Afghanistan, Petraeus och korruptionen

Onsdagen den 30 juni 2010 godkändes som väntat David Petraeus som befälhavare för de amerikanska och internationella styrkorna av USA:s Senat, se DN. Röstsiffrorna blev 90-0 och som Petraeus stöddes av såväl demokrater som republikaner. Förhoppningen i Kongressen och Vita Huset är nu att David Petraeus skall vända kriget i Afghanistan åt president Barack Obama på samma sätt som han vände kriget i Irak åt president George Bush. David Petraeus är nu på väg till Bryssel för att informera USA:s allierade i Nato innan han flyger till Afghanistan för att tillträda sin nya tjänst. David Petraeus ersätter Stanley McChrystal som avskedades efter bland annat frispråkiga uttalanden i tidskriften Rolling Stone. USA har i dagsläget närmare 100 000 soldater och Nato 40 000 man på plats i Afghanistan.

I USA har under senare tid en debatt blossat upp om korruptionen i Afghanistan efter en artikel i Wall Street Journal som gjorde gällande att betydande belopp som skulle gått till hjälparbetet i Afghanistan har flugits ut ur landet i resväskor från flygplatsen i Kabul och sedan hamnat på olika höga afghanska tjänstemäns konton utomlands. I ett beslut på onsdagen röstade medlemmar i Kongressen att att stoppa utbetalningar av 4 miljarder dollar i u-hjälp till Afghanistan tills vidare. Krav har samtidigt rests på en revision av hur biståndspengarna har använts. Humanitärt bistånd påverkas inte av beslutet men en lång rad satsningar på infrastruktur kan bli försenade, bland annat uppbyggandet av elsystemet i Kandahar. I ett separat lagförslag kommer Kongressen ta ställning till den militära budgeten för den amerikanska insatsen i USA. President Obama har begärt 33 miljarder dollar för att bland annat finansiera truppökningen med 30 000 man i Afghanistan.

Ytterligare ett exempel på problemen med den omfattande korruptionen kom torsdagen den 1 juli när norska Röda Korset meddelade att en del av det bistånd som getts för att bygga upp ambulansverksamheten i Afghanistan har försnillats. De två högsta cheferna skall ha förskingrat 720 000 kronor och tros nu ha lämnat landet. Trots påpekanden från norska myndigheter har inga åtgärder vidtagits av afghanska parter, se DN, VG och SvD. Det är denna ovilja att ta itu med korruptionsproblemen som många utländska biståndsgivare upplever som ytterst frustrerande. Afghanistans president Hamid Karzai har till och med i vissa sammanhang förnekat att Afghanistan skulle ha ett korruptionsproblem. Korruptionen i den afghanska armén och polisen blir en av David Petraeus stora utmaningar vid sidan av den rent militära insatsen i USA. Västerländska biståndsgivare måste tillsammans med Afghanistans regering börja tackla korruptionsproblematiken annars kommer viljan att hjälpa Afghanistan undermineras.

David Petraeus ny ISAF-befälhavare i Afghanistan

General David Petraeus

General David Petraeus (1952-) ersätter Stanley McChrystal, se tidigare inlägg, som ny befälhavare för de internationella styrkorna (ISAF) i Afghanistan. David Petraeus utsågs den 23 juni 2010, se DN, SvD och VG, efter att president Barack Obama avskedat den tidigare befälhavaren general McChrystal för dennes kritiska och förklenande uttalanden i tidskriften Rolling Stone om olika civila medlemmar i administrationen som handhar Afghanistan, bland annat vicepresident Joseph Biden och sändebudet Richard Holbrooke. David Petraeus kommer närmast från USA:s centralkommando (USCENTCOM) i Tampa, Florida där han varit ansvarig för länderna i Mellanöstern och Centralasien från Egypten till Pakistan. Dessförinnan var han chef för de amerikanska styrkorna i Irak.

