Forum Eurasien

Paradigmskifte när Turkiets militärledning byts ut

Idag godkände president Abdullah Gül Turkiets nya militärledning (DN/SvD/GP), som under veckan har utnämnts efter överläggningar i Högsta Militärrådet (YAŞ). I turkisk press diskuteras utnämningarna flitigt, eftersom det för första gången anses vara den civila regeringen som haft sista ordet och kunnat utse landets högsta militära ledare.

Atatürks mausoleum Anıtkabir i Ankara, potent symbol för kemalismen (Foto H Hallgren)

Det hela inleddes med att generalstabschef Işık Koşaner i fredags oväntat ansökte om pension tillsammans med befälhavare för armén, flottan och flygvapnet. Landet stod plötsligt utan militärledning.

Bakgrunden var att man förväntades hålla diskussioner om nya militära utnämningar den 1 augusti. Militärledningen såg sig motarbetad. Det senaste året hade nämligen ett stort antal högt uppsatta officerer arresterats för misstanke om delaktighet i en kuppkonspiration, den s k Operation Slägga (turk Balyoz). Just nu sitter 41 verksamma generaler och amiraler fängslade – 14 av dem hade i normala fall förväntat sig befordran i veckan.

Kupplanerna går tillbaka till 2003, när Gül ledde den då nya regeringen under Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) som behållit makten sedan dess. Planen skall, enligt dokument publicerade i pressen i januari 2010, ha involverat bombningar av moskéer och provokationer mot Grekland, allt i syfte att rättfärdiga ett militärt övertagande. Generalstaben erkände att planerna funnits, men hävdar att det rörde sig om ett övningsscenario.

Med drygt 600.000 aktiva trupper har Turkiet NATO:s med råge största militär efter USA och den har alltid varit en viktig kraft i landet. Risken för militärt övertagande är heller inget tomt hot i efterkrigstidens Turkiet, där regeringen flera gånger – 1960, 1971, 1980 – bytts ut genom militärkupp. 1997 var det senaste tillfället, då Necmettin Erbakan från Välfärdspartiet (en föregångare till AKP) och hans regering tvingades bort utan blodspillan och utan att upplösa parlamentet – vilket sedan gav den epitetet ”postmodern kupp”. Men innan sin avgång hade Erbakan tvingats gå med på lagändringar, som skulle säkra de sekulära, kemalistiska principerna i landet mot religiösa strömningar.

Den motsättningen – och rädslan för den – har fortsatt tills idag, trots att AKP bit för bit har stärkt sitt inflytande på bekostnad av militären. Det måste också påpekas att anledningen till att de har lyckats är att partiet har hållit sig ifrån stora religiösa eftergifter och i mycket behållit kemalismens grundpelare. Men Operation Slägga och den än större utredningen om det förmodade konspiratoriska, ultra-kemalistiska nätverket som går under namnet Ergenekon splittrar befolkningen, som är medveten om att militärstrukturerna hela tiden har varit mäktiga och grogrund för ränksmideri, men samtidigt har svårt att tro att en del av åtalspunkterna som målas upp inte är tagna ur luften för politiska syften.

Militärens förmåga att blanda sig i inrikes- och utrikespolitiken har hur som helst successivt minskat och militärledningens avgång utan strid ses som avslutningen på en process som fortgått under hela 2000-talet. Regeringens förmåga att diktera de nya utnämningarna, något som tidigare ansetts vara en inre militär angelägenhet, är bara ett ytterligare och definitivt tecken på det.

Nyutnämnde generalstabschefen, landets högsta militära ledare, Necdet Özel var närmast befälhavare för gendarmeriet (turk jandarma), den allestädes närvarande säkerhetspolis som i fredstid lyder under inrikesministeriet. Valet av Özel verkar signifikant. Han skall inte ha varit inblandad i tidigare kuppförsök och han har enligt Zaman bl a uttalat sig om vikten av att militären håller sig inom lagens råmärken och respekt för mänskliga rättigheter. I tidigare positioner har han bl a ansvarat för delar av ”antiterror”-strategin i de kurdiskdominerade områdena i sydöst. Att klarlägga arméns roll i de trakterna kommer att bli en av hans viktigaste uppgifter även framöver, särskilt efter det uppenbarligen stärkta PKK:s nya attacker efter valet i juni, då man bröt vapenvilan som annonserades inför fjolårets ramadan.

