Forum Eurasien » Afghanistan

IMU utser ny ledare

Henrik Ohlsson — Wed, 18 Aug 2010 14:33:41 +0000

IMU, Islamic Movement of Uzbekistan, har för första gången officiellt erkänt ledaren Tahir Yuldashs död. Redan i september förra året började uppgifter cirkulera om att ledaren omkommit i en amerikansk missilattack från ett förarlöst plan på stamterritorierna längs gränsen mellan Afghanistan och Pakistan i slutet av augusti. Nu träder Usman Odil – ett tidigare ganska okänt namn – in på scenen och tar över ledarskapet, rapporterar bland andra Fergana.ru och Radio Liberty.

I ett uttalande på IMU:s hemsida, furqon.com, förklarar Odil den tidigare tystnaden om Yuldashs död med att gruppen befunnit sig i hårda strider mot ”avfällingarnas armé” (den pakistanska). Odil passar också på att kommentera den senaste tidens händelser i Kirgizistan – kanske för att visa att IMU fortfarande anser sig ha en roll att spela i sina ursprungsområden i före detta sovjetiska Centralasien. Hans analys går, föga förvånande, ut på att orsaken till det tragiska våldsutbrottet är de otrogna regeringarnas krig mot islam. Och han beklagar att vanliga muslimer, kvinnor och barn har drabbats. IMU bildades på 1990-talet ur ungdomsrörelser i den uzbekiska delen av Ferghanadalen, men har under senare år främst varit aktiva i kriget i Afghanistan, där deras starkaste fästen är i norra delen av landet, och på de pakistanska stamterritorierna FATA (Federally Administered Tribal Areas). (För mer bakgrund se tidigare inlägg om IMU 1, 2, 3, 4)

Hittills har det varit tyst om de radikala muslimska grupperingarna i samband med händelserna i Kirgizistan. Det har tidigare förekommit misstankar om att IMU haft supportrar, främst bland etniska uzbeker i södra Kirgizistan. Några av de attacker som inträffade förra sommaren mot polis och gränsposteringar i den uzbekiska delen av Ferghanadalen skylldes på IMU, men det är tveksamt om det rörde sig om något mer än sammanstötningar mellan polis och kriminella gäng.

Annars är det en annan radikal islamistgrupp, Hizb ut-Tahrir, som tycks ha varit mest framgångsrik i södra Kirgizistan under senare år. (Se tidigare inlägg om Hizb ut-Tahrir i Kirgizistan.) De har som uttalad ambition att överbrygga etniska motsättningar, för att istället ta fasta på gemenskapen i islam. De tycks dock främst ha rekryterat medlemmar ur den uzbekiska befolkningsgruppen. Hizb ut-Tahrir är officiellt inte för våld som kampmetod. Det är däremot IMU, vars nye ledare hoppas att våldsamheterna ska få fler muslimer att välja jihad – ”ärans och hederns väg”.

Även om de radikala muslimska grupperingarna inte gjort något väsen av sig under den senaste tiden i Kirgizistan finns en uppenbar risk att fler söker sig till militanta grupper om myndigheterna dröjer alltför länge med att stabilisera situationen och skapa drägliga förhållanden för befolkningen i söder. IMU har gjort inbrytningar i södra Kirgizistan från Tadzjikistan i slutet på 1990-talet. Ännu finns dock inget som tyder på att de skulle vara på väg att flytta sitt fokus från norra Afghanistan och FATA-områdena i Pakistan, där deras verksamhet nu är koncentrerad.

Det är svårt att se att utnämningen av en ny ledare egentligen innebär så mycket mer än en ny måltavla för missilattacker. Möjligen kan det ses som ett tecken på att IMU känner att trycket minskat från den pakistanska armén.

Teheran håller ”toppmöte” för ökat persiskt samarbete

Henrik Hallgren — Fri, 06 Aug 2010 21:50:29 +0000

Irans president Mahmoud Ahmadinejad bjöd igår in till ett persiskt ”toppmöte” i Teheran (en dag efter att han utsattes för ett eventuellt attentatsförsök; DN, GP). Närvarande vid mötet var Afghanistans Hamid Karzai och Tadzjikistans Emomali Rahmon och de tre presidenterna träffade även Irans högste andlige ledare ayatollah Ali Khamenei.

Enligt Radio Azattyk (den kazakiska grenen av Radio Liberty) föreslog Ahmadinejad ett NATO-likt samarbete mellan de persiska länderna så snart den alliansens styrkor har lämnat Centralasien. Han betonade att problemen i Afghanistan skall lösas inom regionen och att den NATO-ledda alliansen varken har genuint intresse eller förmåga att hantera situationen.

Iran förkastar talibanernas tolkning av islam och ser dem som ett hot, en känsla som förstärktes efter det att talibanerna tog iranska diplomater som gisslan 1998 under intagandet av Mazar-i-Sharif och tio diplomater och en journalist dödades. Alltså stödde man i tysthet USA:s störtande av regimen. Att öppet stödja den USA-ledda alliansen är däremot omöjligt i dagsläget, men indirekt gör man det genom att stötta Karzais regering diplomatiskt och ekonomiskt. För Afghanistan kommer det iranska stödet att vara avgörande den dag militärinsatsen avslutas.

Ahmadinejad öppnade för ett par dagar sedan igen upp för samtal med Barack Obama i samband med sittningen i FN:s generalförsamling i New York i september. Om det ligger allvar bakom planerna skulle Karzai möjligen kunna vara en länk till USA-administrationen – Ahmadinejad är fullt medveten om hur viktig utvecklingen i Afghanistan är för Obama.

De tre presidenterna hade också annat än militära frågor att tala om. Man kom överens om ökat ekonomiskt, handels- och transportsamarbete, men om det slöts några konkreta avtal är oklart. Ett av Irans motiv med mötet med de utländska statscheferna är säkert att visa hemmapubliken att landet inte är så internationellt isolerat. Kanske är det viktigare än att få till ett verkligt allpersiskt samarbete, där avtalen oftast varit bilaterala och av mer pragmatisk än ideologisk art. Iran har bland annat stora ekonomiska intressen i tadzjikisk vattenkraft, men under järnvägskonflikten nyligen, då Uzbekistan stoppade byggnadsmaterial från att nå Tadzjikistan uttalade sig Iran tydligt till Tadzjikistans försvar, vilket kan ses som att man inte heller drar sig för politiska ingripanden.

Vid gårdagens toppmöte bekräftade de tre statscheferna också rätten till fredlig användning av kärnenergi i regionen, en fråga där Iran kan anse sig behöva lite internationellt medhåll. I den frågan har Tadzjikistans Rahmon tidigare gett Iran sitt officiella stöd.

