David Petraeus ny ISAF-befälhavare i Afghanistan

General David Petraeus

General David Petraeus (1952-) ersätter Stanley McChrystal, se tidigare inlägg, som ny befälhavare för de internationella styrkorna (ISAF) i Afghanistan. David Petraeus utsågs den 23 juni 2010, se DN, SvD och VG, efter att president Barack Obama avskedat den tidigare befälhavaren general McChrystal för dennes kritiska och förklenande uttalanden i tidskriften Rolling Stone om olika civila medlemmar i administrationen som handhar Afghanistan, bland annat vicepresident Joseph Biden och sändebudet Richard Holbrooke. David Petraeus kommer närmast från USA:s centralkommando (USCENTCOM) i Tampa, Florida där han varit ansvarig för länderna i Mellanöstern och Centralasien från Egypten till Pakistan. Dessförinnan var han chef för de amerikanska styrkorna i Irak.

David Petraeus har gjort sig känd som militär tänkare och bland annat hans idéer om kraftiga truppökningar samt en utökad roll för militären tillskrevs den amerikanska stabiliseringen av Irak, se DN. David Petraeus var en av avsatte McChrystals lärare i frågan om att tillämpa anti-upprors-strategin (Counter Insurgency Strategy) i Afghanistan. General Petraeus får nu chansen att själv pröva sina idéer på afghanska förhållanden. Det finns alltså anledning att tro på en betydande kontinuitet i hur ledningen av operationerna i Afghanistan kommer att skötas, se VG. David Petraeus åtnjuter stort förtroende i Senaten hos såväl demokrater som republikaner.

David Petraeus ser betydande skillnader mellan Irak och Afghanistan. I Afghanistan är det de lokala ledarna och inte regeringen i Kabul som är nyckeln till framgång menar Petraeus. Strategin i Afghanistan bör vara att understödja lokala ledare att skydda och hjälpa befolkningen i det egna området. Detta innebär att större enheter som infanteribrigader skall utnyttjas mindre omfattning till förmån för specialstyrkor som skall slå ut specifika hot från talibaner och terrorister. General Petraeus har också talat om att träna lokala miliser som själva skall kunna svara för ordningen. Dessa styrkor skall sedan kunna integreras i den nationella  polisen och armén.

General Petraeus menar att den hårda kärnan av talibaner är ganska liten men att många av rädsla eller för att överleva har anslutit sig. Här borde han kunna finna beröringspunkter med president Hamid Karzai som vid en fredsjirga, se tidigare inlägg, just har förespråkat en strategi där man försöker återintegrera talibaner och andra missnöjda afghaner på lägre nivå. Liksom för McChrystal finns svårigheterna för David Patraeus inte bara i Afghanistan utan också på hemmaplan. Kriget i Afghanistan är nu det längsta i USA:s historia och antalet dödsoffer har passerat 1 000. Krigströttheten breder ut sig i USA och många har svårt att förstå vad landet gör i Afghanistan. Det gäller således att kunna kryssa de politiska blindskären i Washington och Kabul för den nye befälhavaren. Risken för en konflikt mellan general Petraeus och president Obama är uppenbar om amerikanska trupper verkligen börjar dras tillbaka i juli 2011. Det finns också en fara för USA att landet nu har sin tredje befälhavare i Afghanistan på lite drygt två år. Denna ryckighet stöder de delar av talibanrörelsen och den pakistanska militären som inte tror på ett långsiktigt amerikanskt engagemang i området och därför redan nu börjar positionera sig för tiden efter det amerikanska tillbakadragandet.

2 Comments

Johan Fresk, juni 23rd 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan

ISAF-Befälhavare i blåsväder

General Stanley McChrystal

Befälhavaren för de internationella styrkorna i Afghanistan (ISAF) general Stanley McChrystal har hamnat rejält i blåsväder när innehållet i en artikel i tidningen Rolling Stone har börjat läcka ut. General Mcchrystal skall träffa president Barack Obama idag onsdagen den 23 juni för ett samtal. Det verkar svårt och tro att McChrystal, som enligt amerikanska medier redan erbjudit sig att avgå, skulle kunna vara kvar på sin post, se SvD och DN. President Obama har på onsdagskvällen svensk tid avskedat Stanley McChrystal.

I ett reportage i tidskriften Rolling Stone lyckas McChrystal verkligen med konststycket att förolämpa flera civila nyckelpersoner som handhar Afghanistanfrågor i Obamaadministrationen. Det kanske allvarligaste felsteget var att göra sig lustig över vicepresident Joseph Biden och i intervjun ironiskt inte låtsas känna till honom. Relationen mellan presidenten och vicepresidenten i USA är ofta problematisk, men Barack Obama kan rimligen inte tillåta att någon förlöjligar hans vicepresident.

General McChrystal anklagar också den amerikanske ambassadören i Afghanistan, Karl Eikenberry, för att försöka skydda sitt eget eftermäle. Här handlar det förmodligen om olika syn på strategin med en kraftig truppökning under en begränsad period. Karl Eikenberry menar att truppökningen riskerar att göra president Hamid Karzai alltför beroende av amerikanska trupper givet den låga kvalitén på den afghanska armén och tidplanen för det amerikanska tillbakadragandet. I detta sammanhang kan det vara värt att erinra sig att Stanley McChrystals företrädare på posten som ISAF-befälhavare David McKiernan avskedades av försvsarminister Robert Gates så sent som i maj förra året efter bara ett år på posten. Att så snart igen behöva byta ut befälhavaren i Afghanistan ser naturligtvis inte bra ut för president Obama och det kan vara svårt att hitta en lika kompetent efterträdare. Ett avsked kan också skapa irritation hos andra Natoländer för bristande amerikansk kontinuitet.

General McChrystal har också fått stöd från Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen som sagt att det ”bara rör sig om en intervju”. Viktigare är troligen det stöd som McChrystal har i Afghanistan. President Karzai har sagt att McChrystal är den bäste befälhavaren USA skickat till Afghanistan de senaste nio åren. McChrystal har också infört nya riktlinjer där han försökt minimera antalet civila offer. Detta medför å andra sidan en risk för att de militära förlusterna ökar. Det finns en tydlig frustration hos många amerikanska soldater mot att inte kunna försvara sig tillräckligt effektivt. McChrystal är också mycket tveksam till att börja dra tillbaka amerikanska styrkor redan i juli 2011. Han menar uppenbarligen att längre tid behövs. I ett annat sammanhang har han också uttalat sig för att skjuta upp den planerade offensiven i Kandaharprovinsen för att skapa större stöd hos lokala grupper i området, se tidigare inlägg.

