Forum Eurasien

Nytt läge för gastillförsel till EU

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2009. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna – eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland – och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd – associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit – t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov – lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men – man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

No Comments

Henrik Hallgren, januari 13th 2012 | Tags: Azerbajdzjan, EU, gas, Gazprom, Nabucco, Nord Stream, Ryssland, skiffergas, SOCAR, South Stream, Trans Anadolu, Turkiet, Ukraina
Posted in Azerbajdzjan, Ryssland, Turkiet

Ekonomiskt samarbete tema för turkspråkigt toppmöte

I slutet av veckan hölls i Kazakstans tidigare huvudstad Almaty det första toppmötet i Turkspråkiga Staters Samarbetsråd (Cooperation Council of Turkic Speaking States, CCTS, eller helt enkelt Turkiska Rådet). Ordförande var Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och Kirgizistans och Azerbajdzjans presidenter närvarade, medan Turkiet representerades av vice premiärminister Bekir Bozdağ efter att premiärminister Erdoğan ställt in resan på grund av veckans blodiga PKK-attacker i sydöstra Turkiet (DN, SvD, Zaman).

Att det är just Nazarbajev som står värd förvånar knappast. Han har under de senaste åren febrilt arbetat för att göra Kazakstan till en aktör i olika sammanhang och vill naturligtvis ha en ledande roll även i detta samarbete. CCTS bildades efter ett toppmöte i azerbajdzjanska Nachitjevan 2009, då fyra av de turkspråkiga ländernas presidenter beslöt att öka samarbetet. De övriga två turkspråkiga länderna Uzbekistan och Turkmenistan har hittills inte velat ansluta sig (men att de är välkomna framgår av CCTS:s webbplats, där samtliga sex länder figurerar).

Det är inte första gången ett försök görs att skapa ett panturkiskt samarbete. I början av 1990-talet var entusiasmen i Turkiet stor över att de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan plötsligt blivit självständiga stater och det fanns de som drömde om en union från Istanbul till Almaty (eller Ürümqi). Men det visade sig ganska snart att gemenskapen hade gränser (turkiska företrädare nödgades använda sig av tolk under resor i regionen) och framför allt att de nya staterna, i full färd med sina respektive nationsbyggnadsprocesser, hade begränsat intresse av något som kunde uppfattas som en ersättare för den union de just lämnat. Dessutom hade de visumfrihet och nära band till varandra och till Ryssland, men inte till Turkiet.

Sedermera kom en mer pragmatisk syn att prägla samarbetet och det leddes till stor del av turkiska företag som etablerat sig på bred front i Centralasien. Det rör sig ofta om företag i byggsektorn, men också en mängd varukedjor och småföretag. För exempelvis Kazakstans del utgör Turkiet vad man skulle kunna kalla en andra rangens export- och importpartner, efter aktörer som Ryssland, Kina och EU-länderna.

Ekonomiskt samarbete betonas också under detta toppmöte med bland annat ambitioner om frihandelsavtal och fritt varuflöde. Ett ekonomiskt (bilateralt) memorandum undertecknades också mellan Kazakstan och Turkiet. Däremot är det tveksamt hur mycket som konkret kommer ut av det hela. Det pågår flera liknande, och potentiellt konkurrerande, initiativ som strävar efter att binda samman ekonomierna. Under de senaste månaderna har Kazakstan, Ryssland och Vitryssland börjat implementera en tullunion med gemensamma tariffer och fri inre marknad, ett initiativ som Putin uppmuntrar och vill utvidga till övriga forna sovjetländer, men där endast Kirgizistan hittills bekräftat intentionen att gå med. Samtidigt pågår Rysslands långdragna WTO-förhandlingar (som, liksom många gånger tidigare, sägs vara i slutskedet), vilka Kazakstan också är beroende av för sitt eget inträde.

Samarbetet som skall förena medlemsstaterna i CCTS sägs baseras på acceptans av grundläggande principer i FN-stadgan och därutöver den ”särskilda solidaritet som grundas på förbundet i de turkspråkiga folkens gemensamma historia, kultur, identitet och språk”. Men, som Zaman skriver i en kommentar, i praktiken lär förståelsen mellan folken vara fortsatt begränsad så länge Turkiet och de övriga medlemmarna sinsemellan har kvar sina visumkrav, bland annat med följden att en stor del av de många gästarbetare från Centralasien som arbetar i Turkiet gör det illegalt och utan socialt skyddsnät.

No Comments

Henrik Hallgren, oktober 22nd 2011 | Tags: Azerbajdzjan, CCTS, Kazakstan, Kirgizistan, Turkiet
Posted in Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan, Turkiet

Paradigmskifte när Turkiets militärledning byts ut

Idag godkände president Abdullah Gül Turkiets nya militärledning (DN/SvD/GP), som under veckan har utnämnts efter överläggningar i Högsta Militärrådet (YAŞ). I turkisk press diskuteras utnämningarna flitigt, eftersom det för första gången anses vara den civila regeringen som haft sista ordet och kunnat utse landets högsta militära ledare.

Atatürks mausoleum Anıtkabir i Ankara, potent symbol för kemalismen (Foto H Hallgren)

Det hela inleddes med att generalstabschef Işık Koşaner i fredags oväntat ansökte om pension tillsammans med befälhavare för armén, flottan och flygvapnet. Landet stod plötsligt utan militärledning.

Bakgrunden var att man förväntades hålla diskussioner om nya militära utnämningar den 1 augusti. Militärledningen såg sig motarbetad. Det senaste året hade nämligen ett stort antal högt uppsatta officerer arresterats för misstanke om delaktighet i en kuppkonspiration, den s k Operation Slägga (turk Balyoz). Just nu sitter 41 verksamma generaler och amiraler fängslade – 14 av dem hade i normala fall förväntat sig befordran i veckan.

Kupplanerna går tillbaka till 2003, när Gül ledde den då nya regeringen under Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) som behållit makten sedan dess. Planen skall, enligt dokument publicerade i pressen i januari 2010, ha involverat bombningar av moskéer och provokationer mot Grekland, allt i syfte att rättfärdiga ett militärt övertagande. Generalstaben erkände att planerna funnits, men hävdar att det rörde sig om ett övningsscenario.

Med drygt 600.000 aktiva trupper har Turkiet NATO:s med råge största militär efter USA och den har alltid varit en viktig kraft i landet. Risken för militärt övertagande är heller inget tomt hot i efterkrigstidens Turkiet, där regeringen flera gånger – 1960, 1971, 1980 – bytts ut genom militärkupp. 1997 var det senaste tillfället, då Necmettin Erbakan från Välfärdspartiet (en föregångare till AKP) och hans regering tvingades bort utan blodspillan och utan att upplösa parlamentet – vilket sedan gav den epitetet ”postmodern kupp”. Men innan sin avgång hade Erbakan tvingats gå med på lagändringar, som skulle säkra de sekulära, kemalistiska principerna i landet mot religiösa strömningar.

Den motsättningen – och rädslan för den – har fortsatt tills idag, trots att AKP bit för bit har stärkt sitt inflytande på bekostnad av militären. Det måste också påpekas att anledningen till att de har lyckats är att partiet har hållit sig ifrån stora religiösa eftergifter och i mycket behållit kemalismens grundpelare. Men Operation Slägga och den än större utredningen om det förmodade konspiratoriska, ultra-kemalistiska nätverket som går under namnet Ergenekon splittrar befolkningen, som är medveten om att militärstrukturerna hela tiden har varit mäktiga och grogrund för ränksmideri, men samtidigt har svårt att tro att en del av åtalspunkterna som målas upp inte är tagna ur luften för politiska syften.

Militärens förmåga att blanda sig i inrikes- och utrikespolitiken har hur som helst successivt minskat och militärledningens avgång utan strid ses som avslutningen på en process som fortgått under hela 2000-talet. Regeringens förmåga att diktera de nya utnämningarna, något som tidigare ansetts vara en inre militär angelägenhet, är bara ett ytterligare och definitivt tecken på det.

Nyutnämnde generalstabschefen, landets högsta militära ledare, Necdet Özel var närmast befälhavare för gendarmeriet (turk jandarma), den allestädes närvarande säkerhetspolis som i fredstid lyder under inrikesministeriet. Valet av Özel verkar signifikant. Han skall inte ha varit inblandad i tidigare kuppförsök och han har enligt Zaman bl a uttalat sig om vikten av att militären håller sig inom lagens råmärken och respekt för mänskliga rättigheter. I tidigare positioner har han bl a ansvarat för delar av ”antiterror”-strategin i de kurdiskdominerade områdena i sydöst. Att klarlägga arméns roll i de trakterna kommer att bli en av hans viktigaste uppgifter även framöver, särskilt efter det uppenbarligen stärkta PKK:s nya attacker efter valet i juni, då man bröt vapenvilan som annonserades inför fjolårets ramadan.