Något som antagligen ändå står i vägen för ett allt för långt drivet samarbete är att Iran, en islamisk republik grundad på shiitisk islam som statsbärande ideologi, inte kan använda just detta sitt potentiellt starkaste kort i relationerna med Afghanistan och Tadzjikistan. Det är visserligen mycket som tyder på att antalet aktivt troende ökar i Tadzjikistan, dels genom Rahmons nya försiktiga uppmuntran av islam som nationellt kitt, men säkert också till stor del ofrivilligt genom att religionen blir en tillflyktsort i det ekonomiskt och socialt pressade landet. Det är dock inget Teheran kan utnyttja. Dels är den allt överväldigande delen av befolkningen sunniter och dels är en av grundpelarna i Rahmons inställning till islam att den skall hållas under strikt kontroll, både vad gäller utövning och utlärning.

Men givet att man rättar sig efter de hänsyn Afghanistan och i viss mån Tadzjikistan måste ta till USA och andra internationella aktörer och så länge de religiösa meningsskiljaktigheterna inte tillåts lägga hinder i vägen, finns det nog en potential för ett både bredare och djupare regionalt persiskt samarbete.

Hög aktivitet inför konferens i Kabul

Johan Fresk — Sun, 18 Jul 2010 18:24:51 +0000

Karta över Afghanistan

Det drar ihop sig till konferens i Kabul. Den 20 juli 2010 skall Afghanistans regering med president Hamid Karzai i spetsen tillsammans med FN stå värd för en internationell konferens om den framtida strategin för Afghanistan, se DN. Bland gästerna märks FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och USA:s utrikesminister Hillary Clinton samt ett 70-tal andra utrikesministrar. Kabulkonferensen är en vidareutveckling av den strategi för ett ökat afghanskt deltagande i och ledning av utvecklingsarbetet som beslöts på Londonkonferensen i januari 2010. Det är inte förvånande att talibanerna vill göra sig påminda och försöka störa konferensen. Söndagen den 18 juli genomförde en cykelburen självmordsbombare en attack i närheten av flygplatsen i Kabul som krävde minst tre dödsoffer, se DN, SvD och VG.

Ett konfidentiellt dokument från FN:s representant i Afghanistan Staffan de Mistura som den engelska tidningen The Independent fått tag på ger närmare uppgifter om några av de punkter som står på dagordningen. Det kanske viktigaste är att tillkännage 2014 som det år då utländska trupper skall dras tillbaka och Afghanska nationella säkerhetsstyrkor själva skall ta ansvar för att upprätthålla ordningen i landets samtliga provinser, se DN och SvD. Detta stämmer ganska väl med de uppgifter om att brittiska trupper skall vara ute ur Afghanistan till 2015 som statsminister David Cameron talat om. Det internationella samfundet skall dock fortsätta att ge olika former av stöd till säkerhetsarbetet i Afghanistan.

The Independent och den danska tidningen Politiken skriver också att en viktig komponent i att vinna kriget mot talibanerna och olika motståndsgrupper är att genom ekonomiska incitament köpa över motståndare på lokal nivå från talibanerna till regeringen i Kabul. För detta ändamål har det avsatts 800 miljoner dollar (6 miljarder kronor) som afghanerna nu skall få disponera. Det är efter beslut och analys på lokal nivå om vilka grupper som kan köpas över som pengarna skall betalas ut. Nato har tidigare hävdat att uppemot 80 % av alla talibansoldater kämpar för pengarnas skull. Detta torde vara en kraftig överskattning och en massövergång som den som skedde i Irak är enligt flera experter osannolik. Målsättningen är att vinna över 36 000 motståndsmän och nå 4 000 samhällen i 22 av 34 provinser. Det tycks alltså enligt FN-dokumentet som om det internationella samfundet kommer att ge president Karzai sitt fulla stöd för en uppgörelse med talibaner och upprorsmän på lokal nivå. Detta är inte ett okontroversiellt beslut i Afghanistan och många som tillhör etniska minoriteter som tadzjiker, hazarer och uzbeker är mycket tveksamma och i vissa fall kritiska till strategin att köpa talibanernas lojalitet. Kvinnogrupper har också påpekat riskerna för de landvinningar som gjorts för kvinnliga rättigheter i Afghanistan om talibanerna tillåts få ett större inflytande.

Politiken har även försökt uppskatta kostnaderna för kriget i Afghanistan bara genom att lägga ihop militärutgifterna för USA, Storbritannien, Tyskland och Danmark sedan 2001 då kriget i Afghanistan inleddes. Utgifterna för bara dessa fyra länder har hittills uppgått till 2 500 miljarder kronor, se SvD och VG. Under motsvarande period har världens sammanlagda utvecklingshjälp till Afghanistan uppgått till 280 miljarder kronor. Detta är en gigantisk summa utvecklingshjälp vid en internationell jämförelse men siffran förbleknar naturligtvis fullständigt när den ställs i relation till kostnaderna för de militära operationerna. Med tanke på de begränsade framsteg som nio års krig fört med sig är det verkligen hög tid att börja fråga sig om såväl militärstrategin som utvecklingshjälpen varit utformade på rätt sätt. Kabulkonferensen känns inte som en omprövning utan mer som ett försök att upprepa Irakstrategin även i Afghanistan. Det är ett vågspel och mycket kan gå fel och alltför mycket förhoppningar och makt koncentreras fortfarande till president Hamid Karzai. Det känns som det internationella samfundet vill dra sig ur så snabbt som möjligt och inte vill starta en process av analys och omprövning.

De civila offren i det afghanska kriget

Johan Fresk — Tue, 13 Jul 2010 21:25:13 +0000

Afghanska soldater övar sökning efter vägbomber.

Västliga media rapporterar ofta mycket utförligt om de militära förluster som drabbar de utländska trupperna i Afghanistan, se tex DN den 14 juli, och hittills under 2010 har över 350 dödats varav mer än 100 bara under juni. Den största gruppen dödade och sårade finns dock bland civilbefolkningen. Den afghanska ickestatliga organisationen Afghan Rights Monitor (ARM) har tagit som sin uppgift att kartlägga och verifiera civila offer i konflikten. ARM publicerar en ny rapport varje halvår och rapporten för januari till och med juni 2010 har nu kommit. Under första halvåret dog 1 074 civila i Afghanistan. Drygt 60 % av dessa föll offer för talibanernas våld. För Natos del innebar den nya restriktiva hållningen gentemot flygunderstöd att antalet civila offer i flygbombningar minskade med hälften jämfört med samma period förra året. ARM:s siffror är alltid en lägsta nivå av civila offer andra uppgifter talar om över 1 700 civila offer, se VG.

Talibanerna och andra grupper som strider mot Nato och regeringsarmén är väl medvetna om att deras vanligaste vapen hemmagjorda bomber och självmordsattacker innebär en speciellt stor risk för civilbefolkningen. Den nya tekniken att göra osofistikerade men mycket kraftfulla bomber som är svåra att upptäcka har överförts från bland annat Pakistan. Kunskapen om bombtillverkning har nu spritts till en stor grupp personer bland talibanerna. Bomberna placeras ut vid vägkanten, på marknadsplatser, på fälten eller i bostadsområden för att orsaka största möjliga skada. Det totala antalet bombattacker är naturligtvis omöjligt att fastställa men ARM kunde belägga 130 attacker som ledde till 282 dödsoffer och 490 skadade. Till detta kommer den psykologiska effekten och känslan av otrygghet som bland annat leder till minskad handel och minskat resande, rädsla att söka vård samt att föräldrarna inte vågar skicka sina barn till skolan. Självmordsbombningarna innebär en alldeles speciell problematik men ofta rör det sig om fattiga pojkar eller unga män som saknar utbildning och har indoktrinerats i en madrasa (islamisk skola) i Pakistan.

