Nytt läge för gastillförsel till EU

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig hÃ¥ller pÃ¥ att blÃ¥sa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko pÃ¥ en presskonferens att Ukraina i Ã¥r kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas frÃ¥n Ryssland. Problemet är bara att svaret frÃ¥n ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm frÃ¥n Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem pÃ¥ ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frÃ¥gan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgÃ¥ngsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än pÃ¥ flera Ã¥r med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst pÃ¥ grund av EU:s skuldkris. Det skall ocksÃ¥ ställas i relation till den tvÃ¥siffriga nedgÃ¥ngen under krisen 2009. I det läget har landet inte rÃ¥d med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frÃ¥gan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som ocksÃ¥ i mÃ¥nga Ã¥r har försökt säkra gas frÃ¥n Kaspiska havet utan att gÃ¥ via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit pÃ¥ trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med pÃ¥ planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna – eller sÃ¥ kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov Ã¥tminstone till en början skulle tillÃ¥ta ocksÃ¥ den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland – och i linje med EU:s önskan att förbigÃ¥ Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyÃ¥r en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den mÃ¥ste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit frÃ¥n Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja frÃ¥n Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen frÃ¥n farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dÃ¥liga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svÃ¥rare att undvika nÃ¥gon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillÃ¥ts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge dÃ¥ EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd – associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men pÃ¥ grund av Ã¥talet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är ocksÃ¥ oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna tvÃ¥ i mÃ¥ngt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det sÃ¥g alltsÃ¥ först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt lÃ¥ta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit – t ex just rätten att minska importkvoten pÃ¥ grund av sviktande behov – lär knappast uppväga de lÃ¥ngsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men – man mÃ¥ste komma ihÃ¥g att inget av projekten har pÃ¥börjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen pÃ¥ Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och pÃ¥ sÃ¥ sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är ocksÃ¥ möjligt (se ocksÃ¥ artikel pÃ¥ Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan gÃ¥r via Ukrainas nät och i sÃ¥ fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

 

Ekonomiskt samarbete tema för turkspråkigt toppmöte

I slutet av veckan hölls i Kazakstans tidigare huvudstad Almaty det första toppmötet i Turkspråkiga Staters Samarbetsråd (Cooperation Council of Turkic Speaking States, CCTS, eller helt enkelt Turkiska Rådet). Ordförande var Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och Kirgizistans och Azerbajdzjans presidenter närvarade, medan Turkiet representerades av vice premiärminister Bekir Bozdağ efter att premiärminister Erdoğan ställt in resan på grund av veckans blodiga PKK-attacker i sydöstra Turkiet (DN, SvD, Zaman).

Att det är just Nazarbajev som står värd förvånar knappast. Han har under de senaste åren febrilt arbetat för att göra Kazakstan till en aktör i olika sammanhang och vill naturligtvis ha en ledande roll även i detta samarbete. CCTS bildades efter ett toppmöte i azerbajdzjanska Nachitjevan 2009, då fyra av de turkspråkiga ländernas presidenter beslöt att öka samarbetet. De övriga två turkspråkiga länderna Uzbekistan och Turkmenistan har hittills inte velat ansluta sig (men att de är välkomna framgår av CCTS:s webbplats, där samtliga sex länder figurerar).

Det är inte första gången ett försök görs att skapa ett panturkiskt samarbete. I början av 1990-talet var entusiasmen i Turkiet stor över att de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan plötsligt blivit självständiga stater och det fanns de som drömde om en union från Istanbul till Almaty (eller Ürümqi). Men det visade sig ganska snart att gemenskapen hade gränser (turkiska företrädare nödgades använda sig av tolk under resor i regionen) och framför allt att de nya staterna, i full färd med sina respektive nationsbyggnadsprocesser, hade begränsat intresse av något som kunde uppfattas som en ersättare för den union de just lämnat. Dessutom hade de visumfrihet och nära band till varandra och till Ryssland, men inte till Turkiet.

Sedermera kom en mer pragmatisk syn att prägla samarbetet och det leddes till stor del av turkiska företag som etablerat sig på bred front i Centralasien. Det rör sig ofta om företag i byggsektorn, men också en mängd varukedjor och småföretag. För exempelvis Kazakstans del utgör Turkiet vad man skulle kunna kalla en andra rangens export- och importpartner, efter aktörer som Ryssland, Kina och EU-länderna.