Det är kanske ändå förhastat att tala om processen som en ren seger för premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Han uppges ha haft respekt för den avgångne Koşaner och att denne nu såg sig beredd att försvara sina kollegors heder riskerar att förstärka bilden av en regering i konflikt med landets militär. Mycken kritik har också riktat mot själva rättsprocessen, som i det polariserade medieklimatet av vissa ses som politiserad. EU har också sagt sig följa processen noga och ser transparens i förfarandet och rättvisa i domsluten som en viktig värdemätare på Turkiets demokratisering. Arresteringen av journalister – kritiska mot AKP – som delaktiga ser särskilt illa ut (artikel i NYT).

Slutresultatet av utnämningarna som de blev kända idag har också ett lätt drag av kompromiss, där de 14 anklagade officerer, som förväntade sig befordran i stället får behålla sin post ytterligare ett år.

Som vissa kommentatorer påpekar riskerar rättsprocesserna också att allvarligt undergräva moralen i krigsmakten och ge upphov till splittring, något som inte är bra för ett Turkiet som vill spela en mer aktiv roll som regional stormakt (se gärna tidigare inlägg på ämnet).

Många kommentatorer, både inom och utom landet, hälsar militärens synbart diskreta reträtt från politiken som en naturlig utveckling, som varit på gång länge i den övermilitariserade turkiska staten. Men en viktig fråga blir naturligtvis, om det visar sig att det i slutänden blir en seger för demokratin eller för AKP?

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 4th 2011 | Tags: Abdullah Gül, AKP, Ergenekon, Necdet Özel, Operation Slägga, PKK, Recep Tayyip Erdogan, Turkiet
Posted in Turkiet

Davutoğlus Turkiet skapar sin egen utrikesagenda

Turkiets inrikesreformer och nya utrikespolitiska agenda var röda trådar under en temaeftermiddag om landet i Stockholm på måndagen, arrangerad av OSSE-nätverket och Palmecentret. OSSE-nätverkets Olof Kleberg och Jens Orback, Palmecentrets generalsekreterare, ledde diskussionen och trots att tre timmar avsatts – och överskreds – inser man snabbt det uppenbara, att Turkiets politik är något man kan diskutera i dagar. Därför begränsar jag mig till några reflexioner om landets relation till omvärlden.

Yavuz Baydar, journalist på Today's Zaman, turkietkännaren Elisabeth Özdalga och moderator Jens Orback, generalsekreterare för Palmecentret

Det var Hanna Ojanen, som är forskningschef på UI, som främst uppehöll sig vid Turkiets nya utrikespolitik. Sedan AKP:s (Rättvise- och Utvecklingspartiets) maktinnehav startade 2002 och framför allt sedan Ahmet Davutoğlu 2009 utsågs till utrikesminister har det verkligen skett en förändring i tonen i utrikespolitiken. Turkiet har blivit en starkare och mer självständig röst. Landet har orienterat om sin världsbild från kalla krigets NATO-perspektiv och från de initiala EU-förhoppningarnas Europa-orientering till en modell där landet ser sig själv i mitten av ett spänningsfält mellan olika intressen – och där man kan spela en egen, aktiv roll (något som ingalunda är okontoversiellt – se t ex ett nytt inlägg i SvD av Svante Cornell, direktör för Nackabaserade ISDP).

Här är de anledningar Ojanen ser till det nyvunna självförtroendet, med några utvidgande kommentarer:

Hanna Ojanen, Utrikespolitiska Institutet

Den ekonomiska tillväxten. Efter en rätt kraftig tillbakagång krisåret 2009 växte ekonomin uppskattningsvis med imponerande 7% i fjol, en hög siffra internationellt och inte minst jämfört med Europa. Krisande EU-grannen Grekland framstår knappast som något föredöme. Turkiska affärsidkare – på senare tid ofta ackompanjerade av regeringsföreträdare – är aktiva i de flesta delar av världen, från Afrika till Ryssland
En ny politisk elit. AKP:s ledarskikt stammar inte från Istanbuls etablerade politiska eller Ankaras militära kretsar, utan såväl premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, som president Abdullah Gül och utrikesminster Ahmet Davutoğlu kommer från vad som ibland kallas en ny ”anatolisk elit”. Den kännetecknas av en mer religiös och konservativ hållning, men har sedan partiet etablerades (AKP är senaste inkarnationen i en rad förbjudna partier) blivit mer marknadsliberal, demokratisk och pragmatisk. Det ekonomiska uppsvinget har också inneburit att en växande medelklass har sällat sig till den urbana eliten och börjat influera agendan
AKP har etablerat sin maktställning. Detta har definitivt bidragit till att höja tonläget. När partiet vann valet 2002 var ledaren Erdoğan förbjuden att anta premiärminsterposten (officiellt för att han läst upp en dikt som betraktades som proislamisk åtta år tidigare), nu har man efter förnyat förtroende i lokalvalen 2004 och 2009 och parlamentsvalet 2007 lyckats utöka sitt inflytande till president- och premiärministerposterna, liksom de flesta andra nyckelinstitutioner. Partiet har blivit rumsrent i vidare kretsar och fått anhängare även bland marknadsliberaler i väster och bland kurder
Utrikespolitik går före säkerhetspolitik. En av de viktigaste uppgifterna för AKP:s ”konservativa modernisering” av landet har hela tiden varit att överföra makt från säkerhetsstrukturerna – armén och det som ofta kallas den ”djupa staten” – till ministerierna under premiärministerns kontroll (detta är också av överlevnadsinstinkt för partiet, förutom demokratiska hänsyn). Tidigare har stor makt legat hos Nationella Säkerhetsrådet, där militären haft betydande inflytande. I och med omstruktureringen finns det samtidigt en möjlighet att omforma den säkerhetspolitiska agendan, bort från en centrering runt (interna och externa) hot mot den nationella säkerheten till en mer aktiv och konstruktiv utrikespolitik
En ny klass av tänkare i utrikespolitiken. Det står utom tvivel att Davutoğlu, som även före 2008 definierade AKP-regeringens utrikesagenda, har bidragit med ett på flera vis nytt synsätt. Han undervisade själv tidigare i internationella relationer och har skrivit böcker på ämnet, bland annat om vad han kallar ”strategiskt djup” i ett lands utrikesrelationer. Relationerna till bl a Europa har också omdefinierats av bl a Hüseyin Bağcı, som sagt att Turkiet behöver bli mer ”aggressivt” i sin utrikespolitik – d v s gå från att vara reaktivt till att bli en drivande kraft

Ahmet Davutoğlu

Vad innebär då de här ändringarna och vad är egentligen strategiskt djup (stratejik derinlik på turkiska) i Davutoğlus version? Vad innebär den nya politiken – i teorin och i praktiken?

Termen strategiskt djup lanserade Davutoğlu i en bok med samma namn 2001. Då var det knappast någon som trodde att idén skulle komma att börja omsättas i praktiken redan året därpå. I stora drag är kontentan helt enkelt att varje land befinner sig i en unik geografisk (geostrategisk) och historisk kontext (besitter ett historiskt ”djup”) och att utrikespolitiken blir optimal om man inser detta och använder vetskapen på ett självständigt sätt. För Turkiets del innebär det att ta fasta på sådant som landets läge vid transportrutten Bosporen och mellan de europeiska, arabiska, persiska och ryska kultursfärerna, men också det gemensamma språkliga kontinuumet med Kaukasus och Centralasien – och det ottomanska historiska arvet. En bit ifrån realismens syn på optimala internationella relationer alltså. I vilket fall som helst blir slutsatsen att Turkiet bör ägna sig åt det som nu ibland kallas ”multivektorpolitik”, en flerdimensionell utrikespolitik.

Alltså tog man tag med förnyad kraft i samarbeten runt Svarta havet och i Centralasien (där entusiasmen lagt sig efter den panturkistiska vågen på 1990-talet) – nu ofta med ett mer pragmatiskt anslag (läs: ekonomi). Till de internationella framstegen kan också läggas platsen i FN:s säkerhetsråd, dit man blev inröstad 2008 efter fem års lobbying – samt ett otal bilaterala samarbeten över hela världen.

