Först en tillbakablick på några av de viktigaste reaktionerna från regionen.

I den armeniska diasporan är kommentarerna som väntat mycket positiva till gårdagens beslut. Armeniska riksförbundet i Sverige säger sig ha fått mängder av reaktioner, men hänvisar tillsvidare till forumet folkmordet1915.se. Den drivs av svensk-armeniska informationssajten armenica.org, som initierade ett upprop för att övertyga riksdagsledamöterna att rösta för motionen.

Den medeltida armeniska staden Ani på gränsen mellan Turkiet och Armenien, stängd sedan drygt 15 år

Från det officiella Armenien är dock tonen mer återhållsam. Armeniska parlamentets talman Hovik Abrahamian skickade en tackhälsning till kollegan i riksdagen Per Westerberg:

Genom att erkänna det armeniska folkmordet har ni bidragit till att förhindra liknande brott i framtiden… Genom sitt historiska beslut bidrar också Sveriges riksdag till fred och stabilitiet i Södra Kaukasus.

President Serzj Sargsian uttryckte dock i en intervju i le Figaro 11 mars (just innan Sveriges omröstning) hur stödet i Armenien för de protokoll för återupprättande av relationer mellan Armenien och Turkiet som nu ligger hos parlamenten för godkännande urholkas ju längre tiden går och andemeningen var att om Turkiet fortsatte länka dem till Karabach fanns inget som hindrar Armenien från att dra sig ur överenskommelsen. Däremot tonade han ner en aning det amerikanska beslutet i kongressens utrikesutskott förra veckan med inställningen att andra länders accepterande av folkmordet välkomnas, men att det är upp till respektive land.

Från Turkiet har reaktionen som kunde förväntas varit snabb och otvetydig. Suat Kiniklioğlu, vice ordförande i det regerande AK-partiet, kommenterade redan härom dagen apropå det amerikanska beslutet att det hade gjort det ”ännu svårare” att skriva under protokollen.

Det är nästan omöjligt. Speciellt efter [antagandet av representanthusets resolution] 252 är det nästan omöjligt.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan publicerade direkt ett skarpt uttalande, som dock också antydde att beslutet var en manöver inför svenska riksdagsvalet i höst.

Vi fördömer starkt detta beslut, som har tagits utifrån politiska beräkningar. (…) Det motsvarar inte den nära vänskapen mellan våra länder. Vi kallar hem vår ambassadör för konsultationer.

Ambassadör Zergün Korutürk gjorde sig resklar direkt. Hon sades ha haft kontakt med turkiske utrikesministern Ahmet Davutoğlu redan under omröstningen i riksdagen. Igår kommenterade Erdoğan vidare:

Parlament sammanträder, röstar och bestämmer om händelser som inträffade för 95 år sedan. Det här tillvägagångssättet saknar logik och sunt förnuft, Jag understryker att sådana beslut kommer att ha en negativ effekt på våra ansträngningar att normalisera relationerna mellan Turkiet och Armenien. Turkiet är ett mycket stort land som inte kommer att böja sig och tillåta några faits accomplis, illasinnade initiativ och oansvariga ståndpunkter.

Turkiska nättidningar hade händelsen som en huvudnyhet. På vissa håll framhåller man att riksdagsledamoten Gulan Avci, som har kurdiskt ursprung, lade den avgörande rösten för den knappa majoriteten.

Utrikesminister Davutoğlu i sin tur var igår i finska Lappland för ett informellt möte med några av EU:s utrikesministrar, inklusive Carl Bildt och EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton. Efter mötet kommenterade han riksdagens beslut.

Vi beklagar att Sveriges riksdag har beslutat att godkänna resolutionen. För det första anser vi inte att parlamentsledamöter skall utvärdera historiska händelser av det här slaget, eftersom de flesta ledamöter inte har tillräcklig information om händelserna. Politisering av historien leder till allvarliga problem för våra samhällen. Vi anser att detta beslut av svenska riksdagen är ett stort misstag. Det är omöjligt att acceptera det.

För det andra, det existerade utmärkta relationer mellan Turkiet och Sverige. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan hade planerat ett besök till Sverige nästa vecka för att ytterligare förbättra våra bilaterala relationer, som vi betecknade som en typ av strategiskt partnerskap. I ljuset av den senaste utvecklingen var vi tvungna att ställa in premiärminister Erdoğans besök. Vi har också kallat hem vår ambassadör i Stockholm för konsultationer. Vi hade inte förväntat oss ett sådant beslut från ett vänligt sinnat lands parlament.

Jag framförde våra åsikter till Bildt. Vi hoppas att sådana beslut som provocerar utvecklingen i regionen inte kommer att tas framöver. Turkiet kommer inte att tillåta någon annan att utvärdera dess historia.