David Petraeus har gjort sig känd som militär tänkare och bland annat hans idéer om kraftiga truppökningar samt en utökad roll för militären tillskrevs den amerikanska stabiliseringen av Irak, se DN. David Petraeus var en av avsatte McChrystals lärare i frågan om att tillämpa anti-upprors-strategin (Counter Insurgency Strategy) i Afghanistan. General Petraeus får nu chansen att själv pröva sina idéer på afghanska förhållanden. Det finns alltså anledning att tro på en betydande kontinuitet i hur ledningen av operationerna i Afghanistan kommer att skötas, se VG. David Petraeus åtnjuter stort förtroende i Senaten hos såväl demokrater som republikaner.

David Petraeus ser betydande skillnader mellan Irak och Afghanistan. I Afghanistan är det de lokala ledarna och inte regeringen i Kabul som är nyckeln till framgång menar Petraeus. Strategin i Afghanistan bör vara att understödja lokala ledare att skydda och hjälpa befolkningen i det egna området. Detta innebär att större enheter som infanteribrigader skall utnyttjas mindre omfattning till förmån för specialstyrkor som skall slå ut specifika hot från talibaner och terrorister. General Petraeus har också talat om att träna lokala miliser som själva skall kunna svara för ordningen. Dessa styrkor skall sedan kunna integreras i den nationella  polisen och armén.

General Petraeus menar att den hårda kärnan av talibaner är ganska liten men att många av rädsla eller för att överleva har anslutit sig. Här borde han kunna finna beröringspunkter med president Hamid Karzai som vid en fredsjirga, se tidigare inlägg, just har förespråkat en strategi där man försöker återintegrera talibaner och andra missnöjda afghaner på lägre nivå. Liksom för McChrystal finns svårigheterna för David Patraeus inte bara i Afghanistan utan också på hemmaplan. Kriget i Afghanistan är nu det längsta i USA:s historia och antalet dödsoffer har passerat 1 000. Krigströttheten breder ut sig i USA och många har svårt att förstå vad landet gör i Afghanistan. Det gäller således att kunna kryssa de politiska blindskären i Washington och Kabul för den nye befälhavaren. Risken för en konflikt mellan general Petraeus och president Obama är uppenbar om amerikanska trupper verkligen börjar dras tillbaka i juli 2011. Det finns också en fara för USA att landet nu har sin tredje befälhavare i Afghanistan på lite drygt två år. Denna ryckighet stöder de delar av talibanrörelsen och den pakistanska militären som inte tror på ett långsiktigt amerikanskt engagemang i området och därför redan nu börjar positionera sig för tiden efter det amerikanska tillbakadragandet.

ISAF-Befälhavare i blåsväder

General Stanley McChrystal

Befälhavaren för de internationella styrkorna i Afghanistan (ISAF) general Stanley McChrystal har hamnat rejält i blåsväder när innehållet i en artikel i tidningen Rolling Stone har börjat läcka ut. General Mcchrystal skall träffa president Barack Obama idag onsdagen den 23 juni för ett samtal. Det verkar svårt och tro att McChrystal, som enligt amerikanska medier redan erbjudit sig att avgå, skulle kunna vara kvar på sin post, se SvD och DN. President Obama har på onsdagskvällen svensk tid avskedat Stanley McChrystal.

I ett reportage i tidskriften Rolling Stone lyckas McChrystal verkligen med konststycket att förolämpa flera civila nyckelpersoner som handhar Afghanistanfrågor i Obamaadministrationen. Det kanske allvarligaste felsteget var att göra sig lustig över vicepresident Joseph Biden och i intervjun ironiskt inte låtsas känna till honom. Relationen mellan presidenten och vicepresidenten i USA är ofta problematisk, men Barack Obama kan rimligen inte tillåta att någon förlöjligar hans vicepresident.