Ekonomiskt samarbete betonas också under detta toppmöte med bland annat ambitioner om frihandelsavtal och fritt varuflöde. Ett ekonomiskt (bilateralt) memorandum undertecknades också mellan Kazakstan och Turkiet. Däremot är det tveksamt hur mycket som konkret kommer ut av det hela. Det pågår flera liknande, och potentiellt konkurrerande, initiativ som strävar efter att binda samman ekonomierna. Under de senaste månaderna har Kazakstan, Ryssland och Vitryssland börjat implementera en tullunion med gemensamma tariffer och fri inre marknad, ett initiativ som Putin uppmuntrar och vill utvidga till övriga forna sovjetländer, men där endast Kirgizistan hittills bekräftat intentionen att gå med. Samtidigt pågår Rysslands långdragna WTO-förhandlingar (som, liksom många gånger tidigare, sägs vara i slutskedet), vilka Kazakstan också är beroende av för sitt eget inträde.

Samarbetet som skall förena medlemsstaterna i CCTS sägs baseras pÃ¥ acceptans av grundläggande principer i FN-stadgan och därutöver den ”särskilda solidaritet som grundas pÃ¥ förbundet i de turksprÃ¥kiga folkens gemensamma historia, kultur, identitet och sprÃ¥k”. Men, som Zaman skriver i en kommentar, i praktiken lär förstÃ¥elsen mellan folken vara fortsatt begränsad sÃ¥ länge Turkiet och de övriga medlemmarna sinsemellan har kvar sina visumkrav, bland annat med följden att en stor del av de mÃ¥nga gästarbetare frÃ¥n Centralasien som arbetar i Turkiet gör det illegalt och utan socialt skyddsnät.

 

Clinton i Azerbajdzjan för att starta om relationerna

Baku, Forum Eurasien

Hillary Clinton gör just nu en blixtvisit till Södra Kaukasus. Hit till Azerbajdzjan kom hon i morse för samtal med president Ilham Alijev, men har nu redan åkt vidare till grannlandet Armenien för ett liknande möte med Alijevs motpart Serzj Sargsian.

Martyrernas Allé i Baku

I Baku gjorde Clinton enligt uppgift ett besök vid Martyrernas Allé (Şəhidlər Xiyabanı), där de stupade från bl a Karabach-kriget och det blodiga sovjetiska ingripandet mot demonstranter 1990 hedras, varefter hon fortsatte till Alijevs villa för överläggningar.

Man fäster särskild uppmärksamhet vid Clintons besök, lät man meddela från presidentadministrationen innan mötet. Det finns två anledningar till det. Den ena är att relationen mellan Azerbajdzjan och USA har surnat till på sistone. USA:s stöd för processen att upprätta diplomatiska relationer mellan Armenien och Turkiet upplevs i Baku som ett svek eftersom man inte konsulterats först (Turkiets blockad av Armenien är i Azerbajdzjans intresse för att isolera Armenien så länge Karabach-konflikten är olöst). Lika som när USA:s utrikesutskott i kongressen tidigare i år erkände massakrerna på armenier 1918 som folkmord (se tidigare inlägg) kan detta här ses som lobbyingframgångar av armeniska diasporan.

Ett annat irritationsmoment för Azerbajdzjan var att Washington i åtskilliga månader höll ambassadörsposten i Baku vakant, vilket sågs som ett tecken på nedprioriterade relationer. Till sist utsågs Matthew Bryza, som tidigare varit USA:s medlare i Karabach-konflikten inom ramen för den s k Minsk-processen. Då var det dock snarare Armenien som ifrågasatte hans neutralitet i medlingen och en av anledningarna till USA:s senfärdighet måste ha varit att timingen för att avsluta Bryzas tidigare känsliga uppdrag skulle bli rätt.

I det klimatet blåstes saker gärna upp, som den lite märkliga incidenten då en amerikansk rapport hävdade att 30-35% av de azerbajdzjanska studenterna var drogberoende (det visade sig vara ett översättningsfel). När så USA höll sin atomenergikonferens i april och bjöd in Turkiet och Armenien, men inte Azerbajdzjan (som inte har något atomenergiprogram), nådde relationen bottenläge. En av de oskrivna reglerna i USA:s diplomati i Kaukasus har varit att matcha kontakterna med armeniska och azerbajdzjanska företrädare.

Det är säkert en sak man kommer att försöka hÃ¥lla pÃ¥ framöver och säkerligen betonade Clinton idag igen hur strategiskt viktigt Azerbajdzjan är för energileveranser (även om Azerbajdzjan som transitland väger nÃ¥got lättare när USA nu har bättrat pÃ¥ sina relationer till Ryssland igen) och kanske nÃ¥got om hur man i princip stödjer rätten till territoriell integritet – vilket är en av Azerbajdzjans huvudstÃ¥ndpunkter i Karabach-konflikten – gentemot Armenien som enkelt uttryckt hävdar att befolkningens självbestämmanderätt gÃ¥r före.