Davutoğlu är huvudarkitekten bakom Turkiets nya utrikespolitik, som ibland har kallats ”noll problem med grannar”-doktrinen. I den ingår en nyorientering av politiken gentemot Kaukasus, som länge präglats av ensidigt stöd för Azerbajdzjan i frågan om Nagorno-Karabach – något som de senaste 15 åren inneburit helt frusna relationer med Armenien. Framför allt efter Georgienkriget 2008, då även Ryssland blev mer aktivt som medlare i Karabach, har Turkiet försökt öka sitt inflytande i området.

Man verkar ha insett att den viktigaste komponenten för att kunna bli en seriös aktör i regionen är avspänning gentemot Armenien. Därför började den turkiska och armeniska ledningen en gradvis process av närmande, som ledde till att Davutoğlu och hans armeniske kollega efter flera hinder kunde underteckna två banbrytande protokoll som skulle innebära att diplomatiska förbindelser upprättades och gränserna öppnades.

Enda anledningen till att de båda regeringarna över huvud taget lyckades driva igenom ett undertecknande var ett nytt, innovativt grepp, som förhandlats fram under schweizisk medling. Det innebar att de två svåraste stridsfrågorna skildes ut från ländernas bilaterala relationer – Nagorno-Karabachs status skulle behandlas separat inom ramen för pågående förhandlingar och folkmordsfrågan skulle utredas av en gemensam kommission med historiker från båda länderna.

Men protokollen har ännu inte ratificerats av de respektive parlamenten. Det finns i båda länderna en stark opposition mot att genomföra närmandet och varje handling måste vägas på guldvåg för att inte betraktas som att regeringen säljer ut landets intressen. Redan har frågan om Karabach förts på tal av den turkiska sidan, där exempelvis Erdoğan har antytt att han vill se en konkret plan för lösning innan han kan driva igenom en underskrift i nationalförsamlingen. Det har i sin tur matchats av åtgärder från Armenien, som nyligen röstade igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt dra sig ur internationella överenskommelser innan de trätt i kraft.

Det är i det här mycket laddade klimatet besluten från amerikanska kongressens utrikesutskott och nu svenska riksdagen kommer in. Vad det innebär är alltså nu att även den andra stridsfrågan dras fram i ljuset. Varken Armenien eller Turkiet har någon som helst möjlighet att undvika att kommentera (välkomna respektive fördöma) liknande beslut. Det är ett väl känt faktum för var och en som har följt händelserna i regionen de senaste åren.

Sett i det ljuset ser det onekligen allt mer ut som om de senaste dagarnas händelser håller på att bidra till att en historisk chans, en ny väg mot försoning, håller på att gå förlorad.

Hårdast drabbades armenierna, som i stora delar av regionen då utgjorde majoritet, men vars ättlingar nu är spridda i diasporan. Ofta anses 1-1,5 miljon armenier och ytterligare hundratusentals inom andra minoriteter ha omkommit, men siffrorna är på grund av bristande tillgång till arkivuppgifter, olika tolkning av händelserna och stark politisk laddning osäkra.

Den svenska motionen (2008/09:U332) formulerar det som ett folkmord på flera kristna minoriteter, ”armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker”. Bakom den står ett antal företrädare för samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Socialdemokraternas partikongress röstade i höstas för ett erkännande, något som bland annat deras utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tidigare motsatte sig. Även om flera borgerliga ledamöter hade förklarat att de stödjer frågan hade alliansregeringen däremot fattat en överenskommelse att inte besluta om folkmordsrubricering för närvarande – nu visade det sig alltså att några borgerliga ledamöter avvek från regeringens linje.

Det har ofta antagits att en majoritet av de individuella riksdagsledamöterna är för ett erkännande, men splittringen inom partierna är stor. En stor del av tveksamheten beror däremot inte på huruvida man tror sig säker på att en medveten etnisk kampanj som borde rubriceras som folkmord verkligen begicks i Turkiet under första världskigets slutskede och den kaotiska konsolideringen av den turkiska nationalstaten. Det tror antagligen en majoritet. Stridsfrågan gällde i stället om det skall vara en fråga för andra länders regeringar att officiellt ”erkänna” sådana brott och vilka konsekvenserna blir.

Utrikesutskottet hade tidigare tagit ställning mot motionen, men eftersom oppositionen hade reserverat sig, hölls idag omröstning i kammaren. I riksdagsdebatten framförde oppositionen framför allt följande argument: Eftersom det som skedde med största sannolikhet hade betraktats som folkmord om FN:s konvention från 1948 varit i kraft, skall regeringen ”kalla saker vid deras rätta namn”. Det är också viktigt ur ett allmänt perspektiv för att inte historien skall upprepas. Man betonar också alla offrens och deras ättlingars rätt till upprättelse; det är också på initiativ från de många anhöriga i Sverige som motionen lagts fram.