I samma intervju i Rolling Stone lyckas general McChrystal också kritisera det amerikanska speciella sändebudet för Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke för hans många e-mejl och en i generalens stab uttalar sig förklenande om presidentens säkerhetsrådgivare James Jones. Även om McChrystal har gjort en offentlig avbön och beklagat sitt dåliga omdöme kvarstår faktum att han är starkt kritisk till de flesta av president Obamas civila nyckelpersoner i Afghanistan. Han har inte förnekat vad han har sagt. Detta kan rimligen inte ge de bästa förutsättningarna för samarbete och att nå en lösning av problematiken och kriget i Afghanistan. President Obama måste visa handlingskraft annars riskerar han att tappa ytterligare förtroende.

McChrystal har den 23 juni kl. 16:00 GMT lämnat Vita Huset efter ett möte med president Obama men det är fortfarande oklart om han kommer att vara kvar som befälhavare i Afghanistan, se VG. I en presskonferens tidig eftermiddag i Washington tilkännagav Barack Obama att han accepterat general McChrystals avskedsansökan.

2 Comments

Johan Fresk, juni 23rd 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Afghanistan

Pakistans armé fortsätter offensiven i Orakzai

Orakzai och FATA (blått) och KPK (NWFP) (grönt) i Pakistan

De Federalt administrerade stamområdena (FATA) i nordvästra Pakistan, se tidigare inlägg, är ett i många stycken laglöst land och uppehållsort för olika miltanta grupper såväl afghanska talibaner som internationella och pakistanska grupper. FATA är uppdelat i sju områden, bått på kartan, och gränsar till Afghanistan i väster och till den pakistanska provinsen Khyber Pakhtunkhwa (KPK) i öster. KPK bytte i april 2010 namn från det betydligt mer välkända NWFP (North West Frontier Province). Alla områden i FATA har i mer eller mindre hög grad blivit föremål för infiltration av talibanerna sedan 2001 och den pakistanska armén har fört strider med varierande intensitet sedan dess. Amerikanska drönare, obemannade luftfarkoster, skickas regelbundet in i FATA för att attackera talibanfästen. Norra Waziristan är det område som sett flest attacker från drönare under 2010. Anfallen med drönare är impopulära i Pakistan eftersom de kräver många civila offer och systematiskt kränker Pakistans luftrum.

Ett av de områden i FATA som sett speciellt intensiva strider de senaste månaderna är Orakzai. Orakzai är ungefär 1 540 kvadratkilometer stort och är till stora delar täckt av skog. Området har cirka 225 000 invånare. Det har inte gjorts någon folkräkning sedan 1998. Orakzai bildades hösten 1973 efter ett beslut av den dåvarande presidenten Fazal Ilahi Chaudhry. Orakzai delas upp i Övre Orakzai i väster och Nedre Orakzai i öster. Det är främst i Övre Orakzai som de nya striderna mellan den pakistanska armén och olika terroristgrupper pågått sedan i mars 2010. Befolkningen tillhör kulturellt stammen orakzai och de flesta tillhör den sunnitiska grenen av islam men det finns en liten shiitisk minoritet på knappt 10 %. Området styrs officiellt av en politisk agent utnämnd direkt av guvernören i KPK i Peshawar. Styrelseformen är ett arv från den brittiska tiden och är behäftad med stora demokratiska brister. Administrativt centrum är Ghaljo.

Under striderna hösten 2001 deltog tusentals krigare från Orakzai på talibanernas sida i Afghanistan och senare fick många talibaner en fristad i Orakzai. Området blev successivt ett centrum för samverkan mellan afghanska och pakistanska talibangrupper och de pakistanska talibanerna TTP (Tehrik-i-Taliban Pakistan (Pakistanska Talibanrörelsen) behärskade hösten 2007 största delen av Orakzai. Pakistans regering försökte först nå en förhandlingslösning med stamäldste för att bli av med TTP och dess allierade men det visade sig vara resultatlöst och talibanernas dominans i området fortsatte. I april 2009 intensifierades striderna när den pakistanska armén, under kraftigt tryck från USA, inledde en mer omfattande offensiv i området. Armén har därefter genomfört nya offensiver i Orakzai i december 2009 och mars 2010. Resultatet blev att civilbefolkningen drabbades hårt och så många som 130 000 människor drevs på flykt från sina hem, se rapport från Amnesty International.

Vid jämna mellanrum har armén förklarat att striderna har vunnits. Vid ett besök nyligen i området förklarade den pakistanske arméchefen Ashfaq Parvez Kayani att striderna i området var avslutade och han antydde att en offensiv i Norra Waziristan skulle vara på gång. I maj och juni 2010 har dock intensiva strider fortsatt i Orakzai och situationen tycks vara att armén kontrollerar Nedre Orakzai men att Övre Orakzai fortfarande behärskas av olika talibanska grupper. En förklaring till det hårda motståndet i Övre Orakzai tros vara att talibaner och andra terrorister bland annat uzbeker och militanta islamister med koppling till stormningen av Lal Masjid i juli 2007 har omgrupperat till Orakzai och Norra Waziristan efter arméns tidigare offensiver i Bajaur, Swat och Södra Waziristan. Sedan den nya offensiven inleddes i maj skall enligt uppgifter från armén mer än 1 200 talibaner och utländska terrorister ha blivit dödade. Dessa uppgifter är omöjliga att bekräfta.

FATA liksom området runt Quetta i Baluchistan är avgörande som basområden för talibanernas verksamhet i Afghanistan. USA har därför länge krävt en pakistansk offensiv för att driva ut talibanerna ur FATA. Pakistans olika regeringar och främst dess arméledning och underrättelsetjänst, ISI, har varit ovilliga. Det är först på senare år när området även blivit ett tillhåll för TTP och därmed en språngbräda för terrorattacker inne Pakistan som armén blivit mer aktiv i området. Den länge emotsedda offensiven i Norra Waziristan lär dock inte komma till stånd förrän operationerna i Orakzai är avslutade.