En av anledningarna till att det har kunnat bli en såpass märkbar kursändring var nog också att återblickar på det prekemalistiska imperiet hade varit närmast tabu i det republikanska Turkiet. Men liksom AKP:s agenda i stort har även denna tanke kommit att bli mer och mer accepterad (en viktig försutsättning är förstås som sagt också att den radikala militärens roll i utrikespolitiken har minskat). Sedan beror förstås mycket på slutsatserna man drar av historien. De ottomanska sultanerna var ju till exempel härskare inte bara över ett världsligt imperium, utan självpåtagna förvaltare av det islamiska kalifatet. Här finns potentiellt en stor – men kontroversiell – roll att spela i den muslimska världen. Å andra sidan – och det är ju en av anledningarna till att Turkiet så länge har valt att i många avseenden låta historien börja med Atatürk – riskerar man ju ställas inför olika skuldfrågor den gamle ”Europas sjuke man” potentiellt har att svara för i historien.

En av aspekterna man valt att återknyta till från den förrepublikanska tiden verkar i alla fall ha varit i synen på de folk och trossystem som var och är minoriteter i Anatolien. Kanske har man här hämtat inspiration och uppmuntran ur det gamla millet-systemet, där (väl definierade) religiösa minoriteter tilläts självstyre så länge harmonin inom riket bevarades. För en sak som blivit uppenbar är AKP-regeringens återkommande försök (även om de verkliga intentionerna kan diskuteras) att ta itu med den s k ”kurdiska frågan”.

Den är inte heller bara en intern angelägenhet. Som några av föreläsarna på dagens seminarium påpekade är det en förutsättning att trygga säkerheten inom landet och finna en någotsånär enad syn för att man skall kunna föra en självständig utrikespolitik. Dessutom påverkas relationen med Irak efter Saddam Hussein högst påtagligt av inställningen till kurdernas situation, samtidigt som situationen i Iraks norra, autonoma kurdiska region likaledes påverkar vilken politik man kan föra gentemot det kurdiska upproret. Därför har man valt den pragmatiska vägen i förhållandet till Irak, där Turkiet nu är en av de stora investerarna, inte minst i de kurdiska delarna.

Ett av de centrala koncepten i Davutoğlus politik är doktrinen om ”noll problem med grannarna” och det är ett område där politiken haft betydande praktisk effekt. I kalla krigets efterföljd fann sig Turkiet lierat med NATO och USA, liksom med Israel, vilket också innebar en garanti för åtminstone fortsatt dialog med Europa. Men med andra länder, ofta de närmaste grannarna, hade man betydande problem. Den nya självständiga synen innebar en omorientering med avseende på hela närområdet, från Kaukasus till de arabiska grannarna, Iran och Ryssland.

Vi har tidigare skrivit en hel del här om framstegen och senare bakslagen de senaste månaderna i relationerna med Armenien, där gränsen hittills förblir stängd trots bilaterala initiativ på hög nivå (se tidigare inlägg på ämnet). Men med Iran och Syrien har tydliga steg mot normalisering gjorts. Turkiet har upprepade gånger tagit initiativ för att medla angående Irans kärnvapenprogram, där Turkiet har intagit en mer förstående hållning gentemot Iran och aktivt röstat mot nya sanktioner i FN:s säkerhetsråd. Här försökte man bl a göra gemensam sak med Brasilien och erbjuda Iran ett ”utbytesprogram” för kärnbränsle och hitta en utväg för Teheran.

Davutoğlu med Brasiliens president Lula da Silva

Den policyn rimmar också väl med Ankaras nya hårdare retorik mot Israel. Man har skarpt kritiserat blockaden av Gaza och efter förra årets Ship to Gaza-debacle, då nio turkiska medborgare omkom i Israels storming av konvojen skruvades tonen upp ytterligare ett par snäpp. Även om man behåller de diplomatiska relationerna finns väl just nu inga tydliga tecken på att situationen mellan länderna skall förbättras och det är onekligen ett trendbrott. Turkiet var ett av de första länderna att erkänna staten Israel och det kemalistiska Turkiet och det nya Israel hade moderniseringsambitioner som inte delades av många i regionen. Möjligen kan man hävda att den turkiska regeringen nu har närmat sig folkviljan i fråga om synen på behandlingen av palestinierna, men det är också mycket möjligt att relationerna hade varit fortsatt goda om det inte hade varit för Israels attack mot Gaza vintern 2008-09, då det verkar som om Ankara ”gav upp” om Israels fredsintentioner.

Det som talar för att det är så är att Davutoğlus strategi egentligen måste innebära att Turkiet agerar för att försöka lösa upp konflikter i sitt närområde – och den israelisk-palestinska är ju nyckeln till mycket. Det var också Turkiet som banade väg för att det sånär blev ett avtal mellan Syrien och Israel 2008. Nu däremot har Turkiet spelat bort sina förhandlingskort med Israel på obestämd framtid. Men det hade nog kunna vara annorlunda och inget är skrivet i sten i regionen. Det är t ex inte helt uteslutet att det som just nu händer i Egypten också kan påverka relationen på lite sikt, ifall Hosni Mubaraks regim skulle ersättas med en mindre Israel-vänlig dito.

I gengäld har relationen med grannlandet Syrien förbättrats. Tidigare har man haft flera trätopunkter – som Hatay-regionen vid Medelhavet (där Antakya/Antiochia ligger), som 1939 anslöts till Turkiet, vilket inte accepteras av Syrien, Turkiets dammbyggen uppströms floderna, Syriens stöd till PKK. Nu har länderna visumfrihet och 2009 genomförde man till och med en gemensam militärövning.

Erdoğan och Davutoğlu med Dmitrij Medvedev i Turkiet

En annan tidigare konkurrent – sedan århundraden – är Ryssland. Från krigen om herraväldet över Svarta havets stränder via Sovjettidens polarisering då Turkiet var NATO:s utpost i söder till Rysslands stöd för Armenien och utnyttjande av Svarta havets resurser har det aldrig rått brist på konflikter. Men gradvis har relationerna förbättrats och kanske kan de sägas ha tagit ett språng efter det att Dmitrij Medvedev blev president. Man har tecknat avtal om mångmiljardinvesteringar (turkiska företag har ju redan stora affärsintressen i Ryssland och vice versa), bland annat om att Ryssland skall bygga Turkiets första kärnkraftverk. Verket skall konstrueras av ryska monopolet på kärnenergiexport (en del av statliga Rosatom, som också bygger åt Iran i Bushehr), men en nyhet är att Ryssland kommer att äga majoritetsandel i verket när det är färdigt. Det tillsammans med en ny oljepipeline genom Svarta havet, som skall ge Ryssland tillgång till Medelhavet utan att passera den övertrafikerade Bosporen, gör nog att presidenterna har fog för att börja tala om ett ”strategiskt partnerskap”. Dessutom har man slopat visumtvånget, vilket inte minst är en lättnad för alla de tusentals ryssar som semestrar i Antalya.

Så öppnandet mot grannländerna får nog i de flesta fall anses ha gett resultat, men det har inte skett utan kritik. Den har också kommit från olika håll, där det kemalistiska etablissemanget och Istanbuls liberaler har ibland kunnat enas om att politiken genom att just vara så flerdimensionell har tappat fokus – som bör vara mot EU och bort från det muslimska södra grannskapet.

Enligt förespråkarna däremot har Turkiet kommit en god bit på väg att återta sin rättmätiga plats på den geopolitiska scenen.

2 Comments

Henrik Hallgren, februari 1st 2011 | Tags: Ahmet Davutoglu, AKP, Israel, kurder, Recep Tayyip Erdogan, Ryssland, Turkiet, utrikespolitik
Posted in Turkiet

Armeniens pressade ekonomi (3): Försoningens möjligheter

Gjumri, Forum Eurasien

(Det här är sista delen av tre i en artikelserie om Armeniens ekonomi [del1, del 2].)

Gjumri framför berget Aragats i Armenien

Härifrån Gjumri (tidigare Leninakan) i nordvästra Armenien till Kars på andra sidan gränsen gick tidigare den enda järnvägsförbindelsen mellan Sovjetunionen och Turkiet. Sedan Karabach-kriget i början av 1990-talet har gränsen varit stängd och båda städerna har hamnat i ett bakvatten. Gjumri återhämtar sig fortfarande plågsamt långsamt efter den stora jordbävningen 1988 då 25000 människor i regionen omkom och en halv miljon blev hemlösa. Kars betraktas idag i Istanbul snarast som sinnebilden för isolerad avkrok (läs t ex Orhan Pamuks roman Snö).