General McChrystal anklagar också den amerikanske ambassadören i Afghanistan, Karl Eikenberry, för att försöka skydda sitt eget eftermäle. Här handlar det förmodligen om olika syn på strategin med en kraftig truppökning under en begränsad period. Karl Eikenberry menar att truppökningen riskerar att göra president Hamid Karzai alltför beroende av amerikanska trupper givet den låga kvalitén på den afghanska armén och tidplanen för det amerikanska tillbakadragandet. I detta sammanhang kan det vara värt att erinra sig att Stanley McChrystals företrädare på posten som ISAF-befälhavare David McKiernan avskedades av försvsarminister Robert Gates så sent som i maj förra året efter bara ett år på posten. Att så snart igen behöva byta ut befälhavaren i Afghanistan ser naturligtvis inte bra ut för president Obama och det kan vara svårt att hitta en lika kompetent efterträdare. Ett avsked kan också skapa irritation hos andra Natoländer för bristande amerikansk kontinuitet.

General McChrystal har också fått stöd från Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen som sagt att det ”bara rör sig om en intervju”. Viktigare är troligen det stöd som McChrystal har i Afghanistan. President Karzai har sagt att McChrystal är den bäste befälhavaren USA skickat till Afghanistan de senaste nio åren. McChrystal har också infört nya riktlinjer där han försökt minimera antalet civila offer. Detta medför å andra sidan en risk för att de militära förlusterna ökar. Det finns en tydlig frustration hos många amerikanska soldater mot att inte kunna försvara sig tillräckligt effektivt. McChrystal är också mycket tveksam till att börja dra tillbaka amerikanska styrkor redan i juli 2011. Han menar uppenbarligen att längre tid behövs. I ett annat sammanhang har han också uttalat sig för att skjuta upp den planerade offensiven i Kandaharprovinsen för att skapa större stöd hos lokala grupper i området, se tidigare inlägg.

I samma intervju i Rolling Stone lyckas general McChrystal också kritisera det amerikanska speciella sändebudet för Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke för hans många e-mejl och en i generalens stab uttalar sig förklenande om presidentens säkerhetsrådgivare James Jones. Även om McChrystal har gjort en offentlig avbön och beklagat sitt dåliga omdöme kvarstår faktum att han är starkt kritisk till de flesta av president Obamas civila nyckelpersoner i Afghanistan. Han har inte förnekat vad han har sagt. Detta kan rimligen inte ge de bästa förutsättningarna för samarbete och att nå en lösning av problematiken och kriget i Afghanistan. President Obama måste visa handlingskraft annars riskerar han att tappa ytterligare förtroende.

McChrystal har den 23 juni kl. 16:00 GMT lämnat Vita Huset efter ett möte med president Obama men det är fortfarande oklart om han kommer att vara kvar som befälhavare i Afghanistan, se VG. I en presskonferens tidig eftermiddag i Washington tilkännagav Barack Obama att han accepterat general McChrystals avskedsansökan.

Kina, USA och Dalai Lama – Fortsatt tango för två

Vita Husets talesman Robert Gibbs har nu bekräftat det som alla redan visste. Barack Obama kommer att träffa Dalai Lama torsdagen den 18 februari i Vita Husets kartrum. Sällan har så mycket energi ägnats åt ett besök i Vita Huset. Kina och USA utbyter inövade repliker i en väl koreograferad dans där båda parter kan sina steg. Se till exempel DN, GP, SDS, Politiken och VG.

En förklaring till den energi som ägnas åt frågan är att det är den minst farliga i raden av trätoämnen mellan de två länderna, se tidigare inlägg. För Obamaadministrationen är det ett enkelt sätt att skaffa sig inrikespolitiska poäng genom att visa sig kraftfull mot Kina i en ganska harmlös fråga. Av verkliga inrikespolitiska frågor i USA har de flesta av Barack Obamas förslag kört fast i Kongressen sedan det felviktade stimulanspaketet, för mycket skattesänkningar och för lite investeringar, antogs förra året.