De senaste dagarnas Nato-förluster, se DN, samt den förestående offensiven av de internationella styrkorna (ISAF) i Kandaharprovinsen i sydöstra Afghanistan på gränsen till provinsen Baluchistan i Pakistan kommer på nytt att sätta fokus på de möjligheter till återhämtning och omgruppering de afghanska talibanerna har i delar av Baluchistan och FATA.

No Comments

Johan Fresk, juni 22nd 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Pakistan

FN-rapport om läget i Afghanistan

Karta över Afghanistan

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon överlämnade den 18 juni 2010 en kort rapport till säkerhetsrådet om läget i Afghanistan under de tre gångna månaderna. Rapporten beskriver främst FN:s det vill säga UNAMA:s (United Nations Assistance Mission to Afghanistan) verksamhet i landet, se UNAMA.

Rapporten börjar med en beskrivning av den försämring av säkerhetsläget som skett i Afghanistan jämfört med samma tid förra året. Säkerhetsrelaterade händelser främst väpnade sammanstötningar och hemmagjorda bomber (IED, Improvised Explosive Device på engelska) har nästan fördubblats och drabbar såväl civila som de internationella styrkorna (ISAF, International Security Assistance Force), se DN, VG och SDS. Det avspeglar dels en ökad aktivitet från talibanernas sida men också att ISAF nu genomför operationer i sydöstra delen av landet, i provinserna Helmand och till viss del i Kandahar, där motståndet är mycket hårdare än i norr. Antalet självmordsbombare har uppgått till cirka tre per vecka även det en kraftig ökning. Många av självmordsattackerna är också bättre planerade och svårare att upptäcka än tidigare vilket tyder på att lokala talibaner lärt sig mer avancerade metoder av terroristnätverket al-Qaida. Antalet mord mot civilpersoner som på något sätt har anknytning till den afghanska administrationen har ökat och uppgår till sju i veckan. De flesta mord begås i söder och sydöst. Antalet trupper i ISAF uppgick i mitten av april 2010 till 102 500 man men antalet förväntas öka betydligt under de kommande månaderna då USA kraftigt ökar sin militära närvaro i Afghanistan.

FN:s 8:e generalsekreterare, Ban Ki-moon

Ban Ki-moons rapport berättar också om det arbete som pågår med förberedelser inför parlamentsvalet i Afghanistan den 18 september 2010. I valet till underhuset, Wolesi jirga, väljs 249 ledamöter varav minst 68 skall vara kvinnor. Valet sker i enmansvalkretsar i samtliga Afghanistans 34 provinser. Tio platser tillfaller Kuchinomaderna som väljs från en gemensam nationell lista. Wolesi jirgan är den viktigaste kammaren i Afghanistans parlament med huvudansvar för lagstiftningen. Mandatperioden är fem år. Under nomineringsprocessen den 20 april – 6 maj nominerades inte mindre än 2 635 kandidater varav 400 var kvinnor en förbättring med drygt 70 sedan 2005, då förra valet hölls. Ordförande i valkommissionen har utsetts och även sammansättningen av kommissionen som skall behandla klagomål mot valresultatet är nu klar. Arbete pågår med att etablera valkommissioner ute i landet. Fortfarande saknas sådana i tolv provinser.

Rekryteringen till ANA, Afghanistans nationella armé, och ANP, Afghanistans nationella polis, fortgår enligt planerna och målsättningen är att armén skall uppgå till 134 000 man och poliskåren till 109 000 man i oktober 2010. En samordning av träningen av poliskåren mellan EU och Nato pågår för att öka effektiviteten. Detta är en del i den internationella strategin att försöka överföra en allt större del av ansvaret för säkerheten inom landet på afghanerna själva.

UNAMA är också aktivt involverat i att samordna biståndsinsatserna såväl inom den afghanska administrationen som mellan olika biståndsgivare. Rapporten pekar på problemet med att en så liten del av det internationella biståndet går via den afghanska regeringen. Fortfarande slussas 80 % av biståndet utanför den afghanska statens kontroll vilket allvarligt försvårar samordningen och effektiviteten av biståndsinsatserna. Till generalsekreterarens nye representant i Afghanistan har den svensk-italienske diplomaten Staffan de Mistura utsetts från den 1 mars 2010. Han efterträder norrmannen Kai Eide som innehaft posten 2008-2010.

Den 20 juni som FN har utlyst som den internationella flyktingdagen kan det vara på sin plats att tänka på de två miljoner afghanska flyktingar som fortfarande finns kvar i Pakistan och på många sett fortfarande är marginaliserade med små möjligheter till utbildningen eller en dräglig ekonomisk framtid och därför lätt kan lockas till olika former av religiös extremism. Många unga från Afghanistan och Pakistan riskerar att försöka fly till Västeuropa för att försöka få ett bättre liv, se VG.

No Comments

Johan Fresk, juni 20th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Afghanistan

Offensiven i Kandahar uppskjuten – Nato söker stöd på talibanernas hemmaplan

Karta över Afghanistan

I samband med ett försvarsministermöte på Natohögkvarteret i Bryssel uttalade sig Stanley McChrystal, befälhavaren för de internationella styrkorna, ISAF (International Security Assistance Force) om de förestående operationerna i Kandaharprovinsen i Afghanistan. Behovet av att ha ett starkt lokalt stöd innan några operationer inleds betonas nu av såväl ISAF som president Karzai. Operationerna kommer därför att försenas eftersom det önskade lokala stödet saknas, se VG. Det tycks därmed som den konsultation mellan Nato och lokala ledare som hölls i april får konsekvenser för de militära operationerna i området. Det har tidigare antagits att offensiven i Kandahar skulle inledas under sommaren men general McChrystal angav inga tidsramar.

Talibanerna verkar också ha begått två allvarliga misstag under de senaste dagarna som kraftigt kan undergräva det lokala stödet. Det första handlar om ännu obekräftade uppgifter att en sjuårig pojke skulle ha avrättats som spion, se VG. President Karzai har kraftigt fördömt dådet som inhumant och ett brott mot mänskligheten. Det andra misstaget var den bomb som sprängdes av en självmordsbombare igår kväll i Arghandab i Kandaharprovinsen på en bröllopsfest då 40 människor dog och över 70 människor skadades, se VG och SvD. Talibanerna har förnekat all inblandning i dåden.

