Idag öppnade International Council for Central and East European Studies (ICCEES) sin akademiska femdagarskongress i Stockholm med den nÃ¥got vaga undertiteln ”Prospects for Wider Cooperation”. En titt pÃ¥ det digra programmet visar ocksÃ¥ att man har ett bÃ¥de stort och mycket brett anslag.
Som Birgit Schlyter, professor i Centralasienstudier vid Stockholms universitet, skriver i sin understreckare i SvD idag har fokus ocksÃ¥ förskjutits österut jämfört med de tidigare kongresserna i Berlin 2005 och Tammerfors 2000, frÃ¥n de centraleuropeiska länderna – som genom EU-medlemskapet nu mer slutgiltigt har inlemmats i Europa – mot Kaukasus och Centralasien. Olika aspekter pÃ¥ Rysslands politik och kultur tar givetvis ocksÃ¥ stor plats, men det är tydligt att man har varit mÃ¥n om att försöka inkludera östasiatiska perspektiv pÃ¥ regionen. Som Schlyter konstaterar, det är dags att bryta sig ur det eurocentrerade stormaktsperspektivet, annars kan ”vÃ¥r gamla världsdel bli ett randomrÃ¥de” pÃ¥ den eurasiska kontinenten. Om kongressen skulle lyckas med att förmedla nÃ¥got av det perspektivskiftet kan man säga att man har uppnÃ¥tt en hel del.
Hur som helst utlovas en del intressanta seminarier om Kaukasus och Centralasien och Forum Eurasien försöker förmedla ett axplock framöver.
Ett sidotema för kongressen i år är det ungefärliga 25-årsjubiléet av Gorbatjovs perestrojka, som ju till slut kom att förändra inte bara synen på ämnet östeuropastudier, utan innebar en helt ny maktbalans i Asien och Europa och att samhällen fick byggas om från Rügen till Kurilerna. Relevant för en kongress om Eurasiens förändring onekligen och därför var det trist att Michail Gorbatjov själv, som skulle hålla öppningsanförandet, uteblev på läkares inrådan.
Gorbatjovs tolk Pavel Palazjtjenko på ICCEES
I stället lästes hans tal (kan läsas i SvD) upp av Pavel Palazjtjenko, som var hans tolk till engelska under alla viktiga möten när det begav sig och även idag arbetar med Gorbatjov i dennes Fond för Socioekonomiska och Politiska Studier (Gorbachev Foundation). Gorbatjovs tal innehöll mest de reflektioner han tidigare gjort: det kontrafaktiska antagandet att om perestrojka hade fÃ¥tt löpa vidare gradvis, hade troligen Sovjetunionen omvandlas till en frivillig förening mellan demokratiska stater. En kombination av konservativa krafter, med kulmen i augustikuppen 1991, och liberala reformivrare, som ”trodde pÃ¥ den ‘fria marknadens’ magiska kraft” satte stopp för det. Han hävdar ocksÃ¥, liksom Palazjtjenko senare under debatten, att det hade varit till de övriga unionsrepublikernas fördel om unionen fortlevt och pekar pÃ¥ avsaknaden av fungerande rättsstater idag. Att Ryssland heller inte är ett lysande föredöme i det avseendet kan kanske förklaras med ”de mÃ¥nga misstag som kunde undvikits om det inte hade varit för den triumfatoriska stämningen i Väst”.
Archie Brown, väletablerad rysslandskännare och författare till flera böcker om sovjetsystemets sammanbrott, fortsatte diskussionen om perestrojkaeran och gav en intressant överblick över de verkligt genomgripande förändringar som gjordes och argumenterar väl för att just Gorbatjov som person var nyckeln till varför det över huvud taget kunde ske. Det finns enligt Brown inget ödesbestämt i att sovjetsystemet skulle kollapsa i slutet av 1980-talet. Ekonomin var inte i kris i mitten av 1980-talet och vad gäller tävlingen med USA hade Sovjetunionen varit lÃ¥ngt mer distanserat pÃ¥ 1950- och 60-talen utan att ledningen dÃ¥ drog slutsaten att systemet mÃ¥ste reformeras i grunden – eller att det kollapsade. Han försöker ocksÃ¥ visa att Ronald Reagan visserligen ocksÃ¥ bidrog till den historiska upplösningen, men han gjorde det genom sin förmÃ¥ga till dialog, inte genom sina hot, som i ställer stärkte de konservativa falangerna inom den sovjetiska partieliten.