Centerpartiets Kerstin Lundgren, som tidigare motionerat för ett erkännande, förmedlade tydligast motsidans argument, som kan sammanfattas i två punkter: Även om åsikter i en så viktig fråga är ett politiskt ställningstagande, är det inte en fråga för riksdagen, utan för det internationella juridiska systemet. Den andra aspekten är mer praktisk. Man vill gynna den bräckliga försoningsprocess som startat mellan Turkiet och Armenien och tror att ett erkännande kan lägga hinder i vägen, inte minst för Sveriges möjligheter att påverka.

Blick ut över Van-sjön i sydöstra Turkiet med rester av Vans gamla stad, före 1915 till stor del befolkad av armenier

Det är bortom allt tvivel att det kemalistiska Turkiet har en inställning till nationaliteter som i många avseenden är demokratiskt osund och ibland känns som en fläkt från en svunnen tid av totalitära ideologier i Europa. Den får också fortfarande praktiska konsekvenser, inte minst för behandlingen av kurdernas ansatser till erkännande av sin nationella identitet, men även i tonläget mot armenier och andra minoriteter. Det finns dock för närvarande processer som talar för att sakernas tillstånd håller på att ändras.

En sådan är det diplomatiska utbyte som lett till en tvekande försoningsprocess mellan Turkiet och Armenien – en process där läget nu är att ländernas utrikesministrar i fjol undertecknade två protokoll om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser, som fortfarande väntar på ett erkännande av respektive lands parlament (se flera tidigare inlägg här på forumet). Tidigare idag kommenterade dock en företrädare för det regerande AK-partiet att det är ”nästan omöjligt” för Turkiet att ratificera protokollen i dagsläget, bland annat med hänvisning till amerikanska utrikesutskottets beslut om 1915 som folkmord: ”Varken det turkiska parlamentet eller något annat lands parlament skall fälla omdömen om andra folks historia”. Den känsliga stämningen i processen kan inte undgå någon bedömare.

En annan tendens är att rättsskipningen och den verkliga politiska makten i Turkiet ser ut att börja flyttas till civila instanser och den s k ”djupa statens” (militär, underrättelse- och säkerhetsstrukturer, ibland i kombination med extralegala nätverk) makt minskar. Att den trenden fortsätter är viktigt inte bara i samband med Turkiets närmande och slutliga inträde i EU, utan även för att militära strukturer är de som starkast håller fast vid en mer kompromisslös tolkning av den kemalistiska ideologins grundvalar, bland annat sekularism och nationalism. Troligen förutsätter en mer nyanserad bild av historien i Turkiet, liksom försoning och politiskt öppnande, att processen fortgår.

Frågan är bara hur det bäst uppnås. Inte mycket  sades under dagens debatt om de möjliga praktiska konsekvenserna av ett eventuellt erkännande, annat än att Sveriges relation med Turkiet skulle bli ansträngd under en tid framöver. Det i sig skulle knappast öka möjligheterna på kort sikt att påverka processen. Men kanske mer anmärkningsvärt är att inget sades om de konsekvenser ett sådant beslut borde få för Sveriges handlande. Vad innebär det att man ”erkänner” ett folkmord? Sverige kan av uppenbara skäl aldrig be om förlåtelse för något som begicks i Anatolien 1915, utan det yttersta syftet måste vara att uppnå försoning och verka för ett avslut på detta nu 95 år gamla trauma.

Hur skall regeringen nu förhålla sig till ett Turkiet man officiellt anser inte har gjort upp med ett förflutet som belastas med folkmord? Det lägger ett ansvar på Sverige att leva upp till sitt beslut genom en praktisk strategi. Av erfarenhet vet man att ett folkmordsbeslut i ett lands parlament i praktiskt taget alla ledande kretsar i Turkiet utlöser en ryggmärgsreflex, som går ut på att det moderna Turkiet (staten, men också folket) belastas med en extraordinär och orättfärdig skuldbörda. Som jag var inne på som hastigast i ett tidigare inlägg kan det tänkas (även om det inte är troligt) att USA:s ledning hade utarbetat en plan för påtryckningar när kongressens utrikesutskott i förra veckan beslutade att erkänna folkmordet. Sveriges ställning är naturligtvis väsensskild, men man har som en av de främsta förespråkarna i EU för ett turkiskt medlemsskap potentiellt ett visst inflytande. En strategi för hur ett erkännande skall användas som ett instrument i en praktisk politik för att få de här påbörjade processerna att fortgå vore det minsta man kunde avkräva en ansvarig politiker. Men någon sådan finns med all säkerhet inte – och det är ju också därför det främst är partierna som för närvarande är i opposition som brukar göra det här till en hjärtefråga.