De i fjol undertecknade protokollen mellan Armenien och Turkiet som skulle möjliggöra diplomatiska förbindelser och ett öppnande av gränsen har ännu inte ratificerats av respektive parlament och ser för närvarande ut att ha fastnat i inrikespolitiskt manövrerande. [Se ett antal tidigare inlägg på temat turkisk-armeniska relationer]

Men bortom de mycket infekterade politiska frågorna finns bland många människor en önskan om normala relationer och ett slut på avskärmningen. Ekonomin i det isolerade Armenien och i Turkiets fattiga östra landsdelar skulle påverkas kraftigt om normala förbindelser och handel över gränsen återupptogs. Exakt vad effekterna skulle bli är givetvis inte lätt att säga och frågan är dessutom på grund av den politiska laddningen något av ett tabu.

Amerikanska handelskammarens (AmCham) kontor i Armenien gjorde nyligen en omfattande intervjuomgång med experter, politiker och företrädare för näringslivet i landet i ett försök att undersöka konsekvenserna för den armeniska ekonomin.* Slutsatserna är att de förväntade positiva effekterna av ett öppnande med råge överträffar de negativa, särskilt i ett längre perspektiv.

Att konflikterna i området, som flera gånger de senaste 20 åren har övergått i krigshandlingar, har påverkat ekonomin negativt är inte svårt att inse. För Armeniens del innebar kriget om Nagorno-Karabach 1988-94 inte bara att allt utbyte med Azerbajdzjan bröts, utan att även Turkiet i sympati med sin allierade stängde gränsen och införde kraftiga handelsrestriktioner 1993. Trots att båda länderna är med i WTO (Armenien blev medlem 2003) har Turkiet upprätthållit en blockad genom att införa avsteg från WTO-reglerna mot Armenien (det var ett krav för att acceptera Armeniens medlemskap).

En viktig effekt av Turkiets politik är också att man lyckats få transitrutter att passera utanför armeniskt territorium med resultatet att Armenien kortslutits från sådana viktiga regionala projekt som oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC) och den parallella gasledningen BTE. Det planerade (men i dagsläget osäkra) Nabucco-projektet, som planerats för att göra Europa mer oberoende av rysk gastransit, passerar också förbi Armenien. Dessutom kan den gamla infrastrukturen i form av väg- och järnvägsnät inte utnyttjas av Armenien, eftersom de till stor del gick över azerbajdzjanskt territorium. Fortfarande innebär detta att Armenien har mycket begränsad bandbredd i trafiken till Europa och sin största handelspartner Ryssland.

Sammantaget har Armeniens ekonomi ändå lyckats relativt bra under 2000-talet med flera år av tvåsiffrig tillväxt. Flera reformer har gett resultat. Men i ekonomin finns nu ett starkt beroende inbyggt på inkomster från gästarbetare i framför allt Ryssland, på diasporan och utländska långivare, d v s näringslivet har anpassats till de rådande förhållandena med stängda gränser. Det har inte bara gjort ekonomin sårbar (vilket visat sig under finanskrisen) utan även fått följder som på längre sikt kan bli problematiska.

Framför allt har det med stor sannolikhet förhindrat diversifiering av industrin och bidragit till att den inhemska produktionen inte effektiviserats konkurrensmässigt. En annan viktig följd är naturligtvis att lokala näringsidkare – jordbrukare, mindre industri och lokala tjänsteproducenter – har begränsats till den lilla inhemska marknaden och inte kan utbyta varor och tjänster med grannstäderna, som ofta ligger bara kilometer bort och har liknande villkor och behov.

Finansministeriet i Jerevan

Armeniens finansminister Tigran Davtian är övervägande positiv till öppna gränser i AmChams rapport och framhäver att Armenien kommer att få tillgång till marknaderna i Europa och Mellanöstern via den turkiska infrastrukturen – järnvägsnätet och hamnar vid både Svarta Havet och Medelhavet – och också kommer att kunna dra nytta av Turkiets tullunion med EU. Hur mycket det kommer att resultera i i form av reella ökade skatteintäkter är det dock svårt att sia om. Davtian förutser också just att Gjumri kommer att bli ett regionalt transportcentrum (igen), vilket kommer att påverka utvecklingen i staden drastiskt.

En av de viktigaste aspekterna för Armeniens del blir nog att näringslivet kommer att tvingas till modernisering och differentiering, en i längden nödvändig process. Under nuvarande villkor med stängda gränser och ett begränsat antal avsättningskanaler finns en tendens att monopolbildning blir det mest gynnsamma scenariot inom vissa sektorer. Förutsatt att inte alltför många protektionistiska restriktioner införs kommer konkurrensen att ändra på detta. I det korta perspektivet är det däremot flera näringsidkare som oroar sig.

Inte minst gäller det jordbruket och en del sektorer kommer att försöka få till undantagsregler. Vice jordbruksminister Samvel Avetisian säger dock att regeringen har undersökt 46 typer av varor och funnit att endast sex har lägre prisnivå hos turkiska producenter. Det innebär naturligtvis å andra sidan en risk för storskalig import av turkiska produkter – Turkiet är även globalt sett en storproducent av jordbruksprodukter – med prisdumpning som följd. Enligt Avetisian har man dock möjligheter att inledningsvis införa importtullar. Han hävdar att Armenien tar ut 0-10% i tullavgifter av sina handelspartners, medan Turkiet utövar strafftullar, exempelvis på upp till 400% på kött. Förhoppningen är att ojämlikheten skall upphöra efter ett avtal, men hur som helst måste Armeniens jordbrukssektor moderniseras. Däremot bör det finnas möjligheter till armenisk jordbruksexport till Turkiets östra delar, där man exempelvis inte producerar druvor i tillräcklig skala.

I processen kommer det starka beroendet av Ryssland att minska. Som Avetisian säger apropå Armeniens läge:

Föreställ dig att du vill gå ut på gatan från ditt hus, men grannarna har stängt av det från tre sidor så att det bara finns en kvar – och där är en stor hund bunden.

Sektorer som ganska självklart kommer att se ett uppsving med öppna gränser är turism och framför allt transportindustrin, som kommer att utvecklas dramatiskt, men även sektorer med hög andel högutbildade – högteknologi, viss bygg- och processindustri, hälsovård och IT – borde kunna ha en gyllene framtid med tillgång till Turkiet, Mellanöstern och även de europeiska marknaderna.

Men en annan viktig effekt är att med ett avtal med Turkiet – och kanske i det bästa scenariot också Azerbajdzjan – på plats kommer utländska investeringar med största sannolikhet att öka dramatiskt (det här är extra svårförutsägbart, men ekonomiminister Nerses Jeritsian citerar undersökningar som visar på mer än 50% ökning).

I Turkiet kommer effekterna av naturliga skäl att bli mindre – den totala armeniska exporten är t ex inte ens en hundradel av Turkiets – men landet har stora regionala skillnader och det skulle ge stora chanser att utveckla östra Anatolien, landets fattigaste del. Än viktigare kommer kanske den indirekta effekten att bli för Turkiet, eftersom ett viktigt argument mot full integration i EU försvinner.

Sammantaget skulle ett turkisk-armeniskt avtal och framsteg mot en diplomatisk lösning av frågan om Nagorno-Karabach med allra största sannolikhet vara positivt för alla parter ur ekonomisk synvinkel. Det skulle innebära ett ökat utbyte av varor och tjänster med en höjning av levnadsstandarden för många människor i regionen som följd. Affärskontakter och resor över gränsen skulle i sin tur öka förståelsen för ”den andre” och förbättra chanserna till efterlevnad av ett fredsavtal mellan länderna.

Frågan är bara om det rådande politiska klimatet tillåter att marknadens logik får komma till tals.

* Temanumret av Armenian AmCham Magazine finns också att läsa online.

2 Comments

Henrik Hallgren, juli 1st 2010 | Tags: Armenien, BTC (pipeline), ekonomi, turkisk-armeniska relationer, WTO
Posted in Armenien, Turkiet

Chans till historiskt närmande rinner bort

Reaktionerna på Sveriges beslut att klassa massakrerna på armenier och andra kristna 1915 som folkmord har inte väntat på sig. Det har talats om en länge efterlängtad upprättelse för många tusen ättlingar i Sverige, om hur inrikespolitiska beslut har spelat in, hur Bildt skall förhålla sig till riksdagen, hur de svenska handelsrelationerna med Turkiet påverkas. I Turkiet fortsätter protesterna (SvD). Men vad innebär det egentligen för Turkiet och Armenien och för deras chanser till normala relationer, till öppna gränser och en direkt dialog?

Först en tillbakablick på några av de viktigaste reaktionerna från regionen.