"I Baku väntar man otåligt på Clinton". Azerbajdzjansk tidning igår

De dödliga incidenterna den senaste tiden har satt nytt fokus pÃ¥ konflikten om Nagorno-Karabach. Det verkar som om de (och det faktum att inga reella framsteg har gjorts medan retoriken tilltar) har fungerat som en väckarklocka för de internationella medlarna. OSSE:s medlare i den s k Minsk-gruppen som leds av USA, Ryssland och Frankrike, Ã¥kte till Karabach igÃ¥r och talade med utbrytarrepublikens ledare (vilket man oftast gör trots att de inte formellt är med i förhandlingarna). De skall ocksÃ¥ sedan ha anslutit till Clinton för att göra gemensam sak och se till att partnerna sÃ¥ lÃ¥ngt det gÃ¥r binder sig vid den plan man utarbetat (de s k Madrid-principerna). Det här är Azerbajdzjans andra förhoppning inför USA:s ökade aktivitet – att fÃ¥ Armenien att acceptera nuvarande lydelse sÃ¥ att det kan bli konkreta framsteg inför OSSE-mötet i Kazakstan i slutet av juli.

Förväntningarna i Armenien inför Clintons visit har däremot varit betydligt lägre och man tror inte att något av substans kommer att uppnås. Men det är å andra sidan tyvärr som det brukar att de två länderna intar helt motsatta ståndpunkter. Media och även politiker på båda sidor försöker tolka inte bara de föreslagna dokumenten utan också internationella kommentarer om dokumenten till sin fördel.

Om Clinton och det internationella samfundet skall komma nÃ¥gonstans räcker det knappast med relationer och betyganden om engagemang – verkliga pÃ¥tryckningar eller incitament kommer att krävas. FrÃ¥gan är man har dem?

Clinton avslutar sin östeuropaturné (SvD) med att åka vidare till Georgien i morgon.

Tidigare osedd ekumenisk förbrödring i Baku

För första gången har den högste ledaren för Armeniens apostoliska kyrka, katholikos Garegin II, besökt Azerbajdzjan. De två länderna har inga diplomatiska förbindelser sedan kriget om Nagorno-Karabach i början av 1990-talet (situationen har diskuterats i ett antal tidigare inlägg).

Foto: H Hallgren 2005

Gregorius Upplysarens armenisk-apostoliska kyrka, Baku

Garegin hade inbjudits till ett stort mellanreligiöst möte i Baku av Sheikh ul-Islam Allahshukur Pashazade (Allahşükür Paşazadə), stormufti för Södra Kaukasus. De flesta av muslimerna i regionen bor i Azerbajdzjan och är shiiter, men Pashazade anses också vara överhuvud för sunniterna i de tre sydkaukasiska länderna. Georgisk-ortodoxa kyrkans patriark Ilia II var under sjukbehandling, men ledaren för Moskvapatriarkatet, Kirill, var närvarande och de tre möttes för samtal.

DÃ¥ togs den infekterade frÃ¥gan om Nagorno-Karabach upp och de tre gjorde ett gemensamt uttalande där de gav sitt stöd till Armeniens, Azerbajdzjans och det internationella samfundets ansträngningar att hitta en fredlig lösning. Garegin passade ocksÃ¥ pÃ¥ att bjuda in Pashazade att besöka Armenien. Dessutom träffade han Azerbajdzjans president Ilham Alijev under ”otvungen och ärlig stämning” och fick därtill besöka den symbolladdade Gregorios Upplysarens (Grigor Lusavoritj) kyrka i centrala Baku, som varit stängd sedan armenierna flydde staden 1990 och nu används för att förvara böcker. Under dagens möten verkar man ha enats om intentioner att rusta upp kyrkan och den stora moskén i ÅžuÅŸa (arm Sjusji) i Nagorno-Karabach, som stÃ¥tt i ruiner sedan kriget.