Men ett nationellt trauma av den skala händelserna 1915 innebar har en dimension långt utöver den praktiska politiken. Det är fråga om att ge retroaktiv upprättelse för miljoner människors lidanden, det är en fråga om att markera att man står upp för allmänmänskliga ideal och rättigheter. Beslutet idag är därför en stor och efterlängtad seger för alla de personer i Sverige med anknytning till områdena som personligen berörts av det som ibland kallats ”folkmordens prototyp”.

Men den förkrossande tyngden av dessa moraliska argument och det historiens faktum att de flesta ättlingar till de drabbade idag bor i diaspora runt om i världen, gör att vägen till historisk upprättelse och vägen till försoning och praktisk samlevnad för människan på marken, i Armenien och i Turkiet, inte nödvändigtvis är densamma.

I Turkiet, Armenien och diasporan brukar sådana här beslut snabbt utlösa starka reaktioner. Redan några minuter efter riksdagens beslut dök rapporter upp i armeniska nyhetsmedia. Det blir intressant att se vilka eventuella effekter det får i regionen och hur Sverige hanterar sin roll i regionen och inom EU framöver.

Turkiet kallade omedelbart hem sin nyutnämnde ambassadör ”för konsultationer”. Det verkade under debatterna som föregick omröstningen som om flera av ledamöterna stödde förslaget i princip, men valde att inte rösta för på grund av risken att USA:s relationer med Turkiet skulle skadas och ge ekonomiska konsekvenser. Dessutom betonar man säkerheten för de amerikanska styrkorna i Mellanöstern. Något mindre utrymme ägnades i amerikanska media åt hur det kommer att påverka de arvtagare till händelserna 1915, som fortfarande bor och lever i området.

De flesta är ense om att deportationerna av armenier från det som idag är Turkiets östra provinser, då åtskilliga hundra tusen omkom genom umbäranden, övergrepp och i regelrätta massakrer, är en av 1900-talets stora mänskligt framkallade tragedier. Men inställningen till vad som hände och vem som bär ansvaret är en oerhört kontroversiell fråga. Turkiet har traditionellt hävdat att det som hände inte var en överlagd strategi, utan sidoeffekter av kaoset i samband med första världskriget och konsolideringen av den turkiska staten. Till skillnad från en medvetet riktad kampanj mot armenier hävdar man att alla folkslag i området drabbades (i östra Turkiet har man t ex på muséerna till och med inrättat speciella avdelningar för ”folkmordet” som man hävdar skall ha begåtts på turkarna).

Tsitsernakaberd, Jerevan

För många armenier världen över är händelserna däremot ett ständigt värkande trauma. I Jerevan samlas stora folkmassor årligen den 24 april (dagen då förföljelserna anses ha börjat) vid minnesmonumentet Tsitsernakaberd. Hit förväntas också besökande dignitärer – precis som vid minneskomplexet över förintelsen Yad Vashem i Jerusalem – komma för att visa sin respekt.

Politiskt drivs dock frågan som starkast bland armenierna i diasporan, som ju i sig till stor del är ett resultat av att ”västra Armenien” inlemmades i den nya nationalistiska turkiska staten. De starka armeniska organisationerna i USA stödjer tämligen mangrant gårdagens beslut i utrikesutskottet. För organisationer som Armenian Assembly of America (AAA), som lagt ned mycken lobbyverksamhet i frågan, är omröstningen en framgång.

Men även i Sverige är folkmordsfrågan aktuell. En motion (2008/09:U332) har lagts fram för riksdagen av ett antal ledamöter från samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Där sägs i tre punkter att Sverige skall rubricera händelserna somm drabbade kristna (armenier, assyrier/syrianer/kaldéer, greker) som folkmord och dessutom verka för ett turkiskt och internationellt erkännande. Utrikesutskottet har yrkat avslag (läs utlåtandet här) med hänvisning till att frågor rörande folkmord skall avgöras i internationell domstol, men eftersom oppositionen reserverat sig kommer motionen att gå till omröstning. I Sverige startade bland annat Armeniska Riksförbundet i fjol sidan Folkmordet1915.se för att på motsvarande sätt sprida information och försöka påverka beslutsfattare i frågan.