Kandahar har stor symbolisk betydelse för talibanerna och de kommer inte att ge upp provinsen utan strid. Det var här rörelsen firade sin första segrar och det var från Kandahar som ledaren för talibanerna, Mullah Omar, ledde Afghanistan under talibanstyret 1996-2001. Mullah Omar valde att inte flytta till Kabul och även al-Qaidaledaren Usama Bin Ladin skaffade hus i Kandahar. Den afghanska regeringen kontrollerar med de internationella styrkornas hjälp städer och större byar samt Kandahars flygplats. På landsbygden är läget annorlunda och talibanrörelsen har ett starkt stöd, speciellt i de södra och östra delarna på gränsen till den pakistanska provinsen Baluchistan. Områdena på den pakistanska sidan befolkas av pashtuner som också har en betydande närvaro i den baluchiska huvudstaden Quetta.

De pashtunska delarna av den pakistanska provinsen Baluchistan antas vara ett av de viktigare gömställena för talibanrörelsen i Afghanistan. Här kan man träna och återhämta sig hos sina etniska bröder. Quetta är en av de städer där det ryktas att Mullah Omar och Usama Bin Ladin skulle uppehålla sig. Det påstås till och med att det finns något som ibland kallas Quettashuran (Quettarådet) som leder talibanernas operationer. Detta avvisas bestämt av den pakistanska regeringen i Islamabad. Talibanerna i Quetta är huvudsakligen aktiva i Afghanistan så det finns få incitament för den pakistanska militären att lägga resurser på operationer mot talibanerna i området, situationen är helt annorlunda i FATA (Federala stamområden), se tidigare inlägg, längre norrut.

I ljuset av den nya militärstrategi som syftar till att i än högre grad undvika civila offer och att ha de afghanska stamledarna med sig är det naturligt att operationerna går långsammare. Ett problem i sammanhanget är att president Barack Obama sagt att de amerikanska styrkorna skall minska från juli 2011 och det därför kan finnas ett incitament att försöka förhala kampanjerna för de pashtunska ledare som tycker sämre om utländska trupper än talibaner. Något som säkert ter sig som ett val mellan pest och kolera för många ledare. Det är dessa ledare som den afghanska regeringen måste vinna över om kampen mot talibanerna skall bli framgångsrik.

1 Comment

Johan Fresk, juni 10th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Pakistan

FATA – Området har övergivits av Pakistans regering

FATA (Federally Administered Tribal Areas) i Pakistan

Under senare år har det ibland rapporterats om områden i Pakistan där den pakistanska regeringen tycks sakna kontroll och den 10 juni 2010 har Amnesty International i en rapport satt fokus på hur styret av området sköts av lokala ledare, se DN och VG. Det område som oftast avses brukar kallas FATA, Federally Administered Tribal Areas (Federalt Administrerade Stamområden) och ligger i nordvästra Pakistan, väster om den provins som brukar förkortas NWFP, North West Frontier Province (Nordvästra gränsprovinsen). FATA har traditionellt alltid styrts av de lokala pashtunska ledarna. Området består av sju stamområden och sex gränsregioner och har cirka tre och en halv miljon invånare.

Reglerna för hur FATA styrs går fortfarande i hög grad tillbaka på en lag från 1901 som stiftades under den brittiska tiden. Då som nu hade centralregeringen svårt att kontrollera de pashtunska stammarna och britterna valde en pragmatisk lösning där styret av området överlämnades till de lokala ledarna mot att dessa ledare garanterade lugn i det som idag kallas FATA. Det anmärkningsvärda är att Pakistan som blev självständigt 1947 inte har ändrat på dessa regler utan denna gamla brittiska lag gäller fortfarande.

Lagen innebär att det endast är Pakistans president som kan styra i området. Presidenten styr med hjälp av den utnämnde guvernören för NWFP (Nordvästra gränsprovinsen) i FATA. Guvernören använder i sin tur sekretariatet för FATA i Peshawar för den löpande administrationen av området. På lokalplanet representeras den offentliga makten av så kallade politiska agenter. Grundproblemet för området är att normal offentlig service som polis, domstolsväsende och lokal administration till stora delar saknas. Det har lett till att utbildningsnivån är mycket låg och endast cirka 20 % av befolkningen antas vara läskunnig. Befolkningen i FATA har ingen representation i den Nordvästra gränsprovinsens parlament och det var endast 1997 som de fick direkt rösträtt till Pakistans parlament.

Traditionellt styrdes FATA av lokala stormän med hjälp av den muslimska rätten, sharia, den pashtunska sedvänjan, pashtunwali, samt efter eget huvud. Under senare år har området blivit ett centrum för internationella terrorister samt för såväl afghanska som pakistanska talibaner som i allt högre grad har kommit att ta över styrelsen av området. Dessa nya radikala element har fört regelrätta strider med den gamla stameliten om makten i delar av FATA och har kunnat utnyttja befolkningens missnöje med avsaknaden av offentlig service i området. Den pakistanska armén har genomfört flera kampanjer i olika stamområden men kampanjerna har varit begränsade och har hittills inte på allvar rubbat de nuvarande makthavarna. USA skickar också ofta in sina drönare, obemannade luftfarkoster, vilka ibland lyckas döda en al- Qaida eller talibanledare men också leder till civila offer.

Speciellt de södra områdena i FATA, Norra och Södra Waziristan, har blivit kända som betydande centra för al-Qaida som tros ha träningsläger i området och kanske flera tusen internationella krigare, araber, centralasiater, kinesiska muslimer och tjetjener från Ryssland. Under senare år har också den gren av talibanerna som är inriktad på terrorverksamhet i Pakistan, TTP, Tehrik-i-Taliban Pakistan (översättning: Pakistans studentrörelse) under ledning av Hakimullah Mehsud haft sitt högkvarter i södra Waziristan. Det torde vara tydligt för alla och envar att innan den pakistanska regeringen tar kontroll över FATA och börjar ta sitt ansvar för lag och ordning samt normal civil administration kommer konflikten i Afghanistan och talibanernas verksamhet i Pakistan inte gå att lösa.