Av de civila dödsoffren var de internationella styrkorna inom Isaf (International Security Assistance Force) ansvariga för 210 varav 94 dog i flygbombningar. Den nya strategin för upprorsbekämpning som introducerades av den förre befälhavaren i Afghanistan Stanley McChrystal har haft effekt på antalet civila dödsoffer. Den afghanska opinionen är dock mycket känslig och varje flygattack eller våldsam husundersökning leder till en negativ rekyl. ARM påpekar också att det för många afghaner är svårt att skilja mellan Isaf-styrkor och de många privata säkerhetsbolag som opererar i Afghanistan med västerländsk och afghansk personal. Dessa säkerhetsbolag verkar i en legal gråzon och beter sig ofta både på ett nonchalant men även brutalt sätt vilket även kan påverka uppfattningen om Isaf i Afghanistan.

Den afghanska nationella armén (ANA) och polisen (ANP) var ansvarig för drygt 100 civila dödsoffer under perioden. Grundproblemet här är att fel personer rekryteras till det dåligt betalda och farliga arbetet. I sin iver att snabbt expandera ANA och ANP har kraven på nya rekryter sänkts och träningstiden kortats. Många poliser är analfabeter och saknar all kännedom om polisarbete. Korruptionen är endemisk och polisen har ett lågt förtroende hos en stor del av befolkningen och anklagas ständigt för utpressning, brott mot mänskliga rättigheter och tortyr. De flesta civila dödsoffren orsakades av oprofessionellt beteende hos soldater och polismän och en urskiljningslös eldgivning i samband med olika säkerhetsoperationer. ARM har igen gjort en viktig insats genom att lyfta fram de civila offren i kriget. Om Isaf skall vinna kampen om förtroendet hos den afghanska befolkningen är en vidareutveckling av den nuvarande strategin för låga civila förluster den enda möjliga vägen.

Att ändra FN:s svarta lista

Johan Fresk — Mon, 12 Jul 2010 21:37:33 +0000

Den afghanska regeringen under Hamid Karzai har för avsikt att få igång fredsförhandlingar i Afghanistan, se DN, SvD och VG, och dra in de konservativa grupper bland pashtunerna som inte är direkt involverade med talibanrörelsens och al-Qaidas övre skikt i fredsprocessen. En strategi som under senare tid fått allt starkare stöd av såväl USA som Pakistan. Under fredsjirgan restes krav på att den sanktionslista, svarta lista, som beslutats av säkerhetsrådet skulle revideras. Den afghanska regeringen önskar att 30-50 namn skall avlägsnas. FN:s sändebud i Afghanistan Staffan de Mistura uppger att förhandlingarna nu rör sig om ett tiotal namn som eventuellt kan tas bort. FN har hel tiden krävt att Afghanistan skall lägga fram bättre bevis för att personerna skall kunna avlägsnas, vilket nu tycks ha skett. Förfarandet att stryka namn på listan har också utsträckts till den 31 juli 2010 vilket gör det är troligt att nya namn kommer att presenteras fram till dess.

Den svarta listan infördes i oktober 1999 av FN:s säkerhetsråd efter bomdåden mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar-es-salaam i Östafrika i augusti 1998. Listan utvidgades sedan under 2001 med namn på ledare från talibanernas regim i Afghanistan och medlemmar ur al-Qaida. Listan upptar idag 137 namn på enskilda individer, grupper och organisationer varav ett antal namn enligt den afghanska regeringen har avsagt sig användandet av våld och avbrutit kontakterna med talibanerna och idag respekterar principerna i Afghanistans nuvarande grundlag. Restriktionerna på listan omfattar reseförbud, vapenembargo och ett förbud mot att direkt eller indirekt överföra ekonomiska resurser. Endast ett beslut i FN:s säkerhetsråd kan ändra listans sammansättning.

Bombdåd i Mohmand i Pakistan

Johan Fresk — Sat, 10 Jul 2010 10:55:48 +0000

Mohmand ligger i norra Fata i Pakistan på gränsen till Afghanistan. Det mörklila området på kartan.

Ett nytt bombdåd har inträffat i Pakistans laglösa stamområden (SvD), FATA (Federally Administered Tribal Areas), med förödande effekt. Denna gång var det orten Yakaghund (Ekkaghund) i Mohmand i norra FATA på huvudvägen mot Peshawar som drabbades med över 100 dödsoffer som följd, se DN, VG och SvD. En man på motorcykel tycks ha detonerat en mindre sprängladdning vid den biträdande politiske agentens kontor och denna följdes strax därefter av en mycket kraftigare bomb i Yakaghunds bazar. Det var denna andra sprängladdning som orsakade de flesta dödsoffren. Ett 70-tal butiksstånd och cirka 15 hus förstördes runt marknaden och räddningsarbetet försvårades av det saknades utrustning för att gräva fram offer som var begravda bland de rasade husen.

De lokala talibanernas talesman Ikramullah Mohmand har sagt att organisationen låg bakom dådet som var riktat mot en jirga (möte) som hölls av lokala ledare av Utman Khel-stammen. Dessa klarade sig dock oskadda. I Ambar tehsil (distrikt) där Yakaghund ligger har befolkningen bildat en lokal milis som ansvarar för ordningen i området och som lyckats driva ut talibanerna. Grundproblemet i hela FATA är avsaknaden av statliga institutioner och de möjligheter som det ger talibaner, al-Qaida och andra kriminella element att infiltrera den lokala maktstrukturen och ta över styret i olika delar av området.

Mohmand Agency bildades 1951 och har idag cirka 350 000 invånare som tillhör en mängd olika stammar däribland Mohmand, Safi och Utman Khel. Huvudorten i området är Ghalanai. Mohmand är ett traditionellt jordbruksområde men i saknar tillräcklig konstbevattning för att jordbruket skall kunna utvecklas. Till skillnad från andra områden i FATA var delar av Mohmand förhållandevis liberala och även kvinnor kunde delta i jordbruksarbetet på fälten.

Under den USA-ledda invasionen av Afghanistan 2001 deltog krigare från Mohmand på talibanernas sida. En av dessa var Umar Khalid som senare blev ledaren för talibanerna i Mohmand. Den pakistanska armén började så sakteliga bekämpa talibanerna under 2003 och det leder till att talibaner och al-Qaida börjar sprida sig till fler platser i Pakistan. Umar (Omar) Khalid och de lokala talibanerna går 2007 med i det talibanska samarbetsnätverket Tehrik-e Taliban Pakistan (TTP (Pakistanska studentrörelsen) som då leddes av Baitullah Mehsud i Södra Waziristan.

