligt (Tjetjeniens Ramzan Kadyrov är dock osvikligt kremltrogen och gick genast ut och berömde beslutet).

Valet är därför ett vågspel, men ett intressant sådant. Det kan betyda ett försök att bryta trenden att möta de stegrande problemen i Kaukasus med mer våldsutövning. President Medvedev säger enligt RIA Novosti:

”VÃ¥ra ekonomiska projekt har fortfarande stora svÃ¥righeter – därav massarbetslöshet, ekonomiskt grundad brottslighet och mutor. Allt detta mÃ¥ste utrotas, men inte enbart med brottsbekämpningsmetoder – dessa mÃ¥ste användas, men bara till en viss nivÃ¥ – utan främst av allt genom ekonomiska metoder.”

Mänskliga rättigheter på liv och död i norra Kaukasus

Den ingusjiske människorättsaktivisten och före detta oppositionsledaren Maksjarip Ausjev dödades idag, söndag, när bilen han färdades i träffades av ett kulregn på en landsväg i Ingusjiens grannrepublik Kabardino-Balkarien i ryska norra Kaukasus.

Ausjev, en lokal affärsman, var tidigare engagerad i opposition mot regeringen i Ingusjien och drev bl a internetsajten ingushetia.ru, där man rapporterade om kidnappningar och övergrepp, efter det att förre ägaren Magomed Jevlojev skjutits till döds under polisarrest i fjol. Numera drivs den vidare under ingushetia.org, medan ingushetia.ru är republikregeringens officiella sida. Tatiana Loksjina vid ryska Human Rights Watch säger enligt Associated Press att Ausjev började engagera sig aktivt i människorättsfrågor efter det att hans egen son kidnappats 2007. Sedan dess har han utsatts för olika typer av repressalier; arrestering, husrannsakan och, enligt egen utsago, ett kidnappningsförsök för en månad sedan.

Ingusjien (tidigare även Ingusjetien) är Rysslands till ytan minsta delrepublik med en halv miljon invånare, belägen mellan Nordossetien och Tjetjenien, vilket Ingusjien var en del av fram till Sovjetunionens upplösning. Till skillnad från tjetjenerna, som språkligt och kulturellt är mycket närstående (båda tillhör de så kallade nach-språken, en gren av de nordostkaukasiska språken), valde man dock att skriva på federationsavtalet med Ryssland och undvek direkt inblandning i de två förödande krigen där. Däremot utbröt ett kortare gränskrig med Nordossetien i början av 1990-talet och stora flyktingströmmar från Tjetjenien samt den gemensamma historien har gjort att man liksom i grannrepubliken haft ett starkt stöd för diverse motståndsrörelser.

Men pÃ¥ sistone är bilden av situationen i Ingusjien inte lika enkel. Republiken styrdes under 2000-talet av Murat Ziazikov, en f d KGB-officer som blev starkt impopulär pÃ¥ grund av korruption och det ökande vÃ¥ldet. Därför utsÃ¥g i oktober i fjol Dmitrij Medvedev Junus-bek Jevkurov till republikens president. Sedan dess har ocksÃ¥ en del av oppositionen, inklusive Maksjarip Ausjev, bestämt sig för att samarbeta – pÃ¥ regeringstrogna ingushetia.ru gör Jevkurov idag ett officiellt uttalande där han uttrycker sitt deltagande med Ausjevs närstÃ¥ende och lovar att alla krafter skall sättas in för att klara upp dödsfallet. Han säger ocksÃ¥ att avsikten med dÃ¥det är att destabilisera situationen i republiken.

Det är något som de flesta redan anser har skett för länge sedan. Jevkurov var själv mycket nära döden efter ett bilbombsattentat den 22 juni i år och efter sju veckors vård i Moskva arbetar han fortfarande på att bli återställd.

Det finns alltsÃ¥ andra aktörer som inte ser med blida ögon pÃ¥ utvecklingen under Jevkurov. Oftast misstänks islamistiska rörelser, som dock ofta liksom i Tjetjenien underblÃ¥ses av självständighetssträvanden. Ett exempel pÃ¥ den nya utvecklingen är att f d oppositionella ingushetia.org nu ocksÃ¥ utsätts för hot som antas härstamma frÃ¥n militanta rörelser. I sammanhanget nämns Ingusjiska Jama’at, en organisation som härstammar frÃ¥n det andra Tjetjenienkriget och antas vara del av Kaukasiska Fronten, som strävar efter att upprätta ett islamiskt emirat innefattande hela norra Kaukasus.

Vilka krafter som än ligger bakom dagens attentat har Norra Kaukasus ytterligare förvärrat sitt redan tragiska facit bara under de senaste månaderna vad gäller mord på rättsaktivister. I juli kidnappades och mördades den kända medarbetaren vid ryska människorättsorganisationen Memorial (som i veckan belönades med EU:s Sacharov-pris) Natalja Estemirova i Ingusjien och i augusti mötte Zarema Sadulajeva och hennes man, som arbetade med traumatiserade barn och ungdomar vid en hjälporganisation i Tjetjenien, samma öde. Inget av morden har hittills klarats upp.