3 Comments

Johan Fresk, juni 10th 2010 | Tags: , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Pakistan

Lastbilar med Natomateriel attackerade i Pakistan

Karta över Pakistan

Sent på tisdagen, den 8 juni 2010, anföll beväpnade män en konvoj lastbilar med förnödenheter till de internationella Isaf-styrkorna i Afghanistan i närheten av Pakistans huvudstad Islamabad berättar DN, SvD, VG och Politiken.

Attacken ägde rum i staden Tarnol som är belägen endast cirka tio kilometer från Islamabad och innanför den hårdbevakade säkerhetssektor som omger huvudstaden. Ett dussintal beväpnade män anföll lastbilarna som stod parkerade i en depå för natten och öppnade eld med automatvapen och granatgevär innan de stack ett tjugotal bilar i brand. Minst sju människor skall ha dödats i attacken.

I rådande läge transporteras cirka 75 procent av alla förnödenheter till den internationella styrkan i Afghanistan den långa vågen genom Pakistan. Färden börjar i hamnstaden Karachi och går sedan norrut via Islamabad, Peshawar och genom Khyberpasset innan lasten slutligen når Afghanistan. En stor del av transporterna utgörs av drivmedel och lättare fordon, vilket också skall ha varit innehållet i den attackerade transporten. Detta är en lönsam verksamhet för många chaufförer i Pakistan men också allt farligare.

USA och Nato har under en längre tid sökt efter alternativ till transporterna genom Pakistan som blivit allt mer problematiska i takt med att striderna mellan de pakistanska inhemska talibanerna och regeringsstyrkorna ökat i omfattning. Efter den pakistanska militärens attack mot den Röda moskén i Islamabad och offensiver i Swatdalen och Södra Waziristan har antalet terrordåd ökat i Pakistan och även hotet mot Natos transporter. Dessa attacker utförs av inhemska terroristgrupper som endast mycket löst är knutna till de talibaner som kämpar mot Isaf-styrkorna i Afghanistan.

Alternativa försörjningslinjer landvägen skulle kunna gå via de centralasiatiska länderna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Turkmenistan är dock uteslutet på grund av landets strikta neutralitet. Uzbekistan har stor potential men regeringen är fortfarande ovillig att gå med på mer omfattande landtransporter. Tadzjikistan ligger sämre till och landet är dessutom inbegripet i en strid med grannlandet Uzbekistan om vattenkraftsutbyggnad, vilket lett till att Uzbekistan i det närmaste omöjliggör järnvägstransporter via Tadzjikistan. I nuläget finns alltså inte något omedelbart alternativ för Nato till transporterna genom Pakistan.

UPPDATERING KL 19:00

Omfattningen av attacken har visat sig större än tidigare rapporterat och enligt uppgifter i DN skall såväl stridsvagnar som lastbilar ha förstörts. Uppemot ett 60-tal fordon förstördes och ett 80-tal skadades vid attacken mot depån i Tarnol. Förövarnas identitet är fortfarande oklar och den pakistanska regeringen har tillsatt en undersökningskommission som skall rapportera preliminära resultat inom tre dagar.

No Comments

Johan Fresk, juni 9th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Pakistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan

Fredsjirgans första resultat – genomgång av fängslade talibaner i Afghanistan

Fredsjirgan, här, som avslutades i fredags har nu fått sitt första resultat. En av jirgans rekommendationer var att frige tillfångatagna talibaner i afghanska och amerikanska fängelser. President Hamid Karzai har nu beordrat en genomgång av alla som sitter fängslade hos den afghanska polisen och beslutat att de som är intagna på felaktiga eller tveksamma grunder och inte bedöms utgöra en säkerhetsrisk skall släppas. President Karzai har också bett General Stanley McChrystal, chefen för de internationella styrkorna i Afghanistan, att samma sak skall göras bland de talibaner som sitter i amerikanska fängelser i landet. Enligt McChrystal är en sådan process redan igång sedan några månader med gott resultat, se BBC.

En ytterligare konsekvens av fredsjirgan var att president Karzai idag godkände avskedsansökningarna från inrikesminister Hanif Atmar och chefen för underrättelse- och säkerhetstjänsten Amrullah Saleh. Dessa hade inte förmått ge en tillfredsställande förklaring till hur talibanerna lyckades avfyra flera raketer mot det tält där fredsjirgan samlats i Kabul. Attacken skedde under president Karzais öppningstal till jirgan, se DN. Motsättningarna mellan underrättelsechefen Saleh och president Karzai beror sannolikt även på att de har olika åsikter om klokheten i att frige talibaner för att få fart på fredsprocessen i landet, se Politiken.

Läget fortsätter att vara oroligt i Afghanistan berättar VG. Under söndagen, den 6 juni 2010, har fem soldater från ISAF, International Security Assistance Force, dödats i tre olika händelser. I södra Afghanistan dog tre soldater i en bilolycka och i två andra separata incidenter i östra och södra delarna av landet dog ytterligare två soldater. Samtidigt har det förekommit en självmordsattack i Kandahar, talibanledaren Mullah Omars gamla hemstad och ett traditionellt starkt talibanfäste, där minst elva civila skall ha skadats. I nordöstra Afghanistan sårades också civila i samband med en attack mot en Nato-kolonn.

Tyvärr var detta en dag i raden i Afghanistan med våldsdåd och självmordsattacker som skördar civila och militära offer. Fredsjirgan vittnade med all önskvärd tydlighet om den stora krigströtthet som råder i landet och var det något som dessa delegater med vitt skilda etniska, religiösa och kulturella bakgrunder kunde enas om så var det att Afghanistan nu behöver fred mer än allt annat.

1 Comment

Johan Fresk, juni 6th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan

Fredsjirga i Kabul – Dags för samtal med talibanerna

I fredags, den 4 juni 2010, avslutades en fredsjirga med 1 600 deltagare i Afghanistans huvudstad Kabul. Jirga är ett ord från pashto som betyder stormöte eller rådslag. Det är ett traditionellt sätt att dryfta spörsmål av gemensamt intresse och försöka nå samförstånd. Denna gång var jirgan rådgivande och diskuterade ett förslag från president Hamid Karzai och hans regering om att inleda samtal med talibanerna för att nå fram till en fredsöverenskommelse. Jirgan beslöt att ge Karzai det önskade mandatet och därmed öppna vägen för samtal skriver DN, SR och VG.