Foto: H Hallgren 2004

Övre Govhar Aga-moskén i Şuşa (az.)/Sjusji (am.), Nagorno-Karabach

Vad mötet får för praktiska konsekvenser är svårt att säga. Kyrkan har stort, nationellt symbolvärde i Armenien, världens första kristnade nation, även om det verkliga inflytandet över politiken är begränsat. Symbolvärde kan man också anta att Alijev vill uppnå genom att försöka göra Baku till en fredlig korsväg för religioner, något det kan sägas ha varit för hundra år sedan. Men det är också positivt att kontakter förekommer i det annars frostiga klimatet mellan Armenien och grannarna. Efter en period av ständigt svalnande klimat mellan Armenien och Turkiet suspenderade Armenien den 22 april de protokoll om att öppna gränserna och upprätta diplomatiska förbindelser som skrevs under ifjol, men ännu inte ratificerats. Efter den senaste tidens händelser ser den processen nu nästan helt avsomnad ut. Delvis är det för att Turkiet har börjat koppla sin ratificering till framsteg i Karabach-konflikten, något som från början inte skulle vara en förutsättning. Azerbajdzjans inbjudan kom säkerligen också för att man vill visa att man tar initiativ och inte är helt i händerna på Turkiets agerande; när det ett tag såg ut som om protokollen kunde komma att ratificeras blev relationerna mellan länderna ovanligt svala.

Vissa protester förekom i Baku mot inbjudan av den armeniske andlige ledaren, men i stort sett verkar det historiska mötet ha avlöpt enligt förhoppningarna. I den kompromissovilliga atmosfär som råder på båda sidor är sådana här händelser välbehövliga.

Ännu mycket bättre vore om fler vanliga människor från de båda länderna fick chansen att mötas för första gången ansikte mot ansikte på över 15 år.

Fängelse för azeriska ungdomsaktivister

Fängelsedomar pÃ¥ tvÃ¥ respektive 2,5 Ã¥r har fallit i Baku i en internationellt uppmärksammad rättegÃ¥ng mot Adnan Hacizade och Emin Milli, 26 respektive 30 Ã¥r gamla. Brottsrubriceringarna blev huliganism samt uppsÃ¥tligt vÃ¥llande av mindre kroppsskada efter en ifrÃ¥gasatt incident pÃ¥ ett utomhuscafé i Baku. Även i Azerbajdzjan har deras Ã¥lder och det faktum att de nÃ¥tt stor spridning via internetbaserade media gjort att de samlat mÃ¥nga, särskilt yngre, som har protesterat öppet mot rättegÃ¥ngen. De blev bekanta genom ett satiriskt videoblogginlägg, spritt via youtube, där en Ã¥sna fÃ¥r peka ut bristen pÃ¥ fri- och rättigheter i landet. I nyhetsrapporteringen kallas de därefter helt enkelt ”bloggarna” och har blivit en symbol för inskränkningar i press- och yttrandefriheten.  Flera svenska tidningar tar upp nyheten (SvD/DN/GP) frÃ¥n TT.

Både Milli och Hacizade har utländsk utbildning och har sedan dess haft karriärer i hemlandet. Milli ledde bland annat den azerbajdzjanska grenen av Friedrich Ebert-Stiftung, en stiftelse för samhällelig och politisk utbildning kopplad till tyska socialdemokratin. Han har också arbetat med rättighetsfrågor i olika funktioner för OSSE, International Republican Institute (IRI) och Europarådet i landet. Hacizade arbetar för BP i Azerbajdzjan och var med om att grunda ungdomsorganisationen OL! Azərbaycan Gənclər Hərəkatı (Azerbajdzjanska ungdomsrörelsen), som i sitt manifest bland annat säger att man vill arbeta för en fritt tänkande, men också mer aktiv ungdom för att uppnå nödvändig reformering av landet.

Inte långt efter arresteringen av Milli och Hacizade tidigare i år arresterades också ledaren för en annan ungdomsorganisation, Hədəf (Mål), officiellt för smitning från militärtjänst, och det började uppstå misstankar i bloggosfären att de styrande riktat in sig mot ungdomar som valt att engagera sig politiskt. Frågan blev känslig, men regeringen avvisade kritik med att rättsproceduren måste få ha sin gång.

Upprördheten skall dock också ses mot bakgrund av några lagändringar som genomförts i landet det senaste året, bland annat en kontroversiell grundlagsändring (genomförd efter en folkomröstning, där över 90% skall ha röstat för), som bland annat innebär att president Ilham Aliev kan fortsätta som president på obestämd framtid. Men anledningen till oron internationellt har också varit nya förordningar som inskränker utländska medias och organisationers aktivitet i landet. Utländska radiostationer tillåts inte längre sända över landsomfattande frekvenser, vilket ytterligare begränsar tillgången till oberoende information. Dessutom genomfördes ändringar i förordningarna för NGO:er, vilket inskränker möjligheterna för en del organisationer som verkar för att stärka civilsamhället.