På grund av den begränsade statsmakten lyckades talibanerna genom hot om våld få ett betydande inflytande i bland annat Mohmand och de lokala ledarna kände sig i maj 2008 tvingade att ingå ett fredsavtal med talibanerna och acceptera deras inflytande och att sharia skulle tillämpas mer strikt. När fredsavtalet kollapsade hösten 2008 inledde den pakistanska armén en första offensiv som pågick i cirka ett år med varierande intensitet och i september 2009 uppgavs 80 % av Mohmand ha rensats från talibaner. Endast gränsen mot Afghanistan kontrolleras fortfarande av talibanerna. Striderna har pågått även under 2010. Arméns offensiv gav upphov till en stor flyktingvåg och fortfarande finns tiotusentals flyktingar i Mohmand och i angränsande distrikt i Khyber Pakhtunkhwa (f. d. NWFP (North West Frontier Province). Talibanernas attack i Yakaghund kan tolkas som ett försök av de lokala talibanerna att störa det samarbete som nu sker mellan lokala ledare och statsmakt mot dem. Det är farligt att överbetona den samordning som TTP ibland sägs utöva över talibanernas aktivitet i Pakistan. Pakistans hantering av de olika talibangruppernas aktivitet i landet är helt avgörande för att kunna lösa konflikten i Afghanistan.

Korruptionen ökar i Afghanistan

Johan Fresk — Fri, 09 Jul 2010 09:13:32 +0000

Karta över Afghanistan

Organisationen Integrity Watch Afghanistan (IWA) har i en nyligen publicerad rapport kartlagt korruptionen för vanliga afghaner i det dagliga livet, se DN och VG. En afghan av sju hade en personlig erfarenhet av korruption under 2009 och de institutioner som upplevdes som mest korrupta var polisen och rättsväsendet. Under senare tid har stort uppslagna reportage i USA beskrivit de resväskor fulla av pengar som förts ut ur landet av den afghanska eliten. EU beslöt den 14 juli att skjuta upp sitt stödprogram på grund av den om fattande korruptionen, se DN och SvD. Det är inte denna korruption på hög nivå som behandlas utan de mutor på 50, 100 eller 150 dollar som många afghaner tvingas betala för att få tillgång till statlig service.

Korruptionen rankas efter säkerhetsläget och arbetslösheten men före narkotikan som det tredje mest akuta problemet i Afghanistan. Det finns flera resultat som inger viss oro för framtiden. Ett av dessa är att korruptionen nu tycks ha blivit allmän även på landsbygden där 75 % av befolkningen bor. Tidigare var korruptionen övervägande en stadsföreteelse. En annan trend som tyder på att korruptionen nu håller på att institutionaliseras är den ökade förekomsten av ”kamissionkar” (ett ord som bildats av engelskans commissioner) ett slags professionella mellanmän som sköter alla kontakter med myndigheterna åt sin uppdragsgivare och är den som betalar mutan.

Den omfattande korruptionen i domstolsväsendet är ett direkt hot mot statsmaktens förtroende och inflytande i lokalsamhället. Det leder till att folk hellre vänder sig till lokala shuror (råd av äldre män), mullor eller lokala ledare för att lösa problem och skipa rätt. Utfärdandet av körkort, id-handlingar och pass är också ofta förknippat med betalande av mutor. Tilldelningen av elektricitet är ett annat område där det förekommer omfattande mutor. Grundproblemet här är att kapaciteten på nätet är för låg och då blir mutor för att kunna få elektricitet en bieffekt. Det är därför ingen slump att uppbyggandet av elsystemet i Kandahar ses som ett viktigt led i att vinna lokalbefolkningens förtroende.

Något som också bör oroa president Hamid Karzai är den nya tendens till att i högre grad lita till etniska band för att få tillgång till en tjänst eller service. Detta är ett relativt nytt fenomen och fanns inte med lika tydligt i undersökningen som gjordes 2006. Det finns dock några ljuspunkter som inger hopp för framtiden. I grunden förväntar sig afghanerna att det är presidenten och statsmakten som skall ta tag i problemet med korruptionen. Om president Karzai istället för att förneka problemet verkligen angrep korruptionen skulle han kunna bli en verkligt populär president. Befolkningen är i grunden mycket kritisk till korruption och många känner dåligt samvete när de betalar mutor. Få tror att talibanerna skulle ha större förmåga att tackla korruptionen, endast 14 % tror detta.

Problemets orsaker beskrivs också mycket klarsynt av de personer som intervjuats som dålig kontroll av tjänstemännen på lokal nivå, låga löner och stora mängder pengar i omlopp. En av IWA:s rekommendationer är just att tydligare klargöra vilken tid olika offentliga tjänster skall ta och att möjliggöra för folk att klaga effektivt till högre instans. Att engagera lokalsamhället i kontrollen av statliga tjänstemän är A och O för att lösa problemet. Detta behöver kombineras med en ökad tillgång på information så att tjänstemännens arbete kan kontrolleras i efterhand.

Den stora förtjänsten med undersökningen är beskrivningen av korruptionsproblemet för normala afghaner. Rapportens stora svaghet är att kopplingen mellan lokal och småskalig korruption till korruption på hög nivå och den omfattande svarta ekonomin driven av främst opium men också en omfattande smuggling vid den pakistanska gränsen inte behandlas. Afghanistan saknar verkligen inte utmaningar men ingen har råd att ignorera korruptionen om statsmaktens auktoritet skall kunna stärkas. Ett första steg måste bli att nå enighet om att korruptionen på alla nivåer verkligen är ett problem.

Brittiska trupper lämnar Sangindistriktet i Helmand

Johan Fresk — Wed, 07 Jul 2010 08:35:28 +0000

Karta över Afghanistan, Helmand (Hilmand) och Kandahar är de två provinserna längst i sydöst

Det väntas allmänt att de brittiska trupperna i Afghanistan kommer att lämna över ansvaret för Sangindistriktet i norra Helmand till amerikanska styrkor inom den närmaste tiden, se DN och VG. Uppgiften har nu bekräftats av den brittiske försvarsministern Liam Fox, se DN. En delvis känslosam debatt har blossat upp i Storbritannien om detta är en reträtt och därmed ett svek mot alla de brittiska soldater som dött i området. Av de drygt 300 brittiska militära förlusterna i Afghanistan kommer en knapp tredjedel från Sangindistriktet. Britterna har idag cirka 1000 soldater i området. Sangin är centrum för opiumodlingen i Afghanistan och ett flertal olika grupper strider mot de internationella styrkorna (Isaf) och med varandra om kontrollen i Sangin. Sanginområdet ligger i Helmandflodens dalgång och har sitt centrum runt orten Sangin, ungefär 15 000 invånare, som ligger cirka tio mil nordost om Lashkar Gah.

Snarare än att se det brittiska tillbakadragandet som en reträtt bör det betraktas som en omdisponering av styrkor i området. I slutet av maj ändrades kommandostrukturen för Isaf där södra kommandot delades i två delar ett kommando sydväst för provinsen Helmand och ett kommando sydöst för provinsen Kandahar. Skälet till detta var att med den kraftiga amerikanska truppökningen det gamla kommando syd hade blivit för stort. Idag för en brittisk general befäl över kommando sydväst och en amerikansk general över kommando sydöst.