I den armeniska diasporan är kommentarerna som väntat mycket positiva till gårdagens beslut. Armeniska riksförbundet i Sverige säger sig ha fått mängder av reaktioner, men hänvisar tillsvidare till forumet folkmordet1915.se. Den drivs av svensk-armeniska informationssajten armenica.org, som initierade ett upprop för att övertyga riksdagsledamöterna att rösta för motionen.

Den medeltida armeniska staden Ani på gränsen mellan Turkiet och Armenien, stängd sedan drygt 15 år

Från det officiella Armenien är dock tonen mer återhållsam. Armeniska parlamentets talman Hovik Abrahamian skickade en tackhälsning till kollegan i riksdagen Per Westerberg:

Genom att erkänna det armeniska folkmordet har ni bidragit till att förhindra liknande brott i framtiden… Genom sitt historiska beslut bidrar också Sveriges riksdag till fred och stabilitiet i Södra Kaukasus.

President Serzj Sargsian uttryckte dock i en intervju i le Figaro 11 mars (just innan Sveriges omröstning) hur stödet i Armenien för de protokoll för återupprättande av relationer mellan Armenien och Turkiet som nu ligger hos parlamenten för godkännande urholkas ju längre tiden går och andemeningen var att om Turkiet fortsatte länka dem till Karabach fanns inget som hindrar Armenien från att dra sig ur överenskommelsen. Däremot tonade han ner en aning det amerikanska beslutet i kongressens utrikesutskott förra veckan med inställningen att andra länders accepterande av folkmordet välkomnas, men att det är upp till respektive land.

Från Turkiet har reaktionen som kunde förväntas varit snabb och otvetydig. Suat Kiniklioğlu, vice ordförande i det regerande AK-partiet, kommenterade redan härom dagen apropå det amerikanska beslutet att det hade gjort det ”ännu svårare” att skriva under protokollen.

Det är nästan omöjligt. Speciellt efter [antagandet av representanthusets resolution] 252 är det nästan omöjligt.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan publicerade direkt ett skarpt uttalande, som dock också antydde att beslutet var en manöver inför svenska riksdagsvalet i höst.

Vi fördömer starkt detta beslut, som har tagits utifrån politiska beräkningar. (…) Det motsvarar inte den nära vänskapen mellan våra länder. Vi kallar hem vår ambassadör för konsultationer.

Ambassadör Zergün Korutürk gjorde sig resklar direkt. Hon sades ha haft kontakt med turkiske utrikesministern Ahmet Davutoğlu redan under omröstningen i riksdagen. Igår kommenterade Erdoğan vidare:

Parlament sammanträder, röstar och bestämmer om händelser som inträffade för 95 år sedan. Det här tillvägagångssättet saknar logik och sunt förnuft, Jag understryker att sådana beslut kommer att ha en negativ effekt på våra ansträngningar att normalisera relationerna mellan Turkiet och Armenien. Turkiet är ett mycket stort land som inte kommer att böja sig och tillåta några faits accomplis, illasinnade initiativ och oansvariga ståndpunkter.

Turkiska nättidningar hade händelsen som en huvudnyhet. På vissa håll framhåller man att riksdagsledamoten Gulan Avci, som har kurdiskt ursprung, lade den avgörande rösten för den knappa majoriteten.

Utrikesminister Davutoğlu i sin tur var igår i finska Lappland för ett informellt möte med några av EU:s utrikesministrar, inklusive Carl Bildt och EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton. Efter mötet kommenterade han riksdagens beslut.

Vi beklagar att Sveriges riksdag har beslutat att godkänna resolutionen. För det första anser vi inte att parlamentsledamöter skall utvärdera historiska händelser av det här slaget, eftersom de flesta ledamöter inte har tillräcklig information om händelserna. Politisering av historien leder till allvarliga problem för våra samhällen. Vi anser att detta beslut av svenska riksdagen är ett stort misstag. Det är omöjligt att acceptera det.

För det andra, det existerade utmärkta relationer mellan Turkiet och Sverige. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan hade planerat ett besök till Sverige nästa vecka för att ytterligare förbättra våra bilaterala relationer, som vi betecknade som en typ av strategiskt partnerskap. I ljuset av den senaste utvecklingen var vi tvungna att ställa in premiärminister Erdoğans besök. Vi har också kallat hem vår ambassadör i Stockholm för konsultationer. Vi hade inte förväntat oss ett sådant beslut från ett vänligt sinnat lands parlament.

Jag framförde våra åsikter till Bildt. Vi hoppas att sådana beslut som provocerar utvecklingen i regionen inte kommer att tas framöver. Turkiet kommer inte att tillåta någon annan att utvärdera dess historia.

Davutoğlu är huvudarkitekten bakom Turkiets nya utrikespolitik, som ibland har kallats ”noll problem med grannar”-doktrinen. I den ingår en nyorientering av politiken gentemot Kaukasus, som länge präglats av ensidigt stöd för Azerbajdzjan i frågan om Nagorno-Karabach – något som de senaste 15 åren inneburit helt frusna relationer med Armenien. Framför allt efter Georgienkriget 2008, då även Ryssland blev mer aktivt som medlare i Karabach, har Turkiet försökt öka sitt inflytande i området.

Man verkar ha insett att den viktigaste komponenten för att kunna bli en seriös aktör i regionen är avspänning gentemot Armenien. Därför började den turkiska och armeniska ledningen en gradvis process av närmande, som ledde till att Davutoğlu och hans armeniske kollega efter flera hinder kunde underteckna två banbrytande protokoll som skulle innebära att diplomatiska förbindelser upprättades och gränserna öppnades.

Enda anledningen till att de båda regeringarna över huvud taget lyckades driva igenom ett undertecknande var ett nytt, innovativt grepp, som förhandlats fram under schweizisk medling. Det innebar att de två svåraste stridsfrågorna skildes ut från ländernas bilaterala relationer – Nagorno-Karabachs status skulle behandlas separat inom ramen för pågående förhandlingar och folkmordsfrågan skulle utredas av en gemensam kommission med historiker från båda länderna.

Men protokollen har ännu inte ratificerats av de respektive parlamenten. Det finns i båda länderna en stark opposition mot att genomföra närmandet och varje handling måste vägas på guldvåg för att inte betraktas som att regeringen säljer ut landets intressen. Redan har frågan om Karabach förts på tal av den turkiska sidan, där exempelvis Erdoğan har antytt att han vill se en konkret plan för lösning innan han kan driva igenom en underskrift i nationalförsamlingen. Det har i sin tur matchats av åtgärder från Armenien, som nyligen röstade igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt dra sig ur internationella överenskommelser innan de trätt i kraft.

Det är i det här mycket laddade klimatet besluten från amerikanska kongressens utrikesutskott och nu svenska riksdagen kommer in. Vad det innebär är alltså nu att även den andra stridsfrågan dras fram i ljuset. Varken Armenien eller Turkiet har någon som helst möjlighet att undvika att kommentera (välkomna respektive fördöma) liknande beslut. Det är ett väl känt faktum för var och en som har följt händelserna i regionen de senaste åren.

Sett i det ljuset ser det onekligen allt mer ut som om de senaste dagarnas händelser håller på att bidra till att en historisk chans, en ny väg mot försoning, håller på att gå förlorad.

1 Comment

Henrik Hallgren, mars 13th 2010 | Tags: Ahmet Davutoglu, Armenien, armenisk diaspora, Recep Tayyip Erdogan, Serzj Sargsian, Turkiet, turkisk-armeniska relationer
Posted in Armenien, Turkiet

Snabba och kraftiga reaktioner på riksdagens folkmordsbeslut

Redan några minuter efter offentliggörandet att riksdagen röstat för en motion (se förra inlägget för diskussion) om att rubricera händelserna vid sönderfallet av Ottomanska riket 1915 som folkmord, hade nyheten nått armeniska internetmedia via armenier i Sverige.

Turkiet kallade också direkt hem sin ambassadör i Sverige, Zergün Korutürk, som enligt Sydsvenskan/DN/GP/SvD pratade med turkiske utrikesministern Ahmet Davutoğlu redan i riksdagen. Även exempelvis danska Politiken rapporterar om händelsen. Korutürk kommenterar:

Allt kommer att gå tillbaka. Det här kommer att påverka våra bilaterala relationer drastiskt (…) Jag är mycket besviken och det är verkligen ledsamt att så goda relationer har blivit överskuggade. Det är en stor besvikelse.

Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan meddelar redan på torsdagkvällen att han ställer in ett planerat besök 17 mars i Sverige.