Det är kanske ändå förhastat att tala om processen som en ren seger för premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Han uppges ha haft respekt för den avgångne Koşaner och att denne nu såg sig beredd att försvara sina kollegors heder riskerar att förstärka bilden av en regering i konflikt med landets militär. Mycken kritik har också riktat mot själva rättsprocessen, som i det polariserade medieklimatet av vissa ses som politiserad. EU har också sagt sig följa processen noga och ser transparens i förfarandet och rättvisa i domsluten som en viktig värdemätare på Turkiets demokratisering. Arresteringen av journalister – kritiska mot AKP – som delaktiga ser särskilt illa ut (artikel i NYT).

Slutresultatet av utnämningarna som de blev kända idag har också ett lätt drag av kompromiss, där de 14 anklagade officerer, som förväntade sig befordran i stället får behålla sin post ytterligare ett år.

Som vissa kommentatorer påpekar riskerar rättsprocesserna också att allvarligt undergräva moralen i krigsmakten och ge upphov till splittring, något som inte är bra för ett Turkiet som vill spela en mer aktiv roll som regional stormakt (se gärna tidigare inlägg på ämnet).

Många kommentatorer, både inom och utom landet, hälsar militärens synbart diskreta reträtt från politiken som en naturlig utveckling, som varit på gång länge i den övermilitariserade turkiska staten. Men en viktig fråga blir naturligtvis, om det visar sig att det i slutänden blir en seger för demokratin eller för AKP?

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 4th 2011 | Tags: Abdullah Gül, AKP, Ergenekon, Necdet Özel, Operation Slägga, PKK, Recep Tayyip Erdogan, Turkiet
Posted in Turkiet

Davutoğlus Turkiet skapar sin egen utrikesagenda

Turkiets inrikesreformer och nya utrikespolitiska agenda var röda trådar under en temaeftermiddag om landet i Stockholm på måndagen, arrangerad av OSSE-nätverket och Palmecentret. OSSE-nätverkets Olof Kleberg och Jens Orback, Palmecentrets generalsekreterare, ledde diskussionen och trots att tre timmar avsatts – och överskreds – inser man snabbt det uppenbara, att Turkiets politik är något man kan diskutera i dagar. Därför begränsar jag mig till några reflexioner om landets relation till omvärlden.

Yavuz Baydar, journalist på Today's Zaman, turkietkännaren Elisabeth Özdalga och moderator Jens Orback, generalsekreterare för Palmecentret

Det var Hanna Ojanen, som är forskningschef på UI, som främst uppehöll sig vid Turkiets nya utrikespolitik. Sedan AKP:s (Rättvise- och Utvecklingspartiets) maktinnehav startade 2002 och framför allt sedan Ahmet Davutoğlu 2009 utsågs till utrikesminister har det verkligen skett en förändring i tonen i utrikespolitiken. Turkiet har blivit en starkare och mer självständig röst. Landet har orienterat om sin världsbild från kalla krigets NATO-perspektiv och från de initiala EU-förhoppningarnas Europa-orientering till en modell där landet ser sig själv i mitten av ett spänningsfält mellan olika intressen – och där man kan spela en egen, aktiv roll (något som ingalunda är okontoversiellt – se t ex ett nytt inlägg i SvD av Svante Cornell, direktör för Nackabaserade ISDP).