För Kinas del är det en chans att visa sig bestämd och jämbördig med USA på den internationella arenan och spela på den nationalistiska strängen på hemmaplan. Att ordväxlingen följer vissa regler bekräftas mellan raderna av en artikel i China Daily och uttalanden av Robert Gibbs som visar att båda parter har för avsikt att begränsa meningsutbytet till Dalai Lamas besök och inte låta det påverka relationen på andra områden.

I onsdags framträdde vice ministern i enhetsfronten som tillhör kommunistpartiets centralkommitté, Zhu Weiqun, på nytt och rapporterade om förhandlingarna med Dalai Lama. Han upprepade Kinas oeftergivliga krav gentemot Dalai Lama som framförts i den senaste samtalsrundan, se tidigare inlägg, i fyra punkter. Dessa punkter sammanfattar ganska väl den officiella kinesiska ståndpunkten angående Tibet och förhandlingar och jag återger dem kort nedan.

Den första punkten handlar om Kinas suveränitet och territorium och här konstateras att det inte finns något som helst utrymme för kompromisser. Den andra punkten handlar om den kinesiska konstitutionens okränkbarhet och det som kallas ”Stortibet”. (Alla områden i Kina där det bor tibetaner.) Krav på självstyre för områden utanför Tibets autonoma region (TAR) avvisas bestämt och Dalai Lama uppmanas att ge upp dessa krav om fortsatta samtal skall vara meningsfulla. Den tredje punkten fördömer Dalai Lama för att han ägnar sig åt internationell opinionsbildning för Tibet och uppmanar honom att sluta med sabotage och anti-kinesisk propaganda och slutligen den fjärde punkten är mer en trossats om att sabotage och infiltration inte kommer att lyckas men att dessa aktiviteter kommer att göra Dalai Lama mer isolerad gentemot de etniska grupperna (antagligen menar man tibetanerna).

Vi kommer att få vänja oss vid fortsatta kinesiska protester när Dalai Lama eller ledaren för uigurerna i exil, Rebiya Kadeer, träffar offentliga företrädare eller får annan uppmärksamhet i Väst. Det kostar mycket lite för den kinesiska regeringen att försöka isolera dessa exilgrupper och i takt med att Kinas inflytande växer kommer detta antagligen att lyckas i allt högre grad. Om USA tvekar att ta emot Dalai Lama då vet kineserna att de lyckats i sin propaganda. För de kinesisk-amerikanska förbindelserna är ekonomiska relationer, en eventuell försäljning av offensiva vapen till Taiwan eller möjligen Iran av mycket större betydelse än Dalai Lamas besök i Washington nästa torsdag. Det publiceras många kritiska artiklar om USA, se Politiken, i dagens Kina men det finns också en stor insikt att USA är den starkare parten. Kina testar gränserna. En indikation på att det inte är så allvarligt är att planeringen för president Hu Jintaos statsbesök i USA senare i år fortskrider som inget hade hänt.

Kina + USA = Dalai Lama, Taiwan, Yuan, Iran och Google

De senaste veckorna har vi fått ett antal rapporter om ett höjt tonläge mellan Kina och USA, se DN, Politiken och VG. Det vi ser är bara början på detta sekels viktigaste bilaterala relation. Kinas större ekonomiska och politiska betydelse innebär att de båda länderna kommer i kontakt med varandra allt oftare. Kina är en kommunistisk diktatur och USA en demokrati med en stark presidentmakt. Självklart ser de på saker och ting med olika glasögon. Det finns bara anledning till oro om meningsutbytet skulle gå över styr.

Dalai Lamas besök i USA och hans möte med USA:s president Barack Obama har kraftigt fördömts av Kina och USA har å sin sida starkt försvarat mötet, se SvD och HD. Kina upplever all kontakt med Dalai Lama som en inblandning i landets inre angelägenheter och försöker konsekvent hindra alla kontakter mellan Dalai Lama och utländska regeringar. Detta är ett känt mönster och det finns ingen anledning till oro. Obama måste också börja visa sig kraftfull och att ta emot Dalai Lama i Vita Huset är ett ganska lätt sätt att få inrikespolitiska pluspoäng.