Enligt Sveriges radio tog den turkiska oppositionen genast tillfället i akt och uppmanar regeringen att överge de protokoll om öppnande av gränser och diplomatiska förbindelser som undertecknades i fjol med Armenien. Oppositionen i båda länderna har sedan dess ständigt sökt anledningar att riva upp de historiska protokollen och ratificeringen verkar nu alltmer osannolik.

Turkiska Hürriyet har under dagen haft historien om Lars Vilks på sin internationella förstasida, men i den turkiska versionen är beslutet en huvudnyhet. Från premiärministerns sekretariat låter man meddela att man djupt beklagar beslutet.

2 Comments

Henrik Hallgren, mars 11th 2010 | Tags: turkisk-armeniska relationer
Posted in Armenien, Turkiet

Sveriges riksdag erkänner folkmord 1915

Ganska oväntat röstade idag Sveriges riksdag med en rösts marginal igenom en motion om att erkänna som folkmord de händelser som från 1915 och framåt fördrev miljoner människor främst från det som idag är östra Turkiet – en process där många hundra tusen miste livet. Se artiklar i DN/SvD/GP/Dagen/Sydsvenskan.

Hårdast drabbades armenierna, som i stora delar av regionen då utgjorde majoritet, men vars ättlingar nu är spridda i diasporan. Ofta anses 1-1,5 miljon armenier och ytterligare hundratusentals inom andra minoriteter ha omkommit, men siffrorna är på grund av bristande tillgång till arkivuppgifter, olika tolkning av händelserna och stark politisk laddning osäkra.

Den svenska motionen (2008/09:U332) formulerar det som ett folkmord på flera kristna minoriteter, ”armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker”. Bakom den står ett antal företrädare för samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Socialdemokraternas partikongress röstade i höstas för ett erkännande, något som bland annat deras utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tidigare motsatte sig. Även om flera borgerliga ledamöter hade förklarat att de stödjer frågan hade alliansregeringen däremot fattat en överenskommelse att inte besluta om folkmordsrubricering för närvarande – nu visade det sig alltså att några borgerliga ledamöter avvek från regeringens linje.

Det har ofta antagits att en majoritet av de individuella riksdagsledamöterna är för ett erkännande, men splittringen inom partierna är stor. En stor del av tveksamheten beror däremot inte på huruvida man tror sig säker på att en medveten etnisk kampanj som borde rubriceras som folkmord verkligen begicks i Turkiet under första världskigets slutskede och den kaotiska konsolideringen av den turkiska nationalstaten. Det tror antagligen en majoritet. Stridsfrågan gällde i stället om det skall vara en fråga för andra länders regeringar att officiellt ”erkänna” sådana brott och vilka konsekvenserna blir.

Utrikesutskottet hade tidigare tagit ställning mot motionen, men eftersom oppositionen hade reserverat sig, hölls idag omröstning i kammaren. I riksdagsdebatten framförde oppositionen framför allt följande argument: Eftersom det som skedde med största sannolikhet hade betraktats som folkmord om FN:s konvention från 1948 varit i kraft, skall regeringen ”kalla saker vid deras rätta namn”. Det är också viktigt ur ett allmänt perspektiv för att inte historien skall upprepas. Man betonar också alla offrens och deras ättlingars rätt till upprättelse; det är också på initiativ från de många anhöriga i Sverige som motionen lagts fram.

Centerpartiets Kerstin Lundgren, som tidigare motionerat för ett erkännande, förmedlade tydligast motsidans argument, som kan sammanfattas i två punkter: Även om åsikter i en så viktig fråga är ett politiskt ställningstagande, är det inte en fråga för riksdagen, utan för det internationella juridiska systemet. Den andra aspekten är mer praktisk. Man vill gynna den bräckliga försoningsprocess som startat mellan Turkiet och Armenien och tror att ett erkännande kan lägga hinder i vägen, inte minst för Sveriges möjligheter att påverka.

Blick ut över Van-sjön i sydöstra Turkiet med rester av Vans gamla stad, före 1915 till stor del befolkad av armenier

Det är bortom allt tvivel att det kemalistiska Turkiet har en inställning till nationaliteter som i många avseenden är demokratiskt osund och ibland känns som en fläkt från en svunnen tid av totalitära ideologier i Europa. Den får också fortfarande praktiska konsekvenser, inte minst för behandlingen av kurdernas ansatser till erkännande av sin nationella identitet, men även i tonläget mot armenier och andra minoriteter. Det finns dock för närvarande processer som talar för att sakernas tillstånd håller på att ändras.

En sådan är det diplomatiska utbyte som lett till en tvekande försoningsprocess mellan Turkiet och Armenien – en process där läget nu är att ländernas utrikesministrar i fjol undertecknade två protokoll om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser, som fortfarande väntar på ett erkännande av respektive lands parlament (se flera tidigare inlägg här på forumet). Tidigare idag kommenterade dock en företrädare för det regerande AK-partiet att det är ”nästan omöjligt” för Turkiet att ratificera protokollen i dagsläget, bland annat med hänvisning till amerikanska utrikesutskottets beslut om 1915 som folkmord: ”Varken det turkiska parlamentet eller något annat lands parlament skall fälla omdömen om andra folks historia”. Den känsliga stämningen i processen kan inte undgå någon bedömare.

En annan tendens är att rättsskipningen och den verkliga politiska makten i Turkiet ser ut att börja flyttas till civila instanser och den s k ”djupa statens” (militär, underrättelse- och säkerhetsstrukturer, ibland i kombination med extralegala nätverk) makt minskar. Att den trenden fortsätter är viktigt inte bara i samband med Turkiets närmande och slutliga inträde i EU, utan även för att militära strukturer är de som starkast håller fast vid en mer kompromisslös tolkning av den kemalistiska ideologins grundvalar, bland annat sekularism och nationalism. Troligen förutsätter en mer nyanserad bild av historien i Turkiet, liksom försoning och politiskt öppnande, att processen fortgår.

Frågan är bara hur det bäst uppnås. Inte mycket sades under dagens debatt om de möjliga praktiska konsekvenserna av ett eventuellt erkännande, annat än att Sveriges relation med Turkiet skulle bli ansträngd under en tid framöver. Det i sig skulle knappast öka möjligheterna på kort sikt att påverka processen. Men kanske mer anmärkningsvärt är att inget sades om de konsekvenser ett sådant beslut borde få för Sveriges handlande. Vad innebär det att man ”erkänner” ett folkmord? Sverige kan av uppenbara skäl aldrig be om förlåtelse för något som begicks i Anatolien 1915, utan det yttersta syftet måste vara att uppnå försoning och verka för ett avslut på detta nu 95 år gamla trauma.

Hur skall regeringen nu förhålla sig till ett Turkiet man officiellt anser inte har gjort upp med ett förflutet som belastas med folkmord? Det lägger ett ansvar på Sverige att leva upp till sitt beslut genom en praktisk strategi. Av erfarenhet vet man att ett folkmordsbeslut i ett lands parlament i praktiskt taget alla ledande kretsar i Turkiet utlöser en ryggmärgsreflex, som går ut på att det moderna Turkiet (staten, men också folket) belastas med en extraordinär och orättfärdig skuldbörda. Som jag var inne på som hastigast i ett tidigare inlägg kan det tänkas (även om det inte är troligt) att USA:s ledning hade utarbetat en plan för påtryckningar när kongressens utrikesutskott i förra veckan beslutade att erkänna folkmordet. Sveriges ställning är naturligtvis väsensskild, men man har som en av de främsta förespråkarna i EU för ett turkiskt medlemsskap potentiellt ett visst inflytande. En strategi för hur ett erkännande skall användas som ett instrument i en praktisk politik för att få de här påbörjade processerna att fortgå vore det minsta man kunde avkräva en ansvarig politiker. Men någon sådan finns med all säkerhet inte – och det är ju också därför det främst är partierna som för närvarande är i opposition som brukar göra det här till en hjärtefråga.

Men ett nationellt trauma av den skala händelserna 1915 innebar har en dimension långt utöver den praktiska politiken. Det är fråga om att ge retroaktiv upprättelse för miljoner människors lidanden, det är en fråga om att markera att man står upp för allmänmänskliga ideal och rättigheter. Beslutet idag är därför en stor och efterlängtad seger för alla de personer i Sverige med anknytning till områdena som personligen berörts av det som ibland kallats ”folkmordens prototyp”.