Sammantaget är domarna idag alltså möjligen att betrakta i ljuset av en trend under det senaste året att konsolidera den statliga kontrollen ytterligare över dels tillgången till oberoende information, dels möjligheterna att organisera sig kring samhällsfrågor.

Diplomat utan land. Diskussion med Nagorno-Karabachs ”ambassadör”

Forum Eurasien/New Eurasia Center träffade Robert Avetisyan, den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabachs (NKR) officiella representant i USA.

Läs intervjun i sin helhet här.

Även om det lilla sydkaukasiska området de facto fungerat som självstyrande stat i femton år har inget land erkänt Nagorno-Karabachs självständighet. Representationen i USA är dock registrerad hos amerikanska justitiedepartementet och fullföljer via informella kontakter och samarbeten en del av en ambassads funktioner. I övrigt ägnar man sig åt informations- och lobbyarbete med målet att uppnå en lösning på den långa konflikten i Nagorno-Karabach (se tidigare inlägg) och ett erkännande av staten. Det senare verkar dock vara ett avlägset mål, även om frågan är mer aktuell än på många år. Senast för ett par dagar sedan rapporterade RFE/RL att USA fått dementera uppgifter i azerbajdzjanska media om att man skulle hotat med ett erkännande av NKR såvida Azerbajdzjan inte förpliktigade sig till en fredlig lösning på konflikten.

Representationen i Washington utses direkt av NKR:s president och etablerades redan 1997 med understöd av Armenian Assembly of America (AAA), en informations- och lobbyorganisation som verkar för att stärka banden mellan USA och Armenien/NKR. Förutom i Armenien och USA har NKR också representation i Ryssland, Frankrike, Tyskland, Libanon och Australien.

Det som präglar stora delar av det politiska och i förlängningen även det vardagliga livet för människorna i Nagorno-Karabach är hur den långa frusna tillståndet kan komma att tina upp. Här följer, baserat på intervjun, en diskussion kring några av nyckelpunkterna.

Närmandet mellan Armenien och Turkiet (för bakgrund, se tidigare inlägg). Det finns ett mycket högljutt motstÃ¥nd mot den här processen och de underskrivna men ej ratificerade protokollen runt om i den armeniska diasporan, mycket pÃ¥ grund av att avtalen inte behandlar skulden för massmorden pÃ¥ armenier i Anatolien runt 1915. Avetisyan säger dock att de styrande i NKR är positiva till processen och hävdar att NKR vill se Turkiet ”spela en mer positiv roll”:

Our opinion is that Turkey could be a much more positive player in the region than it was until the signing of the protocols. And the fact that the Nagorno-Karabakh settlement is not in any way linked to this process is very much satisfactory. We are sure that interlinking these two processes could jeopardize both.

When I say that Turkey could play a more positive role in the region I meant that Turkey could refrain from unilateral support of all the Azerbaijani actions, such that they have been doing throughout the years.

Det är alltså tydligt att man vill se fredsprocessen i Karabach som en helt separat fråga, något som också förutsatts i protokollen. Samtidigt är anledningen till att man ser positivt på öppnandet av den turkisk-armeniska gränsen att man hoppas att Turkiet skall inta en mer nyanserad hållning till Azerbajdzjans krav på att säkra sitt territorium. På så sätt skiljer det sig antagligen en del från armeniska regeringens bevekelsegrunder, som också innefattar ekonomiska hänsyn samt en förhoppning om öppnare relationer med regionen och omvärlden. Möjligen kan NKR:s förhoppningar ha visst stöd i Turkiets nya, mer offensiva utrikespolitik i Kaukasus, där man inte längre enbart vill bidra till låsningar utan har satt press på aktörerna och omvärlden att lösa Karabach-frågan. Att döma av den senaste tidens turkiska uttalanden är det inte mycket som tyder på att man skulle ställa konkreta krav på Azerbajdzjan att ändra sin hållning, (men å andra sidan, i aktiv diplomati ingår givetvis att behålla förtoendet hos samtliga parter).