Det går som en röd tråd alltsedan samtalen i Bonn hösten 2001 att det internationella samfundet i alltför hög grad har stängt ute det som allmänt kallats talibanerna från alla samtal om fred och Afghanistans framtid. Det är mycket viktigt att skilja på de olika grupper som finns inom talibanrörelsen. Kärnan i talibanerna är fortfarande gruppen runt Mullah Muhammad Omar. Han leder Kandahargruppen som idag troligen är baserad i Quetta i Pakistan. Gruppen är ytterst konservativ och kvinnofientlig och har dessutom haft nära kontakter med det internationella terroristnätverket al-Qaida lett av Usama bin Ladin.

Andra grupper baserade i Norra och Södra Waziristan i Pakistan på gränsen till Afghanistan ledda av bland annat far och son, Jalaluddin och Sirajudin Haqqani har också haft nära kontakter med al-Qaida och de utländska legosoldater som finns knutna till rörelsen i området. Till detta kommer att talibanerna som organisation spridit sig till Pakistan där rörelsen är mer militant och ideologiskt skolad än i Afghanistan. Det finns knappt 30 miljoner pashtuner i Pakistan att jämföra med ungefär 15 miljoner i Afghanistan. Talibanerna är nästan utan undantag pashtuner men inta alla pashtuner är talibaner. President Karzai är som bekant pashtun. Pashtunerna utgör drygt 40 % av Afghanistans befolkning och kan naturligtvis inte uteslutas i en fredsprocess som skall ha någon utsikt till varaktighet.

En stor grupp konservativa pashtuner i Afghanistan har ett traditionellt hat mot de utländska trupperna i landet och klumpas felaktigt ihop med talibanerna. Pashtunerna har slagits mot utländska soldater sedan 1830-talet då britterna försökte invadera landet. Stammarna i provinserna Paktia, Khost och Paktika är exempel på konservativa pashtuner som inte nödvändigtvis är talibaner. Dessa provinser valde även under talibanstyret 1996-2001 sina egna styresmän och i östra Afghanistan fortsatte utbildningen av flickor även i de pashtunska områdena trots att styret i Kandahar önskade annorlunda. Det är denna grupp konservativa pashtuner som Hamid Karzai måste vinna stöd hos för nationsbyggandet i Afghanistan.

De västliga trupperna i ISAF, International Security Assistance Force, har förvisso en viktig uppgift att trygga säkerheten i landet men denna uppgift måste kombineras med stor försiktighet i kontakterna med civilbefolkningen och de felaktiga flygbombningar och drönarattacker som förekommit mot oskyldig civilbefolkning är precis vad som driver många pashtuner att ta till vapen mot utländska trupper och Karzairegimen. Jag lämnar nu därhän den endemiska korruptionen och den omfattande opiumbaserade ekonomin.

Vid en eventuell fredsuppgörelse mellan regeringen och talibaner på lägre nivå, som nu föreslås, kommer regeringen at vara tvungen att kompromissa för att vinna över talibaner och andra konservativa grupper. Detta måste politiker i Europa och USA acceptera. De framsteg som gjorts för kvinnor och barn bör naturligtvis bevaras så långt som möjligt men samtidigt är det oundvikligt att smärtsamma jämkningar kommer att behöva göras. Långsiktigt är fred den enda möjligheten att säkerställa lika rättigheter och möjligheter för alla i Afghanistan. Ahmed Rashids bok om talibanrörelsen kan fortfarande rekommenderas för den som vill veta mer, läs en recension av boken.

3 Comments

Johan Fresk, juni 5th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan

Boken Talibanerna – fortfarande läsvärd

Många av bloggens läsare är säkert väl förtrogna med boken ”Talibanerna” av Ahmed Rashid som kom ut första gången på engelska år 2000. I april i år, 2010, kom det ut en ny upplaga av ”Taliban” på Tauris förlag i London. Rashid har valt att lämna originaltexten orörd och skriva ett nytt förord på tre sidor och ett nytt slutkapitel på 30 sidor samt föra fram kronologin till oktober 2009. Jag bestämde mig för att läsa om boken i sin helhet för att se hur jag upplevde texten idag.

Ahmed Rashids stil är journalistisk och lättläst men på samma gång initierad och medryckande. Det är ingen slump att boken har sålt i miljonupplagor de senaste tio åren. Visst vet vi mer om talibanerna idag men ibland slås jag hur lite mer vi tycks veta och förstå. Lösningen på konflikten i Afghanistan ter sig ibland lika avlägsen som någonsin. Boken börjar med en genomgång av talibanernas sociala ursprung i madrasa (islamisk skola) i flyktinglägren i Pakistan. Jag tycker om den känsla av att vilja berätta något nytt och angeläget som finns i böcker som är skrivna i ett pågående skeende.

Skildringen av hur talibanerna växte fram i trakten kring Kandahar 1994, som en reaktion på det kaos som rådde i Afghanistan med olika krigsherrar som ständigt låg i luven på varandra, och hur Mullah Omar och en liten grupp på 30 talibaner beväpnade med 16 gevär befriar två pashtunska tonårsflickor som tillfångatagits och våldtagits av krigsherrarna, är klassisk. Talibanernas snabba expansion i södra Afghanistan, problemen vid striderna om Kabul, Hazarajat och norra Afghanistan beskrivs väl och står sig utmärkt idag.

Det är också nyttigt att bli påmind om hur mycket av dagens problem som skapades under 90-talet när USA tappade intresset för Afghanistan och Clintonadministrationens passivitet i frågan 1993-97. Jag har också ofta svårt att hålla isär striderna mellan de olika fraktionerna i Afghanistan och de ständigt skiftande allianserna mellan talibaner, tadzjiker i Norra alliansen, uzbeker och hazara (shiamuslimer). Det är nyttigt att erinra sig detta, och ta till sig den varning som Rashid har för konsekvenserna när ett samhälles hela struktur har slitits sönder och endast ersätts av en kultur av våld. Talibanernas stöd som var betingat av det kaos som rådde tidigare nådde aldrig utanför de pashtunska grupperna utan perioden ledde till en ökad etnisk splittring i Afghanistan. Talibanernas ovilja att styra landet och ta ansvar för civilbefolkningen och säkerställa ens en grundläggande service är ett annat arv som vi lever med idag.

