Bisjkek, Forum Eurasien
Zjogorku Kenesj, Kirgizistans parlament
Vallokalerna har öppnat i Kirgizistan (SvD, DN, GP, Sydsvenskan, AB, VG).
Här i Bisjkek kan ingen ha missat att det är val, åtminstone ingen som slår på tv:n, öppnar en tidning eller bara går ut på gatan, där det är tapetserat med valaffischer. Även ute i landet skall valarbetarna ha varit flitiga och det lär vara många som längtar efter att det hela är över. Vad som väntar efter söndagen är det däremot ingen som riktigt vet.
Resultatet väntas under måndagen, men valkommissionen kan besluta att vänta med att släppa resultaten om det förekommer oegentligheter.
Centralasiens första parlamentariska demokrati (?)
Inget land i Centralasien har hittills haft ett parlament som valts demokratiskt och samtidigt innehaft verklig makt. I det ljuset är det ett stort steg som tas.
Enligt den nya konstitutionen, som togs fram under bara några veckor och antogs efter en folkomröstning 27 juni i år, måste ett parti inte bara passera en gräns på 5% i landet som helhet, utan även nå minst 0,5% i varje provins och de två stora städerna Bisjkek och Osj. För att uppmuntra utvecklingen av ett partiväsende och försöka minska de personliga nätverkens betydelse är det inte tillåtet att ställa upp som självständig kandidat. Reglerna för att registrera ett parti kräver också minst 30% från vardera könet bland kandidaterna och att 15% kommer från landets minoriteter.
Kvinnornas situation förbättrades redan under avsatte presidenten Kurmanbek Bakijev, som under sin senare tid bland annat införde kvotering till parlamentet (från en minst sagt låg nivå – efter valet 2005, som allmänt ansågs förfuskat och som ledde till ”Tulpanrevolutionen” som förde Bakijev till makten, var andelen kvinnor i parlamentet 0%). En intressant utveckling, som AKIpress rapporterade om, är att ett antal kvinnor från samtliga kandiderande partier härom dagen möttes för att bilda ett informellt nätverk som skall stärka kvinnors ställning i parlamentet och arbeta med jämställdhetsfrågor.
Som vi har konstaterat tidigare (se förra inlägget) har den stora gruppen etniska uzbeker till stor del hamnat utanför den politiska processen, medan en del av valreklamen inte bara förs på ryska utan även verkar rikta sig till etniska ryssar.
OSSE/ODIHR, som kommer att övervaka valet har i stort sett givit registreringen och valkampanjen hittills klartecken. Bestämmelsen att alla skall tillåtas utrymme i media verkar i stort ha fungerat och det är en febril aktivitet med valmöten runt om i landet och debatter i tv.
Många kandidater
Så hur ser startfältet ut, vilka är partierna som tävlar om de 120 platserna i parlamentet? 29 partier har registrerats, men enligt opinionsundersökningar är det runt sex som väntas komma in i parlamentet.
Det ligger nära till hands att betrakta de partier som associeras med interimsregeringen som en grupp. Efter kaoset som uppstod efter de blodiga händelserna i april, då Bakijev tvingades fly, trädde dessa partier ur sin oppositionsroll och medlemmar därifrån tog över det provisoriska styret och var i vissa fall med om att arbeta fram den nya konstitutionen.
Inte många tomma ytor kvar
Enligt undersökningar är ett av partierna med störst chans Ata Meken (‘fäderneslandet’), som leds av Omurbek Tekebajev. Han var en ledande oppositionspolitiker redan under president Askar Akajev (1990-2005) och kom tvåa i presidentvalet 2000, men var sedan talman i parlamentet när Bakijev tog över. Han kom dock snart i konflikt med Bakijev och gick i opposition. Han var andreman i interimsregeringen tills han hoppade av för att ge sig in i valkampen och får betraktas som en veteranpolitiker, som säkert gärna skulle nå ända fram till premiärministerposten. Han var också en av huvudförfattarna bakom konstitutionen, som nu sätter spelreglerna för makten framöver.