När Gorbatjov valdes till generalsekreterare 1985 var han den enda kandidaten i politbyrån med tänkbar reformvilja och det var dessutom snarare trots än tack vare reformintentionerna han godkändes på posten. Brown citerar Heydar Alijev (Azerbajdzjans starke man i över 30 år, men vid den tiden också medlem i politbyrån och förste vice ordförande i ministerrådet) som senare i en intervju sade att ingen vid den tiden visste att Gorbatjov skulle komma att genomföra reformer.
Väl i den situationen agerade han dock snabbt genom att byta ut samtliga de nyckelposter – fem stycken som det senare visade sig när kremlologerna fick tillgÃ¥ng till arkiv och intervjuer – som krävdes för att säkra makten och förankring för de reformer, som blev allt mer radikala och bland annat ledde till slopandet av kommunistpartiets maktmonopol, privat ägande och fria media. 1988 hade perestrojka ändrat innebörd frÃ¥n ombyggnad av det existerande systemet till att avveckla och bygga upp pÃ¥ nytt. Och det var ingen folkets revolution. Brown citerar dissidenten Andrej Sacharov: ”Vi började bygga vÃ¥rt nya hus, inte frÃ¥n grunden utan frÃ¥n taket”. Men de ekonomiska reformerna underskattades som vi vet och som även Gorbatjov numera erkänner och det blev en av anledningarna till att hans insatser i Ryssland kommit att ses i sÃ¥ negativt ljus. ”Jag förlorade, men perestrojka segrade”, som Gorbatjov själv brukar säga.
Browns slutsats är att historien är full av tillfälligheter och även om kommunismens ideologi var ett felslut krävdes det mer än en riktig idé för att fÃ¥ sovjetsystemet pÃ¥ fall, insikten behövde en ”institutionell bärare” som han kallar det. Utan Michail Gorbatjov hade idén stannat vid en idé, Ã¥tminstone ett tag.
Archie Brown och Jack Matlock
Föreläsningen följdes av en debatt med Brown, Palazjtjenko och Jack Matlock, USAs ambassadör i Moskva 1987-91, som delade med sig av sina erfarenheter och synpunkter på det som hände under perioden. De är naturligtvis eniga om att de politiska förändringarna som startades var en viktig och riktig insats, men en annan gemensam ståndpunkt för alla inblandade verkar vara att det hade varit bättre om unionen hade bevarats i någon form.
Under publikfrÃ¥gorna kommer till sist en röst frÃ¥n Azerbajdzjan, som vill veta hur Gorbatjov i linje med sina fredliga reformer och ambitionen att behÃ¥lla goda relationer med grannarna kunde ge order om de sovjetiska invasionerna i Vilnius, Tbilisi och i Baku 1990. Palazjtjenko, som fÃ¥tt rollen att svara i Gorbatjovs ställe, är kanske inte alldeles övertygande dÃ¥ han säger att det var ”olyckligt”, men att det – Ã¥tminstone i fallet Baku – hade föregÃ¥tts av tragiska händelser och därför var svÃ¥rt att säga om det var motiverat.
En alternativ röst ur publiken kom ocksÃ¥ frÃ¥n Svetlana Tjervonnaja (frilanshistoriker som bl a skrev en bok om konflikten i Abchazien för nÃ¥gra Ã¥r sedan), som avslutade sitt engagerade inlägg med orden ”Sovjetunionens sönderfall – vÃ¥r seger!”
Sedan går en studentkör från Linköping på scenen för andra gången och river av Stenka Razin och ett par andra ryska klassiker iförda trashanksvarianter av sovjetiska uniformer.
Perspektivet på öppningsdagen var definitivt Moskvas.