EU:s rapport om Georgienkriget: ”They have all failed”

Åtskilligt försenad har nu den oberoende internationella rapporten om augustikriget 2008 som startade i Sydossetien offentliggjorts, sponsrad av EU och utförd på uppdrag av Europeiska Rådet (Independent International Fact-Finding Mission on the Conflict in Georgia; IIFFMCG på sedvanlig elegant euro-akronymiska). Den drygt tusensidiga rapporten finns för nedladdning. Sedan arbetets start den 2 december i fjol har man med hjälp av ett antal experter företagit ett trettiotal resor, genomfört intervjuer och insamlat material. Målet var att belysa alla relevanta aspekter så noggrant och opartiskt det är möjligt. Man poängterar dock att man inte är en tribunal och att man endast kan närma sig en lösning genom att parterna uppnår en gemensam syn på vad som egentligen hände.

NÃ¥gra huvuddrag i slutsatserna:

- De öppna fientligheterna inleddes i och med Georgiens omfattande militära operation mot sydossetiska Tschinvali med omnejd natten till den 8 augusti. Denna attack var inte förenlig med internationell rätt.

- Man har inte kunnat belägga att en storskalig rysk truppförflyttning till Sydossetien hade skett före 8 augusti. Med anledning av det var de georgiska anfallen mot de ryska fredsbevarande styrkorna i Sydossetien samma natt inte heller de berättigade.

- De ryska styrkornas vÃ¥ldsanvändning indelar man i tvÃ¥ faser. Den första, i försvar av de fredsbevarande trupperna, anses berättigad. Den andra, dÃ¥ ryska styrkor snart trängde in pÃ¥ georgiskt territorium utanför Sydossetien och Abchazien, kan inte anses ”ens avlägset förenlig” med hotet mot de fredsbevarande styrkorna.

”In a matter of a very few days, the pattern of legitimate and illegitimate military action had thus turned around between the two main actors Georgia and Russia.”

- Ryssland har använt tvÃ¥ huvudargument för att motivera sitt ingripande. Dels hävdade man rätten till humanitär intervention, med hänvisning till ”folkmord” pÃ¥ ossetier. Slutsatsen är dock att man inte kunde finna att folkmord hade begÃ¥tts eller planerats och att den rättsliga grunden för ett sÃ¥dant ingripande ändÃ¥ är omtvistad (däremot fann man indicier för etnisk rensning av georgiska byar frÃ¥n ossetiskt hÃ¥ll).

- Den andra bevekelsegrunden är försvaret av ryska medborgare utomlands, något som finns inskrivet i den ryska konstitutionens artikel §61:2. Under internationell rätt däremot är principen inte allmänt accepterad och dessutom låg fokus inte på evakuering av medborgare. I det här sammanhanget påpekar man också att Rysslands utdelning av medborgarskap till stora delar av Abchaziens och Sydossetiens befolkning inte kan anses vara laglig.

I rapporten är man dock noga med att betona att man inte skall tillmäta själva krigshändelserna alltför stor vikt, utan gå till botten med hur respektive lands officiella handlande i stället för att söka lösningar alltför ofta lade grunden till försämrade relationer och på så sätt möjliggjorde upptakten till konflikten.

Det finns flera viktiga läxor som rör hur den spända situationen hanterats. En av dem är hur de fredsbevarande styrkor som sattes in efter det tidiga 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien antingen blev politiserade eller förlorade inflytande till förmån för utomstående direktintressen. På så sätt rörde sig parterna längre och längre ifrån samförstånd.

Inte minst är det ett misslyckande för det internationella samfundet, som inte lyckades se det allvarliga i situationen eller enas om en aktionsplan. Kanske har man heller inte möjligheterna för närvarande, när de inflytelserika aktörerna är splittrade i sitt förhållande till Ryssland och när man dessutom kan ha anses hamnat i ett rättsligt limbo i och med det partiella erkännandet av Kosovo; åtminstone finns goda möjligheter att se det så för den som önskar. I fallen Sydossetien och Abchazien har ju principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande ställts på sin spets.

Slutsatsen av rapporten är att det inte går att utmäta en entydig skuldbörda.

”They have all failed, and it should be their responsibility to make good for it.”

Men naturligtvis vill man inte heller komma fram till en skyldig part. Allt som skrivs kan och kommer att användas som ammunition i vidare förhandlingar, eller som argument för att aldrig sätta sig vid förhandlingsbordet.

Man behöver inte läsa den så, men det verkar finnas en lätt underton av sorg över rapportens slutsatser. Kanske över det att man trots allt mänskligt lidande kriget medförde och med alla fakta på bordet inte kan komma med entydiga goda råd eller ens se en trovärdig anledning till att händelserna från ifjol inte skall kunna upprepas.

”The threat and use of force have now returned to European politics”

medger man motvilligt och kanske något uppgivet.