Men den förkrossande tyngden av dessa moraliska argument och det historiens faktum att de flesta ättlingar till de drabbade idag bor i diaspora runt om i världen, gör att vägen till historisk upprättelse och vägen till försoning och praktisk samlevnad för människan på marken, i Armenien och i Turkiet, inte nödvändigtvis är densamma.

I Turkiet, Armenien och diasporan brukar sådana här beslut snabbt utlösa starka reaktioner. Redan några minuter efter riksdagens beslut dök rapporter upp i armeniska nyhetsmedia. Det blir intressant att se vilka eventuella effekter det får i regionen och hur Sverige hanterar sin roll i regionen och inom EU framöver.

. 2008/09:U332

4 Comments

Henrik Hallgren, mars 11th 2010 | Tags: Armenien, armenisk diaspora, kemalism, Turkiet, turkisk-armeniska relationer
Posted in Armenien, Turkiet

1915 omigen

”I have been in Congress 27 years and it has never been the right time” sade Howard Berman som ledde omröstningen i USA:s utrikesutskott i kongressen, där man med knapp marginal (23-22) röstade för en deklaration som betecknar massmorden på armenier under Ottomanska imperiets fall som folkmord (se DN/SvD/VG/Politiken). Resolutionen är inte bindande och förväntas nu gå vidare till omröstning i hela representanthuset. En liknande resolution röstades igenom i utrikesutskottet 2007, men då bordlades frågan utan att gå till omröstning. Den här gången kan dock timingen verkligen visa sig vara ovanligt dålig.

Turkiet kallade omedelbart hem sin nyutnämnde ambassadör ”för konsultationer”. Det verkade under debatterna som föregick omröstningen som om flera av ledamöterna stödde förslaget i princip, men valde att inte rösta för på grund av risken att USA:s relationer med Turkiet skulle skadas och ge ekonomiska konsekvenser. Dessutom betonar man säkerheten för de amerikanska styrkorna i Mellanöstern. Något mindre utrymme ägnades i amerikanska media åt hur det kommer att påverka de arvtagare till händelserna 1915, som fortfarande bor och lever i området.

De flesta är ense om att deportationerna av armenier från det som idag är Turkiets östra provinser, då åtskilliga hundra tusen omkom genom umbäranden, övergrepp och i regelrätta massakrer, är en av 1900-talets stora mänskligt framkallade tragedier. Men inställningen till vad som hände och vem som bär ansvaret är en oerhört kontroversiell fråga. Turkiet har traditionellt hävdat att det som hände inte var en överlagd strategi, utan sidoeffekter av kaoset i samband med första världskriget och konsolideringen av den turkiska staten. Till skillnad från en medvetet riktad kampanj mot armenier hävdar man att alla folkslag i området drabbades (i östra Turkiet har man t ex på muséerna till och med inrättat speciella avdelningar för ”folkmordet” som man hävdar skall ha begåtts på turkarna).

Tsitsernakaberd, Jerevan

För många armenier världen över är händelserna däremot ett ständigt värkande trauma. I Jerevan samlas stora folkmassor årligen den 24 april (dagen då förföljelserna anses ha börjat) vid minnesmonumentet Tsitsernakaberd. Hit förväntas också besökande dignitärer – precis som vid minneskomplexet över förintelsen Yad Vashem i Jerusalem – komma för att visa sin respekt.

Politiskt drivs dock frågan som starkast bland armenierna i diasporan, som ju i sig till stor del är ett resultat av att ”västra Armenien” inlemmades i den nya nationalistiska turkiska staten. De starka armeniska organisationerna i USA stödjer tämligen mangrant gårdagens beslut i utrikesutskottet. För organisationer som Armenian Assembly of America (AAA), som lagt ned mycken lobbyverksamhet i frågan, är omröstningen en framgång.

Men även i Sverige är folkmordsfrågan aktuell. En motion (2008/09:U332) har lagts fram för riksdagen av ett antal ledamöter från samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Där sägs i tre punkter att Sverige skall rubricera händelserna somm drabbade kristna (armenier, assyrier/syrianer/kaldéer, greker) som folkmord och dessutom verka för ett turkiskt och internationellt erkännande. Utrikesutskottet har yrkat avslag (läs utlåtandet här) med hänvisning till att frågor rörande folkmord skall avgöras i internationell domstol, men eftersom oppositionen reserverat sig kommer motionen att gå till omröstning. I Sverige startade bland annat Armeniska Riksförbundet i fjol sidan Folkmordet1915.se för att på motsvarande sätt sprida information och försöka påverka beslutsfattare i frågan.

Ett stort antal armenier i diasporan har också öppet visat sitt missnöje med Armeniens och Turkiets försök till närmande, så länge Turkiet inte gör officiell avbön och erkänner händelserna som folkmord. Man brukar också hävda att det även ligger i Turkiets eget intresse att kasta av sig den historiska barlasten och närma sig Europa. Men även om EU tog upp frågan blev den inte en förutsättning för medlemskapsdiskussionerna (för övrigt är EU liksom i många andra utrikesfrågor oenigt med bl a Frankrike i minoritet att erkänna ”folkmordet”).

I linje med detta driver diasporaorganisationer också kampanjer mot den konkreta, men trevande process för närmande mellan Armenien och Turkiet, som inleddes i fjol. Relationerna mellan länderna är officiellt brutna (även om t ex ett ansenligt antal armenier besöker de turkiska badorterna vid Medelhavet årligen) och landgränsen stängd. Den nya viljan till upptinande av relationerna gav ett genombrott den 10 oktober, då ländernas utrikesministrar skrev under två banbrytande protokoll – om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser.

Men sedan dess har inget av ländernas parlament ratificerat protokollen och i stället verkar eftertankens kranka blekhet och inrikespolitisk rädsla lägga allt fler hinder i vägen. Armeniens parlament röstade för två veckor sedan igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt ogiltigförklara internationella avtal så länge de inte ratificerats av båda parter. Även om det inte skulle få praktiska konsekvenser sänder det naturligtvis knappast förtroendeingivande signaler till Ankara. I Turkiet började man å sin sida nästan direkt efter undertecknandet antyda att en lösning av konflikten om Nagorno-Karabach (se flera tidigare inlägg på ämnet) mellan Armenien och Turkiets traditionellt allierade Azerbajdzjan skulle vara en förutsättning för ratificering, något som medvetet utelämnats i protokollen för att få dem till stånd.

Sammantaget är atmosfären mycket känslig och det ömsesidiga förtroendet nära noll. Ju längre tid som går, desto större är antagligen behovet av en positiv händelse eller en förtroendeskapande gest, som kan tas upp av respektive lands ledarskap och ge processen nytt momentum utan att det framstår som en reträtt. Gårdagens omröstning i utrikesutskottet är nog tyvärr inte en sådan. Den eventuella möjlighet man kan se är om USA:s administration har en väl utarbetad plan för hur man skall sätta press på Turkiet att fullfölja avtalen med Armenien – och på så sätt undvika att resolutionen röstas igenom i kongressen. Men med tanke på att Obama och Clinton tidigare röstat för liknande förslag och hittills förhållit sig relativt passiva till att förhindra förslaget ser det antagandet ganska långsökt ut.

5 Comments

Henrik Hallgren, mars 5th 2010 | Tags: Armenien, armenisk diaspora, Turkiet, turkisk-armeniska relationer
Posted in Armenien, Turkiet

Dramatik när Turkiet och Armenien skrev under historiska avtal

Det blev dramatiskt om man försökte följa händelserna vid ceremonin i Zürich i kväll när Turkiets och Armeniens utrikesministrar skulle underteckna de protokoll som tagits fram genom schweizisk medling (se SvD, DN). Protokollen finns i sin helhet här och innebär att diplomatiska förbindelser skall återupprättas och att gränsen mellan länderna, som varit stängd sedan 1993, öppnas inom två månader (se föregående inlägg).

Armeniens utrikesminister Eduard Nalbandian hade inte dykt upp till ceremonin – liksom kollegan Hillary Clinton, som möjligen försökte övertala honom att skriva under. Exakt vad som orsakade förseningen är i skrivande stund oklart. Enligt BBC rörde det sig om att armenierna inte ville acceptera ett uttalande som Turkiets företrädare hade tänkt hålla efter signerandet. I turkiska media ryktades det genast om att man trots allt från armenisk sida försökt få in en senkommen lydelse där händelserna 1915 rubriceras som folkmord. Antagligen har armeniernas inställning också påverkats av de senaste dagarnas massiva protester bland exilarmenier under den rundresa president Sargsian företog för att försvara undertecknandet. Enligt armeniska media skulle däremot Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoğlu ha försökt få in ett tillägg om Nagorno-Karabach, en fråga som annars avsiktligt hänskjutits till separata diskussioner för att få avtalen till stånd.