Talibanernas extrema tolkning av Islam, som reducerades enbart till en kombination av teologi och pashtunwali (pashtunsk sedvänja) som den uppfattades av Mullah Omar och den styrande shuran (rådet) i Kandahar belyses också. Rashids förklaring men absolut inte försvar av talibanernas kvinnofientlighet är intressant. Kriget, upplösningen av normer samt frånvaron av kvinnor för många av de unga förädralösa männen och den krigiska miljö som rådde i madrasa där dessa fick sin utbildning var alla bidragande orsaker men där just frånvaron av kvinnor var ett sätt att stärka det religiösa engagemanget och fokuseringen på jihad. Kvinnan blev något hotfullt som måste kontrolleras. Mullah Omar kom från ett av de fattigaste och mest konservativa områdena i Afghanistan där kvinnor traditionellt varit beslöjade, haft en underordnad roll och saknat utbildning och han överförde detta förhållande till att gälla hela Afghanistan när talibanerna tagit makten.

Den del av boken som klarar sig sämst är beskrivningen av de skiftande turerna kring olika oljeledningar som planerades i Afghanistan och förvecklingarna och striderna mellan de inblandade oljeföretagen och regeringarna. Lärdomen blir utan tvekan faran för ett land att inte analysera en komplex situation ordentligt utan låta ett enskilt företags vinstintresse vara styrande för utrikespolitiken. Detta misstag var en av flera orsaker till Clintonadministrationens till en början positiva analys av talibanernas maktövertagande i Afghanistan.

Det som också slår mig hos Rashid när man läser med facit i hand är hur rätt han hade i många av de varningar för Pakistan som stat som finns redan i bokens första del. Frånvaron av en verklig politisk motvikt till ISI, Inter-Services Intelligence Directorate, (Pakistans underrättelsetjänst) var och är förödande för situationen i såväl Afghanistan som Pakistan. USA:s ovilja att sätta press på Pakistan och dess stöd till talibanerna är anmärkningsvärt. En annan faktor, som visar på hur lågprioriterat Afghanistan var, var att såväl CIA, Central Intelligence Agency, och Istakhbarat (Saudiarabiens underättelsetjänst) förlitade sig i alltför hög grad på ISI för sina uppgifter om Afghanistan och talibanerna.

De första kontakterna mellan talibanerna och Usama bin Ladin och al-Qaida under 1996 och al-Qaidas växande inflytande är också intressanta liksom talibanernas flykt från Afghanistan efter kriget hösten 2001 och fristaden i Pakistan med ISI:s, militärens och den civila regeringens goda minne. Rashid glömmer inte heller Irans roll eller effekterna av talibanerna på regimerna i Centralasien. Den som inte har läst boken har en mycket engagerande läsupplevelse framför sig, och till den som redan läst boken vill jag säga att den är väl värd att läsa igen.

1 Comment

Johan Fresk, juni 4th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in - Recensioner, Afghanistan, Pakistan

Fantomen lever: nya ljud- och videoband med IMU-ledaren

I slutet av september spreds nyheten (inte för första gången) att ledaren för Islamic Movement of Uzbekistan (IMU), Tohir Yo‘ldosh* dödats i en USA-ledd raketattack i Pakistanska Waziristan i augusti. (Se tidigare inlägg här, här och här.) Talesmän för IMU dementerade dock snabbt uppgiften och utlovade nya ljud- och videoinspelningar som skulle motbevisa påståendena. Nu har sådana inspelningar börjat dyka upp. 

Redan den 16 november rapporterade Middle East Media Research Institute (MEMRI) om en videoinspelning som tycks visa Yo‘ldosh vid liv. (Tyvärr går det inte att se hela artikeln utan att vara prenumerant på MEMRI:s publikation The Jihad and Terrorism Threat Monitor, men här är en länk för den som vill se en kort sammanfattning och/eller registrera sig som prenumerant.) Igår rapporterade BBC:s uzbekiska gren att ett ljudband börjat spridas som sägs återge ett tal av Yo‘ldosh inför någon sorts församling, där han kommenterar aktuella händelser i världen. (Även Fergana.ru tar upp nyheten idag.) Talet tycks ha hållits i samband med eller inför den muslimska offerhögtiden qurban, som i år inträffade den 27 november.

Det är ännu inte helt klarlagt att det faktiskt är Yo‘ldosh som förekommer i de båda inspelningarna, men de förefaller trovärdiga. Jag har tidigare spekulerat om varför sådana här rykten sprids, om de nu inte är sanna. Yo‘ldosh är ju inte den ende ledare för väpnade motståndsgrupper i Afghanistan och Pakistan som förklarats död upprepade gånger. Frågan är alltså i vems intresse det ligger att sprida sådana uppgifter. IMU skulle kunna vinna på att deras ledare framstår som en gäckande fantom som ständigt lurar döden och ockupationsstyrkorna. Artister säljer ju som bekant fler skivor när de nyligen dött. Det skulle också kunna ligga i USA:s och dess allierades intresse att visa konkreta resultat i ”kriget mot terrorismen”. Det kan också röra sig om rykten som sprids utan särskilt syfte och fångas upp av media som vill vara först, men inte alltid är så noga med med källkritiken.

Hur som helst säger denna osäkerhet och dessa ständiga rykten något om vilket osäkert läge USA och ISAF-styrkorna befinner sig i. Det är inte bara om motståndsledarna det råder stor osäkerhet, utan också om själva de väpnade grupperingarna, hur starka de är och vilka allianser de ingår i. På sistone har också oron ökat för att kriget ska spridas norrut till framförallt Tadzjikistan och Uzbekistan. Sommarens våldsamheter i den uzbekiska delen av Ferganadalen har, till exempel, av vissa bedömare kopplats till uzbekiska gerillakämpar som drivits ut ur den pakistanska Swatdalen genom den pakistanska arméns offensiv i våras. Men för ett par veckor sedan talade jag med en analytiker från EUCAM-projectet (EU-Central Asia Monitoring), Nicolas De Pedro, som gjort intervjuer i Ferganadalen strax efter händelserna. Enligt honom trodde de flesta på plats snarare att det rörde sig om rent kriminella grupper som sysslade med narkotikasmuggling och liknande. För att komplicera saken ytterligare kan dock gränsen mellan väpnat motstånd, terrorism och narkotikasmuggling vara ganska flytande. Inte minst IMU har ofta kopplats till narkotikasmuggling längs rutterna från norra Afghanistan.