Minsk-processen, det vill säga OSSE:s och det internationella samfundets enda samordnade och konsekventa försök att skapa en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach, har stundtals utsatts för kritik. Dels kritiseras gruppen, som leds av en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike, ibland på ett allmänt plan för att så få framsteg nåtts, men även sammansättningen har ifrågasatts, eftersom de officiella förhandligarna oftast sker direkt mellan representanter (på senare tid ofta presidenterna) från Armenien och Azerbajdzjan utan medverkan av NKR eller den azeriska flyktingpopulationen från Karabach. Avetisyan:

Our opinion is that the Minsk process is the only format which is possible now, the most

appropriate for the negotiation process now. We are in the Minsk process already for 17 years and we know that the major achievement of this process is that there is still relative peace in the region.
We don’t feel that we are deprived of the participation in the negotiation process, we just say that the full format should be restored, in the sense that we should be there when the presidents speak. If one is trying to discuss the fate of Nagorno-Karabakh it is quite natural that representatives of the authorities of Nagorno-Karabakh should be there. Without that no tangible results can be reached and this idea was supported by all the OSCE co-chairs.

Men även om man ser att NKR:s önskemål och farhågor behandlas via konsultationer i en öppen dialog med armeniska ledningen betonar man att ett avtal med detaljer som förhandlats fram utan deltagande från presidenten och regeringen i Karabach inte kommer att kunna påtvingas republiken. Med tanke på tidigare erfarenheter finns det alltså en reell risk om öppenheten inte är total att Karabach lägger in sitt ogillande och processen går i stå. Detta innebär alltså att det krävs en samsyn mellan de styrande  i Armenien och Karabach vad gäller alla detaljer. Den större frågan är alltså om Minsk-processens format någonsin kan bli produktivt för en lösning. Men just nu finns inga organiserade alternativ.

Möjliga lösningar på konflikten. Hur ser man då på en möjlig lösning och vägen dit? Enligt indikationer från Minsk-gruppens amerikanska företrädare (till nyligen) Matthew Bryza är det förslag som nu ligger på bordet en stegvis lösningsvariant, som i stora drag innebär att trupper dras tillbaka från de armeniskockuperade områdena (tidigare benämnda buffertzoner av armenierna) utanför det som utgjorde den sovjetiska enheten Nagorno-Karabach, flyktingars rätt att  återvända, samt en interimsstatus (i praktiken troligen status quo) under en längre period tills slutlig status efter förtroendeskapande åtgärder kan avgöras genom folkomröstning. Det saknas många detaljer i den här planen, men det får förutsättas att det som diskuterats på sistone mellan Armeniens och Azerbajdzjans företrädare i Minsk-gruppens regi inte är alltför långt från detta.

Här skiljer sig NKR:s syn markant. Framför allt kan man av säkerhetsskäl endast tänka sig en ”paketlösning”, där status avgörs samtidigt som alla andra frÃ¥gor innan man bryter dagens status quo. En annan faktor gäller Karabachs gränser:

Those territories which are considered by many people in Azerbaijan and outside Azerbaijan as occupied territories, they now form the territory of the Nagorno-Karabakh republic. In the summer of 2006 we adopted our constitution, which clearly fixes the territory of Nagorno-Karabakh as all the territories under control. So there is no such thing as occupied territories. There is the territory of the Nagorno-Karabakh republic and any change of the territory must be due to a nation-wide referendum.

En ultimativ inställning till en av dessa tvÃ¥ punkter är tillräcklig för att försätta fredsprocessen i sin nuvarande form i dödläge*. Det man talar om som möjliga vägar framÃ¥t är i stället olika typer av mindre förtroendeskapande Ã¥tgärder – förutsatt att man inte tummar pÃ¥ de nämnda kriterierna.

Men om man skall behålla en gnista av hopp om en fredlig lösning är kanske det som utkristalliseras en situation, där NKR:s företrädare, tack vare att de inte sitter med direkt i förhandlingarna, kan och känner sig tvingade att inta en mer radikal position, från vilken sedan Armeniens president och regering väntas kompromissa. Men Jerevan måste i så fall få sådan kraft bakom en eventuell överenskommelse att den verkligen kan genomföras. Säkert är det så att inte mycket kan omsättas i praktiken om det inte byggs upp ett samförstånd i tid. En annan del av ekvationen är ju också att uppnå ett tillräckligt stöd i alla instanser inom Armenien och Azerbajdzjan. Även om båda presidenterna har formell majoritet i parlamenten kan denna, den viktigaste av alla politiska frågor i båda samhällena, mobilisera en verklig politisk opposition. Det är också något som i en sådan situation skulle kunna underlättas av att ledarna hittills sällan eller aldrig har förankrat, eller ens offentliggjort, förhandlingarna för sitt lands befolkning.