Ett stort antal armenier i diasporan har också öppet visat sitt missnöje med Armeniens och Turkiets försök till närmande, så länge Turkiet inte gör officiell avbön och erkänner händelserna som folkmord. Man brukar också hävda att det även ligger i Turkiets eget intresse att kasta av sig den historiska barlasten och närma sig Europa. Men även om EU tog upp frågan blev den inte en förutsättning för medlemskapsdiskussionerna (för övrigt är EU liksom i många andra utrikesfrågor oenigt med bl a Frankrike i minoritet att erkänna ”folkmordet”).

I linje med detta driver diasporaorganisationer också kampanjer mot den konkreta, men trevande process för närmande mellan Armenien och Turkiet, som inleddes i fjol. Relationerna mellan länderna är officiellt brutna (även om t ex ett ansenligt antal armenier besöker de turkiska badorterna vid Medelhavet årligen) och landgränsen stängd. Den nya viljan till upptinande av relationerna gav ett genombrott den 10 oktober, då ländernas utrikesministrar skrev under två banbrytande protokoll – om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser.

Men sedan dess har inget av ländernas parlament ratificerat protokollen och i stället verkar eftertankens kranka blekhet och inrikespolitisk rädsla lägga allt fler hinder i vägen. Armeniens parlament röstade för två veckor sedan igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt ogiltigförklara internationella avtal så länge de inte ratificerats av båda parter. Även om det inte skulle få praktiska konsekvenser sänder det naturligtvis knappast förtroendeingivande signaler till Ankara. I Turkiet började man å sin sida nästan direkt efter undertecknandet antyda att en lösning av konflikten om Nagorno-Karabach (se flera tidigare inlägg på ämnet) mellan Armenien och Turkiets traditionellt allierade Azerbajdzjan skulle vara en förutsättning för ratificering, något som medvetet utelämnats i protokollen för att få dem till stånd.

Sammantaget är atmosfären mycket känslig och det ömsesidiga förtroendet nära noll. Ju längre tid som går, desto större är antagligen behovet av en positiv händelse eller en förtroendeskapande gest, som kan tas upp av respektive lands ledarskap och ge processen nytt momentum utan att det framstår som en reträtt. Gårdagens omröstning i utrikesutskottet är nog tyvärr inte en sådan. Den eventuella möjlighet man kan se är om USA:s administration har en väl utarbetad plan för hur man skall sätta press på Turkiet att fullfölja avtalen med Armenien – och på så sätt undvika att resolutionen röstas igenom i kongressen. Men med tanke på att Obama och Clinton tidigare röstat för liknande förslag och hittills förhållit sig relativt passiva till att förhindra förslaget ser det antagandet ganska långsökt ut.

Läs intervjun i sin helhet här.

Även om det lilla sydkaukasiska området de facto fungerat som självstyrande stat i femton år har inget land erkänt Nagorno-Karabachs självständighet. Representationen i USA är dock registrerad hos amerikanska justitiedepartementet och fullföljer via informella kontakter och samarbeten en del av en ambassads funktioner. I övrigt ägnar man sig åt informations- och lobbyarbete med målet att uppnå en lösning på den långa konflikten i Nagorno-Karabach (se tidigare inlägg) och ett erkännande av staten. Det senare verkar dock vara ett avlägset mål, även om frågan är mer aktuell än på många år. Senast för ett par dagar sedan rapporterade RFE/RL att USA fått dementera uppgifter i azerbajdzjanska media om att man skulle hotat med ett erkännande av NKR såvida Azerbajdzjan inte förpliktigade sig till en fredlig lösning på konflikten.

Representationen i Washington utses direkt av NKR:s president och etablerades redan 1997 med understöd av Armenian Assembly of America (AAA), en informations- och lobbyorganisation som verkar för att stärka banden mellan USA och Armenien/NKR. Förutom i Armenien och USA har NKR också representation i Ryssland, Frankrike, Tyskland, Libanon och Australien.

Det som präglar stora delar av det politiska och i förlängningen även det vardagliga livet för människorna i Nagorno-Karabach är hur den långa frusna tillståndet kan komma att tina upp. Här följer, baserat på intervjun, en diskussion kring några av nyckelpunkterna.

Närmandet mellan Armenien och Turkiet (för bakgrund, se tidigare inlägg). Det finns ett mycket högljutt motstånd mot den här processen och de underskrivna men ej ratificerade protokollen runt om i den armeniska diasporan, mycket på grund av att avtalen inte behandlar skulden för massmorden på armenier i Anatolien runt 1915. Avetisyan säger dock att de styrande i NKR är positiva till processen och hävdar att NKR vill se Turkiet ”spela en mer positiv roll”:

Our opinion is that Turkey could be a much more positive player in the region than it was until the signing of the protocols. And the fact that the Nagorno-Karabakh settlement is not in any way linked to this process is very much satisfactory. We are sure that interlinking these two processes could jeopardize both.