President Roza Otunbajevas Socialdemokratiska Parti (SDPK) väntas också komma in. Det leds sedan 1990-talet av Almazbek Atambajev, som liksom Tekebajev har spelat en aktiv roll under lång tid. Han ledde tidigt demonstrationer mot Bakijev-regimen, men ingick en kompromiss med denne och utnämndes till premiärminister ett kort tag 2007.
En annan huvudkandidat i det lägret är Temir Sarijev, som var den förste att ge sig in i valkampen när registreringen startade med sitt parti Ak-Sjumkar (vita falken), som bland annat har satsat på att attrahera företagare.
Ar-Namys, ett blivande maktparti som Kremls Enade Ryssland och Kazakstans Nur Otan?
Felix Kulov har också spelat en roll länge i Kirgizistans politik, ofta nära makteliten. Han var inrikesminister redan under slutet av sovjettiden (inrikesministeriet har bl a ansvar för polisen och är nära förknippat med makten). Han var även premiärminister en tid under Bakijev. Sedan kom han att opponera sig både mot Bakijev och dagens interimsregering. Hans parti Ar-Namys (‘värdighet’) spelar på lag och ordning och nära förhållande till Ryssland, där man nyligen slöt ett samarbetsavtal med Kremls maktparti Enade Ryssland. Partiet vill återställa en stark presidentmakt genom en ny konstitutionsändring.
Framgångar är också möjligen att vänta för Ata Zjurt (också ung ‘fädernesland’), ett parti som associeras med tidigare presidenten Bakijev och liksom han har sitt starkaste fäste i söder. Det leds av Kamtjybek Tasjijev, som var minister under Bakijev, och har flera medlemmar från dennes maktparti Ak-Zjol. Den största skandalen i valspurten inträffade när ett videoklipp av dålig kvalitet släpptes, där Tasjijev hävdar att han verkar för att den störtade Bakijev skall få rätt att återvända och skickar anklagelser mot de övriga partierna. Under onsdagen stormades partiets högkvarter i Bisjkek av några tiotal demonstranter, bland annat anhöriga till de som omkom i dödsskjutningarna i april och som ser Ata Zjurt som direkta efterföljare till Bakijev-regimen och ansvariga för blotsutgjutselserna.
Lugnt utanför Ata Zjurts högkvarter idag
I en tittarutfrågning i fredags kväll fick en av partiets representanter stå till svars och bedyra att videoklippet är en förfalskning och att man vill att Bakijevs skuldfråga avgörs i domstol (”som en Nürnbergrättegång”). Partiet är starkt kirgiznationalistiskt.
Skall man gå efter partiernas reklamfilmer vill naturligtvis alla se ett blomstrande Kirgizistan när de kommer till makten, men det finns skillnader i vilken framtoning man har valt. Socialdemokraternas etnosoulballad och en blandning av leende ”vanliga människor” mot vit bakgrund kunde ha varit tagen från en svensk valkampanj. Alla ska med.
Andra har mer högtidlig framtoning och inte sällan med nationalistiska övertoner. Ar-Namys målar upp en skräckvision av hoten mot landet – spekulation, utländsk infiltration, droger… – som påminner om en amerikansk eller rysk antiterror-”dokumentär”. Det märks också att även om alla har rätt till medieexponering är det ofta resurserna som avgör.
Respublika, som leds av affärsmannen Omurbek Babanov, har engagerat den afrikansk-kirgiziske kickboxaren Alene Ofoyo, vilket enligt Eurasianet tolkas som att man satsar på en multikulturell vinkling. Men partiets vallåt är säkert den som biter sig fast bäst, en blandning av nationalsång och dansband med en video som dryper av fyrverkerier, leende folkmassor i kalpak, den traditionella filthatten, och anspelningar på kirgiziska traditioner som hästsport.
De Gröna: "Mot alla!"
Det finns förstås också ytterligare ett antal hoppfulla partier, som afghanistanveteranernas parti eller ett av kommunistpartierna med det fyndiga namnet Union Frihet Rättvisa Fosterland (rysk akronym SSSR).