Men innan ett genombrott eventuellt sker kommer Nagorno-Karabach i allt väsentligt att fortsätta fungera som en självstyrande stat.

Nagorno-Karabach har haft fyra omgångar president- och parlamentsval sedan vapenstilleståndet undertecknades 1994. Även om OSSE och en del andra organisationer pga NKR:s status inte har haft officiell bevakning har andra organisationer rapporterat om relativt väl genomförda val. Det skall ställas i relation till de hårt kontrollerade, närmast symboliska valen i Azerbajdzjan och de problem Armenien haft runt sina val (senast i samband med fjolårets presidentval, då stora demonstrationer slogs ner av kravallpolis med tiotals fängelsedomar för uppvigling som följd). Enligt Avetisyan har man också en tilltagande trend vad gäller antalet besökare, en diversifierande ekonomi och enligt egna officiella uppgifter en ekonomisk tillväxt under första hälften av krisåret 2009 på 16,9%.

Det är alltså förståeligt att man inte vill förlora det man hittills uppnått, speciellt inte med tanke på alternativet till en förhandlingslösning.

We know what war is. We don’t want it to happen again.

Efter femton Ã¥r är det naturligt om en del invaggats i tron att status quo – det är det vapenstillestÃ¥nd i världen som hÃ¥llit längst utan övervakning – är ett ganska stabilt tillstÃ¥nd och avsaknad av officiella förbindelser med omvärlden kanske ett acceptabelt pris.

Men för en fredlig lösning kommer fler kompromisser att behövas.

* SÃ¥ vitt jag har kunnat se specificerar inte konstitutionen frÃ¥n 2006 (antagen med 99% majoritet) gränserna explicit. Däremot definierar den (artikel 142) att konstitutionen ”tills gränserna  specificerats” gäller inom alla de omrÃ¥den där NKR för närvarande utövar jurisdiktion, alltsÃ¥ även ”buffertzonen” (delar av tre omrÃ¥den som tillhörde det sovjetiska N-K befinner sig för övrigt under azerbajdzjansk kontroll).


Nagorno-Karabach ut i rampljuset?

I Svenska Dagbladet och pÃ¥ sin blogg skriver Bitte Hammargren för närvarande om Kaukasus, där hon är pÃ¥ rundresa. Nu har hon kommit till Nagorno-Karabach och det är en ovan känsla att se ett helt uppslag om omrÃ¥det när man viker upp morgontidningen.* För trots att denna den första konflikten i den dÃ¥varande kommuniststyrda halvan av Europa var en av de utlösande faktorerna kring Sovjetunionens upplösning, trots att kriget efter Ã¥ratals strider tvingade över en miljon människor att lämna sina hem – varav mÃ¥nga fortfarande betraktas som flyktingar, trots att det sedan vapenstillestÃ¥ndet 1994 inte finns nÃ¥got fredskontrakt i sikte och trots att konflikten är en nyckelkomponent i relationerna mellan omgivande länder, har det inte skrivits mycket om läget där sedan det tidiga 1990-talet.

Att ämnet kommer upp just nu har att göra med avtalen mellan Armenien och Turkiet, som respektive utrikesminister undertecknade i Schweiz i helgen (se tidigare inlägg här och här). För att de överhuvud taget skulle komma till förhandlingsbordet hade man bilagt frÃ¥gan om Nagorno-Karabach till pÃ¥gÃ¥ende och kommande separata diskussioner och bland annat förbrödrats med ett turkiskt toppbesök i Armenien för en VM-kvalmatch i fotboll – returmatchen spelas idag i Bursa, Turkiet, med Armeniens president Sargsian pÃ¥ läktaren.

Men bara ett par dagar efter underskriften använde Turkiets premiärminister Recep Tayyip ErdoÄŸan ‘K-ordet’ igen och insisterade pÃ¥ att en ”positiv attityd” till Armenien kräver ett tillbakadragande av de armeniska styrkorna frÃ¥n Karabach och angränsande, ockuperade omrÃ¥den.

Den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR) har i praktiken fungerat som en självstyrande stat i femton Ã¥r, med finansiellt och moraliskt stöd frÃ¥n Armenien, även om inte ens Armenien erkänt republikens självständighet (dock snarast av taktiska skäl). Den enda förbindelsen till omvärlden är via Armenien, framför allt via den s k Latjin-korridoren, där en av de modernaste landsvägarna i Kaukasus knyter ihop omrÃ¥det med Armenien. Men NKR:s folkvalda (jo, man har allmänna val, som av utländska observatörer pÃ¥ sistone setts som relativt väl genomförda – men de flesta organisationer, som OSSE, deltar inte i övervakningen, eftersom NKR inte  är en erkänd stat) är inte välkomna pÃ¥ statsbesök i omvärlden och i den mÃ¥n de reser i världen är det inofficiellt. Ett ställe delegationer frÃ¥n NKR har besökt flera gÃ¥nger är faktiskt Ã…land, eftersom man ibland beger sig pÃ¥ studieresor i autonomimodeller (även om det nog egentligen är av begränsad relevans; se även understreckare om Ã…land nyligen i SvD).