Här är de anledningar Ojanen ser till det nyvunna självförtroendet, med några utvidgande kommentarer:

Hanna Ojanen, Utrikespolitiska Institutet

Den ekonomiska tillväxten. Efter en rätt kraftig tillbakagång krisåret 2009 växte ekonomin uppskattningsvis med imponerande 7% i fjol, en hög siffra internationellt och inte minst jämfört med Europa. Krisande EU-grannen Grekland framstår knappast som något föredöme. Turkiska affärsidkare – på senare tid ofta ackompanjerade av regeringsföreträdare – är aktiva i de flesta delar av världen, från Afrika till Ryssland
En ny politisk elit. AKP:s ledarskikt stammar inte från Istanbuls etablerade politiska eller Ankaras militära kretsar, utan såväl premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, som president Abdullah Gül och utrikesminster Ahmet Davutoğlu kommer från vad som ibland kallas en ny ”anatolisk elit”. Den kännetecknas av en mer religiös och konservativ hållning, men har sedan partiet etablerades (AKP är senaste inkarnationen i en rad förbjudna partier) blivit mer marknadsliberal, demokratisk och pragmatisk. Det ekonomiska uppsvinget har också inneburit att en växande medelklass har sällat sig till den urbana eliten och börjat influera agendan
AKP har etablerat sin maktställning. Detta har definitivt bidragit till att höja tonläget. När partiet vann valet 2002 var ledaren Erdoğan förbjuden att anta premiärminsterposten (officiellt för att han läst upp en dikt som betraktades som proislamisk åtta år tidigare), nu har man efter förnyat förtroende i lokalvalen 2004 och 2009 och parlamentsvalet 2007 lyckats utöka sitt inflytande till president- och premiärministerposterna, liksom de flesta andra nyckelinstitutioner. Partiet har blivit rumsrent i vidare kretsar och fått anhängare även bland marknadsliberaler i väster och bland kurder
Utrikespolitik går före säkerhetspolitik. En av de viktigaste uppgifterna för AKP:s ”konservativa modernisering” av landet har hela tiden varit att överföra makt från säkerhetsstrukturerna – armén och det som ofta kallas den ”djupa staten” – till ministerierna under premiärministerns kontroll (detta är också av överlevnadsinstinkt för partiet, förutom demokratiska hänsyn). Tidigare har stor makt legat hos Nationella Säkerhetsrådet, där militären haft betydande inflytande. I och med omstruktureringen finns det samtidigt en möjlighet att omforma den säkerhetspolitiska agendan, bort från en centrering runt (interna och externa) hot mot den nationella säkerheten till en mer aktiv och konstruktiv utrikespolitik
En ny klass av tänkare i utrikespolitiken. Det står utom tvivel att Davutoğlu, som även före 2008 definierade AKP-regeringens utrikesagenda, har bidragit med ett på flera vis nytt synsätt. Han undervisade själv tidigare i internationella relationer och har skrivit böcker på ämnet, bland annat om vad han kallar ”strategiskt djup” i ett lands utrikesrelationer. Relationerna till bl a Europa har också omdefinierats av bl a Hüseyin Bağcı, som sagt att Turkiet behöver bli mer ”aggressivt” i sin utrikespolitik – d v s gå från att vara reaktivt till att bli en drivande kraft

Ahmet Davutoğlu

Vad innebär då de här ändringarna och vad är egentligen strategiskt djup (stratejik derinlik på turkiska) i Davutoğlus version? Vad innebär den nya politiken – i teorin och i praktiken?

Termen strategiskt djup lanserade Davutoğlu i en bok med samma namn 2001. Då var det knappast någon som trodde att idén skulle komma att börja omsättas i praktiken redan året därpå. I stora drag är kontentan helt enkelt att varje land befinner sig i en unik geografisk (geostrategisk) och historisk kontext (besitter ett historiskt ”djup”) och att utrikespolitiken blir optimal om man inser detta och använder vetskapen på ett självständigt sätt. För Turkiets del innebär det att ta fasta på sådant som landets läge vid transportrutten Bosporen och mellan de europeiska, arabiska, persiska och ryska kultursfärerna, men också det gemensamma språkliga kontinuumet med Kaukasus och Centralasien – och det ottomanska historiska arvet. En bit ifrån realismens syn på optimala internationella relationer alltså. I vilket fall som helst blir slutsatsen att Turkiet bör ägna sig åt det som nu ibland kallas ”multivektorpolitik”, en flerdimensionell utrikespolitik.