Truppförflyttningarna i Helmand skall också ses mot bakgrund av att amerikanerna redan nu har cirka 20 000 marinkårssoldater i provinsen mot britternas 8 000 och det blir då naturligt att amerikanerna tar ansvar för ett större område. Omdisponeringarna är också en förberedelse inför tillbakadragandet av de kanadensiska trupperna under 2011. Arbetsfördelningen i Helmand blir i fortsättningen att britterna ansvarar för centrala Helmand och amerikanerna tar de norra och södra delarna av provinsen. En successiv uppbyggnad av amerikanska trupper i Kandahar är nu trolig inför den planerade offensiven under hösten 2010.

Användningen av narkotika ökar i Afghanistan

Johan Fresk — Sun, 04 Jul 2010 11:40:55 +0000

Torkade Vallmoplantor från Nawadistriktet i provinsen Helmand i sydöstra Afghanistan

En rapport från FN:s byrå för narkotika- och kriminalitet (UNODC, United Nations Office on Drugs and Crime) om bruket av narkotika i Afghanistan 2009 bjuder på dyster läsning och visar att utbredningen av narkotikamissbruk nu är ett akut problem även i Afghanistan. Det totala antalet missbrukare har stigit kraftigt sedan den förra undersökningen gjordes 2005 och uppgår 2009 till nära 8 % av befolkningen mellan 15 och 64 år. Det är hög tid att lyfta fram detta allvarliga sociala problem i ljuset.Det allvarligaste problemet med missbruk är föga förvånande relaterat till den omfattande odlingen av Opiumvallmon i Afghanistan. Antalet missbrukare av opium har stigit från 150 000 till 230 000 mellan 2005 och 2009 motsvarande siffror för heroin är en ökning från 50 000 till 120 000.

UNODC har kommit fram till siffrorna i rapporten genom att intervjua drygt 2500 missbrukare och drygt 2500 personer i en officiell kapacitet som har kunskap om bruket av narkotika. Det finns flera metodologiska problem med rapporten som speglar förhållandena i Afghanistan. Det finns ett stigma kring narkotikamissbruk som gör att användningen kan förmodas vara underskattad i vissa områden. Det är speciellt svårt att komma i kontakt med kvinnliga missbrukare. Endast 3 % av de intervjuade missbrukarna var kvinnor, vilket gör att siffrorna om kvinnligt missbruk måste tas med extra stor försiktighet.

Det råder dock ingen tvekan om att bruket av narkotika har ökat i Afghanistan under senare år med välkända sociala konsekvenser i form av arbetslöshet, skuldsättning och kriminalitet. Rapporten innehåller också oroande uppgifter om att föräldrar ger narkotika till sina barn i en ökande omfattning. Det fanns också en tendens att kvinnor i högre grad än män använde opiumbaserade smärtstillande medel än män. Andelen missbrukare som injicerade var 6 % för opium och 15 % för heroin med åtföljande risk för en ökad smittspridning av HIV och andra sjukdomar som överförs vid delandet av smutsiga nålar.

Den vanligaste drogen idag i Afghanistan är hasch. Rapporten bekräftar också den stora odlingen av cannabis i Afghanistan och det beräknas att uppemot 630 000 brukare av hasch finns i Afghanistan. Här finns stora skillnader i användning mellan könen. Drygt 8 % av männen mellan 15 och 64 år men endast 0,2 % av kvinnorna använde hasch regelbundet. Det tycks också som missbrukarna av hasch har en högre utbildning än de som använder opium och heroin och att debuten sker tidigare. Bruket av hasch tycks vara störst i de områden där cannabis traditionellt har odlats.

Konsekvenserna av opiumodlingen i Afghanistan ses nu inte bara på gatorna i Moskva, London och Paris utan även i Afghanistans städer och byar. Avsaknaden av vårdplatser i Afghanistan är skriande och detta försvårar naturligtvis möjligheterna att nå missbrukarna med information och hjälp. Det viktigaste i dagsläget är förmodligen att lyfta upp frågan på den politiska dagordningen så att den börjar diskuteras. UNODC:s rapport är ett första steg.

Afghanistan, Petraeus och korruptionen

Johan Fresk — Thu, 01 Jul 2010 08:23:38 +0000

Onsdagen den 30 juni 2010 godkändes som väntat David Petraeus som befälhavare för de amerikanska och internationella styrkorna av USA:s Senat, se DN. Röstsiffrorna blev 90-0 och som Petraeus stöddes av såväl demokrater som republikaner. Förhoppningen i Kongressen och Vita Huset är nu att David Petraeus skall vända kriget i Afghanistan åt president Barack Obama på samma sätt som han vände kriget i Irak åt president George Bush. David Petraeus är nu på väg till Bryssel för att informera USA:s allierade i Nato innan han flyger till Afghanistan för att tillträda sin nya tjänst. David Petraeus ersätter Stanley McChrystal som avskedades efter bland annat frispråkiga uttalanden i tidskriften Rolling Stone. USA har i dagsläget närmare 100 000 soldater och Nato 40 000 man på plats i Afghanistan.

I USA har under senare tid en debatt blossat upp om korruptionen i Afghanistan efter en artikel i Wall Street Journal som gjorde gällande att betydande belopp som skulle gått till hjälparbetet i Afghanistan har flugits ut ur landet i resväskor från flygplatsen i Kabul och sedan hamnat på olika höga afghanska tjänstemäns konton utomlands. I ett beslut på onsdagen röstade medlemmar i Kongressen att att stoppa utbetalningar av 4 miljarder dollar i u-hjälp till Afghanistan tills vidare. Krav har samtidigt rests på en revision av hur biståndspengarna har använts. Humanitärt bistånd påverkas inte av beslutet men en lång rad satsningar på infrastruktur kan bli försenade, bland annat uppbyggandet av elsystemet i Kandahar. I ett separat lagförslag kommer Kongressen ta ställning till den militära budgeten för den amerikanska insatsen i USA. President Obama har begärt 33 miljarder dollar för att bland annat finansiera truppökningen med 30 000 man i Afghanistan.

Ytterligare ett exempel på problemen med den omfattande korruptionen kom torsdagen den 1 juli när norska Röda Korset meddelade att en del av det bistånd som getts för att bygga upp ambulansverksamheten i Afghanistan har försnillats. De två högsta cheferna skall ha förskingrat 720 000 kronor och tros nu ha lämnat landet. Trots påpekanden från norska myndigheter har inga åtgärder vidtagits av afghanska parter, se DN, VG och SvD. Det är denna ovilja att ta itu med korruptionsproblemen som många utländska biståndsgivare upplever som ytterst frustrerande. Afghanistans president Hamid Karzai har till och med i vissa sammanhang förnekat att Afghanistan skulle ha ett korruptionsproblem. Korruptionen i den afghanska armén och polisen blir en av David Petraeus stora utmaningar vid sidan av den rent militära insatsen i USA. Västerländska biståndsgivare måste tillsammans med Afghanistans regering börja tackla korruptionsproblematiken annars kommer viljan att hjälpa Afghanistan undermineras.