Rent praktiskt har det gjorts många försök att medla i konflikten, i huvudsak i OSSE:s regi genom den så kallade Minsk-processen, där Sverige och Jan Eliasson var med vid starten, men där nu en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike är ledande. Det föreligger nu ett principförslag om vilken process Armenien och Azerbajdzjan skall använda för att i slutänden nå en lösning. Men några praktiska framsteg när det gäller hur slutlösningen skall se ut har man egentligen inte gjort på dessa femton år, något OSSE mellan raderna själva erkänner (en rekommendation för den intresserade är att läsa Minsk-gruppens USA-ambassadör Matthew Bryzas sista intervju i Armenien innan han lämnade sin post i år).

Men trots Minsk-gruppens sammansättning är det nog inte i huvudsak stormaktsintressen som hindrat konflikten frÃ¥n att nÃ¥ en lösning. Parterna har helt enkelt inte varit redo att kompromissa. Eftergifterna har varit fÃ¥ genom Ã¥ren och även om bÃ¥de presidenter och utrikesministrar mötts ett flertal gÃ¥nger och kommit överens om principdeklarationer är det ibland som om man pÃ¥ högsta nivÃ¥ verkar ha hittat en politisk samlevnad runt status quo. Utan att här gÃ¥ in alltför mycket pÃ¥ anledningarna är det tydligt att det finns tvÃ¥ stora problem; att Armenien, Azerbajdzjan och det internationella samfundet inte involverar alla aktörer i förhandlingarna – framför allt NKR:s regering och den azeriska flyktingpopulationen frÃ¥n Karabach – och att ledarskiktet aldrig förbereder befolkningen pÃ¥ nÃ¥gon form av eftergiftspolitik (i opinionsundersökningar är nu befolkningen oftast mer fientlig till kompromisser än ledarna). Det här är givetvis ocksÃ¥ ett utslag av inrikespolitiska överväganden – bÃ¥de i en ofullständig demokrati som Armenien och en icke-totalitär autokrati som Azerbajdzjan är nationella känslor ett av de starkaste styrmedlen. Resultatet är att tiden för Karabach politiskt har frusit fast vid 1994.

Så på många sätt verkar slutlösningen för Nagorno-Karabach längre bort än på länge. Azerbajdzjans president Aliev har nyligen talat om att samtalen om Karabach är i slutskedet, medan Armenien har dementerat eller inte kommenterat med den uppenbara baktanken att genomföra öppnandet mot Turkiet utan statusändringar i Karabach-frågan och sedan fortsätta driva status quo-politik.

Att nu ErdoÄŸan antyder att implementationen av de nyss undertecknade protokollen är beroende av en lösning i Karabach kan bero pÃ¥ flera saker; att man vill försäkra Azerbajdzjan om fortsatt lojalitet, att man pÃ¥ allvar tror att avtalen kan innebära ett genombrott i Karabach – eller möjligen att man egentligen aldrig ville se en implementation av avtalen.

Hur som helst är det ett mycket riskabelt vÃ¥gspel i dagens känsliga atmosfär eftersom de turkiska och armeniska parlamenten nu mÃ¥ste ratificera avtalen för att de skall träda i kraft och gränsen verkligen skall öppnas. Om det skulle sluta med att de turkisk-armeniska avtalen lyfts till att blir beroende av en slutlösning i Karabach-frÃ¥gan kommer de med allra största sannolikhet att bli parentetiskt ihÃ¥gkomna som det närmaste Armenien och Turkiet kommit varandra för att uppnÃ¥ – status quo.

För Nagorno-Karabach innebär det i så fall bara en ny hastig scen innan rampljuset släcks.

* För den som har pappersversionen av SvD är för övrigt moskén på den stora bilden samma byggnad som har fått bidra med minareterna till vår bloggrubrik, den övergivna Övre Govhar Aga-moskén i Şuşa (az.)/Sjusji (am.). Förfallet har fortsatt sedan 2004 då vår bild togs.