Alltså tog man tag med förnyad kraft i samarbeten runt Svarta havet och i Centralasien (där entusiasmen lagt sig efter den panturkistiska vågen på 1990-talet) – nu ofta med ett mer pragmatiskt anslag (läs: ekonomi). Till de internationella framstegen kan också läggas platsen i FN:s säkerhetsråd, dit man blev inröstad 2008 efter fem års lobbying – samt ett otal bilaterala samarbeten över hela världen.

En av anledningarna till att det har kunnat bli en såpass märkbar kursändring var nog också att återblickar på det prekemalistiska imperiet hade varit närmast tabu i det republikanska Turkiet. Men liksom AKP:s agenda i stort har även denna tanke kommit att bli mer och mer accepterad (en viktig försutsättning är förstås som sagt också att den radikala militärens roll i utrikespolitiken har minskat). Sedan beror förstås mycket på slutsatserna man drar av historien. De ottomanska sultanerna var ju till exempel härskare inte bara över ett världsligt imperium, utan självpåtagna förvaltare av det islamiska kalifatet. Här finns potentiellt en stor – men kontroversiell – roll att spela i den muslimska världen. Å andra sidan – och det är ju en av anledningarna till att Turkiet så länge har valt att i många avseenden låta historien börja med Atatürk – riskerar man ju ställas inför olika skuldfrågor den gamle ”Europas sjuke man” potentiellt har att svara för i historien.

En av aspekterna man valt att återknyta till från den förrepublikanska tiden verkar i alla fall ha varit i synen på de folk och trossystem som var och är minoriteter i Anatolien. Kanske har man här hämtat inspiration och uppmuntran ur det gamla millet-systemet, där (väl definierade) religiösa minoriteter tilläts självstyre så länge harmonin inom riket bevarades. För en sak som blivit uppenbar är AKP-regeringens återkommande försök (även om de verkliga intentionerna kan diskuteras) att ta itu med den s k ”kurdiska frågan”.

Den är inte heller bara en intern angelägenhet. Som några av föreläsarna på dagens seminarium påpekade är det en förutsättning att trygga säkerheten inom landet och finna en någotsånär enad syn för att man skall kunna föra en självständig utrikespolitik. Dessutom påverkas relationen med Irak efter Saddam Hussein högst påtagligt av inställningen till kurdernas situation, samtidigt som situationen i Iraks norra, autonoma kurdiska region likaledes påverkar vilken politik man kan föra gentemot det kurdiska upproret. Därför har man valt den pragmatiska vägen i förhållandet till Irak, där Turkiet nu är en av de stora investerarna, inte minst i de kurdiska delarna.

Ett av de centrala koncepten i Davutoğlus politik är doktrinen om ”noll problem med grannarna” och det är ett område där politiken haft betydande praktisk effekt. I kalla krigets efterföljd fann sig Turkiet lierat med NATO och USA, liksom med Israel, vilket också innebar en garanti för åtminstone fortsatt dialog med Europa. Men med andra länder, ofta de närmaste grannarna, hade man betydande problem. Den nya självständiga synen innebar en omorientering med avseende på hela närområdet, från Kaukasus till de arabiska grannarna, Iran och Ryssland.

Vi har tidigare skrivit en hel del här om framstegen och senare bakslagen de senaste månaderna i relationerna med Armenien, där gränsen hittills förblir stängd trots bilaterala initiativ på hög nivå (se tidigare inlägg på ämnet). Men med Iran och Syrien har tydliga steg mot normalisering gjorts. Turkiet har upprepade gånger tagit initiativ för att medla angående Irans kärnvapenprogram, där Turkiet har intagit en mer förstående hållning gentemot Iran och aktivt röstat mot nya sanktioner i FN:s säkerhetsråd. Här försökte man bl a göra gemensam sak med Brasilien och erbjuda Iran ett ”utbytesprogram” för kärnbränsle och hitta en utväg för Teheran.