Förtroende avgör
Varför detta rabblande av namn – har partierna inga program? Jo, det finns partiprogram som innehåller konkreta utvecklingsidéer, men av två anledningar är det mindre viktigt än i ett val i Västeuropa. Dels är partisystemet inte utvecklat ur folkrörelser eller utifrån samhällsbehov, utan uppifrån av framträdande personligheter och grupperingarna runt dem (dessa kan vara löst baserade runt den traditionella klanstrukturen och ofta har partiledaren en geografisk bas av kärnväljare, men det kan också vara andra nätverk som uppstod under sovjettiden och frigörelsen). I och för sig har man inte har haft några större problem att fylla leden och det kan, som en människorättsaktivist jag talade med idag sade, bero på att de blodiga dagarna i april då Bakijev störtades gjorde att människor kände att de måste agera på något sätt – och engagerade sig i politiken. Men med aprilhändelserna och oroligheterna i Osj i färskt minne väljer partierna ändå att försöka förmedla stabilitet och förtroende framför allt, inte minst eftersom den nuvarande regeringen ofta framstått som om den inte haft kontroll över läget.
Partierna som står bakom interimsregeringen har generellt sett starkt stöd bland de välutbildade i Bisjkek och de mer välbärgade orterna runt sjön Issyk-Kul i nordost, medan Ata Zjurt väntas få starkt stöd bland den etniskt kirgiziska befolkningen i Jalal-Abad och i söder.
Men det är naturligtvis förenklingar. Det nya valsystemet är utformat så att kompromisser skall bejakas och det kommer att behövas kohandel. Även om de partier som stött interimsregeringen får majoritet kommer skiljaktigheterna snart att visa sig när posterna skall fördelas, just eftersom själva maktkomponenten i sig är en viktig ingrediens. Dessutom är frågan hur de som utestängs kommer att agera. Finns det ett valresultat som exempelvis kommer att accepteras av de kirgiznationalisterna i söder?
Jag pratade med Aida Alymbajeva, som leder Social Research Center vid Amerikanska Universitetet i Centralasien. Hon hoppas att Ata Zjurt kommer in i parlamentet utan att hamna i majoritet och därför tvingas verka med parlamentariska metoder. Om de tillsammans med Ar-Namys och Respublika skulle få majoritet är det möjligt att de kan bilda en allians för att stänga ute partierna som stött interimsregeringen, men det blir i så fall troligen inte långvarigt; de har inte mycket mer gemensamt än känslan av opposition.
Egentligen borde man inte ständigt fokusera på etniska skillnader, men ett av landets största problem idag är just att det inte finns en ‘kirgizistansk’ identitet, där alla känner sig inkluderade. Interimsregeringen har hittills inte hittat några bra svar.
Ett avgörande val
Hittills har det alltså varit relativt få incidenter och det finns anledning att tro att lugnet skall fortsätta över valdagen. Idag har det varit promenadväder och det enda man ser är några människor med röda armbindlar, delar av det ”medborgargarde” SDPK och Ata Meken har mobiliserat för att patrullera i Bisjkek, Osj och Jalal-Abad under dagarna runt valet. Den troligaste risken för att det skall uppstå oroligheter vore antagligen om det visar sig att Ata Zjurt eller Ar-Namys inte klarar spärren och man beslutar att mobilisera anhängarna till protester.
Men all aktivitet visar att valet verkligen är viktigt, något ovanligt för centralasiatiska parlamentsval. Utländska bedömare anser visserligen inte att Kirgizistan enligt nya konstitutionen har ett äkta parlamentariskt maktsystem, eftersom presidenten bl a fortfarande har vetorätt för alla lagar som inte rör budgeten. Men enligt Tekebajev anser inte ”det kirgiziska folket att det är verklig makt. Kirgizerna säger att makt, det är när du har hand om personalpolicy, finanser och licensiering.” Något av samma tongångar hörs från Alymbajeva på Social Research Center när hon säger sig misströsta om valresultatet, eftersom de flesta väljare inte har tillräcklig utbildning för att avgöra vad som är bäst för landet.
Men så måste det vara när det är dags för val igen i Centralasiens demokratiska experimentverkstad. Skall valet idag visa sig bli avslutningen på ett uppskakande halvår och ett steg mot verklig demokratisk utveckling, som interimsregeringen vill tro och många väljare verkar vilja hoppas på? Idag tittar solen fram i Bisjkek, men det finns många moln kvar på himlen.