Attack mot Natobas i Jalalabad i Afghanistan

Johan Fresk — Wed, 30 Jun 2010 10:29:24 +0000

Karta över Afghanistan

På morgonen den 30 juni attackerades Isaf-basen utanför Jalalabad, drygt tolv mil från Kabul, i Afghanistan av talibanstyrkor i området. Basen attackerades med en bilbomb vid ingången samt granater som sköts mot flygfältet. Enligt talibanernas talesman Zabiullah Mujahid deltog sex personer i attacken. Ingen av dessa lyckades ta sig in på basens område. Enligt andra uppgifter har åtta talibaner dödats samt två serviceanställda på flygbasen. Liknande attacker har utförts mot baserna i Bagram utanför Kabul och i Kandahar, se DN, SvD och VG. Attacken kommer dagen efter utfrågningen av den nye befälhavaren för styrkorna i Afghanistan David Patraeus i Senatens försvarsutskott (Armed Services Committee).

David Petraeus varnade i utfrågningen för att striderna kommer att bli intensivare under den kommande tiden och att talibanerna fortfarande hade en betydande styrka i många områden i Afghanistan. Ett tema vid utfrågningen gällde kvalitén på soldaterna i den afghanska armén och i vilken utsträckning dessa soldater kunde användas vid den förestående offensiven i Kandaharprovinsen. David Petraeus svarade att han naturligtvis önskade använda afghanska soldater och att hela idén med strategin om upprorsbekämpning (counter insurgency stratgey (COIN)) är att afghanerna skälva skall ta ansvar för säkerheten.

Det är då intressant att afghanska källor som BBC talat med uppger att precis det motsatta tycks vara på gång i Jalalabad. Där är det nu Isaf-styrkorna som leder arbetet med att göra området säkert och inte den afghanska militären. Träningen av den afghanska armén är en av nyckelfrågorna för David Petraeus som berättade att betydande resurser nu satsas på detta. Bland annat har antalet instruktörer nu utökats kraftigt så att det nu finns en instruktör för 30 afghanska soldater.

Ett annat spörsmål vid utfrågningen i Senaten var datumet för inledandet av ett tillbakadragande som satts till juli 2011. Här förelåg olika tolkningar från demokrater och republikaner. Demokraterna menade att datumet var tänkt som ett sätt att få afghanerna att skärpa sig. Republikanerna menade att det var oklokt att sätta ett datum. David Petraeus förklarade att datumet tillkommit hösten 2009 och att det grundades på den prognos man då hade gjort om läget i landet. Det är med all säkerhet ett första steg i att tona ned betydelsen av tillbakadragandet i juli 2011. David Petraeus framstår som en betydligt bättre diplomat än Stanley McChrystal och kommer säkert inte begå samma misstag. General Petraeus tar över befälet i Afghanistan när Isaf har lidit sina största förluster under en månad sedan 2001. Över 100 soldater dog under juni 2010. Krigströttheten breder ut sig i USA liksom frustrationen över Hamid Karzais administration och den utbredda korruptionen. USA måste nu verkligen sätta press på Pakistan att ta itu med talibanernas baser i landet. Alternativet, det vill säga en långtgående överenskommelse mellan regeringen i Kabul och afghanska oppositionsgrupper i Pakistan, ter sig oklokt.

Förlusterna stiger för Nato och USA i Afghanistan – Pakistan och Afghanistan planerar för tiden efter Isaf

Johan Fresk — Mon, 28 Jun 2010 21:01:19 +0000

Förlusterna stiger för Nato och USA i Afghanistan och under juni 2010 har 100 västsoldater dödats i striderna mot talibanerna, se SvD. De senaste förlusterna var fyra norrmän som under en kolonnkörning föll offer för en vägbomb. Det har varit den blodigaste månaden för de internationella styrkorna sedan invasionen av Aghanistan hösten 2001. Afghanska militära och civila förluster är okända men naturligtvis mångdubbelt högre. De stigande förlusterna kommer vid en kritisk tidpunkt för den internationella insatsen i Afghanistan, se DN, SvD och VG.

President Obama har just avskedat befälhavaren för Isaf- styrkorna Stanley McChrystal och ersatt honom med David Petraeus. Den officiella orsaken till McChrystals avsked var de uttalanden om olika medlemmar han gjorde i en intervju i tidningen Rolling Stone. Det har emellertid börjat cirkulera uppgifter om att det fanns mer djupgående skillnader i synen på kriget i Afghanistan mellan president Obama och general McChrystal och att det i skälva verket var dessa meningsskiljaktigheter som var orsaken till avskedandet. I grunden handlade det om skillnader i tidsperspektiv. Obama vill se resultat inom månader för kunna påbörja ett tillbakadragande i god tid före presidentvalskampanjen 2012. McChrystal såg kriget dra ut över flera år och med stora risker och potentiella förluster i synnerhet med en strategi som syftar till att minska civila offer i striderna och försöka vinna över afghanerna. McChrystal väljer nu enligt en armétalesman att gå i pension, se SvD, DN och VG.

Grundproblemet är den nervositet och oklarhet som finns hos president Obama och hans medarbetare i deras syn på och strategi för hur kriget i Afghanistan skall föras. CIA-chefen Leon Panetta har också dragit sitt strå till stacken genom att å ena sidan säga att talibanerna är tuffare än vi trodde och å den andra att talibanerna inte har varit så svaga sedan hösten 2001, och i nästa andetag säga att allt i slutändan beror på om afghanerna själva lyckas ta ansvar för säkerheten. Regeringarna i Kabul och Islamabad noterar naturligtvis den amerikanska nervositeten och en osäkerhet sprider sig i regionen om hur uthålliga amerikanerna kommer att vara i Afghanistan. Vi har därför under 2010 sett en sällsynt ström av möten mellan afghanska och pakistanska militärer och politiker. Riktlinjer dras upp för Afghanistan efter Isaf. Pakistan vill naturligtvis försäkra sig om ett ett avgörande inflytande.

Den lösning som antyds eller man kan gissa sig till ger anledning till stor oror inte bara internationellt men också i Afghanistan. Grundidén om att försöka integrera talibaner på lägre nivå lanserades tidigare i år på en fredsjirga och möttes med försiktigt positiva kommentarer i alla fall internationellt. Det finns tecken som tyder på att Afghanistan och Pakistan planerar att gå betydligt längre än så. Ett av de starkaste militära nätverken som strider mot Isaf och inte explicit är talibaner är Haqqani-gruppen i Norra Waziristan i Pakistans FATA-område. Det har spekulerats i en uppgörelse mellan Pakistan, Afghanistan och Haqqani-gruppen, vilket kraftigt skulle försvaga talibanernas position och potentiellt kunna leverera säkerhet till Afghanistan. Haqqani-nätverket har under lång tid skyddat al-Qaida terrorister och att de skulle vara beredda att dumpa dessa ter sig ytterst osannolikt. Den här typen av pashtunska, drygt 40 % av befolkningen i Afghanistan, samtal får alla varningsklockor att ringa hos tadzjiker och hazarer och de kommer att motsätta sig alla former av fredsöverenskommelser som ger talibaner eller dess allierade grupper makt i Afghanistan. Den afghanska regeringen liksom CIA-chefen Leon Panetta avvisar att ett fredsavtal med Haqqani-gruppen mäklat av Pakistan skulle vara under diskussion. David Petraeus kommer att behöva såväl sin militära som politiska skicklighet för att hantera den alltid lika komplicerade frågan om Afghanistan.