When I say that Turkey could play a more positive role in the region I meant that Turkey could refrain from unilateral support of all the Azerbaijani actions, such that they have been doing throughout the years.

Det är alltså tydligt att man vill se fredsprocessen i Karabach som en helt separat fråga, något som också förutsatts i protokollen. Samtidigt är anledningen till att man ser positivt på öppnandet av den turkisk-armeniska gränsen att man hoppas att Turkiet skall inta en mer nyanserad hållning till Azerbajdzjans krav på att säkra sitt territorium. På så sätt skiljer det sig antagligen en del från armeniska regeringens bevekelsegrunder, som också innefattar ekonomiska hänsyn samt en förhoppning om öppnare relationer med regionen och omvärlden. Möjligen kan NKR:s förhoppningar ha visst stöd i Turkiets nya, mer offensiva utrikespolitik i Kaukasus, där man inte längre enbart vill bidra till låsningar utan har satt press på aktörerna och omvärlden att lösa Karabach-frågan. Att döma av den senaste tidens turkiska uttalanden är det inte mycket som tyder på att man skulle ställa konkreta krav på Azerbajdzjan att ändra sin hållning, (men å andra sidan, i aktiv diplomati ingår givetvis att behålla förtoendet hos samtliga parter).

Minsk-processen, det vill säga OSSE:s och det internationella samfundets enda samordnade och konsekventa försök att skapa en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach, har stundtals utsatts för kritik. Dels kritiseras gruppen, som leds av en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike, ibland på ett allmänt plan för att så få framsteg nåtts, men även sammansättningen har ifrågasatts, eftersom de officiella förhandligarna oftast sker direkt mellan representanter (på senare tid ofta presidenterna) från Armenien och Azerbajdzjan utan medverkan av NKR eller den azeriska flyktingpopulationen från Karabach. Avetisyan:

Our opinion is that the Minsk process is the only format which is possible now, the most

Möjliga lösningar på konflikten. Hur ser man då på en möjlig lösning och vägen dit? Enligt indikationer från Minsk-gruppens amerikanska företrädare (till nyligen) Matthew Bryza är det förslag som nu ligger på bordet en stegvis lösningsvariant, som i stora drag innebär att trupper dras tillbaka från de armeniskockuperade områdena (tidigare benämnda buffertzoner av armenierna) utanför det som utgjorde den sovjetiska enheten Nagorno-Karabach, flyktingars rätt att  återvända, samt en interimsstatus (i praktiken troligen status quo) under en längre period tills slutlig status efter förtroendeskapande åtgärder kan avgöras genom folkomröstning. Det saknas många detaljer i den här planen, men det får förutsättas att det som diskuterats på sistone mellan Armeniens och Azerbajdzjans företrädare i Minsk-gruppens regi inte är alltför långt från detta.

Här skiljer sig NKR:s syn markant. Framför allt kan man av säkerhetsskäl endast tänka sig en ”paketlösning”, där status avgörs samtidigt som alla andra frågor innan man bryter dagens status quo. En annan faktor gäller Karabachs gränser:

Those territories which are considered by many people in Azerbaijan and outside Azerbaijan as occupied territories, they now form the territory of the Nagorno-Karabakh republic. In the summer of 2006 we adopted our constitution, which clearly fixes the territory of Nagorno-Karabakh as all the territories under control. So there is no such thing as occupied territories. There is the territory of the Nagorno-Karabakh republic and any change of the territory must be due to a nation-wide referendum.

En ultimativ inställning till en av dessa två punkter är tillräcklig för att försätta fredsprocessen i sin nuvarande form i dödläge*. Det man talar om som möjliga vägar framåt är i stället olika typer av mindre förtroendeskapande åtgärder – förutsatt att man inte tummar på de nämnda kriterierna.

Men om man skall behålla en gnista av hopp om en fredlig lösning är kanske det som utkristalliseras en situation, där NKR:s företrädare, tack vare att de inte sitter med direkt i förhandlingarna, kan och känner sig tvingade att inta en mer radikal position, från vilken sedan Armeniens president och regering väntas kompromissa. Men Jerevan måste i så fall få sådan kraft bakom en eventuell överenskommelse att den verkligen kan genomföras. Säkert är det så att inte mycket kan omsättas i praktiken om det inte byggs upp ett samförstånd i tid. En annan del av ekvationen är ju också att uppnå ett tillräckligt stöd i alla instanser inom Armenien och Azerbajdzjan. Även om båda presidenterna har formell majoritet i parlamenten kan denna, den viktigaste av alla politiska frågor i båda samhällena, mobilisera en verklig politisk opposition. Det är också något som i en sådan situation skulle kunna underlättas av att ledarna hittills sällan eller aldrig har förankrat, eller ens offentliggjort, förhandlingarna för sitt lands befolkning.