Davutoğlu med Brasiliens president Lula da Silva

Den policyn rimmar också väl med Ankaras nya hårdare retorik mot Israel. Man har skarpt kritiserat blockaden av Gaza och efter förra årets Ship to Gaza-debacle, då nio turkiska medborgare omkom i Israels storming av konvojen skruvades tonen upp ytterligare ett par snäpp. Även om man behåller de diplomatiska relationerna finns väl just nu inga tydliga tecken på att situationen mellan länderna skall förbättras och det är onekligen ett trendbrott. Turkiet var ett av de första länderna att erkänna staten Israel och det kemalistiska Turkiet och det nya Israel hade moderniseringsambitioner som inte delades av många i regionen. Möjligen kan man hävda att den turkiska regeringen nu har närmat sig folkviljan i fråga om synen på behandlingen av palestinierna, men det är också mycket möjligt att relationerna hade varit fortsatt goda om det inte hade varit för Israels attack mot Gaza vintern 2008-09, då det verkar som om Ankara ”gav upp” om Israels fredsintentioner.

Det som talar för att det är så är att Davutoğlus strategi egentligen måste innebära att Turkiet agerar för att försöka lösa upp konflikter i sitt närområde – och den israelisk-palestinska är ju nyckeln till mycket. Det var också Turkiet som banade väg för att det sånär blev ett avtal mellan Syrien och Israel 2008. Nu däremot har Turkiet spelat bort sina förhandlingskort med Israel på obestämd framtid. Men det hade nog kunna vara annorlunda och inget är skrivet i sten i regionen. Det är t ex inte helt uteslutet att det som just nu händer i Egypten också kan påverka relationen på lite sikt, ifall Hosni Mubaraks regim skulle ersättas med en mindre Israel-vänlig dito.

I gengäld har relationen med grannlandet Syrien förbättrats. Tidigare har man haft flera trätopunkter – som Hatay-regionen vid Medelhavet (där Antakya/Antiochia ligger), som 1939 anslöts till Turkiet, vilket inte accepteras av Syrien, Turkiets dammbyggen uppströms floderna, Syriens stöd till PKK. Nu har länderna visumfrihet och 2009 genomförde man till och med en gemensam militärövning.

Erdoğan och Davutoğlu med Dmitrij Medvedev i Turkiet

En annan tidigare konkurrent – sedan århundraden – är Ryssland. Från krigen om herraväldet över Svarta havets stränder via Sovjettidens polarisering då Turkiet var NATO:s utpost i söder till Rysslands stöd för Armenien och utnyttjande av Svarta havets resurser har det aldrig rått brist på konflikter. Men gradvis har relationerna förbättrats och kanske kan de sägas ha tagit ett språng efter det att Dmitrij Medvedev blev president. Man har tecknat avtal om mångmiljardinvesteringar (turkiska företag har ju redan stora affärsintressen i Ryssland och vice versa), bland annat om att Ryssland skall bygga Turkiets första kärnkraftverk. Verket skall konstrueras av ryska monopolet på kärnenergiexport (en del av statliga Rosatom, som också bygger åt Iran i Bushehr), men en nyhet är att Ryssland kommer att äga majoritetsandel i verket när det är färdigt. Det tillsammans med en ny oljepipeline genom Svarta havet, som skall ge Ryssland tillgång till Medelhavet utan att passera den övertrafikerade Bosporen, gör nog att presidenterna har fog för att börja tala om ett ”strategiskt partnerskap”. Dessutom har man slopat visumtvånget, vilket inte minst är en lättnad för alla de tusentals ryssar som semestrar i Antalya.