Hazarer – en utsatt minoritet i Afghanistan

Johan Fresk — Fri, 25 Jun 2010 17:04:37 +0000

Hazarajat i Afghanistan. Hazarernas traditionella bosättningsområde.

Tidningarna rapporterar att elva kroppar hittats halshuggna i centrala Afghanistan, i norra delen av provinsen Uruzgan (Oruzgan), se DN, VG och SvD. Offren misstänks vara av folkgruppen hazarer och ha avrättats av talibanerna i området. Vilka är hazarerna och vad kan utlösa ett sådant hat hos talibanerna? Den som läst Khaled Hosseinis bok ”Flyga Drake” känner väl till de fördomar och den diskriminering som hazarerna är utsatta för i dagens Afghanistan. Den ökade etniska polariseringen är en annan tragisk effekt av det långvariga kriget. De flesta hazarer talar persiska och är dessutom shiamuslimer till skillnad från majoriteten av befolkningen i Afghanistan som är sunnimuslimer. Hazarernas andel av befolkningen i Afghanistan uppgår till 10 kanske 15 %. Det finns också en stor grupp hazarer som bor runt staden Quetta i Pakistan.

Hazarernas ursprung är omtvistat och det spelar egentligen ingen roll om de är en rest av den mongoliska armén från Djingis Khans dagar eller en senare invandrad turko-mongolisk grupp. Namnet hazara kommer från det persiska ordet för tusen och det skulle stämma med teorin om härstamning från den mongoliska armén eftersom den var organiserad i ett decimalsystem med enheter om 10, 100, 1 000 och 10 000 ryttare. Modern genetisk visar i vart fall på en mongolisk koppling via den manliga Y-kromosomen. Hazarerna har sedan blandats med andra folkgrupper i Afghanistan. På grund av sitt delvis mongoliska utseende samt sin shiism har de alltid varit en utsatt grupp i Afghanistan.

Hazarajat i centrala Afghanistan är det traditionella bosättningsområdet för hazarerna. Under den nationella konsolideringen av Afghanistan under ”järnemiren” Abdur Rahman (1880-1901) inleddes ett hårdhänt inkorporerande av Hazarajat i den afghanska staten. Hazarajat inlemmades till slut i Afghanistan men inte förrän hazarena gjort flera uppror vilka blodigt slogs ned av emirens huvudsakligen pashtunska trupper. Det var också Abdur Rahman som förflyttade många pashtunska nomader kochis till hazarernas traditionella områden. Det var inledningen på en konflikt om betesland som fortsätter in i våra dagar. Situationen fortsatte att vara svår i Hazarajat under 1900-talet. Det har alltid varit ett mycket fattigt område även med afghanska mått mätt, men det politiska och ekonomiska läget blev akut i samband med det afghanska inbördeskriget.

Hazarerna har dessvärre vid kritiska tillfällen varit politiskt splittrade. I samband med den sovjetiska invasionen 1979 fanns det en islamistisk fraktion som understöddes av Iran och en mer sekulär fraktion som verkade från Quetta. Den islamistiska fraktionen befriade Hazarajat från den sovjetiskt understödda regeringen i Kabul och hade efter hårda strider i mitten på 1980-talet besegrat den sekulära fraktionen. När Sovjetunionen drog sig tillbaka från Afghanistan 1989 bytte islamisterna namn till Hezb-e Wahdat-e Islami Afghanistan (Afghanistans islamiska enhetsparti). Hezb-e Wahdat blev ett parti för hazarerna och hazarisk nationalism. Organisationen splittrades och utbrytarna bildade partiet Harakat-e Islami-yi Afghanistan (Afghanistans islamiska rörelse) som kom att stödja president Barhanuddin Rabbani i Kabul. Kontentan av alla turer och byten av sidor de följande åren blev att alla hazarer drevs bort från Kabul av talibanerna och från 1996 kom att ingå i Norra alliansen, under ledning av Ahmad Shah Massoud, i kampen mot talibanerna. Hazarajat intogs av talibanerna 1998 och omfattande förföljelser och massakrer ägde rum i området under den talibanska tiden. Under en period var Hazarajat helt avspärrat och inte ens FN:s matleveranser tilläts komma fram. Talibanerna uttalade sig mycket hätskt mot hazarerna efter att det intagit staden Mazar-e Sharif 1998 och anklagade dem för att vara otrogna. Både talibanerna och Norra Alliansen begick oacceptabla grymheter i striderna kring Mazar-e Sharif.

Habiba Sarabi, guvernör i provinsen Bamian

Efter den amerikanska interventionen i Afghanistan 2001 och det efterföljande bortdrivandet av talibanerna från större delen av Afghanistans territorium har hazarernas situation förbättrats. Hazarerna bor idag främst i provinserna Bamian, Daikondi, Ghazni och Wardak. Endast en liten grupp bor kvar i Uruzgan där dagens halshuggna offer påträffades. Det finns idag stora grupper hazarer även i många av Afghanistans städer. Afghanistans hittills enda kvinnliga guvernör Habiba Sarabi (1956-) är hazar och har sedan 2005 lett provinsen Bamian. Hon var dessförinnan kvinnominister i Hamid Karzais regering. Bamian är en av Afghanistans fattigaste och mest underutvecklade provinser och det finns en misstänksamhet hos många hazarer att de missgynnas i fördelningen av resurser från centralregeringen i Kabul. Hazarajat räknas idag som en av de säkrare områdena i Afghanistan och regionen är förhållandevis fri från opiumodling. En viss utveckling har dock skett inom bland annat skolväsendet och det även för flickorna. Kvinnorna har generellt en friare ställning bland hazarerna. En annan känd kvinnlig politiker i Afghanistan och ordförande i den oberoende kommissionen för mänskliga rättigheter är Sima Samar, som också är hazar. Den främste representanten för hazarerna är landets andre vice president Karim Khalili, född 1949 i provinsen Wardak och partiet Hezb-e Wahdats ledare.

David Petraeus ny ISAF-befälhavare i Afghanistan

Johan Fresk — Wed, 23 Jun 2010 19:34:17 +0000

General David Petraeus

General David Petraeus (1952-) ersätter Stanley McChrystal, se tidigare inlägg, som ny befälhavare för de internationella styrkorna (ISAF) i Afghanistan. David Petraeus utsågs den 23 juni 2010, se DN, SvD och VG, efter att president Barack Obama avskedat den tidigare befälhavaren general McChrystal för dennes kritiska och förklenande uttalanden i tidskriften Rolling Stone om olika civila medlemmar i administrationen som handhar Afghanistan, bland annat vicepresident Joseph Biden och sändebudet Richard Holbrooke. David Petraeus kommer närmast från USA:s centralkommando (USCENTCOM) i Tampa, Florida där han varit ansvarig för länderna i Mellanöstern och Centralasien från Egypten till Pakistan. Dessförinnan var han chef för de amerikanska styrkorna i Irak.