Men innan ett genombrott eventuellt sker kommer Nagorno-Karabach i allt väsentligt att fortsätta fungera som en självstyrande stat.

Nagorno-Karabach har haft fyra omgångar president- och parlamentsval sedan vapenstilleståndet undertecknades 1994. Även om OSSE och en del andra organisationer pga NKR:s status inte har haft officiell bevakning har andra organisationer rapporterat om relativt väl genomförda val. Det skall ställas i relation till de hårt kontrollerade, närmast symboliska valen i Azerbajdzjan och de problem Armenien haft runt sina val (senast i samband med fjolårets presidentval, då stora demonstrationer slogs ner av kravallpolis med tiotals fängelsedomar för uppvigling som följd). Enligt Avetisyan har man också en tilltagande trend vad gäller antalet besökare, en diversifierande ekonomi och enligt egna officiella uppgifter en ekonomisk tillväxt under första hälften av krisåret 2009 på 16,9%.

Det är alltså förståeligt att man inte vill förlora det man hittills uppnått, speciellt inte med tanke på alternativet till en förhandlingslösning.

We know what war is. We don’t want it to happen again.

Efter femton år är det naturligt om en del invaggats i tron att status quo – det är det vapenstillestånd i världen som hållit längst utan övervakning – är ett ganska stabilt tillstånd och avsaknad av officiella förbindelser med omvärlden kanske ett acceptabelt pris.

Men för en fredlig lösning kommer fler kompromisser att behövas.

* Så vitt jag har kunnat se specificerar inte konstitutionen från 2006 (antagen med 99% majoritet) gränserna explicit. Däremot definierar den (artikel 142) att konstitutionen ”tills gränserna  specificerats” gäller inom alla de områden där NKR för närvarande utövar jurisdiktion, alltså även ”buffertzonen” (delar av tre områden som tillhörde det sovjetiska N-K befinner sig för övrigt under azerbajdzjansk kontroll).

]]> http://www.neweurasia.org/blog/2009/11/diplomat-utan-land-diskussion-med-nagorno-karabachs-ambassador/feed/ 0 http://www.neweurasia.org/blog/2009/10/armenien-och-turkiet-pa-vag-mot-normala-relationer/ http://www.neweurasia.org/blog/2009/10/armenien-och-turkiet-pa-vag-mot-normala-relationer/#comments Sun, 04 Oct 2009 16:25:25 +0000 Henrik Hallgren http://www.neweurasia.org/blog/?p=201 De senaste dagarna har Armeniens parlament debatterat två viktiga överenskommelser med Turkiet som, om de signeras och ratificeras av båda sidor, borde innebära konkreta framsteg i ländernas frusna relationer.

Protokollen förväntas undertecknas den 10 oktober och handlar i korthet om ett principbeslut att öppna den stängda gränsen inom två månader respektive återupptagande av diplomatiska relationer. Viktiga steg med andra ord.

Bro över gränsfloden Achurian/Arpaçay i den medeltida armeniska huvudstaden Ani, som nu till största delen ligger i Turkiet

Men det har varit en lång och krokig väg till dagens töväder och fortfarande finns hinder kvar. Men det är helt klart att den ”fotbollsdiplomati” som drog igång ifjol med bland annat turkiske presidenten Abdullah Güls besök i Armenien har fått parterna att komma närmare varandra än hittills.

Turkiets gräns mot Armenien har varit stängd alltsedan kriget om Nagorno-Karabach, en konflikt som startade redan innan Sovjetunionen upplösts och Armenien och Azerbajdzjan förklarat sig självständiga. Turkiet erkände snart de båda nya staterna, men efter att armeniska styrkor tagit kontrollen över merparten av den azerbajdzjanska provinsen Nagorno-Karabach beslöt man 1993 att ge stöd åt Azerbajdzjans territoriella integritet genom att inleda en handelsbojkott mot Armenien och stängde gränsen. Även om Turkiet valde att aldrig ingripa militärt mot Armenien (bl a med hänvisning till att kriget skulle komma att eskalera till en storkonflikt) har den officiella linjen sedan dess varit att i alla relevanta sammanhang ge stöd åt Azerbajdzjans strävan att inte ge upp den formella kontrollen över Karabach. Men sedan den faktiska kontrollen efter vapenstilleståndet 1994 förlorats till den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR) med stöd av Armenien har situationen varit låst. Även om många försök har gjorts till lösning av Karabach-frågan (i huvudsak genom OSSE:s Minsk-process)  och Armeniens och Azerbajdzjans presidenter har träffats flera gånger med ojämna mellanrum har inga konkreta framsteg gjorts utöver avsiktsdeklarationer.