Så öppnandet mot grannländerna får nog i de flesta fall anses ha gett resultat, men det har inte skett utan kritik. Den har också kommit från olika håll, där det kemalistiska etablissemanget och Istanbuls liberaler har ibland kunnat enas om att politiken genom att just vara så flerdimensionell har tappat fokus – som bör vara mot EU och bort från det muslimska södra grannskapet.

Enligt förespråkarna däremot har Turkiet kommit en god bit på väg att återta sin rättmätiga plats på den geopolitiska scenen.

2 Comments

Henrik Hallgren, februari 1st 2011 | Tags: Ahmet Davutoglu, AKP, Israel, kurder, Recep Tayyip Erdogan, Ryssland, Turkiet, utrikespolitik
Posted in Turkiet

Armenien och Turkiet på väg mot normala relationer?

De senaste dagarna har Armeniens parlament debatterat två viktiga överenskommelser med Turkiet som, om de signeras och ratificeras av båda sidor, borde innebära konkreta framsteg i ländernas frusna relationer.

Protokollen förväntas undertecknas den 10 oktober och handlar i korthet om ett principbeslut att öppna den stängda gränsen inom två månader respektive återupptagande av diplomatiska relationer. Viktiga steg med andra ord.

Bro över gränsfloden Achurian/Arpaçay i den medeltida armeniska huvudstaden Ani, som nu till största delen ligger i Turkiet

Men det har varit en lång och krokig väg till dagens töväder och fortfarande finns hinder kvar. Men det är helt klart att den ”fotbollsdiplomati” som drog igång ifjol med bland annat turkiske presidenten Abdullah Güls besök i Armenien har fått parterna att komma närmare varandra än hittills.

Turkiets gräns mot Armenien har varit stängd alltsedan kriget om Nagorno-Karabach, en konflikt som startade redan innan Sovjetunionen upplösts och Armenien och Azerbajdzjan förklarat sig självständiga. Turkiet erkände snart de båda nya staterna, men efter att armeniska styrkor tagit kontrollen över merparten av den azerbajdzjanska provinsen Nagorno-Karabach beslöt man 1993 att ge stöd åt Azerbajdzjans territoriella integritet genom att inleda en handelsbojkott mot Armenien och stängde gränsen. Även om Turkiet valde att aldrig ingripa militärt mot Armenien (bl a med hänvisning till att kriget skulle komma att eskalera till en storkonflikt) har den officiella linjen sedan dess varit att i alla relevanta sammanhang ge stöd åt Azerbajdzjans strävan att inte ge upp den formella kontrollen över Karabach. Men sedan den faktiska kontrollen efter vapenstilleståndet 1994 förlorats till den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR) med stöd av Armenien har situationen varit låst. Även om många försök har gjorts till lösning av Karabach-frågan (i huvudsak genom OSSE:s Minsk-process) och Armeniens och Azerbajdzjans presidenter har träffats flera gånger med ojämna mellanrum har inga konkreta framsteg gjorts utöver avsiktsdeklarationer.

Karabach-frågan har sedan dess varit ett av de viktigaste argumenten från turkisk sida för att inte inlåta sig i för konkreta diskussioner med Armenien. Men på senare år har inställningen i Ankara gradvis förändrats. När Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) kom till makten 2003 inledde man en politik som ibland kallas ”noll problem med grannar”-doktrinen, inte minst företrädd av utrikesminister Ahmet Davutoğlu. Även om den vad gäller Armenien hittills har gett blygsamma resultat, har man på senare tid fått ökat momentum också i och med reformerna inför EU-medlemskapsförhandlingarna. AKP har på sistone gjort flera gester i riktning mot ett öppnande mot Armenien, men samtidigt har man hela tiden i samtal med azeriska företrädare försäkrat att man kommer att se till Azerbajdzjans intressen i samtalen med Armenien (senast ett uttalande av premiärminister Erdoğan). Men exakt vad det innebär är oklart och även om Karabach-frågan är viktig verkar den nu vara öppen för förhandling hos AKP och inte längre en förutsättning för normalisering med Armenien.