David Petraeus har gjort sig känd som militär tänkare och bland annat hans idéer om kraftiga truppökningar samt en utökad roll för militären tillskrevs den amerikanska stabiliseringen av Irak, se DN. David Petraeus var en av avsatte McChrystals lärare i frågan om att tillämpa anti-upprors-strategin (Counter Insurgency Strategy) i Afghanistan. General Petraeus får nu chansen att själv pröva sina idéer på afghanska förhållanden. Det finns alltså anledning att tro på en betydande kontinuitet i hur ledningen av operationerna i Afghanistan kommer att skötas, se VG. David Petraeus åtnjuter stort förtroende i Senaten hos såväl demokrater som republikaner.

David Petraeus ser betydande skillnader mellan Irak och Afghanistan. I Afghanistan är det de lokala ledarna och inte regeringen i Kabul som är nyckeln till framgång menar Petraeus. Strategin i Afghanistan bör vara att understödja lokala ledare att skydda och hjälpa befolkningen i det egna området. Detta innebär att större enheter som infanteribrigader skall utnyttjas mindre omfattning till förmån för specialstyrkor som skall slå ut specifika hot från talibaner och terrorister. General Petraeus har också talat om att träna lokala miliser som själva skall kunna svara för ordningen. Dessa styrkor skall sedan kunna integreras i den nationella polisen och armén.

General Petraeus menar att den hårda kärnan av talibaner är ganska liten men att många av rädsla eller för att överleva har anslutit sig. Här borde han kunna finna beröringspunkter med president Hamid Karzai som vid en fredsjirga, se tidigare inlägg, just har förespråkat en strategi där man försöker återintegrera talibaner och andra missnöjda afghaner på lägre nivå. Liksom för McChrystal finns svårigheterna för David Patraeus inte bara i Afghanistan utan också på hemmaplan. Kriget i Afghanistan är nu det längsta i USA:s historia och antalet dödsoffer har passerat 1 000. Krigströttheten breder ut sig i USA och många har svårt att förstå vad landet gör i Afghanistan. Det gäller således att kunna kryssa de politiska blindskären i Washington och Kabul för den nye befälhavaren. Risken för en konflikt mellan general Petraeus och president Obama är uppenbar om amerikanska trupper verkligen börjar dras tillbaka i juli 2011. Det finns också en fara för USA att landet nu har sin tredje befälhavare i Afghanistan på lite drygt två år. Denna ryckighet stöder de delar av talibanrörelsen och den pakistanska militären som inte tror på ett långsiktigt amerikanskt engagemang i området och därför redan nu börjar positionera sig för tiden efter det amerikanska tillbakadragandet.

ISAF-Befälhavare i blåsväder

Johan Fresk — Wed, 23 Jun 2010 08:42:48 +0000

General Stanley McChrystal

Befälhavaren för de internationella styrkorna i Afghanistan (ISAF) general Stanley McChrystal har hamnat rejält i blåsväder när innehållet i en artikel i tidningen Rolling Stone har börjat läcka ut. General Mcchrystal skall träffa president Barack Obama idag onsdagen den 23 juni för ett samtal. Det verkar svårt och tro att McChrystal, som enligt amerikanska medier redan erbjudit sig att avgå, skulle kunna vara kvar på sin post, se SvD och DN. President Obama har på onsdagskvällen svensk tid avskedat Stanley McChrystal.

I ett reportage i tidskriften Rolling Stone lyckas McChrystal verkligen med konststycket att förolämpa flera civila nyckelpersoner som handhar Afghanistanfrågor i Obamaadministrationen. Det kanske allvarligaste felsteget var att göra sig lustig över vicepresident Joseph Biden och i intervjun ironiskt inte låtsas känna till honom. Relationen mellan presidenten och vicepresidenten i USA är ofta problematisk, men Barack Obama kan rimligen inte tillåta att någon förlöjligar hans vicepresident.

General McChrystal anklagar också den amerikanske ambassadören i Afghanistan, Karl Eikenberry, för att försöka skydda sitt eget eftermäle. Här handlar det förmodligen om olika syn på strategin med en kraftig truppökning under en begränsad period. Karl Eikenberry menar att truppökningen riskerar att göra president Hamid Karzai alltför beroende av amerikanska trupper givet den låga kvalitén på den afghanska armén och tidplanen för det amerikanska tillbakadragandet. I detta sammanhang kan det vara värt att erinra sig att Stanley McChrystals företrädare på posten som ISAF-befälhavare David McKiernan avskedades av försvsarminister Robert Gates så sent som i maj förra året efter bara ett år på posten. Att så snart igen behöva byta ut befälhavaren i Afghanistan ser naturligtvis inte bra ut för president Obama och det kan vara svårt att hitta en lika kompetent efterträdare. Ett avsked kan också skapa irritation hos andra Natoländer för bristande amerikansk kontinuitet.

General McChrystal har också fått stöd från Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen som sagt att det ”bara rör sig om en intervju”. Viktigare är troligen det stöd som McChrystal har i Afghanistan. President Karzai har sagt att McChrystal är den bäste befälhavaren USA skickat till Afghanistan de senaste nio åren. McChrystal har också infört nya riktlinjer där han försökt minimera antalet civila offer. Detta medför å andra sidan en risk för att de militära förlusterna ökar. Det finns en tydlig frustration hos många amerikanska soldater mot att inte kunna försvara sig tillräckligt effektivt. McChrystal är också mycket tveksam till att börja dra tillbaka amerikanska styrkor redan i juli 2011. Han menar uppenbarligen att längre tid behövs. I ett annat sammanhang har han också uttalat sig för att skjuta upp den planerade offensiven i Kandaharprovinsen för att skapa större stöd hos lokala grupper i området, se tidigare inlägg.

I samma intervju i Rolling Stone lyckas general McChrystal också kritisera det amerikanska speciella sändebudet för Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke för hans många e-mejl och en i generalens stab uttalar sig förklenande om presidentens säkerhetsrådgivare James Jones. Även om McChrystal har gjort en offentlig avbön och beklagat sitt dåliga omdöme kvarstår faktum att han är starkt kritisk till de flesta av president Obamas civila nyckelpersoner i Afghanistan. Han har inte förnekat vad han har sagt. Detta kan rimligen inte ge de bästa förutsättningarna för samarbete och att nå en lösning av problematiken och kriget i Afghanistan. President Obama måste visa handlingskraft annars riskerar han att tappa ytterligare förtroende.

McChrystal har den 23 juni kl. 16:00 GMT lämnat Vita Huset efter ett möte med president Obama men det är fortfarande oklart om han kommer att vara kvar som befälhavare i Afghanistan, se VG. I en presskonferens tidig eftermiddag i Washington tilkännagav Barack Obama att han accepterat general McChrystals avskedsansökan.