Enligt en lag från 1979 är USA förpliktigat att hjälpa till med försvaret av Taiwan och försäljning av defensiva vapen är en del i detta. Faktum är att taiwaneserna antagligen är ganska besvikna att de bara fått köpa två minsvepare, drygt hundra Patriotmissiler och 60 helikoptrar för lite drygt sex miljarder dollar. Det Taiwan verkligen vill köpa är jaktflygplan och u-båtar men här har USA hittills sagt nej. Om USA skulle börja sälja offensiva vapen till Taiwan skulle situationen kunna utvecklas till något verkligt allvarligt. Idag kan Kina och USA stegen i tangon och håller meningsutbytet på rätt nivå. Även om kineserna naturligtvis officiellt uttrycker sin ilska. (Se till exempel DN, SvD och VG) Inställda militära kontakter någon tid är inget att bekymra sig för. Kinesiska sanktioner mot amerikanska företag blir ett problem först om de är omfattande och långvariga.

Den viktigaste relationen mellan länderna är utan tvekan den ekonomiska och det vi oftast hör talas om är det amerikanska handelsunderskottet till Kina som de två senaste åren uppgått till nästan 500 miljarder dollar. Amerikanerna anser att en viktig förklaring är den kinesiska valutan, yuan, som enligt USA är undervärderad och bör skrivas upp. En annan sida av samma mynt är att kineserna köpt kanske 1000 miljarder dollar i amerikanska statspapper och hjälpt till att finansiera den amerikanska köpfesten, ofta just av kinesiska varor. Det viktiga här är att den ekonomiska relationen är så central för båda parter att de inte kan tillåta att den skadas på allvar. Lite retorik och en och annan dumpingtull, se tex VG, men inte ett stort handelskrig är min prognos.

Iran är en viktig leverantör av olja till Kina och kineserna har varit ovilliga under lång tid att införa sanktioner. Kineserna förespråkar förhandlingar med Iran och att Iran skall skicka kärnbränsle till väst för upparbetning, se tex VG. Under januari 2010 var Kina ordförande i FN:s säkerhetsråd och då hände som väntat inte mycket på sanktionsfronten. Frankrike tog över i februari och vi ser redan en betydligt högre aktivitet. USA måste försöka övertyga Kina om den långsiktiga risken för upprustning i Persiska viken om Iran får kärnvapen och risken för en israelisk attack mot iranska kärnanläggningar som skulle riskera att destabilisera hela regionen. Det kommer inte bli enkelt att få Kina med i båten.

Striden om kinesiska attacker mot e-postkonton hos Google är naturligtvis mycket olustig och yttrandefrihet och kamp för mänskliga rättigheter ses inte med blida ögon av regimen i Beijing. Jag kan dock inte låta bli att tänka tanken att Google kanske behövde lite draghjälp och gratisreklam. Google har ju nämligen sedan lång tid varit en del av ”den stora kinesiska brandmuren” tillsammans med Microsoft och Yahoo. I Kina går det inte så bra för Google där företaget är klar tvåa efter den lokala konkurrenten Baidu. Vad kan slå bättre i USA än att deklarera sin tro på yttrandefrihet och att hota lämna en lönande marknad. Men så kan det väl ändå inte vara? Nu skall även amerikanska myndigheter hjälpa Google att spana, se DN.

Sammantaget tror jag att vi får se mycket retorik och betydande friktion mellan Kina och USA i framtiden men båda parter kommer nog att akta sig för att trissa upp situationen så att den på allvar kan skada de bilaterala relationerna. De är helt enkelt för viktiga för att inte fungera.