Givetvis ser Turkiet också till sina ekonomiska intressen i regionen och en viktig faktor bakom öppnandet är säkert att man vill ta initiativ till ökat inflytande i Sydkaukasus, särskilt efter det att fjolårets krig i Sydossetien synliggjorde osäkerheten i Turkiets beroende av Georgien som enda transitland från Azerbajdzjan och Centralasien. Å andra sidan är goda relationer med Baku också en nyckelfaktor i den ekvationen.

Även i Armenien har alltså president Serzj Sargsian med stöd av den styrande regeringskoalitionen gehör för att fortsätta samtalen med Turkiet och underteckna protokollen – oppositionen i parlamentet är för fåtalig för att få genomslag. Det som däremot är klart är att det finns en omfattande skepsis, inte minst bland nationalistiska partier, men även hos vissa delar av befolkningen och stora delar av armenierna utomlands.

Särskilt för de senare är det viktigaste argumentet mot närmandet Turkiets vägran att erkänna händelserna runt 1915 då hundratusentals armenier omkom som folkmord, en fråga som har följt med och ibland kommit upp till ytan i relationen under hela det moderna Turkiets historia. Protokollen nämner inte frågan direkt och att Sargsian accepterar detta innebär alltså att han nu inte ser det som en förutsättning för relationer med Turkiet. Det är dock en balansakt med den nationalistiska opinionen, där en del vill se det som att det faktum att det inte nämns innebär ett implicit accepterande av Turkiets linje.

En ytterligare fråga som en del av opponenterna i – och framför allt utanför – Armenien betonar är att man genom att underteckna protokollen erkänner Turkiets rätt till gamla armeniska kärnområden i Anatolien, bland annat historiska platser som den medeltida huvudstaden Ani och inte minst berget Ararat, som är av enorm betydelse för den armeniska enhetskänslan. De här argumenten grundas på att man inte erkänner det så kallade Kars-traktatet från 1921 mellan de sydkaukasiska sovjetrepublikerna och den blivande turkiska republiken. En del har till och med velat se acceptansen av Turkiets gräns som att man tillerkänner Azerbajdzjan Nagorno-Karabach. Återigen implicit.

I praktiken är det svårt att se någon lösning som inte skulle acceptera nuvarande turkisk-armeniska gränsdragning, men det kan förstås ändå utnyttjas som argument av dem som vill behålla status quo. För att få en uppfattning om hur infekterad protokollfrågan är i den armeniska diasporan kan man till exempel besöka stoptheprotocols.com, som drivs av armenier i USA.

Det ser alltså just nu ut att vara ganska goda chanser att det verkligen blir en underskrift den 10 eller 11 oktober. Men även om det blir så måste protokollen ratificeras av respektive parlament. Inte minst för Turkiets del är många bedömare osäkra på om det verkligen kommer att hända – och anledningen är som ofta i Kaukasus och Turkiet att de styrande sällan i tid förankrar sina idéer tillräckligt bland oppositionen och befolkningen.

Men det är i alla fall klart att den senaste tidens dialog har fört parterna närmare varandra än någonsin. En av anledningarna till det är själva protokollen, eftersom de försöker förbigå Karabach och förpassa folkmordsfrågan till en gemensam bilateral historiekommission. Men en ännu viktigare anledning är förstås att det just nu har uppstått en politisk vilja hos respektive ledarskap, där man överger den gamla inställningen att det som gynnar den ene nödvändigtvis måste missgynna den andre.

5 Comments

Henrik Hallgren, oktober 4th 2009 | Tags: Ahmet Davutoglu, AKP, Armenien, armenisk diaspora, Nagorno-Karabach, Serzj Sargsian, Turkiet, turkisk-armeniska relationer
Posted in Armenien, Kaukasus, Turkiet

m	ti	o	to	f	l	s
		1	2	3	4	5
6	7	8	9	10	11	12
13	14	15	16	17	18	19
20	21	22	23	24	25	26
27	28	29	EC

Forum Eurasien