På tisdag väntas president Barack Obama presentera sin nya Afghanistanstrategi. Enligt förhandstips från amerikanska armékällor blir det troligen en förstärkning på ca 30-35000 soldater, alltså något färre än de 40000 som general Stanley McChrystal efterfrågat. Mer intressant än antalet soldater är dock vad dessa ska ägna sig åt. Taktiken att döda enskilda motståndsledare med raketattacker har hittills inte gjort så mycket för att stävja det ökande våldet.

*En vanligare – men mindre korrekt – stavning av namnet är är Tahir Yuldash(ev). Se även fotnoten till mitt första inlägg om IMU-ledaren.

2 Comments

Henrik Ohlsson, november 28th 2009 | Tags: , , , , , , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Centralasien, Uzbekistan

Följetongen fortsätter. IMU-ledarens död dementeras igen.

I måndags började uppgiften spridas att ledaren för Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) (se tidigare post) Tohir Yo‘ldosh hade dött i sviterna av en amerikansk missilattack i den pakistanska västprovinsen Waziristan den 27e augusti. Uppgifterna bekräftades i fredags av pakistanska säkerhetskällor för nyhetsbyrån Reuters. Som jag påpekade i gårdagens post har dock tidigare rykten om hans död visat sig betydligt överdrivna.

Nu dementeras åter uppgiften om Yo‘ldoshs död i ett e-postmeddelande till Radio ozodlik från en talesman för IMU. Meddelandet ska också ha innehållit ett nytaget foto och en ljudinspelning som sägs återge Yo‘ldoshs tal på ett möte med organisationens beslutsförsamling. Enligt talesmannen är IMU starkare än någonsin och kämpar nu på två fronter – i Pakistan och i Afghanistan. Vidare är det ”under ledarens värdighet” att ägna sig åt att motbevisa de rykten som sprids. Snart utlovas dock nya framträdanden där Yo‘ldosh kommer att uttala sig om viktigare frågor.

Har Tohir Yo‘ldosh alltså lurat döden återigen? Det blir intressant att se om det dyker upp några nya videoinspelningar. Om det visar sig att ryktet om hans död var falskt också denna gång kan man verkligen börja fråga sig vem det är som sprider dessa rykten – och varför? Är det så att ”kriget mot terrorismen” behöver dessa symboliska segrar för att hålla modet uppe hos soldaterna? Eller är det IMU själva som vill skapa en bild av sin ledare som en gäckande fantom och därigenom stärka sitt eget ”varumärke”?

1 Comment

Henrik Ohlsson, oktober 4th 2009 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Uzbekistan

Är IMU-ledaren död den här gången?

Ledaren för Islamic Movement of Uzbekistan (se tidigare post) Tohir Yo‘ldoshev, (eller Yo‘ldosh, som han hetat på senare år efter att ha tagit bort den ryska namnändelsen)*, påstås nu återigen vara död. Tidigare rykten om hans död har visat sig betydligt överdrivna och ofta motbevisats genom videoframträdanden. Men igår bekräftade pakistanska säkerhetskällor uppgiften för nyhetsbyrån Reuters.

Uppgiften började spridas via Radio ozodlik, (den uzbekiskspråkiga avdelningen av Radio Liberty), som förra lördagen mottog ett anonymt SMS-meddelande. I måndags kontaktade den anonyme uppgiftslämnaren åter radiostationen och gav mer detaljerade uppgifter. Han påstod sig ha tillhört Yo‘ldoshs livvaktsstyrka och berättade att IMU-ledaren omkommit efter en raketattack från ett obemannat amerikanskt flygplan i den pakistanska västprovinsen Waziristan den 27e augusti.

Tohir Yo‘ldosh bildade, tillsammans med vapenbrodern Juma Namangani ungdomsrörelsen Adolat, ”rättvisa” i den uzbekiska Fergana-regionen i början av 1990-talet. Adolat fungerade från början som en sorts medborgargarde. Inspirerade av radikala islamistiska idéer fick gruppen snart mer långtgående ambitioner och krävde att Uzbekistan skulle omvandlas till en islamisk stat. Karimov-regimen visade sig dock stabilare än Adolat hade räknat med, och Yo‘ldosh och Namangani flydde till Tadzjikistan där de under några år kämpade i inbördeskriget. I slutet av 1990-talet tycks de ha återvänt till Uzbekistan under en period och bildat Islamic Movement of Uzbekistan (IMU). Gruppen kopplades samman med en serie bombningar i Tasjkent 1999, men därefter förflyttade man sig åter ut ur landet – denna gång till det talibanstyrda Afghanistan.

Juma Namangani dödades redan tidigt under de USA-ledda attackerna i Afghanistan 2001, och IMU ansågs länge vara svårt decimerade. Under senare tid har gruppen åter varit i ropet. Videoinspelningar med Tohir Yo‘ldosh har spritts där han hotar med jihad i Pakistan. IMU har enligt uppgift byggt upp en styrka av ca 5000 gerillakämpar som har sitt högkvarter i Waziristan nära den afghanska gränsen. IMU anses vara nära kopplade till både Talibanerna och al-Qaida och Yo‘ldosh har ibland betecknats som ”en av al-Qaidas högsta ledare”, men exakt vad det innebär preciseras sällan. Att en grupp har ”kopplingar till al-Qaida” har närmast blivit ett vanemässigt uttryck när man talar om militanta islamister, och med den allmänna förvirring som råder kring vad al-Qaida egentligen är kan det vara klokt att undvika sådana formuleringar.

Vad Yo‘ldoshs död innebär för IMU och för militanta islamistiska upprorsrörelser i Centralasien i allmänhet kan man bara spekulera i. Strategin med raketattacker mot utvalda motståndsledare har hittills mest lett till oskyldiga offer, vilket i sin tur har inneburit ett starkare stöd för de militanta grupperna.

*Tohir Yo‘ldoshev/Yo‘ldosh är den uzbekiska stavningen av namnet (med och utan rysk ändelse). I internationella media ser man vanligen den rent ryska formen som i transkribering stavas Yuldashev/Yuldash och förnamnet Tahir istället för Tohir.

1 Comment

Henrik Ohlsson, oktober 3rd 2009 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Uzbekistan
Newer Posts »