Fantomen lever: nya ljud- och videoband med IMU-ledaren

I slutet av september spreds nyheten (inte för första gången) att ledaren för Islamic Movement of Uzbekistan (IMU), Tohir Yo‘ldosh* dödats i en USA-ledd raketattack i Pakistanska Waziristan i augusti. (Se tidigare inlägg här, här och här.) Talesmän för IMU dementerade dock snabbt uppgiften och utlovade nya ljud- och videoinspelningar som skulle motbevisa påståendena. Nu har sådana inspelningar börjat dyka upp. 

Redan den 16 november rapporterade Middle East Media Research Institute (MEMRI) om en videoinspelning som tycks visa Yo‘ldosh vid liv. (Tyvärr går det inte att se hela artikeln utan att vara prenumerant på MEMRI:s publikation The Jihad and Terrorism Threat Monitor, men här är en länk för den som vill se en kort sammanfattning och/eller registrera sig som prenumerant.) Igår rapporterade BBC:s uzbekiska gren att ett ljudband börjat spridas som sägs återge ett tal av Yo‘ldosh inför någon sorts församling, där han kommenterar aktuella händelser i världen. (Även Fergana.ru tar upp nyheten idag.) Talet tycks ha hållits i samband med eller inför den muslimska offerhögtiden qurban, som i år inträffade den 27 november.

Det är ännu inte helt klarlagt att det faktiskt är Yo‘ldosh som förekommer i de båda inspelningarna, men de förefaller trovärdiga. Jag har tidigare spekulerat om varför sådana här rykten sprids, om de nu inte är sanna. Yo‘ldosh är ju inte den ende ledare för väpnade motståndsgrupper i Afghanistan och Pakistan som förklarats död upprepade gånger. Frågan är alltså i vems intresse det ligger att sprida sådana uppgifter. IMU skulle kunna vinna på att deras ledare framstår som en gäckande fantom som ständigt lurar döden och ockupationsstyrkorna. Artister säljer ju som bekant fler skivor när de nyligen dött. Det skulle också kunna ligga i USA:s och dess allierades intresse att visa konkreta resultat i ”kriget mot terrorismen”. Det kan också röra sig om rykten som sprids utan särskilt syfte och fångas upp av media som vill vara först, men inte alltid är så noga med med källkritiken.

Hur som helst säger denna osäkerhet och dessa ständiga rykten något om vilket osäkert läge USA och ISAF-styrkorna befinner sig i. Det är inte bara om motståndsledarna det råder stor osäkerhet, utan också om själva de väpnade grupperingarna, hur starka de är och vilka allianser de ingår i. På sistone har också oron ökat för att kriget ska spridas norrut till framförallt Tadzjikistan och Uzbekistan. Sommarens våldsamheter i den uzbekiska delen av Ferganadalen har, till exempel, av vissa bedömare kopplats till uzbekiska gerillakämpar som drivits ut ur den pakistanska Swatdalen genom den pakistanska arméns offensiv i våras. Men för ett par veckor sedan talade jag med en analytiker från EUCAM-projectet (EU-Central Asia Monitoring), Nicolas De Pedro, som gjort intervjuer i Ferganadalen strax efter händelserna. Enligt honom trodde de flesta på plats snarare att det rörde sig om rent kriminella grupper som sysslade med narkotikasmuggling och liknande. För att komplicera saken ytterligare kan dock gränsen mellan väpnat motstånd, terrorism och narkotikasmuggling vara ganska flytande. Inte minst IMU har ofta kopplats till narkotikasmuggling längs rutterna från norra Afghanistan.

På tisdag väntas president Barack Obama presentera sin nya Afghanistanstrategi. Enligt förhandstips från amerikanska armékällor blir det troligen en förstärkning på ca 30-35000 soldater, alltså något färre än de 40000 som general Stanley McChrystal efterfrågat. Mer intressant än antalet soldater är dock vad dessa ska ägna sig åt. Taktiken att döda enskilda motståndsledare med raketattacker har hittills inte gjort så mycket för att stävja det ökande våldet.

*En vanligare – men mindre korrekt – stavning av namnet är är Tahir Yuldash(ev). Se även fotnoten till mitt första inlägg om IMU-ledaren.