Att ett så emotsett, uppmärksammat och väl förberett arrangemang råkar ut för en kris i sista stund är förstås ett tydligt tecken på hur stor den ömsesidiga misstron är. En del av det är säkert politiskt spel för de inhemska gallerierna, men det kommer i så fall att behövas även fortsättningsvis. Nu vidtar nämligen processen att ratificera protokollen i respektive parlament.

Om och när det händer kan det ha skrivits historia.

2 Comments

Henrik Hallgren, oktober 10th 2009 | Tags: Armenien, Turkiet, turkisk-armeniska relationer
Posted in Armenien, Kaukasus, Turkiet

Armenien och Turkiet på väg mot normala relationer?

De senaste dagarna har Armeniens parlament debatterat två viktiga överenskommelser med Turkiet som, om de signeras och ratificeras av båda sidor, borde innebära konkreta framsteg i ländernas frusna relationer.

Protokollen förväntas undertecknas den 10 oktober och handlar i korthet om ett principbeslut att öppna den stängda gränsen inom två månader respektive återupptagande av diplomatiska relationer. Viktiga steg med andra ord.

Bro över gränsfloden Achurian/Arpaçay i den medeltida armeniska huvudstaden Ani, som nu till största delen ligger i Turkiet

Men det har varit en lång och krokig väg till dagens töväder och fortfarande finns hinder kvar. Men det är helt klart att den ”fotbollsdiplomati” som drog igång ifjol med bland annat turkiske presidenten Abdullah Güls besök i Armenien har fått parterna att komma närmare varandra än hittills.

Turkiets gräns mot Armenien har varit stängd alltsedan kriget om Nagorno-Karabach, en konflikt som startade redan innan Sovjetunionen upplösts och Armenien och Azerbajdzjan förklarat sig självständiga. Turkiet erkände snart de båda nya staterna, men efter att armeniska styrkor tagit kontrollen över merparten av den azerbajdzjanska provinsen Nagorno-Karabach beslöt man 1993 att ge stöd åt Azerbajdzjans territoriella integritet genom att inleda en handelsbojkott mot Armenien och stängde gränsen. Även om Turkiet valde att aldrig ingripa militärt mot Armenien (bl a med hänvisning till att kriget skulle komma att eskalera till en storkonflikt) har den officiella linjen sedan dess varit att i alla relevanta sammanhang ge stöd åt Azerbajdzjans strävan att inte ge upp den formella kontrollen över Karabach. Men sedan den faktiska kontrollen efter vapenstilleståndet 1994 förlorats till den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR) med stöd av Armenien har situationen varit låst. Även om många försök har gjorts till lösning av Karabach-frågan (i huvudsak genom OSSE:s Minsk-process) och Armeniens och Azerbajdzjans presidenter har träffats flera gånger med ojämna mellanrum har inga konkreta framsteg gjorts utöver avsiktsdeklarationer.

Karabach-frågan har sedan dess varit ett av de viktigaste argumenten från turkisk sida för att inte inlåta sig i för konkreta diskussioner med Armenien. Men på senare år har inställningen i Ankara gradvis förändrats. När Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) kom till makten 2003 inledde man en politik som ibland kallas ”noll problem med grannar”-doktrinen, inte minst företrädd av utrikesminister Ahmet Davutoğlu. Även om den vad gäller Armenien hittills har gett blygsamma resultat, har man på senare tid fått ökat momentum också i och med reformerna inför EU-medlemskapsförhandlingarna. AKP har på sistone gjort flera gester i riktning mot ett öppnande mot Armenien, men samtidigt har man hela tiden i samtal med azeriska företrädare försäkrat att man kommer att se till Azerbajdzjans intressen i samtalen med Armenien (senast ett uttalande av premiärminister Erdoğan). Men exakt vad det innebär är oklart och även om Karabach-frågan är viktig verkar den nu vara öppen för förhandling hos AKP och inte längre en förutsättning för normalisering med Armenien.

Givetvis ser Turkiet också till sina ekonomiska intressen i regionen och en viktig faktor bakom öppnandet är säkert att man vill ta initiativ till ökat inflytande i Sydkaukasus, särskilt efter det att fjolårets krig i Sydossetien synliggjorde osäkerheten i Turkiets beroende av Georgien som enda transitland från Azerbajdzjan och Centralasien. Å andra sidan är goda relationer med Baku också en nyckelfaktor i den ekvationen.

Även i Armenien har alltså president Serzj Sargsian med stöd av den styrande regeringskoalitionen gehör för att fortsätta samtalen med Turkiet och underteckna protokollen – oppositionen i parlamentet är för fåtalig för att få genomslag. Det som däremot är klart är att det finns en omfattande skepsis, inte minst bland nationalistiska partier, men även hos vissa delar av befolkningen och stora delar av armenierna utomlands.

Särskilt för de senare är det viktigaste argumentet mot närmandet Turkiets vägran att erkänna händelserna runt 1915 då hundratusentals armenier omkom som folkmord, en fråga som har följt med och ibland kommit upp till ytan i relationen under hela det moderna Turkiets historia. Protokollen nämner inte frågan direkt och att Sargsian accepterar detta innebär alltså att han nu inte ser det som en förutsättning för relationer med Turkiet. Det är dock en balansakt med den nationalistiska opinionen, där en del vill se det som att det faktum att det inte nämns innebär ett implicit accepterande av Turkiets linje.

En ytterligare fråga som en del av opponenterna i – och framför allt utanför – Armenien betonar är att man genom att underteckna protokollen erkänner Turkiets rätt till gamla armeniska kärnområden i Anatolien, bland annat historiska platser som den medeltida huvudstaden Ani och inte minst berget Ararat, som är av enorm betydelse för den armeniska enhetskänslan. De här argumenten grundas på att man inte erkänner det så kallade Kars-traktatet från 1921 mellan de sydkaukasiska sovjetrepublikerna och den blivande turkiska republiken. En del har till och med velat se acceptansen av Turkiets gräns som att man tillerkänner Azerbajdzjan Nagorno-Karabach. Återigen implicit.

I praktiken är det svårt att se någon lösning som inte skulle acceptera nuvarande turkisk-armeniska gränsdragning, men det kan förstås ändå utnyttjas som argument av dem som vill behålla status quo. För att få en uppfattning om hur infekterad protokollfrågan är i den armeniska diasporan kan man till exempel besöka stoptheprotocols.com, som drivs av armenier i USA.

Det ser alltså just nu ut att vara ganska goda chanser att det verkligen blir en underskrift den 10 eller 11 oktober. Men även om det blir så måste protokollen ratificeras av respektive parlament. Inte minst för Turkiets del är många bedömare osäkra på om det verkligen kommer att hända – och anledningen är som ofta i Kaukasus och Turkiet att de styrande sällan i tid förankrar sina idéer tillräckligt bland oppositionen och befolkningen.

Men det är i alla fall klart att den senaste tidens dialog har fört parterna närmare varandra än någonsin. En av anledningarna till det är själva protokollen, eftersom de försöker förbigå Karabach och förpassa folkmordsfrågan till en gemensam bilateral historiekommission. Men en ännu viktigare anledning är förstås att det just nu har uppstått en politisk vilja hos respektive ledarskap, där man överger den gamla inställningen att det som gynnar den ene nödvändigtvis måste missgynna den andre.

5 Comments

Henrik Hallgren, oktober 4th 2009 | Tags: Ahmet Davutoglu, AKP, Armenien, armenisk diaspora, Nagorno-Karabach, Serzj Sargsian, Turkiet, turkisk-armeniska relationer
Posted in Armenien, Kaukasus, Turkiet

Nytt läge för gastillförsel till EU

No Comments

Ekonomiskt samarbete tema för turkspråkigt toppmöte

No Comments

Paradigmskifte när Turkiets militärledning byts ut

No Comments

Davutoğlus Turkiet skapar sin egen utrikesagenda

2 Comments

Armeniens pressade ekonomi (3): Försoningens möjligheter

2 Comments

Chans till historiskt närmande rinner bort

1 Comment

Snabba och kraftiga reaktioner på riksdagens folkmordsbeslut

2 Comments

Sveriges riksdag erkänner folkmord 1915

4 Comments

1915 omigen

5 Comments

Dramatik när Turkiet och Armenien skrev under historiska avtal

2 Comments

Armenien och Turkiet på väg mot normala relationer?

5 Comments

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Nordiska blogglänkar

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Aktuella teman

Nordiska blogglänkar