Karabach-frågan har sedan dess varit ett av de viktigaste argumenten från turkisk sida för att inte inlåta sig i för konkreta diskussioner med Armenien. Men på senare år har inställningen i Ankara gradvis förändrats. När Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) kom till makten 2003 inledde man en politik som ibland kallas ”noll problem med grannar”-doktrinen, inte minst företrädd av utrikesminister Ahmet Davutoğlu. Även om den vad gäller Armenien hittills har gett blygsamma resultat, har man på senare tid fått ökat momentum också i och med reformerna inför EU-medlemskapsförhandlingarna. AKP har på sistone gjort flera gester i riktning mot ett öppnande mot Armenien, men samtidigt har man hela tiden i samtal med azeriska företrädare försäkrat att man kommer att se till Azerbajdzjans intressen i samtalen med Armenien (senast ett uttalande av premiärminister Erdoğan). Men exakt vad det innebär är oklart och även om Karabach-frågan är viktig verkar den nu vara öppen för förhandling hos AKP och inte längre en förutsättning för normalisering med Armenien.

Givetvis ser Turkiet också till sina ekonomiska intressen i regionen och en viktig faktor bakom öppnandet är säkert att man vill ta initiativ till ökat inflytande i Sydkaukasus, särskilt efter det att fjolårets krig i Sydossetien synliggjorde osäkerheten i Turkiets beroende av Georgien som enda transitland från Azerbajdzjan och Centralasien. Å andra sidan är goda relationer med Baku också en nyckelfaktor i den ekvationen.

Även i Armenien har alltså president Serzj Sargsian med stöd av den styrande regeringskoalitionen gehör för att fortsätta samtalen med Turkiet och underteckna protokollen – oppositionen i parlamentet är för fåtalig för att få genomslag. Det som däremot är klart är att det finns en omfattande skepsis, inte minst bland nationalistiska partier, men även hos vissa delar av befolkningen och stora delar av armenierna utomlands.

Särskilt för de senare är det viktigaste argumentet mot närmandet Turkiets vägran att erkänna händelserna runt 1915 då hundratusentals armenier omkom som folkmord, en fråga som har följt med och ibland kommit upp till ytan i relationen under hela det moderna Turkiets historia. Protokollen nämner inte frågan direkt och att Sargsian accepterar detta innebär alltså att han nu inte ser det som en förutsättning för relationer med Turkiet. Det är dock en balansakt med den nationalistiska opinionen, där en del vill se det som att det faktum att det inte nämns innebär ett implicit accepterande av Turkiets linje.

En ytterligare fråga som en del av opponenterna i – och framför allt utanför – Armenien betonar är att man genom att underteckna protokollen erkänner Turkiets rätt till gamla armeniska kärnområden i Anatolien, bland annat historiska platser som den medeltida huvudstaden Ani och inte minst berget Ararat, som är av enorm betydelse för den armeniska enhetskänslan. De här argumenten grundas på att man inte erkänner det så kallade Kars-traktatet från 1921 mellan de sydkaukasiska sovjetrepublikerna och den blivande turkiska republiken. En del har till och med velat se acceptansen av Turkiets gräns som att man tillerkänner Azerbajdzjan Nagorno-Karabach. Återigen implicit.

I praktiken är det svårt att se någon lösning som inte skulle acceptera nuvarande turkisk-armeniska gränsdragning, men det kan förstås ändå utnyttjas som argument av dem som vill behålla status quo. För att få en uppfattning om hur infekterad protokollfrågan är i den armeniska diasporan kan man till exempel besöka stoptheprotocols.com, som drivs av armenier i USA.

Det ser alltså just nu ut att vara ganska goda chanser att det verkligen blir en underskrift den 10 eller 11 oktober. Men även om det blir så måste protokollen ratificeras av respektive parlament. Inte minst för Turkiets del är många bedömare osäkra på om det verkligen kommer att hända – och anledningen är som ofta i Kaukasus och Turkiet att de styrande sällan i tid förankrar sina idéer tillräckligt bland oppositionen och befolkningen.

Men det är i alla fall klart att den senaste tidens dialog har fört parterna närmare varandra än någonsin. En av anledningarna till det är själva protokollen, eftersom de försöker förbigå Karabach och förpassa folkmordsfrågan till en gemensam bilateral historiekommission. Men en ännu viktigare anledning är förstås att det just nu har uppstått en politisk vilja hos respektive ledarskap, där man överger den gamla inställningen att det som gynnar den ene nödvändigtvis måste missgynna den andre.